NJA 1981 s. 412

Domskäl

TR:n (rådmännen Ingvar Andersson och Bo Carlsson samt tingsfiskalen Kerstin Nyberg) anförde i dom d 13 mars 1979:

Domskäl. T.K. har på egen begäran hörts under sanningsförsäkran. Som vittnen har hörts O.B. samt K och A.

T.K. har berättat i huvudsaklig överensstämmelse med vad hon anfört till stöd för sin talan samt tillagt: Hon och maken fick vänta en och en halv timme vid Östra Station. De kände sig inte alls påverkade av den alkohol de förtärt under kvällen, möjligen blev de något trötta medan de väntade på tåget. Konduktören påpekade att biljetten endast gällde för hennes make. Hon svarade att hon tidigare på kvällen inte behövt betala för färdbiljett och att hon trodde att även hon åkte gratis på makens biljett. Konduktören hänvisade till sina instruktioner och bad T.K. stiga av tåget vid Universitetet, annars skulle han kalla på polis. Det uppstod en dispyt mellan konduktören och makarna. Hon och mannen upplevde det hela som litet småaktigt. Vid den diskussion som uppkom talade T.K. och maken engelska med varandra. Hon tog fram sitt pass för att legitimera sig och erbjöd sig att senare under dagen komma ned till Täby station med betalning. Detta ville konduktören inte acceptera. Konduktören, som blev väldigt arg, återkom efter Universitetet och upprepade att han skulle tillkalla polis. Efter Stocksunds station meddelade konduktören att T.K. skulle överlämnas till polis vid senare station. Vid ankomsten till Täby station stod konduktören på perrongen nedanför tåget vid den bakre dörren i passagerarvagnen. När hon och maken lämnade tåget sade konduktören att han skulle "överlämna dem åt polisen Hennes make, som klev av tåget först, avlägsnade sig några meter i riktning från loket. Samtidigt som hon såg konduktören gå upp på loket, erinrade hon sig att hon glömt sitt pass inne i tåget. Hon befann sig därvid 3-4 m från tågsättet. T.K. gick väldigt fort mot dörrarna. Dessa var öppna. Tåget stod stilla och det var hennes bestämda uppfattning att tåget skulle stå kvar vid perrongen tills polis kom. Hon tog tag i ledstången och satte ena foten på fotsteget. I samma ögonblick ryckte tåget i gång. Konduktören befann sig så gott som inne i tåget när hon klev på. Hon kommer inte ihåg något av vad som senare hände, förrän hon låg nere på spåret och förstod att hon måste ha blivit skadad.

O.B. har berättat i överensstämmelse med vad T.K. uppgivit samt tillagt: Med hänsyn till att han arbetar vid SL trodde han att hans frikort gällde även för hustrun. Hon hade heller inte behövt betala för resan till Stockholm föregående kväll, och makarna hade vid ett par tillfällen tidigare åkt på Roslagsbanan utan att hustrun hade avkrävts betalning. När han visade sitt frikort för konduktören sade denne "men din hustru måste betala". O.B. svarade konduktören att hans frikort gällde även för hans hustru. Konduktören vidhöll sin uppfattning och bad dem stiga av tåget vid Universitetet. Det uppstod en kraftig dispyt mellan makarna och konduktören. Hans hustru erbjöd sig att betala för färdbiljett senare under dagen, och hustrun var villig att lämna namn och adress till konduktören. Denne var ointresserad och ville inte lyssna på hustruns förslag utan sade "Ni måste kliva av tåget vid Universitetet". Konduktören nämnde även något om polisen, och T.K. svarade "ja, Ni kan kalla på polis". Vid avstigningen i Täby stod konduktören på perrongen nedanför den bakre dörren på passagerarvagnen och yttrade "jag kommer att personligen överlämna Er till polisen", varefter han började gå i tågets färdriktning. Ungefär en halv minut efter det att makarna lämnat tåget sade hustrun "oh, jag har glömt mitt pass på tåget". Makarna uppehöll sig därvid på perrongen, O.B. vänd mot tåget på ungefär 2 m:s avstånd från detta. T.K. befann sig mellan tåget och O.B. på en dryg meters avstånd från tåget. Vagnsdörrarna stod öppna och hustrun tog tag i ledstången för att stiga på tåget. O.B. tror att hustrun även hade sin fot på nedersta fotsteget. I samma ögonblick gjorde tåget ett ryck och satte sig i rörelse. T.K. föll under tåget, som fortsatte och försvann från perrongen medan hustrun låg kvar på spåret. Samtidigt som hustrun tog tag i ledstången lade han märke till att konduktören var på väg att stiga på loket. O.B. observerade aldrig någon avgångssignal, och han såg inte någon av tågpersonalen titta ut från loket före tågets avgång. Han blev ordentligt förvånad över tågets avgång, enär det var hans uppfattning att tåget skulle stå kvar vid stationen för att invänta polis.

B.K. har berättat: Han tjänstgjorde som konduktör på det utgående tåget från Östra Station med avgångstid kl 05.10 d 29 aug 1977. Ett par medföljde tåget som enda passagerare. Mannen hade troligen ett månadskort, men det kan ha varit ett tjänstekort. Hustrun vägrade betala. Det blir ofta diskussioner genom att resande inte vill betala. Paret uppträdde litet stöddigt mot honom och han blev "litet sur". Han minns inte att kvinnan erbjöd sig att betala för resan i efterhand eller att hon hade sitt pass framme under resan. Passet hittades emellertid senare av en passagerare. I Stocksund bad han tågklareraren kalla på polis. I Roslags Näsby fick han besked att polis skulle möta vid Täby station. Vid ankomsten till Täby station fanns ingen polisbil där. Han tror att han steg av tåget i den främre ändan av passagerarvagnen. Även paret steg av tåget. Det var inga påstigningar vid Täby station utan tåget var tomt. Han har ett svagt minne av att det förekom någon ordväxling mellan föraren och mannen genom lokförarens fönster. När tåget stått på stationen i två minuter steg han på tåget och sade till föraren vi åker nu". Anledningen till att de inte kunde vänta längre var att de skulle passa ett tåg i Viggbyholm. Dessförinnan hade han kontrollerat att inte någon stod i begrepp av kliva på tåget och med armen visat klartecken till tågföraren. Han befann sig därvid framme vid motorvagnen. Tågföraren, som var informerad om att polis tillkallats, satt och tittade ut genom förarhyttens fönster. B.K. är absolut säker på att han tittade bakåt innan han visade "klart för avgång". Han varken såg eller hörde något om att kvinnan skulle kliva på tåget igen. När tåget satte sig i rörelse stod han på fotsteget till motorvagnen. T.K. befann sig då på plattformen 2-3 m från tågsättet. Troligtvis stod mannen fortfarande framme vid motorvagnen och talade med lokföraren. Han kan inte säga vilka dörrar i tågsättet som var stängda. Konduktören har i princip inte andra åligganden än att kontrollera att resande kommer av och på tåget samt att tillse att utåtgående dörrar är stängda. Det förekommer inte sällan att inåtgående dörrar på dessa "gamla Djursholmsvagnar" står öppna under resans gång. Detta är otillfredsställande ur säkerhetssynpunkt, men tiden vid stationerna är knappt tilltagen och medger inte hundraprocentig kontroll. Han och tågföraren lade aldrig märke till att olyckan inträffade.

B.A. har berättat: Konduktören nämnde något om att han hade problem med en person som inte ville betala. Av fjärrtågklareraren i Roslags Näsby fick A veta, att polis skulle vänta vid Täby station. När han stannat tåget tittade han ut genom förarhyttens fönster och såg passagerarna - en man och en kvinna - lämna tåget genom en av dörrarna på passagerarvagnen. Från hyttfönstret kunde han se ungefär till och med halva passagerarvagnen. Mannen kom nästan ända fram till A och yttrade något på engelska av innehåll "hoppas att Ni får besvär med polisen". Kvinnan befann sig något bakom mannen ungefär vid mitten av motorvagnen. Han fick den uppfattningen att paret var på väg att lämna stationsområdet. När tåget stått på stationen ungefär två minuter sade konduktören "nu åker vi" och visade med en armrörelse klart för avgång. A kontrollerade både bakåt och framåt innan han startade tåget, som då knappt hade gångfart. Han kunde därvid inte se den bakre dörren på passagerarvagnen men han såg konduktören försvinna in i motorvagnen och både mannen och kvinnan stå på perrongen cirka 2 m från tågsättet troligen i höjd med motorvagnen, vilket han är säker på. Antonsson observerade inte om konduktören tittade bakåt innan denne gav avgångssignal.

Enligt 1976 års lag om järnvägs ansvarighet vid befordran av resande åläggs järnväg ett objektivt ansvar för personskada som resande tillfogas genom olyckshändelse som har samband med järnvägsdriften och som inträffar medan den resande uppehåller sig i järnvägsvagn eller är i färd med att stiga av eller på sådan. Inga regler ges däremot om skador som genom järnvägsdriften tillfogats resande i andra sammanhang eller tillfogats andra personkategorier än resande, till exempel varubud och personer som hjälpt resande upp på tåget m fl. I sådana fall blir i stället reglerna om järnvägs ansvarighet för skada som drabbat tredje man tillämpliga. Av väsentlig betydelse för avgränsningen av lagens tillämpningsområde är sålunda vad som skall förstås med begreppet "resande". Vem som skall anses som resande i lagens mening och därmed omfattas av dess regler anges inte närmare i lagtexten. Beträffande frågan om innebörden av resandebegreppet ger lagens förarbeten viss ledning. 1974 avgav utredningen angående en ny lagstiftning om befordran med järnväg delbetänkandet (SOU 1974: 89) "Ny järnvägslagstiftning I. Järnvägs ansvarighet vid befordran av resande". Enligt utredningens uppfattning bör innehavet av biljett inte vara ett avgörande kriterium för lagens tillämplighet.

Sålunda uttalas i betänkandets specialmotivering (s 98 f): Lagförslagets resandebegrepp inrymmer självfallet först och främst alla som befordras med järnvägen på grund av ingånget befordringsavtal. Så långt skiljer sig förslaget i princip inte från tilläggskonventionen. Vid inrikes befordran förekommer det emellertid ofta, att resenärer utan att befordringsavtal ingåtts lämnas tillträde till tåget och befordras med detta, varvid förutsätts att befordringsavtal kommer att slutas under befordringena gång. Om någon under dessa förutsättningar påbörjar en resa men skadas innan han blivit i tillfälle att ingå befordringsavtal, skulle det uppenbarligen vara orimligt att inte betrakta honom som resande. Förhållandet är detsamma om någon kommit till skada, sedan han råkat somna och därför åkt förbi den station till vilken han hade biljett. Uppenbarligen bör någon som befordras med tåget inte heller kunna frånkännas egenskap av resande på den grund att det av honom ingångna befordringsavtalet till följd av hans bristande rättsliga handlingsförmåga får anses ogiltigt. I åtskilliga andra situationer måste resandebegreppet likaledes utsträckas att omfatta personer som faktiskt befordrats, fastän något befordringsavtal över huvud taget inte slutits eller i vart fall inte gällde vid den tidpunkt då skadan uppkom. Att man inte uppställer förekomsten av ett befordringsavtal som en nödvändig förutsättning för att en person skall betraktas som resande innebär naturligt nog, att järnvägen i åtskilliga fall kan bli skadeståndsskyldig enligt det stränga järnvägsansvaret, fastän motparten utnyttjat befordringen med avsikt att undandraga sig de förpliktelser denna bort medföra för honom. Emellertid torde denna effekt vara oundviklig om man inte väljer den - enligt utredningens mening icke godtagbara - lösningen, att endast den skall anses som resande vilken vid olyckstillfället innehade giltig biljett. Det är nämligen i allmänhet mycket svårt att avgöra huruvida en person, som anträffas på tåget utan biljett, haft avsikt att undandra sig betalning för befordringen. - - -. Även om bevissvårigheter kan leda till att skadelidande, som med visst fog kan misstänkas vara fripaasagerare, i ersättningshänseende får behandlas som resande bör järnvägen i klara fall av tjuvåkning inte behöva svara enligt det skärpta järnvägsansvaret. En fripassagerare, som skadats när han färdats gömd i en resgodsvagn, bör således betraktas som en tredje man och därmed få sina anspråk bedömda enligt 1886 års lag eller eventuellt enligt de allmänna skadeståndsreglerna. - - - Huruvida den skadelidande i det särskilda fallet bör betraktas som "resande" eller ej får ytterst överlämnas till domstolarnas avgörande. I princip bör emellertid enligt utredningens mening som resande anses envar som på vanligt sätt har berett sig tillträde till tåget och faktiskt befordrats med detta utan att tillhöra den i samband med befordringen tjänstgörande personalen och som därvid utan att söka dölja sig uppehåller sig i de för allmänheten upplåtna utrymmena.

Departementschefen har i specialmotiveringen anslutit sig till utredningens uttalanden om innebörden av resandebegreppet (prop 1975/76:7 s 56).

Beträffande härefter den förutsättningen för ansvarighet för personskada att skada uppkommit medan den resande befann sig på tåget eller var i färd med att stiga av eller på detta uttalar utredningen (s 99):

Enligt förslaget skall emellertid det skärpta järnvägsansvaret kunna tillämpas även på skada, som inträffar när någon är i färd med att stiga på eller av tåget eller uppehåller sig på tåget före dess avgång eller efter dess ankomst till bestämmelsestationen. Skada som uppkommer under angivna tid bör emellertid inte regleras enligt den föreslagna lagen, om den skadade gått ombord på tåget i annan avsikt än att företa en resa. Det skärpta järnvägsansvaret bör således inte tillämpas, när ett varubud, som lämnat förnödenheter till restaurangvagnen, eller en person, som hjälpt en resande upp på tåget, skadar sig vid avstigningen.

I fortsättningen uttalar utredningen (s 106): Några svårigheter att avgöra huruvida den resande vid skadetillfället uppehöll sig i järnvägsfordon eller ej torde sällan kunna uppkomma. På- eller avstigning bör endast anses omfatta den tid då den resande verkligen är i färd med att ta sig in i vagnen eller att lämna denna. I enlighet härmed bör en resande inte anses ha påbörjat påstigningen, om han står på perrongen och väntar på att andra resande skall bli färdiga med sin påstigning. På motsvarande sätt bör avstigningen anses avslutad så snart den resande kan börja avlägsna sig från vagnen.

Det är i målet ostridigt att T.K. vid påstigningen på tåget vid Östra Station saknat såväl pengar som biljett och att hon av konduktören med anledning härav ombetts att lämna tåget vid Universitetet samt att den skada som tillfogats T.K. i och för sig sammanhänger med järnvägsdriften. T.K:s uppgift under sanningsförsäkran att hon, när resan påbörjades, varit av den uppfattningen att hennes makes färdbevis gällde även för henne framstår ej som osannolik, särskilt mot bakgrunden att företag som sysslar med personbefordran inte sällan erbjuder vidsträckta förmåner i form av kostnadsfri befordran inte bara för den anställde utan även när det gäller den anställdes familj. Uppgiften, som vinner stöd av O.B:s vittnesmål, kan i vart fall inte anses vederlagd av bolaget. T.K. har vidare vid förhör under sanningsförsäkran uppgivit att hon - när makarna av konduktören uppmärksammats på att mannens tjänstekort var personligt - bett konduktören om att få betala för resan senare under dagen efter ankomsten till Täby station och därvid legitimerat sig med sitt pass, men att konduktören inte ville acceptera detta. Inte heller denna uppgift, som vinner stöd främst av den omständigheten att T.K:s pass samma dag ostridigt upphittats på tåget av en passagerare efter Täby station, har vederlagts av bolaget. Omständigheterna talar enligt TR:ns mening fastmera för att T.K. verkligen velat göra rätt för sig. Vid nu angivna förhållande och då enligt vad av utredningen framgår T.K. utan att försöka dölja sig uppehållit sig i de för allmänheten upplåtna utrymmena i tåget, kan inte anses visat av bolaget att T.K. haft för avsikt att undandra sig betalning för resan vare sig när denna påbörjades eller senare när hon uppmärksammats på att hon inte var delaktig i giltigt färdbevis och även vid station Universitetet haft möjlighet att lämna tåget.

Vad härefter angår frågan om olyckan inträffat i samband med avstigningen från tåget eller om, som bolaget hävdat, inte bara resan utan även avstigningen var avslutad när olyckan inträffade framgår av utredningen i målet följande. I nära anslutning till att T.K. lämnade passagerarvagnen och steg ned på perrongen erinrade hon sig sitt kvarglömda pass. T.K., som faktiskt befordrats med tåget, hade i det ögonblick hon steg på tåget för att hämta sitt pass ingen reseavsikt. Bolaget har gjort gällande att T.K. därför varit att jämställa med en person som hjälper till vid av- och påstigning. Enligt TR:ns mening är T.K. snarare att jämställa med en resande som på grund av ett omfattande bagage tvingas att efter avstigningen ånyo stiga upp på tåget en eller flera gånger för att hämta återstoden av sitt bagage. Det kan inte rimligen ha varit lagstiftarens mening att en sådan resande som vid påstigning på tåget råkar ut för skada, som har samband med järnvägsdriften, på grund av avsaknad av reseavsikt inte skulle komma i åtnjutande av det utökade skydd som lagen ger, därför att han stigit av tåget en gång. Detsamma måste gälla en resande som efter avstigningen erinrar sig en kvarglömd reseeffekt och av denna anledning på nytt stiger på tåget - i vart fall om påstigningen sker i någorlunda nära anslutning till avstigningen. Skillnad måste sålunda göras mellan personkategorier som aldrig har befordrats och sådana som faktiskt har befordrats med tåget. TR:n anser med hänsyn till det anförda att T.K:s handlande har utgjort ett moment i avstigningen. Uppfattningen vinner stöd i utredningens uttalande (s 106) att avstigningen bör anses avslutad så snart den resande kan börja avlägsna sig från vagnen. T.K. måste med hänsyn till det anförda även i nu berört hänseende vara att behandla som resande enligt lagen. Bolaget är följaktligen skyldigt att till T.K. utge skadestånd.

Vad härefter angår frågan om T.K. genom grov vårdslöshet medverkat till skadan genom att försöka stiga på ett tåg som redan var i rörelse eller just skulle sättas i gång, skall framhållas att i rättspraxis i flera fall järnvägsresande har bedömts som medvållande till personskada när den resande skadats vid på- eller avstigning medan tåget varit i rörelse. Händelseförloppet vid skadans uppkomst är inte ostridigt. T.K. har under sanningsförsäkran uppgivit att tåget inte var i rörelse när hon steg på detta, under det att bolaget gjort gällande att tåget redan var i rörelse eller i vart fall att tåget just skulle starta. K och A har samstämmigt i sina vittnesmål uppgivit att såväl T.K. som O.B. befann sig stående på perrongen på några meters avstånd från tåget när detta efter att avgångssignal givits satte sig i rörelse. När det gäller värderingen av K:s och A:s vittnesmål skall följande framhållas. K och A har i sina vittnesmål redogjort för en rutin som de i sin dagliga gärning upprepat otaliga gånger efter olyckstillfället, som ligger 1,5 år tillbaka i tiden. K och A observerade aldrig att olyckan inträffade. Karlsson har inte spontant kunnat erinra sig händelseförloppet under resans första hälft, till exempel diskussionen om tjänstekortets giltighet även för T.K., att K bett makarna lämna tåget vid Universitetet eller att T.K. erbjudit betalning i efterhand för resan. Vad han däremot i detalj har erinrat sig är händelseförloppet vid Täby station. Han har till exempel mycket klart förklarat sig minnas hur han före avgångssignal tittade bakåt och att han visade "klart för avgång" med ett tydligt armtecken. De nu anförda omständigheterna kan tyda på att vad K och A berättat om i sina vittnesmål omedvetet kan vara en redogörelse för vad som skall ske eller brukar ske när tåg lämnar stationsområde och inte utgör verkliga iakttagelser av händelseförloppet. Starka skäl talar på grund härav för att vid bevisvärderingen T.K:s uppgifter och O.B:s berättelse får väga tyngre än K:s och A:s vittnesmål. Utredningen i målet tillåter inte ett fullständigt klarläggande av händelseförloppet vid olyckan utredningen framgår emellertid följande. Polis hade genom K:s försorg kallats till platsen. En anmälan hade inte kunnat ske utan K:s medverkan, och tåget hade för detta ändamål enligt K:s och A:s egna uppgifter stått kvar vid perrongen under två minuter. Till följd härav måste makarna ha förutsatt. och enligt TR:ns mening med fog ägt förutsätta, att tåget skulle stå kvar vid perrongen och invänta polisens ankomst en om någon skyldighet i förevarande fall inte ålegat konduktören att tillse att inåtgående dörrar i tågsättet var stängda, har den omständigheten att den bakre vagnsdörren i passagerarvagnen stått öppen - vilket får anses visat i målet - befäst makarna i deras uppfattning att tåget skulle invänta polisens ankomst. Vid angivna förhållanden kan inte av bolaget anses styrkt att T.K. genom eget vållande i sådan grad medverkat till olycksfallet att henne tillkommande skadestånd skall jämkas.

Bolaget är därför skyldigt att till T.K. utge ojämkat skadestånd för henne åsamkad skada.

Om yrkat skadestånd råder ej tvist.

Domslut

Domslut. Bolaget skall betala T.K. 14 811 kr jämte ränta enligt en räntefot som motsvarar det av riksbanken fastställda vid varje tid gällande diskontot med tillägg av 4 procentenheter från d 8 juni 1978 till dess betalning sker.

Domskäl

Domskäl. För bifall till T.K:s talan på den i första hand angivna grunden - att bolaget är ersättningsskyldigt enligt 3 § lagen (1976:58) om järnvägs ansvarighet vid befordran av resande - fordras att hon varit att anse som resande vid skadetillfället. Innebörden av begreppet resande har inte blivit närmare bestämd i lagtexten men har under lagstiftningens förarbeten belysts både i den särskilda utredningens betänkande (SOU 1974:89 s 97 ff) och i föredragande statsrådets uttalanden i propositionen till riksdagen (prop 1975/76: 7 s 40 och 56). När det gäller personer som befinner sig på ett tåg i avsikt att resa måste som resande betraktas först och främst alla de som redan innehar giltig färdbiljett. Något krav på sådant innehav har dock ej uppställts i detta sammanhang. Som resande har därför ansetts även andra passagerare beträffande vilka kan antagas en åtminstone principiell anknytning till ett befordringsavtal. I praxis har sålunda accepterats att biljett får köpas på tåget under resan, och lagen har ansetts vara tillämplig på en sådan resa, oavsett om passageraren skadats före eller efter biljettköpet. Motsvarande har ansetts böra gälla, om en resande av någon anledning har försummat att stiga av vid bestämmelsestationen eller av misstag har stigit på fel tåg. Trots att det enligt föredragande statsrådets av riksdagen godkända uttalande åtminstone i princip bör fordras att passageraren har för avsikt att ingå ett bcfordringsavtal under resan, har - inte minst med hänsyn till svårigheterna att styrka den motsatta avsikten, nämligen att undandra sig betalning - ansetts att en liberal praxis bör tillämpas i de fall då befordringsavtal inte har kommit till stånd och att endast uppenbara tjuvåkare bör vara undantagna från lagens tillämpning.

I överensstämmelse med det anförda synes det i fråga om den som befinner sig på ett tåg för att resa med detta och som ännu inte erlagt avgiften böra presumeras att han avser att betala under resan. För att presumtionen skall brytas bör fordras, att en avsikt att undandra sig betalning otvetydigt klarlägges antingen genom att passageraren påträffas gömd i ett lastutrymme eller på annat sätt, t ex genom att han vid anmaning att betala aygiften förklarar att han inte kan eller vill göra detta. För att en sådan förklaring skall beaktas måste dock krävas både att den förefaller allvarligt menad och att tågpersonalen gör klart för vederbörande att han därefter inte godtas som passagerare.

I föreliggande fall är utrett, att T.K. redan kort efter resans anträdande av konduktören K uppmanats förete färdbiljett, att hon inte företett någon sådan, att hon sagt sig inte heller kunna betala för resan men erbjudit sig att efter resans slut betala senare under dagen, att Karlsson avvisat erbjudandet och förklarat att han, om T.K. inte steg av tåget vid närmaste station, Universitetet, skulle tillkalla polis, att hon under återstoden av resan vägrat både att betala och att stiga av tåget före Täby station samt att K vidhållit sin inställning och sagt att polis skulle möta vid sistnämnda station.

HovR:n finner, att T.K. redan före ankomsten till Universitetets station klarlagt sin bestämda avsikt att inte betala och att det inte framkommit någon omständighet som visar att konduktören, som ej varit skyldig att acceptera hennes erbjudande att betala senare, likväl godtagit henne som resande. Hon har alltså inte varit att anse som sådan vid skadetillfället. Någon ersättningsskyldighet för bolaget kan följaktligen inte grundas på 1976 års lag.

Vad gäller den av T.K. i andra hand åberopade grunden, att bolagets personal varit försumlig, finner HovR:n inte styrkt annat än att K och A före avfärden från Täby station på vanligt sätt genom att hålla uppsikt bakåt förvissat sig om att tåget kunde sättas i gång utan risk att skada T.K., vilken tillsammans med sin make stod på perrongen bredvid tåget. K och A har inte haft anledning räkna med att hon skulle stiga på tåget på nytt. Vidare kan K:s besked om att T.K. vid Täby station skulle överlämnas till polisen ej anses innefatta en till henne riktad utfästelse om att tåget, som redan var försenat, inte skulle fortsätta färden innan polis anlänt. Då det varken med hänsyn till det anförda eller eljest visats att personalen varit försumlig, åligger ersättningsskyldighet inte heller på denna grund bolaget.

Käromålet skall således ogillas.

Domslut

Domslut. Med upphävande av TR:ns domslut ogillar HovR:n T.K:s talan.

T.K. sökte revision och yrkade bifall till sin i målet förda talan.

Bolaget bestred ändring.

Målet avgjordes efter huvudförhandling.