SOU 1973:13

Snyltningsbrott och sjukförsäkringsmissbruk

Till Statsrådet och chefen för justitiedeparternentet

Genom beslut den 2 februari 1968 bemyn- digade Kungl. Maj:t chefen för justitie- departementet att tillkalla en sakkunnig med uppdrag att utreda frågan om formerna för handläggningen av mål angående vissa lind— rigare brott m.m.1

Med stöd av detta bemyndigande tillkal- lade departementschefen den 16 februari samma år borgmästaren Yngve Kristensson att såsom sakkunnig verkställa utredningen.

Att såsom experter biträda den sakkun- nige förordnades den 15 mars 1968 profes— sorn Per Olof Bolding och hovrättsassessorn Carl-Johan Cosmo, den 15 maj 1968 advo- katen Carl Erik Lindahl och professorn Knut Sveri, den 10 februari 1969 polismäs- taren Göte Friberg och chefsåklagaren Axel Morath samt den 31 mars 1971 professorn Per-Edwin Wallén.

Till sekreterare förordnades den 8 mars 1968 hovrättsassessorn Erland Aspelin.

Utredningen har antagit namnet 1968 års brottmälsutredning.

Den 20 december 1970 har utredningen till Herr Statsrådet överlämnat ett första

1 Angående direktiven se SOU 1971: 10.

delbetänkande, kallat Snatteri (SOU 1971: 10). Betänkandet behandlar snatteriets straff- rättsliga ställning och adekvata åtgärder mot det s.k. butikssnatteriet.

Utredningen får härmed överlämna sitt andra delbetänkande. Detta behandlar brott mot 9 kap. 2 5 andra stycket brottsbalken, s.k. snyltningsbrott, samt sjukförsäkrings— missbruk. Betänkandet innehåller reform- förslag som följer de riktlinjer vilka utred- ningen tidigare dragit upp.

Utredningens experter Morath och Wal- lén har avgett särskilt yttrande i frågan om valet av alternativ för regleringen av snylt- ningsbrottet. I övrigt har samtliga experter förklarat att de ansluter sig till förslaget.

Jämsides med utarbetandet av det nu framlagda förslaget har utredningen arbetat med frågor rörande förenklad processrätts- lig handläggning av mindre brott. Utred- ningen beräknar att ett förslag i detta ämne, vilket blir utredningens slutbetänkande, skall kunna läggas fram vid årsskiftet 1973/1974. Stockholm den 10 januari 1973

Yngve Kristensson / Erland Aspelin

Sammanfattning 9 I Bakgrunden till utredningens förslag Kap. 1 Reformpolitik. 15 1.1 Tidigare betänkande . 15 1. 2 Den allmänt brottsförebyggande verksamheten . . . . 17 1.3 Andra åtgärder än straff. . 19 1. 4 Utredningens aktuella uppgifter . 21 Kap. 2 Bedrägeri och snyltning . 24 2.1 Rättshistorisk tillbakablick 24 2.1.1 En enhetlig straffbestämmelse införs . . . 24 2.1.2 Thyréns lagutkast. 25 2.2 Bedrägeribrottet utformas . 26 2.3 Det särskilda snyltningsbrottet . 27 2.4 Närmare om rekvisiten för snylt- ning i belysning av rättspraxis . 29 2.4.1 Hur prestationen tillgodogörs 29 2.4.2 Betalning skall erläggas kon- tant . . . . . 30 2.43 Subjektiva rekvisit . 31 2.5 Snyltningsbestämmelsens förhållan- de till bedrägeriet . 32 2.6 Straffprocessuella regler 33 Kap. 3 Vissa uppgifter om snyltning i utländsk rätt . . . . . . . 35 3.1 Danmark 35 3.2 Norge 36 3.3 England . 37 3.4 Västtyskland 38 3.5 Frankrike 39 3.6 Österrike 40 3.7 Schweiz . 41 3.8 Östtyskland . 42

H Snyltning

Kap. 4 Snyltningsbestämmelsens till- lämpning . 4. 1 Förövade och polisanmälda fall. 41. 1 Hotell- och restaurangsnylt- ning . . 4. 1. 2 Taxisnyltning . 4.1.3 Snyltning med tåg (SJ). . 4.14 Snyltning med lokala trafik- medel. . 4.1 .4.1 Stockholms lokaltrafik 4.1.4.2 Göteborgs spårvägar . 4.1.4.3 Andra trafikföretag 4.1.5 Andra typer av snyltning . 4.1.5.1 Automatsnyltning . 4.1.5.2 Plankning . . 4.1.5.3 Snyltning mot service- utövare. - 4.1. 6 Sammanfattande synpunkter . 4.2 Polisens åtgärder efter brottsanmä- lan . . . 4.3 Polisutredningen . . 4.4 Åklagarens handläggning av snylt- ningsbrott . . 4.5 Domstolens avgörande .

Kap. 5 Förövarna av snyltning .

5.1 Undersökningar

5.2 Vissa reservationer .

5. 3 Skadans värde vid snyltning.

5. 4 Uppgifter angående personerna . 5.5 Vissa snyltningsbrotts samband med alkoholberusning .

5.6 Kriminell belastning .

Kap. 6 Straff eller annan sanktion . 6.1 Straffansvar för underlåten betal- ning

43 43

43 46 47

49 49 51

53 53 54

55 58 59 60 62

64 64 65 66 66

68 68

70

70

6.2 Gränsen mellan bedrägeri och snylt- ning 6. 3 Är det särskilda straffskyddet moti- verat?. . 6. 4 Åtgärder för att förhindra snyltning 6.4.1 Förskottsbetalning 6. 4. 2 Kontrollen . . 6.5 Ingripanden mot upptäckta fall av snyltning. 6..51 Hotell-, restaurang- och taxi- snyltning. . 6. 5. 2 Snyltning på kollektiva sam- färdsmedel . . . . 6. 5. 2. 1 Kontrollavgifter. 6. 5. 2. 2 Reglering av rätten att ta ut kontrollavgifter . 6.5.3 Tillträde till allmän föreställ- ning (plankning) . 6.5.4 Automatmissbruk . 6.5.5 Andra former av snyltning 6. 6 Tvångsåtgärder 6. 7 Rapporteftergift . 6. 8 Utredningens ståndpunktstagande .

Kap. 7 Ny snyltningsbestämmelse (alter- nativt förslag) 7.1 Inledande synpunkter

7. 2 Straffbestämmelsens innehåll .

7.3 Snyltningsbestämmelsens omfattning 7.3.1 Allmänna förutsättningar . 7.3.2 De särskilda brottstyperna .

7. 3. 3 Sammanfattande synpunkter .

7. 4 Straffsatsen för snyltning.

7. 5 Begränsad tillämpning av straffstad- gandet

7. 6 Utkast till lag om ändring i brotts balken .

7. 7 Utkast till lag om ändring i rätte- gångsbalken

7. 8 Särskilt yttrande av experterna Axel Morath och Per-Edwin Wallén

Författningsförslag Förslag till lag om ändring i brottsbal- ken . . Förslag till kungörelse om rätt för vissa trafikföretag som bedriver personbe- fordran att uttaga kontrollavgift .

Förslag till kungörelse om ändring i all- männa ordningsstadgan (1956: 617) . Förslag till kungörelse om ändring i kungörelsen (1970: 561) om upprätthål- lande av ordning och säkerhet inom järnvägsområdet

71

72 73 74 75

76

76

78 78

79

82 82 84 85 88 89

91 91 92 93 93 94 96 96

97

99

99

. 100

. 102

. 104

. 106

. 107

IH Sjukförsäkringsmissbruk

Kap. 8 Försäkringskassorna och kon-

trollen av sjukförsäkringsmissbruk . 8.1 Försäkringsväsendets uppbyggnad och omfattning. . .

8.2 Sjukanmälan

8.3 Kontrollåtgärder . .

8. 4 Åtgärder vid misstanke om försäk- ringsmissbruk . .

8.5 Sjukpenningutredningens förslag

8. 6 Vissa uppgifter om sjukförsäkringen i Danmark och Norge . 8.6.1 Danmark 8.6.2 Norge .

Kap. 9 Rättsingripanden mot sjukför- säkringsmissbruk . .

9.1 Upptäckta och anmälda brott. 9. 2 Vissa uppgifter om anmälda fall av sjukförsäkringsmissbruk under pe- rioden 1/7 1966—30/6 1967 . 9.2.1 Avskrivning. . 9.2.2 Handläggningstid .

9. 2. 3 Skadans värde . Lagföringen.

9.3.1 Brottsrubriceringen

9.3 2 Valet av påföljd.

9.3.3 Strafföreläggande . . Vissa rättsfall angående sjukförsäk- ringsmissbruk .

9.3

9.4

Kap. dömda personerna. 10.1 Kön ålder och civilstånd.

10. 2 Nationalitet .

10. 3 Socio- ekonomiska förhållanden 10.4 Tidigare brottslighet och återfall

10. Några data beträffande de

Kap. 11 Nytt sanktionssystem . 11.1 Allmänna synpunkter på krimina- liseringen 11.2 Bara vissa former av sjukförsäk- ringsmissbruk kan angripas på straffrättslig väg. 11.3 Är särskild straffbestämmelse mot sjukförsäkringsmissbruk påkallad?

11.4. Förebyggande åtgärder 11.5 Sanktioner vid brott mot erkänd arbetslöshetskassa

. 109

. 109 . 110

.111

. 113 .114

. 115 .115 .117

. 119 .119

. 121 . 121 . 122 . 122 . 123 . 123 . 124 . 125

. 125

. 127 . 127 . 127 . 129

130

. 131

.131

.132

133 .135

. 137

11.5.1 Medlemskap i erkänd ar- betslöshetskassa 11.5. 2 Villkor för uppbärande av arbetslöshetsersättning 11.5.3 Missbruk av rätten till er- sättning 1 1.6 Administrativt sanktionssystem mot skattebrott. 11.7 De allmänna försäkringskassornas möjligheter att sätta in egna sank- tioner mot sjukförsäkringsmissbruk 1 1.8 Vid vilka typer av sjukförsäkrings- missbruk bör det straffrättsliga in- gripandet kunna undvaras? . 11.9 Vilka sanktioner bör försäkrings- kassorna kunna tillgripa?. 11. 9.1 Nedsättning av framtida sjukersättning 11.9 2 Påförande av särskild avgift 11.9 3 Erinran 11.10 Sammanfattande synpunkter på sanktionssystemet. . l 1. 11 Straffansvar för osann eller vårds- lös försäkran

. 137

. 138

. 138

. 139

141

. 144

.146 .146 147 .148

.149

. 150

ansvar . . 150 11. 11.2 Osann och vårdslös för- säkran behöver ej krimi- naliseras vid sjukförsäk- ringsmissbruk . 150 Författningsförslag Förslag till lag om ändring i lagen om allmän försäkring . . 153 IV Bilagor Bilaga ]. Straffbestämmelser om bedrä- geri och snyltning i utländsk rätt (lagtext) . 155 BilagaZ. Gällande formulär avseende försäkran för erhållande av sjukpenning . . 161

Förkortningar

AFL = Lagen om allmän försäkring BrB = Brottsbalken BvL = Bamavårdslagen GB = Giftermålsbalken HD = Högsta domstolen HR = Häradsrätt

HovR = Hovrätt

Ju = J ustitiedepartementet J uU = J ustitieutskottet NJA = Nytt juridiskt arkiv

NTfK= Nordisk tidskrift for Kriminalvidenskab NvL = Lagen om nykterhetsvård Prop = Kungl. proposition

RB = Rättegångsbalken

RR= Rådhusrätt RÅ = Riksåklagaren SFS = Svensk författningssamling SOS = Sveriges officiella statistik SOU = Statens offentliga utredningar SvJT = Svensk juristtidnin g

TaxFo = Taxerin gsförordnin gen ÄB = Ärvdabalken

Sammanfattning

1. Allmän bakgrund

I ett tidigare betänkande (SOU 1971: 10) har brottmålsutredningen lagt fram förslag om åtgärder mot snatteriet, särskilt butiks- snatteriet. Det nu aktuella förslaget tar sikte på mindre bedrägeribrott.

Till grund för reformförslaget ligger vissa allmänna kriminalpolitiska överväganden. En viktig uppgift för modern kriminalpolitik är att avgöra vad som egentligen skall vara brott och medföra straff. En begränsning av straffrättens roll i vårt nutida expanderande samhälle ter sig alltmer nödvändig. Rätts- vårdens resurser måste i ökad utsträckning koncentreras till allvarligare brott. Andra åtgärder än straff kan visa sig lämpligare och mera verkningsfulla. För det kriminal— politiska framstegsarbetet krävs att den kri- minologiska forskningen får ett kraftigt stöd av statsmakterna. I kampen mot brottslig- heten bör den allmänt brottsförebyggande verksamheten få en central plats.

I sistnämnda hänseende framhåller ut- redningen betydelsen av att dess tidigare väckta förslag om tillsättandet av ett cen— tralt råd under justitiedepartementet för planering och samordning av den brotts- förebyggande verksamheten nu genomförs.1 Enligt utredningens mening bör det plane- rade rådet bestå av företrädare för sam— hällets högsta beslutande politiska organ och centrala myndigheter, rättsväsendet, nä- ringslivet, folkrörelserna och den krimino— logiska forskningen. Av väsentlig betydelse för rådets verksamhet är att till detta knyts ett institut för planering, utredning och verkställande av de brottsförebyggande åt- gärderna.

2. Bedrägeri och snyltning

Straffbestämmelsen om bedrägeri finns i 9 kap. 15 BrB. För ansvar förutsätts ett vilseledande som framkallar en disposition (handling eller underlåtenhet) vilken innebär en förmögenhetsöverföring (vinning för gär- ningsmannen och skada för den vilseledde eller någon i vars ställe denne är). Straff- satsen är fängelse i högst två år. Om brot- tet är ringa tillämpas bestämmelsen om be- drägligt beteende i 9 kap. 2 5 första styc- ket BrB, varvid straffsatsen är böter eller fängelse i högst sex månader. Grovt bedrä- geri faller under 9 kap. 3 & BrB och bestraf— fas med fängelse, lägst sex månader och högst sex år.

Kriminaliseringen omfattar dessutom vissa förfaranden som vid lagstiftningens tillkomst 1942 ansågs vara straffvärda men beträf- fande vilka det var tvivelaktigt om rekvisitet vilseledande förelåg. Dessa fall har förts in under ett särskilt stadgande i 9 kap. 25 andra stycket BrB och kallas för bedräg— ligt beteende. Straffansvaret gäller den som — vare sig han vilseleder någon eller ej —— begagnar sig av ”husrum, förtäring, tran- sport, tillträde till föreställning eller annat dylikt, som tillhandahålles under förutsätt- ning av kontant betalning” och därvid ej gör rätt för sig. Den som har att betjäna allmänheten efter viss taxa men tar betalt utöver taxan utan att påvisa avvikelsen, blir också ansvarig enligt stadgandet.

1 Kungl. Maj:t har den 3 januari 1973 bemyn- digat chefen för justitiedepartementet att till- kalla en utredningsman för att lägga fram för- slag om uppgifter för och organisation av ett centralt råd.

Brottmålsutredningen använder begreppet snyltning som gemensam benämning på de förfaranden som ryms under stadgandet. Dessa utgör i praktiken hotell—, restaurang- och taxisnyltning, snyltning med kollektiva trafikmedel och s.k. ”plankning” in på om- råde för föreställning. Under uttrycket ”annat dylikt” förs automatbedrägeri. Vida- re har underlåtenheten att betala för vissa tjänster (t.-ex. tandläkarbehandling) i praxis ansetts falla under straffstadgandet.

3. Snyltningsbrott

3.1 Den särskilda straffbestämmelsen om snyltning bör upphöra — brottsbalkens regler om bedrägeri ger tillräckligt straffskydd

Brottmålsutredningen konstaterar att snylt- ningsbestämmelsen tillämpas i stor omfatt- ning. År 1969 polisanmäldes 4 266 personer för hotell-, restaurang- eller taxisnyltning. Det rör sig till stor del om ringa brott. Drygt hälften av alla hotellsnyltningar beräknas avse belopp under 200 kronor, drygt hälf— ten av restaurangsnyltningar belopp under 50 kronor och närmare % av taxisnylt- ningar belopp under 20 kronor. Emellertid blir långt ifrån alla som gör sig skyldiga till snyltning dömda för brottet. Anmäl- ningspraxis är ojämn. Målsägandena låter i stor utsträckning ertappade snyltare betala i efterhand. Sker betalning i sådana fall görs ej polisanmälan. Det förekommer på många håll att polisanmälda snyltnings- brott skrivs av eller t.o.m. att polisen un— derlåter att registrera sådana snyltnings- brott som kan klaras upp genom att den anmälde betalar i efterhand. Polisen enga— geras i dessa fall för inkassering av obe- talda skulder, och detta i en tid då rätts— vårdens resurser är hårt ansträngda. De som lagförs för snyltning är till stor del socio-ekonomiskt illa lottade personer med mycket hög kriminell belastning och alko- holbesvär.

Genom snyltningsbestämmelsen, som till sin räckvidd är oklar, kriminaliseras under- låtenhet att betala. Utredningen anser inte att denna vidsträckta kriminalisering är

motiverad. Åtgärder mot den som inte full- gör sina ekonomiska förpliktelser bör i första hand sättas in på civilrättslig väg med utnyttjande av de exekutiva medel som där anvisas. Gränsen för straffbarheten bör be- stämmas genom bedrägerirekvisiten. Om dessa inte uppfylls bör snyltning ej utgöra något brott.

Brottmålsutredningens förslag innebär att stadgandet i 9 kap. 2å andra stycket BrB upphävs. Därmed dras gränsen för det straffbara området genom brottsbalkens reg- ler orn bedrägeri.

Reformen bör leda till att lagföringen framför allt skall ta sikte på allvarligare fall av hotell-, restaurang- och taxisnyltning, dvs. sådana där brottsligheten satts i system och där det rör sig om särskilt kvalificerat förfarande och större ekonomiska värden. I sådana fall kan gärningen så gott som alltid rubriceras som bedrägeri.

Även ifråga om ringa fall av snyltning blir bedrägerirekvisiten ofta tillämpliga. Utrym— me bör dock här finnas för betydande åtals- restriktioner. Gämingen kommer, om ut- redningens förslag genomförs, att bedömas som bedrägligt beteende enligt 9 kap. 2 ä första stycket BrB. Utredningen har i be— tänkandet Snatteri föreslagit att straffsat- sen för detta brott skall vara enbart böter. Därmed ges möjlighet för polisen att med- dela rapporteftergift, då brottet framstår som obetydligt. Åklagare bör också ha större möjligheter att underlåta åtal i så- dana fall.

Den av utredningen föreslagna reformen knyter an till förhållanden i vissa andra länder, där snyltning uppfattas som ett be- drägeribrott och det straffbara området be- stäms därefter. Någon speciell snyltnings- bestämmelse finns t.ex. inte i engelsk rätt och i Västtyskland bedöms hotell- och re— staurangsnyltning som bedrägeri. I Dan- mark och Norge upptas snyltning visserli- gen i särskilda straffstadganden men till— lämpningen begränsas i praktiken till bedrä- gerifall som inte är ringa.

Som ett alternativ till förslaget att helt upphäva snyltningsbestämmelsen och be- gränsa straffbarheten till sådan snyltning

som täcks av rekvisiten för bedrägeri, har brottmålsutredningen i kap. 7 skisserat ett förslag av mindre räckvidd, där klarare gränser anges för snyltningbrottet. Detta innebär att en särskild förseelse avseende snyltning tas upp i 9 kap. 3 aå BrB. Det straffbara området begränsas i jämförelse med nuvarande bestämmelse till att gälla hotell-, restaurang- och taxisnyltning, snylt- ning med allmänt samfärdsmedel och s.k. plankning. Bestämmelsen blir subsidiär till bedrägeriet, såvida det inte gäller ringa snyltning. Straffsatsen bestäms till böter. Därmed öppnas möjligheter att avstå från lagföring på straffprocessuell väg genom tillämpning av institutet rapporteftergift och — i vidgad omfattning — åtalsunderlåtelse.

3.2. Ökad satsning på brottsförebyggande åtgärder

En begränsad lagföring av snyltning bör medföra att utövarna av hotell-, restaurang- och taxinäring och andra liknande verk- samheter i större utsträckning än nu riktar in sig på att förebygga sådant beteende. Man bör här räkna med att nuvarande betalningssystem i vissa fall kan ändras, att ökade krav ställs på förskottsbetalning — t.ex. vid rusdrycksutskänkning på hotell och restauranger, vid längre tids uppehåll på hotell, vid beställning av taxi för långresor osv. — samt att kontrollen förbättras. I detta hänseende bör det nu planerade cen- trala brottsförebyggande rådet verka för enhetliga regler som kan bli allmänt till- lämpliga.

3.3 Rätt för vissa trafikföretag att ta ut kontrollavgift

Snyltning med kollektiva trafikmedel har mycket hög frekvens. I fråga om sådan snyltning saknas ofta ett vilseledande, var- för gärningen inte kan bedömas som bedrä- geri. Enligt utredningens uppfattning skall rättsvårdens resurser ej heller normalt be- höva tas i anspråk för utredning och handläggning av de mera bagatellartade förseelserna.

På flera håll i landet gäller numera att trafikföretagen tar ut en särskild avgift (kontrollavgift) av dem som ertappas med att begagna trafikmedlet utan att ha giltigt färdbevis. Uttagandet av denna avgift er- sätter i praktiken det straffrättsliga för- farandet. Några enhetliga regler för syste- met finns inte. Den rättsliga grunden för detta har ifrågasatts.

Brottmålsutredningen föreslår att systemet med kontrollavgift regleras i en särskild kungörelse. Denna skall tillämpas på sådant trafikföretag som enligt av länsstyrelsen fastställt reglemente eller taxa bedriver personbefordran med kollektivt trafikmedel. Det förutsätts att trafikföretaget skall ansöka om tillstånd om rätt att få ta ut kontroll- avgift samt att verksamheten skall bedrivas i viss ordning enligt länsstyrelsens prövning. Länsstyrelsen skall ha tillsyn över verksam- heten. Möjlighet skall också finnas för resande som avkrävts kontrollavgift att be- gära länsstyrelsens prövning av åtgärden.

3.4. Automatmissbruk regleras särskilt i stöldkapitlet

Enligt gällande rätt anses snyltningsbestäm- melsen även omfatta sådant mycket ofta förekommande automatmissbruk, varigenom varor eller —— om det är fråga om telefon- automat, parkeringsautomat o.dyl. _ tjäns— ter tas i anspråk utan att föreskrivna mynt, polletter e.dyl. används. I de flesta andra länder, bl.a. Danmark och Norge, bedöms sådant missbruk som stöld, åtminstone om det är fråga om varuautomater.

Utredningen föreslår att automatmissbruk tas upp som ett särskilt brott i 8 kap. 8 aå BrB. Brottet tar sikte på olovligt utnyttjande av försäljnings- eller prestationsautomat ge- nom begagnande av andra föremål än så- dana som är avsedda för apparaten. Tas apparatens innehåll i anspråk på annat sätt, t.ex. genom att den bryts upp och plundras, föreligger inte automatmissbruk utan stöld. Om otillåtna manipulationer med en auto- mat i syfte att få den i funktion leder till att mekanismen skadas, kan gärningen bedö- mas som skadegörelse (åverkan).

Straffsatsen för automatmissbruk föreslås bli böter eller, om brottet är att anse som grovt, fängelse i högst två år. Försök eller förberedelse till grovt automatmissbruk blir straffbart.

4. Siukfärräkringsmissbruk 4.1 Allmänt om brotten

Den vanligaste typen av brott mot allmän försäkringskassa utgör bedrägeri. Detta kän- netecknas av att den försäkrade sjukanmäler sig och lyfter sjukpenning under förebäran- de av att han saknar arbetsförmåga men ändå arbetar under sjukskrivningstiden. Efter sjukanmälan har den försäkrade att fylla i en blankett med försäkran för erhållande av sjukpenning. Där lämnas bl.a. uppgifter om de dagar, då den försäkrade avhållit sig från arbete. Han skall vidare på heder och samvete försäkra att de lämnade uppgifterna är fullständiga och sanningsenliga. Oriktiga uppgifter kan medföra ansvar för osann eller vårdslös försäkran (15 kap. 105 BrB).

Brottmålsutredningen konstaterar att miss- tanke om sjukförsäkringsbedrägeri föreligger i många fall och att polisanmälningarna har relativt hög frekvens (år 1970 polisanmäldes tillhopa 1797 brott mot försäkringskassa). Anmälningspraxis varierar mellan olika försäkringskassor. Omkring % av dem som anmäls för brott mot försäkringskassa blir åtalade och dömda. Handläggningstiden är lång. Ofta dröjer det mer än ett år från an- mälan till sakens avgörande.

I betänkandet redovisas undersökningar som visar att brotten till stor del avser låga värden, 58 procent under 100 kronor, 80 procent under 200 kronor och 95 procent under 500 kronor. Bedrägerierna förövas i allmänhet medelst osann eller vårdslös för- säkran. De anses därför, oberoende av vår- det, sällan kunna rubriceras som ringa brott. Den normala påföljden blir villkorlig dom eller skyddstillsyn. I många fall går det inte att styrka bedrägeri. I stället kan då dömas för enbart osann eller vårdslös försäkran till böter.

4.2 Andra sanktioner än straff bör normalt sättas in mot sjukförsäkringsmissbruk som är ringa

Mot bakgrund av utredningens allmänna kriminalpolitiska överväganden och de upp- gifter som inhämtats om sjukförsäkrings- missbruket föreslår utredningen att det straffrättsliga ingripandet begränsas. I stället bör ske en utbyggnad av det sanktionssystem som försäkringskassorna redan nu förfogar över. Bestämmelser härom tas in i en ny paragraf, 20 kap. 4 a 5, i lagen om allmän försäkring (AFL). En förutsättning för till- gripandet av administrativa sanktioner skall vara att försäkringskassorna kan lägga ett klart konstaterbart missbruk till grund för ingripandet. Någon prövning huruvida straffbarhetsrekvisiten för bedrägeri före- ligger blir det inte fråga om. Sanktionssy- stemet skall i stället ta sikte på sådant missbruk som innefattar lämnande av orik- tiga uppgifter eller förtigande av uppgifter som är av betydelse för rätten att uppbära sjukpenning. Det måste vara en betydande fördel för såväl försäkringskassorna som de försäkrade att dessa fall kan klaras upp snabbt utan omständlig procedur.

Försäkringskassorna skall anpassa ingri- pandet efter arten och omfattningen av sjukförsäkringsmissbruket, varvid hänsyn även bör tas till den försäkrades personliga förhållanden. Utredningen tänker sig föl- jande ordning.

Om den försäkrade lämnat oriktiga eller ofullständiga uppgifter men det rör sig om förbiseende eller felaktigheter som han inte kan lastas för eller om förfarandet eljest är ursäktligt med hänsyn till den försäkrades ålder eller personliga förhållanden, bör kas- san tillrättalägga saken utan vidare ingri— pande. Den försäkrade kan dock bli skyldig att betala tillbaka vad han uppburit.

Om den försäkrade i annat fall lämnat oriktiga uppgifter eller underlåtit att lämna viss uppgift av betydelse för rätten till sjuk- penning, bör försäkringskassan reagera på något sätt. Är missbruket med hänsyn till värdet av vad som uppburits och omständig- heterna i övrigt att anse som ringa — våg-

ledande därvidlag kan vara värdegränsen för bedrägligt beteende, 150—200 kronor — kan kassan välja två vägar. Antingen kan kassan nöja sig med att låta saken bero vid en erinran till den försäkrade —— det förut- sätts därvid att missbruket är obetydligt — eller också kan kassan besluta att viss sär- skild avgift skall tas ut av den försäkrade. Även vid icke ringa missbruk påförs sådan avgift den försäkrade. I sistnämnda fall uppkommer frågan om försäkringskassan dessutom skall polisanmäla missbruket. Så- dan polisanmälan skall normalt ske om gär- ningen är att bedöma som bedrägeri som inte är ringa.

Enligt utredningens förslag skall den sär- skilda avgiften beräknas till 50 procent av det belopp som obehörigen uppburits, dock högst 500 kronor och lägst 50 kronor. Om Sjukpenningutredningens förslag om sjuk- lön genomförs krävs viss modifiering av beräkningsgrunden. Den särskilda avgiften skall — om så erfordras —— kunna tas ut genom att den innehålls och avräknas vid framtida utbetalningar från kassan liksom numera kan ske vid återkrav av felaktigt utbetald sjukersättning. Avgiften blir ome- delbart exigibel.

Besvär mot påförande av den särskilda avgiften skall enligt 20 kap. 105 AFL kunna föras hos riksförsäkringsverket. För- säkringsdomstolen är slutinstans (12 å).

Utöver påförande av den särskilda avgif- ten skall försäkringskassan som regel kräva tillbaka den obehörigen uppburna sjukpen- ningen. Vidare medför upptäckten av för- säkringsmissbruket att en anteckning görs på den försäkrades kort i sjukfallsregistret (s.k. SK-markering). Därmed kan den för- säkrade räkna med att bli föremål för sär- skild kontroll vid sjukskrivningar i fram- tiden, vilket anses ha stor betydelse från brottsförebyggande synpunkt.

4.3 Ansvar för osann eller vårdslös försäkran bortfaller

Genom att försäkringskassorna enligt utred- ningens förslag skall kunna sätta in egna administrativa sanktioner mot försäkrade

som lämnar oriktiga eller ofullständiga upp- gifter i försäkran, krävs i fortsättningen inte att det oriktiga uppgiftslämnandet i sig blir kriminaliserat. Denna kriminalisering förut- sätter att försäkran lämnas på heder och samvete, vilket säkerligen de flesta försäk- rade inte känner till.

Utredningen föreslår att uttrycket ”på heder och samvete” avlägsnas ur formulären S 1, S 1 H och S 2, vilka begagnas vid för- säkran för rätt till sjukpenning. Genom denna åtgärd som skall vidtas på admini- strativ väg brister rekvisiten för straffansvar enligt 15 kap. 10 & BrB.

I Bakgrunden till utredningens förslag

1 Reformpolitik

1.1 Tidigare betänkande

I betänkandet Snatteri (SOU 1971:10) har brottmålsutredningen skisserat vissa allmän- na riktlinjer för den framtida kriminalpoli- tiken. Ett viktigt led i denna blir att avgöra vad som egentligen skall utgöra brott och medföra straff. Man bör sätta som mål att begränsa straffrättens roll och försöka finna mera adekvata sanktioner än straff vid vissa mindre normöverträdelser. Straffet bör som regel vara samhällets yttersta medel som skall tillgripas först när andra sanktioner inte finns att tillgå eller inte kan anses till- räckligt verkningsfulla. Mot denna bak- grund är det nödvändigt att samhällets rättsvårdande resurser utnyttjas på ett ef- fektivt sätt. Det är inte realistiskt att tro att resurserna räcker till för ingripande mot alla gärningar som belagts med straff utan verksamheten måste framför allt kon- centreras till den allvarligare brottsligheten. Det bör vara en uppgift för de högsta be- slutande politiska organen att dra upp all- männa riktlinjer för resursernas fördelning.

Brottmålsutredningen har också angett som sin principiella uppfattning att det inte kan vara samhällsorganens uppgift att ta upp, utreda och lagföra varje överträdelse på förmögenhetsbrottens område, oavsett brottsföremålets värde och skadans omfatt- ning. Det måste även ställas vissa krav på den, vars intresse angrips. En viss aktivitet för att förhindra brott bör sålunda vara en

medborgerlig angelägenhet. Denna brotts- förebyggande verksamhet bör bl.a. ta sikte på att begränsa de brottstillfällen som kan skapas genom utbjudandet av varor och tjänster i vårt moderna samhälle. Otvivel- aktigt innebär detta utbud för många män- niskor stora frestelser. Det finns t.o.m. de som hävdar att offret vid många förmö- genhetsbrott medverkar till att brott mot hans egendom kommer till stånd, exempel— vis genom att han underlåter att på till— börligt sätt ta vård om sina ägodelar.1

Den nödvändiga begränsningen av straff- rättens roll i samhället kan ske på olika vägar. Ett sätt är att upphäva gällande straffbud. Man kan därvid tänka sig att straffbarheten helt upphör utan att straffet ersätts med andra reaktionsformer. Upphä- vandet av straffbudet om sabbatsbrott är ett exempel härpå.2 Det är också möjligt att straffstadgandet ersätts med föreskrifter om andra offentligrättsliga eller civila sanktio- ner, t.ex. avgifter, varning, indragning av förmåner eller att sociala åtgärder sätts in i stället för straff (omhändertagande för vård

1 Se t.ex. Elwin-Heckscher-Nelson, Den första stenen, II uppl., Sthlm 1972, s. 221. ” Bestämmelsen som upptogs i 7 kap. 3 & straffagen upphävdes 1948. (Se prop. 1948 nr 80 s. 203). Den stadgade bötesstraff för den som på sön- eller högtidsdag mellan klockan sex om morgonen och klockan nio om aftonen idkade hantverk eller annat arbete som inte kunde uppskjutas eller som inte skedde till egen eller annans nödtorft.

eller behandling). Åtskilliga förslag som avser att på detta sätt ersätta straffet med andra reaktionsformer har lagts fram under senare år.3

Av speciellt intresse för utredningens överväganden i detta betänkande är den re- form av skattebrotten som trätt i kraft den 1 januari 1972 (SFS 1971: 70, jfr. prop. 1971 nr. 10). Reformen innebär att en ad- ministrativ sanktion, skattetillägg, har in- förts och ifråga om mindre överträdelser mot skatteförfattningar träder i stället för straff. Skattetillägget påförs när någon läm- nar oriktigt skriftligt meddelande till myn— dighet och detta skulle kunna leda till för lågt beskattningsresultat. Skattetilläggets storlek utgör i fråga om inkomst- och för- mögenhetsskatten 50 procent av det skatte- belopp som skulle ha undandragits, om det oriktiga meddelandet följts.

Det är en viktig följd av upphävandet av ett straffbud _ vare sig detta ersätts med andra former av samhällsingripanden eller ej — att det aktuella beteendet inte längre stämplas som brott och inte längre kan medföra straffrättsligt ingripande från rätts- vårdens sida.

Åtgärden får också i allmänhet praktiska konsekvenser för polisen, åklagarna och domstolarna genom att deras arbetsbörda avlastas. I vissa fall är det dock närmast fråga om en omdirigering av arbetsbördan från rättsvården till socialvården eller andra administrativa organ. Den omständigheten att ett beteende ej längre blir straffbart be- höver inte innebära att detta från moralisk synpunkt i fortsättningen också blir accep- terat av medborgarna. Sådana sanktioner eller sociala vårdåtgärder som sätts in i stäl- let för straffet kan mycket väl ändå av all- mänheten uppfattas som likvärdiga med straff och ibland t.o.m. som allvarligare än straff. Och även om samhällsorganen helt avstår från ingripande mot ett beteende som inte anses straffvärt är därmed inte sagt att detta accepteras i samhället.

En annan väg, på vilken man kan gå fram då det gäller att begränsa straffrättens roll, innebär att straffbudet visserligen formellt står kvar men att dess tillämpning inskränks

genom processuella åtgärder. Ett brott kan täcka olika grader av straffbarhet från den allra lägsta, då det betraktas som helt obe- tydligt, till den högsta, då det bedöms som grovt. Är man inte beredd att upphäva straffbudet i dess helhet kan man i stället sätta en nedre gräns för straffbarheten, dvs. bestämma att något straffrättsligt ingripande (polisutredning, åtal) inte skall förekomma, om denna gräns underskrids. Man kan också ställa upp vissa villkor för sådant avstående från ingripande, t.ex. att detta endast skall gälla förstagångsöverträdelser.

Vid sin behandling av snatteriet har brottmålsutredningen förordat en begräns- ning av polisens och åklagarens befattning med detta brott. Enligt förslaget skall så— lunda fängelse utgå ur straffskalan för snat- teri och de båda övriga mindre förmögen- hetsbrotten bedrägligt beteende och undan- dräkt, varigenom bl.a. skulle öppnas möj- lighet för polisen att meddela rapportefter- gift om lagöverträdelsen bedöms som obe- tydlig. Dessutom innefattar betänkandet införandet av en särskild åtalsregel som speciellt skall ta sikte på att begränsa det straffrättsliga ingripandet vid butikssnatteri.

Utredningens förslag har generellt sett fått ett övervägande positivt mottagande. Flertalet remissorgan har visserligen inte ansett sig nu kunna acceptera införandet av en särskild åtalsregel med den begränsade räckvidd, som här förutsattes. Ett av skälen till avstyrkandet i denna del har varit att det ankommer på åtalsrättskomminén att närmare utreda förutsättningarna för en begränsning av den absoluta åtalspliktenf De flesta myndigheter och organisationer som yttrat sig över förslaget har dock lik- som företrädare för massmedia anslutit sig till utredningens grunduppfattning i fråga

* Se t.ex. fylleristraffutredningens betänkande Bot eller böter, enligt vilket avkriminalisering av fylleriet förbinds med införandet av tvångs- behandling på akutklinik (SOU 1968z55), eller parkeringskommittén som föreslagit en form av kontrollavgift i stället för parkeringsböter (SOU 1968: 18).

* Direktiven för denna kommitté, se Post- och Inrikes tidn. den 15 december 1970 (Riks- dagsberättelsen 1971, Ju 55).

om den straffrättsliga värderingen av de mindre förmögenhetsbrotten. Förslaget om att dessa bör omvandlas till rena bötesbrott har allmänt godtagits. De straffprocessuella f'örenklingsåtgärder som därmed skulle vin- nas har också ansetts utgöra ett stöd för utredningens förslag.

Hittills har utredningens förslag om ut- mönstrandet av fängelse ur straffskalan för de mindre förmögenhetsbrotten inte genom- förts. Däremot har Kungl. Maj:t på grund- val av förslaget bl.a. förordnat om tillägg till 14 & polisinstruktionenf varigenom snat- teri som med hänsyn till det tillgripnas värde och övriga omständigheter är obetyd- ligt skall kunna föranleda rapporteftergift. Närmare föreskrifter har lämnats i ett sär- skilt cirkulär (SFS 1972: 25). Bestämmelsen har trätt i kraft den 1 april 1972.”

I detta sammanhang bör också nämnas de förslag till reformer som lagts fram i våra grannländer. I Norge föreligger en proposition med förslag till ändring av strafflagens regler om förmögenhetsbrott (Ot prp. nr 52, 1970—71). Det framhålls att det i praxis visat sig finnas behov av en liberalisering av reglerna rörande mera ba— gatellartade brott av sådan art. Lagförsla- get innebär att ringa stöld (naskeri) och andra mindre allvarliga förmögenhetsbrott förs över till den norska strafflagens kapitel om forseelser. Därmed uppnår man att dessa mål blir polissaker. Redan nu upptas snyltning som ej är bedrägeri i denna kate- gori (se nedan 5. 36).

I Danmark har en av justitieministeriet tillsatt arbetsgrupp nyligen lagt fram ett betänkandet om »nogle af- og nedkrimina- liseringsspprgsmål» (betänkande 650, Statens tryckningskontor mars 1971). Förslaget in- nefattar betydande reformer på förmögen- hetsbrottens område, bl.a. i vad avser check- bedrägeri och olovligt förfogande över av- betalningsgods. I fråga om butikssnatteriet följer arbetsgruppen brottmålsutredningens förslag. Den nödvändiga begränsningen av straffrättsingripandct skall ske genom till- lämpning av en åtalsregel som innebär att vid stöld av varor som utbjuds till salu på sådant sätt att de är lättillgängliga för kun-

derna, åtal endast får ske om det krävs av »allmen hensyn». Arbetsgruppen föreställer sig att bestämmelsen främst skall tillämpas vid butiksstölder av engångskaraktär utan professionell inriktning och inom de värde- gränser som nu gäller för tillämpning av naskeribestämmelsen, dvs. upp till 500—600 kronor.

Även i Finland har en reform genomförts som bl.a. tar sikte på snatteriets tillämp- ningsområde. Till grund för reformen har legat lagberedningens förslag till ändring av stadgandena om vissa förmögenhetsbrott och om skattebedrägeri (lagberedningens publikationer nr 8 / 1970). Genom lagen, som trädde ikraft den 1 september 1972, har be- stämts att för snatteri skall dömas, om en stöld »med beaktande av det tillgripnas vär- de eller andra omständigheter, vilka framgå av eller lett till brottet», är att anse som ringa. Straffsatsen för snatteri har blivit enbart böter. Därjämte innebär reformen att straffskalan för stöld bestämts till fäng— else i högst två år eller till böter. I motsva- rande mån har straffskalan för bedrägeri och förskingring tagit upp böter samt för brotten »lindrigt bedrägeri» och »lindrig förskingring» stadgas enbart böter. Näm- nas bör också att en straffrättskommitté som tillsatts i april 1972 arbetar på en total- reform av strafflagen i Finland. Det är att vänta att åtminstone huvuddelen av kom- mitténs betänkande blir färdigt under hös- ten 1973.

1.2 Den allmänt brottsförebyggande verksamheten

Brottmålsutredningen har i sitt tidigare be- tänkande med skärpa framhållit betydelsen av att den brottsförebyggande verksamheten ges ökat utrymme i det kriminalpolitiska handlingsprogrammet. Om denna verksam- het skall få genomslagskraft krävs central planering och samordning. Utredningen har föreslagit att ett centralt råd inrättas under justitiedepartementet, vilket råd bör bestå

5 Numera 12 & enligt ändring av instruktio- nen den 8 september 1972 (SFS 1972: 511). 6 Jfr vidare RÅ-s cirkulär C 70/1972.

av företrädare för samhällets högsta beslu- tande politiska organ och centrala myndig- heter, rättsväsendet, näringslivet, folkrörel- serna och den kriminologiska forskningen. Förslaget innebär också att till detta råd knyts ett institut för planering, utredning och verkställande av brottsförebyggande åtgärder. Kungl. Maj:t har nyligen beslutat att ett kriminalpolitiskt råd skall tillsättas och den 3 januari 1973 bemyndigat chefen för justitiedepartementet att tillkalla en ut- redningsman för att lägga fram förslag om uppgifter för och organisation av detta råd.

Brottmålsutredningens förslag innebär att ledamöterna i rådet gemensamt skall ta upp och överväga frågor exempelvis rö— rande företagens och medborgarnas med— verkan i den brottsförebyggande verksam- heten, myndigheternas möjligheter att be- kämpa brottsligheten, när och under vilka förutsättningar man bör räkna med straff- rättsligt ingripande. Verksamheten bör sär- skilt inriktas på det kriminalpolitiska fram- stegsarbetet. Det är nödvändigt att fortlö- pande följa lagstiftningen och verka för att de straffrättsliga bestämmelserna håller takt med samhällsutvecklingen samt att de brottsförebyggande åtgärderna beaktas vid utformningen av regelsystemet. Arbetet bör leda fram till konstruktiva förslag om lag- ändring på områden där detta påkallas och ny lagstiftning på områden som hittills inte reglerats men också om upphävande av la- gar och straffbud som kan undvaras.

Förslaget i denna del togs upp vid remissbehandlingen av utredningens betän- kande. Nämnas bör också att motioner väckts såväl vid 1971 års som 1972 års riks- dag om en utbyggnad av den allmänt brotts- förebyggande verksamheten.

I sitt den 21 november 1972 (J uU 1972:24) avgivna betänkande i anledning av motioner om tillsättande av en utredning på kriminal- politikens område m.m. hänvisade justitie- utskottet till de olika åtgärder som vidtagits eller övervägs i syfte att åstadkomma en förbättring på rättsvårdens område. Anförda exempel på sådana åtgärder gav enligt ut- skottets mening vid handen att en fortlö- pande uppmärksamhet ägnas åt de ange-

lägna frågor det här gäller. Justitieutskottet anförde vidare.

»Självfallet är det viktigt att reformarbe- tet fortsättes. Beträffande arbetets inrikt- ning har 1968 års brottmålsutredning i ett betänkande förra året uttalat att det krävs nya grepp och en delvis ny syn på samhäl- lets kriminalpolitik för att hindra en fortsatt kriminalitetsutveckling.

Även utskottet anser — i överensstäm- melse med riksdagens ställningstagande före— gående år då motioner om tillsättande av en kriminalpolitisk beredning prövades — att det kan finnas skäl att överväga inrät- tandet av ett centralt organ för att få ett mer samlat grepp på det kriminalpolitiska utvecklingsarbetet. Det bör dock understry- kas att tillskapandet av ett sådant organ inte får innebära att man överger de par- tiella reformernas väg. Ett centralt råd bör, om det inrättas, ha den mer övergripande uppgiften att samordna, planera och priori- tera reformverksamheten och fungera som ett komplement till utredningar eller kom- mittéer av numera traditionellt slag. Genom brottmålsutredningens betänkande har frå- gan om ett centralt organ på kriminalpoli- tikens område aktualiserats inom Kungl. Maj:ts kansli. Anledning saknas därför för riksdagen till något initiativ i sådant syfte.»

Utskottets mening blev riksdagens beslut (se riksdagens protokoll den 29 november 1972, nr 128).

Vid socialdemokratiska partiets kongress hösten 1972 antogs ett kriminalpolitiskt pro- gram där tyngdpunkten lagts vid den brotts- förebyggande verksamheten, såväl genom generella åtgärder som i stor utsträckning ligger utanför vad som vanligen kallas kri- minalpolitik, som genom speciella åtgärder som direkt är ägnade att förhindra brott. För att samordna de samhälleliga ansträng- ningarna att nedbringa brottsligheten är det enligt programmet värdefullt att i ett sam- rådsorgan föra samman representanter för riksdagen och folkrörelserna med represen- tanter för justitiedepartementet, polisen, åklagarna, kriminalvården, skolan och de sociala myndigheterna. Befintliga samråds-

organ för åtgärder mot ungdomsbrottslighet och mot narkotikamissbruk kan på lämpligt sätt samordnas med ett sådant centralt sam- rådsorgan. En samlad översyn av strafflag- stiftningen står också på programmet.

I Danmark har år 1971 inrättats ett kri- minalpreventivt råd vars uppgift är att inom ramen för gällande lagstiftning verka för förebyggande av brott genom säkerhetsbe- främjande anordningar, upplysningsverk- samhet eller på annat ändamålsenligt sätt. Rådet består av företrädare för rättsvård, socialvård, utbildning, näringsliv, press och kriminologisk forskning m.fl. För verksam- heten finns ett särskilt sekretariat. Plane- ringen av arbetet bedrivs av ett verkstäl- lande utskott. Vidare har rådet tillsatt ett flertal arbetsgrupper för speciella uppgifter.

Enligt brottmålsutredningens uppfattning är det även för lösningen av de frågor som behandlas i detta betänkande av betydande vikt att de tidigare gjorda övervägandena ifråga om den brottsförebyggande verksam- heten leder till konkreta resultat. Utred- ningen anser också att kriminalitetsutveck- lingen och de problem som denna för med sig för disponeringen av rättsvårdens resur- ser med nödvändighet framtvingar en cen- tral samordning och styrning av de allmänt brottsförebyggande insatserna. Från dessa synpunkter anser utredningen att det nu inom justitiedepartementet planerade cen- trala rådet för allmänt brottsförebyggande verksamhet utan dröjsmål förverkligas.

1.3 Andra åtgärder än straff

Brottmålsutredningen anser det vara ofrån- komligt att de straffrättsliga reformåtgär— derna kombineras med en ökad satsning på brottsförebyggande åtgärder. En kriminal- politik som inriktas på att begränsa straff- rättsliga ingripanden i fråga om mindre brott mot regelsystemet, t.ex. mindre förmö- genhetsbrott, innebär sålunda inte att så- dant beteende som ej tillmäts straffvärde kan accepteras i samhället. Det blir nödvändigt att sätta in andra åtgärder än straff för att förhindra avvikelser. Genom att satsa på brottsförebyggande åtgärder kan dessa av-

vikelser angripas i initialskedet men där- med kan också markeras att respekten för regelsystemet måste upprätthållas. I detta hänseende bör stor vikt fästas vid infor- mation och strävanden att öka förståelsen för och kunskaperna om reglerna. Proble- met gäller inte minst de ungas fostran och utveckling.

En annan fråga kommer dock att särskilt aktualiseras i detta betänkande, nämligen frågan vilka mått och steg de bör vidta som utsätts för ekonomiska förluster genom sådana mindre brott. Det är inte sagt att det straffrättsliga ingripandet är det bästa medlet för att komma till rätta med miss— förhållanden och lösa uppkomna konflikt- situationer. En ekonomisk uppgörelse mel- lan förövaren av ett brott (skadegöraren) och den som drabbas av brottet ter sig ofta som den adekvata åtgärden såväl från de inblandades som från samhällets synpunkt.

Det står nämligen klart att risken för konfliktsituationer såväl mellan medborgar- na inbördes som mellan medborgarna och samhällsorganen tenderar att öka i takt med den ekonomiska utvecklingen. Sådana kon- fliktsituationer uppkommer ej sällan då den enskilde har att träffa ekonomiska disposi- tioner. Det är i praktiken otänkbart att samhällets rättsvårdande myndigheter skall kunna kopplas in för att lösa alla dessa konflikter som innebär överträdelser mot regelsystemet. Om rättsvården skall kunna fungera måste man tolerera vaS variations- bredd i det mänskliga handlandet. Det är ett samhällsintresse att kriminaliseringen av mindre avvikelser hålls tillbaka och att man i ökad utsträckning satsar på andra hand- lingsalternativ.

Ett straffrättsligt ingripande kan ibland få verkningar för gärningsmannen som inte står i rimlig proportion till den skada som han orsakat och som utgör grunden för in- gripandet. Andra åtgärder utanför straff- rättens område kan här vara fullt tillräckliga och ej sällan mer effektiva från preventiv synpunkt. Det straffrättsliga ingripandet innebär att händelsen förs upp på ett offi- ciellt plan och att reaktionen blir en sam- hällelig angelägenhet. Därmed kan relatio-

nen mellan skadegöraren och den som drab— bas av brottet inte längre läggas till grund för en uppgörelse i godo. Den sistnämndes intresse är självfallet i första hand att bli gottgjord för skadorna på grund av brottet. Han kan kräva ersättning för förlusten och för sina kostnader, han kan kräva tillbaka den frånhända saken eller begära att det förstörda föremålet repareras. Brottsför- övaren kan å sin sida i sitt förhållande till målsäganden vara väl motiverad för att ställa allt till rätta och ge den drabbade full upprättelse. En sådan i och för sig önskvärd informell uppgörelse och lösning av en kon- fliktsituation riskerar emellertid att gå om intet genom ett straffrättsligt ingripande.

Vid denna bedömning bör också fram- hållas de negativa konsekvenser som ett sådant ingripande kan få. Från rättsvårdens synpunkt är det irrationellt att resurserna skall behöva tas i anspråk för lösning av konflikter som är av mindre allvarlig art och som normalt kan lösas av de inblandade själva. Därvid måste beaktas att rättsvår- dens resurser är överansträngda, vilket bl.a. leder till att möjligheterna att upptäcka av- vikelser — även allvarliga brott — generellt sett är små och att upptäckta brott förblir outredda eller leder till orimligt lång hand- läggningstid så att arbetsbalansen växer.

Mot bakgrunden av det nu anförda anser brottmålsutredningen det vara en väsentlig uppgift för utformarna av den framtida kriminalpolitiken att utveckla olika medel för den sociala kontrollen. Ekonomiska sanktioner av typ »särskild avgift» som tas ut på administrativ väg bör prövas. Om sådana sanktioner skall bli verkningsfulla instrument i kontrollen i stället för straff, synes man dock behöva räkna med ett smi- digare och enklare exekutivt förfarande för att kunna göra fordringarna gällande.

Då det gäller att finna andra åtgärder än straff mot de mindre egendomsbrotten bör som tidigare nämnts uppmärksamheten i första hand riktas mot möjligheterna att förebygga brott. Det är brottmålsutredning— ens uppfattning att man genom att skapa anordningar som hindrar eller försvårar mindre överträdelser, t.ex. ökad kontroll,

säkrare förvaring, skyddsanordningar, andra rutiner i serviceverksamhet osv. kan åstad- komma betydande förbättringar. Från denna synpunkt bör problemet med mindre förmö— genhetsbrott i stor utsträckning kunna lösas internt inom de olika verksamhetsgrenar som särskilt utsätts för sådana brott.

Det bör därvid göras klart att själva upp- täckten av ett mindre förmögenhetsbrott ibland kan utgöra en allvarlig reaktion, till- räckligt obehaglig för att gärningsmannen inte skall göra om brottet. Vetskapen om att vara upptäckt och riskera att i fort— sättningen utsättas för särskild kontroll eller uppmärksamhet från målsägandens sida, kanske avvisas om brottsplatsen utgör en affär, restaurang eller annan förrättning, känna omgivningens ogillande i samband med upptäckten, hysa fruktan för att hän- delsen skall komma till närståendes känne- dom, sådana och andra liknande faktorer spelar betydande roll från preventiv syn— punkt.

Det bör vidare framhållas att förövandet av vissa mindre förmögenhetsbrott kan få omedelbara konsekvenser för gärningsman— nens ställning i t.ex. arbetsförhållandet. Småstölder eller mindre bedrägerier som förövas på arbetsplats kan leda till att går- ningsmannen skiljs från sin anställning. Om gärningsmannen innehar sådan tjänst att denna förbinds med särskilda krav på väl- förhållande, kan ett mindre egendomsbrott medföra avsättning eller suspension. Den som begår ett sådant brott riskerar också att händelsen kan åberopas mot honom vid sökande av vissa tjänster och befattningar. Han måste kanske lämna vissa förtroende- uppgifter i det allmännas värv, i föreningsliv osv. Överhuvudtaget kan sådana sociala följder av ett upptäckt mindre förmögen- hetsbrott för många människor upplevas som betydligt allvarligare än själva straffet.

Av särskilt intresse för de frågor brott- målsutredningen behandlar i detta betän- kande är den ordning med särskilda ekono- miska påföljder som praktiseras inom vissa verksamhetsområden och som innebär att en speciell avgift (kontrollavgift) tas ut av dem som gör sig skyldiga till brott mot

regelsystemet, t.ex. genom att otillbörligen utnyttja en förmån utan att göra rätt för sig. Ett sådant avgiftsbeläggande kan i verk- ligheten komma att fungera som en ekono— misk straffsanktion, även om den uttryck- ligen ges annan benämning.

Man kan tycka att utvecklingen mot sådana utomrättsliga sanktionssystem är betänklig. I ett rättssamhälle bör det vara en uppgift för de rättsvårdande myndigheterna att svara för rättskipningen och den straf- fande verksamheten. Dessa funktioner kan dock inom vissa gränser även läggas på administrativa myndigheter, t.ex. när det gäller disciplinära bestraffningsåtgärder. Däremot har tanken på privata sanktions— system inte accepterats i vårt land. I betän- kandet Snatteri (s. 92 ff) diskuterade brott- målsutredningen möjligheten att införa rätt för butiker och varuhus att ta ut s.k. kontrollavgift av kunder som ertappats med att snatta varor, men utredningen ansåg inte att förutsättningar fanns för ett sådant system.7

Brottmålsutredningen är alltjämt av den uppfattningen att man inte generellt bör godtaga att särskilda avgifter eller andra former av ekonomiska sanktioner uttas som ett led i den uppgörelse mellan målsägande och brottsförövare som normalt bör kunna följa efter upptäckten av ett mindre egen- domsbrott.

Därmed är inte sagt att man alltid bör avvisa ett sådant sanktionssystem. Även om det anses stötande att detta tillgrips i privata förhållanden, där risken för missbruk är uppenbar, så kan det finnas områden där ett avgiftsbeläggande ter sig motiverat och utan allvarligare betänkligheter bör kunna anpassas till rättssystemet. Det bör dock krävas att en sådan ordning har stöd i lag eller författning. Vidare bör gälla som vill- kcr att avgiftsbeläggandet har viss offent- ligrättslig inriktning eller eljest är av all- mänt intresse samt att verksamheten står under myndighets tillsyn eller bedrivs i det allmännas regi. Slutligen bör förutsättas att den som påförs avgift o.dyl. på grund av överträdelse av regelsystemet bör ha möjlig- he: att få åtgärden överprövad.

Enligt brottmålsutredningens mening bör det finnas förutsättningar att under angivna villkor låta myndigheter och organ för det allmänna sätta in ekonomiska sanktioner (kontrollavgift, tilläggsavgift, straffavgift o.dyl.) mot dem som gör sig skyldiga till brott mot den verksamhet som bedrivs av myndigheten eller organet i fråga. Uttagan- det av avgift tjänar i så fall samma preven- tiva syfte som ett straffrättsligt ingripande och kan ersätta detta. Fördelarna med ett ekonomiskt sanktionssystem av detta slag är påtagliga. Reaktionen kan komma snabbt i omedelbart samband med överträdelsen. Reaktionen kan också ha naturlig anknyt- ning till regelbrottet och drabba lagöverträ- daren inom den verksamhet som han för- brutit sig emot. Gärningsmannen behöver inte stämplas som brottsling och dras inför polis, åklagare och domstol med de olyck- liga följder detta kan få från social syn- punkt. De rättsvårdande myndigheternas resurser kan tas i anspråk för betydelseful- lare uppgifter, t.ex. bekämpandet av den allvarligare kriminaliteten.

Den särskilda sanktionsformen kan även motiveras av allmänpreventiva skäl: ett brott mot en viss regel bör normalt medföra nå— gon reaktion för att den allmänna respek- ten för regeln skall upprätthållas. En eko- nomisk sanktion av avgiftstyp är för de flesta människor kännbar och kan verka avhållande, om risken för upptäckt är på- taglig. Man kan också lägga skadestånds— rättsliga aspekter på avgiftsbeläggandet. Kontrollen av att överträdelser mot verk— samheten inte sker kräver vissa kostnader och det är rimligt att dessa kostnader i första hand betalas av de lagöverträdare som föranleder dem.

1.4. Utredningens aktuella uppgifter

Då brottmålsutredningen i det föregående diskuterat möjligheten att sätta in andra

' På de av brottmålsutredningen anförda skä- len ansåg sig ej heller den ovan nämnda danska arbetsgruppen för av- och nedkriminaliserings- frågor böra föreslå en ordning med kontrollav- gift i butikerna.

åtgärder än straff mot förövare av mindre brott mot egendomsordningen, har utgångs- punkten varit nödvändigheten och behovet av en begränsning av det kriminaliserade området. I fråga om snatteriet har utred— ningen i sitt tidigare betänkande närmare utvecklat tanken att ingripandet i stor utsträckning bör kunna ske inom butiker och varuhus genom ökad satsning på brotts- förebyggande åtgärder. Vidare har utred— ningen framhållit att den reaktion som lig— ger i själva upptäckten av ett mindre snat- teri inte bör underskattas. Någon avkrimi- nalisering i ordets egentliga bemärkelse har utredningen dock inte velat förorda. Be- gränsningen av det straffrättsliga ingripan- det har i stället ansetts böra ske på straff- processuell väg.

Man kan naturligtvis ifrågasätta det rik- tiga i den utveckling som leder till att polis och åklagare i allt större utsträckning ges makt att bestämma gränsen för straffbar— heten. Det är å ena sidan naturligt att ett straffbud ofta måste utformas på sådant sätt att det i sig innefattar olika grader av straffbarhet. Det skulle ibland ställa sig svårt att på lagteknisk väg undanta från straffbarheten vissa fall som är lindriga men som ändå uppfyller de formella rekvisiten för brott. Å andra sidan är det tydligt att en diskretionär prövningsrätt innefattar vis- sa risker från rättssäkerhetssynpunkt.

Från kriminalpolitisk synpunkt är det därför av intresse att straffrättens roll om möjligt begränsas genom en inskränkning av straffbudens tillämpningsområde. Lag- stiftaren bör sträva efter att utmönstra icke straffvärda beteenden från straffbuden. Det bör dock inte döljas att en sådan ordning möter svårigheter inte minst i vad gäller förmögenhetsbrotten, där rekvisiten för brott i olika grader helt eller delvis sam- manfaller och begränsningen av det krimi- naliserade området i ett straffbud kan få till följd att beteendet i stället kan föras in under och straffbeläggas enligt ett annat.

Kriminaliseringsfrågan har fått en domi- nerande plats i brottmålsutredningens fort- satta arbete som tagit sikte på de mindre bedrägerierna, företrädesvis bedrägligt be-

teende enligt 9 kap. 2 & andra stycket BrB, dvs. vad i fortsättningen kallas snyltning, samt sådana brott som riktas mot allmän försäkringskassa och avser obehörigt upp- bärande av sjukpenning, s.k. sjukförsäk- ringsmissbruk. Att brottmålsutredningen speciellt inriktat sig på dessa typer av brott beror bl.a. på att det här till stor del är fråga om ringa överträdelser, om man en- bart ser på det ekonomiska värdet, att dessa brott har hög frekvens samt att de tar ej obetydlig del av rättsvårdens resurser i anspråk. Gemensamt för dessa brottstyper och alldeles särskilt utmärkande för snylt- ningsbrotten är vidare den sociala urvals- mekanism som följer av lag och rättstill- lämpning och som leder till att endast en viss kategori av brottsförövare når fram till lagföring och dom i dessa fall.

Då det gäller den straffrättsliga bedöm- ningen av snyltning och sjukförsäkrings- missbruk blir utgångspunkten densamma. Det är här fråga om att finna former som tillgodoser önskemålet om en begränsning av det straffrättsliga ingripandet och en strävan att klara upp dessa överträdelser mot regelsystemet med åtgärder utan att rättsmaskineriet behöver kopplas in. Bl.a. aktualiseras därvid frågan om särskilda eko- nomiska sanktioner (systemet med kon- trollavgift). Betydande skillnader i förutsätt- ningarna finns dock.

I fråga om sjukförsäkringsmissbruket rik- tas brottet mot en allmän institution som förfogar över egna resurser på åtgärdssidan. Brottet innefattar här ett missbruk av ett system till vilket brottsförövaren själv är ansluten och denne skaffar sig därigenom ekonomiska förmåner med otillåtna medel. En särskild relation föreligger sålunda mel— lan målsäganden (försäkringskassan) och gärningsmannen (den försäkrade). Är rekvi- siten för bedrägeri inte uppfyllda, kan be— teendet likväl vara straffbart som osann eller vårdslös försäkran, nämligen om gär- ningsmannen lämnat oriktiga uppgifter i försäkran på heder och samvete. Problemet gäller här hur långt straffbarheten bör sträckas vid denna form av socialbedrägeri och vilka möjligheter försäkringskassorna

har att med egna medel ingripa mot miss- bruk.

Vad beträffar snyltningsbrotten är det ytterst fråga om att bestämma i vilken ut- sträckning ekonomiska förpliktelser — och då framför allt underlåtenheten att betala —— bör kriminaliseras. Självfallet ligger det inte inom brottmålsutredningens uppdrag att försöka lösa detta problem i hela dess vidd, eftersom utredningen endast har att syssla med de mindre förmögenhetsbrotten. Det bör dock slås fast att frågan, var grän- sen mellan brott och »civil orätt» i nämnda hänseenden skall dras, är svår att besvara. Rättsutvecklingen visar att det kriminalise- rade området blivit allt snävare avgränsat. Inom det ekonomiska livet måste vi i dag räkna med andra påtryckningsmedel och andra reaktionsformer än straffhot och straff för att systemet skall fungera.

Karakteristiskt för snyltningsbrotten är att gärningsmannen för en viss disposition (begagnande av husrum, förtäring, transport etc.) har att erlägga kontant betalning men tillgodogör sig nyttigheten utan att fullgöra denna betalningsskyldighet. Det blir en upp- gift för utredningen att undersöka om den särskilda ställning som vissa näringsutövare åtnjuter genom denna straffbestämmelse är motiverad i dagens samhälle. Frågan gäller vilket ändamål straffrätten fyller i sådana civilrättsliga förhållanden men också vilka rättsverkningar ett upphävande av den spe- ciella straffbestämmelsen i 9 kap. 2 & andra stycket BrB kan tänkas få.

Eftersom snyltningsbrotten och sjukför- säkringsmissbruket är olika konstruerade och måste angripas från skilda utgångspunk- ter har utredningen ansett det vara ända- målsenligt att de båda brottskategorierna behandlas var för sig. I kap. 2 ges en allmän beskrivning av bedrägeri och snyltning och i kap. 3 vissa uppgifter om utländsk rätt. Därefter ägnas avd. II (kap. 4—7) åt snylt- ning och avd. 111 (kap. 8—11) åt sjukför- säkringsmissbruket.

2 Bedrägeri och snyltning

2.1 Rättshistorisk tillbakablick

I den äldre germanska rätten var varje ored- ligt rubbande av ett rättsförhållande eller underlåtenhet att uppfylla de lagliga för- pliktelserna förbundet med straffansvar.1 Det var genom straffhot som gäldenären ursprungligen tvangs att uppfylla sina för- pliktelser. Vägrade han att göra rätt för sig kunde saken föras till domstol, varvid gäl- denären kunde dels förpliktas gottgöra den civila fordran, dels dömas till ansvar för sin rättsförnekelse.

2.1.1 En enhetlig straffbestämmelse införs

Den fortsatta rättsutvecklingcn visar hur den allmänna kriminaliseringen av oredlig— het så småningom upphörde och hur den rättssökande i stället kom att hänvisas till att på civil väg med processuella och exe- kutiva medel vinna sin rätt. Straffbestäm- melser om oredlighet, bedrägeri och för- falskning togs dock in i vissa specialstad- ganden med begränsad räckvidd. Från slutet av medeltiden rådde viss osäkerhet om var gränsen skulle dras mellan civil och krimi- nell orätt. Man sökte ledning i den ro- merska rätten som laborerade med två begrepp. Det ena, falsum, avsåg svikligt för- ändrande och undertryckande av urkunder i allmänhet. Även »kvasi-falsariska» rätts- handlingar blev straffbelagda, t.ex. osanna uppgifter om namn eller stånd i sviklig

avsikt, brukande av falskt mått eller vikt. Det andra begreppet, srellionatus, avsåg en uppsåtlig rättskränkning som inte kunde föras in under annan förbrytelse. Hit hörde bedrägeriet men också andra former av oredlighet, t.ex. undanskaffande av till- gångar till skada för borgenär.

Ännu 1734 års lag saknade några sam- lade, allmänna bestämmelser om bedräge- riets straffbarhet, fast mycket tyder på att avsikten ursprungligen varit att ett särskilt bedrägeribrott skulle tas in i missgärnings- balken.” Ansvarsbestämmelserna rörande bedrägeri och annan oredlighet var i stället spridda i de civila balkarna och i andra särskilda författningar. Av särskilt intresse i detta sammanhang är att i byggningabalken 28: 14 stadgades straff för den som tillnar— rade sig fri skjuts eller förtäring. Denna snyltningsbestämmelse, som troligen hade mycket gamla anor, stod kvar i lagen till 1914, då byggningabalkens kap. 28 (om gästgivare) formellt upphävdes genom infö- randet av 1911 års stadga om skjutsväsendet.

Först genom 1858 års kungl. förordning skapades en särskild straffbestämmelse om bedrägeri. Denna fördes därefter med vissa ändringar över till 22 kap. 1 5 i 1864 års strafflag. För bedrägeri dömdes den, som genom antagande av falskt namn, stånd

1 Se härom Winroth, Straffrätt, Lund 1889, s. 213 ff. ” Thyrén, Förberedande utkast till strafflag, spec.del IV; Lund 1922, s. 119 ff.

eller yrke, eller genom annat svikligt för— farande, bedrog sig till gods eller penningar, eller förlust därav annan tillskyndade. Straffet var böter eller fängelse i högst sex månader eller, vid synnerligen försvårande omständigheter, straffarbete i högst två år. Som jämförelse kan nämnas att straffet för enkel stöld (värde över 15 RKd) var straff- arbete i högst sex månader.

Den nya lagstiftningen kunde dock inte fastställa några klara gränser för kriminali- seringen. Till bedrägeriets natur ansågs höra att med list försöka förmå annan att i fråga om rätt, varöver denne förfogade, vidtaga viss rättslig åtgärd, eller att svikligen be- gagna sig av sådana rättshandlingar som berodde på en missuppfattning av sakför- hållandena. Belysande för de svårigheter som fanns, då det gällde att närmare be— stämma i vilka fall gränsen för straffbar— heten skulle anses överträdd, är följande uttalande av Winroth."

»Fastån ifrågavarande begrepp vunnit fastare bestämning i den moderna rätten, råder för öv- rigt på detta område fortfarande stor osäkerhet. Svårigheterna äro här också särdeles betydande. Man befinner sig för egendomsbrottens del på själva utmarken till kriminalrätten, och det gäller att sätta gränserna mellan förbrytelse och vad, som blott kan betraktas såsom civil orätt eller som till och med, ehuru klandervärt, äger fulla rättsverkningar. All vinst, som någon i handel och vandel bereder sig på annans bekost- nad, kan ej från juridisk synpunkt betecknas såsom orättmätig, och än mindre kan allt det förfarande, varigenom sådan vinst skördas, be- läggas med straff. Även med de noggrannaste bestämningar av vad, som gör ett dylikt förfa- rande till straffbart, måste det alltså städse lämnas domstolarna en tämligen fri avgörande— rätt i nämnda hänseende. Och det bliver därför även i praxis, som man ytterst har att söka de mera fasta normerna i frågor av förevarande art.»

2.1.2 Thyréns lagutkast

I sitt förberedande utkast till strafflag före- slog Thyrén4 att för bedrägeriansvar skulle förutsättas bl.a. att någon genom att hos annan uppväcka eller vidmakthålla villfa- relse, förmådde denne till handling eller underlåtenhet som innebar förmögenhets-

skada för den vilseledde och vinning för gärningsmannen. Dessutom skulle krävas att gärningsmannen handlade i vinnings- syfte.

Thyrén var medveten om att en bestäm— melse, som på detta sätt straffbelade vissa ekonomiska transaktioner, skulle kunna ge anledning till intressekollision. Det måste nämligen vara mycket vanligt såväl inom som utom affärsvärlden att vardera kontra- henten med all flit för medkontrahenten dolde de omständigheter som bestämde ho— nom till affärens ingående och de förhopp- ningar eller beräkningar han knöt till den- samma. Enligt Thyrén (s. 148) vore det dock ett »dåraktigt försök» att med strafflagens hjälp vilja åstadkomma någon genomgri- pande reform i detta hänseende.

»En viss — och ganska stor — frihet för affärs- livet att röra sig med 'erroruppväckande', sär- deles i form av förtigande eller i fråga om sådana ”inre fakta' som en köpares avsikter med den köpta saken, måste anses såsom ett ofrån- komligt krav, sådant samhället är beskaffat. Men att närmare bestämma gränsen mellan straffri ”smartness' och straffbart förande bak- om ljuset är icke möjligt: man måste här an- vända just ”livets regel” såsom rättesnöre. Intressekollisionen måste lösas genom aktgi- vande på vad som någorlunda regelmässigt, i fall av det föreliggandes art, förekommer i samhället. Vad som överskrider denna gräns bör kunna straffas.»

I sin genomgång av utländsk lagstiftning fann Thyrén en grupp av särbestämmelser som omfattade vissa jämförelsevis lindriga brott, vilka i åtskilliga lagar »antingen an- setts falla utom det typiska bedrägeribrottet eller med en viss osäkerhet sväva på grän- sen eller ock, där de möjligen ansetts utgöra bedrägeri, dock funnits böra straffas mil- dare och skonas från bedrägerietiketten».

Det rörde sig då i första hand om sådana fall då någon utan att kunna betala och utan att rimligen kunna göra anspråk på kredit mottagit och förbrukat en prestation — i allmänhet av inte allt för stort värde — vilken enligt »livets regel», även utan

” Winroth, a.a. s. 216. * Thyrén, a.a. s. 142 ff.

uttrycklig förbindelse, förutsattes skola be- talas omedelbart. Det oftast anförda exem- plet var »Zechprellerei», dvs. rekvirerande och förtärande utan betalningsmöjligheter av mat och dryck på restaurang o.dyl.

Vidare räknades hit fall då någon tillnar- rade sig befordran med kommunikations- anstalt e.dyl. utan att erlägga stadgad av- gift eller då någon utan biljett olovligen beredde sig tillträde till teaterföreställning m.m. och då någon utan erläggande av penningar tillgodogjorde sig en automats prestation. Även andra typer av brott, t.ex. tiggeri genom falska uppgifter (s.k. Bettel— betrug), ockrande på vidskepelse genom spådom o.dyl. behandlades i detta samman— hang.”

I det av Thyrén upprättade utkastet till lagtext upptogs inte någon speciell straff- bestämmelse som täckte de här nämnda typfallen.

2.2. Bedrägeribrottet utformas

Det blev en uppgift för straffrättskommit- tén att närmare precisera var gränsen skulle dras för straffbart bedrägeri. Enligt kom- mitténs förslag" skulle bedrägeri föreligga då någon medelst vilseledande bestämde annan till handling eller underlåtenhet som innebar vinning för gärningsmannen och skada för den vilseledde eller någon i vars ställe denne var. Härigenom fick bedrägeri karaktären av vinningsbrott. Sådana fall, som inte innebar förmögenhetsöverföring men likväl ansågs böra straffbeläggas, för— des över till en särskild bestämmelse, ored- ligt förfarande. Från bedrägerikapitlet ut- mönstrades också åtskilliga bestämmelser som inte rörde förmögenhetsbrott (t.ex. förfalskningsbrott, brott mot familj).

Straffbestämmelsen om bedrägeri togs upp i 21 kap. l & strafflagen. Den blev vid straffrättsreformen 1965 utan ändring i sak förd över till brottsbalken.

Bedrägeri innefattar sålunda enligt 9 kap. 1 5 BrB vilseledande som framkallar en disposition (handling eller underlåtenhet) vilken innebär en förmögenhetsöverföring (vinning för gärningsmannen och skada för

den vilseledde eller någon i vars ställe denne är). Påföljden för bedrägeri är fäng- else i högst två år. Om brottet är grovt (9 kap. 3 &) döms till fängelse lägst sex månader och högst sex år, om brottet är ringa (bedrägligt beteende, 9 kap. 2 &) till böter eller fängelse i högst sex månader.

Vilseledandet kan bestå i att uppväcka en villfarelse men också i att gärningsman- nen vidmakthåller en oriktig föreställning som redan finns hos den andre (jfr NJA 1945 s. 351). I sistnämnda fall förutsätts för straffbarhet att det kan åligga den som för- tiger sanningen att yppa vad han vet. Om någon utan bedrägligt uppsåt bibringar en annan en oriktig föreställning och sedan kommer på tanken att utnyttja denna vill— farelse, gör han sig skyldig till bedrägeri. Underlåtenheten att uppge det rätta förhål- landet anses här vara lika straffvärd som en positiv uppgift (jfr NJA 1939 s. 138).

Beträffande dispositionen bör nämnas att det skall föreligga kausalitet mellan vilsele- dandet och dispositionen. Straffrättskom- mittén uttryckte som nämnts detta med att »någon medelst vilseledande bestämmer an- nan till handling eller underlåtenhet av visst slag». Uttrycket »bestämmer» ändrades i lagtexten till »förmår». Därmed får dock inte inläggas något krav på att bedragaren skall ha ett motstånd från den vilseledde att övervinna.7

Förmögenhetsöverföringen har getts sam- ma innehåll som vid stöld och förskingring. Både kravet på skada och vinning upptas dock i ett objektivt rekvisit, medan vinning vid stöld ligger i det subjektiva tillägnelse- uppsåtet. Med skada avses ekonomisk skada, dvs. att målsägandens förmögenhetsställning försämras eller förlust uppkommer för denne. Därmed jämställs enligt straffrätts- kommittén »en beaktansvärd fara för slut-

5 1864 års strafflag upptog i 22 kap. 15 å en särskild straffbestämmelse för det fall att någon »far med spådom, signeri eller annan vidske- pelse, att därmed bedrägeri öva eller vinning sig förskaffa».

” Straffrättskommitténs SOU 1940: 20, s. 130 ff.

" Se Beckman m.fl. »Kommentar till brotts- balken», dell, 3:e uppl. 1970, s. 331 ff.

betänkande,

lig förlust». Huruvida vinning och skada föreligger skall bedömas vid tidpunkten för dispositionen.

I doktrin och förarbeten till bedrägeri- bestämmelsen har fastslagits att den som genom vilseledande av myndighet förskaffar sig förmån av offentligrättslig art, t.ex. socialvård, kan hemfalla under bedrägeri- ansvar.3 I NJA 1934 s. 399 ansågs bedrägeri kunna ske ifråga om fattigunderstöd från fattigvårdsnämnd. Nämnda förhållande medförde att man vid förarbetena till sjuk- försäkringslagen inte ansåg tillräckliga skäl föreligga att införa speciella straffbestäm- melser på detta område. Ej heller i förar- betena till lagen om allmän försäkring synes denna fråga ha övervägts.

2.3. Det särskilda snyltningsbrottet

Genom att bedrägeriet formades till ett rent förmögenhetsbrott med bestämda rekvisit för straffbarheten borde, tycker man, grän- sen mellan »kriminell och civil orätt» ha utstakats. Emellertid fann straffrättskom- mittén att bedrägeriparagrafen inte skulle ge fullständig täckning åt det område som enligt kommitténs mening borde vara straffbart. Kriminaliseringen borde även gälla vissa förfaranden, där det ofta var tvivelaktigt om rekvisitet vilseledande före- låg. Som nämnts hade Thyrén i sitt utkast till strafflag berört dessa fall, dock utan att föreslå någon särbestämmelse.

En bidragande orsak till straffrättskom— mitténs ståndpunkt i detta hänseende synes ha varit den debatt som tidigare förts inom doktrinen i fråga om bedrägeriets straff- barhet. Man hade särskilt pekat på »tjuvåk- ning» på tåg — ett nog så vanligt brott un- der de första decennierna av detta århund- rade — och ifrågasatt om detta föll under straffbestämmelsen för bedrägeri. Det fanns de som menade att avgörande för straffbar- heten måste vara, om konduktören eller an— nan kontrollberättigad person i syfte att kontrollera biljetterna visiterat den lokal, i vilken gärningsmannen befann sig. I så— dant fall var det möjligt att gärningsmannen genom att hålla sig dold eller genom att tiga

på kontrollantens fråga, om alla visat upp biljett eller om nypåstigning skett, ingav kontrollanten den oriktiga föreställningen att ingen fanns som han hade att avkräva biljett eller avgift. Skedde däremot ingen kontroll eller kunde det inte visas att gär- ningsmannen undandragit sig denna, förelåg ej bedrägeri.

Sterzelo menade att den grundläggande betydelse man måste tillmäta frågan, huru- vida i det särskilda fallet kontroll verkställts eller ej, visade att bedrägeribestämmelsen ej var ägnad att lämna en rationell lösning av denna grupp av fall. Motsvarande gällde fall då fråga uppkom om erhållande av gods- befordran eller tillträde till teatertillställning och dylikt utan erläggande av avgift. En specialbestämmelse vore därför enligt Ster— zel på plats »varigenom man även skulle bliva i tillfälle att hålla fallens bagatellka- raktär räkning, både där bedrägerirekvisi— ten formellt äro uppfyllda och där så ej är fallet».

I sin motivering åberopade straffrätts- kommittén också den i dåvarande praxis gällande ordningen att t.ex. tjuvåkning på tåg skulle vara straffri, såvida ej tågperso- nalen observerat gratispassageraren och lå- tit sig förledas att tro att han köpt biljett. Att ett i och för sig straffvärt förfarande på detta sätt, mången gång av en slump, blev straffritt, hade _ menade man —— synts otillfredsställande, vartill kom att gränsen mellan det straffbara och straffria området i praktiken var svår att fastställa. För att råda bot på denna brist i gällande rätt togs detta och vissa andra likartade fall upp i ett särskilt straffstadgande, som fördes in så- som andra stycke till bestämmelsen om bedrägligt beteende i 21 kap. 2 & strafflagen.

Förslaget hälsades med tillfredsställelse av bl.a. chefen för justitiedepartementet, vilken framhöll att »en lucka i gällande rätt synes bli på ett lyckligt sätt avlägsnad».10

Vid införandet av brottsbalken 1965 blev

' Se t.ex. Sterzel, Bedrägeribrottet, Uppsala 1919, s. 89 ff; NJA II 1942 s. 390.

” Sterzel, a.a. s. 88. Se även SvJT 1931 rf s. 40 och 63.

1" NJA 1942 11 s. 392 ff.

den särskilda bestämmelsen om bedrägligt beteende utan ändring i sak förd över till 9 kap. 2 & andra stycket BrB. Straffstadgan- det riktas mot den som — utan att göra rätt för sig _ begagnar något som tillhandahålls under förutsättning av kontant betalning. Som exempel nämns »husrum, förtäring, transport, tillträde till föreställning eller an- nat dylikt». Det är för bestämmelsens till- lämplighet likgiltigt, om den presterande blivit vilseledd av gärningsmannen eller ej. Gärningsmannen straffas för bedrägligt be- teende (böter eller fängelse i högst sex må- nader) eller, om brottet ej är att anse som ringa, för bedrägeri (fängelse högst två år). Lagrummet täcker också det fall att någon, som har att betjäna allmänheten efter viss taxa, tar betalning utöver taxan utan att påvisa avvikelsen.

Det är här fråga om en speciell straffbe— stämmelse som skiljer sig från bedrägligt beteende i betydelsen »ringa bedrägeri». I strid mot den allmänna principen i brotts- balken att varje särskilt brott skall ha sitt namn, kallas dock även det nu aktuella brottet för bedrägligt beteende. Som tidigare nämnts avser utredningen att här och i fortsättningen använda uttrycket snyltning för att markera skillnaden. Denna beteck- ning har länge använts inom doktrin och i undervisningen vid de juridiska fakulte- terna. I begreppet snyltning ligger ett para- siterande på annans bekostnad. Det synes utgöra en adekvat benämning på det bc- teende som omfattas av straffstadgandet i 9 kap. 2 5 andra stycket BrB.11

Ett av snyltningsbestämmelsens huvud— syften är att erbjuda straffskydd åt dem som enligt vedertagen praxis har att be- tjäna en okänd allmänhet mot att kontant betalning erläggs i samband med den be- gärda prestationen. Sådan allmän service anses från många synpunkter vara önskvärd och värd att slå vakt om. Den har hävd inte bara inom landet utan även internatio- nellt. Straffskyddet anses i första hand gälla hotell-, restaurang- och taxinäringen. Nor- malt har den som betjänar en gäst eller en kund i dessa fall ingen möjlighet att pröva beställarens likviditet eller betalningsvilja

innan beställningen effektueras utan måste lita på att betalning skall ske i laga ord— ning.

Straffskyddet utsträcks emellertid till att gälla även andra näringar än de nu nämnda. Lagrummet upptar begagnande av trans- port, varigenom bl.a. ges skydd för SJ och andra allmänna trafikföretag mot tjuvåk- ning utan färdbevis. Behovet av ett sådant skydd angavs som förut nämnts i straffrätts- kommitténs motiv. Vidare nämns i lagtexten »begagnande av tillträde till föreställning», varigenom innehavarna av festplatser, idrottsplatser, nöjeslokaler o.dyl. ges möjlig- het att på straffrättslig väg ingripa mot något som populärt brukar kallas »plank- ning».

Den lämnade exemplifieringen avslutas med lokutionen »eller annat dylikt». Där- med ges bestämmelsen ingen annan av- gränsning än att tillhandahållandet av ifrå- gavarande nyttighet skall ske under förut- sättning av kontant betalning. I praxis har till »annat dylikt» hänförts tandläkarbe— handling (SvJT 1949 s. 117). Även annan liknande näringsutövning täcks av straff- skyddet, t.ex. behandling av läkare, veteri- när eller frisör. Överhuvudtaget torde straff- skyddet omfatta alla utövare av serviceverk- samhet, som har att tillgodose annan mot kontant betalning, t.ex. skoputsare, garde— robiärer, stadsbud.

Med »annat dylikt» avses också att snylt- ningsbestämmelsen skall omfatta s.k. auto- matbedrägeri. Sådant brott föreligger t.ex. då någon sätter en telefonautomat i funk- tion genom att stoppa i metallbitar eller andra föremål i stället för slantar. Efter— som det här är svårt att konstruera fram något vilseledande passar inte den all- männa bedrägeriparagrafen in. I äldre praxis12 bedömdes förfarandet som stöld vilket dock stötte på svårigheter eftersom det ej föreligger något tillgrepp när brottet avser att begagna automatens service. Men

” Jfr Wallén, »Har brottsrubriceringen nå- gon betydelse» NTfR 1967, s. 286.

" Se t.ex. SvJT 1924 rf s. 41; Jfr Sterzel, a.a. s. 75 ff.

även annan form av automatmissbruk, där det som förvärvas är en konkret nyttighet (varuautomat, bensinautomat o.dyl.) täcks av snyltningsbestämmelsen. Förfarandet skall dock betraktas som stöld om gärnings- mannen i stället för att utlösa mekanismen på föreskrivet sätt — om än med felaktiga mynt — tillägnar sig innehållet genom att förstöra eller bryta upp apparaten."

2.4 Närmare om rekvisiten för snyltning i belysning av rättspraxis

2.4.1. Hur prestationen tillgodogörs

En första förutsättning för straffbarhet är att gärningsmannen begagnar sig av det som tillhandahålls honom. Frågan kan aktualise- ras då någon beställer ett hotellrum men inte tar detta i anspråk, beställer in förtä- ring på restaurang utan att konsumera denna eller rekvirerar taxi som han sedan inte utnyttjar. I allmänhet torde sådana beställningar inte anses medföra att bestäl- laren begagnat sig av nyttigheten eller tjänsten varför straffansvar för snyltning ej kan ådömas. Däremot bör det många gånger vara möjligt för den drabbade att kräva ersättning för ekonomisk förlust. Särskilda omständigheter förelåg i rättsfallet SvJT 1969 rf s. 51, där en person gjorde gällande att han felaktigt serverats mellanöl i stället för starköl. HovR:n, som fann att han be- ställt mellanöl och vägrat betala därför, anförde.

»Ostridigt är att de sålunda beställda ölflaskorna i uppkorkat skick av serveringspersonal place- rades på det bord, vid vilket Svensk satt med sina gäster. Vid sådant förhållande måste Svensk _ oaktat varken han eller hans gäster druckit av ölet — anses ha begagnat sig av förtäringen. Svensk har emellertid gjort gällande att han ut- gått ifrån att han beställt starköl och att han, då han det oaktat erhöll mellanöl, av denna anledning vägrade att betala. Enär Svensks på- stående får godtagas, kan Svensks vägran att betala icke anses ha skett uppsåtligen. Åtalet skall därför ogillas» — En ledamot var skiljak- tig och ansåg att, eftersom varken Svensk eller någon av hans gäster druckit av ölet, Svensk inte kunde anses ha begagnat sig av den med åtalet avsedda förtäringen.

Detta rättsfall tyder på att snyltningsbrot- tet fullbordas redan i samband med beställ— ningen eller serveringen av den nyttighet som skall betalas kontant. I hotell-, restau- rang- och taxifallen bör dock enligt brott- målsutredningens mening brottet anses fullbordat först då nyttigheten begagnats och kunden vid presentationen av notan eller då betalning eljest krävs inte gör rätt för sig. Den som efter att ha förtärt en måltid på restaurang upptäcker att han inte har tillräckligt med pengar för att betala gör sig sålunda inte skyldig till snyltning om han, innan notan presenteras, t.ex. lyc- kas låna upp beloppet.u

Då det gäller begagnande av allmänt kommunikationsmedel (tåg, buss, spårvagn osv.) eller tillträde till föreställning hör det till vanlig ordning att betalning skall erläg- gas i förskott innan nyttigheten tas i an- språk. Brottet får då anses fullbordat redan i och med att resenären stiger på färdmed- let utan att vara försedd med föreskriven biljett och resan påbörjas.

Brottmålsutredningen har blivit upp- märksammad på att det ej sällan förekom- mer att personer tar sig in på tunnelbane- stationer i Stockholm utan giltigt färdbevis och uppehåller sig inne på perrongen, dock utan avsikt att begagna tågen. Eftersom de inte vid kontroll kan visa föreskriven färdbiljett är de enligt gällande föreskrifter skyldiga att utge s.k. kontrollavgift.” Nå- gon snyltning i form av »begagnande av transport» är det inte fråga om och det har ifrågasatts om inte förfarandet borde rubri- ceras som olaga intrång (4 kap. 6 5 andra stycket BrB) i stället för snyltning. Svea hovrätt har dock i dom den 29.1.1970, 11:DB 4, ansett att gärningen innefattar be- gagnande av en nyttighet av sådan art att straffstadgandet om snyltning är tillämpligt.

Det förekommer att polisen ej anser sig

” Se straffrättskommittén a.a. s. 138.

” Situationen beskrivs målande i Fritiof Nilsson Piratens roman »Tre terminer» (Scenen på Grands Café där Tom Anker sitter fast för en nota som han inte kan betala men räddas av Herman Lange).

”* Se nedan s. 49.

böra ingripa mot personer, som plankat in på t.ex. nöjesfält och gripits omedelbart där- efter. Några menar nämligen att det aldrig blivit fråga om något »begagnande av till- träde till föreställning» eftersom gärnings- mannen aldrig getts möjlighet att »tjuv- titta», varför gärningen stannat vid försök till bedrägligt beteende som inte är straff- bart. Denna tolkning synes dock främst vara baserad på en önskan att befria polisen från arbetet med dessa bagatellartade för— seelser. För närvarande ges inga möjligheter att meddela rapporteftergift eftersom fäng- else ingår i straffskalan för bedrägligt be- teende. Det ligger då nära till hands att skriva av ärendet under rubricering »ej brott».

I det förut nämnda fallet med ölserve- ringen gjorde beställaren gällande att vad som serverats inte motsvarade beställningen. En liknande situation förelåg i rättsfallet NJA 1952 s. 560 , där en person vägrade att betala ersättningen för taxifärd därför att föraren inte utfört hela den beställda kör- ningen. Det blev utrett att taxiföraren kört till en plats i närheten av den angivna adressen men inte kunnat hitta denna samt att beställaren trots anmaning underlåtit att lämna föraren erforderliga upplysningar om vägen. HD yttrade:

»Väl får Jonsson anses hava varit skyldig att betala den utförda körningen, men med hänsyn till vad Jonsson uppgivit kan ej antagas annat än att han, som ostridigt hade medel att betala körlegan, ansåg att han icke var pliktig att göra detta, med mindre han blev körd till den uppgivna adressen. Då Jonsson sålunda icke insåg, att han var betalningsskyldig, kan han icke anses hava uppsåtligen vägrat att göra rätt för sig.»

2.4.2. Betalning skall erläggas kontant

Med att nyttigheten tillhandahålls under förutsättning av kontant betalning förstås enligt Straffrättskommittén »att det kan anses underförstått att den som tillgodogör sig nyttigheten genast erlägger betalning- en»." Straffrättskommittén framhöll vidare att under »denna förutsättning ådrager han

sig ansvar enligt lagrummet såväl i det fall att han icke kan betala kontant som ock i det att han väl kan göra detta men undan- drager sig att fullgöra sin skyldighet i detta avseende».

I vilka situationer det är en underför- stådd förutsättning, att betalningen skall erläggas kontant, torde oftast följa av all— män sedvana. Den som hyr ett hotellrum, äter på restaurang o.dyl. eller tar taxi har sålunda att iaktta den regel som normalt gäller för dessa servicenäringar, nämligen att nyttigheten skall betalas kontant ome- delbart efter det att den tillgodogjorts. Kontantprincipen är också förutsatt vid begagnande av allmänt kommunikationsme- del eller vid tillträde till föreställning o.dyl. Som nämnts gäller dock i dessa fall att betalningen skall erläggas innan nyttigheten tas i anspråk. Det torde alltid krävas ett uttryckligt kreditmedgivande vid tillhanda- hållandet av nyttigheten för att en avsiktlig underlåtenhet att betala ej skall bedömas som snyltning.

Genom att snyltningsbestämmelsen inte bara tar sikte på de i lagtexten uppräknade nyttigheterna utan också skall tillämpas på andra liknande verksamheter, som utövas under förutsättning av kontant betalning, kan vissa svårigheter uppkomma vid gräns- dragningen. Skall man anse att den som t.ex. lämnar in sin bil till service eller anlitar bärgning gör sig skyldig till snyltning, om han inte betalar kontant efter prestatio— nens utförande? Kan man inte visa en all- mänt vedertagen praxis _ det bör inte räcka med att verksamhetens utövare ensam hyllar principen om kontant betalning i efterhand — torde förutsättning för krimi- nalisering av betalningsskyldigheten saknas.

Det kan också ifrågasättas om kontant betalning alltid är en underförstådd förut- sättning vid läkar- eller tandläkarbehand- ling. Enligt domen i det förut nämnda rättsfallet om tandläkarbehandling (SvJT 1949 s. 117) hade det »uppenbarligen av- setts, att betalning för behandlingen skulle lämnas, då densamma slutförts». Det fram-

" a.a. s. 137.

går inte av rättsfallet om särskild överens- kommelse träffats mellan parterna före behandlingen, som betingade 426 kronor. Man kan utgå ifrån att den pågick under viss tidsperiod med återbesök.

I vissa fall kan de allmänt vedertagna reglerna om kontant betalning närmare preciseras enligt avtal mellan parterna. Vid förhyrning av hotellrum kan t.ex. gälla den överenskommelsen att betalning skall erläggas varje vecka?7 Om gästen då inte gör rätt för sig kan snyltningsbestämmelsen tillämpas.

I rättsfallet SvJT 1950 s. 425 hade en man träffat avtal med ett matställe att han skulle få »äta på vecka>> och betala för måltiderna i efterskott varje fredag i stället för, som eljest var vanligt vid matstället, i förskott. Sedan han intagit måltider under tiden 2—8 april 1949 avvek han. HovR:n ansåg att måltiderna intagits under förut- sättning av kontant betalning vid sista mål- tiden den 8 april.

I detta sammanhang bör också nämnas ett rättsfall där underlåtenhet att betala hyra av högtidskläder inte ansetts kunna bedömas som snyltning (SvJT 1958 rf s. 3).

Kläderna hade tillhandahållits under förutsätt- ning av betalning efter återställandet men N. hade, då han avhämtade plaggen, påstått sig tillfälligtvis sakna kontanter och därför fått anstånd med erläggande av hyran till påföljande måndag, då plaggen skulle återlämnas. Emeller- tid avhördes han inte nämnda dag och kläderna återlämnades senare av en bror till N. utan att betalningen erlades. Hovrätten fann mot N:s uppgifter inte visat att han vid klädernas för- hyrning haft avsikt att undandraga sig betal- ning, varför han inte var övertygad om bedrä- geri. Eftersom N. enligt avtalet fått anstånd med erläggandet av hyran kunde hans under- låtenhet att betala ej heller föranleda ansvar för snyltning.

Det sistnämnda rättsfallet leder in på tanken att ett anstånd med betalning, vilket ges efter det att nyttigheten tagits i anspråk, skulle medföra att gärningsmannen går fri från ansvar. I praktiken förekommer det mycket ofta att sådant betalningsanstånd lämnas, t.ex. då någon inte omedelbart kan göra rätt för sig efter intagen förtäring på

restaurang. Som närmare skall utvecklas i det följande förekommer det också att hotell, restauranger m.fl. först försöker träffa överenskommelse med gästen om be- talning och kanske också på civilrättslig väg försöker driva in beloppet, innan polis- anmälan sker. Sådan kreditgivning i efter- hand anses dock inte upphäva den givna förutsättningen att nyttigheten tagits i an- språk mot kontant betalning. Brottet är som förut nämnts fullbordat i och med att gär- ningsmannen underlåter att göra rätt för sig. Vilka överenskommelser som därefter träffas mellan parterna saknar därför be— tydelse för gärningens straffbarhet.

2.4.3. Subjektiva rekvisit

I subjektivt hänseende krävs uppsåt att för- skaffa sig nyttigheten utan att erlägga kon- tant betalning. Uppsåtet kan finnas från början eller uppkomma först senare när nyttigheten redan tagits i anspråk. Som exempel på den senare situationen kan näm- nas restauranggästen som efter att ha inta- git måltiden plötsligt får en ingivelse att lämna restaurangen utan att göra rätt för sig. Däremot gör restauranggästen sig inte skyldig till brott, om han vid måltidens slut finner att han glömt plånboken hemma och ber att få betala senare. Restauranggästen har i så fall hela tiden haft uppsåt att betala men olyckliga omständigheter har försatt honom i en sådan situation att han inte kunnat fullgöra betalningen. Om i ett dylikt fall restaurangen medger kredit synes ej heller den omständigheten att den betal- ningsskyldige underlåter att betala i efter- hand böra medföra straffansvar.

Den omständigheten att en person har uppsåt att göra rätt för sig då nyttigheten tas i anspråk men under begagnandet för- sätter sig i sådan situation att han faktiskt inte kan betala, fritar honom ej från ansvar. Frågan var uppe i rättsfallet SvJT 1967 rf. s. 30.

”I Frankrike gäller som förutsättning för straffansvar vid hotellsnyltning att betalning krävs inom tio dagar från inflyttningen.

P hyrde för sig och sin familj ett rum i en stuga på en campingplats för 12 kronor dygnet. Han ägde 125—130 kronor i kontanter och avsåg att stanna tre dygn. Emellertid måste han lämna in sin bil för reparation och kostnaden därför blev högre än vad han räknat med. Då betalning skulle erläggas för rummet hade han bara 7 kronor. Häradsrätten fann inte styrkt att P vid något tillfälle haft uppsåt att skaffa sig och sin familj husrum utan att erlägga kontant betal- ning därför. Eftersom P måste anses ha i den uppkomna situationen gjort vad för honom va- rit möjligt, lämnades åtalet utan bifall. Hovrät- ten fann dock att eftersom P vid betalningen av bilreparationen uppenbarligen insett, att han därefter skulle vara ur stånd att erlägga kontant betalning för begagnandet av husrummet, var han förvunnen till ansvar i enlighet med åtalet.

I ett ej refererat hovrättsfall (Svea hovrätt 13.5.1956) åtalades G för bedrägligt beteende bestående i att han rest tåg utan att inneha giltig biljett. Det utreddes att han saknat pengar så att han inte genast kunde göra rätt för sig och därför på anmodan av konduktören under- tecknat en förbindelse att viss angiven dag kort därefter erlägga biljettkostnaden. Förbindel- sen infriades inte. Rådhusrätten fann sådan utredning icke i målet förebragt att G-s upp- gifter att han vid anträdandet av resorna trott sig inneha gällande färdbiljett kunde lämnas utan avseende. Att G sedermera icke gjort rätt för sig kunde icke medföra ansvar för bedräg- ligt beteende. Åtalet ogillades. Hovrätten utta- lade: »G-s invändning att han vid resornas an- trädande trott sig inneha gällande färdbiljett föranleder icke till att icke skyldighet uppkom- mit för G att efter upptäckten av att så icke var fallet erlägga kontant betalning, varmed i föreliggande fall är att jämställa infriandet av ovannämnda förbindelser. — Då G undandragit sig nämnda skyldighet är han förfallen till an- svar för bedrägligt beteende i enlighet med åtalet.»

Enligt brottmålsutredningens mening är hovrättens tolkning i detta fall knappast godtagbar. Om gärningsmannen trott att han gjort rätt för sig och innehaft före- skriven färdbiljett, har han vid begagnan- det av nyttigheten saknat snyltningsuppsåt och följaktligen ej begått brott. Den om- ständigheten att han senare underlåter att infria en betalningsförbindelse synes inte böra leda till annan mening.

2.5. Snyltningsbestämmelsens förhållande till bedrägeriet

Av förarbetena till snyltningsbestämmelsen framgår att denna avsågs skola täcka vissa situationer som bedömdes vara straffvärda men inte utan vidare kunde föras in under bedrägeriet, t.ex. därför att vilseledande saknades. Tanken synes sålunda ha varit att snyltningen skulle bli ett reservstadgande, vilket skulle tillgripas då bedrägerirekvisiten inte passade in men beteendet likväl ansågs böra straffbeläggas. Från dessa synpunkter hade det varit ganska naturligt om snylt- ningen uttryckligen gjorts subsidär till be- drägeriet och om dess tillämpningsområde begränsats. Som framgår av redogörelsen för snyltningsbestämmelser i utländsk rätt har en sådan ordning införts på en del håll, t.ex. iDanmark (se kap. 3 s. 35).

Emellertid har snyltningsbestämmelsen här i landet fått en annan ställning i prak- tiken. Genom att lagtexten utformats så att den som underlåter att betala för sig skall dömas för snyltning »vare sig han vilseleder någon eller ej» har det inte ansetts nödvän- digt att gå omvägen via bedrägeriet vid ådömande av ansvar. Huruvida detta också varit Straffrättskommitténs mening framgår inte klart av dess betänkande.m Däri anförs att det är »för bestämmelsens tillämplighet likgiltigt, huruvida någon blivit vilseledd av gärningsmannens beteende. Har ett vilsele- dande ägt rum, är emellertid brottet princi- piellt sett bedrägeri».

I praktiken torde det normala vara att åklagaren yrkar ansvar för brott mot 9 kap. 2 & BrB för bedrägligt beteende utan att han i gärningsbeskrivningen påstår vilsele- dande. Någon prövning av denna fråga blir därför inte aktuell. Det skulle också från åklagarens synpunkt ibland ställa sig svårt att föra bevis om och styrka vilseledande i t.ex. mål som restaurang- eller taxisnylt— ning. Rättegången skulle sannolikt i en del fall bli mera vidlyftig. Gjorda undersök- ningar visar att de tilltalade i snyltningsmål

" Straffrättskommitténs protokoll tyder dock på att snyltning betraktades som ett subsidiärt brott i förhållande till bedrägeriet.

i stor utsträckning förnekar brottet" och grunden torde ej sällan vara att de från början avsett att betala men inte kunnat detta, t.ex. därför att de spelat bort pengar på restaurangens roulette. I många fall för- flyter lång tid mellan beställningen av nyt- tigheten och framställandet av betalnings- krav, vilket har betydelse vid en bedömning av de subjektiva rekvisiten. Även om åtalet primärt kan gälla bedrägeri finns det skäl att tro att domstolarna ej sällan anser be- visningen otillräcklig och i stället dömer för snyltning.

2.6. Straff processuella regler

Som framgår av den hittills lämnade redo- görelsen är snyltning inte enbart att be- trakta som ett ringa brott enligt den straff- sats som gäller för bedrägligt beteende. Snyltning, som inte är ringa, skall bedömas som bedrägeri, varvid endast fängelse före- kommer i straffskalan. För närvarande är det vanligt att sjukförsäkringsbedrägeri, som dock till stor del avser ringa ekono— miska värden, bedöms enligt 9 kap. 1 & BrB och ej som bedrägligt beteende.

Eftersom brottmålsutredningen har att ägna sig åt de mindre förmögenhetsbrotten är det av naturliga skäl i huvudsak ringa snyltning och ringa bedrägeri (bedrägligt beteende) som påkallar intresse. I detta av- snitt skall framställningen i huvudsak be- gränsas till sådana brott. Utredningen har i betänkandet Snatteri (s. 39 ff) lämnat en översikt över de straffprocessuella regler som gäller vid de mindre förmögenhetsbrot- ten. Till denna översikt kan hänvisas. Här skall endast i korta drag anges de institut och regler som kan komma att beröras i den fortsatta framställningen.

Straffskalan för bedrägligt beteende är böter eller fängelse i högst sex månader. Den omständigheten att fängelse ingår i straffskalan är av viss betydelse för tillämp- ningen av de processuella reglerna. Därmed begränsas möjligheterna att ersätta rätte— gången med summariska förfaranden eller att helt avstå från lagföring. Å andra sidan är fängelse i straffskalan en förutsättning

för att vissa tvångsmedel skall få tillgripas mot dem som förövar brott. Brottmålsut- redningen har i betänkandet Snatteri före- slagit att fängelse skall utgå ur straffskalan för snatteri, bedrägligt beteende och undan- dräkt samt att påföljden här endast skall vara böter.

Förundersökningen vid bedrägligt bete- ende är i allmänhet enkel. Den skall inledas så snart anledning förekommer att brott förövats (23 kap. 1 & RB). I allmänhet sker detta genom att polis kallas till platsen (t.ex. en restaurang) då någon vägrar att göra rätt för sig. Antingen sker ett polis- förhör redan på platsen eller också — vilket torde vara det vanliga — tar polisen med sig vederbörande till stationen för förhör. Många fall kommer till polisens kännedom genom att målsäganden (t.ex. en taxiförare) kör den misstänkte till polisen, där förhör kan hållas. En vanlig ordning är också att målsäganden (t.ex. en hotellidkare) skrift- ligen inger anmälan om snyltning. I sådana fall kallas (eller i vissa fall hämtas) den misstänkte till förhör på polisstationen. Skriftlig anmälan torde alltid praktiseras då saken gäller sjukförsäkringsmissbruk.

I mindre mål leder polismyndigheten så gott som alltid själv förundersökningen. Därvid skall föras protokoll. Emellertid kan protokollet ersättas med kortfattade anteck- ningar över det väsentliga som kommer fram under förundersökningen. En sådan ordning torde allmänt tillämpas vid snylt- ning, då det kan antas att brottet ej föran- leder annan påföljd än böter. Förundersök— ningen kan upphöra antingen genom att den avslutas (dvs. åklagaren meddelar be— slut i åtalsfrågan) eller genom att den läggs ned och målet skrivs av. I praxis anses polismyndighet som leder förundersökning också äga befogenheter att lägga ned denna. Detta kan ske under motiveringen att brott ej blivit styrkt, dvs. att tillräcklig bevisning t.ex. i uppsåtsfrågan ej finns för åtal, eller

" Av den i kap. 5 redovisade stockholms- undersökningen framgår att 59 procent av dem som dömts för restaurangsnyltning och 42 pro- cent av taxisnyltarna förnekat brottet.

att brott ej föreligger, dvs. att misstanken är ogrundad.

Eftersom fängelse förekommer i straff- skalan för bedrägligt beteende kan polisen inte meddela rapporteftergift, dvs. under- låta att till vederbörande förman rapportera brott som bedöms vara obetydligt och i stället låta saken bero vid påpekande eller erinran till den felande.

Ej heller kan systemet med ordningsföre- läggande tillämpas. För detta gäller att endast penningböter (dock ej normerade böter) får följa på brottet samt att ord- ningsbot är fastställd.

När förundersökningen är avslutad har åklagaren att ta ställning till om åtal skall väckas. Finner han av det insamlade mate- rialet att det föreligger brott och anser han sig ha tillräckliga bevis för att styrka den misstänktes skuld, är han enligt principen om absolut åtalsplikt skyldig att väcka åtal. Emellertid finns viktiga undantag från denna princip.

Åtalsunderlåtelse kan meddelas enligt nå- gon av de i 20 kap. 7 & RB angivna punk- terna. Ökade förutsättningar för tillämp- ning av detta stadgande, såvitt avser mind— re förmögenhetsbrott, ges nu (se RÅ:s Cir- kulär C 70). Är den misstänkte under 18 år kan åtalsunderlåtelse meddelas enligt 1964 års lag med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare. För personer som är intagna på allmän vårdanstalt för alko- holmissbrukare eller inskrivna vid ung- domsvårdsskola gäller särskilda regler om åtalsprövning (57 & NVL, 69 & BvL). Sär- skild åtalsprövning äger också rum om den misstänkte står i visst nära släktskapsför- hållande till målsäganden (9 kap. 12 & BrB).

I stället för att väcka åtal skall åklagaren — om förutsättningar finns — meddela den misstänkte strafföreläggande. Bedrägligt be- teende faller under institutets tillämpnings- område. I den mån bagatellartade snylt- ningsbrott (t.ex. plankning) lagförs sker detta i allmänhet genom strafföreläggande. Vid hotell—, restaurang- och taxisnyltning finns det däremot i praktiken —— som när- mare skall utvecklas i det följande (s. 61

nedan) — ganska begränsade möjligheter för tillämpning av detta institut. Bl.a. vi- sar det sig att de som misstänkts för snylt- ning i stor utsträckning förnekar brottet och därför troligen ej heller är beredda att godkänna strafföreläggande.”)

Följden blir att en betydande del av dessa brott förs till domstol. Vid huvudförhand- lingen dömer tingsrätten med lagfaren do- mare och nämnd. Om den tilltalade erkänt gärningen samt talan inte förts om enskilt anspråk och straffet blivit böter, kan domen utfärdas i förenklad form.

Slutligen bör nämnas något om de tvångs- medel som står till buds vid snyltning. Efter- som fängelse upptas i straffskalan äger målsäganden eller annan rätt att gripa gär- ningsmannen om denne »träffas på bar gärning eller flyende fot» (23 kap. 7 & RB). Den som grips och förs till polisen kan un- der vissa förutsättningar anhållas. Kan det antas att den misstänkte endast kommer att ådömas böter — vilket torde vara det nor- mala om brottet enbart är bedrägligt bete- ende — får dock anhållande endast ske om det är av synnerlig vikt att den misstänkte i avbidan på ytterligare utredning tas i för- var eller att det finns häktningsskäl. Häkt- ning får i dylika fall endast förekomma om den misstänkte är okänd och undandrar sig att uppge namn och hemvist eller anledning förekommer att hans uppgift därom är osann eller om han saknar hemvist inom riket och det skäligen kan befaras att han genom att bege sig från riket undandrar sig lagföring eller straff. I stället för häktning kan reseförbud komma ifråga.

Det torde vara sällsynt att förordnande meddelas om husrannsakan, då målet gäller snyltning. För denna tvångsåtgärd liksom för kroppsvisitation förutsätts att på brottet kan följa fängelse.

”" 1970 dömde Malmö tingsrätt 56 personer för olika snyltningsbrott medan endast 4 perso- ner godkände av åklagarmyndigheten utfärdade strafförelägganden för snyltning.

3 Vissa uppgifter om snyltning i utländsk rätt1

3.1 Danmark2

Bestämmelser om snyltning finns upptagna i 298 ?; straffeloven. Denna bestämmelse är uttryckligen subsidiär till straffstadgandet om bedrägeri i 279 & straffeloven. Åtal för snyltning får enligt 305 & endast väckas om detta begärs av den förorättade.

I 298 & mom. 3 regleras hotell-, restau- rang- och taxisnyltning. Därvid gäller som uttrycklig förutsättning att vederbörande avlägsnar sig med uppsåt att inte betala (smitning). Den som sitter kvar på t.ex. restaurang och förklarar att han inte kan göra rätt för sig har inte begått brott, så- vida ej gärningen kan bedömas som bedrä- geri. I dylika fall är målsäganden sålunda hänvisad till att söka betalning på civilrätts— lig väg. Polisens medverkan kan dock be- gäras, om detta krävs för att identifiera snyltaren.

Automatmissbruk täcks inte av snylt- ningsbestämmelsen. Sådan gärning bedöms som stöld även om missbruket avser elauto- mater, telefonautomater e.dyl. vilka för- medlar annat än saker. Enligt straffstadgan- det om tyveri (276 & straffeloven) jämställs med »rörlig ting» en energimängd som bl.a. tas i bruk »till frambringelse af lys, varme, kraft eller bevoegelse eller i andet ekono- miske ojemed».

Statsbanorna har sedan några år ett system med kontrollavgift, som tas ut av dem som inte kan visa upp färdbiljett. På grund av att

sådan avgift tas ut avstår man från polis- anmälan. Det förekommer numera så gott som aldrig att järnvägssnyltning blir före- mål för straffrättsligt ingripande.

Bestämmelserna om kontrollavgift finns intagna i 6 & statsbaneloven nr. 221 av den 31 maj 1968. Kontrollavgiften, som beräk- nas till dubbel biljettkostnad, dock minst 25 kronor, tas i princip alltid ut av dem som vid kontroll inte kan uppvisa biljett. De flesta betalar självmant avgiften. Om betal- ning inte kan ske omedelbart, får vederbö- rande respit på fem dagar. Har han ej betalat efter två påminnelser, prövas om saken skall överlämnas till exekution. Be- slutet om påförande av avgift utgör ome- delbar exekutionstitel.

Även Köpenhamns spårvägar har begärt att få införa ett system med kontrollavgift mot färdsnyltning. Tillstånd har ännu ej lämnats. Polisingripande mot spårvagns- och bussnyltning förekommer i praktiken aldrig.

Snyltning är s.k. polisförseelse (»politi- sag»). Detta medför att polismästaren själv kan besluta om åtal och föra talan utan att statsadvokaten behöver engageras. Åtalsun- derlåtelse kan meddelas. Detta förekommer i många fall. Polismästaren kan också er- bjuda den misstänkte möjlighet att godkän-

1 Lagtexterna är återgivna i Bil. ]. * Närmare uppgifter om handläggningen av mindre förmögenhetsbrott i Danmark lämnas i betänkandet Snatteri (SOU 1971:10) s. 137 ff.

na ett bötesstraff (numera högst 600 kro- nor) varigenom saken inte behöver prövas vid domstol. Då handläggningen sker vid domstol avgörs målet av ensamdomare.

Bestämmelserna om snyltning tas upp i 402 och 403 59 straffeloven. Den förstnämnda paragrafen — som uttryckligen är subsi- diär till den allmänna bedrägeriparagrafen (270 5) — reglerar snyltning på hotell och annat näringsställe. Straffbarheten täcker såväl den situationen att någon under för- tigande att han ej kan betala eller ställa säkerhet tar rum eller förtäring eller an- nans arbete och saker i anspråk och sedan förklarar att han inte kan göra rätt för sig (p. 1) som den situationen att någon oavsett betalningsförmågan smiter från betalningen (p. 2).

I 403 5 straffbeläggs plankning (utan att erlägga fastställd betalning försöka smyga sig in på föreställning, utställning eller för— samling inom inhägnat område) samt snylt- ning med allmänt samfärdsmedel (resa med fartyg, järnväg eller liknande).

År 1971 polisanmäldes i Oslo 86 fall av taxisnyltning, 104 fall av hotellsnyltning, 27 fall av restaurangsnyltning, 3 fall av tågsnyltning och 1 fall av spårvagns-(tun- nelbane)snyltning.

Andra typer av snyltning, t.ex. plankning eller sådana fall som enligt svensk lag hän- förs till »annat dylikt» (t.ex. smitning från tandläkarräkning) polisanmäls aldrig.

Snyltning är s.k. forseelse, dvs. det an- kommer på polismästaren att handlägga brottet, själv svara för utredningen, med— dela åtalsunderlåtelse, forelegg eller föra talan vid domstol.

Snyltningsbrotten förutsätter »åtalsbegä- ran» från målsägandens sida för att tas upp av polisen. Flertalet fall görs upp genom att gärningsmannen betalar innan saken behö- ver anmälas. Av de totalt 221 fall av snylt- ning som anmäldes till oslo-polisen 1971, klarades cirka 80 procent upp utan att an- mälan behövde fullföljas. Normalt går det till så att hotellet, restaurangen eller taxi-

föraren meddelar polisen att betalning er- lagts, varefter anmälan återtas. Polisen skri- ver då av saken. Det enda som kvarstår är en notering i vaktprotokollet att anmälan inkommit och att denna återkallats.

I de relativt få fall, då anmälan fullföljs, beaktar polisen den omständigheten att ve- derbörande gjort rätt för sig i efterhand. I så fall ges i regel åtalsunderlåtelse med varning. Har betalning inte skett brukar polisen utfärda foreleggs i vilket gärnings- mannen utöver böter även åläggs att gott- göra målsäganden. Denne kan sedan på civil väg driva in sin fordran. Ibland kan även i sådana fall ges åtalsunderlåtelse, t.ex. om det rör sig om ungdom, om beloppet är lågt eller om sociala förhållanden eller speciella omständigheter talar därför.

Fall som enbart avser snyltning kommer så gott som aldrig till domstolarnas bedöm- ning. I så fall gäller det snyltning till myc- ket höga belopp (t.ex. omfattande hotell- bedrägerier). Det normala är dock att så- dana snyltningsbrott utgör del av annan brottslighet, t.ex. checkbedrägerier.

A/S Oslo Sporveier har infört ett system med kontrollavgift. Enligt befordringsved- tekter for tunnelbanan (BTb) gäller (5 10) att det är passagerarens skyldighet att själv se till att han förses med riktig biljett eller att han får biljetten klippt. Biljetten skall förvaras och utan anfordran visas upp vid utgångskontroll. Personalen är berättigad att när som helst begära att biljetten före- visas. Passagerare som inte kan uppvisa gil- tig biljett skall betala extra avgift kr 10:—. Vid återfall kan förhållandet anmälas. Månadskort är personligt, kan inte överlå- tas och gäller bara för de resor som det är utställt för. Förfalskning och överlåtelse av kort medför indragning av kortet. Veder- börande åläggs att betala 25 kronor i avgift och saken kan anmälas.

Det är relativt få passagerare som upp-

” Som exempel kan nämnas att böterna vid hotellsnyltning ligger mellan 300—1000 kr, då gärningen bedöms som ringa. Vid restaurang- snyltning brukar böterna ligga något lägre —— 200—300 kr — i relation till restaurangnotan.

täcks med att tjuvåka. Under en tillfälligt vald 28-dagars period 23 /1—19/2 1972 kon- trollerades 39 990 trafikanter vid T-banan. Av dem var 375 (0,93 %) utan biljett eller företedde ogiltig sådan.

De vanligaste sätten för snyltning är att åka utan biljett eller att nyttja en biljett för längre tur än vad den gäller för. Kon- trollen utövas sporadiskt av en särskild grupp om fem man.

De flesta som åker fast är yngre män i åldern 15—20 år (nästan dubbelt så många män som kvinnor). Om den ertappade inte kan betala avgiften om 10:— får han skriva under en förbindelse att pengarna skall sändas senare. Om han inte betalar får han påminnelseavi. Om det ändå inte blir någon betalning och hans namn dyker upp på flera värdelösa förbindelser, kan det bli tal om anmälan. Endast vid upprepade återfall sker polisanmälan.

Vissa snyltningsfall har brutits ut ur den tyska strafflagens allmänna bedrägeripara- graf, & 263, till särskild behandling. Skälet härtill är att i dessa fall ett vilseledande ofta inte kan påvisas liksom att skaderekvisitet i åtskilliga fall bereder svårigheter. De ifråga- varande snyltningsfallen behandlas i & 265 a.

I första hand tar & 265 a upp det fall, att någon tillsniker sig en prestation av en auto- mat i avsikt att inte betala för den. Enligt den härskande uppfattningen måste det röra sig om en automat som tillhandahåller en prestation (Leistungsautomat), t.ex. en tele- fonautomat, viktautomat etc. Hit har i praxis även räknats tv-apparat med mynt—

box. Däremot räknas inte varuautomater hit. Den som tillägnar sig varor ur en varu- automat genom användande av falska mynt gör sig enligt den härskande uppfattningen skyldig till ett stöldbrott. Oftast torde det bli fråga om ett privilegierat Stöldbrott, s.k. Mundraub, där straffet endast är böter upp till 500 DM eller frihetsstraff i sex veckor.

I andra hand behandlar & 265 a fripassa- gerarfallen. Brottet består i att man i hem- lighet tillsniker sig transport på exempelvis tåg eller spårvagn i avsikt att inte betala. Det är att märka att å 265a uttryckligen anger att den är subsidiär till bedrägeripara- grafen. Detta innebär att så snart fripassa- geraren vilselett eller sökt vilseleda konduk- tören, blir 5 263 och inte & 265 a tillämplig. Av denna anledning kommer taxifallen att falla in under & 263, eftersom gratispassage- raren normalt vilseleder taxichauffören om sin betalningsvilja eller betalningsförmåga. Skulle passageraren först efter det han be- ordrat körningen komma på idén att undan- dra sig betalningen, föreligger teoretiskt sett inget bedrägeri, eftersom något vilseledande rörande betalningsviljan inte föreligger då körningen beställs. Ej heller kan 5 265 a användas, eftersom passageraren inte i hem- lighet tillsnikat sig transporten.

I tredje hand tar & 265 a upp det fall att någon listar sig in på en föreställning eller inrättning av något slag i avsikt att inte betala. Bestämmelsen tar sikte på konserter, teaterföreställningar, sportevenemang, bad- inrättningar, kurparker etc. I tysk straff- rättslig litteratur betonas ofta att å 265a utgör ett viktigt skydd för kurförvaltning- arna mot gratisgäster.

Straffet för brott mot & 265a är frihets- straff i högst ett år eller böter. Försök är straffbart.

Snyltning på hotell och restauranger, s.k. Zechprellerei, faller i tysk rätt inte in under 5 265 a utan bestraffas med hjälp av bedrä- geriparagrafen. Ett vilseledande måste såle- des i dessa fall visas vara för handen för att förfarandet skall vara straffbart. Enligt tysk rättspraxis föreligger vilseledande rörande betalningsviljan så snart en person förtiger, att han saknar betalningsvilja. Bristande

betalningsvilja anses föreligga i alla de fall, då en person inser, att han omöjligt kan betala, ehuru han i och för sig gärna skulle velat betala, om han hade kunnat.

3.3. England

De typiska fallen av snyltning faller i eng- elsk rätt under »Theft Act» av år 1968. Tidi- gare gällde på detta område »Debtors Act» av år 1869. I och med att denna upphävts anses under dess giltighetstid avdömda fall vara utan intresse.

Ett speciellt utformat snyltningsbrott av den typ som finns i de flesta kontinentala strafflagar saknas i engelsk rätt. Snyltnings- fallen täcks i stället av två avsnitt i Theft Act, nämligen section 15 och 16. Härtill kommer vissa specialstraffrättsliga stadgan- den.

De i section 15 och 16 behandlade fallen motsvarar tillsammans i stort sett bedrägeri- paragrafen i BrB. Enligt section 15 bestraf- fas den som medelst vilseledande tillägnar sig annans egendom, property. Enligt section 16 bestraffas den som medelst vilseledande förskaffar sig en ekonomisk fördel (any pecuniary advantage), dvs. en prestation av något slag.

För att ett snyltningsfall skall falla in under ettdera av de anförda lagrummen (eller eventuellt båda) förutsätts nödvän— digtvis att ett vilseledande föreligger. Den

avgörande skillnaden mellan de båda lag- rummen ligger däri, att section 15 förutsät- ter att egendom, property, överförs till gärningsmannen, medan section 16 förut- sätter att gärningsmannen förskaffar sig tjänster av olika slag. Det sagda kan bely- sas med följande enkla exempel. A tar in på ett hotell, där han bor och äter utan uppsåt att betala. Intagandet av måltiderna faller här under section 15, emedan mat är »property», men gratisboendet faller under section 16, eftersom det är en »act of ser- vice».

Under förutsättning av att ett vilseledande föreligger rymmer de båda lagrummen snyltning avseende måltider (section 15) och snyltning avseende järnvägsresor, taxiåkning och logi (section 16). Även andra prestatio- ner, t.ex. tillträde till föreställning, torde kunna räknas hit.

Begreppet vilseledande, deception, tolkas i engelsk rätt extensivt. En person som be- ställer en vara eller en tjänst utan uppsåt att betala anses vilseleda redan genom själva beställningen. Vidare ryms under be- greppet deception i viss utsträckning även fördöljande och förtigande. Det anses till— komma domstolarna att närmare avgränsa det straffbara området på denna punkt. Slutligen måste framhållas att gämingsman- nen inte nödvändigtvis måste ha haft upp- såt att vilseleda. Det räcker om han varit »reckless», ett begrepp som närmast synes motsvara grov medveten culpa.

Straffet för brott mot section 15 är fäng- else i högst 10 år medan brott mot section 16 straffas med fängelse i högst 5 år.

Utanför section 15 och 16 kommer de fall, där vilseledande inte kan påvisas. Fri- passageraren på tåg som inte har vilselett någon — han har t.ex. inte blivit iakttagen —— kan inte straffas enligt de anförda lag- rummen. Emellertid innehåller Regulation of Railways Act 1889 i section 5 bestäm- melser som bestraffar gratisåkning på tåg oberoende av om ett vilseledande föreligger.

Enligt nämnda lagrum skall varje passa- gerare som inte kan förete giltig biljett på begäran av konduktören antingen betala färdavgiften eller lämna namn och adress.

Vägrar han att efterkomma konduktörens begäran, straffas han med böter inte över- stigande tio pund. Han kan också kvarhål- las intill dess ett rättsligt förfarande mot honom kan inledas. Har någon rest eller försökt resa med tåg utan att ha betalt sin färdavgift i förväg och är hans avsikt att undgå att betala denna, är straffet böter icke överstigande tjugofem pund eller fäng- else i högst tre månader. Samma straff drabbar den som har betalt färdavgiften men reser längre än den sträcka han betalt för, allt under förutsättning att hans avsikt är att undvika att betala avgiften för till- läggssträckan. Slutligen drabbar samma straff den som lämnar oriktigt namn eller oriktig adress till konduktören.

Tillgrepp av varor ur varuautomater be- traktas i engelsk rätt som stöld oberoende av om gärningsmannen kommer i besittning av varorna genom att bryta upp automaten eller genom att begagna falska mynt. Vad beträffar prestationsautomater finns i Post Office Act 1953 i section 65A en särskild straffbestämmelse som bl.a. tar sikte på telefonautomater. Lagrummet bestraffar den som på ett ohederligt sätt missbrukar en offentlig telefon eller telex i avsikt att und- gå att betala med fängelse i högst tre må— nader och/eller böter inte överstigande hundra pund. I vissa fall kan straffet gå upp till fängelse i högst två är.

3.5. Frankrike

De typiska snyltningsfallen regleras i fransk rätt dels i strafflagen, Code pénal, & 401, dels i olika specialstraffrättsliga stadganden. De i 5 401 upptagna fallen sammanfattas under namnet filouterie. Det utmärkande för dessa fall är att de i fransk rätt uppfat— tas antingen som stöld eller som stöld när- stående brott. Förhållandet mellan »filou- terie» och det allmänna bedrägeribrottet, escroquerie, som regleras i & 405, blir därför i fransk rätt ett annat än i tysk och nordisk rätt. Bedrägeriet blir inte ett komplette- rande brott till de olika fallen av »filouterie» i samma utsträckning som det blir i tysk och nordisk rätt till resp. snyltningsbestäm- melser. Detta beror också på att »escro- querie» kräver ett mera kvalificerat vilsele- dande än vad som är fallet i tysk och nor- disk rätt. För att ett vilseledande skall anses föreligga i den mening & 405 kräver, skall gärningsmannen antingen ha begagnat falskt namn eller falsk titel eller också ha begag- nat sig av kvalificerat vilseledande åtgärder (des manuevres frauduleuses). Därtill kom- mer slutligen att 5 405 kräver, att objektet för bedrägeriet skall vara ett förmögenhets- objekt av viss, i lagen specificerad karaktär. Sådana prestationer som gärningsmannen i vissa typiska snyltningsfall eftersträvar, t.ex. transport med tåg etc. eller tillträde till före- ställning, går inte in under de förmögen- hetsobjekt som & 405 räknar upp.

Det första typiska snyltningsfall som av- handlas i ä 401 kallas för filouterie d'ali- ments eller grivelerie. Brottet består däri, att någon på ett näringsställe låter servera sig och förtär mat eller dryck med vetskap om sin absoluta oförmåga att betala. Det måste vara fråga om ställen där man yrkes- mässigt tillhandahåller mat och dryck, dvs. hotell, restauranger, kaféer etc. Endast vid oförmåga att betala föreligger brott. Den som kan betala men av någon anledning

vägrar att göra detta begår ej brott. Ej hel- ler den som smiter från betalningen men skulle kunnat betala begår brott.

Det andra i & 401 behandlade snyltnings- fallet benämnes filouterie de logement. Brottet består däri, att någon tar in på hotell eller härbärge och bor där trots vet— skap om sin absoluta oförmåga att betala. Brottet är fullbordat först då gästen verk- ligen bebott rummet. Dessförinnan förelig- ger försök, och detta är ej straffbart. Ej heller föreligger brott, om gästen bott på hotellet under längre tid än tio dagar utan att betala. Har denna tid överskridits, anses hotellvärden själv böra ta ansvaret för den kredit han beviljat gästen. Något brott före- ligger inte längre. Däremot är naturligtvis en civil talan mot gästen möjlig. Samma bestämmelser gäller för det fall, att hotell- gästen ätit på hotellet utan att betala. Har han alltså bott på hotellet mer än tio dagar utan att behöva betala, har han ej heller i fråga om de obetalda måltiderna begått nå- got brott.

Straffet i de ovannämnda snyltningsfallen är frihetsstraff från sex dagar till sex måna- der och böter från 60 F till 3 600 F.

I det första av de behandlade fallen, dvs. snyltning på restaurang och därmed lik- ställda lokaler, kan art. 401, bedrägeripara- grafen, undantagsvis tänkas bli tillämplig, eftersom mat och dryck är objekt, som man enligt 5 401 kan bedraga sig till. Givetvis måste i så fall också kravet på ett kvalifi- cerat vilseledande vara uppfyllt.

En tredje form av snyltning, kallad filou- terie de carburant, tar sikte på tillägnelse av motorbränsle och olja i vissa fall. Brottet består däri att någon med vetskap om sin absoluta oförmåga att betala låter en för- säljare tappa bensin eller annat motor- bränsle eller olja på sitt fordon. Straffet är detsamma som i övriga fall av »filouterie».

Taxiåkning utan att betala regleras i en särskild lag från år 1926. Enligt art. 1 i denna lag bestraffas den som tar plats i en taxi med vetskap om sin absoluta oförmåga att betala. Straffet är frihetsstraff i minst sex dagar och högst tre månader och böter från 60 F till 3 600 F. Art. 1 får inte ana-

logt tillämpas på gratisåkning på tåg, buss, spårvagn etc.

Vad tåg beträffar finns särskilda före- skrifter i en lag från 1845 med ordnings- föreskrifter för järnvägarna. I art. 74 ä 1 av denna lag förbjuds envar att stiga på ett tåg utan att vara försedd med biljett i de fall då biljett skall lösas på stationen. Vidare för- bjuds envar att resa i högre klass än vad biljetten berättigar till. Överträdelse härav bestraffas enligt art. 26 i ett décret av den 23/ 12 1958 med böter från 400 F till 1000 F. Vid återfall fördubblas böterna. Därtill kan dömas till frihetsstraff i minst tio dagar och högst två månader.

Emellertid finns utöver de nyssnämnda bestämmelserna i fransk rätt ett system med avgifter, som påminner om de svenska kon- trollavgifterna. Systemet har fått sin ut- formning framför allt genom en ordonnance av den 5/5 1945 och en arrété av den 2/11 1953. Syftet med lagstiftningen är att en resenär utan biljett i vissa fall skall kunna undgå lagföring genom att omedelbart be- tala en straffavgift (indemnite' forfaitaire) till vederbörande järnvägstjänsteman. Det får dock inte i sådana fall föreligga uppen- bart bedrägeriförsök.

Det nu beskrivna systemet är tillämpligt även på spårvagns- och busstrafik. De of- fentliga kommunikationerna i Paris regleras av en särskild lagstiftning.

Fripassagerare på båt har i fransk rätt blivit föremål för särskild lagstiftning. I lagen av den 17/ 12 1926 innehållande disciplinära och straffrättsliga bestämmelser för handelsmarinen har med tanke på dessa utformats ett särskilt brott, kallat embar- quement clandestin. Brottets ganska speciel- la utformning i fransk rätt anses bero på att brottet tillkommit i syfte att bekämpa den illegala emigrationen. Art. 74 i nyssnämnda lag upptar två typer av »embarquement clandestin». Enligt första stycket straffas den, som går ombord på ett fartyg utan bil- jett eller kaptenens tillåtelse. Bestämmelsen anses vara tillkommen för att hindra upp- viglare att gå ombord och skapa oro bland besättningen. Det är således inte fråga om ett snyltningsbrott. Den andra typen av

»embarquement clandestin» är däremot ett verkligt snyltningsbrott. Brottet består däri. att någon tar sig ombord på ett fartyg i hemlighet och utan biljett i avsikt att göra en långresa eller internationell överfart. Brottet är knutet till dessa båda typer av sjöresor. Fripassagerare mellan närbelägna franska hamnar faller inte under bestäm- melsen.

Straffet för »embarquement clandestin» är böter från 60 F till 1 800 F och/eller fri- hetsstraff från sex dagar till sex månader. Även medhjälp bestraffas.

3.6 Österrike

Det speciella snyltningsbrottet, som behand- las i den österrikiska strafflagen & 467 a, går under namnet Prellerei. Detta lagrum täc- ker vissa karakteristiska snyltningsfall. För »Prellerei» straffas den som begagnar of- fentliga kommunikationsmedel eller bere- der sig tillträde till en föreställning eller tillställning av något slag utan att betala. Ehuru lagtexten inte kräver att gärnings- mannen framkallat eller utnyttjat en vill- farelse hos någon, hävdar vissa författare att så måste vara fallet vid »Prellerei» lik- som vid bedrägeri. Säkert är i varje fall att gärningsmannen måste ha skaffat sig gratis transport eller gratis tillträde till en före- ställning på ett listigt sätt för att brott skall föreligga. Fripassageraren på tåg eller spår- vagn anses därför inte ha begått brott om han endast hållit sig undan konduktören, så att han inte blivit sedd av denne. Av samma anledning anses brott inte föreligga om någon obemärkt smyger sig in på en konsert eller ett museum.

Syftet med 5 467 a har knappast varit att undgå de svårigheter som ligger i bedrägeri- brottets krav på vilseledande. Avsikten har i stället varit att skapa en privilegierad form av bedrägeri. »Prellerei» förutsätter att brottet rör ett ringa belopp. Så snart det rör sig om belopp som ej är ringa skall & 197, bedrägeriparagrafen, tillämpas. I så- dana fall är det naturligtvis klart att ett vilseledande måste föreligga. Att döma av österrikisk rättspraxis har domstolarna lätt

för att finna vilseledanderekvisitet uppfyllt. Så har t.ex. en fripassagerare på tåg som undandragit sig biljettkontrollen genom att gå bakom konduktörens rygg ansetts ha därigenom vilselett denne.

Straffet för »Prellerei» är frihetsstraff (Arrest), minst en dag och högst en månad, eller böter upp till 2 500 Schilling. För åtal krävs angivelse av målsäganden.

I övriga fall, som i svensk rätt bedöms som snyltning, t.ex. hotell- och restaurang- snyltning, måste i österrikisk rätt bedrägeri- paragrafen tillämpas. Detta innebär natur- ligtvis, att ett vilseledande skall kunna på- visas.

Tillgrepp av varor ur automater betrak- tas enligt österrikisk rätt som stöld. Det är härvid likgiltigt, om apparaten bryts upp eller om den förmås att fungera med hjälp av falska mynt. Däremot anses inte stöld föreligga, om man med hjälp av falska mynt förmår en automat, som avger en prestation — t.ex. en telefonautomat —— att fungera. Sådana förfaranden är straffria.

3.7. Schweiz

Den schweiziska strafflagen, som trädde 1 kraft 1942, reglerar snyltningsfallen i två lagrum, art. 150 och art. 151. I det förra lagrummet behandlas hotell- och restau- rangsnyltning. Det senare lagrummet be- handlar olika fall, i vilka gärningsmannen tillsniker sig en prestation som tillhandahålls mot (kontant) betalning, t.ex. transport med olika kommunikationsmedel, tillträde till föreställningar och olika slags prestationer av automater. Båda lagrummen anses vara subsidiära till den allmänna bedrägeribe- stämmelsen, art. 148. Det är dock tydligt att även om alla bedrägerirekvisit enligt art. 148 är för handen, så tillämpas denna i snyltningsfall endast i särskilt kvalificerade fall, t.ex. då gärningsmannen begagnat sig av speciellt fula knep för att vilseleda eller då brottet avsett betydande belopp.

Det i art. 150 behandlade brottet benämns i den tyska texten Zechprellerei och i den franska filouterie d'auberge. Brottet består däri att någon tar in på hotell eller pensio-

nat eller låter servera sig mat eller dryck på ett näringsställe eller pensionat och sedan underlåter att betala kontant. Bestämmel- sen anses ha tillkommit för att täcka så- dana fall, där den allmänna bedrägeripara- grafen inte är användbar, t.ex. det fallet att gärningsmannen kommit på idén att undan- dra sig betalningen först efter det att han påbörjat förtäringen. I ett sådant fall har ju gästen inte haft bedrägligt uppsåt vid avtalets ingående och kan således inte dö- mas för bedrägeri. Däremot kan givetvis art. 150 användas. Har värden givit en ho- tellgäst kredit under längre tid anses art. 150 ej vara tillämplig.

De i art. 151 behandlade snyltningsfallen sammanfattas i den tyska texten under be— nämningen Erschleichung einer Leistung och i den franska under benämningen obtention frauduleuse d'une prestation. I lagrummet uppräknas ett antal fall, då detta är tillämpligt, men det är att märka att uppräkningen liksom i brottsbalkens mot— svarande bestämmelser inte är uttömmande utan endast exemplifierande. Lagrummet är således avsett att tillämpas analogivis.

I första hand behandlas gratisåkning med tåg, båt och postbuss. Brottsbeskrivningen förutsätter att man på något sätt i hemlig- het tillsniker sig transporten. Öppen vägran att betala snälltågsavgift har bedömts som ej straffbar. Det är att märka att tågåkning utan giltig biljett även är straffbar enligt Bahnpolizeigesetz från 1878 jämförd med transportreglementet från 1949. Här straf- fas även vissa fall av vårdslöshet. Givetvis bestraffas enligt art. 151 gratisåkning också på andra kommunikationsmedel än de nämnda, t.ex. med taxi.

I andra hand bestraffas de fall där någon listar sig in på en föreställning, utställning eller liknande tillställning. Trots lagtextens krav att gärningsmannen skall smygvägen förskaffa sig tillträde (den Zutritt ent— schleicht) anses även den som öppet bereder sig tillträde utan att betala kunna bestraffas.

I tredje hand bestraffar art. 151 det s.k. automatbedrägeriet som beskrivs så att gärningsmannen tillsniker sig en prestation som en automat tillhandahåller. Om presta—

tionen är en vara eller en prestation av annat slag, t.ex. ett telefonsamtal, är likgil- tigt. Tillgrepp av varor i en varuautomat bedöms dock som stöld, om det sker me- delst inbrott.

De i art. 150 resp. 151 beskrivna gärning- arna bestraffas endast då de begås uppsåt- ligen. I förhållande till svensk rätt föreligger dock den skillnaden att eventuellt uppsåt hos gärningsmannen inte är tillräckligt i fråga om de i art. 151 uppräknade presta- tionerna.

Försök och medverkan till brott mot art. 150 resp. 151 är straffbara. Båda brotten är angivelsebrott. Straffet för fullbordat brott är fängelse (från tre dagar till tre år), häkte — Haft — (från en dag till tre månader) eller böter.

3.8. Östtyskland (DDR)

De olika snyltningsfallen bedöms i den nya östtyska lagstiftningen i princip som >>Ord— nungswidrigkeiten». Därmed förstås enligt legaldefinitionen rättskränkningar, som ger uttryck åt disciplinlöshet och försvårar sta- tens ledande verksamhet eller stör utveck- lingen av den socialistiska gemenskapen utan att i högre grad skada det socialistiska samhällets eller dess medborgares intressen och därför inte utgör straffbelagda hand— lingar (Straftaten). Vid >>Ordnungswidrig- keiten» förekommer ett speciellt processuellt förfarande. Härtill avser utredningen att återkomma i sitt nästa betänkande.

Av speciellt intresse i östtysk rätt är regle- ringen av automatmissbruk. Denna >>Ord- nungswidrigkeit» regleras i ett särskilt lag- rum, som behandlar det fall, att någon be- gagnar sig av en offentlig automat utan att betala. Lagrummet tar sikte på såväl varu- som prestationsautomater. Även tillgrepp av pengar som andra personer stoppat i auto- maten räknas som automatmissbruk. Sank- tionen för automatmissbruk är tillrättavis- ning (Verweis) eller >>Ordnungsstrafe» från 10 till 300 M.

Blir automaten skadad eller uppbruten, faller gärningen i allmänhet in under straff- lagen. De lagrum som härvid blir aktuella

är & 163 (skadegörelse på socialistisk egen- dom) resp. å 183 (skadegörelse på privat- egendom) eller & 158 (stöld av socialistisk egendom) resp. & 177 (stöld av privategen- dom).

Snyltning

4 Snyltningsbestämmelsens tillämpning

4.1 Förövade och polisanmälda fall

Enligt den officiella kriminalstatistiken1 polisanmäldes år 1968 tillhopa 4851 och 1969 tillhopa 4266 hotell-, restaurang- och taxibedrägerier. Samma år klarades 3205 resp. 2 816 anmälda sådana snyltningar upp. I verkligheten kommer — som i det föl- jande närmare skall utvecklas —— många fler snyltningsbrott till polisens kännedom men de blir av olika skäl inte registrerade.

Brottmålsutredningen har vid överlägg- ningar med företrädare för hotell-, restau- rang- och taxinäringen inhämtat att snylt- ningen inom dessa verksamhetsområden inte upplevs som något större ekonomiskt problem. Visserligen förekommer ej sällan att sådana brott förövas men satt i relation till verksamhetens allmänna omsättning måste förlusten betraktas som obetydlig. De stora hotell- och restaurangrörelserna räk- nar sålunda med att smitnotornas belopp endast uppgår till 0,05—0,07 procent av omsättningen. För ICA, som driver restau- ranger i hela landet, utgör den årliga för- lusten ca 5000 kronor, vilket motsvarar ett tiotal snyltningsfall i månaden. Stadshotellet i Karlstad, vars restaurangdel varje år om- sätter ca 6,5 milj. kronor, har de senaste åren haft mindre än 1000 kronors förlust årligen på restaurangsmitning. En av orsa- kerna till de låga förlustsiffrorna anses dock vara att de flesta snyltningsfallen klaras upp genom att gästen självmant betalar i efter- hand.

Större problem medför gratisåkning på tåg, tunnelbana, buss o.dyl., brott som i fortsättningen kommer att benämnas »snylt- ning med allmänt samfärdsmedel». Fre- kvensen av sådana brott, varav endast en ringa del upptäcks, är mycket hög och det anses uteslutet att polisen och de övriga rättsvårdande myndigheterna skall kunna ta upp och utreda alla upptäckta fall. Såväl SJ som de lokala trafikföretagen måste där- för i stor utsträckning försöka bemästra problemet genom egna åtgärder. På vissa håll har man infört ett system med förhöjd färdavgift (kontrollavgift), som tas ut då en passagerare påträffas utan att inneha före- skriven biljett. Därigenom kan man avstå från att polisanmäla flertalet fall.

Även det s.k. automatbedrägeriet, som hänförs till snyltning, förekommer i stor omfattning. Utvecklingen av automathan- deln på olika områden har skapat nya brottstillfällen. Manipulerandet med auto- mater genom att stoppa i andra föremål än därför avsedda mynt har fått särskild ut- bredning i vad gäller s.k. parkeringsauto- mater. Upptäcktsfrekvensen vid sådana brott är låg.

4.1.1 Hotell- och restaurangsnyltning

I gällande kollektivavtal för hotell— och restaurangnäringen finns intagen en före-

1 Kriminalstatistik 1968 och 1969, Del 1. Polisstatistik.

— Vaktmästarn — låna mej 100 kronor. Jag vill betala. (Salon Gahlin 1942)

skrift enligt vilken arbetsgivaren vid före- kommande fall av snyltning skall ersätta den serverande för såväl inbongat belopp som debiterad serveringsavgift, »dock en- dast under förutsättning, att den serverande omedelbart gjort anmälan till vederbörande hovmästare eller om sådan ej finns, till ve- derbörande förman om det passerade och den i anledning härav av arbetsgivaren gjorda undersökningen givit vid handen, att den serverande på grund av tjänsteålig- gande skäligen kan anses ha varit urstånd- satt att förhindra det skedda».2

Man kan sålunda allmänt räkna med att serveringspersonalen är intresserad av att förhindra snyltning, inte minst på grund av det obehag som ligger i att saken måste anmälas till vederbörande förman och för- anleda viss undersökning. Till serveringsper- sonalens uppgifter hör att hålla gästerna under uppsikt för att, då så erfordras, kunna ta upp beställningar och betjäna dem. Det ter sig naturligt att denna uppsikt skärps om personalen har anledning miss- tänka att en gäst inte avser att göra rätt för sig.

Man räknar på restauranghåll med två olika typer av snyltning. Det ena och van— ligaste förfaringssättet innebär att gästen smiter från lokalen utan att göra rätt för sig. Det andra innebär att gästen, som där- vid ofta är berusad, sitter kvar vid bordet men förklarar att han inte kan eller vill betala för den intagna förtäringen.

I fråga om smitningsfallen saknar serve- ringspersonalen i allmänhet uppgifter om gärningsmannen och kan ej heller spåra upp denne. Många restauranger anser det vara meningslöst att polisanmäla sådana fall och avstår därifrån, i varje fall om smitnotan upptar mindre belopp. Om gästen igenkänns vid ett senare tillfälle kan det dock bli fråga om ett ingripande, krav på betalning av smitnotan och eventuell polis- anmälan.

Vad däremot gäller den andra typen av snyltning, då vederbörande gäst intar för- täring men vid betalningstillfället vägrar eller inte kan göra rätt för sig. beror det av omständigheterna om polisanmälan görs. Är gästen känd på restaurangen eller kan han eljest styrka sin identitet och lämna god- tagbar förklaring till varför han inte kan betala, torde restaurangerna alltid ge an- stånd med betalningen till senare dag. Vissa restauranger använder tryckta formulär som gästen får underteckna, varvid han förbin- der sig att senast å angiven dag erlägga notans belopp vid äventyr att polisanmälan annars kommer att ske.

De fall som polisanmäls avser i första hand gäster som — i allmänhet under ru- sets inflytande — ställer till bråk eller eljest är påstridiga och förolämpar personalen t.ex. under förmenande att de inte avser att betala vad som satts upp på notan. Sådana

” Motsvarande bestämmelser finns upptagna i gällande kollektivavtal (riksavtal) i Norge. Om en gäst inte kan eller vill betala notan ersättter arbetsgivaren förlusten, dock under förltsäitt- ning att denne uppmärksammats på förhållan- det innan gästen lämnar förrättningen Om serveringspersonalen mot uttryckligt iörbnud fortsätter att servera en eller flera gäster utan att kräva betalning, svarar personalen själv iför beloppet. Om en gäst lämnar stället utan ;att betala räkningen (smitning) blir servitörer imte ansvarig för större del av räkningen än bdopjpet med avräkning för rörelsens vinst på varorna.

— x _ x s

i. *. _ i' .. a,) r Inu/rf” ' II'II lll/nf

.,), ' .Ijr' ! .;0 [i.u '( .- I

I.

Den enda restaurang, där Kolingen inte har kredit, är Sprutmojet på Davids- gatan. Soppan serveras där med spruta i tallriksliknande urholkningar i bordet. I fredags åtta dagar hade Kolingen inte soppkovan, men beslöt dock att för- söka sin eljest aldrig svikande lycka. Men då soppan väl var isprutad, frågade subban efter ovannämnda soppkova, och Kolingen blev bet. —— Här kammar du noll, sade subban och sög upp den välbehövliga portionen. Sedan dess anser Kolingen det under sin värdighet att besöka Sprutmojet. På Fläskoset och Masis Knosis träffas Kolingen omväxlande vid tolvtiden

varje dag.

uppträdanden brukar leda till att polisen kallas till platsen och tar hand om veder- börande gäst. Vidare brukar sådana perso— ner polisanmälas som inte kan legitimera

(Ur Strix 1900)

sig eller styrka sin identitet eller ej kan göra troligt att de haft giltiga skäl för att ej be— tala. Även i sådana fall brukar restaurangen tillkalla polis. På vissa håll försöker polisen,

då förutsättningar finns, tala med gästen och förmå honom att göra rätt för sig. Om saken kan klaras upp på detta vis, avstår restaurangen från att fullfölja sin brottsan- mälan och polisen behöver inte göra något ingripande. Det vanligaste torde dock vara att polisen tar med sig gästen till polisstatio- nen, där förhör hålls eller denne i förekom- mande fall placeras i fylleriarrest.

Det är alltså tydligt att urvalet av de per- soner som blir polisanmälda och omhänder- tagna av polisen för restaurangsnyltning ge- nerellt sett följer vissa bestämda linjer. Som närmare skall belysas i redogörelsen för klientelet av snyltare (kap. 5) är det till stor del de från ekonomisk synpunkt sämst lot- tade människorna med betydande kriminell belastning och alkoholbesvär som blir lag- förda.

Vad hittills anförts om restaurangsnylt- ningen gäller i stora drag även hotellsnylt- ningen. I allmänhet rör det sig dock här om högre belopp och brottet sätts ej sällan i system. Eftersom gästerna skrivs in i hotel- lens liggare finns möjligheter att genom brev och inkasso kräva dem som smiter från betalningen. De flesta hotell försöker i all- mänhet att driva in sin fordran på Sådan frivillig väg innan polisanmälan sker. Det visar sig emellertid ofta vara svårt att brev- ledes nå den som smitit från hotellet och många av kravbreven returneras som obe— ställbara. Till klientelet av hotellsmitare hör till viss del utlänningar som tillfälligt uppe- håller sig i landet. Hotellen i Sverige till— lämpar inte den utomlands ofta förekom- mande ordningen att infordra gästernas pass i samband med inskrivningen.

4.1.2 Taxisnyltning

I de reglementen som fastställs lokalt av länsstyrelsen för taxitrafiken i respektive städer brukar tas in bestämmelser om skyl- dighet för förarna att åta sig personbe- fordran. Därvid brukar också anges i vilka fall de skall ha rätt att vägra körning. I reglementet för drosktrafiken i Helsingborg anges t.ex. att sådan vägran får förekomma

dels »då osnyggt klädd eller synbart berusad person önskar medfölja bilen» och dels »då beställaren icke på anfordran mot fastställt kvitto deponerar belopp, som körningen be- räknas kosta». I praktiken händer det mera sällan att en person vägras rätt att med— följa i taxi.

Det inträffar ibland att passagerare un— derlåter att göra rätt för sig efter körning. Sådan snyltning förekommer dock främst i storstäderna. Man räknar sålunda med i Stockholm att någon taxiförare så gott som dagligen drabbas av detta brott. I sådana orter där taxiförarna i mindre utsträckning har att betjäna obekanta personer, är brot- tet däremot relativt sällsynt.

Om man enbart ser på den ekonomiska skadan medför snyltningen inget större pro- blem — man räknar i de största städerna med högst någon promille av den totala omsättningen. Men varje snyltningsfall or- sakar taxiföraren betydande tidsförlust och obehag, t.ex. viss väntetid innan det står klart att en passagerare, som lämnat taxin för att uträtta ett ärende, smitit. Man måste också räkna med tid för efterspaning och gripande av en snyltare, tid för anmälan och kanske målsägandeförhör m.m.

Vanligen tillgår snyltningen så att kun- den, som ofta är berusad, efter körningen förklarar att han inte kan betala, t.ex. där— för att han förlorat sin plånbok eller gjort slut på sina pengar. Är kunden känd av taxiföraren kan han få anstånd med betal- ningen till senare tidpunkt. I allmänhet leder emellertid betalningsvägran till att taxiföraren kör kunden till närmaste polis— station, anmäler snyltningen och överläm- nar vederbörande till polisen.

Det förekommer också i vissa städer att taxiföraren i stället för betalning erbjuds och tar emot pant av kunden.3 Sådan pant

* I Norge framgår uttryckligen av straffstad- gandet att den som ställer säkerhet för betal- ning undgår ansvar för snyltning. Det förekom- mer bl.a. i Oslo att taxichaufförerna i stor utsträckning utnyttjar möjligheten att ta pant. Viss merkostnad tas ut av kunden för det be- svär som taxiföraren åsamkas genom att behöva köra till den plats där panterna förvaras.

kan t.ex. bestå av en klocka, en ring eller annat smycke, pass, körkort men också klä- desplagg — i något fall har panten utgjorts av löständer (!). Taxiföraren utfärdar kvitto på tryckt formulär varav framgår att pan— ten tagits emot som säkerhet för körningen till angivet belopp samt att den kan lösas på Taxis kontor. Taxi i Göteborg räknade un- der 1970 och 1971 med totalt 300 inlämnade panter. Medelvärdet utgjorde 18 kronor. Av dessa panter har en betydande del — 120 stycken _ inte lösts ut av ägaren. I de flesta fall anses dock dessa oinlösta panter sakna värde. Vederbörande taxiförare får själv ta hand om dem.

En annan form av snyltning består i att taxiföraren ombeds stanna bilen för att kunden skall kunna uträtta ett ärende, var- efter denne går in i en port och försvinner. Det förekommer att taxichauffören misstän- ker kundens avsikt samt följer efter och griper snyltaren, varefter denne transporte- ras till polisen. Det vanligaste torde dock vara att personen ifråga hinner smita från platsen, varför en polisanmälan framstår som ganska meningslös. Likväl anmäls även sådana brott i ganska stor utsträckning.

Under senare tid har en ny typ av taxi- snyltning börjat uppträda i storstäderna. Den kännetecknas av att kunden, då föra— ren på grund av trafikförhållandena måste sakta farten och kanske köra in till trottoar- kanten, rycker upp bildörren och rusar från platsen. Föraren har i allmänhet ingen möj— lighet att ta upp förföljandet. Förutsättning— arna för att klara upp brott av denna typ bedöms vara mycket små.

Sammanfattningsvis kan sägas att taxifö- rarnas benägenhet att polisanmäla inträffade fall av snyltning varierar. På orter där poli- sens resurser är särskilt ansträngda anser många förare det inte vara mödan värt att polisanmäla smitningar, åtminstone om han själv inte kan ge någon ledtråd för att klara upp brottet. I bl.a. Stockholm och Göteborg drar sig många taxichaufförer för polisan- mälan även i sådana fall, då kunden stan- nar kvar i bilen men inte kan betala. I stäl- let accepterar man att kunden lämnar pant för körlegan. Kan kunden inte ställa pant,

praktiserar man i varje fall i Stockholm ofta den ordningen att kunden likväl får lämna taxin med uppmaning att betala da- gen därpå. Att köra kunden till polisen och anmäla honom för snyltning anses näm— ligen —— åtminstone om körlegan avser ringa belopp — innebära alltför stora kostnader i form av förlorad körtid. Såväl taxiägaren som föraren gör ekonomisk förlust av en polisanmälan, taxiägaren genom att han måste räkna med uteblivna körningar under den tid som tas i anspråk för brottsanmäjan m.m. och föraren genom förlorad rörlig inkomst av nya körningar och dricks under samma tid.

4.1.3 Snyltning med tåg (SJ)

Medan man vid hotell-, restaurang- och taxisnyltning kan räkna med att nära nog samtliga inträffade sådana brott upptäcks _— om än en stor del förblir ouppklarade _ så gäller ifråga om snyltning från färdavgift att en betydande del aldrig upptäcks. En förutsättning för upptäckt är nämligen vid sådant brott att det sker särskild kontroll och denna kontroll kan av naturliga skäl aldrig bli fullständig.

Om en person anträffas på tåg utan att ha föreskriven färdbiljett beror det på om— ständigheterna vilka åtgärder som tågbe- fälet skall vidta. Föreskriften härom ges i Statens järnvägars författningar (SJF 610, transport av personer, art. 257—259; SJF 880, personexpediering, art. 318—322).

Anmäler den resande självmant vid första biljettkontroll att han inte har färdbiljett, får han möjlighet att lösa ny sådan utan särskilt tillägg. Kan han inte betala får han likväl under vissa förutsättningar följa med tåget, om han undertecknar s.k. betalnings- förbindelse. Det krävs därvid att hans upp- gifter om anledningen till att han saknar biljett förefaller vara trovärdiga. Vidare skall den resande, om han inte är känd, kunna visa upp giltig fotolegitimation. Slut- ligen krävs att det skulle vålla den resande avsevärd olägenhet, om han nekades följa med visst tåg.

Betalningsförbindelsen innehåller uppgif-

På landsortsbanan. Konduktörn: — Barnbiljett! Inte får herrn resa på barnbiljett! Den gamle herrn: — Jo, jag var barn, när jag steg på.

ter om den resandes person, om företedd legitimationshandling, om tidpunkt och sträcka för resan. Vidare anges till vem betalningen skall erläggas. Enligt texten förbinder sig den resande att senast viss an- given dag erlägga avgiften för resan.

Inträffar den situationen att en tågrese— när anträffas utan biljett — t.ex. vid om- kontroll — och har han inte tidigare själv anmält att han saknade färdbiljett, uttas dels avgift för enkel biljett från station dit giltig biljett eventuellt innehafts eller — om denna inte med säkerhet kan fastställas — från tågets utgångsstation, dels en kontroll- avgift om 35 kronor.

Kan resenären inte betala sådan biljett och kontrollavgift, skrivs »rapport om resa som företagits utan giltig färdbiljett». Den resande blir i så fall avvisad på lämplig station och där överlämnad till stationsper- sonalen för vidare åtgärder. Det kan bli fråga om polisanmälan eller att (ev. med polisens hjälp) inhämta närmare upplys- ningar om den misstänktes person för be- talning på civil väg. Eventuellt kan poli- sens medverkan begäras för identifieringen.

Det torde många gånger vara en mycket grannlaga uppgift för tågpersonalen att av-

(Albert Engström)

göra om en person som saknar färdbiljett skall betraktas som snyltare eller ej. I de flesta fallen godtas resenärens förklaringar och denne får lösa ny biljett eller eventuellt underteckna en betalningsförbindelse. Ett vanligt tillvägagångssätt vid snyltning anses vara att en person utrustar sig med giltig färdbiljett eller s.k. klippkort (IO-kort) men underlåter att vid kontroll visa upp biljet- ten eller kortet, varefter han antingen kan begära restitution av färdavgiften eller be- gagna biljetten/kortet för ny resa. Sådana personer kan vid en eventuell omkontroll alltid invända att de inte observerat att det redan förekommit biljettkontroll.

Man kan alltså räkna med att många personer »tjuvåker» och att många av dem aldrig blir upptäckta. Vid en efterkontroll som tågmästaren lät göra en dag på sträc- kan Uppsala—Stockholm visade det sig att 100 personer (ca 10 % av resenärerna) åkte utan föreskriven biljett eller utan att biljet— ten klippts.

Som framgår av redogörelsen för gällande författningsbestämmelser försöker man från 8115 sida att om möjligt undvika polisan- mälan, då resenären anträffas utan färd- biljett eller med ogiltig sådan. Det anses

ligga i företagets intresse att gå smidigt fram och skapa så gott förhållande som möjligt till kunderna. Visar det sig vid kon- troll att en person saknar biljett och har han ej medel till att köpa sådan, brukar man i de allra flesta fall låta honom under- teckna betalningsförbindelse.

Enligt uppgift anmäldes till SJ centralför- valtning under tiden juni 1969—31 oktober 1971 tillhopa 2 991 personer, som vid kon- troll varit utan biljett och inte kunnat lösa sådan. Av dem fick 2 944 underteckna be- talningsförbindelse och endast 47 blev avvi— sade och rapporterades, dvs. bedömdes som »tjuvåkare». Därmed är inte sagt att dessa 47 personer också blev polisanmälda. Praxis ifråga om polisanmälan varierar mellan de olika stationerna.

De 2991 personerna fördelades sålunda att i 817 fall låg biljettpriset under 25 kro- nor, i 787 fall mellan 25—50 kronor och i 1387 fall över 50 kronor. 85—90 procent ansågs tillhöra kategorin »studerande».

Undertecknandet av betalningsförbindel- sen medför att det uppkommer ett kredit- avtal mellan SJ och resenären. SJ anser sig därmed böra avstå från att ingripa på straffrättslig väg genom polisanmälan. Före— taget bevakar att fordringen drivs in. Man räknar med att 67 procent av de förut nämnda 2991 personerna gjort rätt för sig enligt betalningsförbindelsen.

4.1.4 Snyltning med lokala trafikmedel

I likhet med vad som gäller för SJ har man inom lokala trafikföretag ansett det nödvän- digt och önskvärt att i stor utsträckning ersätta det straffrättsliga ingripandet mot »tjuvåkning» med andra åtgärder. Ett sy— stem som bl.a. tillämpas i de största städerna innebär att en resande som anträffas utan giltigt färdbevis krävs på en särskild kon- trollavgift i stället för att polisanmälas.

4141 Stockholms lokaltrafik

Systemet med kontrollavgift infördes vid AB Stockholms lokaltrafik (SL) den 1 de— cember 1957 och har stöd i av länsstyrelsen

utfärdade ordningsstadgar för spårvägs— och busstrafiken inom Stockholms län och för tunnelbanetrafiken i Stockholm. Enligt kun- görelser den 25 oktober 1971, nr. 318 B och 319 B, har länsstyrelsen lämnat vissa före- skrifter om befordringsavgifterna. Därvid stadgas att av den som vid kontroll inte kan förete giltigt färdbevis får uttas förhöjd färdavgift. Denna utgör 10 kronor i sådana fall då färdsträckan överskridits i förhål- lande till vad uppvisat färdbevis anger (dock 20 kronor om avgiften för färdsträckan överstiger 2 kronor 50 öre). Om trafikant helt saknar giltigt färdbevis utgör den för- höjda färdavgiften 20 kronor. Endast om trafikant kan lämna tillfredsställande för- klaring till att han inte kunnat förete gil- tigt färdbevis, skall den särskilda avgiften ej tas ut.

Länsstyrelsen i Stockholms län prövar f.n. ett förslag till nya lokala trafikförfattningar. Bl.a. innefattar förslaget att en kungörelse utfärdas om taxa, gemensam för linjetrafik, bedriven av AB Storstockholms Lokaltrafik jämte Trafik AB Saltsjöfart, Trafik AB Stockholm—Södra Lidingön, Mälaröarnas Omnibuss AB, Södertälje Omnibuss AB och Vaxholms Trafik AB. Enligt 8 5 av den föreslagna kungörelsen skall i följande fall förhöjd färdavgift tas ut av den som vid kontroll inte kan förete giltigt färdbevis.

l. Förhöjd färdavgift om 10 kronor får tas ut i de fall då färdsträckan överskridits i förhål- lande till vad uppvisat färdbevis anger, dock att färdavgiften skall vara 20 kronor i det fall kon- tantavgiften för den överskridna färdsträckan överstiger 2 kronor 50 öre. Förhöjd avgift om 20 kronor får tas ut i de fall då giltigt färdbe- vis helt saknas.

2. Om personligt färdbevis inte försetts med erforderliga anteckningar av trafikanten eller om dessa är otydliga, år trafikanten skyldig att på anmodan av trafikpersonalen verkställa er- forderlig komplettering. Följs inte sådan anmo- dan äger trafikpersonalen kvarhålla färdbeviset, varjämte förhöjd avgift om 10 kronor får tas ut.

Om sannolika skäl föreligger till antagande att personligt färdbevis utnyttjats av annan än den som är berättigad att använda färdbeviset eller

1969

1970

Antal kontrollerade trafikanter Antal fall av saknat/ogiltigt färdbevis

Därav

1. Bedömda som felbehandlade

2. Avklarade med s.k. kompletteringsavgift 3. Föranlett krav på kontrollavgift

4.79l.000

4.217.000

58.347 (1,22 %) 51.582 (1,22 %)

20.804 15.383 10.378 7.427 27.165 28.772

att detta är ändrat på obehörigt sätt, äger tra- fikpersonalen kvarhålla färdbeviset för kontroll. Konstateras därefter sådant obehörigt utnytt- jande som här sägs, får förhöjd avgift om 20 kronor tas ut, varjämte färdbeviset är förverkat om särskilda skäl inte föreligger till annat. I det fall färdbeviset inte förverkats skall det snarast återställas till den rätte innehavaren om bevisets giltighetstid inte gått ut.

Kontrollen vid SL utövas av särskilt ut- bildad personal och sker patrullvis. Varje patrull består av befäl och tolv kontrollan- ter. Dessa bär uniform med emblem som visar att de tillhör kontrollgruppen och där- med har särskilda befogenheter. F.n. består kontrollgruppen av tillhopa 38 man inom SL och 4 man från SJ. Under 1970 kon- trollerades 2 procent av det totala antalet trafikanter och inkasserades ca 300 000 kro- nor i kontrollavgifter.

Kontrollgruppens personal har inte till uppgift att bedöma om resenärerna gör sig skyldiga till bedrägeri eller snyltning. Kon- trollanterna har endast att avgöra om färd- beviset är giltigt eller ogiltigt. Saknas färd- bevis eller är det uppvisade beviset ogiltigt skall kontrollavgift erläggas. Denna skall inte betraktas som någon straffavgift utan utgör en förhöjd färdavgift. Endast om trafikanten kan uppge tillfredsställande för- klaring till att han saknar giltigt färdbevis (t.ex. bristande kännedom om stockholms- förhållanden) avstår man från att ta ut kontrollavgiften. I så fall tas avgift endast ut för resa från den längst bort belägna stationen på tunnelbanan eller hållplatsen på busslinjen eller — i fall då endast över- skridande av giltighetssträckan förelegat —

från den station eller hållplats där giltighe- ten upphörde (se tabell 4: I).

Systemet vid SL innebär att endast befäl tillhörande kontrollgruppen eller annat befäl med erforderlig utbildning och kontrollanter med lång erfarenhet av kontrolltjänst äger befogenhet att ta ut kontrollavgift. Denna skall betalas omgående vid kontrolltillfället, varvid trafikanten erhåller en särskild kon- trollbiljett som kvitto. Omkring 45 procent av de resande betalar direkt på platsen. De övriga, som inte kan eller av någon anled- ning inte vill betala omedelbart, erhåller ett kontrollbevis med föreskrift att sna— rast möjligt och senast inom tre dagar betala in beloppet till trafikbolaget. Betal- ning i efterhand sker också i de fall, då kontrollanten vid kontrolltillfället inte kan fastställa om t.ex. personalfel eller andra skäl föreligger som kan fria trafikanten. Omkring 60 procent av dem, som erhåller kontrollbevis, betalar i efterhand inom före- skriven tid. I övriga fall försöker trafikbo— laget dels genom anmodan per telefon och dels genom brevinkasso förmå vederbörande att betala. En mindre del underlåter helt att betala. (Se tabell 4: 2.)

Den omständigheten att SL infört syste- met med kontrollavgift innebär dock inte att man generellt anser sig böra avstå från att polisanmäla upptäckta fall av »tjuvåk- ning». Tidigare ansåg man att polisanmälan regelmässigt borde göras, då det var fråga om återfall. Numera undviker man dock i stor utsträckning att koppla in polisen. En— dast om förfarandet satts i system (t.ex. genom att plocka upp bortkastade, redan begagnade biljetter och använda dem för

1969 1970 Antal krav på kontrollavgift 27.165 28.772 Därav Avgiften erlagd 20.652 (83,2 %) 20.803 (76 %) Ärendet avskrivet/makulerat 2.362 1.731 Avgiften obetald 4.151 6.238

nya resor, förfalska biljetter eller s.k. 50— kort) eller om det är fråga om annat all— varligare missbruk, överlämnas ärendet till polisen. Under 1/7—25/11 1971 polisanmäl- des åtta personer för sådana kvalificerade snyltningsbrott.

Det är emellertid i de flesta fall svårt att avgöra om en person, som påträffas utan att inneha giltigt färdbevis, gjort sig skyldig till snyltning. Dennes invändning att biljet- ten gått förlorad kan från straffrättslig syn- punkt inte lämnas utan avseende. Innehar resenären en felmarkerad eller omarkerad biljett kan han påstå att det föreligger per- sonalfel, vilket i så fall måste närmare utredas. Det torde i allmänhet också vara svårt att visa att en resenär begagnat sig av »plockad» eller till sig obehörigen överlåten biljett. Andra fall då man kan göra gällande att det föreligger snyltning inträffar, när trafikant färdats utöver färdbevisets giltig- hetsområde, s.k. överåkning. Även här kan dock subjektiva invändningar åberopas som utesluter straffansvar (t.ex. misstag i fråga om avstigningsstation).

Antagligen förhåller det sig så att en mycket stor del av de fall som leder till uttagande av kontrollavgift inte fyller rekvi- siten för brottslig gärning. Området för polisanmälan blir därför snävt avgränsat. Vidare synes den allmänna uppfattningen vara att sådan anmälan i de allra flesta fall kan undvaras även om förutsättningar finns för straffrättsligt ingripande. Kontrollav- giften kommer i dessa fall att ersätta straffet.

4.1.4.2 Göteborgs spårvägar

Bland andra trafikföretag som infört syste- met med kontrollavgift kan nämnas Göte- borgs spårvägar. I den av länsstyrelsen fastställda taxan finns intagen en föreskrift enligt vilken »resande, som vid kontroll på- träffas utan giltig färdbiljett eller annat giltigt färdbevis må avkrävas en särskild avgift — kontrollavgift — vilken berättigar till fortsatt resa med samma vagn längst till linjens ändhållplats. Kontrollavgiften skall utgöra 10 kronor för den som vid kontroll färdas längre än biljetten medger och 30 kronor för den som vid kontroll saknar i övrigt giltigt färdbevis. En expeditionsavgift av 5 kronor skall erläggas då kontrollav- giften ej betalas i omedelbar anslutning till resan».

Kontrollen vid Göteborgs spårvägar ut- förs av personal som utbildas internt inom företaget. Kontrollanterna är dels uniforme- rade, dels — till ca 75 procent — civilklädda under tjänsteutövningen. Under år 1971 kontrollerades tillhopa 1298 406 passage- rare. 21 851 fall av fuskåkning — dvs. 1,68 procent av de kontrollerade — upptäcktes, varav 89,8 procent avsåg färd utan färdbe- vis. Kontrollavgift om 10 kronor krävdes i 2219 fall och en avgift om 30 kronor i 19 632 fall.

Enligt instruktionen för biljettkontrollan— terna är kontrollens målsättning att söka »stävja det inkomstbortfall, som uppstår vid medveten och/eller omedveten felåkning». Det stadgas vidare att passagerare, som avkrävs kontrollavgift, bör förmås att er- lägga avgiften kontant vid kontrolltillfället.

Om kontrollavgiften inte erläggs kontant skall namn och adress antecknas och passa— geraren upplyses om att avgiften inom 10 dagar skall sändas in till något av spårvä— gens inbetalningsställen, spårvägens kassa- kontor eller postgiro. I förekommande fall skall legitimationshandling krävas. Saknar passagerare dylik handling och föreligger uppenbar risk för att de lämnade uppgif- terna är oriktiga, skall polis tillkallas. Ifråga om äldre pensionärer, minderåriga, passa- gerare som synbarligen lider av svårt han- dikapp samt turister uttas inte kontant kontrollavgift. Anteckning görs om veder- börande passagerares namn och adress.

Av de personer som avkrävdes kontroll- avgift 1971 kunde eller ville 16706 inte betala kontant. Av dem har 4426 (26,5 %) betalat efterkrav, i 2989 fall (17,9 %) har kravbrevet returnerats, 8 822 (52,8 %) har underlåtit att betala, 310 (1,8 %) har avskri- vits och 159 (1,0 %) har i efterhand upp— visat kort, varigenom företaget avstått från att ta ut avgiften.

Enligt överenskommelse som träffats mel- lan Göteborgs spårvägar och polisens bedrä- gerirotel skall polisanmälan för bedrägligt beteende endast ske i sådana fall, då resande under de två senaste åren vid sex restillfäl- len ertappats av kontrollant utan giltigt färdbevis. Under 1971 noterades 1077 pas- sagerare för kontrollavgift två gånger, 357 passagerare tre gånger och 261 passagerare fyra gånger eller däröver. Samma år döm- des 12 personer av Göteborgs tingsrätt för buss/spårvägssnyltning. Under perioden 1/1—16/3 1972 förelåg 62 fall där nämnda förutsättning för polisanmälan var för han— den.

Enligt den instruktion för biljettkontrol- lanter, som upprättats av trafikdriftavdel- ningen vid Göteborgs spårvägar, skall —— om ett kontrollärende bedöms vara allvarligt _ skriftlig rapport lämnas även om kontroll— avgift erlagts vid kontrolltillfället. I före- kommande fall skall om möjligt bevismate- rial säkras och vittne anskaffas. Då anmälan görs om misstänkt bedrägligt beteende, skall Göteborgs spårvägar antecknas som måls- ägande.

Det föreligger ett flertal fall där Göte- borgs spårvägar fört talan om utbekom— mande av kontrollavgift (enskilt anspråk) i mål om ansvar för bedrägligt beteende. I vissa fall (t.ex. dom av Göteborgs tingsrätt den 23.9.1971, 8 avd., DB 423) har sådan talan bifallits, varvid domstolen ansett att den skada Göteborgs spårvägar åsamkats i målet (kostnad för anordnandet av kontroll) skäligen kunnat uppskattas till den av läns- styrelsen fastställda kontrollavgiften, 35 kro- nor. I andra senare domstolsavgöranden (t.ex. dom 28.1.1972, 5 avd., DB 73, och dom 25.2.1972, 5 avd., DB 187) har tings- rätten ogillat åtal för bedrägligt beteende och talan om enskilt anspråk avseende kon- trollavgift. Frågan om kontrollavgiftens lag- lighet har därefter prövats av hovrätten för Västra Sverige, vilken med ändring av tings- rättens domar utdömt avgiften. Dessa fall skall närmare behandlas nedan (s. 79).

4.1.4.3 Andra trafikföretag

Som förut nämnts har systemet med kon- trollavgift under senare år även introduce- rats vid andra trafikföretag i landet. Några enhetliga regler för systemets utformning finns dock inte. Det vanliga är att föreskrif- ter om avgiften tas in i de taxebestämmelser för lokaltrafiken som fastställs av länssty- relsen.

Enligt taxebestämmelserna för Malmö lokaltrafik gäller att resande, som saknar giltigt färdbevis och inte kan ange godtag- bara skäl därtill, skall lösa en kontrollbiljett som dateras och undertecknas av trafikför- man. Kontrollavgiften är fem kronor. Av- giften tas ut i stället för polisanmälan. I taxebestämmelsen anges vidare att »vägrar resande att på begäran av trafikförman lösa biljett, skall detta antecknas i dagrapporten med uppgift om den resandes namn och adress. Vägrar den resande att lämna sådan uppgift, tillkallas polis efter förvarning därom».

I Malmö är sålunda uttagandet av kon- trollavgift begränsat till sådana fall där tra- fikanten ej kan visa upp biljett. Genom anslag i bussar och Spårvagnar och genom

1968 1969 1970 1971 Antal kontrollerade biljetter 138.385 124.407 144.394 126.595 Antal »överåkare» 505 435 673 527 Antal resande utan biljett 27 26 16 62 Antal avkrävda kontrollavgifter 10 6 7 5

text på biljetten upplyses denne om sin skyl- dighet att behålla biljetten för att kunna förete den vid kontroll. Däremot uttas inte kontrollavgift vid s.k. överåkning, dvs. längre tur än vad biljetten medger. Om en trafikant ertappas med sådan överåkning tar konduktören ut ny avgift för fortsatt resa.

Systemet med kontrollavgift har tilläm- pats i Malmö sedan 1968. Som framgår av tabell 4: 3* förekommer det sällan att så— dan avgift tas ut. Däremot är överåkning vanligare.

Vid Helsingborgs Trafikverk tillämpas den ordningen att resande stiger på bussarna baktill och betalar färdavgiften framme hos föraren vid avstigningen. Om trafikanten därvid meddelar att han saknar pengar till betalning, får han lämna namn och adress till föraren. Han får en blankett på vilken anges att betalning av färdavgiften skall ske till trafikexpeditionen inom trettio dagar. Om betalning ej sker inom denna tid, uttas en expeditionsavgift om 2 kronor jämte färdavgift. Om den resande krävts i civil ordning utan att göra rätt för sig kan sa- ken anmälas till polis.

Det beräknas att ca 2000 personer om året underlåter att betala färdavgiften i Helsingborg. Av dem betalar ca 1600 utan krav. Omkring en tredjedel av de övriga som krävs uppger felaktig adress. Företagets förlust blir ca 800—900 kronor per år. Po- lisanmälan sker så gott som aldrig.

4.1.5 Andra typer av snyltning

Bland brottstyper som hänförs till bestäm- melsen om bedrägligt beteende enligt 9 kap. 2 & andra stycket BrB märks —— utöver de förut nämnda — automatsnyltning, s.k.

plankning och underlåtenhet att göra rätt för sig efter genomgången behandling av t.ex. tandläkare eller frisör.

4.1.5.1 Automatsnyltning

Vid de överläggningar som brottmålsutred- ningen haft med olika myndigheter och organisationer har framgått att automat- snyltning förekommer i relativt stor om— fattning. Emellertid anmäls sällan sådana brott till polisen. Anledningen därtill torde främst vara att förutsättningarna att klara upp dem i flertalet fall saknas.5 Försäljning med varuautomater har ökat kraftigt under de senaste decennierna, vilket bl.a. kan sättas i samband med struktur- rationaliseringen inom handeln. Detaljhan— delns utredningsinstitut skattade år 1961 antalet varuautomater till drygt 40 000.” På de flesta håll upplever man dock numera automatmissbruket som ett allvarligt hot mot verksamheten. Enligt vad brottmålsut- redningen erfarit är man sålunda inom t.ex. tobaksnäringen i dag mindre benägen att driva automathandel. Åtskilliga tobaksauto- mater har tagits ned och det förekommer få nyinstallationer. Anledningen därtill är främst att försäkringspremierna med hän- syn till inbrottsriskerna är höga och att denna försäljningsform inte är lönsam. Det

* Uppgifterna om förhållandena i Malmö och Helsingborg har lämnats i en uppsats av Hans Nylén, Snyltning och kontrollavgifter, Jur.fak., Lund.

5 1967 polisanmäldes 381 fall av automatbe- drägeri, varav 3 försök. Uppklaringsprocenten för fullbordat brott utgjorde samma år 22,67 %.

" Se betänkande ang. pollettmissbruket, av- gett av särskild utredningsman till Finansdep. 1961, stencil.

gäller en självrisk om 300 kronor, vilken ofta överstiger värdet av vad som tillgrips vid missbruk. Andra varusortiment — t.ex. sanitetsvaror och preventivmedel —— säljs dock i stor utsträckning genom automat. På vissa håll har särskilda »automatshops» inrättats vari erbjuds riklig sortering av matvaror och andra nyttigheter. Under se- nare år har andra typer av varuautomater med avancerad mekanik fått stor utbred- ning, t.ex. bensinautomater med sedelintag.

Särskilda problem medför sådana auto- mater som tillhandahåller tjänster, t.ex. telefon-, gas- och elautomater. I många fall måste de lämnas utan tillsyn och risken för missbruk är stor. Kännetecknande för många av automaterna är att samma typ av apparat används i stor upplaga. Som exem- pel kan nämnas parkeringsautomaterna, av vilka det enbart i Stockholm finns närmare 15 000. Dessa apparater är ganska enkla till sin konstruktion och mekanismen är inte särskilt »känslig» för obehöriga mynt o.dyl. En tekniskt mer utvecklad apparat skulle ställa sig alltför dyrbar.

Vid en rundfrågning bland gatukontoren i en del städer i landet har det visat sig att det förekommer relativt ofta att felaktiga mynt eller andra obehöriga föremål används i parkeringsautomater. Det förefaller dock som om det främst är i de största städerna som missbruket upplevs som ett problem av större omfattning. I Göteborg fick man vid tömningen av automater under första kvar- talet 1972 in ca 1,6 milj. kronor, vilket torde motsvara 3—4 miljoner mynt. Vid tömningarna påträffades 24000 polletter och främmande mynt. Användningen av polletter har ökat under senare år, då spel- automater kommit i bruk.

Gatukontoret i Stockholm har rapporterat betydande problem med automatmissbruket. Man räknar med att automaterna vid töm- ning ger drygt en miljon kronor i månaden. På grund av att främmande mynt eller el— jest obehöriga föremål, på vilka det finns en rik provkarta, stoppas i automaterna uppgår förlusten till ca 12 000 kronor i månaden.

Kapsyler från ölburkar (s.k. ölringar) bör-

jade förekomma i parkeringsautomater i augusti 1967. Till en början rörde det sig bara om enstaka exemplar varje dag. Sedan metoden att stoppa ölringar i parkerings- automater beskrivits i dels en kvällstidning och dels ett tv-program, ökade frekvensen från ca 50 till 600—700 per dag. Det kon- staterades att ölringarna till 70 procent gav tid eller föll igenom utan att skada mätaren samt i 30 procent orsakade driftsavbrott. Under första veckan av april 1968 var 14 personer sysselsatta med reparation av auto- mater som skadats genom ölringar. Normalt sköttes servicearbetet av fyra man. Gatu- kontoret satte i samarbete med polisen in skärpt kontroll av bilister, som parkerade på platser där mätaren visade gul marke- ring, dvs. var ur funktion. Några personer greps på bar gärning. I samtliga fall där misstanke om fusk med ölringar förelåg skedde polisanmälan. Samtidigt togs kon- takt med PLM med begäran att konstruk- tionen av ölringar skulle ändras. En ny modell (kallad »onti»-meter) fördes ut i marknaden. Genom att ölringarna försetts med utbuktningar, passar de inte längre till myntinkastet utan mekanisk bearbetning. De vidtagna åtgärderna medförde att anta- let missbruk sjönk till ca 200 per dag i maj—juni 1968 och därefter till ca 100 per dag. Nu är antalet nere i 10—20 per dag.

Större omfattning har missbruket med utländska mynt, metallbrickor och pollet- ter. Varje dag inkommer nu 600—700 sådana föremål och detta missbruk tende- rar att öka. Eftersom gatukontoret är i färd med att bygga om alla automater till sådana med enbart enkronasinkast, kom- mer sannolikt ökningen av missbruk med metallplåtar av enkronasstorlek att accen— tueras.

4.1.5.2 Plankning

Man kan allmänt utgå ifrån att s.k. plank- ning in på nöjesfält, idrottsplatser osv. före- kommer i stor utsträckning bland barn och ungdom. Mera sällan torde det däremot förekomma att vuxna människor begagnar sig av denna möjlighet för tillträde till före-

ställningar eller andra evenemang. Någon möjlighet att ens uppskattningsvis ange frekvensen av denna typ av snyltning finns inte.

Det står emellertid klart att upptäckten av ett plankningsfall så gott som aldrig leder till polisanmälan, åtminstone inte i storstä- derna. Den normala åtgärden blir i stället att den som svarar för ordningen förpassar snyltaren ut från lokalen eller området, om något ingripande överhuvudtaget anses er— forderligt. I den mån det blir fråga om polisanmälan torde snyltningen i allmänhet vara förenad med annat brott, t.ex. fylleri eller våldsamt motstånd i samband med gripandet.

Vid brottmålsutredningens överläggningar på fältet har från polishåll uppgivits att det i vissa fall kan förekomma att en grupp ungdomar anmäls för plankning, bestående i att de t.ex. tagit sig in på ett nöjesfält utan att lösa biljett. Det är troligt att sådan an- mälan sker först sedan det under en längre period konstaterats uppgång i planknings- frekvensen och det anses nödvändigt att statuera exempel.

4.1.5.3. Snyltning mot serviceutövare

Även andra typer av snyltning än de nu nämnda kan förekomma. Det händer t.ex. att personer låter betjäna sig på bensinsta- tion men avviker utan att betala. Det finns dock skäl som talar för att en sådan gär- ning bör bedömas som stöld. Däremot har som förut nämnts till snyltning hänförts det fallet, att någon underlåter att göra rätt för sig efter att ha tillgodogjort sig viss behand- ling, tjänst e.dyl., som lämnats under för- utsättning av kontant betalning. Det nor- mala torde vara att den som utför tjänsten (t.ex. tandläkarbehandling) medger patien- ten eller kunden kredit, om betalning inte kan erläggas omedelbart, och att fordringen därefter bevakas på civilrättslig väg. Troli- gen är de flesta människor ej heller med- vetna om att underlåtenhet att betala i dessa fall kan leda till straffrättsliga påfölj- der.

Såvitt utredningen kunnat utröna före-

kommer det ytterst sällan att fall av denna typ blir polisanmälda.

4.1.6 Sammanfattande synpunkter

Den hittills gjorda genomgången av olika typer av snyltning, som faller under bestäm- melsen i 9 kap. 2 & andra stycket BrB, visar att det i stor utsträckning rör sig om rela- tivt vanliga lagöverträdelser. »Tjuvåkning» på tåg eller buss, »plankning» och automat— snyltning torde sålunda praktiseras inom ganska vida kretsar (särskilt i de yngre åldrarna) medan däremot taxi-, restaurang- och hotellsnyltning är mindre utbrett.

Av särskilt intresse är emellertid den utpräglade selektion som utmärker de polis- anmälda fallen. Från målsägandens syn- punkt är det av avgörande betydelse, huru- vida vederbörande kan göra rätt för sig eller ej. Bedömer målsäganden redan i samband med att nyttigheten tillhandahållits, att vederbörande sannolikt inte kommer att betala frivilligt i efterhand, så sker i stor utsträckning polisanmälan. Denna selektion kan anses i första hand gälla de sämst lottade. Andra människor ges i stor ut- sträckning anstånd med betalningen till senare tidpunkt, då också de flesta betalar. I vilken utsträckning polisanmälan skall gö- ras mot dem som inte kan förmås att på detta sätt självmant göra rätt för sig -— ej sällan lägger målsäganden ner stora an- strängningar för att så skall ske _ blir ytterst beroende av målsägandens inställ— ning. Det tycks dock förekomma måls-— ägande (t.ex. S]) som hävdar att om man valt att på egen hand träffa avtal om betal- ning genom att kunden får underteckna betalningsförbindelse så har man därmed också avstått från möjligheten att polisan— mäla saken.

Uppfattningen att polisanmälan främst drabbar de ekonomiskt och socialt sämst ställda stöds av gjorda undersökningar an- gående brottsförövarna (jfr kap. 5).

Att vederbörandes sociala och ekonomiska ställning kan ha avgörande betydelse för om polisanmälan skall ske eller ej, är en iakttagelse som torde gälla alla förmögen-

Bonden, som blivit spådd av fru Andersson, står i begrepp att avlägsna sig utan att betala. Fru Andersson: _ Tänker herrn inte betala? Bonden: —— Hör nu, fru Andersson, frua som vet allt som har hänt å som händer å som ska hända, frua ska väl ha klart för sej att jag inga pengar har.

(Albert Engström)

_r—mfp— M/A'f? milk-Wi

Lundström har begärt fyra halva öl och, sen han fått dem, tänker han gå utan att göra min av att likvidera. Då uppstår följande konversation. Fru Andersson. Hörrnu, han tänker väl inte att gå utan att betala?

Lundström. — Vasa? Fru Andersson. — Ja säjer att han har inte betalt ölet. Lundström. —— Har frun betalt då?

Fru Andersson. — Ja visst, har ja betalt'et. Lundström. — Nå då så. Va skulle det tjäna till att vi båda två betalt”et.

(Oskar Andersson, OA)

hetsbrott, även om selektionen är särskilt utpräglad vid snyltning. Emellertid har frå— gan även en rent juridisk-teknisk aspekt. För att en person skall kunna fällas till ansvar för snyltning förutsätts nämligen att vederbörande haft uppsåt att ej göra rätt för sig. Det räcker sålunda inte med att han faktiskt saknat betalningsförmåga, då han krävts på betalningen, eller att han t.ex. inte kan visa upp kvitto på erlagd färdavgift.7 De flesta målsägande vill ej heller påstå att det föreligger något brott, om gästen eller kunden vid betalningstillfället uppger att han t.ex. glömt att ta med sin plånbok, nämligen om vederbörande samtidigt kan lämna tillfredsställande uppgifter om sin sociala status. Kravet på snyltningsuppsåt anses i så fall inte vara uppfyllt. Att det ej förelegat brott bekräftas, menar man, av att den betalningsskyldige gör rätt för sig i efterhand.

Men inte alla människor betros med så- dant betalningsanstånd. Om den misstänkte snyltaren är socialt nergången och utan pengar, är målsäganden i normala fall inte lika benägen att sätta tilltro till hans upp- gift om borttappad eller ej medtagen plån- bok. Det ligger då nära till hands att påstå snyltningsuppsåt och vägra betalningsan- stånd. I många fall anses här en polisanmä- lan vara den naturliga åtgärden.

En annan iakttagelse gäller den varie- rande praxis som tycks råda i fråga om målsägandenas benägenhet att polisanmäla upptäckta snyltningsbrott. Vissa hotell- och restaurangkedjor är mycket återhållsamma, då det gäller att koppla in polisen, medan andra polisanmäler i stort sett alla inträf- fade fall som inte anses ha sin naturliga förklaring. En del begränsar sig till att polisanmäla sådana personer som gripits medan de som smitit och ej kan identifieras går fria. Det finns också de målsägande som begränsar sig till att polisanmäla sådana fall då skadans värde uppgår till visst högre belopp.

Vissa lokala variationer i anmälnings- frekvensen kan också föreligga i fråga om samma brottstyp. Man kan sålunda här spåra en skillnad mellan olika städer och

mellan stad och land. Lämnade uppgifter tyder på att man i Stockholm är mindre benägen att polisanmäla taxibedrägerier, eftersom förfarandet medför stora olägen- heter i form av tidsåtgång och därmed eko- nomisk förlust, medan taxi i Göteborg uppvisar högre anmälningsfrekvens.

Naturligtvis har målsägandens intresse av att polisanmäla snyltningsbrott också sam- band med frågan hur man i allmänhet ser på de mindre förmögenhetsbrotten. Det finns i dag en tendens att söka andra vägar än straffrättsligt ingripande då det gäller att komma tillrätta med mindre lagöverträdel- ser. Införandet av ett system med kontroll- avgift (eller förhöjd färdavgift) vid »tjuv- åkning» är ett exempel. Det på vissa orter inom taxi praktiserade förfarandet att ta pant i stället för att polisanmäla vid bris- tande betalning är ett annat. Bakom infö- randet av en sådan ordning torde ligga en önskan hos målsäganden att inte behöva besvära polisen och övriga rättsvårdande myndigheter med dessa relativt bagatellar- tade saker. Det ligger också i målsägandens eget intresse att finna en enklare och be- kvämare lösning än det relativt omständliga förfarandet med polisanmälan, som ofta tar dyrbar tid i anspråk och kanske också är förenat med visst obehag. Många gånger är det osäkert om sådan polisanmälan är värd besväret.

Då det gäller målsägandens ställning vid snyltningsbrotten bör särskilt observeras att denne — till skillnad från målsäganden vid t.ex. butikssnatteri _— i allmänhet har ett oreglerat ersättningskrav, vilket ytterst kan vara anledningen till att saken blir polisan— mäld. Den omständigheten att vederbörande betalar för ju ej sällan med sig att måls- äganden avstår från att koppla in polisen. Då polisanmälan sker är det vanligt att målsäganden begär att åklagaren skall föra hans talan om enskilt anspråk. Eftersom de personer som polisanmäls i stor utsträck— ning saknar ekonomiska möjligheter att göra rätt för sig, synes dock talan om enskilt

" Annat däremot för uttagande av s.k. kon- trollavgift (se ovan 5. 50).

anspråk i allmänhet vara ganska verknings- lös.

4.2 Polisens åtgärder efter brottsanmälan

Snyltning hör under allmänt åtal och enligt gällande regler är polisen skyldig att inleda förundersökning så snart anledning före- kommer att anta att ett sådant brott för- övats. Det är så gott som alltid genom an— mälan från målsäganden som polisen får misstanke om snyltning. Anmälan kan t.ex. ske genom att polis kallas till en restaurang där bråk uppstått om notan, eller genom att en taxichaufför kör den som vägrar att betala till polisstationen. Men målsäganden kan också ge in skriftlig anmälan till poli- sen och det förekommer ej sällan att så sker ganska lång tid efter det påstådda brottet. Vissa hotell brukar samla anmälningar på hög för att sedan lämna in dem gemensamt.

Som framgår av den tidigare redogörelsen i detta kapitel föregås polisanmälan ofta av viss selektion. Då anmälan sker omedelbart efter brottets förövande kan man nära nog alltid utgå ifrån att den misstänkte, som vägrat eller inte kunnat betala för sig, ej ansetts böra betros med kredit. Då anmälan sker skriftligen i efterhand har målsäganden ofta först gett den misstänkte möjlighet att självmant betala, vilket dock inte lett till resultat.

Den första åtgärd som polisen har att vid— taga, sedan brottsanmälan kommit in, är att diarieföra ärendet. Anmälan redovisas på ett särskilt blankettset (oligram) som tar upp data om målsäganden, anmälaren och den misstänkte samt en kort beskrivning av brottet med angivande av tid och plats. Det första bladet i detta blankettset ingår i för- undersökningsprotokollet. Andra blad är avsedda för rikspolisstyrelsens register, för polisens arkiv och för underrättelse till målsäganden om gjord anmälan.

Genom denna registrering anhängiggörs ärendet och detta skall pågå till dess det avslutats i särskild ordning (genom att det skrivs av hos polisen eller föranleder beslut av åklagaren i åtalsfrågan). Från den miss— tänktes synpunkt medför registreringen att

vissa data om hans person tas upp, person- blad upprättas och att han blir objekt för en förundersökning. Däremot innebär inte upptagandet av brottsanmälan att ett brott anses konstaterat —— det är ju just den frå- gan som skall utredas under förundersök- ningen.

Av det sagda framgår dock att procedu— ren med upptagande av brottsanmälan vid målsägandens personliga besök hos polisen kan vara ganska omständlig och tidsödande. Detta tycks vara en av anledningarna till att målsägande (t.ex. taxichaufförer) ibland drar sig för att inställa sig hos polisen med miss— tänkta, som vägrat att göra rätt för sig. Man kan också utgå ifrån att polisen inte är särskilt intresserad av att ta upp anmälan och inleda förundersökning i sådana fall, då misstanken avser ett bagatellartat brott och allt tyder på att målsäganden kommer att tillgodoses genom frivillig uppgörelse eller att ärendet ändå kommer att skrivas av på ett tidigt stadium av förundersökningen. Den arbetstid som krävs för registrering och upptagande av polisanmälan bör —— tycker man — kunna tas till vara på bättre sätt.

Särskilt i de större städerna, där polisens resurser är hårt ansträngda med utred- ningar av allvarligare brott, tycks det finnas ett påtagligt behov av att kunna förenkla handläggningsrutinen vid mindre brott. Det anses också vara betydelsefullt att polisen i sitt förhållande till allmänheten kan hand- lägga vissa uppgifter utan sträng formalism enligt en »mjuk linje».

De möjligheter som enligt polisinstruktio- nen erbjuds polisen att i vissa lägen under— låta att rapportera ett brott och i stället låta det inträffade passera med en tillsägelse (erinran), är utan tvivel ett viktigt led i strävan att skapa god kontakt mellan polis och allmänheten. Frånsett att ett polisiärt ingripande med rapport och lagföring vid alla mindre förseelser är otänkbart i prak- tiken, så skulle en sådan alltför nitisk ord- ning här kunna skapa allmän olust och irritation.

När det gäller snyltning och andra mindre förmögenhetsbrott finns i dag ingen möjlig—

het för polisen att meddela rapportefter- gift. Som tidigare nämnts har brottmåls- utredningen föreslagit att fängelse skall utgå ur straffskalan för dessa brott, varige- nom institutet skulle kunna tillämpas. Det står klart att det ej sällan inträffar situatio- ner, då polisen skulle vara betjänt av att kunna tillgripa rapporteftergift och därmed avstå från utredning.

En sådan situation kan föreligga då ett mindre snyltningsbrott polisanmälts därför att gärningsmannen ej kunnat göra rätt för sig, men uppgörelse träffas på polisstatio- nen. Målsäganden går t.ex. med på att ta pant eller bevilja kredit. Formellt skall polisanmälan tas upp, ärendet registreras och polisförhör hållas innan ärendet kan skrivas av. Detta förefaller många gånger vara en onödig omgång.

Hur handlar då polisen i dylika fall? Så- vitt brottmålsutredningen kunnat finna fö— religger här ingen enhetlig handlingslinje. På vissa håll driver polisen hårt den linjen att polisanmälan alltid skall tas upp och ärendet ha sin gång, oavsett om saken görs upp mellan parterna. På andra håll anses betalningen i efterhand ofta motivera att ärendet skrivs av.

Den sistnämnda uppfattningen tycks bl.a. råda i de största städerna, där polisen av praktiska skäl ansett sig böra förenkla handläggningsrutinen vid mindre lagöver- trädelser. Då en taxichaufför, som utsatts för snyltning, kört gärningsmannen till poli- sen, är det vanligt att polisen låter parterna vänta utanför receptionen, varvid man av- står från att diarieföra någon anmälan, eftersom man räknar med att saken skall kunna klaras upp utan rättsingripande. I detta läge spelar polisen ofta en aktivt medlande roll och ser som sin uppgift att försöka tala den misstänkte till rätta. I åt- skilliga fall lyckas man också nå fram till en lösning (t.ex. bestående i att taxiföraren nöjer sig med en pant och passagerarens löfte om att betalning skall erläggas vid senare tidpunkt), varvid brottsanmälan ald- rig behöver tas upp och registreras. Leder emellertid denna informella handläggning inte till resultat, förs den misstänkte »innan-

för skranket», anmälan registreras och ärendet måste ha sin gång enligt gällande rutin.

Inom vissa polisdistrikt anser sig polisen kunna gå ännu längre i informell handlägg- ning av anmälda brott. Då en anmälan kom— mer in gör polisen en minnesanteckning men väntar med att registrera ärendet till dess man konstaterat, att den anmälde inte betalat för sig i efterhand. Polisen kan på detta sätt »ligga på» anmälan i flera dagar. I allmänhet tar målsäganden kontakt med polisen och meddelar att betalning ägt rum men det förekommer också att polisen själv arbetar för att uppgörelse skall ske. Står det klart att målsäganden inte längre har något anspråk, rivs minnesanteckningen och nå- gon anmälan kommer aldrig in i kriminal- statistiken. Visar det sig emellertid efter en tid att skulden förblivit oreglerad, diarieförs anmälan och brottet utreds i vanlig ordning.

Det finns inga uppgifter om hur vanligt detta förfaringssätt med fördröjd anmälan är, men sannolikt praktiseras det på många håll med målsägandenas goda minne. Hotet om polisanmälan kan vara ett effektivt på- tryckningsmedel då det gäller att förmå gärningsmannen att göra rätt för sig och detta hot måste bli särskilt påtagligt, om anmälan hålls vilande på polisstationen. An- ledningen till att polisen i vissa fall agerar på detta informella sätt torde vara att polisen inte är benägen att betrakta under- låtenheten att betala som något brott, då betalningen sker i efterhand.

4. 3 Polisutredningen

I och med att polisanmälan tas upp, inleds förundersökningen. Som förut nämnts hän- der det ej sällan att den misstänkte tas in på polisstationen i samband med polisanmälan, antingen genom att han hämtas av polisen eller genom att han förs dit av målsäganden. Härigenom ges förutsättningar att omedel— bart hålla det första förhöret. Gjorda un- dersökningar visar att den misstänkte i relativt stor utsträckning förnekar snylt- ningsbrott under förundersökningen. För att ett sådant brott skall anses föreligga måste

dels de objektiva rekvisiten vara uppfyllda (begagnandet av nyttigheten, tillhandahål- landet mot kontant betalning, underlåtenhe- ten att betala) dels skall gärningsmannen ha snyltningsuppsåt. Invändningarna hänförs ofta till detta subjektiva rekvisit. Det före- kommer att den misstänkte gör gällande att han hela tiden avsåg att göra rätt för sig men att han vid betalningstillfället upp- täckte att han glömt eller tappat plånboken, ej hade pengar innestående på checkkontot e.dyl. Kan den som gör sådana invänd- ningar dessutom visa att han kan skaffa fram pengar och göra rätt för sig, anses det vara svårt att styrka brottsuppsåt.

Det torde därför föreligga relativt stort utrymme för avskrivning av anmälda snylt- ningsbrott. Eftersom polisen i de flesta fall leder förundersökningen, kan polisen också själv avgöra om förutsättningar finns för sådan avskrivning. Beslut om avskrivning kan meddelas omedelbart i samband med det första förhöret med den misstänkte.

Enligt den i kap. 5 redovisade undersök— ningen av hotell-, restaurang- och taxibedrä- gerier i Stockholm 19675 svarade det gjorda urvalet av inkomna anmälningar mot 540 sådana brott, varav polisen klarade upp 434 (80,4 procent). Av de uppklarade fallen blev 84 (19,4 procent) avskrivna under förunder— sökningen. Det framgår att 64 (76,2 pro- cent) av de avskrivna fallen föregåtts av frivillig betalning, i 12 fall (14,3 procent) hade betalning ej erlagts och i 8 fall (9,5 procent) saknades uppgift om eventuell betalning.

Avsevärt högre avskrivningsprocent tycks föreligga i Malmö enligt den gjorda under— sökningen »Snyltningsbrottens behandling inom Malmö polisdistrikt».' Av 311 anmäl- ningar om hotell-, restaurang- och taxisnylt- ning år 1967 klarades 217 upp. Av dem skulle 135 (62 procent) ha skrivits av under förundersökningen. Det framgår också att avskrivningsbesluten i stor utsträckning här haft samband med att den misstänkte gjort rätt för sig i efterhand. I 65 av 69 avskrivna anmälda taxisnyltningar har den misstänkte betalat körlegan hos polisen, varefter ären- det skrivits av med anteckning att brott ej

förelegat. Motsvarande har gällt 43 av 46 avskrivna anmälningar om restaurangsnylt- ning.

Den konstaterade skillnaden mellan Stockholm och Malmö kan möjligen bero på att stockholmspolisen i större utsträck- ning försöker klara upp saken utan att polisanmälan registreras, varför antalet fcr- mella avskrivningsbeslut blir mindre. Det kan också vara så att polisen i Stockholm i högre grad överlåter åt åklagarna att med— dela avskrivningsbeslut.

4.4 Åklagarens handläggning av snyltningsbrott

Med hänsyn till det på vissa håll praktise— rade avskrivningsförfarandet hos polisen kan man vänta att — åtminstone i stcr- städerna — relativt få fall av snyltning kom- mer till åklagarens prövning efter avslutad förundersökning. Den förut åberopade stockholmsundersökningen tyder dock på att polisen, sedan väl anmälan tagits upp och förundersökning inletts, i flertalet fall låter åklagaren avgöra åtalsfrågan. Betydligt vanligare tycks det vara att malmöpolisen själv skriver av ärendena under förunder- sökning. Man kan dock utgå ifrån att poli- sen på de flesta håll i landet är restriktiv i fråga om att skriva av anmälda snyltnings- fall.

Enligt stockholmsundersökningen skulle 17,1 procent av de år 1967 anmälda och uppklarade hotell-, restaurang— och taxibe- drägerierna ha skrivits av efter förunder- sökningen (19,4 procent skrevs av under fu).

Vid brottsmålsutredningens sammanträ- den med åklagarmyndigheter har uppgivits att skäl till avskrivning ej sällan föreligger även då den misstänkte förnekar snyltnings— uppsåt men det utreds att han i efterhand gjort rätt för sig, alltså fall som polisen på vissa håll anser sig kunna skriva av under rubriken »ej brott». Andra skäl kan vara att den misstänkte varit i sällskap med andra

” »Stockholmsundersökningen», se nedan 5. 64. ” Se nedan 5. 64.

t.ex. på restaurang och uppgivit att någon av de övriga i sällskapet förklarat sig skola betala notan. Ytterligare kan nämnas det fallet att den anmälde förklarat sig av nå— gon anledning inte vara skyldig att betala, t.ex. därför att beställningen inte varit rätt utförd, att en taxiförare kört för lång väg osv. Det anses ofta vara svårt att styrka snyltningsuppsåt i sådana och andra lik- nande fall, i alla händelser om invändningen inte helt kan antas sakna grund.

Tydligt är att åklagaren ofta inte anser sig kunna lämna utan avseende sådana för- klaringar samt att det har betydelse för hans bedömning i vad mån den misstänkte haft ekonomiska möjligheter att göra rätt för sig. Det sagda bidrar till att de personer som åtalas för hotell-, restaurang- och taxisnylt- ning till stor del är sådana som lever under oordnade förhållanden, uppvisar tidigare kriminalitet och är medellösa, omständighe- ter som ensamma eller tillsammanstagna anses tala mot den misstänktes uppgifter att han handlat utan snyltningsuppsåt.

Då åklagaren funnit att det föreligger brott och någon skäligen kan misstänkas ha förövat detta —— därmed saknas förutsätt- ningar för avskrivning — skall åklagaren ta ställning i åtalsfrågan. Det kan i vissa fall finnas skäl till att underlåta åtal. Enligt uppgifter från den allmänna kriminalstati— stiken10 meddelades år 1970 i hela landet beslut om åtalsunderlåtelse mot 346 perso- ner, fördelade enligt följande.

Åtalsunderlåtelse för brott mot 9 kap. 2 (j BrB

Lagstadgande Antal 1964 års lag om unga lagöverträdare 119 69 & barnavårdslagen 19 20 kap. 7 & p. 1 RB 13 20 kap. 7 i”; p. 2 RB 106 20 kap. 7 & p. 4 RB 42 57 & nykterhetsvårdslagen 47 346

Antalet beslut om åtalsunderlåtelse upp- gick till nära en fjärdedel av antalet av- dömda fall. Förhållandet är ungefär det-

samma vid snatteri. Av intresse är att se att antalet beslut enligt 20 kap. 7 5 p. 1 RB — dvs. sådana fall där påföljden kan antas bli böter och lagföring ej är påkallad ur allmän synpunkt — förekom relativt säl- lan.u Ej heller tycks det vara särskilt van- ligt att 57 & NvL tillämpas, trots att myc- ket tyder på att snyltningsklientelet till stor del består av alkoholberoende personer. Man kunde vidare vänta sig att antalet åtalsunderlåtelser jämlikt 1964 års lag skulle vara större med hänsyn till att åtskilliga snyltningsbrott begås av ungdomar av okynne (t.ex. plankning, smitning från av- gift). Förklaringen kan emellertid vara att sådana snyltningsbrott i liten utsträckning kommer till åklagarens prövning. De snylt— ningsbrott som åklagaren har att ta ställ- ning till är i stort sett bara hotell-, restau- rang- och taxibedrägerier.

Snyltning som är att hänföra till bedräg- ligt beteende faller numera under strafföre- läggandets tillämpningsområde. Eftersom brotten i stor utsträckning avser mindre belopp och då relativt låga böter här bör vara den adekvata påföljden, kan man vänta att strafföreläggandet också får stor utbredning. Så tycks dock inte vara fallet. En av brottmålsutredningen företagen un- dersökning avseende avdömda fall 1970 vi- sar att i Malmö förekom 4 fall av strafföre- läggande medan tingsrätten avdömde 27 fall där värdet understeg 100 kronor.

Det kan finnas många anledningar till att strafföreläggandet i praktiken bara tillgrips i begränsad omfattning vid detta brott. En stor del av dem som åtalas för snyltning förnekar brott, varför de sannolikt ej heller är beredda att godkänna ett föreläggande.

" Kriminalstatistik 1970 del 2. Domstols- och åklagarstatistik.

" Enligt nyligen genomförd ändring i åkla- garinstruktionen (SFS 1972: 23) är rätten att meddela åtalsunderlåtelse jämlikt 1964 års lag eller 20: 7 p. 1 RB, då svårare straff än böter stadgas för brottet, ej längre enbart förbehållen överåklagare eller chefsåklagare. Genom att även lägre åklagare erbjudits denna möjlighet kan man vänta sig en viss ökning av institutets tillämpning (Jfr RÅ:s cirkulär nr. C 70). Näm- nas bör också de materiella ändringar i stad— gandet som genomförts 1.7.1971 (jfr RÅ:s cirkulär nr. C 67).

Vidare förutsätts för en tillämpning av insti- tutet att målsäganden inte förklarat sig skola föra talan om enskilt anspråk i anled- ning av brottet. Vid snyltning är det emel- lertid vanligt att målsäganden för sådan talan eller uppdrar åt åklagaren att ombe- sörja detta. Ytterligare en förklaring till strafföreläggandets relativt begränsade an- vändning kan vara att åtalet omfattar även andra brott än den aktuella snyltningen. Stockholmsundersökningen visar att ca två tredjedelar av de dömda personerna har åtalats och dömts för mer än ett brott.

Det normala torde sålunda vara att åkla- garen väcker åtal vid domstol, om han fin- ner att brottet bör beivras. Strafföreläg- gandet används i stort sett endast då brottet avser plankning, tjuvåkning eller mindre taxisnyltning.

4.5 Domstolens avgörande

I detta kapitel har utredningen velat belysa den selektionsprocess som pågår från det att gärningen förövas och fråga uppkommer om polisanmälan till dess åtal väcks vid domstol. Den sista fasen inträder då dom- stolen dömer i målet. Stockholmsundersök- ningen ger en föreställning om hur bety- dande avtrappningen blir.

Urvalet avsåg 540 polisanmälda brott. 106 av dem kunde inte klaras upp. De övriga 434 fördelades enligt följande:

Antal Procent Avskrivna under förunder-

sökning 84 19,4 Avskrivna efter förunder- sökning 74 17,1 Åtalsunderlåtelse 20 4,6 Åtalet ogillat 38 8,8 Den misstänkte dömd 190 43,8 Åtal men ännu ej dom 18 4,1 Uppgift saknas 10 2,3 434 100,0

Omkring hälften av de polismanmälda blir sålunda lagförda. Som tidigare nämnts sker detta så gott som alltid genom att åtal väcks vid domstol.

Resultatet av malmöundersökningen visar en ännu kraftigare nertrappning. Av 319 anmälda brott kunde 217 klaras upp. 135 skrevs av hos polisen och 82 överlämnades till åklagaren. Endast 34 av dem ledde till lagföring och dom.

Som tidigare nämnts förekommer det re- lativt sällan att snyltning med allmänt tra- fikmedel polisanmäls. Man kan alltså för- utsätta en betydande selektion innan sådant brott kommer till polisens kännedom. En undersökning som gjorts inom SJ distrikts- styrelse av 120 polisanmälda gratisåkare 1969—1970 visar att 20 procent av ären- dena skrivits av, 24 procent lett till åtals- underlåtelse, 3 procent medfört ogillat åtal samt 53 procent medfört fällande dom för bedrägligt beteende. Hälften av de dömda har fått böter, hälften har dömts till annan påföljd för ytterligare brott utöver snylt- ning.

I betänkandet Snatteri (s. 163 ff) redovi- sades en av brottmålsutredningen gjord un- dersökning av avdömda fall av snatteri, bedrägligt beteende och undandräkt 1968. Denna undersökning tog sikte på sådana personer som enbart dömts för ett eller flera mindre förmögenhetsbrott eller sådant brott i kombination med annat rent bötesbrott. Undersökningen visade att 791 dömts för enbart bedrägligt beteende (varav 576 avsåg snyltning), 2 för bedrägligt beteende jämte undandräkt och 153 för bedrägligt beteende (varav 103 avsåg snyltning) jämte annat bötesbrott, tillhopa alltså 946 fall. Av de 679 personer som dömdes för snyltning fick 3 fängelse, 1 skyddstillsyn och 10 överläm- nades till särskild vård. I 41 fall tillämpades 34 kap. 1 & BrB (dvs. domstolen förordnade att tidigare ådömd påföljd skulle avse även det nu aktuella brottet). Övriga dömdes till böter.

Tydligen uppfattas snyltningsbrott så gott som alltid som ett bötesbrott, om det med hänsyn till värdet och övriga omständighe- ter är att bedöma som bedrägligt beteende. Emellertid förekommer ej sällan att åtalet omfattar även andra brott än snyltning, vil- ket medför att andra påföljder än böter blir vanliga.

I stockholmsundersökningen påvisades att av 190 ådömda hotell-, restaurang— och taxibedrägerier föranledde 22 procent fängelse, 19 procent skyddstillsyn, 4 procent internering, 13 procent överlämnades till särskild vård, 2 procent villkorlig dom samt 41 procent böter. Det framgick också att i endast 63 av de avdömda fallen (33,2 %) var snyltningsbrottet inte förenat med annat brott.

Bilden stämmer väl med den tidigare gjorda iakttagelsen att de snyltningsfall som avgörs av domstol i stor utsträckning begås av personer med annan kriminell belastning. Detta torde också vara en bidragande orsak till att åtskilliga av dessa fall inte kan klaras upp utan rättsingripande.

5. Förövarna av snyltning

5.1. Undersökningar

Den allmänna kriminalstatistiken1 ger en- dast knapphändiga upplysningar om perso- nerna bakom snyltningsbrotten. Där lämnas visserligen uppgifter om antalet personer i olika åldrar som gjort sig skyldiga till upp- klarade hotell-, restaurang- och taxibedrä- gerier samt automatbedrägerier. Vi får också veta hur många personer det är som dömts för brott mot 9 kap. 2 & BrB (dock ej hur många av dem som hänförs till andra stycket, dvs. förövat snyltning) samt i hur många fall och på vilka grunder åklagare beslutat underlåta åtal för sådana brott. I övrigt är informationerna om brottsför- övarna sammanförda under beteckningen »bedrägeribrott» och ger alltså inga speciella data om snyltningsbrotten.

De önskvärda informationerna måste därför sökas i andra källor. Under de se- naste åren har vid de juridiska fakulteterna utförts vissa undersökningar av snyltnings- brotten i form av s.k. fördjupningsuppsatser (tillämpade studier). Bland dem har brott- målsutredningen uppmärksammat följande som inriktats på studium av brotten och brottsförövarna:

1. Olle Örnström, Hotell-, restaurang- och droskbedrägerier anmälda i Stockholm 1967. Kriminalvetenskapliga institutet vid Stockholms universitet (i detta betänkande benämnd »stockholmsundersökningen»).

2. Björn Ryfors, Snyltningsbrottens be-

handling inom Malmö polisdistrikt. Juri- diska fakulteten vid Lunds universitet. (Avser till polisen anmälda brott 1967.)

3. Staffan Tellenbach, Snyltningsbrottens behandling i ett polisdistrikt, en fältunder- sökning. Juridiska fakulteten vid Lunds universitet. Örnströms undersökning bygger på ett slumpmässigt urval av de anmälningar om hotell-, restaurang— och taxibedrägerier som under 1967 kom in till polisen i Stockholm. Vid genomgången av polisregistret fann han 973 sådana anmälningar. Genom att välja ut varannan anmälan erhöll han 486 styc- ken. Dessa kunde han med hjälp av akt- numren spåra till hos polisen bevarade för- undersökningsprotokoll. Upplysningar om brotten och de misstänkta personerna häm- tades ur dessa protokoll. Beträffande perso— ner som ansetts skyldiga till brott införskaf- fades kompletterande uppgifter från åkla- garmyndigheten och ur kriminalregistret. Materialet överfördes på hålkort, sorterades och räknades maskinellt.

Brottmålsutredningen har ansett att den- na undersökning, som utförts på ett från statistisk-sociologisk synpunkt betryggande sätt, ger tillräckliga informationer om snylt- ningsklientelet från de aspekter som utred- ningen har att bevaka. Framställningen i

* Kriminalstatistik del 1 Polisstatistik, del 2 Domstols- och åklagarstatistik.

detta kapitel kommer därför att i stort sett bygga på denna undersökning. I den mån data från de andra undersökningarna redo- visas, kommer detta särskilt att anges. Vid de överläggningar som utredningen hållit med företrädare för rättsvårdande myndig- heter och berörda intresseorganisationer har lämnats en del allmänna uppgifter om klientelet, dock utan anspråk på veten- skaplig exakthet. Sådana upplysningar har ytterligare verifierat de av Örnström fram— lagda resultaten och kan på vissa punkter komplettera lämnade data.

5.2 Vissa reservationer

Den bild vi får av snyltningsklientelet grun- das på den registrerade brottsligheten, dvs. brott som anmälts till och registrerats av polisen. I föregående kapitel har utred- ningen påvisat att åtskilliga fall av snyltning aldrig kommer till polisens kännedom efter- som målsäganden själv klarar upp saken eller av olika skäl inte vill polisanmäla. Denna oregistrerade brottslighet är särskilt stor vid vissa typer av snyltning (t.ex. »tjuvåkning» på tåg) där det hör till ovan- ligheterna att polisanmälan sker, särskilt på sådana orter där man skapat ett eget sank- tionssystem i stället för straffet.

Det sagda medför att man på goda grun- der kan anta att uppgifterna om de polis- anmälda och lagförda snyltarna inte är representativa för det verkliga klientelet av snyltare. Som framhållits i föregående kapi- tel förekommer här en utpräglad selektions— process, enligt vilken gärningsmannens ekonomiska (och sociala) villkor har avgö- rande betydelse för frågan, om underlåten- het att betala kontant skall leda till straff- rättsliga åtgärder. Kanske förhåller det sig så att ett av brottsrekvisiten för snyltning, som innebär att gärningsmannen ej gör rätt för sig vid betalningstillfället, i verkligheten jämställts med allmän insolvens. Därmed skulle den som kan skaffa fram pengar aldrig riskera att göra sig skyldig till snylt- ning. Denna fråga skall särskilt beaktas i den följande genomgången.

Det bör vidare framhållas att den refere- rade undersökningen avser förhållandena i Stockholm och att det inte kan uteslutas att situationen är något annorlunda i andra orter eller att det i övrigt förekommer lokala variationer i fråga om klientelets sammansättning. Snyltning är inte bara ett storstadsfenomen. Antalet polisanmälda ho- tell-, restaurang- och taxibedrägerier upp- gick år 1969 i kommuner med mer än 50 000 invånare till 2 938 medan antalet i landet i övrigt var 1 328. Samma år klarade polisen i de nämnda kommunerna upp 1993 brott medan antalet uppklarade brott i landet i övrigt var 823.

Det kan också förhålla sig så att just snyltningsbrottet eller vissa typer av detta brott relativt sett oftare i mindre orter än i storstäderna leder till polisanmälan, t.ex. därför att polisen på mindre orter har större möjligheter att klara upp sådana brott. Vid brottmålsutredningens överläggningar med företrädare för taxinäringen har framkom- mit synpunkter i denna riktning. Det har också framhållits att polisen i en del större städer inte anser sig kunna ägna tid och resurser åt vissa typer av snyltning, t.ex. plankning, medan man på andra håll tar upp och utreder även sådana brott.

Ytterligare en reservation bör göras i fråga om utvärderingen av det insamlade materialet. Det är i huvudsak hotell-, restau- rang- och taxibedrägeriet som behandlas medan däremot uppgifter om övriga typer av snyltning i stort sett saknas. Det står emellertid klart att de data som hänförs till hotell-, restaurang- och taxisnyltare inte utan vidare kan appliceras på sådana per- soner som t.ex. gör sig skyldiga till tjuvåk- ning eller plankning.2

” Plankning begås till stor del av barn. Gjorda undersökningar av den faktiska brottsligheten bland skolbarn visar att detta brott har mycket hög frekvens. Enligt Elmhorn (SOU 1969:1 s. 62) uppgav 83,6 % att de gjort sig skyldiga till plankning. Resultatet från enkätundersökningen i Örebro (Olofsson: Självdeklarerad brottslighet bland pojkar i grundskolans årskurs 9) ger lik- nande resultat: 71 % uppger att de smitit in på bio, idrottsplats —— en tredjedel av dem har gjort detta mer än 10 gånger.

5.3. Skadans värde vid snyltning

Såsom tidigare påpekats är snyltningsbe— stämmelsen i 9 kap. 2 å andra stycket BrB så konstruerad att den även skall täcka brott som inte är att bedöma som ringa. Brottet kan t.ex. med hänsyn till skadans värde straffbeläggas såsom för bedrägeri.

Det framgår emellertid att det egentligen endast är vid hotellsnyltning som skadans värde överstiger 150—200 kronor, alltså där gränsen mellan bedrägligt beteende och bedrägeri passeras. Vid restaurangsnyltning och framför allt vid taxisnyltning är det i allmänhet fråga om ringa belopp. Dessa brott är —— om man enbart ser på skadans värde — ofta av ringa beskaffenhet.

Det sagda belyses av tabell 5:I nedan. I de fall, då den misstänkte åtalats och dömts för brottet (190 fall) eller meddelats åtals- underlåtelse (20 fall) ligger värdet i drygt 50 procent under 200 kronor vid hotell- snyltning, i drygt 50 procent under 50 kro- nor vid restaurangsnyltning och i närmare 75 procent under 20 kronor vid taxisnylt- ning.

Trots att snyltningsbrotten sålunda i fler- talet fall avser mindre belopp visar det sig att de som dömts för brottet till 93,9 pro- cent saknat möjlighet att betala för sig vid anmälningstillfället och att endast en liten del av dem (4,3 procent) betalat under tiden fram till domen. Möjlighet att betala har

Tabell S:] Skadans värde vid avdömdaa fall av snyltning (stockholmsundersökningen).

Värde Hotell % Rest. % Taxi % under 500 kr 93,5 100,0 100,0 under 200 kr 58,7 98,7 97,5 under 100 kr 15,2 88,5 96,2 under 50 kr 8,7 57,7 92,4 under 20 kr 2,24 12,8 73,4 under 10 kr — 1,34 29,1

3 Här och i fortsättningen innefattas »av- dömda fall» även sådan där åklagaren meddelat åtalsunderlåtelse. * Avser ett fall.

däremot flertalet av de personer haft mot vilka brottsanmälan inte lett till fällande dom, därför att målet avskrivits under eller efter förundersökningen eller åtalet ogillats. I föregående kapitel har också visats att dessa personer ej sällan frivilligt gjort rätt för sig efter det att polisanmälan ingetts.

De avdömda snyltningsbrottens ringa ekonomiska värden kan, i betraktande av att så få av de dömda gjort rätt för sig i efterhand — varigenom åtal sannolikt ofta skulle ha kunnat undvikas — vara ett tec- ken på att de som hamnar inför domstol till stor del tillhör ett socialt nergånget klientel.

5.4 Uppgifter angående personerna

Stockholmsundersökningen visar att av 164 personer, som dömts för hotell-, restaurang- och taxisnyltning 1967, hade 139 (84,8 pro- cent) gjort sig skyldiga till endast ett sådant brott. Dessa personer hänförs i det följande till grupp I. De övriga 25 personerna som dömts för mer än ett snyltningsbrott hän- förs till grupp II.

I fråga om könsfördelningen framgår att närmare en femtedel av de dömda snyltarna i båda grupperna är kvinnor, alltså en ganska normal fördelning vid förmögen- hetsbrott. Det kan dock nämnas att man vid butikssnatteri räknar med betydligt högre andel kvinnor, upp till 40 procent."

Åldersfördelningen redovisas i tabell 52. Något mer än en femtedel av de dömda i grupp I är under 25 år, drygt en tredjedel över 40 år och något mer än hälften mellan 30 och 50 år. I grupp II är närmare hälften mellan 40 och 50 år. Här föreligger alltså en klar förskjutning mot högre åldrar. An- talet personer under 20 år är i båda grup- perna ca 8 procent.

Enligt den allmänna befolkningsstatistiken gäller i fråga om civilstånd att ca 2/3 i åldrarna över 15 år är gifta, drygt 1/4 ogifta samt resten änklingar/änkor och skilda.

” Se betänkandet Snatteri s. 81 ff.

Ålder Grupp I Grupp II Totalt Å _ / r Antal % Antal % Antal % _15 _ _ _ _ _ _ 15—17 5 3,6 1 4,0 6 3,7 18—20 7 5,0 1 4,0 8 4,9 21—24 20 14,4 1 4,0 21 12,8 25—29 24 17,3 _ — 24 14,6 30—34 15 10,8 2 8,0 17 10,4 35—39 26 18,7 3 12,0 29 17,7 40—49 25 18,0 12 48,0 37 22,6 50—59 13 9,4 3 12,0 16 9,8 60— 4 2,9 2 8,0 6 3,7 139 100,0 25 100,0 164 100,0

Fördelningen i fråga om snyltningsklientelet framgår av följande uppställning.

Grupp I Grupp 11 N (70 N 0/0 ogifta 55 39,6 8 32,0 gifta 16 11,5 7 28,0 änka/änkling 2 1,4 — — skilda 29 20,9 9 36,0 uppg. saknas 37 26,6 1 4,0 139 100,0 25 100,0

Som framgår av uppställningen saknas uppgift i drygt en fjärdedel av personerna i grupp I. Om man enbart tar med de fall där säkra uppgifter lämnats om civilståndet blir andelen här ogifta 53,9 procent och frånskilda 28,4 procent medan endast 15,7 procent är gifta.

Av särskilt intresse är att notera den påfallande höga andelen av ogifta och från- skilda. Det kan i detta sammanhang nämnas att en undersökning av den sociala situatio- nen hos dem som omhändertagits och dömts för fylleri 1959 visat att endast 27 procent var gifta.u

I brottmålsutredningens undersökning av snatteriklientelet'r kunde konstateras att an- talet utländska medborgare var relativt högt (13—23 procent). Dock fanns anledning att tro att de flesta av dem var tillfälliga besö- kare i riket. Vad beträffar de personer, som

gör sig skyldiga till snyltning, har företrä— dare för hotell- och restaurangnäringen uttalat för utredningen att just hotellsnyl- tarna i ganska stor utsträckning är utlän- ningar, som tillfälligt vistas i landet. Stock- holmsundersökningen visar dock att ande- len utlänningar inte skulle vara påfallande hög. I grupp I är 8,6 procent utlänningar, varav hälften från Danmark, Norge och Finland. I grupp 11 är andelen utlänningar 16 procent, samtliga från de nämnda län- derna. Man kan emellertid inte utesluta att hotellen ofta avstår från att polisanmäla utländska turister, som gör sig skyldiga till hotellsnyltning, t.ex. därför att dessa lämnat landet, då sådan anmälan aktualiseras, var— igenom åtgärden bedöms vara meningslös. Några säkra data om yrke och anställning ges inte, eftersom man här endast kan bygga på de tilltalades egna uppgifter i polisproto- kollet. Det är en allmän iakttagelse att den som hörs vid polisförhör ej sällan lämnar oriktiga uppgifter om sin sysselsättning — i vissa fall kan det också ligga i den miss— tänktes intresse att dölja det verkliga för- hållandet. Uppgifter som t.ex. »diversear— betare» är därför ganska innehållslösa. Av stockholmsundersökningen framgår att när- mare 50 procent är arbetare, 17,7 procent har serviceyrken, 11 procent är tjänstemän

' Se Bot eller böter, del 2 (SOU 1968:56) s. 40. ” Snatteri s. 84.

samt övriga är studerande, har konstnärliga eller andra arbeten.

Det visar sig att en betydande del (41 pro- cent i grupp I och 64 procent i grupp 11) betraktar sig som arbetslösa medan 38,1 procent resp. 16,0 procent uppger fast an- ställning, 10,1 procent resp. 2 procent är hemmafruar, pensionärer och studerande samt övriga freelancer, företagare och till- fällighetsarbetare.

Även i fråga om bostadsförhällandena skiljer sig de båda grupperna. I grupp I har närmare hälften egen bostad och drygt en tredjedel är inneboende eller bor hos för- äldrar. Endast en tiondel säger sig sakna bostad. I grupp 11 däremot är antalet inne- havare av egen bostad, inneboende och personer som saknar bostad lika fördelat.

5.5 Vissa snyltningsbrotts samband med alkoholberusning

Undersökningarna av snyltningsklientelet ger samstämmiga uppgifter om att det finns ett samband mellan alkoholberusning och förövade restaurang- och taxibedrägerier. Av stockholmsundersökningen framgår att över hälften av de personer som begår restaurang- och taxisnyltning är påverkade av alkohol och/eller annat berusningsmedel vid brottstillfället.

Ej sällan är berusningsgraden så hög att snyltaren omhändertas för fylleri. Detta gäller enligt stockholmsundersökningen 18 av 42 berusade restauranggäster (23 procent av samtliga för restaurangsnyltning dömda personer). I fråga om taxisnyltarna före- kommer 8 fall av fylleri bland 45 berusade personer. Att antalet här relativt sett är lägre än vid restaurangsnyltning kan för- klaras av att så gott som alla fall av restaurangsnyltning (87 procent) äger rum på restauranger med fullständiga utskänk- ningsrättigheter, 10,3 procent på restau- ranger med vinrättigheter samt att endast 2,6 procent på restauranger utan rättigheter.

Uppgifterna om att det råder ett klart samband mellan å ena sidan restaurang— och taxisnyltning samt å andra sidan alkohol- och/eller annan berusning verifieras av fö-

reträdare för restaurang- och taxinäringen. Däremot anses det vara mindre vanligt att den som gör sig skyldig till hotellsnyltning är alkoholpåverkad vid gripandet. Den upp- fattningen är allmänt rådande inom bran- schen att sådana personer som smiter från hotellnotan skiljer sig från dem som gör sig skyldiga till restaurang- och taxisnyltning. Den typiske hotellsnyltaren uppträder världsvant och ger sken av stor säkerhet. Till skillnad från restaurang- och taxisnyl- tarna förövar han ej sällan brottet tillsam- mans med annan. Detta bestyrks av stock- holmsundersökningen enligt vilken 43,5 pro- cent av hotellsnyltarna, 25,6 procent av restaurangsnyltarna och 12,7 procent av taxisnyltarna förövat brottet i kompanjon- skap med annan. Vidare visar undersök- ningen att endast en av 46 dömda hotell- snyltare enligt polisutredningen varit påver- kad av alkohol eller annat berusningsmedel vid brottstillfället.

Det bör dock nämnas att det ej är ovan- ligt att hotellen väntar med att polisanmäla upptäckta fall av snyltning tills de själva misslyckats med att på egen hand driva in sin fordran. Det första polisförhöret kom- mer därför i många fall att äga rum relativt lång tid efter förövandet av hotellsnylt- ningen. I 93,4 procent av de dömda fallen förflyter mer än ett dygn och i 67,4 procent mer än en månad mellan brottet och det första polisförhöret. I fråga om restaurang- och taxisnyltning äger däremot så gott som alltid förhöret rum omedelbart i samband med gripandet eller så snart den misstänkte nyktrat till efter att ha sovit ruset av sig. Stockholmsundersökningen visar sålunda att polisförhöret hålls vid restaurangsnyltning i 82 procent av fallen inom ett dygn från brottets förövande. Vid taxisnyltning gäller detta i 74,7 procent av ådömda fall.

5.6. Kriminell belastning

Utmärkande för snyltningsklientelet är dess mycket höga kriminella belastning. Närmare 75 procent av dem som hänförs till grupp I förekommer i kriminalregistret (36 procent har mer än fyra tidigare domar). Av det

undersökningen). Antal brott Grupp I Grupp 11 Totalt N % N % N % 1—4 30 21,6 2 8,0 32 19,5 5—9 18 12,9 1 4,0 19 11,6 10—19 24 17,3 7 28,0 31 18,9 20—49 17 12,2 5 20,0 22 13,4 50— 14 10,1 7 28,0 21 12,8 Förekommer ej i kriminalreg. 36 25,9 3 12,0 39 23,8 Totalt 139 100,0 25 100,0 164 100,0

klientel som hör till grupp II förekommer 88 procent i kriminalregistret (56 procent har mer än fyra tidigare domar).

Som framgår av tabell 5:3 ovan är när- mare hälften av de dömda antecknade i kri- minalregistret för 10 brott eller flera. Mer än 1/4 har dömts för 20 brott eller flera. En jämförelse mellan de båda grupperna visar att de som tillhör grupp I har avsevärt högre belastning än den andra gruppen.

6. Straff eller annan sanktion?

6.1. Straffansvar för underlåten betalning

Den centrala frågan i detta betänkande har blivit att undersöka förutsättningarna för en begränsning av straffbarheten vid vissa mindre egendomsöverträdelser som nu faller under bedrägerikapitlet. Frågan leder in på ett stort och i huvudsak outforskat område. Var skall gränsen gå mellan civilrätt och straffrätt i vad gäller ekonomiska dispositio- ner och underlåtenheten att uppfylla betal- ningsförpliktelser? Detta spörsmål ligger vis- serligen till stor del utanför utredningens uppdrag, eftersom utredningen enbart har att syssla med de mindre förmögenhetsbrot- ten. Men det är svårt att behandla dessa brott isolerade från förmögenhetsbrotten i övrigt. Snyltningsbestämmelsen är en utväxt från kreditbedrägeriet men stammen är densamma.

Av den inledningsvis lämnade rättshisto- riska tillbakablicken framgår att gränsen mellan brott och »civil orätt» i nämnda hän- seende inte är i sig given. Utvecklingen har emellertid gått mot en allt snävare avgräns- ning av det kriminaliserade området. Det torde t.ex. numera stå klart att enbart underlåtenheten att omtala att man saknar betalningsförmåga ej är straffbar som be- drägeri. Jfr rättsfallet NJA 1960 s. 529 .1

Även om man i dag övergett äldre tiders uppfattning att försumliga gäldenärer bör straffas eller sättas i »gäldstuga» för att de inte kan betala sina skulder, så finns det

onekligen en del relikter kvar i lagstift- ningen. Att en gäldenär i vissa fall bär straffansvar för ekonomiska transaktioner, som leder till förluster för borgenärerna, fastslås i 11 kap. BrB om gäldenärsbrott. Detta ansvar når långt när man kommer in på oaktsamhetsbrotten (vårdslöshet mot borgenär) och gränsen för straffbarheten är här ganska flytande. Ett annat exempel på att underlåtenhet att fullgöra betalningsskyl- dighet under vissa betingelser är straffbar, utgör den nu aktuella bestämmelsen om bedrägligt beteende (snyltning) i 9 kap. 2 5 andra stycket BrB.

Mot bakgrund av den restriktiva attityd som man numera allmänt tycks inta till kri- minalisering av underlåtenheten att fullgöra civilrättsliga förpliktelser har från olika håll ifrågasatts om det är förenligt med nutida värderingar att kriminalisera snyltning.a Det kan också förefalla egendomligt att vissa näringsidkare genom denna kriminalisering blir priviligierade i fråga om möjligheterna att få betalt för sina tjänster. Man kan peka på många andra områden där betalningsun- derlåtelse kan framstå som minst lika för- kastlig från social synpunkt men där mot-

1 Se vidare härom Wallén, Något om kredit- bedrägeri i svensk rätt, Festskrift till Ivar Agge, Sthlm 1970 s. 393. ” Jfr Ramunder »Är brottsbalken redan omo- dern» (NTfK 1970 hf 3—4 s. 213), Thornstedt »Kriminalisering och avkriminalisering», i Fest- skrift till Ivar Agge, Sthlm 1970.

svarande straffskydd saknas. Som exempel kan nämnas underlåtenheten att betala fastställda underhållsbidrag eller arbetslö- ner.a

6.2 Gränsen mellan bedrägeri och snyltning

I bedrägeriet ligger ett vilseledande. Genom detta rekvisit kvalificeras vissa ekonomiska transaktioner till brott. Att ingå ett avtal och därvid utmåla situationen i överdrivet ljusa färger eller att särskilt framhålla en varas förtjänster utan att beakta nackde- larna hör i stor utsträckning till affärslivets regler. Det straffbara momentet består i att man hos en annan uppväcker, vidmakthåller eller förstärker en oriktig föreställning, som blir bestämmande för den andres ekono- miska handlande, och att man inser att den andre handlar på detta sätt just på grund av den oriktiga föreställningen. Genom att det straffbara området för bedrägeri på detta sätt begränsas — inte minst genom kravet på att gärningsmannen skall inse att vilse- ledandet bestämt den andres disposition — ges i ekonomiska förhållanden visst utrym- me för »smartness» som inte är straffbar. Klart är dock att man i sådana fall ofta håller sig i bedrägeriets gränsmarker.

Av intresse är emellertid att styrkandet av vilseledande blivit ett väsentligt moment då det gäller att dra gränsen för vad som skall utgöra brott. Det är också att märka att de fall av snyltning som nu leder till lagföring, vanligen innefattar vilseledande. För begagnandet av hotell, restaurang eller taxi gäller som underförstått villkor att be- talningen skall erläggas kontant efter nyt- tighetens ianspråktagande. Den som t.ex. beställer förtäring på restaurang måste inse att han därmed inger servitören föreställ- ning om att han kan och skall göra rätt för sig och han vet också att denna föreställ- ning är avgörande för servitörens effektue- ring av beställningen. Om gästen i ett så- dant läge inser att han saknar pengar för att kunna betala, vilseleder han uppsåtligen servitören.

Eftersom Vilseledandet tillmäts stor vikt från kriminaliseringssynpunkt måste det ha

funnits speciella skäl som motiverat att man just ifråga om snyltning ansett sig kunna bortse från detta rekvisit. '

Ett skäl kan ha varit att man funnit att något vilseledande i normala fall inte före- ligger vid vissa typer av sådant beteende ehuru dessa likväl ansetts vara straffvärda. I straffrättskommitténs motiv till snyltnings- bestämmelsen pekade man speciellt på järn- vägssnyltningen som enligt då gällande praxis i vissa fall ej föranledde bedrägerian— svar — vilseledande av tågbefälet ansågs dock föreligga om gärningsmannen ej gav sig till känna vid kontroll. Automatmissbruk var ett annat exempel, på sådant beteende, där rekvisiten för bedrägeri inte ansågs vara tillämpliga — man kunde ju inte vilseleda en apparat — men där gärningen ändå enligt straffrättskommittén borde bedömas som ett bedrägligt förfarande. Hotell-, restaurang- och taxisnyltning innefattar vis- serligen, som förut nämnts, i allmänhet ett vilseledande och förutsättningen bör alltså finnas att döma för bedrägeri, men det uppkommer även situationer då detta inte är möjligt. Den som inte gör rätt för sig efter att t.ex. ha förtärt en måltid på restaurang kan ha haft betalningsuppsåt, då han gjorde beställningen, och idén att smita från betalningen kan ha uppkommit först senare.

Även andra skäl kan ha legat bakom den speciella kriminaliseringen av snyltning. Det är här fråga om verksamheter som skall betjäna en ofta okänd allmänhet. Just där- för kan det ha ansetts vara av intresse att verksamhetens utövare erbjuds särskilt straffskydd mot dem, som kan dra ekono- misk fördel av hans situation. Risken för missbruk av systemet att ta betalt efter till- handahållandet av en nyttighet skulle i dessa fall vara påfallande. Den bakomlig— gande tanken kan tänkas ha varit att kri- minalisering av betalningsunderlåtenheten skulle ha en allmänpreventiv betydelse för

3 Underlåtenheten att betala såväl vårdnads- och underhållsbidrag som arbetslöner är straff- bar i vissa länder t.ex. Norge.

att vissa serviceidkare skulle kunna bedriva sin verksamhet.

Med hänsyn till den generella räckvidd som snyltningsbestämmelsen fått — den är ej uttryckligen subsidiär till bedrägeriet _ kan man förmoda att även straffproces- suella förenklingssynpunkter gjort sig gäl- lande vid införandet av denna bestämmelse. Det står nämligen klart att det i en del fall skulle ställa sig svårt att styrka vilseledande i snyltningssituationer. Genom att man nu kan bortse från detta rekvisit förstärks åklagarens /målsägandens position och hand- läggningen av dessa mål kan förenklas och anpassas till de relativt obetydliga brott det här blir fråga om.

6.3 Är det särskilda Straffskyddet motiverat?

Vid prövningen av det särskilda straffskyd- det för snyltning bör från början göras klart att detta beteende vanligen täcks av rekvi- siten för bedrägeri. Från denna synpunkt kan man tycka att frågan om ett eventuellt upphävande av snyltningsbestämmelsen är tämligen ointressant, eftersom man därmed ändå inte uppnår någon egentlig avkrimina- lisering. I praktiken skulle dock en sådan åtgärd få betydande konsekvenser. Dels kan man räkna med att vissa beteenden som numera bedöms som snyltning i fortsätt- ningen skulle ligga utanför det straffbara området. Dels kan man räkna med att åkla- garna i stor utsträckning skulle avstå från åtal vid mindre restaurang- och taxibedrä- gerier på grund av svårigheten att styrka vilseledande.

Den grundläggande frågan måste bli om det kan anses vara förenligt med nutida betraktelsesätt att straffrätten skall tillgri- pas som medel för att framtvinga betalning och att vissa näringsidkare och utövare av serviceverksamhet i detta syfte skall kunna engagera polis och andra rättsvårdande myndigheter. Bl.a. från polishåll har man kritiserat detta system där polisen får agera som inkassobyrå och indrivare av obetalda räkningar. I ett läge där rättsvårdens re- surser är hårt ansträngda och polisen av

nödvändighet måste prioritera vissa sår- skilt angelägna uppgifter, förefaller ett så- dant engagemang vara mycket stötande.

Utredningen anser att gränsen för straff- rättens tillämpning vid genomförandet iv ekonomiska dispositioner i civila rättsför- hållanden generellt sett bör vara snäv. Konfliktsituationer som har sin grund i att ena parten underlåter att fullgöra sin betil- ningsskyldighet bör nära nog alltid kuma lösas på civilrättslig väg med användandet av de medel som där finns att tillgå.

För ett bibehållande av det speciella Straffskyddet har från något håll anförts att detta är nödvändigt för att de som har att betjäna en okänd allmänhet skall kunna bedriva sin verksamhet. Det kan ifrågasättas om denna uppfattning är riktig. Straffhotets betydelse synes här vara överskattat. För hotell-, restaurang- och taxinäringen gäller en bestämd ordning (tillhandahållandet av nyttighet mot att betalning sker omedelbart efter begagnandet) vilken är fast förankrad i folks medvetande och ett avsteg från denna ordning torde alltid upplevas som en avvikelse från normsystemet. Därvid synes det ha mindre betydelse om denna avvikelse är straffsanktionerad på annat sätt än som bedrägeri.

Som framgår av redogörelsen i kap. 4 är det i dag relativt få fall av misstänkta snylt- ningsbrott som leder till lagföring. De allra flesta personer som misstänks för snyltning gör rätt för sig i efterhand, varefter måls- äganden avstår från polisanmälan eller — om anmälan redan skett — polisen skriver av ärendet. Frågan, huruvida denna frivil- liga betalning i vissa fall betingas av hotet om polisanmälan respektive av den omstän- digheten att polisen kopplats in, kan inte generellt besvaras. Sannolikt är det en rad samverkande faktorer som medför att dessa personer gör rätt för sig i efterhand.

Från vissa håll har antytts att man utan det speciella straffskyddet kunde räkna med en ökning av olika typer av snyltning, främst hotell—, restaurang- och taxisnyltning och då speciellt inom de yngre åldersgrup- perna. Brottmålsutredningen anser dock inte att risken för en sådan ogynnsam ut-

veckling är särskilt stor, framför allt som straffbarheten för bedrägeri finns kvar. Som tidigare nämnts saknas anledning att tro att snyltningen som sådan blir accepte- rad i det allmänna rättsmedvetandet. Man måste också räkna med att näringsidkarna kommer att sätta in motåtgärder om detta krävs för att förhindra missbruk.

Vad som särskilt skiljer utövaren av be- rörda servicenäringar från utövaren av andra verksamhetsgrenar skulle vara att den förre inte på förhand kan bedöma om kun- den kommer att göra rätt för sig efter att ha begagnat nyttigheten. Utövaren är mer eller mindre skyldig att betjäna beställaren såsom systemet nu är uppbyggt. Härvid kan anmärkas att systemet visserligen bygger på förtroende från servicenäringens sida och att detta förtroende lätt kan missbrukas. Men man bör inte bortse ifrån att de som här har att betjäna allmänheten ibland allt- för lättvindigt utsätter sig för risk av förlus- ter. Det finns t.ex. hotell som låter gäster bo kvar under långa perioder utan att de krävs på delbetalning vilket medför att de avslöjas som snyltare först sedan skadan uppgått till ansenliga belopp. Andra exem- pel finner man inom taxinäringen, där en förare kan utföra beställning på mycket långa körningar utan att kräva förskotts- betalning. I dessa och andra liknande fall finns skäl att ifrågasätta om risktagandet är av sådan art att det bör föranleda speciellt straffskydd.

I detta sammanhang bör också beaktas att det föreligger ett klart samband mellan al- koholberusning och vissa typer av snyltning, främst restaurangsnyltning men även taxi- snyltning. Man kan inte bortse ifrån att ser- veringspersonal ibland utsätter sig för onö- digt stora risker genom att utan krav på delbetalning fortsätta att servera alkohol åt berusade gäster som kanske därmed sätts ur stånd att klara betalningen. Detsamma gäl- ler taxichaufförer som utför körningar åt kraftigt berusade personer utan att först förvissa sig om att de kan betala. Man kan inte försvara sådan oförsiktighet med att denna är en nödvändig följd av nuvarande system. Om systemet är bristfälligt måste

bristerna här kunna repareras. Man efter- lyser en avsevärt kraftigare satsning på den förebyggande verksamheten.

Mot bakgrund av den allmänna krimi- nalpolitiska grundsyn sorn brottmålsutred- ningen tidigare gett uttryck för, intar utredningen den principiella ståndpunkten att något speciellt straffskydd för vissa nä- ringsutövares anspråk på betalning inte är motiverat. Som allmän regel bör gälla att gränserna för straffbarhet på detta område bör bestämmas genom bedrägerirekvisiten.

6.4. Åtgärder för att förhindra snyltning

En konsekvens av utredningens ståndpunkts- tagande i kriminaliseringsfrågan skulle bli att vissa typer av snyltning, som nu täcks av det särskilda straffstadgandet i 9 kap. 2 & andra stycket BrB, skulle falla utanför det straffbara området, såvida beteendet inte är att bedöma som bedrägeri (bedrägligt be- teende enligt första stycket i lagrummet). Brottmålsutredningens reformförslag siktar dock längre.

Enligt utredningens mening är det av väsentlig kriminalpolitisk betydelse att sy- stemet med tillhandahållandet av nyttighe- ter, som begagnas under förutsättning av kontant betalning, utformas på sådant sätt att risken för missbruk motverkas. Det kan inte vara riktigt att samhällets rättsvårdande resurser skall tas i anspråk för uppgifter som bör kunna klaras upp utan rättsingripande.

Eftersom snyltning innebär ett missbruk av den ordning som råder inom vissa ser- vicenäringar, synes förutsättningarna för att förebygga sådant brott till stor del vara beroende av hur systemet tillämpas. Det bör i och för sig finnas stora möjligheter att ändra på systemet och därmed minska brottstillfällena. Man kan se det som en primär uppgift för servicenäringarna att på detta sätt satsa på brottsförebyggande åt- gärder.

Det finns då särskild anledning att peka på behovet av åtgärder för att förebygga hotell-, restaurang— eller taxisnyltning. Här gäller som allmän förutsättning att bestäl- laren skall betjänas och tillhandahållas nyt-

tigheten innan han behöver betala. Ingenting hindrar i princip att betalning tas ut i för- skott, varigenom denna typ av snyltning förhindras. Sådan förskottsbetalning anses dock strida mot den kutym som råder inom respektive bransch.

Det är emellertid av betydande brottspre- ventivt intresse att de aktuella servicenä- ringarna bedrivs på sådant sätt att tillfäl- lena att smita från betalning blir så få som möjligt. Arbetet bör inriktas på att vinna allmän anslutning till sådana åtgärder som kan tänkas verka brottsförebyggande men som ändå kan anpassas till systemet utan att relationen mellan näringsutövarna och deras kundkrets blir störd. I detta hän- seende skulle det av utredningen tidigare skisserade och nu inom justitiedepartemen- tet planerade centrala rådet för brottsföre- byggande verksamhet kunna spela en vik- tig roll!I

6.4.1. Förskottsbetalning

I första hand bör sålunda de brottsförebyg- gande åtgärderna på detta område ta sikte på möjligheten att begränsa risken av för- luster för näringsutövaren. Det bör därvid vara möjligt att skapa förståelse för en ordning enligt vilken förskottsbetalning be- gärs i större omfattning än för närvarande.

I fråga om hotellnäringen skulle t.ex. gäs- terna i större utsträckning än för närva- rande kunna åläggas att betala var tredje dag eller var vecka.s Möjlighet kan också finnas att lösa s.k. hotellkuponger för uppe- hållet. Vissa hotell och motell tillämpar principen att betalning skall erläggas i för- skott per natt. I detta sammanhang bör framhållas önskvärdheten av att hotellen ge— nom anslag på rummen eller på annat sätt informerar om kostnaden för hotellvistelsen och om de regler som skall gälla för betal- ningen.

Förskottsbetalning på restaurang är tro- ligen av praktiska skäl svårare att genom- föra inom ramen för nuvarande system, men möjlighet bör finnas att i större ut- sträckning begära »delbetalning», t.ex. sär- skild sådan för den egentliga måltiden och

särskild för efterföljande drycker och annan förtäring. Det är i allmänhet inte möjligt att på en gästs utseende eller uppträdande avgöra, om denne är en potentiell snyltare. Erfarenheterna visar emellertid att restau- rangsnyltning ofta har samband med alko- holberusning. Genom att begränsa utskänk- ningen, ta betalt innan alkoholförtäringen nått viss grad, avvisa berusade gäster osv. kan sannolikt åtskilliga fall av snyltning förhindras.

Svårigheterna är speciellt stora i restau- ranger med särskilda avdelningar för matsal, drinkbar, kasino (roulette) och dans. Gäster som intar måltid i matsalen är rörliga och vistas tidvis i andra lokaler inom restau- rangen. Det är svårt för serveringspersona- len att kontrollera dem och det strider mot ordningen att ta betalt innan måltiden är helt avslutad. Dessa restauranger är ibland försedda med flera in- och utgångar, vilket underlättar för en gäst att obemärkt lämna lokalerna. Det anses speciellt vara på dans- restauranger av nu beskriven typ som snylt- ning förekommer. På vissa håll (t.ex. disko- tek) har man infört den ordningen att be- talning skall erläggas omedelbart vid serve- ringen av varje beställning. Detta gäller också generellt i drinkbarer.

Man bör inte bortse ifrån att en utbygg- nad av den allmänt brottsförebyggande verk- heten även kan få konsekvenser som från näringsidkarens synpunkt inte är önskvärda. Om man nämligen inför ett system med viss förskottsbetalning e.dyl. så kan dessa restriktioner leda till mindre beställningar och därmed minskad intäkt för restaurang- en. Från ekonomisk synpunkt är givetvis näringsutövare intresserade av att kundno- torna blir så höga som möjligt men också att de kommer att betalas. Här kan före- ligga en intressekollision.

Vad därefter beträffar taxisnyltning synes förskottsbetalning generellt böra krävas då den beställda resan överstiger viss färd-

* Se ovan 5. 17.

5 I Frankrike gäller generellt att hotellgästen skall betala senast på tionde dagen. Sker inte detta och får gästen bo kvar, upphör icke-betal- ning av hotellräkningen att vara brott.

sträcka eller viss kostnad. En sådan ordning rekommenderas av taxiförbundet men till- lämpas sällan. I Norge gäller generellt krav på att ta ut förskott om resan överstiger 30 km. — Nämnas bör också att en taxiförare enligt reglementen för taxinäringen under vissa förutsättningar kan vägra körning. Detta kan t.ex. ske om kunden är synbar- ligen berusad eller om denne inte vill lämna begärt förskott.

Åtgärder av nu angiven art skulle san- nolikt kunna förebygga åtskilliga snyltnings- fall, där skadans värde är betydande. I lik- het med vad som gäller restaurangsnyltning bör man dock inte bortse ifrån att vissa praktiska svårigheter kan uppkomma då det gäller att införa nya regler för betalning på ett område, där förskottsbetalning inte har någon hävd. Även hänsyn till interna- tionell praxis kräver uppmärksamhet. En av anledningarna till att taxiförarna i dag i så liten utsträckning begagnar de möjligheter som finns att begära betalning i förskott torde vara att detta anses väcka olust och irritation hos kunderna. Om man överhu- vudtaget skall kunna vinna gehör för en sådan ordning, torde det vara nödvändigt att hänvisa till centrala överenskommelser inom branschen och gemensamma direktiv och rekommendationer.

6.4.2. Kontrollen

En annan viktig brottsförebyggande åtgärd är kontrollen över verksamheten.

Hotell-, restaurang- och taxinäringen bör ha möjlighet att på olika sätt övervaka att kunderna inte smiter från betalningarna. Genom hotelliggare kan personalen i recep- tionen få vissa uppgifter om hotellets gäster. En gäst som en gång gjort sig skyldig till snyltning blir uppmärksammad och torde inte ha möjlighet att på nytt ta in på hotel- let. Enligt vad utredningen erfarit förekom- mer det också åtminstone i de större stä- derna ett visst samarbete mellan hotellen enligt vilket de håller varandra underrättade om vilka gäster som portförbjudits på ett ställe på grund av snyltning.

I Danmark har hotellen utarbetat ett sär-

skilt system för denna kontroll. När ett hotell utsätts för snyltning liksom för vissa andra brott (stöld, checkbedrägeri osv.) skall det omgående per telefon eller telex sända in signalement och andra upplysningar till hotellvårdföreningens centralorganisation i Köpenhamn. Härifrån varnas hotellen i hela landet. Denna ordning uppges ha kom- mit till för att bl.a. förhindra att hotell- snyltning sätts i system.

Kontrollen av gästerna på restauranger och andra dylika näringsställen bedrivs främst av serveringspersonalen. Som nämnts kan på vissa håll lokalernas disponering, utgångarnas belägenhet osv. försvåra denna kontroll. Förutsättningar bör dock finnas att med olika medel öka personalens möjlig- heter att förhindra smitning.

Även inom taxinäringen bör finnas ut- rymme för särskilda kontrollåtgärder i brottsförebyggande syfte. Förutsättningar bör finnas att utrusta bilarna på sådant sätt att passagerarna inte kan rycka upp dörren och rusa från platsen, när bilen saktar in under pågående färd. Ett sådant förfarings- sätt praktiseras på vissa håll, bl.a. i Köpen- hamn. Man bör också räkna med visst sam- arbete mellan taxiförarna på en ort, varige- nom sådana personer som gör sig skyldiga till snyltning kan räkna med att i fortsätt- ningen bli speciellt uppmärksammade. En- ligt vad utredningen erfarit vid sammanträde med taxi förekommer det att taxiförarna vid körning till vissa adresser konsekvent kräver förskottsbetalning.

Medan kontrollen vid nu behandlade ty- per av snyltning av praktiska skäl måste begränsas och ta sikte på vissa fall som särskilt påkallar uppmärksamhet, bör man för att förhindra sådana företeelser som snyltning med allmänt samfärdsmedel och plankning i stor utsträckning satsa på gene- rella kontrollåtgärder. SJ och lokala trafik- bolag har byggt upp egna kontrollapparater. En samordning och vidareutveckling av denna verksamhet torde bli ofrånkomlig i takt med fortsatt rationalisering i form av personalbesparing, övergång till biljettauto- mater och obemannade vagnar osv.

Beträffande automatmissbruk bör arbetet

inriktas på att konstruera apparaterna på sådant sätt att det inte blir möjligt att utlösa mekanismen genom införandet av främ- mande föremål. Det kan övervägas om inte centrala föreskrifter och anvisningar bör utfärdas för automathandeln, varvid spe- ciellt de brottsförebyggande synpunkterna bör beaktas. Enligt kungörelsen den 21 juli 1948 (nr 609) om typgranskning av auto- matapparatera skall vissa automater som avses i 2 & 6) butikstängningslagen vara till typen godkända av statens institut för folk- hälsan efter samråd med statens provnings- anstalt. Det är möjligt att denna typgransk- ning skulle kunna ges vidgad tillämpning.

De synpunkter som utredningen i detta kapitel lagt på den allmänt brottsförebyg- gande verksamheten har inte utvecklats när- mare. Avsikten har bara varit att ge exem- pel på sådana åtgärder som skulle kunna sättas in för att motverka att systemet miss- brukas. Enligt de allmänna riktlinjer för den brottsförebyggande verksamheten, som brottmålsutredningen skisserat i betänkan- det Snatteri, skall åtgärderna i första hand bygga på frivillig medverkan från närings- utövarnas sida. Det är önskvärt att det planerade centrala brottsförebyggande rå- det skall utfärda rekommendationer och anvisningar, som bygger på empiriskt mate- rial och på tekniskt utvecklingsarbete på detta område. Eftersom åtgärderna är av allmänt intresse kan man förvänta sig en bred uppslutning kring dem från berörda näringsidkares sida.

6.5. Ingripanden mot upptäckta fall av snyltning

Som framgår av föregående avsnitt anser utredningen att olika typer av snyltning i stor utsträckning bör kunna mötas med all- mänt brottsförebyggande åtgärder. Det är dock inte realistiskt att tro att man därige- nom skall kunna eliminera alla brottstill- fällen. Detta skulle kräva en fullständig omläggning av nuvarande betalningssystem och en omfattande kontrollapparat som inte är praktiskt genomförbar och säkerligen ej heller önskvärd.

Man måste alltså räkna med att det även i fortsättningen kommer att inträffa fall då nyttigheter som upplåts under förutsättning av kontant betalning tas i anspråk utan att begagnaren gör rätt för sig. Det blir därför en uppgift att undersöka vilka åtgärder så- dan snyltning bör leda till.

Det är en grundtanke i brottmålsutred- ningens allmänna kriminalpolitiska övervä- ganden att straffbeläggandet vid mindre egendomsöverträdelser i många fall bör er- sättas med andra reaktionsformer. Den omständigheten att snyltning vanligen täcks av straffbarhetsrekvisiten för bedrägeri bör sålunda inte utan vidare medföra att an- svar skall utkrävas för detta brott. Är bedrägeriet med hänsyn till omständighe- terna att bedöma som ringa kan det finnas skäl att låta saken bero vid en civil uppgö- relse mellan parterna utan polisanmälan. Om polisanmälan äger rum i ett sådant fall kan förutsättningar finnas att avstå från vidare ingripande än det som ligger i själva upptagandet av anmälan, eventuellt med en erinran. På vissa områden kan det vara möjligt att ersätta straffet med särskilda civila sanktioner av ekonomisk art, t.ex. särskilda avgifter.

Konsekvenserna av att det speciella straff- skyddet för snyltning upphävs blir inte så stora om man enbart ser på de legala möj- ligheterna att ingripa mot snyltning på straffrättslig väg, eftersom bedrägeriet här tar över. Men när det gäller den praktiska tillämpningen av bedrägeribestämmelserna i snyltningsfall bör man räkna med en re- striktivare linje. Som allmän regel bör gälla att det i första hand är de allvarligare fallen av snyltning (där värdet inte är ringa, där gärningsmannen visat särskild förslagenhet, satt snyltning i system osv.) som bör föran— leda straffrättsligt ingripande. Från dessa synpunkter skall nu förekommande typer av snyltning behandlas.

6.5.1. Hotell-, restaurang- och taxisnyltning

I fråga om rubricerade fall av snyltning är situationen vanligen den att beställaren vil-

” Senaste lydelse se SFS 1964 nr 365.

seleder näringsutövaren (hotellportieren, ser- vitören, taxichauffören) angående sin avsikt att betala efter tillgodogörandet av nyttig- heten. Beställaren är också medveten om att erläggandet av kontant betalning är ett villkor för att beställningen skall effek- tueras.

Det kan emellertid förekomma att en gäst på restaurang eller taxipassagerare från början då beställning görs har för avsikt att betala och att tanken på snyltning uppkommer först senare, t.ex. därför att förtäringen kostar mer än han räknat med eller att taxikörningen blir längre än han från början avsett. I sådana fall uppkom- mer frågan om det föreligger något vilse- ledande. Om detta inte kan styrkas blir gär- ningen inte straffbar som bedrägeri.

Denna gräns mellan det straffbara och det icke-straffbara området måste accepte- ras som en följd av en inskränkning av kriminaliseringen. I många fall blir det ytterst en bevisfråga, huruvida snyltning i en konkret situation fyller villkoren för straffbarhet. De fall som från allmän syn- punkt kan anses speciellt straffvärda, näm- ligen de där en person som helt saknar be- talningsmöjlighet förmår en annan att till- handahålla viss nyttighet under sken av att betalning skall erläggas kontant men avvi- ker utan att göra rätt för sig, torde dock så gott som alltid kunna bedömas som be- drägeri. Redan de faktiska omständighe- terna att beställaren saknar pengar vid beställningen samt att han smiter från betalningen visar att han från början hand- lat med bedrägeriuppsåt.

Även i andra fall än smitning kan man räkna med att hotell-, restaurang— eller taxiidkare i allmänhet har skäl att miss- tänka bedrägeri och handla därefter. I så fall kommer prövningen huruvida gärningen fyller straffbarhetsvillkoren för bedrägeri eller ej att ske först på polis —— åklagarnivå.

Det sagda har betydelse för näringsidkar- nas rätt att med våld hålla kvar en person som försökt smita. För att gripande skall få ske förutsätts nämligen enligt 24 kap. 7 5 andra stycket RB att personen begått brott på vilket kan följa fängelse. Utan ett sådant

kvarhållande kan näringsidkaren i de flesta fall inte skaffa sig sådana uppgifter om snyltarens personliga förhållanden som är nödvändiga för att anspråk på betalning skall kunna framställas och eventuellt andra åtgärder skall kunna vidtas.

Den som drabbas av sådan hotell-, restau- rang- eller taxisnyltning, som enligt tidigare definition är att bedöma som ringa brott, bör i första hand försöka klara upp saken utan straffrättsligt ingripande. Redan nu framstår det oftast som naturligt att den betalningsskyldige ges möjlighet att betala i efterhand. Saken kan praktiskt ordnas ge- nom att vederbörande får underteckna en betalningsutfästelse, vilken gäller som skrift- ligt fordringsbevis. Det kan därvid vara mo- tiverat att som särskild kostnad ta ut en expeditionsavgift eller kreditavgift enligt det system som numera förekommer inom af- färslivet vid fakturering.7

Som tidigare nämnts (s. 46) förekommer det på vissa håll inom taxinäringen att den som inte kan betala får lämna pant, vilken sedan får lösas på taxis kontor. Även om denna ordning kan vara ett effektivt medel för att få fram betalning, är brottmålsut- redningen inte beredd att rekommendera någon generell tillämpning därav, framför allt med hänsyn till risken för missbruk. Systemet måste under alla förhållanden bygga på förutsättningen att pantsättningen sker frivilligt och att pantsättaren är helt klar över de villkor som gäller. Är passage- raren kraftigt berusad bör panttagning i princip inte ske. Vidare måste betryggande garanti skapas för förvaring av panterna och för deras inlösen.

Om huvudvikten läggs på ansträngning- arna att på civilrättslig väg förmå den som snyltat att göra rätt för sig, torde måls- ägandena i betydande utsträckning kunna avstå från polisanmälan. Det är av intresse att polisen och de övriga rättsvårdande myn- digheterna inte skall behöva engageras då saken gäller ansvar för ringa fall av betal-

" Taxi i Oslo tillämpar den ordningen att den som inte kan betala för en körning blir krävd i efterhand varvid en särskild avgift tas ut.

ningsunderlåtenhet. Som närmare skall ut- vecklas nedan anser utredningen att förut- sättningar bör finnas för polisen att med- dela rapporteftergift vid bedrägligt beteende, innefattande snyltning som är att bedöma som obetydligt brott.

6.5.2. Snyltning på kollektiva samfärdsmedel

Det förekommer i stor omfattning att per- soner snyltar på allmänna trafikföretag genom att resa utan föreskriven färdbiljett eller med ogiltig sådan. I allmänhet rör det sig om obetydliga belopp i de enskilda fal- len, varför dessa gärningar kan framstå som skäligen bagatellartade. Totalt sett medför sådan gratisåkning dock stora problem för trafikföretagen.

I straffrättskommitténs förarbeten till la- gen om förmögenhetsbrott har just snyltning med tåg anförts som exempel på sådant straffvärt beteende som inte alltid täcks av bedrägerirekvisiten. Den som smiter om- bord på tåg och inte observeras av konduk- tören kan inte sägas vilseleda denne. Det har också ifrågasatts om skaderekvisitet är uppfyllt när snyltaren inte tar upp någon plats för annan resenär. Tåget rullar ju oav- sett om han är med.

Sådana synpunkter har legat bakom infö- randet av den speciella straffbestämmelsen. Emellertid visar det sig i praktiken att detta särskilda straffskydd sällan tillgrips. Med hänsyn till den höga frekvensen av snyltning anses det nämligen orealistiskt att polisen skall ta upp och utreda alla dessa fall, där skadans värde ofta uppgår till mindre än två kronor, dvs. ordinarie pris för färd med buss, spårvagn eller tunnelbana. Utveck- lingen har alltså gått därhän att brottsan- mälan i stor utsträckning uteblir. Det blir i stället en uppgift för trafikbolagen att ge- nom kontrollåtgärder och annan förebyg- gande verksamhet försöka komma till rätta med detta missbruk.

6.5.2.1 Kontrollavgifter

Tidigare har redovisats hur såväl SJ som åtskilliga lokala trafikföretag i landet infört

ett system med kontrollavgift, som tas ut av dem som inte kan förete giltigt färdbevis under resan? Kontrollavgiften tas ut vid sidan om eller _ vilket är det vanliga _ träder i stället för polisanmälan och even— tuellt straffbeläggande. Dess tillämpnirgs- område är dock vidare än straffstadgandets eftersom det inte behöver föreligga snylt- ningsuppsåt för uttagande av avgift. Rätten för SJ att ta ut kontrollavgift grundas på ett Kungl. brev av den 8 decem- ber 1967. Någon motsvarande rättslig teg- lering finns inte ifråga om andra allmänna trafikbolags rätt i detta hänseende. Frågan var emellertid föremål för prövning i ett ärende inom kommunikationsdepartementet (18.6.1971, Dnr IV 1603/70). Drätselkam- maren i Jönköping hade i särskild ansökan anhållit hos länsstyrelsen om fastställelse av stadsfullmäktiges beslut såvitt angick s.k. kontroll— och överåkningsavgifter inom stadstrafiken. I sitt beslut fann länsstyrelsen att de tilltänkta avgifterna uppenbarligen inte kunde anses utgöra avgifter för person- befordran och att fastställelse därav inte kunde ske enligt 29 & förordningen angå- ende yrkesmässig automobiltrafik m.m. Ej heller på annan grund ansågs avgifterna kunna fastställas av länsstyrelsen. Beslutet undanröjdes av Kungl. Maj:t som återförvi- sade ärendet till länsstyrelsen för ny be- handling. Som skäl anfördes att länsstyrel— sen får anses behörig att med stöd av 29 & förordningen om yrkesmässig automobiltra- fik m.m. fastställa avgifter av det slag varom är fråga såsom särskilda taxor med anpass- ning till den merkostnad hithörande kon- trollverksamhet kan bedömas föranleda. Kontrollavgiftens rättsliga status är oklar. De som drabbas av avgiften torde allmänt betrakta denna som en sanktion av samma innebörd som ett straff (»straffavgift»). Men det finns också de som menar att kontroll- avgiften utgör ett civilt ersättningsanspråk, grundat på det avtal som anses gälla för personbefordran med ifrågavarande trafik- medel. Avgiften tas ut av dem som inte följer avtalet, dvs. ej håller giltigt färdbevis

" Se ovan s. 47 ff.

tillgängligt för kontroll. Den avses täcka kostnaderna för den kontrollapparat som sätts in för att komma till rätta med gratis- åkningen. Någon vinstgivande verksamhet får det enligt kommunalrättslig grundprin- cip ej vara fråga om.

Som tidigare refererats (s. 52) föreligger ett flertal utslag från Göteborgs tingsrätt, där talan om enskilt anspråk avseende kon- trollavgift i mål om ansvar för spårvagns- snyltning ogillats. Tingsrättens uppfattning har varit att kontrollavgiften träder i stället för straffet och att förutsättning saknas för att utdöma såväl straff som kontrollavgift. Talan mot tingsrättens domar har fullföljts i hovrätten över västra Sverige, som avgjort målen den 9 oktober 1972. I sina domskäl (se t.ex. domen, Avd. 1, DT 46) redovisar hovrätten till en början att länsstyrelsen be- hörigen fastställt taxor med avgifter av ifrågavarande slag för Göteborgs spårvägars linjetrafik med spårvagnar och bussar samt att Göteborgs spårvägar bl.a. genom an- nonsering i ortspressen för allmänheten kungjort bestämmelserna om kontrollavgift. Därefter yttrar hovrätten.

»Kontroll- och expeditionsavgifterna utgör en del av de fastställda avgifter, som utnyttjare av spårvägsföretagets tjänster har att betala. Av- gifterna är rimliga. De har inte karaktär av straffpåföljd. Oavsett om länsstyrelsens beslut om avgifterna är att bedöma som en s.k. lag- regel i materiell mening eller om avgifterna får ses som ett på förhand bestämt skadestånd, måste Westerdahl, som 8.3.1971 färdats med spårvagn utan att kunna förete giltig färdbiljett, vara skyldig att utge de yrkade avgifterna.»

Innebörden av hovrättens dom blir att den särskilda avgiften _ dess rättsliga funktion är alltjämt svävande — skall kunna påföras den som smiter från betalningen samtidigt som straff utkrävs för samma gärning och ersättning begärs för den skada som trafik- bolaget åsamkas, dvs. betalning för gällande färdbevis.

Enligt brottmålsutredningens mening ut- gör ett system med kontrollavgift vid färd- snyltning ett viktigt led i strävandena att begränsa rättsvårdens befattning med mind- re förmögenhetsbrott. När det gäller avgif-

tens rättsliga konstruktion synes motsva- rande synpunkter kunna anföras som vid införandet av systemet med skattetillägg (se ovan 3. 16). Kontrollavgiften bör sålunda betraktas som en särskild påföljd av admi- nistrativt-expeditionell natur. Den utgör inte något straff och skall ej få straffrättsliga följder. Men ändamålet med kontrollavgif- ten blir att ingripa mot dem som inte följer de stipulerade villkoren för systemets till- lämpning. Härav följer att kontrollavgiften liksom skattetillägget i princip bör kunna tas ut oberoende av om beteendet föranleder straffansvar. En annan sak är att kontroll- avgiften i praktiken kommer att användas i stället för straffet.

Som förut nämnts finns ingen enhetlig reglering av rätten att ta ut kontrollavgift. Det vanliga torde vara att föreskrifter om avgiften tas in i de taxebestämmelser som antas för trafikföretagen och fastställs av länsstyrelsen. I Stockholm gäller av länssty- relsen utfärdade ordningsstadgor vari inta- gits föreskrifter om kontrollavgift.”

Den nuvarande ordningen medför att sys- temet med kontrollavgift utformats på olika sätt. I fråga om avgiftens storlek förekom- mer vissa variationer men i allmänhet ligger avgiften mellan tio och trettio kronor. Det förekommer att avgiften sätts till olika be— lopp beroende t.ex. på om färdbevis helt saknas eller om uppvisat färdbevis inte om- fattar hela den tillryggalagda färdsträckan. Vad beträffar formerna för uttagandet av kontrollavgiften och de undantag som kan stipuleras, gäller också skiftande regler. I de största städerna, där kontrollapparaten har stor omfattning, finns detaljerade föreskrif- ter för systemets tillämpning.

6.5.2.2. Reglering av rätten att ta ut kontrollavgifter

Upphävandet av det särskilda straffskyddet i 9 kap. 2 5 andra stycket BrB medför att trafikföretagen måste inrikta sig på att in- gripa mot snyltning på annat sätt än genom polisanmälan. Visserligen kvarstår att gra-

” Se ovan s. 49.

tisåkning i stor utsträckning kan bedömas som ringa bedrägeri (t.ex. när någon före- ter vilseledande färdbevis vid kontroll) men man bör realistiskt räkna med att trafik- snyltning som avser små belopp inte skall behöva ta rättsvårdens arbetskraft i anspråk.

Från dessa synpunkter finns det ett klart behov av enhetlig reglering av systemet med kontrollavgift vid kollektiva samfärdsmedel. Vid de överläggningar som utredningen hållit med företrädare för olika trafikföre- tag, som tillämpar systemet, har också önskemål framförts om lagstiftning på om- rådet. Man upplever det nuvarande rättslä- get som oklart och anser att en sådan reglering skulle ge större tyngd åt trafik- företagens åtgärder.

Denna lagstiftning bör innehålla vissa ramföreskrifter medan verksamhetens ut- formning i detalj bör regleras på det admi- nistrativa planet. Utredningen har funnit att vissa generella villkor bör gälla för ut- tagandet av kontrollavgift.

Verksamheten bör begränsas till sådana företag som enligt av länsstyrelsen utfärdade reglementen eller taxor bedriver personbe- fordran i linjetrafik med kollektivt trafik- medel. Tunnelbanetrafiken i Stockholm samt buss- och spårvägstrafiken där liksom i andra orter i landet kommer därmed att omfattas av lagstiftningen.

Regleringen synes ej böra gälla SJ. Detta företag har utarbetat interna regle- menten som bl.a. innehåller föreskrifter om vilka åtgärder som skall vidtas mot resenärer som saknar färdbiljett. Därvid har införts ett system med kontrollavgift. Förhållandena för SJ:s del är ej heller helt jämförbara med dem som gäller de lokala trafikbolagen _ bl.a. rör det sig regelmässigt om avsevärt högre färdavgifter och skador — vilket också talar för att man bör undvika gemensam reglering.

I inledningen till detta betänkande har utredningen framhållit att det bl.a. från rättssäkerhetssynpunkt är angeläget att rät- ten att ta ut kontrollavgift inte blir knuten till rent privata intressen. Som nämnts upp- fattas kontrollavgiften allmänt som en straffsanktion och det vore otillfredsstäl-

lande om verksamheten skulle få karaktären av okontrollerad privatjustis. Det är bl.a. av denna anledning som brottmålsutred- ningen inte ansett sig kunna förorda infö- randet av ett privaträttsligt avgiftssystem inom varuhus- och snabbköpshandeln som ett led i avkriminalisering av mindre butiks- tillgrepp.”

Ett led i lagregleringen bör sålunda vara att verksamheten underkastas allmän tillsyn. Tillstånd till bedrivande av sådan buss- och spårvagnstrafik (linjetrafik), som det här är fråga om, meddelas av länsstyrelsen enligt 5 & KF ang. yrkesmässig automobiltrafik. Länsstyrelsen har också att fastställa taxan för personbefordran. Det ligger då nära till hands att länsstyrelsen även prövar förut- sättningarna för uttagande av kontrollavgift samt svarar för tillsynen över denna verk- samhet.

Formen för den nu aktuella lagregleringen kan diskuteras. En tänkbar möjlighet är att under 29 5 förordningen ang. yrkesmässig automobiltrafik m.m., vari ges bestämmel- ser om taxa, införa ett nytt moment. Detta skulle i så fall stadga att taxa avseende linjetrafik för personbefordran jämväl kan ange vilken särskild avgift (kontrollavgift) utövaren av sådan trafik får utkräva av resenärer som vid kontroll ej kan förete föreskriven färdbiljett. Emellertid skulle det vara svårt att i sådan ordning markera den särskilda innebörd som kontrollavgiften en- ligt utredningens mening bör ha.

Brottmålsutredningen föreslår därför att regleringen sker genom en kungörelse om rätt för vissa trafikföretag att uttaga kon- trollavgift. I kungörelsen bör denna rätt fastslås.

En förutsättning för tillämpning av syste- met med kontrollavgift skall dock vara att länsstyrelsen ger tillstånd härom efter viss prövning. Till grund för tillståndspröv- ningen bör trafikföretaget inge en plan över verksamheten. Denna plan, över vilken när- mare bestämmelser kan ges genom tillämp- ningsföreskrifter av länsstyrelsen, skall in- nehålla en beskrivning av den kontrollappa-

1” Se betänkandet Snatteri s. 92 ff.

rat som företaget förfogar över, formerna för uttagandet av kontrollavgift och de be- gränsningar som anses böra gälla (ålders- gränser, hänsyn till vissa omständigheter i de enskilda fallen osv.).

Det torde inte finnas utrymme för många sådana begränsningar om systemet skall kunna fungera i praktiken. Huvudregeln bör vara att en resenär, som inte kan visa upp färdbevis eller innehar ett färdbevis som är ogiltigt eller inte gäller för hela färd— sträckan, bör kunna avkrävas kontrollav- gift. Invändningar om att färdbiljetten kas- tats bort eller tappats under resan eller att resenären trott att den var giltig, bör inte godtas. Det torde dock av billighetsskäl vara nödvändigt att — i likhet med vad som nu bl.a. gäller för Stockholms lokaltrafik — avstå från uttagande av kontrollavgift i sådana fall då resenären kan ange tillfreds- ställande förklaring till att han inte kan förete giltigt färdbevis.

Vissa svårigheter uppkommer därvid vid tolkningen av vad som skall förstås med »tillfredsställande förklaring». Enligt brott- målsutredningens mening bör inte sådana skäl godtas som kan förebäras av envar (t.ex. att färdbiljetten tappats). Skyldighe- ten att inneha och bevara färdbiljetten un— der resan skall vara allmänt vedertagen och anslag härom skall finnas uppsatta på färd- medlet eller på annan uppehållsplats för resenärerna. Ej heller en uppgift om att resenären misstagit sig på färdmålet och löst biljett till lägre avgift (annan zon) bör accepteras som tillfredsställande förklaring, eftersom det normalt bör åligga resenären att förvissa sig om färdavgiftens storlek ih- nan han påbörjar resan. Vissa undantag, t.ex. att den resande är utlänning eller be- sökande på orten och obekant med de 10- kala förhållandena, bör dock kunna stipu- leras.

Förutsättningar bör vidare finnas att avstå från uttagande av kontrollavgift då resenären är barn under förslagsvis 15 år (som inte har sällskap med vårdnadshava- ren). I sådana fall synes andra åtgärder än utkrävande av avgift böra sättas in, t.ex. anmälan till barnets vårdnadshavare eller

— när det är fråga om skolbarn som sätter snyltningen i system — till vederbörande skola. Problemet torde dock numera vara mindre eftersom barn i skolåldern på allt flera håll utrustas med Skolkort, vilka gäller generellt vid färd med linjetrafik på orten. En annan grupp, mot vilka utkrä— vandet av kontrollavgift kan förefalla stö- tande av sociala skäl, är mycket gamla och sjuka människor med begynnande senilitet eller psykiska besvär.

I den förut nämnda planen bör utövaren av linjetrafiken ange vilka principer som skall gälla för uttagande av kontrollavgift. Det förutsätts att den som utövar kontrollen följer dessa anvisningar. Man kan dock räkna med att det i vissa fall vid avkrävan- det av kontrollavgift kan uppstå tvist huru- vida de legala förutsättningarna för en sådan åtgärd är uppfyllda. Det sagda med— för att viss tillsyn över verksamheten kan bli erforderlig. Enligt brottmålsutredningens mening bör denna uppgift läggas på läns- styrelsen. Länsstyrelsen bör ha möjlighet att för åstadkommande av en enhetlig linje i verksamheten meddela särskilda anvis- ningar som trafikföretagen skall iakttaga. Därvid förutsätts också viss enhetlighet mellan länsstyrelserna inbördes. I anvisning— arna kan t.ex. stipuleras om undantag från institutets tillämpning. I den föreslagna kungörelsen bör anges ramen för dessa anvisningar.

Genom att systemet med kontrollavgift på detta sätt underkastas allmän tillsyn ges vissa garantier för rättssäkerheten. Den som anser att systemet missbrukas t.ex. genom att givna anvisningar inte följs, bör kunna anmäla detta till länsstyrelsen som då har att undersöka förhållandet. Förutsättningar bör finnas att (för viss tid) dra in tillstånd att uttaga kontrollavgift, om ett trafikföre- tag driver verksamheten i illegala former.

Enligt brottmålsutredningens mening bör likaledes förutsättningar finnas för den en- skilde att begära överprövning av beslut om uttagande av kontrollavgift. Denna över- prövning bör göras av länsstyrelsen i dess egenskap av tillsynsmyndighet.

6.5.3. Tillträde till allmän föreställning (plankning)

Med plankning menas att någon utan att erlägga föreskriven avgift eller lösa inträdes- biljett tar sig in på nöjesfält, idrottsplats, teater, biograflokal eller annan plats där det ges föreställning av något slag för allmän- heten. I likhet med begagnandet av kollektivt kommunikationsmedel förutsätts att betal- ningen erläggs före tillträdet till föreställ- ningen. Det rör sig i allmänhet om överträ- delser som med hänsyn till avgiftens stor- lek måste betraktas som bagatellartade. För— övare av plankning är i huvudsak barn och ungdomar.

Ett upphävande av den särskilda snylt- ningsbestämmelsen i 9 kap. 2 & andra styc- ket BrB torde medföra att plankning i stor utsträckning förs utanför det straffbara området. Den som tagit sig in på ett område utan att observeras av biljettgranskare, ordningsvakt eller annan dylik person kan inte sägas ha vilselett denne. Rekvisiten för bedrägeri föreligger då inte. Om någon där- emot vid biljettkontrollen lämnar oriktiga uppgifter om sitt biljettinnehav kan gär- ningen bedömas som bedrägeri.

Nämnas bör också att den som obehörigen uppehåller sig på viss plats kan göra sig skyldig till olaga intrång enligt 4 kap. 6 5 BrB. Platserna exemplifieras med »kontor, fabrik, annan byggnad eller fartyg, upplags- plats eller annat dylikt ställe».

Det förekommer numera så gott som aldrig att plankning polisanmäls, åtminstone inte i de större städerna. Den adekvata reaktionen består i stället i att plankaren omedelbart blir utvisad. I den mån händel- sen ändå anses böra polisanmälas torde det ofta utöver plankning vara fråga om all- mänt ordningsstörande uppträdande eller också anses beteendet vara särskilt kvalifi- cerat (t.ex. satt i system).

Enligt brottmålsutredningens mening bör plankning inte åtnjuta straffskydd såvida gärningen inte är att bedöma som bedrägeri eller olaga intrång. Det gäller här förseel- ser som närmast har karaktär av okynnes- streck och åtgärderna bör anpassas däref-

ter. Det kan ifrågasättas om de rättsvår— dande myndigheterna skall behöva engage- ras för utredning och lagföring av sådana företeelser. De problem som plankning kan medföra bör kunna lösas på annat sätt.

Plankning bör mötas med förebyggande åtgärder. Det bör vara en uppgift för verk- samhetens utövare att genom olika kontroll- åtgärder förhindra att personer obehörigen tar sig in på området för föreställning.

6.5.4. Automatmissbruk

I förarbetena till snyltningsbestämmelsen uttalade Straffrättskommittén att det för snyltning karakteristiska förfaringssättet fö- religger vid automatbedrägeri. Automatbe- drägeriet kan kännetecknas av att någon missbrukar automatapparat genom att med ett eller annat knep betjäna sig av automa- ten utan att lämna gångbara mynt till angi- vet belopp i utbyte. Det förutsätts alltså att automaten sätts i funktion. Är det däremot fråga om tillgrepp ur automat genom dess uppbrytande, blir gärningen att bedöma som automatstöld. Denna gräns mellan automat- stöld och automatbedrägeri kan förefalla flytande, i varje fall om brottsobjektet ut— gör en sak (t.ex. en vara i en varuautomat).

Som framgår av redogörelsen för utländsk rätt förekommer det allmänt i andra län- der att olika former av automatmiss- bruk bedöms och straffbeläggs som stöld. I Danmark har bestämmelsen om tyveri (276 lj straffeloven) utformats så att den även omfattar borttagandet av annat än »rörlig ting». Med sådant likställs nämligen en energimängd som framställs, förvaras eller tas i bruk för att frambringa ljus, värme, kraft eller rörelse eller i annat eko- nomiskt syfte. I Norge gör den sig skyldig till tyveri som med hjälp av falska mynt eller genom manipulation med t.ex. en stål— tråd får ut pengar eller varor ur en auto- mat. I fråga om missbruk av automater som i stället förmedlar tjänster (t.ex. telefonau- tomat) finns här inget särskilt lagrum som omedelbart kan tillämpas. Möjligen faller gärningen under 393 & straffeloven, dvs. olovligt bruk av lösöre. Missbruk av parke-

ringsautomat kan enligt uppgift möjligen bestraffas enligt 396 & straffeloven som straffbar rådighet över fast egendom.

Det kan övervägas om inte automatmiss— bruk här i landet på motsvarande sätt som i våra grannländer bör bedömas som stöld.11 För de flesta människor framstår detta som ganska naturligt, i varje fall när angreppet avser varuautomater, eftersom själva tagan- det av föremål ur automaten upplevs som det centrala momentet medan mindre vikt torde fästas vid sättet för automatens öpp- nande. Frågan har inte bara teoretiskt in- tresse. Automathandeln och bruket av auto- mater — såväl varuautomater som sådana som förmedlar tjänster —— har i dag en utbredning som man vid tiden för tillkoms- ten av snyltningsbestämmelsen knappast kunde ana. Frågan om automatmissbrukets straffrättsliga ställning har därför stort in- tresse även från praktisk synpunkt.

Ett upphävande av den speciella snylt- ningsbestämmelsen bör inte enligt brott- målsutredningens mening medföra att automatbrott förs utanför det straffbara området. Det straffvärda i detta beteende torde inte ifrågasättas. För den rättsliga regleringen kan väljas olika alternativa vä- gar. En möjlighet är att föra in brottet under bedrägeriparagrafen, en annan att föra detta under stöldbegreppet. En tredje möjlighet skulle vara att konstruera ett nytt brott som tar speciellt sikte på automat- missbruket.

Förutsättningarna för att automatmiss— bruk skall rymmas under bedrägeriet är inte givna. Att konstruera ett vilseledande i dessa fall stöter på motstånd och det är svårt att acceptera den uttänjning av rekvisiten som detta skulle medföra. Automater kan inte vilseledas.

Eftersom de nuvarande stöldrekvisiten inte täcker alla former av automatmissbruk (i varje fall inte missbruk av sådana auto- mater som förmedlar tjänster), så är ej heller den nuvarande stöldbestämmelsen tillämplig på automatmissbruk. Om man skall välja stöldaltemativet blir det nödvän— digt att antingen vidga tillgreppsrekvisitet till att omfatta förutom tagande av sak

även ianspråktagande av immateriella ting, förmedling av tjänster o.dyl. eller att foga ett nytt stycke till 8 kap. 1 & BrB eller att i detta kapitel införa en särskild bestämmelse, varav framgår att även automatmissbruk skall hänföras till stöld.

Mot en utvidgning av stöldrekvisiten måste resas betänkligheter. Därmed skulle stölden förlora sin klart markerade ställ- ning som tillgreppsbrott. Stöld förutsätter ett olovligt tagande av vad annan tillhör, dvs. att gärningsmannen tar en annan till- hörig sak i besittning. Konsekvenserna av att lägga in en vidgad betydelse i begreppet tagande och låta »sak» omfatta även sådana ogripbara företeelser som t.ex. ett telefon- samtal eller utnyttjandet av en parkerings- plats är svåra att överblicka. Mycket talar emot att ändra stöldparagrafen enbart för att tillgodose behovet av en straffrättsre- form av så relativt begränsad räckvidd som det här är fråga om.

Det ligger då närmare till hands att välja alternativet att skapa en särskild straffbe- stämmelse om automatmissbruk. Redan mot bakgrund av den kraftiga ökning av auto- mathandeln som skett under de senaste decennierna synes en sådan lagreglering vara både önskvärd och nödvändig. Straff- bestämmelsen skulle i så fall ta sikte på så— dant automatmissbruk som består i att nå- gon med otillåtna medel lyckas utlösa en automats mekanism och därigenom dra nyt— ta av automatens funktion, dvs. få fram va- ror eller tjänster som förmedlas genom au- tomaten. Om däremot brottet innefattar inbrott i automat med våld, genom bruk av falsk nyckel o.dyl. gäller ju redan nu att gärningen bedöms som stöld.

Brottet skulle kunna föras in under 8 kap. BrB. Rubriken till detta kapitel »Om stöld, rån och andra tillgreppsbrott» ger inte någon fullständig beskrivning av inne- hållet. Därunder faller t.ex. egenmäktigt förfarande (8 kap. 8 5) som består i annan besittningsrubbning än tillgrepp, t.ex. an- bringande eller brytande av lås, och det- samma gäller olovlig kraftavledning (8 kap.

” Denna uppfattning hävdas bl.a. av Jan Vilgeus, Automatmissbruk, NTfK 1965, s. 60.

10 å). Hinder bör därför inte möta mot att i samma kapitel reglera automatmissbruk som inte innebär tillgrepp.

Vid valet mellan att införa ett nytt stycke till 8 kap. l & BrB, varav framgår att till stöld även skall hänföras otillåtet begag- nande av automatapparat, eller att införa ett nytt lagrum för reglering av detta brott, har utredningen stannat för det sistnämnda alternativet. Därmed markeras brottets sär- art. Med hänsyn till automathandelns ut- veckling under senare är, vilken fört med sig ett utbrett missbruk av automater, kan det vara pedagogiskt motiverat att ge brot- tet en speciell beteckning.

Brottmålsutredningen föreslår att brottet förs in under ett nytt lagrum, 8 kap. 8 a & BrB. Enligt detta skall dömas för automat- missbruk om någon olovligen begagnar automatapparat genom att använda falska eller främmande sedlar eller mynt, brickor eller polletter eller andra för apparaten icke avsedda föremål.

För straffbarhet krävs att automatens mekanism utlöses och att gärningsmannen tar i anspråk de varor o.dyl. eller tjänster som förmedlas genom apparaten. Därmed sätts en gräns mot automatinbrott som kän- netecknas av att automaten bryts upp och att föremål tillgrips utan att mekanismen sätts i funktion, samt mot skadegörelse som kan föreligga då ingrepp sker på apparatens mekanism utan att gärningsmannen lyckas sätta denna i funktion eller öppna appara- ten. Med olovligt begagnande bör förstås att gärningsmannen använder sig av otill- låtna medel, dvs. handlar i strid mot de föreskrifter som gäller för automatappara- tens hanterande.

Straffbestämmelsen tar sikte på alla olika former av automatapparat. De flesta auto- mater är s.k. myntautomater, varvid för begagnandet förutsätts att ett eller flera mynt av bestämd valör stoppas i myntinkas— tet. Hit hör bl.a. varuautomater, bensinau- tomater, tvättautomater, spelautomater och parkeringsautomater. En annan typ utgör pollettautomaterna, t.ex. gas- och elauto— mater och spelautomater. Den brottsliga gärningen vid automatmissbruk känneteck-

nas av att falska eller främmande mynt, brickor, polletter eller andra värdemärken brukas för att förmå automatapparaten att prestera men även användningen av andra föremål (t.ex. särskilda verktyg, ståltråd, dyrk o.dyl.) för att sätta apparaten i funk— tion, bör medföra straffansvar för auto- matmissbruk.

Straffsatsen för automatmissbruk blir en- ligt förslaget böter eller, om brottet är grovt, fängelse i högst två år.

I normala fall, då brottsobjektet har mindre värde och omständigheterna i övrigt inte tyder på något kvalificerat brottsligt förfarande, bör påföljden bestämmas till böter. Man bör dock inte bortse ifrån att det kan förekomma automatmissbruk av allvarlig art, t.ex. systematiska manipulatio- ner med bensinautomater, el- och gasauto— mater eller parkeringsautomater, utnyttjan- de av sinnrikt konstruerade »hjälpmedel», omfattande utplundring av varuautomater t.ex. i automatshop osv. I sådana fall, då brottet bedöms som grovt, kan andra på- följder än böter aktualiseras.

Försök eller förberedelse till automat- missbruk blir straffbart om gärningen vid fullbordan skulle komma att bedömas som grovt automatmissbruk. Då brottet ej kun- nat genomföras, därför att det obehöriga föremålet fastnat i myntinkastet eller me— kanismen eljest skadats, kan gärningen som nämnts alltid betecknas som skadegörelse eller åverkan.

6.5.5. Andra former av snyltning

Tidigare har utredningen framhållit att klausulen »eller annat dylikt» som avslutar exemplifieringen av snyltningsbrott i 9 kap. 2 5 andra stycket BrB inte ger klart besked om denna straffbestämmelses räckvidd. Kri- minaliseringen når här långt när det gäller underlåtenheten att betala för nyttighet som erbjuds under förutsättning av kontant betalning.

Det kan också råda viss osäkerhet om när nämnda förutsättning skall föreligga. I rätts- tillämpningen har utövare av olika service— näringar (t.ex. tandläkare, läkare, frisörer)

ansetts arbeta enligt kontantprincipen såvida inte annat avtalats. Den som undergått tandläkarbehandling under längre tid med upprepade återbesök har sålunda straffats för sin underlåtenhet att betala vid sista behandlingstillfället. Analogivis torde även andra yrkesutövare, t.ex. sådana som dri— ver advokatpraktik, deklarationsbyråer, bil- verkstäder osv. åtnjuta straffskydd, såvida inte särskilt kreditavtal träffats.

Mot bakgrund av de allmänna förutsätt- ningar, som enligt utredningens mening bör gälla för kriminalisering av snyltning, blir straffbeläggandet av betalningsunderlåtenhet av nu angiven art helt beroende på om beteendet är att bedöma som bedrägeri. Det föreligger inte tillräckliga skäl för att vissa verksamhetsutövare skall priviligieras fram- för andra som förmedlar tjänster eller varor. De är inte speciellt inriktade på att betjäna en okänd allmänhet. Förutsättningar finns att bedöma kundernas kreditvärdighet och behandlingen eller tjänsten kan mycket väl erbjudas mot förskottsbetalning eller, ifråga om pågående behandling eller service, mot betalning efter varje arbetstillfälle.

Utredningen anser sålunda att nämnda verksamhetsutövare inte bör tillerkännas något speciellt straffskydd. I den mån tand- läkare, läkare eller andra dylika utövare av serviceverksamhet inte får betalt för sina tjänster, bör skulden regleras på civilrättslig väg och med utnyttjande av de exekutiva medel som samhället anvisar för framtving- ande av betalning.

Till 9 kap. 2 5 andra stycket BrB har ibland hänförts den situationen att någon, som har att betjäna sig själv mot betalning i viss ordning, inte gör rätt för sig. Detta kan t.ex. förekomma vid självbetjäning på bensinstation. Praxis har emellertid gått i den riktningen att dessa gärningar liksom tillgrepp i självbetjäningsbutiker o.dyl. be- döms som tillgreppsbrott. Anledning saknas att särskilt reglera dessa fall.

Om en kund betjänas vid bensinstation och därefter förklarar att han inte avser att göra rätt för sig eller smiter från betal- ningen, kan med skäl hävdas att det inte föreligger något tillgrepp och att gärningen

inte kan föras till 8 kap. BrB. Det kan enligt nuvarande ordning bli fråga om att döma för bedrägligt beteende enligt 9 kap. 2 5 andra stycket BrB. Utredningen anser dock inte att ett speciellt straffskydd är motive— rat i nämnda fall. Gämingen torde så gott som alltid innefatta ett vilseledande av ser- vicepersonalen och alltså vara straffbar som bedrägeri. Det är fråga om en försäljning, där kunden normalt kan identifieras och varan inte behöver utlämnas utan att betal- ning först erläggs. Situationen är likartad vid andra former av köp som avser »viss myckenhet att ur bestämt gods uttagas», s.k. halvgeneriska köp (3 & KöpL).

För närvarande täcker straffstadgandet för snyltning även det fall, då »någon som har att betjäna allmänheten efter viss taxa tar betalt utöver taxan utan att påvisa av- vikelsen». Straffrättskommittén framhöll i förarbetena till denna bestämmelse att den endast var tillämplig om allmänheten ägde fordra att bli betjänad efter viss taxa. Skyl- dighet att stå till tjänst på detta sätt åligger exempelvis taxichaufförer och stadsbud.

Såvitt utredningen funnit förekommer det nära nog aldrig att denna bestämmelse till- lämpas. Den synes ej heller fylla något praktiskt behov. I den mån överträdelse av angiven art förekommer och ett straffrätts- ligt ingripande kan aktualiseras, torde gär- ningen normalt bedömas som bedrägeri. I åtskilliga fall bör det dock vara möjligt och önskvärt att i stället för sådant ingripande sätta in andra åtgärder av disciplinär natur inom anställningsförhållandet.

6.6. Tvångsåtgärder

Den hittills gjorda genomgången visar att ett upphävande av 9 kap. 2 & andra stycket BrB kommer att medföra att vissa gär— ningar, som nu ryms under bestämmelsen, i fortsättningen ej blir straffbara. För straff- barhet kommer att krävas att bedrägeri- rekvisiten är täckta. I fråga om sådan snylt- ning som består i att någon plankar in på område för allmän föreställning torde i all- mänhet rekvisitet vilseledande saknas, var- för gärningen ej kan bedömas som bedrä-

geri. Denna förutsättning brister också ibland vid snyltning med tåg och annat kol- lektivt samfärdsmedel. Misstanke om bedrä- geri föreligger emellertid regelmässigt vid hotell-, restaurang- och taxisnyltning.

Brottmålsutredningens reformförslag in- nebär att andra åtgärder än straff bör väljas då fråga gäller ingripandet mot ringa fall av snyltning. Vid snyltning med kollektivt samfärdsmedel kan den adekvata reaktionen bestå i att resenären förpliktas utge en sär- skild kontrollavgift eller att han avvisas från färdmedlet. Vid plankning kan den omedel— bara åtgärden bli att avvisa snyltaren från området samt eventuellt portförbjuda ho- nom för viss tid.

Det står emellertid klart att ett upphä- vande av den särskilda snyltningsbestäm- melsen kan medföra problem då det gäller att tvångsvis avvisa sådana personer som tar sig in på område för föreställning utan att betala. Rätten att gripa och kvarhålla en person är avhängig av att denne gjort sig skyldig till brott varå kan följa fängelse (24 kap. 7 5 andra stycket RB). Denna bestämmelse har allmänt ansetts grunda rätt för innehavare av nöjesfält, festplatser o.dyl. att kasta ut personer som anträffas på om- rådet utan att ha betalat för inträde. Emel- lertid tar rättegångsbalkens regel om gri- pande inte sikte på rätten att avvisa någon. Ett gripande i lagens mening är ett led i fortsatta tvångsåtgärder från polismyndig- hetens sida. Det stadgas uttryckligen att den gripne skyndsamt skall överlämnas till när- maste polisman. Ett polisiärt gripande kan sedan eventuellt följas av anhållande.

Rätten till avvisande torde i stället grun- das på att den som anordnar viss föreställ- ning äger uppställa de villkor som skall gälla för tillträdet till denna. Om någon bryter mot villkoren får han finna sig i att lämna platsen. Däremot torde utrymmet för an- vändandet av våld eller andra tvångsåtgär- der på denna grund vara begränsat. Om den som skall avvisas sätter sig till motvärn eller eljest vägrar att godvilligt lämna om- rådet, kan ett gripande aktualiseras. Därvid måste man självfallet följa rättegångsbal- kens regler om detta tvångsmedel.

I vissa fall kan den som plankar in på området för en föreställning göras ansvarig för olaga intrång enligt 4 kap. 6 5 andra stycket BrB. Det förutsätts dock att före- ställningen sker inomhus. Om den som skall avvisas gör sig skyldig till motstånd, kan arrangören tillgripa visst våld för att få ut vederbörande, nämligen om åtgärden är att betrakta som nödvärn mot sådant olaga intrång (24 kap. l 5 BrB).

Genom att plankning i stor utsträckning kommer att undandras straffskydd, brister förutsättningarna för gripande. Frågan gäl- ler då vilka åtgärder verksamhetens utövare skall kunna vidtaga mot personer som våg- rar att följa anmaningen att lämna området för föreställningen.

Enligt brottmålsutredningens mening bör det närmast betraktas som en ordningsfråga att personer som obehörigen uppehåller sig på en sådan plats blir avvisade. Det före- faller vara en polisiär uppgift att hjälpa verksamhetens utövare att verkställa sådant avvisande, när den som plankat in på om- rådet ej godvilligt vill lämna detta. Enligt polisinstruktionen åligger det polisen bl.a. att vidta erforderliga åtgärder, när den all- männa ordningen eller säkerheten kränkts på annat sätt än genom brott. Det åligger också polisen att lämna allmänheten skydd, upplysningar och annan hjälp.

Brottmålsutredningen anser att behovet av tvångsingripande mot personer som er- tappas med att planka inte utgör något större problem. Ett upphävande av snylt- ningsbestämmelsen kan emellertid medföra viss osäkerhet främst i vad gäller möjlig— heten att tvångsvis avvisa den som obehö- rigen tar sig in på område för föreställning utan att betala gällande avgift för tillträdet. Det kan därför vara motiverat att denna rätt blir uttryckligen fastslagen och ges generell tillämpning. I den allmänna ord- ningsstadgan ges föreskrifter om offentliga tillställningar, varmed i första hand avses »teaterföreställning, konsert, tävling och uppvisning i sport och idrott, danstillställ- ning, biografföreställning, cirkusföreställ- ning, tivoli- och marknadsnöjen, festtåg samt tillställning av annat slag, som anord-

nas för allmänheten och som icke avses i lagen om allmänna sammankomster». Upp- räkningen svarar i stort sett mot de verk- samheter där plankning kan tänkas ifråga- komma.

Enligt 16 & allmänna ordningsstadgan skall anordnaren av offentlig tillställning svara för att god ordning råder vid tillställ- ningen. Han är pliktig att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter med avseende å ordning och säkerhet som polismyndigheten meddelar. Envar som åsidosätter sådan före- skrift kan avvisas.

Brottmålsutredningen har övervägt ett tillägg till nämnda stadgande av innebörd att anordnare av offentlig tillställning äger föreskriva om avgift och andra villkor för tillträde till tillställningen, samt att envar som inte iakttar dessa villkor må avvisas. Stadgandet skulle ge en anvisning om att polismans medverkan vid avvisandet kan påkallas, om så erfordras. Det är av särskild betydelse från praktisk synpunkt att ord- ningsvakter med polismans befogenhet kan verkställa avvisning och därmed bruka det våld som för åtgärdens genomförande kan anses försvarligt.

Mot införandet av en sådan bestämmelse i den allmänna ordningsstadgan kan anföras att bestämmelsen tillvaratar den enskilde anordnarens rätt och därmed skiljer sig från stadgans allmänna politirättsliga linje. En reglering av rätten att avvisa personer som inte betalar inträdesavgift till offentlig till- ställning, torde inte ha någon omedelbar betydelse för ordningens upprätthållande. Emellertid måste det anses vara av bety- dande intresse för anordnaren att denna rätt fastslås. De skyldigheter som åvilar honom att tillse, att gällande föreskrifter om ord- ningens upprätthållande efterlevs, synes väl kunna förenas med en förpliktelse för dem som äger tillträde till föreställningen att iakttaga gällande villkor för tillträdet.

Brottmålsutredningen föreslår därför i fråga om plankning att rätten att avvisa personer, som obehörigen ta sig in på om- råde för offentlig tillställning, uttryckligen fastslås i allmänna ordningsstadgan. Be- stämmelsen synes lämpligen böra införas

De synpunkter som nu lagts på behovet av att tvångsvis kunna avvisa dem som obe— hörigen bereder sig tillträde till föreställning kan i viss utsträckning även gälla personer som snyltar på kollektiva trafikmedel. Be- träffande sådan snyltning torde det dock i praktiken bli sällsynt att beslut om avvis- ning behöver fattas på grund av att resenä- ren saknar giltigt färdbevis. Om avvisning anses böra ske på denna grund, torde miss- tanke om bedrägeri eller bedrägligt beteende ofta finnas. Det gäller här sådana sällsynta fall där resenären ej kan uppvisa giltigt färdbevis eller lösa sådant och erlägga eventuell kontrollavgift samt där kontrollö- ren inte anser att förutsättningar finns att låta honom underteckna förbindelse att se- nare betala avgiften.

Emellertid bör det uttryckligen vara fast- slaget att möjlighet finns att avhysa resenär som vägrar att efterkomma kontrollörens krav på betalning. För järnvägstrafiken gäl- ler en Kungl. kung. om upprätthållande av ordning och säkerhet inom järnvägsområde (SFS 1970: 561).

I 1 & stadgas att järnvägstjänsteman i säkerhets- eller ordningstjänst vid statlig eller enskild järnväg får från järnvägens område avlägsna den som uppträder berusad eller stör ordningen eller genom sitt upp- trädande äventyrar säkerheten i järnvägs- driften. Han får i trängande fall ta sådan person i förvar. Tas någon i förvar, skall polisman ofördröjligen underrättas. Förvar består till dess polisman kommer tillstädes eller behovet av förvar eljest upphör.

Enligt 2 & får järnvägstjänsteman inte använda strängare medel än förhållandena kräver, då det gäller att verkställa nämnda tjänsteåtgärder. Han bör i första hand söka vinna rättelse genom upplysningar och an- maningar. Våld får tillgripas endast när tjänsteuppgiften ej kan lösas på annat sätt. Tillgrips våld skall den lindrigaste form som kan leda till det avsedda resultatet använ- das. Våld får ej brukas längre än som är oundgängligen nödvändigt.

Brottmålsutredningen anser att denna kungörelse lämpligen bör innehålla ett stad-

gande om rätt för tågbefäl att från tåg avlägsna sådana resenärer som vägrar att ställa sig till efterrättelse de villkor som gäller för betalning av färdbiljett.

En motsvarande bestämmelse bör ha plats i den kungörelse om rätt att ta ut kontroll- avgift, vilken enligt brottmålsutredningens förslag skall bli tillämplig på andra trafik- företag än SJ.

6.7. Rapporteftergift

Syftet med brottmålsutredningens reform- förslag är att de rättsvårdande myndighe- ternas befattning med mindre snyltnings- brott skall avsevärt begränsas och i fråga om vissa typer av snyltning helt upphöra. Emellertid står det klart att flertalet brott även i fortsättningen kommer att falla inom det straffbara området för bedrägeri. Det kan därför antas att anmälan om sådana brott kommer att ske hos polisen i viss ut- sträckning.

En speciell grupp utgör de fall av taxi- snyltning där passageraren efter körningen förklarar att han inte avser att betala samt föraren på grund härav transporterar denne till polisen. Som tidigare beskrivits sker i stor utsträckning uppgörelse i dessa fall, varefter ansvar för bedrägligt beteende inte utkrävs.

Enligt utredningens mening är det inte rimligt att polisen skall ta upp och utreda alla dessa och andra liknande fall av snylt- ning, som formellt kan antas fylla straff- barhetsrekvisiten för bedrägeri. Den praxis som utvecklats på vissa håll att polisen »lig- ger på» anmälningarna i väntan på att saken skall klaras upp utan ingripande på straff- rättslig väg, förefaller vara ändamålsenlig, fast den saknar stöd i lagen. Det kan finnas skäl att legalisera förfarandet.

En bestämmelse i sådan riktning skulle motiveras av att det från kriminalpolitisk synpunkt saknar intresse att ingripa på straffrättslig väg i sådana fall, där uppgö- relse träffats mellan parterna. Vidare skulle därmed kunna åstadkommas enhetlig hand- läggning av dessa snyltningsbrott inom så— dana polisdistrikt, där en ordning med för-

dröjd anmälan tillämpas, och sådana polis- distrikt, där man strikt upprätthåller prin- cipen om absolut åtalsplikt. Givet är att betydande vinster måste göras genom att rättsvårdens resurser inte behöver tas i an- språk i dessa ärenden.

En bestämmelse av dylikt innehåll skulle dock möta principiella betänkligheter. Det kunde med skäl göras gällande att motsva- rande ordning borde tillämpas vid andra typer av förmögenhetsbrott, där gärnings- mannen genom att betala i efterhand repa- rerar en genom brottet uppkommen skada. Det är svårt att påstå att bedrägligt bete- ende skiljer sig från andra brott genom sina straffbarhetsrekvisit, även om begränsning- en endast skulle ta sikte på vissa typer av snyltning. Mot en generell bestämmelse om rätt för polisen att avstå från upptagande av brottsanmälan, tills det klargörs att går- ningsmannen inte avser att göra rätt för sig i efterhand, kan också anföras rättviseskäl. De som inom respittiden kan skaffa fram pengar blir priviligierade och kan »köpa sig fria» från straff. Genom en sådan ordning skulle också slås fast att straffbeläggandet endast tjänar till syfte att tillgodose måls- ägandens krav på betalning samt att poli- sens uppgift är att fungera som »inkasso- myndighet».

Det sagda medför att brottmålsutred- ningen inte vill förorda legaliserandet av ett förfarande som innebär att polisen under vissa förutsättningar kan underlåta att ta upp och behandla anmälan om snyltning. För att åstadkomma den önskvärda begräns- ningen av polisens arbete med sådant be- drägligt beteende bör förutsättningar i stället finnas att meddela rapporteftergift.

För närvarande gäller enligt 12 å andra stycket polisinstruktionen att sådan rapport— eftergift kan meddelas om för brott ej är stadgat svårare straff än böter och ej heller normerade böter samt brottet med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet är obetydligt. Innebörden av rapportefter- giften är att polisen låter saken bero vid påpekande eller erinran till den felande.

Enligt den mening, som utredningen framfört i betänkandet Snatteri, bör bedräg-

ligt beteende liksom de övriga mindre för- mögenhetsbrotten ha enbart böter i straff- skalan. Därmed skulle rapporteftergiften kunna tillämpas vid dessa brott. Emellertid har utredningens förslag i denna del ännu inte genomförts. För att möjliggöra rapport- eftergift vid snatteri har i stället införts ett tillägg till 12 å polisinstruktionen, enligt vilket rapporteftergift kan meddelas av polisman som är förundersökningsledare, om snatteri med hänsyn till det tillgripnas värde och övriga omständigheter är obetydligt.

Om fängelse bibehålls i straffskalan för bedrägligt beteende bör den gjorda änd- ringen i 12 å polisinstruktionen utvidgas till att utöver snatteri även gälla nämnda brott. En förutsättning för rapporteftergift skall därvid vara att brottet med hänsyn till vår- det och omständigheterna i övrigt framstår som obetydligt. Däremot bör det inte gälla som uttryckligt villkor att gärningsmannen gjort rätt för sig inom viss tid efter brottets begående.

Förutsättning för rapporteftergift bör även föreligga vid automatmissbruk. Enligt utredningens förslag skall straffsatsen här i normala fall vara böter, varför någon sär- skild reglering i 12 5 polisinstruktionen för tillämpningen av rapporteftergift ej erford- ras. I många fall är automatmissbruk att bedöma som okynnesbrott och värdet av vad som utvinns är oftast lågt. Å andra sidan är automatmissbruket till sin natur sådant att det förutsätter viss förslagenhet och förfarandet vid öppnandet av automa- ter är ofta kvalificerat. Dessa synpunkter medför att man vid tillämpningen av insti- tutet rapporteftergift bör vara ganska åter- hållsam.

6.8. Utredningens ståndpunktstagande

Reformförslaget innebär att Stadgandet i 9 kap. 2 5 andra stycket BrB upphävs. Straffbarheten vid snyltning kommer där- igenom att begränsas till sådana fall, i vilka gärningen täcks av rekvisiten för bedrägeri. Automatmissbruk, som enligt nu gällande ordning behandlas som snyltning, kräver dock särskild reglering. Utredningen före-

slår att ett straffstadgande härom tas in i ett nytt lagrum, 8 kap. 8 a & BrB.

Ett viktigt led i reformen är att andra åtgärder än straff skall kunna sättas in mot snyltning, oavsett om gärningen är straffbar enligt bedrägeriparagrafen eller ej. Mindre överträdelser skall kunna klaras upp utan att de rättsvårdande myndigheterna behö- ver engageras. Rätten att ta ut kontrollav- gift av dem som snyltar med vissa kollek- tiva samfärdsmedel avses bli reglerad i en särskild kungörelse. Legala förutsättningar skall också finnas att avvisa personer som obehörigen bereder sig tillträde till eller eljest utnyttjar sådana verksamheter som inte får tas i anspråk utan erläggande av avgift.

Den aktuella frågan gäller var gränsen skall dras för kriminalisering av underlåten- heten att fullgöra betalningsskyldighet. Ut- redningens förslag innebär endast en partiell lösning. Det står nämligen klart att denna fråga leder in på ett vidsträckt område som ligger utanför utredningens uppdrag. En begränsning av straffbarheten vid betal- ningsunderlåtenhet gäller i första hand kre- dithandeln och sådana gäldsförhållanden som regleras i 11 kap. BrB (gäldenärsbrot- ten) men också andra förmögenhetsrättsliga dispositioner kan beröras därav.

Enligt utredningens mening talar starka skäl för en allmän översyn av brottsbalken, speciellt i vad avser förmögenhetsbrotten. Synpunkter i denna riktning har också framförts från olika håll. De värderingar som låg bakom 1942 års lagstiftning är inte i alla avseenden representativa i dag. I det moderna samhället gäller andra levnadsbe- tingelser för medborgarna, ekonomiska dis- positioner träffas i en helt annan utsträck- ning och av många fler människor jämfört med för 30 år sedan, kredithandeln har ökat kraftigt och nya typer av förmögen- hetsbrott (s.k. »moderna» brott) har till- kommit. Man kan också utgå ifrån att be- dömningen av frågan om vad som skall anses vara »kriminell orätt» eller endast »civil orätt» undergått förskjutningar i det allmänna rättsmedvetandet.

Det står klart att en allmän översyn av

förmögenhetsbrotten skulle kunna få bety- delse för det reformförslag som utredningen nu lägger fram. Förslaget innebär som nämnts att snyltning i fortsättningen skall vara straffbar då gärningen täcks av rekvi- siten för bedrägeri. Situationen kan bli en annan om en straffrättsreform inriktas på att över hela fältet öppna nya vägar för en begränsning av kriminaliseringen och att ersätta straffet med andra effektiva åtgär- der.

En sådan allmän strafflagsrevision måste dock betraktas som en fråga på lång sikt. Utredningen anser att partiella reformer bör genomföras på de områden där det finns förutsättningar för sådana. Denna fram- gångsväg har också traditionellt begagnats inom strafflagstiftningen. I detta hänseende synes den nu föreslagna reformen väl kunna genomföras självständigt.

En grundprincip i reformförslaget har varit att de mindre förmögenhetsbrotten tillmäts lågt straffvärde. Straffsatsen för dessa brott har föreslagits bli enbart böter. Som tidigare framhållits har utredningens förslag i denna del ännu inte genomförts. De svårigheter som bibehållandet av fängel- se i straffskalan medfört i fråga om möjlig- heterna till förenklad handläggning av snat- teri har i stället till viss del löst genom processuella regler.

Enligt utredningens mening medför bibe- hållandet av fängelse i straffskalan för be- drägligt beteende att snyltning hänförs till en annan kategori av brott än den, i vilken förseelsen egentligen hör hemma. Utred- ningen anser det därför vara angeläget att bedrägligt beteende (och även snatteri samt undandräkt) i enlighet med det tidigare framlagda förslaget omvandlas till rena bö- tesbrott.

7. Ny snyltningsbestämmelse

(Alternativt förslag)

7.1. Inledande synpunkter

I föregående kapitel har brottmålsutred- ningen redovisat sitt förslag om upphävande av den särskilda straffbestämmelsen om snyltning i 9 kap. 2 & andra stycket BrB. Då utredningen vid överläggningar med rättsvårdande myndigheter och företrädare för berörda verksamheter fört fram tanken på en sådan reform, har utredningen funnit att de allra flesta är eniga om att den nuva- rande snyltningsbestämmelsen når alltför långt i kriminalisering samt tar myndighe- ternas, framför allt polisens, tid och resurser i anspråk på ett sätt som inte är rimligt med hänsyn till förseelsernas art. Från vissa håll har emellertid framhållits att de olägenheter som är förbundna med denna kriminalise- ring skulle kunna angripas på straffproces- suell väg genom att polis och åklagare gavs ökade möjligheter att avstå från straffrätts- ligt ingripande. Därmed skulle man inte behöva upphäva snyltningsbestämmelsen. Brottmålsutredningen anser att det krimi- naliserade området i första hand bör be- gränsas genom straffrättsliga reformåtgär- der, varigenom klart markeras vad som skall utgöra brott och medföra straff. Denna grundläggande princip ligger bakom utred- ningens förslag i kap. 6. Det kan också som utredningen framhållit i inledningen till detta betänkande ifrågasättas om det är rik- tigt att lägga i polisens och åklagarens hand att bestämma gränserna för straffbarheten.

Emellertid har utvecklingen inom svensk kriminalpolitik under senare år gått i en be- stämd riktning mot »avkriminalisering» på straffprocessuell väg.

Mot denna bakgrund har brottmålsutred- ningen ansett det vara följdriktigt att också presentera ett alternativt förslag som bygger på den nämnda förutsättningen. Enligt detta alternativa förslag skall snyltning betraktas som en fristående förseelse. Stadgandet skall dock till innehåll och omfattning be- gränsas jämfört med den nuvarande snylt- ningsbestämmelsen. Automatmissbruk be- handlas särskilt i ett straffstadgande under 8 kap. BrB. Vidare skall systemet med utta- gande av kontrollavgift vid snyltning med allmänt samfärdsmedel regleras enligt den av utredningen tidigare föreslagna kungörel- sen.

En uppgift blir att försöka anpassa denna snyltningsbestämmelse till förhållandena i andra länder, framför allt våra nordiska grannländer. Som framgår av översikten över utländsk rätt upptar engelsk liksom finsk rätt inte någon särskild snyltningsbe- stämmelse utan straffbarheten bestäms av rekvisiten för bedrägeri. Danmark och Norge har däremot särskilda straffbestäm- melser om snyltning, fast kriminaliseringen når inte lika långt som i vårt land. Påfal- lande är att tillämpningen av dessa stadgan- den i praxis är begränsad så att man ifråga om vissa typer av snyltning (t.ex. plankning) i verkligheten uppnått en avkriminalisering.

7.2 Straffbestämmelsens innehåll

Åtgärder mot den som underlåter att betala kontant på hotell eller restaurang eller för taxifärd bör primärt sättas in på civilrättslig väg med utnyttjande av de möjligheter till exekution som därvid erbjuds. Frågan gäl- ler också om själva betalningsunderlåtenhe- ten bör vara tillräckligt skäl för straffingri- pande. Skall t.ex. den anses göra sig skyldig till brott som beställer en måltid på restau- rang med avsikt att göra rätt för sig men under kvällens lopp intar mer förtäring än vad kassan tillåter eller förbrukar pengarna på andra verksamheter (t.ex. restaurangens roulette) och vid betalningstillfället förkla- rar att hans pengar inte räcker till att betala notan?

En annan situation inträffar då den som betjänats på hotell, restaurang eller dylikt näringsställe eller åkt taxi avlägsnar sig från stället utan att göra rätt för sig. Sådan smit- ning medför som regel att näringsutövaren förlorar möjlighet att kräva vederbörande på betalningen, eftersom denne är okänd och försvinner med bibehållen anonymitet. Det straffvärda synes därvid mindre ligga i att gärningsmannen underlåter att betala än i att han smiter från sin betalningsskyldig- het. Med sådan smitning kan likställas det fallet att en gäst eller kund vägrar att betala och ej heller vill lämna sådana uppgifter om sin person som är nödvändiga för att ersätt- ningstalan skall kunna föras på civilrättslig väg.

Snyltningsbestämmelsen i den danska straffeloven har begränsats till just dessa båda situationer. Straffbarheten inträder då någon »bortfjerner» sig efter att ha tillgo- dogjort sig nyttigheten. Då en gäst sitter kvar på restaurang efter intagen förtäring utan att kunna betala, är restaurangen hän- visad till att kräva honom i civil ordning. Vägrar han att uppge namn och adress eller är hans uppgifter inte tillförlitliga, kan han dock föras till polisen för identifiering. Nå- gon polisanmälan tas då inte upp för snylt- ning och polisen är inte benägen att bedöma saken som bedrägeri, såvida det inte gäller kvalificerat brott eller betydande värde. En-

dast smitningsfallen kan sålunda bestraffas enligt snyltningsbestämmelsen. Möjligheter- na att ertappa en smitare är dock små, vilket medför att det inte tjänar mycket till att polisanmäla sådana brott.

Brottmålsutredningen har övervägt en be- gränsning av snyltningsbestämmelsen enligt danskt mönster. För straffbarhet skulle därmed krävas _ utöver de nuvarande brottsrekvisiten _ att gärningsmannen av- viker från platsen utan att lämna uppgift om namn och hemvist.

Brottmålsutredningen ser åtskilliga posi- tiva sidor i en sådan reform, där smitningen blir avgörande för straffbarheten. Därmed knyts kriminaliseringen an till ett klart rättsstridigt faktum utöver själva underlå- tenheten att betala. En reform i denna rikt- ning skulle också medföra den fördelen att rättsvårdens resurser kunde inriktas på all- varligare fall av snyltning, dvs. smitnings- fallen och sådan snyltning som uppfyller straffbarhetsrekvisiten för bedrägeri.

Vidare skulle man åstadkomma en an- passning till den praxis som tillämpas vid vissa polisdistrikt i fråga om handläggningen av snyltningsfall. När taxiföraren inte får betalt kör han passageraren till polisen. Po- lisen tar upp personuppgifter på denne och uppmanar honom att göra rätt för sig inom viss tid. Då betalning erläggs skrivs saken av. Denna informella handläggningsrutin synes bygga på den föreställningen att sådana fall, där den betalningsskyldige är identifierad och kan sökas för betalning, bör klaras upp privat utan straffrättsligt ingri- pande.

Mot den ifrågasatta begränsningen av straffbarheten till smitningsfall kan dock anföras betänkligheter. Man kan tycka att det från kriminalpolitisk synpunkt ej finns skäl att från stadgandets tillämpningsorn- råde undanta det klientel, som utan :att smita systematiskt underlåter att göra rätt för sig efter begagnandet av hotell, restau- rang eller taxi. Dessa fall kan i allmänhet föras in under bedrägeri och bör från straff- barhetssynpunkt betraktas som lika allvzar- liga som smitningsfallen.

Väljer man som alternativ att skapa en

särskild straffbestämmelse om snyltning, synes det ej heller vara någon god lösning att vissa typer av brottet skall behandlas som snyltning medan andra skall föras över till bedrägeriet. En sådan ordning strider mot den önskvärda förenklingen och ner- trappningen av rättsvårdens arbete med mindre förmögenhetsbrott. Från nämnda synpunkter förefaller det vara mera ända- målsenligt att skapa en särskild förseelse som täcker olika former av snyltning (även »bedrägerifallen») men samtidigt markerar en klar gräns mot bedrägeribrottet.

Brottmålsutredningen har sålunda stannat för att som alternativt förslag skissera en enhetlig snyltningsbestämmelse, vilken skall täcka hela det straffbara området men också ge uttryck för uppfattningen att snylt- ning har lågt straffvärde. Utgångsläget blir sålunda att snyltning liksom nu skall avse underlåtenhet att betala för begagnandet av vissa nyttigheter som erbjuds under förut- sättning av kontant betalning. Därunder ryms såväl den situationen att någon med bibehållen anonymitet smiter från betal- ningen som att någon begagnar nyttigheten med snyltningsuppsåt och därefter förklarar att han inte kan eller vill betala.

7.3. Sn yltningsbestämmelsens omfattning

I 9 kap. 2 & andra stycket BrB anges som exempel på snyltning att någon — utan att göra rätt för sig — begagnar sig av »hus- rum, förtäring, transport, tillträde till före- ställning eller annat dylikt, som tillhanda- hålles under förutsättning av kontant betal- ning». Denna uppräkning med tillfogandet av »annat dylikt» ger inte någon klar gräns för straffbestämmelsens räckvidd. Det har ifrågasatts om uttrycket »annat dylikt» en- dast hänförs till »föreställning» eller om därmed skall förstås begagnandet av varje annan liknande nyttighet än de särskilt uppräknade, som tillhandahålls under för- utsättning av kontant betalning.1 Att döma av straffrättskommitténs uttalande i förar- betena till snyltningsbestämmelsen skall uttrycket ges den sistnämnda vidsträckta tolkningen. Därmed erhåller straffstadgan—

det ett mycket vidsträckt tillämpningsom— råde jämfört med förhållandet i andra länder. Automatmissbruk täcks av klausu- len men också sådana gärningar som under- låtenhet att betala efter självbetjäning på bensinstation eller för viss service, t.ex. tandläkarbehandling.

7.3.1. Allmänna förutsättningar

Enligt utredningens mening är det önskvärt att det kriminaliserade området — om sär- skilt straffskydd skall finnas _ begränsas, varvid vissa allmänna förutsättningar bör gälla.

För det första bör det vara uppenbart att begagnandet av nyttigheten enligt allmän kutym sker under förutsättning av kontant betalning, dvs. att betalning skall erläggas antingen omedelbart före eller omedelbart efter tillhandahållandet av nyttigheten. Om det inom vederbörande »bransch» hör till den normala ordningen att beställaren (gäl- denären) kan påräkna anstånd med betal- ning, bör underlåtenhet att betala inte med- föra straffansvar.

En andra förutsättning bör vara att den som tillhandahåller nyttigheten har att be- tjäna »en okänd allmänhet». Som tidigare framhållits är ett av straffbestämmelsens huvudsyften att förhindra att personer med bibehållen anonymitet smiter från betalning. Om verksamheten däremot inriktas på en känd kundkrets och det kan sägas föreligga viss relation mellan utövare och begagnare av nyttigheten (t.ex. förhållandet läkare —— patienter), synes behovet av straffskydd mot betalningsunderlåtenhet vara svårare att motivera. Dylika fall bör kunna regleras på civilrättslig väg och inte rymmas inom den särskilda snyltningsbestämmelsen.

Slutligen bör gälla som förutsättning att det speciella straffskyddet begränsas till vissa näringar eller verksamhetsgrenar, där det föreligger särskilt stor risk för missbruk. De typer av snyltning som i dag polisan- mäls är i första hand hotell-, restaurang- och taxisnyltning. Vidare förekommer i ej

1 Se Vilgeus, a.a. s. 60.

ringa utsträckning gratisåkning på tåg, tun- nelbana, buss o.dyl., s.k. plankning och automatmissbruk, däremot mycket sällan andra former av underlåten betalning (t.ex. för tandläkarbehandling).

7.3.2. De särskilda brottstyperna

Underlåtenheten att göra rätt för sig på hotell eller restaurang har sedan gammalt ansetts böra straffbeläggas. Ett sådant för- farande kan sägas vara typexempel på snylt- ning. Enligt utredningens mening bör detta brott, som i stor utsträckning uppfyller rekvisiten för bedrägeri, ocksåi ett alterna- tivt förslag täckas av snyltningsparagrafen.

I den nuvarande bestämmelsen anges be- gagnandet »av husrum, förtäring som tillhandahålles under förutsättning av kon- tant betalning». Denna beskrivning bör när- mare preciseras. Ett villkor för straffbarhet bör vara att logerandet eller förtäringen äger rum på sådant näringsställe, som bedri- ver allmän service såsom hotell, pensionat, restaurang eller kafé.2 Enskild rumsuthyr- ning eller utbjudande av viss förtäring från t.ex. stånd (korv- eller glassförsäljning) bör inte omfattas av straffstadgandet. I sådana fall bör det normala vara att betalning er- läggs innan nyttigheten tillhandahålls och begagnas.

Av de polisanmälda snyltningsbrotten är taxisnyltning vanligast. I nuvarande bestäm- melse anges begagnandet av »transport . . . som tillhandahålles under förutsättning av kontant betalning». Därmed avses såväl taxi- som jämvägstransport och transport med varje annat kommunikationsmedel. Begag- nandet av transport torde innefatta såväl person- som godstransport.

Det straffbara momentet ligger i det otill- låtna utnyttjandet av transportmedlet (gra- tisåkningen). En väsentlig skillnad i förut- sättningarna finns dock mellan taxisnyltning och snyltning med kollektivt samfärdsme- del. Vid begagnandet av taxi förutsätts normalt att betalningen skall erläggas efter körningen enligt gällande taxa. Brottet full- bordas då passageraren smiter från bilen eller vid krav på betalning förklarar att han

inte kan göra rätt för sig. Den som begag- nar tåg, buss, spårvagn, tunnelbana osv. skall däremot normalt erlägga föreskriven avgift i förskott innan resan påbörjas. Snylt- ningen fullbordas redan då gärningsmannen påbörjar resan utan att ha försett sig med färdbiljett och utan att ha uppsåt att göra rätt för sig.

Enligt brottmålsutredningens mening bör taxisnyltning ha en given plats i det sär- skilda straffstadgandet. Det kan dock över- vägas om inte kriminaliseringen bör begrän- sas till sådana fall då beställningen avser korta körningar (t.ex. sådana som under- stiger en taxa om 100 kronor). Man bör nämligen normalt räkna med att taxiförarna vid längre körningar skall kräva förskott av kunden.” Den som tar risken av en långkör- ning utan att begära förskott kan sägas vara mindre förtjänt av straffskydd, eftersom han själv försätter sig i sin situation. Undan- tas de långa körningarna från straffbestäm- melsen skulle detta vara ett incitament för taxiförarna att alltid ta förskott vid sådana. Emellertid anser utredningen att det inte är nödvändigt att införa något sådant förbehåll i lagtexten. Det bör i stället, såsom tidigare framhållits, vara en uppgift inom den brotts- förebyggande verksamhet, som bör ledas och samordnas centralt, att överenskom- melser träffas med taxiförbund och andra berörda intressenter om införande av vissa generella regler om formerna för förskotts- betalning.

Vid bedömningen av bestämmelsens ut- formning såvitt avser snyltning på järnväg, buss, tunnelbana och annat allmänt kom- munikationsmedel måste hänsyn tas till den av utredningen föreslagna regleringen av rätten för vissa trafikföretag att ta ut kon- trollavgift (se ovan 5. 79). Det kan ifrågasät- tas om denna typ av snyltning bör rymmas under straffbestämmelsen.

Införandet av ett system med kontrollav- gifter får ses som en praktisk lösning i ett

” I den norska snyltningsbestämmelsen anges »hoteller, herberger, gjestgiverier, pensjonater, bevertningssteder eller andre slike steder». Även i fransk rätt uppräknas de näringsställen som avses (se s. 39). 3 Jfr ovan 5. 75.

läge, där de rättsvårdande myndigheterna tvingas avstå från arbetet med bagatellar- tade överträdelser. Det är belysande att se- dan ett sådant system införts vid Statsba- nerne i Köpenhamn, så anses den danska polisen inte längre behöva befatta sig med anmälningar om snyltning vid de s.k. S- tågen. Man har därigenom i praktiken av- kriminaliserat smitning från färdavgift. Straffbestämmelsen står dock formellt kvar. Utvecklingen har gått i samma riktning här i landet. Problemet med smitning från färdavgift och andra former av gratisåkning måste nu i stor utsträckning lösas av före- tagen utan att polis och andra rättsvårdande myndigheter kopplas in.

Det har särskilt framhållits att kontroll- avgiften inte är att betrakta som ett straff. I praktiken innebär dock tillämpningen att detta institut att avgiften ersätter straffet. Ett bibehållande av straffansvaret för färd- snyltning är främst motiverat av att trafik- företagen effektivt skall kunna hävda sina anspråk på betalning. Därigenom ges också legala möjligheter till tvångsåtgärder. Även om straffbarheten sålunda närmast får ett formellt innehåll —— man kan utgå ifrån att straffansvar för färdsnyltning så gott som aldrig kommer att utkrävas — så bör denna typ av snyltning ändå tas upp i stadgandet.

Frågan gäller därefter om plankning bör rymmas under snyltningsbestämmelsen. I praktiken synes det, åtminstone i de större städerna, så gott som aldrig förekomma att denna förseelse leder till polisanmälan. Reaktionen består vanligen i att de perso- ner, som upptäcks ha plankat in på nöjesfält eller annan plats för allmän föreställning, omedelbart blir utkastade. Det blir sedan en kontrolluppgift att se till att de håller sig borta. Det straffrättsliga ingripandet aktua- liseras i allmänhet först när andra åtgärder visat sig vara verkningslösa. I storstäderna anser sig polisen inte ha möjligheter att ta upp och utreda anmälningar om plankning. Det blir i stället inom mindre polisdistrikt som det då och då förekommer att de rätts- vårdande myndigheterna kopplas in på detta brott.

Utredningen har i kap. 6 med utgångs-

punkt från föreliggande förutsättningar inte funnit skäl att kriminalisera plankning. Emellertid har utredningen framhållit att verksamhetens utövare, som utsätts för snyltning, måste ha möjlighet att avvisa dem som obehörigen tar sig in utan att betala. Ett uttryckligt stadgande härom har ansetts böra införas, varvid detta i brist på annan generell reglering lämpligen bör ha plats i den allmänna ordningsstadgan.

Ett bibehållande av en särskild snyltnings- bestämmelse öppnar andra förutsättningar för avvisning av obehöriga personer. Om förfarandet att ta sig in på ett område utan att lösa entréavgift straffbeläggs kan »plan- karen» gripas och tvångsvis förpassas utan- för området, varvid polisens medverkan kan begäras. Det förefaller sålunda vara en praktisk åtgärd att låta snyltningsbestäm- melsen även omfatta plankning. Därmed krävs ingen särskild reglering av rätten att avvisa icke-betalande. Dock gäller det här liksom i fråga om snyltning med kollektivt samfärdsmedel att straffstadgandet främst skall fungera som bakgrund till de åtgärder som verksamhetens utövare själv sätter in mot snyltningen. I praktiken skall det så gott som aldrig behöva bli fråga om något straffrättsligt ingripande.

Bland övriga former av snyltning som täcks av bestämmelsen i 9 kap. 2 5 andra stycket BrB märks automatmissbruket. Ut- redningen har tidigare i kap. 6 föreslagit att detta brott med hänsyn till sin särart och utbredning bör föras över till ett nytt straff- stadgande i 8 kap. 8 a & BrB. Denna åtgärd bör som nämnts vidtas oavsett om en sär- skild snyltningsbestämmelse skall finnas.

Vad därefter gäller andra former av underlåtenhet att betala, vilka täcks av klausulen »annat dylikt» i nuvarande snylt- ningsbestämmelse, synes något behov av kriminalisering ej föreligga. De skäl utred- ningen åberopat för ett upphävande av straffskyddet i dessa delar (se ovan 3. 84) bör ligga till grund för en begränsning av straffstadgandet. Utredningen anser att snyltningsbestämmelsen inte bör ha någon allmänklausul i likhet med uttrycket »eller annat dylikt».

Ej heller anser utredningen att den i snylt- ningsbestämmelsen upptagna andra punkten (»någon som har att betjäna allmänheten efter viss taxa tar betalt utöver taxan utan att påvisa avvikelsen») bör ha plats i det föreslagna stadgandet.

7.3.3. Sammanfattande synpunkter

Förslaget är att betrakta som ett alternativ till utredningens förslag i kap. 6 om upphä- vande av snyltningsbestämmelsen. Det inne- bär att ett straffstadgande om snyltning skall finnas i 9 kap. BrB, varigenom straff- skydd kommer att erbjudas utövare av vissa angivna servicenäringar som har att betjäna en okänd allmänhet.

Gränsen för straffbarheten vid snyltning skall vara snäv. I Stadgandet preciseras vilka typer av förseelser som hör hit. Utredningen har ansett att dessa bör vara 1) snyltning på allmänt näringsställe (hotell, pensionat, restaurang, kafé o.dyl.), 2) taxisnyltning, 3) snyltning på kollektivt samfärdsmedel, 4) s.k. plankning. I fråga om snyltning på kol— lektivt samfärdsmedel föreslås en kungörelse varigenom verksamhetens utövare äger ta ut en särskild avgift (kontrollavgift). Där- med begränsas tillämpningen av straffstad- gandet.

Automatsnyltning förs över till ett sär- skilt stadgande om automatmissbruk i 8 kap. 8 a & BrB. Andra former av underlå- tenhet att betala, som nu kan rymmas under snyltningsbestämmelsen, blir inte straffbara enligt det föreslagna specialstadgandet. Nå- gon motsvarighet till den nuvarande klau- sulen »eller annat dylikt» föreslås inte.

Slutligen förordar utredningen att den straffbestämmelse som tar upp bedrägligt förfarande från vissa serviceutövares sida (9 kap. 2 tj andra stycket sista punkten) skall utgå.

7.4. Straffsatsen för snyltning

Utredningen har i betänkandet Snatteri före- slagit att fängelse skall utgå ur straffskalan för de mindre förmögenhetsbrotten snatteri, bedrägligt beteende och undandräkt samt

att på dessa brott endast skall följa böter. En sådan reform motiveras dels av den all- männa förändringen i den straffrättsliga värderingen av de mindre förmögenhets- brotten som ägt rum sedan lagstiftningens tillkomst 1942 och dels av det faktum att annan påföljd än böter i praktiken aldrig utdöms, såvida det inte föreligger konkur- rens med allvarligare brott. Den föreslagna straffrättsreformen har dock ännu inte lett till lagändring. Ett av hindren för bortta- gandet av fängelse ur straffskalan för dessa mindre förmögenhetsbrott har ansetts vara att det skulle stöta på svårigheter av straff- processuell natur genom att fängelse i straff- skalan utgör förutsättning för användandet av tvångsmedel (gripande, husrannsakan och kroppsvisitation m.fl.). Utredningen har dock ansett att detta problem bör kunna lösas genom ändring av ifrågavarande be- stämmelser i rättegångsbalken.

I linje med utredningens ställningstagande i fråga om straffsatsen för mindre förmö- genhetsbrott förefaller det naturligt att straffet för det föreslagna snyltningsbrottet bestäms till enbart böter. Därmed markeras att detta brott generellt sett bör tillmätas lågt straffvärde och närmast är att betrakta som en förseelse. Det är också behovet av att skapa en sådan bötesförseelse som varit ett motiv för utredningen att lägga fram förevarande reformförslag.

Frågan om bestämmandet av straffsatsen blir beroende av hur snyltning i fortsätt- ningen skall stå i förhållande till bedräge- riet.

Tidigare har framhållits att det från början varit straffrättskommitténs mening att den år 1942 införda snyltningsbestäm— melsen (21 kap. 2 5 andra stycket straffla- gen) skulle tjäna som reservstadgande till bedrägeriet och i princip endast tillämpas då rekvisiten för bedrägeri (främst vilsele- dande) ej kunde styrkas, men då ett straff- ingripande ändå ansågs nödvändigt. Utveck- lingen har emellertid gått därhän att nämnda bestämmelse, som utan ändring i sak förts över till 9 kap. 2 5 andra stycket BrB, till- lämpas primärt vid hotell—, restaurang— och taxibedrägerier liksom vid andra former av

snyltning. Det förekommer endast undan— tagsvis — t.ex. vid omfattande hotellsnylt- ningar — att domstolarna prövar om rekvi- siten för bedrägeri föreligger och dömer till ansvar för detta brott. Frågan är dock mest av teoretiskt intresse därför att straffskalan för bedrägeri även är tillämplig på snylt- ningsbrottet.

Enligt utredningens mening bör den före- slagna snyltningsbestämmelsen i första hand avse sådana gärningar som med hänsyn till det ekonomiska värdet och övriga omstän- digheter är att bedöma som ringa förseelser, dvs. vad som motsvarar bedrägligt beteende. Är det däremot fråga om allvarligare brott, t.ex. omfattande hotellsmitningar eller res- taurangsnyltning som sätts i system, kan brottet i allmänhet föras in under bedrägeri och bör även behandlas som sådant. Före— ligger inte bedrägeri bör snyltningsbestäm- melsen dock alltid kunna tillämpas.

Att snyltningsbestämmelsen blir subsidiär till bedrägeriet —— så snart det inte gäller ringa snyltning — bör dock inte föra med sig, att straffsatsen blir densamma som för bedrägeri. Redan den omständigheten att de för bedrägeri uppställda straffbarhets- rekvisiten inte uppfylls talar för en annan straffvärdering. Enligt utredningens mening bör sålunda klart markeras att snyltning tillmäts lägre straffvärde. Straffet för snylt- ning bör bestämmas till det som gäller för de mindre förmögenhetsbrotten. För närvarande är straffsatsen här böter eller fängelse i högst sex månader. Som förut nämnts har utredningen föreslagit att straf- fet bör bli enbart böter.

Utredningen har i betänkandet Snatteri hävdat att straffprocessuella regler om tvångsåtgärder inte bör lägga hinder i vägen för en straffrättsreform som anses motive- rad av kriminalpolitiska eller andra skäl. De straffprocessuella reglerna bör anpassas ef- ter straffrättens behov och inte tvärtom. Om straffsatsen för snyltning bestäms till enbart böter, måste därför förutsättningarna för de nödvändiga tvångsmedlen — det torde här bara bli fråga om gripandet en— ligt 24 kap. 7 & RB — ändras i den mån de anses fylla en funktion.

I betänkandet Snatteri föreslås den änd- ringen i 24 kap. 7 & andra stycket RB att rätten för envar att gripa den som anträffas å bar gärning eller flyende fot skall gälla inte bara då på brottet kan följa fängelse utan även då det är fråga om brott som av- ses i 8 kap. 2 &, 9 kap. 2 & eller 10 kap. 2 & BrB (dvs. sådana brott som enligt för- slaget skulle ha enbart böter i straffskalan). Denna utvidgning bör även omfatta snylt— ning.

Av det hittills anförda torde framgå att utredningen anser att snyltning bör regleras i ett särskilt lagrum. Förseelsen bör uttryck— ligen benämnas snyltning. Den bör placeras i 9 kap. BrB efter bedrägeribrotten. För— slaget innebär att snyltning upptas i ett sär— skilt stadgande under 9 kap. 3 a & BrB.

7.5 Begränsad tillämpning av straffstadgandet

Det alternativa förslaget att behålla en straffbestämmelse om snyltning har bl.a. motiverats av att man härigenom kan åstad- komma en enhetlig bedömning av de för- seelser som det är fråga om utan att någon prövning behöver ske om de fyller straff— barhetsrekvisiten för bedrägeri. Särskilt har framhållits att man på detta sätt kan mar- kera dessa förseelsers låga straffvärde. Det har tidigare påpekats att utredningen helst ser att snyltningen möts med andra åtgärder än straff och att detta beteende endast till ringa del skall behöva ta de rättsvårdande myndigheternas, framför allt polisens, re- surser i anspråk.

Vad utredningen anfört i kap. 6 om nöd- vändigheten av en ökad och samordnad sats- ning på de brottsförebyggande åtgärderna gäller med full styrka. Det bör vara en all- män regel att ett straffrättsligt ingripande med tillämpning av den särskilda snyltnings- bestämmelsen bör ske som en sista åtgärd, när en civil uppgörelse visat sig vara utsikts- lös och brottet inte framstår som obetydligt. Det sagda gäller hotell-, restaurang- och taxi-näringen, där man som regel har anled- ning att förvänta att verksamhetens utövare själv försöker driva in sina fordringar innan

saken polisanmäls. Men det gäller också de kollektiva samfärdsmedlen, där trafikföre— tagen ges möjlighet att ta ut kontrollavgift i stället för att polisanmäla händelsen, och allmänna tillställningar, där den normala reaktionen mot plankning bör vara att av— visa den som obehörigen tagit sig in på området.

Om straffsatsen för snyltning enligt utred- ningens förslag sätts till böter ges formella möjligheter för polisen att meddela rapport- eftergift. Utredningen anser att detta insti- tut bör tillämpas i alla fall som bedöms som obetydliga. Av de undersökningar som redo- visats i kap. 4 framgår att vissa typer av snyltning — framför allt taxisnyltning men också självfallet snyltning med buss, spår- vagn och tunnelbana, plankning in på nöjes- fält o.dyl. —— i allmänhet gäller små belopp. I sådana fall där avgiftens värde ligger un- der 10—20 kronor bör, tycker man, polis- utredning kunna undvaras, såvida inte särskilda skäl talar för att gärningen bör straffbeläggas (t.ex. därför att brottet satts i system eller utgör upprepat återfall).

Normalt bör man dock räkna med att bagatellartade fall av snyltning inte kom- mer att föranleda polisanmälan.

Snyltningsbestämmelsen skall ta sikte på brott som inte är att bedöma som bedrägeri eller grovt bedrägeri. Man bör räkna med att förundersökningen i dessa fall ofta kan förenklas, i den mån anmälan anses böra tas upp. Enligt vad utredningen erfarit före- kommer det numera i icke ringa antal fall att målsäganden begär att åklagaren skall föra talan om enskilt anspråk. I den mån åklagaren anser sig böra tillmötesgå måls- äganden i dessa fall saknas förutsättning att utfärda strafföreläggande. Saken måste fö- ras till domstol varvid målet, om straffsatsen för snyltning bestäms till böter, kan hand- läggas av lagfaren domare utan nämnd.

Det är enligt utredningens mening ange- läget att mål av denna art kan klaras upp snabbt. Finner polisen att förutsättningar för rapporteftergift saknas bör saken snarast möjligt komma under åklagarens prövning. Vidgat utrymme bör ges för åtalsunderlå- telse enligt 20 kap. 7 ij p. 1 RB.

Enligt sina direktiv har brottmålsutred- ningen att pröva vilka möjligheter som yt- terligare finns att genom straffprocessuella förenklingsåtgärder nedbringa de rättsvår- dande myndigheternas arbete med mindre brottmål. Därvid överväger utredningen bl.a. en utbyggnad av institutet strafföre- läggande så att detta skall täcka även sådana fall där talan förs om enskilt anspråk. För- slag i denna del kommer att avges särskilt.

Utkastet innebär att 9 kap. 2 5 andra stycket brottsbalken skall upp- höra att gälla och ersättas av en ny bestämmelse, 3 a 5, av nedan angivna

lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 2 5 2 5 Är brott — — _ — — —— —— — — — ---- —— u —— sex månader.

Begagnar sig någon av husrum, förtäring, transport, tillträde till föreställning eller annat dylikt, som tillhandahålles under förutsättning av kontant betalning, och gör han ej rätt för sig, dömes, vare sig han vilseleder någon eller ej, för be- drägligt beteende eller, om brottet ej är att anse som ringa, för be- drägeri. Detsamma skall gälla, om någon som har att betjäna allmän- heten efter viss taxa tager betal- ning utöver taxan utan att påvisa avvikelsen.

3aå

Den som under förutsättning av kontant betalning skaffar sig 1. rum på hotell eller på pensionat, 2. förtäring på restaurang, kafé el- ler annat dylikt näringsställe, 3. transport med taxi, järnväg, buss eller annat allmänt sam färds— medel, 4. tillträde till föreställning, men icke gör rätt för sig, dömes, då gärningen ej medför ansvar en— ligt ] eller 3 &, för snyltning till böter.

7.7 Utkast till lag om ändring i rättegångsbalken

Utkastet innebär att 24 kap. 7 & rättegångsbalken skall erhålla nedan angivna lydelse.

24 kap. 7 &

Förekommer mot —————————————— gripa honom.

Träffas den som begått brott, varå fängelse kan följa, å bar gär— ning eller flyende fot, må han gri- pas av envar. Envar må ock gripa den som är efterlyst för brott. Den gripne skall skyndsamt överlämnas till närmaste polisman.

Träffas den som begått brott, varå fängelse kan följa eller brott som avses i 9 kap. 3 a & brottsbal- ken,1 å bar gärning eller flyende fot, må han gripas av envar. Envar må ock gripa den som är efterlyst för brott. Den gripne skall skynd- samt överlämnas till närmaste po- lisman.

Då någon ————————————————— eller frigivas.

7.8 Särskilt yttrande av experterna Axel Morath och Per—Edwin Wallén

Brottmålsutredningen har i fråga om snyltningens straffbarhet fram- lagt alternativa förslag. Enligt det ena förslaget skall snyltningsbestäm— melsen (BrB 9:2 st. 2) upphävas, vilket leder till att snyltning endast kan bestraffas, då bedrägerirekvisiten är uppfyllda. Det andra alternativet innebär, att snyltning skall kvarstå som ett särskilt brott med begränsat tillämpningsområde. Enligt vår uppfattning är det sistnämnda alterna- tivet det riktiga. Mot det första alternativet talar nämligen starka skäl.

Ett upphävande av snyltningsbestämmelsen i BrB 9:2 st. 2 skulle med all sannolikhet ofördelaktigt påverka betalningsmoralen i samhället. En förutsättning för att de serviceinrättningar i samhället, som det här är fråga om, skall kunna fungera, är, att utnyttjarna i stort sett fullgör sina betalningsförpliktelser. Visserligen skulle i åtskilliga fall bedrägeribrottet träda i snyltningsbrottets ställe, men »avkriminaliseringen» skulle likväl skapa både ökade frestelser och ökade möjligheter att underlåta betal- ning. Priset för reformen, fruktar vi, skulle i första hand få betalas av taxichaufförer och andra, som i sitt yrke har att betjäna en okänd all— mänhet.

Mot »avkriminaliseringen» talar också praktiska skäl. Eftersom be- drägeribrottet skulle träda i snyltningsbrottets ställe skulle det i alla de fall, då någon underlåtit att betala exempelvis på hotell eller restaurang eller vid taxiåkning, bli nödvändigt att undersöka, om vederbörande haft uppsåt att vilseleda vid avtalets ingående. Polisutredningarna skulle bli

1 Om utredningens förslag i betänkandet Snatteri att ta bort fängelse ur straffskalan för snatteri, bedrägligt beteende och undandräkt genomförs, skall ändringen vidgas till att gälla brott som avses i 8 kap. 2 (j, 9 kap. 2 och 3 a 55 eller 10 kap. 2 & brottsbalken.

mera arbetskrävande och rättegångarna mera tidsödande. Det är väl känt, att det i praktiken ofta bereder stora svårigheter att bevisa, att en person vilselett rörande sin betalningsvilja eller betalningsförmåga. Det var bl.a. dessa svårigheter man önskade undanröja, då man 1942 införde den nuvarande snyltningsbestämmelsen.

Slutligen måste framhållas, att »avkriminaliseringen» får vissa egen- domliga konsekvenser. Det medför nämligen, att de fall, där uppsåtet att icke betala uppkommer först efter avtalets ingående, blir straffria. Denna ståndpunkt synes svår att kriminalpolitiskt försvara.

F örfattningsförslag

Förslag till Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom förordnas i fråga om brottsbalken dels att i 8 kap. införs en ny paragraf, 8 a &, och att 12 5 skall erhålla nedan angivna lydelse, dels att 9 kap. 2 5 andra stycket skall upphöra att gälla.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

8 kap. 8aå

Begagnar någon olovligen auto- matapparat genom att använda falska eller främmande sedlar eller mynt, brickor eller polletter eller andra för apparaten icke avsedda föremål, dömes för automatmiss- bruk till böter.

Har brottet medfört skada av betydande värde eller är brottet eljest att anse som grovt, dömes för grovt automatmissbruk till fängelse i högst två år.

lZå

För försök eller förberedelse till stöld, grov stöld, rån, grovt rån, tillgrepp av fortskaffnings- medel eller olovlig kraftavledning, så ock för stämpling till eller un- derlåtenhet att avslöja rån eller grovt rån dömes till ansvar enligt vad i 23 kap. stadgas. Skulle till- grepp av fortskaffningsmedel, om brottet fullbordats, hava varit att anse som ringa, må dock ej dö- mas till ansvar som nu sagts.

För försök eller förberedelse till stöld, grov stöld, rån, grovt rån, tillgrepp av fortskaffnings- medel, grovt automatmissbruk el- ler olovlig kraftavledning, så ock för stämpling till eller underlåten— het att avslöja rån eller grovt rån dömes till ansvar enligt vad i 23 kap. stadgas. Skulle tillgrepp av fortskaffningsmedel, om brottet fullbordats, hava varit att anse som ringa, må dock ej dömas till ansvar som nu sagts.

9 kap. 2 5 Är brott ——————————————————— sex månader.

Begagnar sig någon av husrum, förtäring, transport, tillträde till föreställning eller annat dylikt, som tillhandahålles under förut- sättning av kontant betalning, och gör han ej rätt för sig, dömes, vare sig han vilseleder någon eller ej, för bedrägligt beteende eller, om brottet ej är att anse som ringa, för bedrägeri. Detsamma skall gälla, om någon som har att be- tjäna allmänheten efter viss taxa tager betalning utöver taxan utan att påvisa avvikelsen.

Denna lag träder i kraft den . . .

Kommentarer 8 kap. 8 a & brottsbalken

Motivering till Stadgandet redovisas i betänkandet, s. 82 ff.

Begreppet automatapparat används i annan författningstext (se kun- görelsen den 21 juli 1948 om typgranskning av automatapparater, senaste lydelsen SFS 1964 nr 365). Därmed skall förstås alla former av automa- ter, såväl sådana som förmedlar varor eller andra föremål som sådana som förmedlar tjänster. Automaterna kan vara konstruerade för sedlar, mynt, polletter o.dyl.

Med begagnande förstås att apparatens mekanism sätts i funktion varigenom dess innehåll eller tjänster tas i anspråk. Om apparatens innehåll tas i anspråk på annat sätt (t.ex. genom att den bryts eller dyr— kas upp och plundras) föreligger inte automatmissbruk utan stöld. Om otillåtna manipulationer med en apparat i syfte att få den i funktion leder till att mekanismen skadas, kan gärningen bedömas som skadegö- relse (åverkan). Försök eller förberedelse är endast straffbart vid grovt automatmissbruk (12 ä).

9 kap. Z & brottsbalken

Utredningens förslag innebär att Stadgandet i 9 kap. 2 & andra stycket helt upphävs.

Som ett alternativ till denna reform har utredningen i kap. 7 skisse- rat möjligheten att behålla ett straffstadgande om snyltning med be- gränsad räckvidd och med enbart böter i straffskalan. Ett utkast till sådant stadgande redovisas på s. 99.

Förslag till Kungörelse om rätt för vissa trafikföretag som bedriver personbefordran att uttaga kontrollavgift

Härigenom förordnas som följer.

1 & Denna kungörelse äger tillämpning på sådana trafikföretag som enligt av länsstyrelsen fastställda reglementen eller taxor bedriver per- sonbefordran i linjetrafik med spårvagn, buss, tunnelbana eller annat allmänt samfärdsmedel.

2 5 Med kontrollavgift förstås sådan avgift som trafikföretaget äger uttaga av resande som begagnar färdmedlet utan att innehava giltigt färdbevis. Kontrollavgift uttages utöver ersättning för färdbevis.

Om avsaknaden av giltigt färdbevis med hänsyn till den resandes ålder, sjukdom, bristande kännedom om lokala förhållanden eller annan omständighet är att anse som ursäktlig, skall kontrollavgift icke uttagas.

3 & Rätt att uttaga kontrollavgift tillkommer trafikföretag efter till- stånd av länsstyrelsen i det län, där linjetrafiken äger rum. Vid ansökan om tillstånd skall fogas plan över verksamheten med uppgifter om de förutsättningar som skall gälla för avgiftens uttagande och kontrollens bedrivande. Länsstyrelsens prövning skall ske i samma ordning som gäller för fast- ställande av taxa för personbefordran.

4 5 Resande som vägrar att i föreskriven ordning erlägga färdavgift och kontrollavgift må avvisas från färdmedlet.

5 & Resande äger inom tre veckor från avgiftens erläggande hos läns- styrelsen påkalla prövning av beslut om uttagande av kontrollavgift.

6 & Närmare föreskrifter om tillämpning av denna kungörelse med- delas av länsstyrelsen.

Denna kungörelse träder i kraft den . . .

Kommentarer

Kungörelsen innehåller ramföreskrifter för tillämpningen av systemet med uttagande av kontrollavgift. Motivering till förslaget redovisas i be— tänkandet s. 79 ff.

1 & Kungörelsen blir även tillämplig på andra trafikmedel än de sär- skilt uppräknade, dock under förutsättning att de används för person- befordran i linjetrafik och att länsstyrelsen utfärdat reglemente eller taxor för verksamheten.

2 5 Med att resa »utan att innehava giltigt färdbevis» förstås, att färd- bevis helt saknas, att uppvisat färdbevis inte är gällande för resan (redan makulerat, för gammalt, obehörigen ändrat osv.) eller att uppvisat färd- bevis gäller för kortare färdsträcka än den som avverkats (s.k. över- åkning).

3 ä För att länsstyrelsen skall kunna utöva tillsyn över verksamheten bör krävas att trafikföretaget lämnar en ganska detaljerad plan, vari särskilt bör anges vilka undantag från uttagandet av avgift som skall gälla, hur kontrollen skall bedrivas, hur avkrävandet av avgift avses skola ske samt vilka möjligheter den resande skall ha att vinna rättelse vid felaktigt förfarande från företagets sida (utan att besvär skall behöva föras enligt 5 5). Det förutsätts att länsstyrelsen vid sin prövning inte tillåter att avgiften sätts över viss högsta gräns.

4 & Bestämmelsen tar sikte på den situationen att snyltning med kol- lektivt samfärdsmedel inte kriminaliseras enligt ett särskilt straffstad- gande (se härom s. 94). Om utredningens alternativa förslag i kap. 7 följs, kan bestämmelsen utgå.

5 & Behov av överprövning föreligger endast i sådana fall då resande betalar avgiften samt därefter finner att beslutet om uttagande av avgif- ten varit oriktigt. Om han inte betalar måste nämligen trafikföretaget föra saken till domstol för att kravet skall bli exigibelt. Överprövningen kan grundas på att formella villkor enligt 1 och 3 åå inte uppfylls men också på att avgift uttagits i strid mot bestämmelsen i 2 5 andra styc- ket. Det ankommer alltså i sistnämnda fall på länsstyrelsen att pröva om förfarandet varit ursäktligt.

6 & Tillämpningsföreskrifterna bör innehålla anvisningar avseende för- farandet vid ansökan om tillstånd enligt 3 5. Vidare torde vissa anvis- ningar böra ges i fråga om utformningen av systemet och tillämpningen därav, anvisningar som skall iakttas av trafikföretagen vid upprättandet av planen för verksamheten. Det är önskvärt om länsstyrelserna här- vidlag kan uppnå viss enhetlighet i anvisningarna.

Förslag till Kungörelse om ändring i allmänna ordningsstadgan (1956: 617)

Härigenom förordna att 16 & allmänna ordningsstadgan (19561617) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

165

Anordnaren har att svara för att god ordning råder vid tillställ- ningen samt är pliktig att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter med avseende å ordning och säker- het som polismyndigheten medde- lar. Envar som åsidosätter sådan föreskrift må avvisas.

Vid offentlig _______ Vid meddelande ______

Föreslagen lydelse

Anordnaren har att svara för att god ordning råder vid tillställ— ningen samt är pliktig att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter med avseende å ordning och säker- het som polismyndigheten medde- lar. Envar som åsidosätter sådan föreskrift må avvisas.

Då för tillträde till offentlig till- ställning kräves särskild avgift, må anordnaren avvisa den som obehö- rigen uppehåller sig på området utan att ha erlagt avgiften.

_________ å platsen. ______ onödigt försvåras.

Denna kungörelse träder i kraft den . . .

Kommentarer

Motivering till stadgandet ges i betänkandet s. 85 ff.

Stadgandet tar sikte på det fallet att plankning inte är särskilt krimi- naliserad. Det förutsätts att utövaren av verksamheten med stöd av be- stämmelsen skall kunna påkalla polisens medverkan vid verkställandet av avvisning.

Förslag till Kungörelse om ändring i kungörelsen (1970: 561) om upprätthållande av ordning och säkerhet inom järnvägsområdet

Härigenom förordnas, att 1 & kungörelsen (1970: 561) om upprätthål- lande av ordning och säkerhet inom järnvägsområdet skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Järnvägstjänsteman i säkerhets- el- ler ordningstjänst vid statlig eller enskild järnväg får från järnvägens område avlägsna den som uppträ- der berusad eller stör ordning eller genom sitt uppträdande äventyrar säkerheten i järnvägsdriften. Han får i trängande fall taga sådan per- son i förvar. Tages någon i förvar, skall polisman ofördröjligen under- rättas. Förvar består till dess polis- man kommer tillstädes eller beho- vet av förvar eljest upphör.

Föreslagen lydelse

lä

Järnvägstjänsteman i säkerhets- eller ordningstjänst vid statlig eller enskild järnväg får från järnvägens område avlägsna den som uppträder berusad eller stör ordning eller genom sitt uppträ- dande äventyrar säkerheten i järn- vägsdriften. Han får i trängande fall taga sådan person i förvar. Tages någon i förvar, skall polis- man ofördröjligen underrättas. Förvar består till dess polisman kommer tillstädes eller behovet av förvar eljest upphör.

Resande, som vid kontroll på tåg anträffas utan giltig färdbiljett, får avvisas från tåget. Sådan åtgärd skall dock icke vidtagas, om förut- sättningar finnas enligt gällande föreskrifter att låta den resande fortsätta färden mot att avgift erlägges i särskild ordning.

Denna kungörelse träder i kraft den . . .

Kommentarer

Motivering till Stadgandet ges i betänkandet s. 87.

Stadgandet tar sikte på det fallet att snyltning med tåg inte är särskilt kriminaliserad. Det förutsätts att tågbefäl eller annan biljettgranskare vid utövandet av sin rätt att avvisa tågsnyltare äger påkalla polisens medverkan.

Föreskrifter om hur tågpersonal skall handla mot resande som anträf- fas utan att inneha giltig färdbiljett finns i Statens järnvägars person- transportföreskrifter och personexpedieringsföreskrifter (SJF 610 art. 256—260, 880 art. 318—322).

III

Sjukförsäkringsmissbruk

8. Försäkringskassorna och kontrollen av

sjukförsäkringsmissbruk

8.1 Försäkringsväsendets uppbyggnad och omfattning

Den allmänna obligatoriska sjukförsäk- ringen infördes genom lagen den 3 januari 1947 om allmän sjukförsäkring. Denna er-- sattes av lagen den 25 maj 1962 om allmän försäkring (AFL) vilken nu är gällande. Lagen har sedan ikraftträdandet undergått betydelsefulla ändringar, varvid särskilt bör nämnas reformen den 1 januari 1967, då 3-dagarskarenstiden slopades och antalet sjukpenningklasser utökades.

Den allmänna försäkringen enligt AFL omfattar sjukförsäkring, folkpension och tilläggspension. Till lagen är knuten en fri- villig sjukpenningförsäkring och en frivillig pensionsförsäkring.

För varje landstingskommun liksom för varje kommun som inte tillhör landstings— kommun skall finnas en allmän försäkrings- kassa. Då särskilda förhållanden föranleder därtill kan dock en försäkringskassas verk- samhetsområde omfatta två landstingskom- muner eller en landstingskommun och en landstingsfri kommun. F.n. är antalet för- säkringskassor 26.

Varje försäkringskassa har ett centralkon- tor som leder verksamheten. För att betjäna allmänheten finns dessutom lokalkontor inom varje försäkringskassas verksamhets- område. De löpande ärendena — huvud— sakligen utbetalning av sjukpenning och ersättning för sjukvårdskostnader samt med

dessa uppgifter sammanhängande utred- nings-, kontroll- och redovisningsfunktioner — handhas av lokalkontoren. Mera kvali- ficerade ärenden handläggs av centralkon— toren. Av särskilt intresse i detta samman- hang är att det ankommer på centralkonto- ren att utreda om polisanmälan skall göras av upptäckta brott mot försäkringskassa.

Tillsynen över de allmänna försäkrings- kassorna utövas av riksförsäkringsverkets tillsynsbyrå. Byrån övervakar legaliteten i kassornas verksamhet och utfärdar cirkulär med anvisningar och rekommendationer. Verksamheten på fältet följs genom inspek- tioner och granskning av infordrat material. Byråns strävan är att åstadkomma en en- hetlig tillämpning av bestämmelserna men kassorna lämnas relativt fria händer, t.ex. när det gäller att besluta om vilka åtgärder som skall vidtas i anledning av upptäckta brott mot försäkringskassa.

Talan mot beslut av allmän försäkrings- kassa i ärende angående försäkring förs genom besvär hos riksförsäkringsverket. Försäkringsdomstolen är slutinstans.

Vad därefter beträffar försäkringens om— fattning gäller enligt 3 5 AFL att alla svenska medborgare är försäkrade. Även andra än svenska medborgare är försäkrade om de är bosatta i riket. Varje försäkrad som fyllt 16 år skall vara inskriven i den allmänna försäkringskassa, inom vars om- råde han för året är mantalsskriven.

Syftet med den allmänna försäkringen är

att vid sjukdom eller barnsbörd bereda hjälp, dels i form av ersättning för utgifter för sjukvård eller förlossningsvård (sjuk- vårdsförmåner), dels i form av en för dag beräknad ersättning för inkomstbortfall i anledning av sjukdom eller barnsbörd (sjuk- penning).

Medan sjukvårdsförmånerna omfattar alla försäkrade enligt AFL gäller i fråga om den försäkrades rätt till sjukpenning att han skall vara placerad i sjukpenningklass. En förutsättning för sådan placering är att den inskrivne har en inkomst om minst 1800 kronor om året. Under vissa förhållanden är dock försäkrad, som är inskriven hos försäkringskassa, placerad i sjukpenning- klass fastän han inte har en årsinkomst av förvärvsarbete som uppgår till nämnda be- lopp. Undantaget gäller s.k. hemmamake- försäkring. Det beräknas att drygt 4,8 milj. försäkrade f.n. är sjukpenningplacerade och av dem ca 3,6 milj. försäkrade med enbart anställningsinkomst.

Sjukpenningklasserna är 21 till antalet. De som omfattas av hemmamakeförsäkringen placeras i sjukpenningklass nr 1, där hel sjukpenning för dag utgör 6 kronor. Inpla- ceringen i de övriga klasserna sker med hänsyn till storleken av inkomsten av för- värvsarbete.

Av sjukpenningbeloppet i varje klass ut- gör 6 kronor grundsjukpenning, återstoden tilläggssjukpenning. Högsta tilläggssjukpen- ning är 46 kronor.

Vid inskrivningen i försäkringskassa be- slutas i vilken sjukpenningklass vederbö- rande skall placeras. Placeringen skall om- prövas, när försäkringskassa fått kännedom om att den försäkrades förhållanden under- gått ändring av betydelse. Den försäkrade är skyldig att snarast och senast inom två veckor anmäla stadigvarande inkomständ- ring av betydelse för placeringen i sjukpen- ningklass.

Enligt 3 kap. 7 & AFL utgår sjukpenning vid sjukdom, som orsakar nedsättning av arbetsförmågan med minst hälften. Vid fullständig nedsättning av arbetsförmågan utgår hel sjukpenning. I annat fall utgår halv sådan.

Sjukpenning utgår enligt huvudregeln fr.o.m. dagen efter insjuknandedagen. För sjukperioder som inte varar mer än sex dagar utöver insjuknandedagen gäller den s.k. fridagsregeln, som innebär att sjukpen- ning utgår endast för dag då den försäkrade skulle ha utfört förvärvsarbete i sin huvud- sakliga sysselsättning. Under en sjukperiod borträknas dock högst två fridagar. Fri- dagsregeln gäller inte för hemmamakeför— säkrade och ej heller för sådana förvärvs- arbetande som är placerade i sjukpenning- klass för enbart grundsjukpenning och som skulle ha varit hemmamakeförsäkrade om deras årsinkomst av förvärvsarbete under— stigit 1800 kronor. Den gäller inte heller försäkrad som vid sjukperiodens början har rätt till dagpenning från erkänd arbetslös- hetskassa. Fridagsregeln tillämpas inte på semesterdagar.

8.2 Sjukanmälan

Sjukanmälan kan göras per telefon eller genom brev eller vid personligt besök. Det förekommer allmänt att försäkringskassorna installerat telefonsvarare, kombinerade med bandspelare, och telefonanmälan kan då göras hela dygnet. Överenskommelse kan träffas om att arbetsgivare skall ombesörja sjukanmälan för de hos honom anställda. Sjukanmälan kan göras till vilken kassa som helst. Vistas försäkrad på en ort utanför området för den kassa, där han är inskri- ven, kan anmälan göras till kassan för vistelseorten med samma verkan som om anmälan gjorts till den egna kassan. Anmä- lan behöver inte göras av den försäkrade själv.

Då en sjukkassa mottagit en sjukanmälan, skall kassan snarast möjligt och helst samma dag till den försäkrade översända dels en upplysningsbroschyr »när jag är sjuk» och dels en blankett för »försäkran för erhål- lande av sjukpenning». Det finns två slags blanketter, den ena, S 1, används av försäk- rade i allmänhet, den andra, S 1 H, av hemmamakeförsäkrade.

I broschyren ges anvisningar om hur blan- ketten skall fyllas i. Däri lämnas också all-

männa uppgifter om rätten till sjukpenning. Anmärkas bör att broschyren inte innehåller någon uppgift om de konsekvenser som ett oriktigt uppgiftslämnande kan medföra.

På blanketten har kassan angett den senaste dag då försäkran skall lämnas eller sändas in till kassan, dvs. normalt sjunde dagen efter sjukanmälningsdagen. Den sjukanmälde skall fylla i uppgifter om sig själv (yrke/sysselsättning, bostadstelefon, sjukdom, vistelseadress under sjuktiden) och vissa uppgifter om arbetsgivaren, då sådan finns. Vidare lämnas uppgift om den dag fr.o.m. vilken den anmälde på grund av sjukdomen fullständigt (eller för halv sjuk- penning »ej fullständigt men till minst hälften») avhållit sig från arbete. Däremot lämnas inga uppgifter om eventuellt in- komstbortfall på grund av sjukdomen.

Om den sjukanmälde hunnit bli frisk när han fyller i blanketten, skall han ange dagen för tillfrisknandet. Han skall på blankett S 1 också ange vilka dagar han skulle ha arbetat i sin huvudsakliga syssel- sättning, om han inte blivit sjuk, samt even- tuella semesterdagar.

Ifyllandet av blanketterna S 1 och S 1 H avslutas alltid med att den anmälde egen— händigt undertecknar en förklaring av inne- börd att han på heder och samvete försäkrar att lämnade uppgifter är fullständiga och sanningsenliga.

Genom denna förklaring anser kassan i regel att rätten till sjukpenning är styrkt och sjukpenning utbetalas för den tid som den försäkrade angett att nedsättning av arbetsförmågan bestått. Läkarintyg behöver i normala fall inte företes för dessa sju dagar. Kassan kan emellertid alltid fordra att nedsättning av arbetsförmågan styrks genom intyg av läkare. För utbetalning av sjukpenning för tid fr.o.m. sjunde dagen efter sjukanmälan krävs regelmässigt läkar- intyg.

Det beräknas att cirka 65 procent av alla sjukfall för försäkrade med anställningsin— komst pågår kortare tid än en vecka.

8.3 Kontrollåtgärder

I ett av riksförsäkringsverket utfärdat cir- kulär nr 19/1966 definieras sjukkontroll som åtgärder vilka försäkringskassan vidtar för att få underlag för riktig utbetalning av sjukpenning. I cirkuläret framhålls att slo- pandet av 3-dagarskarenstiden, den högre kompensationsgraden och sjukpenningska- lans utbyggnad kan antas medföra ökat behov av närmare kontakt med sjukfallen. För detta ändamål anbefalls en intensifierad sjukkontrollverksamhet.

Den primära kontrollåtgärden utgör in- fordrandet av försäkran S 1 resp. S 1 H. Som nämnts måste försäkran avges av varje sjukanmäld som gör anspråk på sjukpen- ning. Fr.o.m. sjunde dagen efter sjukanmäl- ningsdagen skall den sjukskrivne som regel lämna läkarintyg.

Enligt cirkuläret bör en försäkrad, som haft upprepade korta sjukperioder utan läkarintyg, såvida inte särskilda skäl leder till annat, i skrivelse åläggas att vid kom- mande sjukfall styrka nedsättning av arbets- förmågan med läkarintyg från den första dag för vilken sjukpenning kan utgå. Skri- velsen bör — regelmässigt först efter sam- råd med förtroendeläkaren _ tillställas försäkrad så snart han varit sjukskriven minst sex gånger under loppet av en tolv- månadersperiod.

Om det med hänsyn till omständigheterna kan anses tillförlitligen styrkt, att den för- säkrade även efter utgången av den tid som täcks av hans egen försäkran lidit av sjuk- dom som avses i 3 kap. 7 & AFL, kan sjukpenning likväl utbetalas oaktat läkar- intyg ej kunnat företes.

I syfte att upptäcka fall, som kräver sär- skild kontroll, skall en fortlöpande genom- gång ske av det sjukfallsregister som förs av kassorna. Det framhålls i cirkulär 19 att det är synnerligen viktigt att denna genom- gång inte blir eftersatt och att den föran- leder erforderliga kontakter med försäkrad, arbetsgivare, läkare m.fl. Kassorna måste för varje kontor fastställa en bestämd plan för sådan genomgång.

En effektiv form av sjukkontroll, när det

gäller anställda, har visat sig vara förfrågan hos arbetsgivare om frånvarotid från arbe- tet. Sådan förfrågan anses helst böra ske skriftligen. För detta ändamål har upprät- tats två typer av tryckta formulärskrivelser med därtill fogade svarsblanketter. Den ena formulärskrivelsen, MO 35, används beträf- fande anställda som försäkrar att de är arbetsföra när försäkran skrivs ut. Därige- nom kontrolleras dels frånvarotiden från arbetet och dels sådana i försäkran lämnade uppgifter som har betydelse för kassans tillämpning av fridagsregeln.

Den andra formulärskrivelsen, MO 36, används beträffande anställda som uppgivit att de fortfarande är sjuka när försäkran skrivs ut. Dess syfte är att kontrollera från- varotid från arbetet både i pågående och avslutade fall.

Undersökningen av frånvarotid bör enligt cirkuläret ske stickprovsvis och som regel omfatta minst tio procent av samtliga sjuk- fall. Kontroll av uppgifter som har bety- delse för tillämpning av fridagsregeln bör alltid ske i fall, där försäkrad uppgivit att han skulle ha utfört förvärvsarbete i sin huvudsakliga sysselsättning på dag, som normalt kunde förväntas vara arbetsfri.

Den förut nämnda rationella och för de försäkrade bekväma vägen att låta arbets- givare ta emot sjuk- och friskanmälan från sina anställda i egenskap av ombud för kassan och vidarebefordra anmälningarna till kassan utgör samtidigt en verksam kon- trollåtgärd.

Infordrandet av Försäkran S 2 — en blankett för ytterligare kontroll av främst antalet dagar då den försäkrade skulle ha utfört arbete i sin huvudsakliga sysselsätt- ning — bör enligt cirkuläret ske Stickprovs— vis såväl under pågående sjukskrivning som i anslutning till friskskrivning, innan utbe- talning av sjukpenning äger rum. Den grupp av försäkrade som därvid främst anses böra komma ifråga är egna företagare och hem- mamakar, speciellt med hänsyn till svårig— heten att beträffande dem kunna utnyttja annan effektiv kontrollmetod.

Den externa sjukkontrollen (hembesöken) har fått en mera undanskymd ställning. Den

har i praktiken inte visat sig ha någon på- taglig effekt i form av upptäckta fall av missbruk och den är dyr i förhållande till andra kontrollinstrument. Värdet av Cen externa kontrollen anses främst ligga på det psykologiska planet. Enbart förekomsten av sådan kontroll och allmänhetens kännedom om att den förekommer torde enligt cirku- läret sannolikt utgöra en viktig faktor, när det gäller att förebygga missbruk av sjuk- försäkringen. Det är därför av vikt att Cen externa sjukkontrollen ges publicitet i olika former.

Två huvudtyper av extern sjukkontroll kan förekomma. Den ena sker i slumpvis utvalda fall, företrädesvis dock nyanmälda sådana, och kan förekomma i form av s.k. intensivkontroll. Sistnämnda kontroll inne- bär att ett antal externutredare dras sam- man till ett lokalkontor inom vars verk- samhetsområde ett så stort antal besök som möjligt företas under en kort tidsperiod. Den andra typen av externkontroll sker mera systematiskt och med ledning av det som framkommit vid genomgång av sjuk- fallsregistret.

Centralkontoret bör enligt cirkuläret på lämpligt sätt se till att externkontrollen be- drivs planmässigt och att, i den mån så finns erforderligt, de befattningshavare som har att utöva kontrollen även utnyttjas för ut- redningsverksamhet avseende såväl sjukför- säkrings- som pensionsärenden.

Slutligen anförs i cirkulär 19/ 1966 att effektiv medverkan krävs av förtroendelä- karna för att sjukkontrollen skall kunna fungera tillfredsställande. Det är av stor vikt att förtroendeläkare medverkar till att ge erforderlig handledning åt den personal som sysslar med sjukkontroll. Syftet härmed skall vara att ge personalen insikt om vilka slag av sjukfall som fordrar bedömning av förtroendeläkare samt ge riktlinjer för be- dömning av vissa typfall och normer för urvalet av fall av extern sjukkontroll. Det är nödvändigt att förtroendeläkare ibland gör besök på lokalkontor för att ta del av sjukfallsregister samt förhållandena i övrigt på kontoret.

I 4 kap. 2 & AFL stadgas att de allmänna

försäkringskassorna skall vidtaga särskilda åtgärder då sjukpenning utgivits till någon för nittio dagar i följd. Riksförsäkringsver- ket har i cirkulär nr 12/1965 lämnat när- mare föreskrifter härom. Det framhålls att denna 90-dagarsgranskning utgör ett led i den kontrollverksamhet som åvilar kas- sorna. Granskningen har till ändamål att a) uppspåra rehabiliteringsfall, b) undersöka möjligheterna till åtgärder i dessa, c) tillse att lämplig rehabiliteringsåtgärd sätts in då sådan befinnes erforderlig och möjlig, d) utröna huruvida den försäkrade bör åtnjuta sjukbidrag eller förtidspension samt e) upp- spåra fall av försäkringsmissbruk. 90-dagarsgranskningen förutsätts skola vara förlagd till centralkontoret, där inte särskilda omständigheter föranleder annat.

8.4 Åtgärder vid misstanke om försäkringsmissbruk

I ett cirkulär nr S 15/1960 framhöll riksför- säkringsverket att under senare år upp- märksammats en ökning av antalet åtal för brott, begångna mot allmänna sjukkassor. Det ansågs angeläget att dessa brott beivra- des samt att man här uppnådde enhetlighet sjukkassorna emellan och bättre möjligheter för riksförsäkringsanstalten att följa förhål- landena. Vissa föreskrifter lämnades om skyldighet för kassorna att pröva frågan om polisanmälan skulle göras vid misstanke om brott samt att lämna uppgifter till riskför- säkringsanstalten om gjorda anmälningar.

Detta cirkulär upphävdes och ersattes med ett nytt cirkulär nr 17/1968, vilket trädde i kraft fr.o.m. januari 1969. I det stadgas att om det föreligger grundad anledning anta att någon begått brott mot den allmänna försäkringen, så skall försäk- ringskassans styrelse eller annan som sty- relsen förordnar pröva huruvida anmälan till åklagarmyndigheten skall göras. I tvek- samma fall bör samråd dessförinnan äga rum med riksförsäkringsverkets ombuds- man.

Som framgår av texten uttrycker detta cirkulär en mera återhållsam linje än det ti- digare. Riksförsäkringsverket ville genom

det nya cirkuläret medverka till att antalet obefogade anmälningar nedbringades. Det stod klart att en betydande sovring måste ske samt att endast klara fall, där de sub- jektiva rekvisiten täckte de objektiva, borde bli föremål för polisanmälan. Några när- mare föreskrifter om hur denna sovring skulle gå till lämnades dock inte i cirkulä- ret. Det ankommer sålunda på centralkon- toren i de olika försäkringskassorna att själva fastställa de normer som skall gälla för prövningen. Att praxis därvidlag varie- rar från en kassa till en annan framgår av den skiftande anmälningsfrekvensen.

Då en försäkringskassa genom sina kon- trollåtgärder får fram att någon försäk- ringstagare uppburit sjukpenning utan att vara berättigad därtill, undersöker man först orsaken till felet. Framkommer det därvid att det varit fråga om felaktig hand- läggning från kassans sida och att försäk- ringstagaren inte hade bort inse att han uppburit för mycket, torde man i allmänhet låta saken bero. Om den försäkrade där- emot bort inse att det begåtts ett fel eller om kassans personal inte kunnat lastas för den felaktiga utbetalningen, sker regelmäs- sigt återkrav av det för mycket utbetalda. Därvid åberopas bestämmelsen i 20 kap. 4 & AFL, vilken tar sikte på det fall att »någon genom oriktiga uppgifter eller genom un- derlåtenhet att fullgöra honom åvilande uppgifts- eller anmälningsskyldighet eller annorledes förorsakat att ersättning utgått med för högt belopp eller eljest obehörigen eller med för högt belopp uppburit ersätt- ning och skäligen bort inse detta . . .»

Om den försäkrade inte betalar frivilligt, brukar försäkringskassan skriva till honom och meddela att kassan vid eventuellt sjuk- fall kommer att avräkna sin fordran på kommande sjukersättning. Enligt 20 kap. 4 5 andra stycket AFL äger kassan därvid innehålla skäligt belopp. Vissa kassor har som riktlinje att aldrig innehålla mer än en tredjedel av den sjukpenning som vederbö- rande är berättigad till.

Om misstanke framkommer att försäkrad gjort sig skyldig till brottsligt förfarande, brukar den vanliga åtgärden vara att han

kallas till centralkontoret för samtal. Läm- nade uppgifter kontrolleras och den försäk— rade får förklara sig. Anses dessa förkla- ringar inte vara godtagbara, görs en mera omfattande undersökning, vilken läggs till grund för prövningen om polisanmälan skall ske. Vissa centralkontor förfogar över per- sonal som har lång erfarenhet av utred- ningsarbete (f.d. polismän), varför materia— let i många fall fyller nära nog samma anspråk som ett förundersökningsprotokoll.

Nämnas bör att försäkringskassorna, då uppsåtligt missbruk konstaterats, regelmäs- sigt gör anteckning härom på vederböran- des kort i sjukfallsregistret, s.k. SK-marke- ring. Detta medför att den försäkrade blir föremål för särskild uppmärksamhet vid eventuell ny sjukskrivning. Risken för åter- fall i försäkringsmissbruk är i dessa fall mycket liten.

Ytterligare bör nämnas att, även om förutsättningar finns för återkrav av för mycket erlagd sjukersättning genom fram- tida innehållande av sjukpenning, så före- kommer det i stor utsträckning att kassan uppdrar åt allmän åklagare att föra talan om enskilt anspråk i mål om sjukförsäk- ringsbedrägeri.

I 3 kap. 17 & AFL ges vissa bestämmelser om rätt för försäkringskassa att dra in eller sätta ned sjukpenning jämte barntillägg, om den försäkrade vägrar att följa den ordning som gäller för uppbärande av sjukersättning (hindrar den externa sjukkontrollen, ej läm- nar uppgift om ändrad vistelseadress eller obehörigen avreser till utlandet under sjuk- dom, underlåter att anmäla ändrade in- komstförhållanden).

Av generell räckvidd inom den allmänna försäkringen är den rätt till indragning eller nedsättning av ersättning, varom stadgas i 20 kap. 3 & AFL. För sådan åtgärd förut- sätts att den som är berättigad till ersätt- ningen a) uppsåtligen åsamkat sig sjukdom eller skada, som orsakat den utgift eller nedsätt- ning av arbetsförmågan, för vilken ersätt— ning begärs;

b) ådragit sig sjukdomen eller skadan vid förövandet av handling, för vilken ansvar

genom lagakraftägande dom ådömts honom; c) vägrar att underkasta sig undersökning av läkare eller att följa läkares föreskrifter eller eljest gör sig skyldig till grov oaktsam- het ur hälsosynpunkt;

d) medvetet eller av grov vårdslöshet läm- nar oriktig eller vilseledande uppgift angå- ende förhållande, som är av betydelse för rätten till ersättning.

Av speciellt intresse för detta betänkande är situationen under d). En motsvarande bestämmelse fanns upptagen i socialvårds- kommitténs betänkande VII angående lag om allmän sjukförsäkring (SOU 1944: 15). Enligt den föreslagna & 24 skulle sjukpen- ning kunna skäligen nedsättas eller helt dras in för försäkrad som »i syfte att utfå sjuk- hjälp medvetet lämnar oriktiga eller vilse- ledande uppgifter».

Bestämmelsen, som socialvårdskommittén inte ansåg sig behöva närmare motivera, behandlades i propositionen den 27 septem- ber 1946 (nr 312) med förslag till lag om allmän sjukförsäkring. I enlighet med pen— sionsstyrelsens förslag vidgade departe- mentchefen, statsrådet Möller, utrymmet för nedsättnings- och indragningsrätten till att även gälla fall där den försäkrade läm- nade felaktiga uppgifter av grov vårdslöshet.

8.5 Sjukpenningutredningens förslag

Frågan om en radikal omläggning av syste- met med sjukförsäkring har nyligen aktua- liserats genom ett av Sjukpenningutred- ningen framlagt förslag, Beskattade för- måner vid sjukdom och arbetslöshet m.m. (SOU 1972: 60).

Förslaget innebär bl.a. att sjukpenningen blir skattepliktig och omvandlas till sjuklön. För varje inskriven försäkrad med förvärvs- inkomst som berättigar till anslutning till sjukpenningförsäkring skall försäkringskas- san fastställa en årsinkomst, avrundad till jämnt hundratal kronor. Denna inkomst utgör den försäkrades sjukpenninggrun- dande inkomst. Den nedre gränsen för skattepliktig sjukpenning bestäms till 4 500 kronor, dvs. samma inkomstgräns som re- gelmässigt gäller för deklarationsplikten.

Den övre gränsen för årsinkomst av för- värvsarbete som skall grunda rätt till sjuk— penning anknyts direkt till basbeloppet en— ligt AFL och blir 7 l / 2 gånger det basbelopp som gäller vid ingången av året. På grund- val av 1972 års förhållanden skulle högsta sjukpenninggrundande inkomst därigenom bli 53200 kronor. Förslaget innebär att kompensationsnivån inom den allmänna sjukförsäkringen bestäms till 90 procent av inkomstbortfallet.

Sjukpenning från hemmamakeförsäk- ringen och den frivilliga sjukpenningförsäk- ringen föreslås bli undantagen från beskatt— ning. Utredningen räknar generellt upp hemmamakesjukpenningen från 6 till 8 kro— nor, skattefritt. Vidare föreslås en höjning för studerande och hemmamakar av det belopp för vilket frivillig sjukpenning resp. sjukpenningtillägg skall kunna tecknas, så att de totala sjukpenningförmånerna kan uppgå till högst 20 kronor, skattefritt.

Enligt sina direktiv har Sjukpenningutred— ningen också tagit upp frågan om arbetsgi- varinträde beträffande arbetstagaren till- kommande sjukpenning. Sådant arbetsgivar- inträde anses liksom hittills böra vara beroende av att kollektivavtalad sjuklön föreligger (frivilligt arbetsgivarinträde). Ar- betsmarknadsparternas medverkan ger en viss garanti för att denna form av sjuklön förbehålls fall där en godtagbar tillämpning kan påräknas. I samband med att sjukpen- ningen görs skattepliktig och sjukpenning— beloppen därmed höjs, skapas enligt utred- ningens mening förutsättningar för en ut— vidgad användning av sjuklön med arbets- givarinträde.

Sjukpenningutredningen har också Över- vägt huruvida arbetsgivaren skulle kunna svara för utbetalning av sjuklön vid varje sjukfall under en kortare tid, varvid försäk- ringskassan inte behövde registrera sjukfal- let och ej heller betala ut sjukpenning till arbetsgivaren. Detta skulle innebära att arbetsgivare åläggs att obligatoriskt och utan återkravsrätt mot sjukförsäkringen utge sjuklön under begränsad tid, när en anställd är sjuk. Tillgänglig statistik visar att om en obligatorisk sjuklöneperiod vid

sjukdom sattes till sju dagar, så skulle mer än hälften av samtliga sjukfall regleras utan att sjukförsäkringen behövde träda in.

Mot denna bakgrund har Sjukpenningut- redningen föreslagit som ett alternativ för vidare bearbetning att för arbetsgivare före- skrivs skyldighet att under de sju första dagarna av varje sjukperiod, inkl. insjuk- nandedagen, utge sjuklön vid sjukdom till arbetstagare, som utfört arbete i anställning hos arbetsgivaren av viss varaktighet. Ut- redningens experter Bo Johansson från TCO och Lars—Olof Lundberg från LO har dock inte ansett sig kunna biträda detta förslag. Huvudanledningen därtill är att en sådan ordning skulle innebära ett ökat beroende av de anställda i förhållande till arbetsgivaren. Vidare anges att arbetsgiva- ren vid obligatorisk sjuklön skulle få ett direkt ekonomiskt intresse av att förhindra den anställdes sjukfrånvaro, vilket bl.a. kunde leda till en mer ingående kontroll av de anställda.

Sjukpenningutredningens förslag är f.n. föremål för remissbehandling.

8.6 Vissa uppgifter om sjukförsäkringen i Danmark och Norge1

8.6.1 Danmark

Den allmänna sjukförsäkringen regleras i lagen den 10 juni 1960 om offentlig syge- forsikring.

I varje kommun finns en sjukkassa. Denna leds av en styrelse som till 2/3 väljs av kassans generalförsamling och till 1/3 av den kommunala myndigheten. Kassorna har sammanslutit sig till centralföreningar som omfattar ett visst landområde (oftast ett amt) och centralföreningarna har samman- slutit sig till »de samvirkende central- foreningar af sygekasser i Danmark».

Av särskilt intresse i detta sammanhang är den del av sjukförsäkringen som avser »dagpengehjaelp» (motsvarande vår sjukpen-

1 Framställningen är summarisk och grundas på uppgifter som utredningen inhämtat vid stu- diebesök i dessa länder.

ning). Den omfattar dels en obligatorisk försäkring för löntagare, dels en frivillig försäkring för dem, som inte tillhör denna kategori.

Den obligatoriska »dagpengeordningen» omfattar i princip alla löntagare, som inte tidigare är försäkrade under sjukdom enligt särskild lagstiftning, t.ex. tjänstemän, vissa funktionärer och sjömän. Löntagare, som genom särskild överenskommelse tillförsäk- rats rätt till lön eller dagpeng under sjukdom i minst samma omfattning som den lagen erbjuder, undantas också från den obliga- toriska dagpengeordningen. Av praktiska skäl omfattar ordningen ej heller tillfällig hjälp i privata hem eller andra kortva- riga eller tillfälliga arbetsförhållanden och slutligen ej heller personer som uppbär inkomstbestämd folkpension.

Rätten till utbetalning av dagpeng förut- sätter att det föreligger medlemskap i er- känd sjukkassa. Det är vidare en förutsätt- ning att den ersättningsberättigade vid sjukdomens inträde är i arbete och har haft minst 40 timmars sysselsättning de sista fyra veckorna. Arbetslösa medlemmar i statserkänd arbetslöshetskassa har dock också tillgång till dagpeng.

Dagpeng åtnjuts inte för de första sex dagarna i varje sjukperiod. Karenstiden börjar att löpa fr.o.m. den dag, då den sjukanmälde försummat sitt arbete hela dagen.

Dagpengen utgör fr.o.m. den 1 april 1972 högst 106 DKr för familjeförsörjare och högst 86 DKr för annan person över 18 år samt 43 DKr för annan person under 18 år. Den får doek ej överstiga 90 procent av vederbörandes aktuella arbetsinkomst. Dag- pengen, som utgör skattepliktig inkomst, utbetalas för sex dagar i veckan och kan utgå under längst 312 dagar inom en 24-månadersperiod.

Då sjukperioden uppgår till två veckor kan sjukkassan, om detta anses påkallat, avkräva medlemmen ett läkarintyg. Det är en förutsättning för att åtnjuta dagpeng att den sjukanmälde underkastar sig nödvändig sjukvård.

Vid sjukanmälan lämnar den försäkrade

uppgifter på »tro og love» om sjukdomen och dess varaktighet. Vidare företes arbets- givarens bekräftelse på att anställning före— ligger. Det krävs inte läkarintyg vid anmä— lan. Vid utbetalningen kvitterar den sjuk- anmälde beloppet. Han bekräftar samtidigt att han på grund av sjukdom inte kunnat arbeta, att han inte samtidigt mottagit an- nan ersättning i form av arbetslöshetsun- derstöd, olycksförsäkringsdagpeng eller se— mesterlön samt att dagpengen inte översti- ger 90 procent av den dagliga förtjänsten före sjukfallet.

I sjukförsäkringslagen finns särskilda be— stämmelser enligt vilka den som åtkommit dagpeng genom svek går förlustig rätten till denna. Vidare stadgas om skyldighet att betala tillbaka orättmätigt erhållen dagpeng och om uteslutning från rätten att uppbära dagpeng eller suspension från rätten att vara ansluten till kassan, då den försäkrade ådagalägger grovt svek. I övrigt hänvisas till straffelovens bestämmelser om straff för bedrägeri vid försäkringsmissbruk.

Det förekommer mycket sällan att sjuk- kassemissbruk blir polisanmält. I så fall gäl- ler det mycket allvarliga fall, där någon fräckt utnyttjar systemet utan att det före- ligger något socialt behov. Det rör sig också om höga belopp. Ringa fall av socialbedrä- geri är inte kända av polisen.

Genom en nyligen antagen lag om offent- lig sjukförsäkring, vilken skall träda i kraft den 1 april 1973, kommer det danska syste- met att undergå betydande förändringar. Administrationen övertas av kommunerna varvid de skall bistås av en central »sikrings— styrelse». Dagpengeförsäkringen blir obliga- torisk för anställda och egna företagare. Dagpeng till anställd vid sjukdom och olycksfall skall utges av arbetsgivaren för de första fem veckorna och därefter av kommunens sociala nämnd. Karenstiden slopas alltså här. Dagpengens belopp beräk— nas på arbetstagarens genomsnittliga arbets— inkomst i viss ordning. För egna företagare, som skall uppbära dagpengen av den sociala nämnden, gäller fem veckors karenstid. En frivillig försäkring ordnas för dem under karenstiden liksom för hemmamakar som

överhuvudtaget ej omfattas av den obliga- toriska försäkringen.

Till grund för den nya lagen ligger ett av socialreformkommissionen avgett betän- kande »om det sociale tryghedssystem» (nr 54/1969). I samband med diskussionen om den nya ordningen med arbetsgivarbe- talning och slopandet av karenstid tog kom- missionen även upp frågan om reformens betydelse för sjukförsäkringsmissbruk. Där- vid framhölls att ett av karensreglernas syf- ten var att hindra missbruk. Det övervägdes därefter om inte missbruk kunde förebyggas med andra medel som inte innebar någon inskränkning till sjukhjälp för de verkligt behövande.

Socialreformkommissionen konstaterade att någon verklig garanti för att utbetalning av dagpeng begränsas till sådana personer som saknar arbetsförmåga, antagligen bara kan uppnås om det krävs att vederbörande företer läkarintyg, då han begär dagpeng. Kommissionen ansåg dock inte detta vara möjligt av hänsyn till läkarnas arbetsbörda. Om läkarintyg skall krävas vid varje sjuk- anmälan kunde man enligt kommissionen knappast tänka sig lägre karenstid än tre dagar.

Genom att arbetsgivaren enligt lagförsla- get skall svara för utbetalningen av dagpeng vid kortvarig sjukdom har dock karenstiden kunnat undvaras. Kontrollen läggs på ar- betsgivaren. Denne ges rätt att kräva att sjukdomen styrks genom läkarintyg som skall bekostas av den enskilde.

Slutligen bör nämnas att lagförslaget inte innehåller några bestämmelser om sanktio- ner på administrativ väg vid försäkrings- missbruk. Däremot föreskrivs att den, som lämnar oriktiga eller vilseledande uppgifter enligt lagen eller förtiger uppgifter av bety- delse för avgörandet, straffas med böter eller »haefte», såvida inte allvarligare straff följer av allmän strafflag. Enligt den all- männa praxis som gäller kan man dock utgå ifrån att denna straffbestämmelse inte kommer att tillämpas.

8.6.2 Norge

Sjukförsäkringen ingår i »folketrygden» som är en obligatorisk försäkring. Folketrygden administreras centralt av ett rikstrygdeverk. På det lokala planet finns 450 trygdekontor, som svarar för beräkning och utbetalning av ersättningar. Lagen den 17 juni 1966 om folketrygd innehåller regler om rätt att upp- bära sjukpenning vid sjukdom.

Denna rätt tillkommer försäkrad som har arbetsinkomst av offentlig eller privat tjänst. Sjukpenningen beräknas på den arbetsin— komst som vederbörande hade omedelbart innan arbetsoförmågan inträdde. Sjukpen- ning utgör 4 NKr per dag + en promille av den årliga inkomsten, dock högst 90 pro- cent av arbetslnkomsten sedan denna redu- cerats med direkta skatter och trygdeavgift. Sjukpenning utgår inte om den årliga ar- betsinkomsten underskrider 4 000 NKr.

Sjukpenning utgår i regel inte för de tre första dagarna, insjuknandedagen inräknad. I övrigt utgår sjukpenning för alla dagar utom söndagar.

Vid sjukskrivning skall den försäkrade först besöka läkare. Denne sänder sjukan- mälan med uppgift om den försäkrades namn och övriga persondata, arbetsgivarens namn och adress till trygdekontoret. Där läggs upp ett s.k. stönadskort (stdnad=un— derstöd) på den försäkrade för beräkning av sjukpenning m.m. Trygdekontoret sänder förfrågan till arbetsgivaren på särskild blan- kett. Denna blankett, som bl.a. skall inne- hålla uppgifter om den sjukes inkomstför- hållanden, skall fyllas i av arbetsgivaren och omgående återsändas till trygdekon- toret.

Innan sjukpenning betalas ut skall sjuk- penning-attesten fyllas i. Den försäkrade skall därvid ange om han utfört eller del- tagit i något arbete under den period för vilken krävs sjukpenning. Om han varit intagen på sjukhus under sjukperioden skall detta också anges. Vidare skall den försäk- rade lämna vissa uppgifter om försörjnings— bördan. Det finns upptaget på blanketten att oriktiga uppgifter kan »fpre til tab av stenad og til straff».

Attesten skall också undertecknas av ar- betsgivaren som intygar att den försäkrade inte arbetat (eller bara delvis arbetat) hos honom under perioden.

Som regel utbetalas sjukpenning för vecka. Det kan i vissa fall bli tal om att anlita en kontrolläkare.

Den som lämnar oriktig uppgift för att få ut sjukpenning kan göras ansvarig för be- drägeri eller försök till bedrägeri. I lagen om folketrygd upptas under & 18—6 straff- bestämmelse enligt vilken straffet utgör bö- ter för den som mot bättre vetande lämnar oriktiga upplysningar eller förtiger väsent- liga upplysningar av betydelse för rättighe- ter eller plikter enligt denna lag. Straffbe- stämmelsen är uttryckligen subsidiär till all— varligare straffbud i den allmänna straffla- gen.

Upptäckten av ett sjukpenningmissbruk medför sällan att trygdekassan polisanmäler saken. I allmänhet nöjer man sig med att kräva tillbaka beloppet. Därvid stöder sig kassan på en bestämmelse i lagen (5 15—8) enligt vilken återbetalning skall ske, då försäkringskassan lider förlust genom fel eller försummelse från den försäkrades sida eller från någon som handlar på dennes vägnar. Detta gäller också »for meget utbe- talt stenad som er oppebåret i strid med redelighet og god tro». Beloppet jämte ränta kan dras av från framtida bidrag eller drivas in enligt samma regler som gäller för skatter.

Förutsättningarna för att upptäcka miss- bruk är inte stora. Det förekommer troligen betydande »dold» brottslighet.

Är det fråga om mindre belopp sker aldrig polisanmälan. Dessa fall klaras upp »inom huset», varvid anteckning görs på personkortet. Föreligger det bedrägeri me- delst förfalskning kan det dock bli fråga om polisanmälan även om det erhållna belop- pet är lågt.

I Oslo gäller som allmän regel att polis- anmälan av försäkringsbedrägeri underlåts om värdet ligger under 100 NKr. Man upp- täcker här omkring 100 fall om året, där misstanke föreligger om straffbart missbruk. Mindre än hälften av dessa fall blir polis-

anmälda (år 1970: 42, år 1971: 32). Det all- männa intrycket är att man ser mildare på sjukförsäkringsmissbruket i landsorten. En- ligt uppgift förekommer det t.ex. endast några få fall av polisanmälan i Bergen.

9. Rättsingripanden mot sjukförsäkringsmissbruk

9.1 Upptäckta och anmälda brott

Som framgår av föregående kapitel lägger försäkringskassorna ned betydande an- strängningar för att kontrollera att reglerna för erhållande av sjukpenning efterlevs. Man räknar med att ca 10 procent av samt- liga sjukanmälda fall omfattas av kontrollen i fråga om frånvarotid från arbetet. Vid Skaraborgs läns allmänna försäkringskassa förekom sålunda år 1970 tillhopa 160182 sjukskrivna, av vilka 19535 (12,2 procent) blev föremål för lokalkontorens kontroll. 571 (2,9 procent) av de kontrollerade miss— tänktes för brott. I 101 fall skedde polis— anmälan.

Någon säker uppfattning om den verkliga förekomsten av sjukförsäkringsmissbruk kan inte erhållas. Man kan emellertid utgå ifrån att en ganska betydande dold brottslighet föreligger, särskilt om man beaktar att kon- trollen är ganska slumpmässig. Det finns också olika grupper av försäkrade, t.ex. hemmamakar och egna företagare, som av naturliga skäl är svåra att kontrollera. För sådana försäkrade kan det vara särskilt be- svärande att avstå från arbete under sjuk- perioden. Nämnas bör vidare att det i viss utsträckning förekommer sjukanmälan och frånvaro från arbetet utan att arbetsoför- mågan är medicinskt motiverad, en typ av missbruk som normalt inte omfattas av kontrollen. Denna måste i stället inriktas på sådana fall då missbruket kan klarläggas

och detta gäller framför allt då den försäk- rade trots avgiven försäkran arbetat under sjukperioden.

Det är också till största delen sådana fall som hänförs till sjukförsäkringsmissbruk och som blir föremål för rättsingripande. Det straffbara förfarandet ligger i att den sjuk— anmälde arbetar under perioden i sådan om— fattning att han därigenom kan sägas åda- galägga arbetsförmåga. Vidare förekommer i viss utsträckning att den sjukanmälde manipulerar med kvitton, intyg och dylikt eller lämnar oriktiga eller ofullständiga uppgifter om arbets— och semesterdagar i försäkran eller underlåter att anmäla änd- ring i sina inkomstförhållanden, varigenom sjukersättningen kan bli för hög.1

Fördelningen mellan olika typer av för- säkringsmissbruk belyses av en undersök— ning som gjorts av Skaraborgs läns allmänna försäkringskassa. Under perioden den 1 april—den 31 december 1971 insändes 526 ärenden från lokalkontoren till centralkon— toret för vidare utredning. Ärendena för- delas enligt följande.

1 I ett mål, NJA 1958 C 82, fälldes en person till ansvar för sjukkassebedrägeri bestående i att han lämnat sjukkassan oriktiga uppgifter om sina inkomster och därigenom uppnått för hög sjukpenningklass. Exempel på fall där domstol dömt för bedrägeri medelst förfalskning, då går- ningsmannen styrkt sin påstådda sjukdom med förfalskade läkarintyg, ges i NJA 1959 C 1053 och C 1078.

Ärendeslag Antal fall 3:6 AFL Underlåtenhet att anmäla inkomständring 2 3:7 AFL Arbete under tid för sjukskrivning

Tid som täcks av försäkran 165 Tid som ej täcks av försäkran 53 3:9 AFL Oriktiga uppgifter angående barn 2 3:10 AFL Oriktiga uppgifter

a) angående fridagar 102

b) » arbetslöshet 83

c) » semester 4

d) » tjänstledighet 7 3:15 AFL Oriktiga uppgifter angående värnpliktstjänstgöring 1 20:9 AFL Arbetsgivare som underlåtit att lämna uppgift 89

Manipulationer med

läkarintyg 13 fullmakt 2

annat 3

526

Vid utredningens överläggningar med fö— reträdare för allmänna försäkringskassor i landet har framgått att riksförsäkringsver- kets cirkulär nr 17/1968 (se ovan 5. 113) strikt tillämpas vid prövningen av anmäl— ningsfrågan. Som nämnts ankommer det på varje försäkringskassas centralkontor att besluta i vilka fall anmälan om åtal skall ske. Generellt kan sägas att i bagatellartade fall, då skadan är ringa och den försäkrade kan lämna godtagbar förklaring till sitt handlingssätt, försöker försäkringskassorna i allmänhet själva klara upp saken utan att koppla in polisen. Det gäller här särskilt sådana fall där lämnandet av oriktiga upp- gifter kan antas bero på missförstånd eller okunnighet och man alltså har anledning räkna med att brist föreligger i fråga om de subjektiva brottsrekvisiten.

I fråga om de s.k. endagsfallen gäller som allmän rekommendation att polisanmälan bör underlåtas. I de för försäkringskassorna gällande anvisningarna (Handbok II EB IV p. 7 &) anförs sålunda: »Om det efter verk- ställd utredning framkommer att den för- säkrade lämnat felaktiga uppgifter, skall till prövning upptas frågan om polisutredning skall begäras. Finns skälig anledning anta

att ren misskrivning från den försäkrades sida föreligger i fråga om sjukperiodens sista dag — endagsfall —— bör polisutredning ej begäras.»

Man kan alltså räkna med att åtskilliga upptäckta fall av försäkringsmissbruk skrivs av inom försäkringskassorna efter viss ut- redning. Någon enhetlig linje i anmälnings- frågan synes dock inte föreligga. Vid en konferens som Södra Sveriges försäkrings- kassors direktörer m.fl. höll i maj 1970 framkom delade meningar i frågan. Några menade att försäkringskassorna alltid borde överlåta den straffrättsliga prövningen till åklagare- och polismyndighet medan andra förordade en begränsning av polisanmäl— ningarna, bl.a. därför att rättsväsendet sak— nade möjligheter att ta upp och utreda alla fall. Därvid pekade man också på den höga avskrivningsfrekvensen hos åklagarna, vil— ket tydde på att kassorna gick för hårt fram —— åtminstone kunde klienterna uppfatta det så.

Den något skiftande praxis som tycks råda bland försäkringskassorna belyses av tabell 9:I. Vissa kassor har relativt sett mycket hög anmälningsfrekvens. Tabellen visar också att anmälningarna under åren

Försäkringskassa 1966 1967 1968 1969 1970 3100 Stockholm 146 135 154 156 172 3400 Malmö 92 109 112 108 118 3800 Göteborg 92 51 144 141 136 0200 Sthlm läns 56 70 162 132 111 0300 Uppsala läns 41 56 58 46 71 0400 Södermanlands läns 15 47 18 29 53 0500 Östergötlands läns 32 61 38 54 68 0600 Jönköpings läns 77 73 113 56 78 0700 Kronobergs läns 15 8 16 14 13 0800 Kalmar läns 33 40 17 21 49 0900 Gotlands läns 6 2 2 — 8 1000 Blekinge läns 35 13 27 11 18 1100 Kristianstads läns 39 47 36 33 40 1200 Malmöhus läns 84 66 99 46 58 1300 Hallands läns 30 18 33 35 18 1400 Bohusläns läns 47 28 46 33 26 1500 Älvsborgs läns 80 136 163 115 157 1600 Skaraborgs läns 31 25 43 42 101 1700 Värmlands läns 28 3 86 56 64 1800 Örebro läns 21 32 79 41 35 1900 Västmanlands läns 21 63 73 47 144 2000 Kopparbergs läns 46 23 29 52 48 2100 Gävleborgs läns 62 59 48 48 71 2200 Västernorrlands läns 69 141 61 49 56 2300 Jämtlands läns 17 23 20 13 18 2400 Västerbottens läns 30 21 24 7 17 2500 Norrbottens läns 66 80 38 44 49 Summa 1 311 1 430 1.739 1.429 1.797

1966—1970 ökat från sammanlagt 1 311 till 1797 fall. Nedgången 1969 anses ha sam— band med de nya direktiv för försäkrings— kassornas handläggning av försäkringsmiss— bruk, vilka utfärdades av riksförsäkrings- verket i januari 1969.

Som nedan närmare skall utvecklas avser de anmälda fallen i stor utsträckning för- säkringsbedrägerier som gäller relativt låga belopp. Enligt uppgift från Skaraborgs läns försäkringskassa polisanmäldes 1971 till— hopa 101 fall. Av dem avsåg 63 (62 pro- cent) värden under 100 kronor, och i endast 4 fall låg värdet över 500 kronor. I 6 fall hade kassan ännu inte preciserat ersätt— ningskravet eftersom polisutredning pågick.

9.2 Vissa uppgifter om anmälda fall av sjukförsäkringsmissbruk under perioden 1/7 1966—30/6 1967

Viktiga data angående sjukförsäkringsbedrä- geriet har lämnats i en undersökning som

utfördes år 1969 av Ingegerd Stenport och Mats Holmgren på kriminalvetenskapliga institutet vid Stockholms universitet. Under— sökningen avsåg bl.a. att kartlägga brotten mot allmän försäkringskassa, anmälda den 1 juli 1966—den 30 juni 1967. Av samtliga anmälningar till polis- och åklagarmyndig- het under denna period (1251) gjordes ett slumpmässigt urval om 300 fall. I fråga om de 199 fall som lett till dom eller åtalsun— derlåtelse rekvirerades akterna från respek— tive domstol. För resterande fall (av dom- stol ogillade eller av åklagare avskrivna) lämnade riksförsäkringsverkets akter till- räckligt material. Insamlade data överför- des på hålkort, sorterades och räknades maskinellt.

9.2.1 Avskrivning

I Stenport-Holmgrens undersökning på— visas att av de fall, som under nämnda period anmälts till åtal, blev en betydande

Tabell 9:2 Resultat av anmälan (Stenport— Holmgrens undersökning).

Resultat Antal % Avskrivet — ej brott 23 7,7 Avskrivet — brott ej styrkt 40 13,3 Avskrivet — preskription 3 1,0 Avskrivet — den misstänkte av- liden eller utflyttad ur riket 4 1,3 Frikännande dom 23 7,7 Fällande dom 197 65,6 Åtalsunderlåtelse 2 0,7 Ej slutbehandlade 31.12.1968 8 2,7 300 100,0

del avskrivna av åklagare därför att brott ej ansågs föreligga eller ej kunde styrkas. I åtskilliga fall, där åtal väcktes, blev den tilltalade frikänd. Som framgår av tabell 9:2 ledde endast 2/3 av de anmälda fallen (66 procent) till fällande dom eller åtalsunder- låtelse.

Flertalet av de anmälda (83 procent) var misstänkta för att ha arbetat och alltså ha ådagalagt arbetsförmåga trots avgiven för- säkran om att de avhållit sig från arbete under sjukperioden. övriga avsåg i huvud- sak manipulationer med läkarintyg o.dyl.

9.2.2 Handläggningstid

Tiden från det att misstanke om brott upp- kom hos försäkringskassan till dess att sa- ken anmäldes för åtal var generellt sett lång. 23 procent av anmälningarna inkom sålunda senare än 30 veckor efter gär- ningens förövande och ca 50 procent först sedan mer än 18 veckor förflutit. Anled- ningen till de långa tidsperioderna torde vara att försäkringskassan vid misstanke om brott i allmänhet inleder egen utredning som kan vara ganska tidsödande. Den för- säkrade anmodas att inkomma med förkla- ring, kontakt tas med arbetsgivaren osv. I många fall uppkommer inte misstanke om brott förrän i samband med den allmänna genomgången av avslutade sjukfall, vilken kan inträffa avsevärd tid efter gärningens begående.

Stenport-Holmgren visar också att det förflyter lång tid innan åklagare eller dom- stol avgör saken. Drygt 30 procent av de anmälda brotten krävde mer än ett år från anmälan till sakens avgörande. Detta gällde såväl de fall som ledde till fällande dom och åtalsunderlåtelse som de frikända. I fråga om de friande domarna var dock de abso— luta talen låga (tillhopa 23). I fyra fall (17,6 procent) hade mer än 80 veckor förflutit innan friande dom meddelades. Motsva- rande gällde nio fall (4,5 procent) av dem som fälldes till ansvar eller meddelades åtalsunderlåtelse.

Tabell 9:3 Brottets ekonomiska värde per person (Stenport-Holmgrens undersökning).

Kronor Antal Procent Ackum. procent Mindre än 15 5 2,5 2,5 15—24 14 7,0 9,5 25—49 23 11,6 21,1 50—99 54 27,1 48,2 100—199 39 19,6 67,8 200—299 23 1 1,6 79,4 300—499 16 8,0 87,4 500—999 13 6,5 93,9 1 000 och över 7 3,5 97,4 Uppgift saknas 4 2,0 99,4 Irrelevant uppgift 1 0,5 100,0 Summa 199 99,9

9.2.3 Skadans värde

Stenport-Holmgren granskade speciellt de fall som lett till fällande dom eller åtals— underlåtelse (199 fall). Därvid framkom att närmare 10 procent av de dömda personerna förövat brott, där värdet låg under 25 kro- nor, drygt 20 procent under 50 kronor samt närmare 50 procent under 100 kronor, (se tabell 9.3). Belopp överstigande 500 kronor förekom hos cirka 10 procent av de dömda.

Sex av de sju fallen, som uppvisade be- lopp överstigande 1000 kronor, låg under 3 500 kronor. Det återstående fallet avsåg en person som på grund av nervösa besvär varit tjänstledig och uppburit sjuklön med

19600 kronor under drygt ett år, under vilken tid han utfört annat arbete vid sidan om sin ordinarie anställning.

Det minsta beloppet som förekom i un- dersökningsmaterialet utgjorde fem kronor. Den försäkrade uppbar i detta fall bara grundsjukpenningen. Under sjukperioden arbetade han en dag och åtalades för att ha vilselett försäkringskassan att utbetala sjuk- penningen om fem kronor för denna dag. Arbetet bestod i gårdfarihandel som dess- utom visade sig vara olaglig. Mannen (59 år och tidigare ostraffad) dömdes för olaga gårdfarihandel och bedrägligt beteende till 30 dagsböter om 5 kronor. Försäkringskas- san yrkade och tillerkändes skadestånd med fem kronor.

De 199 personerna hade begått tillhopa 302 brott. Ser man på storleken av varje brott visar det sig att 58 procent av alla brotten avsåg värden under 100 kronor, 80 procent under 200 kronor och 95 procent under 500 kronor.

Skadans värde vid sjukförsäkringsmiss- bruken bör sättas i samband med antalet sjukpenningdagar. Närmare 80 procent av de 302 förövade brotten avsåg fall där sjukpenning obehörigen uppburits för mind- re tid än åtta dagar. Närmare 1/5 (17,9 procent) av brotten utgjordes av sådana fall där sjukpenning obehörigen utgått för en- dast en dag (endagsfall).

9.3. Lagföringen

Av den hittills lämnade redogörelsen fram- går att åtskilliga anmälda brott mot allmän försäkringskassa inte leder till åtal därför att brott inte kan styrkas. Det visar sig också att flertalet brott som föranleder åtal måste betraktas som ringa brott, om man enbart tar hänsyn till värdet av den skada som uppkommer genom brottet. Brottmåls- utredningen har under sina överläggningar med företrädare för försäkringskassor erfa- rit att någon värdegräns i princip inte gäller för prövningen av anmälningsfrågan. Som nämnts anses dock polisanmälan böra und- varas i s.k. endagsfall, där skadans värde kan variera mellan 6 och 52 kronor. Det

förekommer dock ej sällan att även sådana fall lämnas till åklagarens prövning.

9.3.1. Brottsrubriceringen

Eftersom sjukförsäkringsmissbruket alltså i stor utsträckning är att hänföra till kate— gorin »mindre brott» kunde man förvänta att den straffrättsliga bedömningen skulle anpassas därefter. Förutsättningar borde finnas att rubricera åtskilliga fall som be- drägligt beteende, varvid böter synes vara den adekvata påföljden. En sådan ordning skulle också innebära att strafföreläggande kunde användas vid lagföringen.

Den av Stenport-Holmgren utförda un- dersökningen tyder dock på att någon enhetlig linje i fråga om lagföringen och rubriceringen av brotten inte föreligger.2 Då brottet innebär att den sjukanmälde arbetat under sjukperioden trots avgiven försäkran om avhållsamhet från arbete, har brottet i mer än hälften av samtliga fall bedömts som bedrägeribrott. Det är ej ovanligt att dom- stolarna finner att rekvisiten för bedrägeri brister samt att ansvar endast ådöms för vårdslös försäkran eller i några fall osann försäkran. Även andra brottsrubriceringar förekommer, t.ex. olovligt förfogande eller — då brottet avser manipulation med intyg o.dyl. —— urkundsförfalskning och förvansk- ning av urkund. I tabell 9:4, hämtad från Stenport-Holmgrens undersökning, redovi— sas fördelningen mellan olika brottsrubrice- ringar. I tabellen skiljs mellan sådana fall då brottet består i att försäkringstagaren arbetat trots avgiven försäkran (=A) och andra former av försäkringsmissbruk (= Ö).

Påfallande är att brottet sällan rubricerats som bedrägligt beteende, trots att detta i och för sig kunde vara motiverat med hän- syn till skadans ringa värde. Sådan rubrice— ring förekommer endast i 12 fall av 199 (6 procent). Tydligen förhåller det sig så att be- drägeri som förövas medelst osann eller vårdslös försäkran inte kan betraktas som ringa. Genom att brottet bedöms som ordi-

” Jfr Wallén, Om sjukkassebedrägerier, SvJT 1963, s. 321.

Rubricering A Ö Samtliga Antal % Antal % Antal "0

Grovt bedrägeri 2 1,1 7 28,0 9 4,5 Bedrägeri 85 49,0 5 20,0 90 45,3 Bedrägligt beteende l 1 6,3 1 4,0 12 6,0 Osann försäkran 9 5,1 9 4,5 Vårdslös försäkran 57 32,8 57 28,7 Urkundsförfalskning 3 12,0 3 1,5 Förvanskning av urkund 2 8,0 2 1,0 Olovligt förfogande 3 1,7 1 4,0 4 2,0 Försök el. medhjälp till något av ovanstående brott 5 2,9 6 24,0 11 5,5 Åtalseftergift 2 1,1 2 1,0

Summa 174 100,0 25 100,0 199 100,0

närt bedrägeri (9 kap. l & BrB) kan böter inte ådömas. I många fall, då brottet med hänsyn till värdet är ringa, döms för enbart vårdslös försäkran, varigenom förutsätt- ningar finns att sätta påföljden till böter.

Frågan om brottsrubriceringen vid bedrägligt beteende mot allmän försäkringskassa har prö- vats i ett refererat mål (SvJT 1969 rf s. 5). Akagaren yrkade ansvar å C för bedrägeri medelst osann försäkran. C hade i avgiven för- säkran för erhållande av sjukpenning på heder och samvete försäkrat att han fullständigt av- hållit sig från arbete under tiden den 27 januari ——2 februari 1966, trots att han utfört avlönat arbete under periodens sista två dagar. C före- tedde den ifyllda blanketten hos försäkrings- kassan, varvid vederbörande tjänsteman vilse- leddes att till C utbetala hel sjukpenning med sammanlagt 56 kronor för den 1 och 2 februari. Häradsrätten fann C skyldig till den åtalade gärningen.

Häradsrätten godtog emellertid inte åklaga- rens brottsrubricering. Det belopp som C be- dragit sig till var lågt och understeg enligt häradsrättens mening klart vad man brukar anse som högsta s.k. »snatterivärde». Vid sådant för- hållande och då C avsiktligt begränsat sin vin- ning till det ifrågavarande beloppet borde bedrägeribrottet —— oaktat detta åstadkommits med hjälp av osann försäkran till myndighet —— ej bedömas svårare än som bedrägligt beteende. Denna bedömning medförde, att den osanna försäkran icke konsumerades av bedrägeribrot- tet, varför C förutom för bedrägligt beteende också skulle dömas för osann försäkran. För vad som sålunda låg C till last förskyllde han böter.

Häradsrättens domslut löd på 50 dagsböter om 15 kronor. Åklagaren fullföljde talan till hovrätten som i likhet med häradsrätten fann att C medelst vilseledande förmått vederbörande tjänsteman hos försäkringskassan att betala ut 56 kronor för mycket i sjukpenning. Därefter uttalade hovrätten:

Det bedrägeribrott, varom C sålunda är över— tygad, har förövats medelst osann försäkran. Denna omständighet gör att bedrägeribrottet framstår som svårare än det med hänsyn till det ringa beloppet eljest skulle ha gjort. C är därför förvunnen till bedrägeri medelst osann försäkran.

Hovrätten dömde med ändring av häradsrät- tens dom till villkorlig dom samt 50 dagsböter å 15 kronor. (En ledamot var skiljaktig och ville fastställa häradsrättens dom.)

9.3.2. Valet av påföljd

Böter är en vanligt förekommande påföljd. I tabell 9:5 redovisas fördelningen mellan olika påföljder enligt Stenport-Holmgrens undersökning. Av de lagöverträdare som inte hade annat brott än sjukförsäkrings- brott i domen (tillhopa 161), dömdes 47,9 procent till böter, 32,3 procent till villkorlig dom (varav 14,3 procent i kombination med böter), 14,3 procent till skyddstillsyn (varav 2,5 procent i kombination med böter) och 0,6 procent till fängelse.

Vid ådömandet av böterna har antalet dagsböter i närmare 80 procent av fallen utgjort högst 30. Dagsbotens storlek har i

Påföljd Totala antalet % Endast brott % brott (även i mot försäk- komb. med ringskassa andra brott) i domen Böter 80 40,5 77 47,9 Fängelse 1 1 5,5 1 0,6 Fängelse+böter 1 0,5 Villkorlig dom 29 14,6 29 18,0 Villkorlig dom+böter 23 11,6 23 14,3 Skyddstillsyn 32 16,1 19 11,8 Skyddstillsyn+böter 9 4,5 4 2,5 Tidigare ådömd påföljd skall avse även detta/dessa brott 10 5,0 6 3,7 Dzo+böter 1 0,5 Ungdomsfängelse ] 0,5 Åtalseftergift 2 1,0 2 1,2 199 100,0 161 100,0

94,7 procent av fallen legat under 20 kronor samt i 74 procent under 10 kronor. Uppgif- terna tyder på att de bötfällda försäkrings- missbrukarna har relativt låga inkomster.

9.3.3. Strafföreläggande

Eftersom osann eller vårdslös försäkran i de flesta fall ingår som ett led i försäkrings- missbruket eller utgör självständigt brott, saknas legala förutsättningar för åklagaren att utfärda strafföreläggande. Osann eller vårdslös försäkran, som har böter och fängelse i straffskalan, upptas nämligen inte bland de brott, som omfattas av institutet strafföreläggande (l & strafföreläggandekun- görelsen den 27 febr. 1970, nr 60).

9.4. Vissa rättsfall angående sjukförsäkringsmissbruk

I doktrinen har diskuterats huruvida inte från straffbarhetssynpunkt med begreppet »arbetsoförmåga» bör förstås såväl faktisk arbetsoförmåga som s.k. medicinsk arbets- oförmåga?l

Frågan var föremål för ett hovrättsavgö- rande, SvJT 1961 rf s. 81.

N åtalades för bedrägeri därför att han under tiden för sjukskrivning haft förvärvsarbete och

uppburit sjukpenning. Han dömdes av rådhus- rätten till ansvar för bedrägeri. Hovrätten yttrade: Åklagarens beskrivning av gärningen under 1) i rådhusrättens dom utgår från att N var sjuk under den tid han uppbar sjukpen- ning med tillhopa 731 kr. och inför hovrätten har åklagaren uttryckligen förklarat, att han icke gjorde gällande annat än att N under den- na tid saknade arbetsförmåga i sjukförsäkrings- lagens mening. —— Hovrätten kan vid angivna förhållande icke ingå i prövning av frågan huruvida N vilselett sjukkassorna angående sin arbetsförmåga. _ Att N under sin sjukdom haft förvärvsarbete har icke i och för sig med- fört att hans rätt till sjukpenning upphört. Det kan därför inte läggas N till last såsom bedrä- geri att han underlåtit att upplysa sjukkassorna om sitt förvärvsarbete. Åtalet för bedrägeri kan förty icke bifallas.

I ett följande prejudikat, NJA 1963 s. 564, har HD dock valt en annan, restriktivare väg. I fallet sjukskrevs K av läkare för »psychoneurosis» under tiden 13 okt.—7 nov. och därefter ytterligare från 8 nov.— 30 nov. 1959. Läkarintyget angav hel ar- betsoförmåga samt föreskrev »vila+läkar- vård. Får vistas ute». K uppbar under sjuk- perioden 363 kronor såsom hel sjukpenning för tiden 19 okt.—20 nov. Samtidigt arbe—

” Se Wallén a.a. SvJT 1963 s. 321 och SvJT 1964 s. 204, Markstad SvJT 1964 s. 648 (replik av Wallén s. 652 och slutreplik av Markstad s. 655).

tade han med provisionsförsäljning. Hans arbete ansågs normalt kunna sysselsätta en försäljare på heltid.

HD fann i målet att K inte var berättigad till sjukpenning samt anförde: Genom att åberopa läkarintygen har han ingett sjuk- kassan den föreställningen, att han ämnade avhålla sig från arbete i enlighet med vad som sagts i intygen. Detta kan K inte ha undgått att inse. Omständigheterna ger emellertid vid handen att K redan då han ingav det första läkarintyget hade för avsikt att utföra försäljningsarbetet. K har följ- aktligen medelst vilseledande föranlett att sjukpenning oriktigt utbetalats till honom. Han är på grund därav skyldig till bedrä- geri.

I åtskilliga rättsfall har frågan gällt om uppsåtligt brott förelegat. I rättsfallet SvJT 1963 rf s. 52 ogillade häradsrätten åtalet för bedrägeri avseende P som sjukskrivits på grund av armbrott och börjat arbeta men samtidigt uppburit 98 kronor i sjukpen- ning. Häradsrätten fann icke visat att P handlat med brottsligt uppsåt. Hovrätten fann emellertid att P genom att reserva- tionslöst åberopa läkarintyget vilselett sjuk- kassan om sin arbetsförmåga och därigenom föranlett denna att betala ut ersättning som P inte varit berättigad till. Hovrätten fann att uppsåt förelåg och dömde till ansvar för bedrägeri.

Annan utgång fick rättsfallet SvJT 1964 rf s. 30. N sjukskrevs på grund av ryggsjuk— dom med hel arbetsoförmåga. Under se- nare delen av sjukperioden deltog han i strömmingsfiske, då han besökte några goda vänner. Han erbjöd sig att för vän- nernas räkning sälja 150 kg överskotts- fisk, varvid han skulle få en krona för varje kilo. Försäljningen genomfördes. Härads- rätten fann att strömmingsfisket och för- säljning närmast fick betraktas som fritids— sysselsättning. Det kunde inte anses som sådant arbete som avses med försäkran. Åtalet ogillades. Hovrätten uttalade att fis- ket och försäljningen visserligen utgjorde sådant arbete att N inte varit berättigad att uppbära hel sjukpenning under den tid han ägnat sig däråt. Emellertid ansågs det inte

vara styrkt att N insett detta förhållande, varför häradsrättens domslut i denna del kunde fastställas.

Slutligen skall nämnas ett rättsfall om ansvar för vårdslös försäkran (SvJT 1968 rf s. 90). S hade i en på heder och samvete undertecknad försäkran uppgett att hon på grund av sjukdom fullständigt avhållit sig från arbete under tiden fr.o.m. den 15 april t.o.m. den 21 april 1966. Hon hade emeller- tid återupptagit sitt arbete den 21 april 1966. På grund av de felaktiga uppgifterna utbe- talade försäkringskassan för mycket ersätt— ning för en dag med 20 kronor. S uppgav att hon fyllt i blanketten men tydligen räk- nat fel och som sista dag angett den 21 april, då hon i själva verket arbetat. Så fort försäkringskassan meddelat att blanketten var fel ifylld, hade hon återsänt beloppet 20 kronor till kassan.

Häradsrätten fann styrkt att S av oakt- samhet undertecknat den felaktiga försäk- ran. Genom att denna företetts hos försäk- ringskassan hade fara i bevishänseende uppkommit. Med hänsyn till omständighe- terna och framför allt till det förhållandet, att misstaget endast avsett en dag, fann häradsrätten att oaktsamheten inte kunde bedömas som grov och ogillade åtalet. Hovrätten fastställde häradsrättens dom. (Två ledamöter var skiljaktiga och ville döma till ansvar för vårdslös försäkran).

10 Några data beträffande de dömda personerna

Försäkringsmissbruk innebär i de flesta fall att den försäkrade sjukanmäler sig, av- ger försäkran om att han avhållit sig från arbete och uppbär sjukpenning, trots att han i verkligheten arbetat under sjukperio— den. Det rör sig mestadels om mindre all- varliga fall. Den försäkrade tar emot sjuk— penning för någon eller några enstaka da- gar. Det ekonomiska utbytet av brottet blir litet.

Den tidigare redovisade av Stenport- Holmgren utförda undersökningen av brott mot allmän försäkringskassa, anmälda 1 juli 1966—30 juni 1967, innehåller åtskilliga data om de personer som anmälts och lag- förts för sådana brott. Vidare har riksför— säkringsverkets tillsynsbyrå lämnat vissa uppgifter dels angående anmälda och dömda personer 1961—1963, dels angående fall som avgjorts av allmän åklagare eller all— män underrätt år 1969. På brottmålsutred- ningens begäran har riksförsäkringsverket ytterligare inhämtat vissa data från försäk— ringskassorna angående anmälda och dömda under åren 1969 och 1970. Vid utredning- ens överläggningar med företrädare för olika försäkringskassor har vissa komplette- rande uppgifter kunnat erhållas.

10.1 Kön, ålder och civilstånd

Samstämmiga uppgifter tyder på att det övervägande antalet (ca 75 procent) av dem som döms för brott mot allmän försäkrings- kassa är män. Andelen kvinnor är något

högre än vad som är vanligt vid andra typer av egendomsbrott. Vid tillgreppsbrotten räknar man normalt med att de kvinnliga brottsförövarna uppgår till 10—20 procent av det totala antalet, dock med undantag för butikssnatteriet, där 40—45 procent är kvinnor.1 Vid snyltning utgör andelen kvin- nor närmare 20 procent.

I fråga om åldersfördelningen gäller att mer än en tredjedel av de dömda personerna är i åldrarna 20—29 år. I övrigt är fördel- ningen mellan olika åldersgrupper rätt jämn (se tabell 10.-1). Personer i åldrarna över 60 år, som utgör en fjärdedel av alla in— skrivna försäkringstagare, förekommer säl- lan bland de dömda.

I tabellen har gjorts en uppdelning mel- lan de fall då brottet bestått i att de dömda arbetat under sjukskrivningsperioden trots avgiven försäkran (grupp A) och de fall då det varit fråga om ändring eller förfalskning av läkarintyg eller annat tillvägagångssätt (grupp Ö).

Av tabell 10:2 framgår att påfallande stor andel av de dömda är ensamstående, fram- för allt frånskilda, jämfört med totalpopu- lationen av inskrivna försäkrade.

10.2. Nationalitet

Det torde vara en allmän uppfattning att utlänningarnas andel i klientelet är hög. Vid utredningens överläggningar med företrä—

1 Se ovan s. 66.

Ålder Grupp A Grupp Ö Samtliga Man Kvinna Man Kvinna Antal %

16—1 9 12 7 2 1 22 1 1,0 20—24 33 9 4 1 47 23,7 25—29 21 3 2 1 27 13,6 30—34 10 4 3 2 19 9,5 35—39 16 2 1 19 9,5 40—49 23 9 1 1 34 17,1 50—59 18 2 2 2 24 12,1 60 0. över 4 l 1 1 7 3,5

Summa 137 37 16 9 199 100,0

Tabell 10.-2 Civilstånd (dömda). Procent.

Civilstånd Stenport—Holmgrens Uppgifter f rån för- undersökning (1966— säkringskassorna avs. Samtliga inskrivna 1967) 1969 försäkrade 31.12.69 Ogift 34,7 39,1 27,2 Gift 43,7 45,9 61,7 Frånskild 18,1 13,6 3,6 Änka /änkling 2,5 1,4 7,5 Uppg. saknas 1,0 (100) (100) (100) N-antalet 199 797 6.216.049

dare för försäkringskassor har uppgivits att många utlänningar inte känner till systemet med sjukförsäkring och de villkor som gäl- ler för uppbärande av sjukpenning. Detta liksom svårigheterna för utlänningar att läsa och förstå formulär och anvisningar har anförts som förklaring till att uppgif- terna ofta blir oriktiga.2 Det ligger också nära till hands att tro att utlänningar löper större risk för att bli upptäckta i försäk— ringskassornas kontroll med hänsyn till att de ofta är föremål för speciell uppmärk- samhet.

De inhämtade uppgifterna kan också ge intryck av viss överrepresentation av utlän- ningar i materialet. Enligt Stenport-Holm- grens undersökning från 1966/1967 uppgick sålunda utlänningarnas andel till 9,5 procent av samtliga dömda. Drygt hälften av dessa utlänningar kom från något av de övriga nordiska länderna.

Försäkringskassornas uppgifter avseende förhållandena 1969 visar att av 1 298 polis— anmälda personer var 20,6 procent utlän- ningar och av 797 dömda personer utgjorde utlänningarnas andel 14,7 procent, alltså något högre än vad som framkommit i Stenport-Holmgrens undersökning. Bland försäkringskassor, där andelen utlänningar bland de polisanmälda var särskilt stor, kan nämnas Göteborg, Kronobergs läns, Hal- lands läns och Älvsborgs läns. Vid bedö— mandet av utlänningarnas andel i jämförelse med befolkningen i övrigt måste dock ob— serveras att utlänningarna i huvudsak hän- förs till åldrarna 20—50 år, alltså de arbetsföra åldrarna. Vid sådant förhållande kan inte andelen utlänningar anses vara anmärkningsvärt hög.

* Blanketter för sjukanmälan och anvisningar för ifyllandet finns dock numera översatta till åtskilliga främmande språk.

Nationalitet Ej åtal Åtals- Åtal Förunder- Ådömd Antal efter- ogillat sökning brotts- personer gift nedlagd påföljd

Svensk 25,0 2,3 6,0 0,6 66,0 1 030 Annan nordisk 40,5 2,4 7,1 1,6 48,4 126 Annan utländsk medborgare 44,4 0,7 10,6 4,9 39,4 142

Samtliga 28,7 2,2 6,6 1,2 61,4 1 298 N-antal personer 372 28 86 15 797 1 298

Tabell 10:4 Antalet dömda personer uppdelade efter sjukpenningklass 1969

Sjukpenning Inkomst av förvärvs- Dömda per- Inskrivna försäkrade kr arbete för år soner (%) 31/12 1969 (%) 0 _ 0,3 22,8 6 H —— 2 599 1,9 14,5 6 _ 2 599 0,4 2,4 7— 9 2 600— 4 999 1,3 2,5 10—16 5 000—10 199 7,4 6,3 19—28 10 200—17 999 34,5 12,2 31—34 18 000—23 999 30,7 15,0 37—46 24 000—35 999 21,6 17,8 49—52 36 000— 2,0 6,5 N-antalet 797 6 216 049

Det förefaller som om utländska med- borgare i större utsträckning än svenskar undgår lagföring genom att åklagaren av— står från åtal. En uppföljning av 1298 fall som anmälts till åtal år 1969 visar sålunda att av de svenska medborgarna blev 66 pro- cent dömda till påföljd medan motsvarande gällde 48,4 procent av medborgarna från annat nordiskt land och 39,4 procent av de övriga utländska medborgarna (se tabell 10.3).

10.3. Soda-ekonomiska förhållanden

I sin undersökning har Stenport-Holmgren redovisat de dömdas bostadsmiljö vid tiden för det första polisförhöret. Det framgår att närmare hälften (44,2 procent) har egen bostad medan en fjärdedel (25,2 procent) är inneboende eller bosatta hos föräldrarna. Få av de dömda uppges sakna bostad. Upp-

gifterna måste dock tas med viss reservation med hänsyn till att de grundas på de miss- tänktas egna uppgifter i samband med polisförhöret. I en betydande del av fallen (26,6 procent) saknas uppgift om bostads- förhållandet.

Även i fråga om klientelets ekonomiska förhållanden råder osäkerhet. Stenport- Holmgren har visat att 46,3 procent av de dömda vid tiden för brottet hade inkomster motsvarande årslön om 12 000—24 000 kro- nor. I undersökningen finns emellertid ett betydande bortfall (20,6 procent).

Stenport—Holmgrens undersökning av kli- entelets utbildningsförhållanden visar att 74 procent endast har folkskoleutbildning, 9 procent folkskola jämte yrkesskola, 4,5 pro— cent folkskola jämte annan yrkesutbildning samt endast en procent (två personer) stu- dentexamen.

På grundval av försäkringskassornas upp-

gifter om dömda personer 1969 (tillhopa 797) har riksförsäkringsverket delat upp klientelet efter sjukpenningklass. Av tabell 10.-4 framgår att 65,2 procent av de dömda ligger i inkomstklasserna 10 200—23 999 kronor för år. De mindre inkomsttagarna dominerar klart i jämförelse med totalan- talet inskrivna försäkrade.

Materialet är inte sådant att man därav kan bilda sig någon klar uppfattning om klientelets arbetsförhållanden och uppdel- ning på olika yrkesgrupper. Stenport-Holm- gren fördelar de dömda i arbetare (73,4 procent), tjänstemän (6 procent), egna före- tagare (2 procent) och övriga (17,1 procent). Genomgången av yrkestillhörigheten vid brottet visar att de flesta (33 procent) utgörs av fabriksarbetare och verksadsarbetare, därnäst kommer diversearbetare, restau— ranganställda, byggnadsarbetare, butiksan-

ställda, chaufförer, transportarbetare, kon— torsanställda, försäljare, personer ned vårdyrke, skogs- och lantarbetare, grovar'ae- tare m.fl. Gruppen »hemmafruar» har Låg representation (2 personer). Utövare av alta— demiska yrken saknas helt.

En stor del av brottsförövarna kärne- tecknas av osäkerhet i arbetsanställning- arna. Nära en tredjedel har haft anställnmg kortare tid än tre månader. Endast 17 pro- cent har haft anställningar som varat mer än tre år, vilket förhållande delvis förklaras av att personer i åldersgruppen under 25 år uppgår till drygt en tredjedel av klientelet samt att dessa ännu inte stadigvarande enb- lerat sig i arbetslivet.

Riksförsäkringsverket har valt att fördela klientelet från år 1969 efter yrkesområden enligt nordisk yrkesklassificering.

Tekniskt, naturvetenskapligt, samhällsvetenskapligt, humanistiskt och konstnärligt arbete Administrativt arbete Kameralt och kontorstekniskt arbete Kommersiellt arbete Lantbruks-, skogs- och fiskeriarbete Gruv- och stenbrytningsarbete Transport- och kommunikationsarbete Tillverkningsarbete, maskinskötsel m.m. Servicearbete

Övrigt

10.4. Tidigare brottslighet och återfall

Stenport-Holmgren visar att 127 personer (63,8 procent) inte dömts för brott enligt kriminalregistret. Av återstående 66 perso- ner (i fråga om sex fall saknades kriminal- registerutdrag) har knappt hälften bara en dom. Mer än fem tidigare domar i registret har endast åtta personer. Den hårdast be- lastade har 16 tidigare domar. Det framgår också att bland de personer som dömts förekommer tidigare bedrägeridom i 19 fall. Det har dock inte kunnat konstateras om det här rör sig om försäkringsbedrägerier.

N-antal %

29 3,6 34 4,3 51 6,4 32 4,0 7 0,9 67 8,4 435 54,6 131 16,4

11 1,4 Samtliga 797 (100)

Det är dock en allmän uppfattning bland försäkringskassorna att återfall efter ett upptäckt missbruk förekommer i mycket ringa utsträckning. Som tidigare nämnts görs alltid en anteckning, SK-markering, på vederbörandes kort i sjukfallsregistret, då någon form av missbruk upptäckts. Denna markering medför automatiskt att vederbö- rande utsätts för särskild kontroll vid ny sjukanmälan, varigenom återfall bör kunna förebyggas på ett effektivt sätt.

11. Nytt sanktionssystem

Den omfattande kontroll, som bedrivs av försäkringskassorna för att systemet med den allmänna försäkringen skall fungera, utgör ett viktigt led i den allmänt brottsföre- byggande verksamheten. Det är tänkbart att denna kontroll ytterligare kan byggas ut och intensifieras, varigenom risken för upp- täckt blir större och intresset för missbruk i motsvarande mån minskar. Man måste dock räkna med att en utbyggnad av kon- trollapparaten kräver avsevärd personal. Av kostnadsskäl kan det. vara nödvändigt att i stället utnyttja de befintliga resurserna för denna verksamhet. För att uppnå så goda resultat som möjligt synes viss samordning av de olika försäkringskassornas aktiviteter kunna genomföras.

Av allmänt intresse är att blanketter och formulär, som medborgarna har att fylla i, utformas på enkelt och lättfattligt sätt. Er- farenheterna visar att många människor har svårt att förstå innebörden i en text som innehåller ord och uttryck, vilka normalt inte används i dagligt tal. Direkta utdrag ur lagtext bör undvikas. Särskilda problem kan gälla ifyllandet av kolumner med tids— angivelser. Att t.ex. 1/6——7/6 anger att den sistnämnda dagen skall medräknas, är inte allom bekant. Hänvisningsord kan också föranleda missförstånd.

Brottmålsutredningen anser att de blan- ketter som numera används vid försäkran för erhållande av sjukpenning (S 1, S 1 H och S 2)5 i stort sett fyller de anspråk på enkelhet och tydlighet som man rimligen kan begära. Dock kan vissa legala begrepp vara svårtolkade och behöva förtydligas, t.ex. fullständig »avhållsamhet» från arbete eller arbete i »huvudsaklig sysselsättning». Det är därför av vikt att de av kassan ut- sända anvisningarna om ifyllandet av blan- ketterna och om rätten till sjukpenning kompletterar texten på blanketterna och närmare förklarar vad som bör förstås med uttryck av nu angivet slag. -

Eftersom man givetvis måste lägga stor vikt vid att de lämnade uppgifterna på blan- ketterna är fullständiga och sanningsenliga, bör på blanketterna och i anvisningarna uttryckligen anges vilka konsekvenserna kan bli för den försäkrade om han inte håller sig till sanningen eller utelämnar uppgifter av betydelse för rätten att erhålla sjukpen- ning.

Även på annat sätt bör försäkringstagarna informeras om den allmänna sjukförsäk- ringens uppbyggnad och om den verksam- het som bedrivs av försäkringskassorna. För vissa grupper i samhället — t.ex. invandrare som inte tidigare kommit i kontakt med systemet — kan det vara motiverat att lämna ökad information. Genom press, radio och TV skulle upplysningar om inne- hållet i den allmänna försäkringen nå ut till

” Blanketterna är intagna i betänkandet, Bil. 2.

allmänheten. Denna information borde lämpligen kunna samordnas med annan så- dan som gäller medborgarnas rättigheter och skyldigheter (t.ex. uppgiftslämnandet för erhållande av sociala förmåner såsom bostadstillägg eller familjebidrag vid värn- pliktstjänstgöring, självdeklaration osv.). Ett av syftena med informationen blir att mot- verka missbruk.

Det bör stå klart för den försäkrade att det finns en påtaglig risk för att felaktiga uppgifter kommer att upptäckas genom för- säkringskassornas kontrollåtgärder. Ofta lämnar de försäkrade oriktiga uppgifter, vilka redan vid en ytlig genomgång före- faller dubiösa och lätt kan kontrolleras hos arbetsgivaren _— en omständighet som tyder på att allmänheten är dåligt informerad om försäkringskassornas kontrollapparat. Den som en gång upptäckts med att lämna orik- tiga uppgifter bör veta att han i fortsätt- ningen blir föremål för speciell kontroll. SK-markeringen i sjukfallsregistret innebär bl.a. att försäkringskassan vid förnyad sjuk- anmälan alltid kontrollerar vederbörandes uppgifter hos arbetsgivaren, den SK-marke- rade kan räkna med hembesök under sjuk- perioden, det kan bli aktuellt att kräva läkarintyg osv.

Det kan från brottsförebyggande synpunkt vara betydelsefullt att ökad kontakt etab- leras mellan försäkringskassorna och arbets- givare på orten. Som nämnts i kap. 8 (s. 115) finns det vissa möjligheter för försäkrings- kassan att träffa överenskommelse med arbetsgivare om sjuk- och friskanmälan ge- nom arbetsgivarens försorg. Överenskom- melsen innebär att kassan befullmäktigar arbetsgivaren att i dess ställe ta emot sjuk- och friskanmälan från samtliga hos honom anställda som är sjukpenningförsäkrade. Sjuk- och friskanmälan vidarebefordras där- efter av arbetsgivaren till kassan, som i vanlig ordning sänder blankett för försäkran S 1 jämte upplysningsfoldern till den sjuke. Så snart den anställde återgått i arbete, skall arbetsgivaren anmäla detta till kassan.

Självfallet medför en sådan överens- kommelse, som främst motiveras av önsk- värdheten att förenkla administrationen i

kassorna, också viss kontroll över Sjukskriv- ningarna eftersom den anställdes uppgifzer om avhållsamhet från arbete skall överens- stämma med hans faktiska frånvaro från arbetsplatsen. Däremot kan kontrollen inte inriktas på, om den anställde under sjtk- perioden ägnar sig åt annat tillfälligt arbete än sin huvudsakliga sysselsättning.

Utredningen har vid sina Överläggningar med företrädare för försäkringskassorna funnit att det — utom såvitt gäller vissa stora företag — torde vara relativt ovanlzgt att överenskommelser träffas med arbetsgi- varna om att sjuk- och friskanmälan skall ske genom deras försorg. En av orsakerna därtill kan vara att en sådan ordning med- för administrativa besvär för arbetsgivaren och särskilda kostnader.

Frågan är beroende av det förslag, »Be- skattade förmåner vid sjukdom och arbets- löshet m.m.))", som Sjukpenningutredningen nyligen lagt fram. Frivilligt arbetsgivarein- träde med sjuklön förutsätter att överens- kommelse träffas i form av kollektivavtal som på arbetstagaresidan sluts eller god- känns av den organisation som enligt lagen om förenings- och förhandlingsrätt är att anse som huvudman. Sjukpenningutred— ningen räknar med att förutsättningar skall finnas för en vidgad användning av sjuk- lön med arbetsgivareinträde. Som ett alter- nativ för vidare bearbetning har sjukpen- ningutredningen föreslagit åläggande för arbetsgivare att under de sju första dagarna av varje sjukperiod utge sjuklön vid sjuk- dom till arbetstagare, som utfört arbete i anställning hos arbetsgivaren av viss varak- tighet.

Om detta alternativa förslag närmare be- arbetas och genomförs enligt de angivna riktlinjerna —— avvikande meningar tycks råda om principerna bland Sjukpenningut- redningens experter” — kan man räkna med att här uppnå ett effektivt medel mot vissa former av sjukförsäkringsmissbruk.

” Redovisat ovan s. 114. " Se ovan 5. 115.

11.5 Sanktioner vid brott mot erkänd arbetslöshetskassa

Om man vill pröva möjligheten att låta försäkringskassorna själva klara upp vissa mindre sjukförsäkringsmissbruk utan polis- anmälan synes lämpligen en jämförelse böra göras med förhållandena inom de erkända arbetslöshetskassorna.

Den statsunderstödda arbetslöshetsförsäk- ringen tillkom 1935 och bygger på de ar- betslöshetskassor som skapats på initiativ av de fackliga organisationerna. Anknytningen till fackförbunden är stark. Kassorna skall vara registrerade som understödsföreningar enligt 1938 års lag om understödsföreningar. De är självständiga juridiska personer och öppna för alla arbetstagare inom kassans verksamhetsområde. En arbetslöshetskassa skall ha antagits till erkänd arbetslöshets- kassa av arbetsmarknadsstyrelsen för att bli berättigad till statsbidrag för sin verksamhet.

På föreningsmöte utser medlemmarna en styrelse som svarar för kassans administra- tion. En ledamot i styrelsen utses av arbets- marknadsstyrelsen, som är tillsynsmyndig- het. Den centrala handläggningen av kassa- ärenden ombesörjs av ett huvudkontor som leds av en kassaföreståndare. Det lokala arbetet innefattar bl.a. avgiftsuppbörd och utbetalning av arbetslöshetsersättning. Detta sköts av lokala redogörare, Vilka vanligen samtidigt är fackföreningskassörer. Vissa kassor har dock central utbetalning av ersättning.

Samtliga erkända arbetslöshetskassor är rikskassor. Deras verksamhetsområde om- fattar hela landet. Kassorna har bildat en sammanslutning, Arbetslöshetskassornas samorganisation, som skall företräda kas- sorna när de har anledning att uppträda gemensamt.

Sedan 1964 gäller en fast besvärsordning för arbetslöshetsförsäkringen. Beslut av ar— betslöshetskassa kan överklagas hos arbets- marknadsstyrelsen. Beslut av arbetsmark— nadsstyrelsen i ärenden ang. försäkring (t.ex. fråga om kassaersättning) kan över- klagas hos försäkringsdomstolen, andra ärenden (huvudsakligen av föreningsrättslig

Den 1 sept. 1970 omfattade försäkringen 48 erkända arbetslöshetskassor med 2 166000 medlemmar.

11.5.1. Medlemskap i erkänd arbetslöshetskassa

På. de flesta håll har de fackliga organisa- tionerna i sina förbundsstadgar föreskrivit skyldighet för sina medlemmar att tillhöra den för yrkesområdet bildade arbetslöshets- kassan. De fackliga organisationerna har emellertid inte någon bestämmanderätt över kassorna, då dessa är självständiga juridiska personer. En annan sak är att samma per- soner ofta är ledamöter både i kassans och i fackförbundets styrelse.

Gällande normalstadga föreskriver vissa ovillkorliga undantag för rätten att inträda som medlem (t.ex. att vederbörande ej fyllt 15 år, att han ej innehar arbete för annans räkning mot avlöning). Kassan kan också efter prövning i varje särskilt fall besluta att vägra någon inträde om vissa besvärande omständigheter föreligger (t.ex. synnerlig risk för arbetslöshet på grund av varaktig nedsättning av arbetsförmågan, alkoholmiss- bruk eller av annan anledning). Den som tidigare uteslutits ur kassan på grund av svikligt förfarande mot kassan kan vägras återinträde .

Obligatorisk uteslutning skall ske om nå- gon under de senaste 12 månaderna varit självständig företagare längre tid än 5 må- nader utan att samtidigt utföra avlönat arbete eller under motsvarande tidrymd arbetat uteslutande för sin makes räkning.

Av intresse i detta sammanhang är de fall då uteslutning kan ske efter särskild pröv- ning. Detta gäller då någon under viss sam- manhängande tid inte tillhört kassans verk- samhetsområde eller då han löpt synnerlig risk för arbetslöshet på grund av varaktig nedsättning av arbetsförmågan, alkoholmiss- bruk o.dyl. Men det gäller också bl.a. fall då någon svikligen uppgivit eller förtigit för- hållanden av betydelse för bedömande av hans rätt till medlemsskap eller ersättning.

11.5.2 Villkor för uppbärande av arbetslöshetsersättning

Arbetslöshet inträder då anställning upphör, vilket vanligen sker efter uppsägning. Med- lem i arbetslöshetskassa skall hos arbetsgi- varen erhålla intyg som utvisar den tid, varunder medlemmen utfört arbete, och orsaken till anställningens upphörande.

Ett grundvillkora för att ersättning skall utgå till arbetslös medlem är att denne fyllt 16 år, är arbetsför och oförhindrad att åtaga sig arbete. Vidare skall den arbetslöse fr.o.m. den dag för vilken han önskar erhålla ersättning, personligen anmäla sig som arbetssökande på arbetsförmedlingen samt därefter minst en gång i veckan be- söka förmedlingen. Han skall också vara beredd att anta erbjudet lämpligt arbete varje dag, för vilken han inte anmält hinder som godtas av kassan.

Ansökan om arbetslöshetsersättning görs på ett s.k. kassakort. På detta skall med- lemmen på heder och samvete försäkra att han under angivna dagar varit arbetslös samt velat och kunnat ta arbete samt att han ej varit sjuk och ej berättigad till hel sjukpenning från allmän försäkringskassa eller yrkesskadeförsäkring. Det anges på kortet, att lämnandet av felaktiga uppgifter kan föranleda rättsliga åtgärder.

Medlemmen har att anteckna för samt— liga dagar om han varit arbetslös, antal timmar han eventuellt arbetat, varit sjuk eller förhindrad att arbeta. På kortet anges dagpenningklass, antalet dagpenningar (och ev. barntillägg) samt slutsumman. Medlem— men undertecknar och bekräftar uppgif- terna samt kvitterar ersättningen, om denna utges kontant.

11.5.3. Missbruk av rätten till ersättning

Systemet med arbetslöshetsförsäkring kan _ i likhet med den alhnänna sjukförsäk- ringen — ge anledning till missbruk. Möjlig- het finns att på kassakortet lämna vilsele- dande uppgifter om arbetslöshet och därefter utkvittera arbetslöshetsersättning. Gärning-

en kan i sådana fall vara att bedöma som bedrägeri.

Sådana fall av missbruk förekommer i viss utsträckning. Tidigare medförde de i allmänhet polisanmälan. Under senare år har emellertid arbetslöshetskassorna försökt att klara upp dessa fall inom kassorna ge— nom att tillgripa civila sanktioner i stället för att engagera de rättsvårdande myndig- heterna. Denna utveckling har samband med inrättandet av en särskild bedömnings- nämnd, gemensam för alla arbetslöshetskas- sorna. Nämnden, som utgörs av samorgani— sationens arbetsutskott (tre personer jämte en jurist), tillkom under början av 1950- talet och syftet därmed var att uppnå en enhetlig linje i kassornas prövning av upp- täckta fall av missbruk. Alla sådana ären- den skulle överlämnas till bedömningsnämn- den, vilken hade att ge kassorna råd angående förfaringssättet.

Under början av sin verksamhet intog bedömningsnämnden en ganska sträng håll- ning och rekommenderade ofta kassorna att polisanmäla upptäckta fall av missbruk. De avdömda fallen publicerades i fackför- bundstidskrifterna, vilket ansågs ha viss avhållande effekt.

Genom författningsändringar 1957 inför- des möjlighet för kassorna att, då avstäng- ning bedömdes vara alltför ingripande åt- gärd, i stället utesluta en medlem för tid upp till ett år. Därmed gavs förutsättning att på disciplinär väg ingripa mot medlem, som vilselett kassan genom att lämna oriktiga uppgifter. Bedömningsnämnden började också i allt större utsträckning rekommendera sådana åtgärder. Till denna utveckling bidrog att polisanmälda fall i stor utsträckning skrevs av, varvid åklagaren förklarade att förutsättningar saknades för åtal, trots att kassan kunde ha uteslutit medlemmen. Det förekom liknande fall där domstol ogillade åtal angående bedrägeri; Den uppfattningen vann gehör i bedöm- ningsnämnden att man borde undvika att

" Här bortses från de allmänna villkoren för erhållande av ersättning (viss tids medlemsskap, karenstid osv.).

Tabell II.-l Arbetslöshetskassornas åtgärd efter konstaterat brott mot kassan.

År Varning Frånkänd Utcslut- Polisan- Totalt ersätt- ning mälan ning 1963 4 3 1 4 2 41 1967 20 47 4 —— 71 1970 14 65 6 — 85

Tabell II:2 Frånkännande av rätten till arbetslöshetsersättning. Antal dagar.

År Antal frånkända dagar Totalt —5 10 15 20 25—

1963 — l 3 8 19 31 1967 —- 19 11 -— 17 47

1970 29 19 6 3 8 65

besvära åklagare och domstolar utom i verkligt allvarliga fall, t.ex. då en medlem under samma tid arbetat, uppburit sjuker- sättning och lyft arbetslöshetsersättning.

De sanktioner som arbetslöshetskassorna nu kan sätta in då det konstateras, att en medlem svikligen uppgivit eller förtigit för- hållande av betydelse för bedömande av hans rätt till ersättning, är

a) att medlemmen tilldelas varning. Detta kan t.ex. förekomma då någon utkvitterat arbetslöshetsersättning för dag som ligger inom gränsen för sjukersättning (sjukanmä- lan gjord påföljande dag);

b) att medlemmen för högst ett år frånkänns rätten till arbetslöshetsersättning. Denna på- följd är vanlig och innebär att kassan be- stämmer ett visst antal dagar (i allmänhet upp till 14 dagar) under vilka ersättning inte utgår;

c) att medlemmen utesluts ur kassan. Detta hindrar inte att han åter söker inträde i kassan. Hans inträdesansökan prövas av styrelsen. Enligt sina stadgar kan styrelsen vägra inträde då den sökande uteslutits på grund av missbruk av rätten till arbetslös-

hetsersättningen. Sådan vägran till återin- träde förekommer dock nästan aldrig.

(1) att medlemmen anmäls till polismyndig- het för åtal.

En undersökning av arbetslöshetskassor- nas olika ingripanden under åren 1963, 1967 och 1970 visar att utvecklingen gått i klart mildrande riktning. Av tabell II:] och II:2 framgår att 19 av 31 behandlade fall 1963 medförde mer än 25 dagars avstängning. År 1967 var antalet sådana avstängda 17 av 47 och 1970 8 av 65. Det framgår vidare att arbetslöshetskassorna numera i stor ut- sträckning begränsar avstängningsperioden till mindre än tio dagar. En viss ökning av institutet varning kan märkas 1967. Att var- ning därefter åter minskat kan enligt vad utredningen erfarit bero på att åtskilliga kassastyrelser numera bedömer varning vara en allvarligare reaktion än avstängning för mindre tid än 5 dagar. Slutligen bör obser— veras att någon polisanmälan överhuvudta- get inte förekommit under åren 1967 och 1970.

11.6 Administrativt sanktionssystem mot skattebrott

Som underlag för en prövning av försäk— ringskassornas sanktionspolitik bör också uppmärksammas den reform av påföljdssys— temet i fråga om överträdelser mot skatte— och avgiftsförfattningar, vilken genomförts den 1 januari 1972 på grundval av skatte- strafflagutredningens förslag ( SOU 1964:42 ). Reformen innebär bl.a. att en ny sanktions- form, skattetillägg, införts samt att denna

skall kunna beslutas i administrativ ordning. Sådant skattetillägg påförs den som lämnat oriktigt skriftligt meddelande till myndig- het, varigenom han kunnat uppnå för lågt beskattningsresultat. Allvarligare fall av överträdelse skall emellertid därjämte kun- na bestraffas i vanlig ordning och alltså komma under domstols prövning.

Skattetillägget beräknas till 50 procent av den inkomstskatt eller förmögenhetsskatt som till följd av avvikelse från den oriktiga uppgiften — utöver vad som annars skulle ha utgått —— påförs den skattskyldige (116 a & TaxFO).

Om avvikelsen innebär rättelse av uppen- bar felräkning eller misskrivning utgår ej skattetillägg. Ej heller utgår sådant om den skattskyldige frivilligt rättat oriktig uppgift. Vissa föreskrifter ges om eftergivande av skattetillägg. Detta kan ske om felaktighe- ten eller underlåtenheten med hänsyn till den skattskyldiges ålder, sjukdom, bristande erfarenhet eller den oriktiga uppgiftens sär- skilda beskaffenhet eller därmed jämförlig omständighet är att anses som ursäktlig. Skattetillägg kan vidare efterges om det belopp som kunde ha undandragits genom felaktigheten eller underlåtenheten är att anse som ringa.

Prövningen av uttagande av skattetillägg ankommer på den lokala skattemyndigheten.

I propositionen den 4 januari 1971 (nr 10) med förslag till skattebrottslag, varigenom den aktuella reformen lades fram, anförde föredragande departementschefen, statsrådet Sträng.

»Vad utredningen föreslagit om skatte- och av- giftstillägg innebär en ytterligare förenkling av sanktionsformerna. Detta är möjligt genom att beträffande skatter och avgifter det finns myn- digheter och administrativa domstolar som är väl förtrogna med de materiella bestämmelserna på området. Den föreslagna ordningen torde få anses vara betydligt snabbare och billigare — även för den enskilde & än något annat system för förenkling av sanktionerna mot försummel- ser och förseelser på skatte- och avgiftsområdet. Det är möjligt att bestämma avgiften i nära an- slutning till taxering eller debitering, och syste— met ger möjlighet att genomföra sanktioner i det stora antalet fall som det här är fråga om, dvs. att åstadkomma en önskvärd jämnhet i tillämp-

ningen. I den utsträckning det rör sig om fel av ordningsmässig eller eljest bagatellartad na- tur bör som utredningen har förutsatt saken få ett slut genom uttagande av administrativ avgift och således domstolsförfarandet helt kunna un- derlåtas.»

Enligt departementschefens mening var det från flera synpunkter en väsentlig fördel att man kunde avstå från domstolsförfarande för att komma till rätta med enklare förse- elser av ifrågavarande slag. Var gränsen skulle gå mellan fall som borde föranleda endast skattetillägg och sådana fall som dessutom borde gå till lagföring hade när- mast samband med den fortsatta utform- ningen av straffbestämmelserna.

Systemet innebär alltså att den admini- strativa sanktionsformen kan tillämpas även om gärningen föranleder åtal. Departe— mentschefen ansåg att redan de väsentliga skillnaderna mellan sanktionsformema av- gift och straff fick anses eliminera möjlig- heterna att införa ett system där utdömande av straffpåföljd skulle utesluta påföring av skattetillägg. Ett sådant system skulle dess- utom bli administrativt otympligt.

Förhållandet mellan det administrativa och det straffrättsliga sanktionssystemet är av betydande intresse. En av tankarna bakom införandet av skattetillägget har va- rit att undanta från polisingripande och domstolsprövning sådana mindre överträdel- ser, mot vilka judiciella åtgärder är omoti- verade från kriminalpolitisk och samhälls— ekonomisk synpunkt utan att för den skull reglernas efterlevnad eftersätts. Någon av- kriminalisering i egentlig mening blir det inte fråga om.

I propositionen framhöll departements- chefen att vad som skiljer det administrativa sanktionssystemet från straffsanktionen är främst det principiella bortseendet från de subjektiva rekvisiten, låt vara att det även för de föreslagna administrativa avgifterna finns befrielsegrunder i fall av ursäktlighet. Dessa befrielsegrunder är emellertid inte jämförbara med de ansvarsförutsättningar som de subjektiva rekvisiten utgör inom straffrätten. Departementschefen framhöll att ett liknande bortseende från subjektiva

omständigheter även finns på vissa områden inom specialstraffrätten när det gäller ord- ningsförseelser och andra slag av bagatell- överträdelser i fall, där det å ena sidan är ett starkt önskemål att bestämmelserna ef- terlevs men å andra sidan en överträdelse inte kan anses likställd med verklig brotts— lighet. Departementschefen fortsatte:

»Det nu anförda innebär inte att det admini- strativa sanktionssystemets verkningar i det en- skilda fallet är mindre omfattande än exempel- vis ett bötesstraff. Det kan tvärtom förhålla sig så att ett skattetillägg uppgår till högre belopp än ett bötesstraff, när fallet är av den art att skattebrottslagen blir tillämplig. Det ligger inte något principiellt nytt eller egendomligt i detta. Samma förhållande finns redan nu när det gäl- ler förhållandet mellan straff och restavgift vid underlåten betalning av källskattemedel. Vidare är ofta bötessanktionen rent bagatellartad i för- hållande till de skadestånd som kan dömas ut t.ex. vid trafikbrott. Straffet måste normalt sett ses som en särskid sanktionsform, avsedd att uttrycka samhällets förkastande av vissa förfa- rande såsom brottsliga. Andra påföljdsformer har andra syften. En annan sak är att man kan ta hänsyn till förekomsten av andra påföljds- typer vid övervägandet av huruvida ett visst förfarande bör straffbeläggas eller ej.»

11.7 De allmänna försäkringskassornas möj- ligheter att sätta in egna sanktioner mot sjukförsäkringsmissbruk

Mot bakgrund av utredningens kriminalpo- litiska grundsyn förefaller det naturligt och önskvärt att försäkringskassorna liksom ar- betslöshetskassorna och de lokala skatte- myndigheterna ges möjlighet att själva gripa in mot överträdelser av systemet utan att de rättsvårdande myndigheterna behöver en- gageras.

Frågan gäller då till en början om försäk- ringskassorna från administrativt-organisa— torisk synpunkt kan anses vara lämpade för sådana funktioner. Kassorna är allmänna institutioner och verksamheten regleras i lag. Kontrollen och den uppspårande verk— samhet har i huvudsak lagts på de lokala försäkringskassorna medan varje central- kassa har att vidtaga åtgärder som föran- leds av att misstanke uppkommit om brott. Försäkringskassans styrelse har beslutande-

rätt i alla frågor av vikt, även t.ex. i avgö- randet huruvida polisanmälan skall ske i de särskilda fallen. Beslutanderätten kan dock delegeras till annan befattningshavare vid centralkassan, t.ex. försäkringskassans direk- tör.

Beslutet i anmälningsfrågan grundas på den utredning av det ifrågasatta brottet som företas inom centralkassan, Denna utred- ning är på många håll i stort sett av samma slag som en polisutredning. De misstänkta kallas till försäkringskassan och hörs per— sonligen. Deras uppgifter kontrolleras och jämförs med t.ex. arbetsgivarens. Utred- ningarna utförs i många försäkringskassor av personal med särskild erfarenhet av sådant arbete, t.ex. f.d. polismän.

I praktiken kan alltså en försäkringskassa genom utredningen skaffa sig en ganska fullständig bild av omständigheterna kring det misstänkta brottet och tillräckligt un— derlag ges i allmänhet för en bedömning av ansvarsfrågan.

Verksamheten är också uppbyggd på så- dant sätt att praktiska förutsättningar finns för att lägga vissa beslutsfunktioner av repressiv natur på försäkringskassorna, t.ex. sådana som gäller meddelande av varning, indragning av vissa förmåner, viss tids av- stängning osv. Sådana beslut skulle kunna meddelas av försäkringskassans styrelse eller av den befattningshavare, åt vilken styrelsen anförtror uppgiften, t.ex. kassans direktör. Möjlighet skulle finnas för den drabbade att överklaga beslutet hos riksförsäkrings- verket, som är besvärsinstans (20 kap. 10 & AFL).

Att lagen om allmän försäkring inte står främmande inför tanken att låta försäk- ringskassornas styrelser utöva vissa repres- siva funktioner av ekonomisk innebörd framgår av 20 kap. 3 & AFL. Däri före- skrivs att ersättning kan dras in eller skäli- gen sättas ned om den försäkrade själv framkallar försäkringsfallet eller hindrar eller fördröjer tillfrisknandet. Vidare riske- rar den som medvetet eller av grov vårds- löshet lämnar oriktiga eller vilseledande uppgifter att ersättning som han i framtiden blir berättigad till dras in eller sätts ned.

Ett beslut i sådan riktning kan innebära en kännbar ekonomisk sanktion. Eftersom den försäkrade helt eller delvis kan komma att berövas sina förmåner från den all- männa försäkringen, kan sanktionen också tänkas få negativa sociala verkningar, t.ex. i vad gäller försäkringstagarens familjeför- sörjning. Bl.a. av detta skäl förekommer det sällan att försäkringskassorna tillämpar be- stämmelsen.

Däremot är det vanligt att försäkringskas- sorna med tillämpning av 20 kap. 4 & AFL låter den försäkrade återbetala vad som obehörigen uppburits, varvid kassorna vid kommande utbetalningar kan hålla inne och avräkna skäligt belopp. Denna form av »tvångskvittning» anses vara effektiv då det gäller att lösa återbetalningsfrågan. För att avräkningen inte skall leda till alltför all— varliga konsekvenser för den försäkrades och hans familjs försörjningssituation gäller vissa begränsningar. Avräkningen skall ske med »skäligt belopp». Som riktmärke gäller inom vissa försäkringskassor, t.ex. Göte- borgs allmänna försäkringskassa, att aldrig mer än en tredjedel av den sjukpenning som vederbörande är berättigad till får innehål- las.

Det hittills anförda tyder på att några hinder från administrativt—organisatorisk synpunkt inte föreligger mot att låta för- säkringskassorna sätta in egna sanktioner mot upptäckta försäkringsmissbrukare i stället för polisanmälan.

Vad därefter beträffar de straffrättsliga konsekvenserna av en sådan ordning bör till en början slås fast att det inte finns någon regel som säger att alla brott som upptäcks, vare sig detta sker inom den offentliga eller privata sektorn, skall anmälas till polis och lagföras. Det måste i varje särskilt fall an- komma på den som drabbas av ett brott att bestämma om detta skall polisanmälas. Olika intressen kan därvid påverka måls- äganden. Brottets art och omfattning spelar naturligtvis en stor roll men kanske framför allt den skadeverkan som brottet för med sig. Generellt kan sägas att den som blir ekonomiskt gottgjord av brottsförövaren kan antas ha mindre intresse av att saken

beivras på straffrättslig väg än den som inte får ersättning. Är skadan obetydlig torde dock målsäganden under alla förhållanden ofta avstå från polisanmälan såvida inte denna dikteras av andra skäl.

I fråga om möjligheten att polisanmäla bör försäkringskassorna intaga samma ställ- ning som vilken annan målsägande som helst. Det kan inte vara motiverat att lägga någon absolut anmälningsplikt på kassorna, t.ex. därför att det här rör sig om angrepp på ett allmänt intresse. Motsvarande skulle i så fall även gälla andra former av social- bedrägeri. I verkligheten är emellertid so- cialvårdsmyndigheterna mycket återhåll- samma då det gäller att polisanmäla klien- ter som t.ex. utverkar bidrag till uppgivet ändamål men förbrukar det på annat.

Vid en bedömning av vilken betydelse som bör tillmätas det straffrättsliga ingripandet måste man räkna med att det finns andra reaktioner än straff som är väl ägnade att tillgodose det brottspreventiva intresset och kanske också är effektivare. I föregående avsnitt har utredningen beskrivit systemet med särskilt skattetillägg som till betydande del kommer att ersätta det judiciella förfa- randet. Förutsättningar bör finnas att även på andra områden inom den offentliga och — med vissa begränsningar — den privata sektorn införa sådant administrativt avgifts- beläggande. I kap. 6 har utredningen före- slagit att systemet med uttagandet av kon— trollavgifter inom allmän samfärdsel skall regleras i en särskild författning.

En utgångspunkt för en begränsning av det straffrättsliga ingripandet vid sjukför- säkringsmissbruk bör vara att försäkrings- kassorna förfogar över egna, lämpliga sank- tionsmedel. Försäkringskassorna har i detta hänseende redan vissa resurser. Eftersom missbruket riktas mot ett system, till vilket missbrukarna själva är anslutna, har försäk- ringskassorna möjlighet att sätta in ade- kvata åtgärder som begränsar missbrukarnas rätt att utnyttja systemet. Att kräva tillbaka belopp som de försäkrade genom oriktiga eller vilseledande uppgifter tillskansat sig förefaller vara naturligt och därvid kan den möjlighet till avräkning på framtida ersätt-

ning, som erbjuds i 20 kap. 4 & AFL, gene- rellt tillämpas. Därutöver kan en rad av åtgärder tänkas komma i fråga för att mar- kera att det oriktiga beteendet inte tolere- ras, t.ex. varning, nedsättning av framtida ersättning, nedflyttning i annan sjukpen- ningklass för viss tid. Något hinder från straffrättslig synpunkt att sätta in sådana åtgärder, som i stor utsträckning skulle ersätta lagföring och straff, kan inte finnas.

Däremot kan det vara tveksamt om ett sådant ekonomiskt sanktionssystem kan förenas med de sociala intressen som för- säkringskassorna har att bevaka. Grundprin- cipen är att sjukförsäkringen skall omfatta alla människor som är placerade i viss sjuk- penningklass. Avgiften till försäkringen tas ut på skattsedeln och betalas av alla, även av dem som missbrukar systemet. Försäk- ringen skall tillgodose behovet av att den som på grund av sjukdom saknar arbetsför- måga blir kompenserad för inkomstbortfall. Det står klart att ett beslut, som innebär att den försäkrade för viss tid avstängs från rätten till sjukersättning eller placeras i lägre sjukpenningklass än den han formellt skall tillhöra eller eljest går miste om sin rätt till ersättning, kan få inte önskvärda konsekvenser från försörjningssynpunkt. Så- dana åtgärder skulle också träffa mycket ojämnt beroende på om sjukfall inträder under den tid som uteslutningen eller ned- sättningen varar.

Då brottmålsutredningen under sina över- läggningar med företrädare för försäkrings- kassorna fört fram tanken att kassan som ett led i den förebyggande verksamheten skulle kunna sätta in ekonomiska sanktioner mot sådana försäkrade som missbrukar systemet, har från något håll rests invänd- ningar just med hänsyn till de sociala kon- sekvenserna av dessa åtgärder. Det har framhållits att en sådan ordning skulle strida mot den allmänna försäkringens idé och att det inte kan ligga inom försäkrings- kassornas uppgifter att beröva den försäk- rade hans förmåner enligt lagen, ej ens om en sådan åtgärd skulle grundas på att han gör sig skyldig till allvarligt brott mot syste- met. Däremot har det ansetts följdriktigt

att polisanmäla sådana brott, en åtgärd som i många fall kan få betydande sociala och ekonomiska verkningar för den lagförde och dömde.

Den som uppbär sjukersättning får dock under vissa förutsättningar räkna med in- skränkning i sin rätt, vilket måste accepteras från social synpunkt. Införsel kan sålunda beviljas i sjukpenning. Genom att sjuker- sättningen betraktas som en kompensation för det inkomstbortfall som den försäkrade drabbas av under sjukperioden — härvidlag går utvecklingen i riktning mot fullständig kompensation (sjuklön) — så talar mycket för att den som uppbär sjukpenning också bör svara för ekonomiska förpliktelser i likhet med vanliga inkomsttagare. Uppfatt- ningen att de sjukskrivna är ekonomiskt nödställda och att sjukpenningen utgör ett bidrag för att täcka de nödvändigaste kost- naderna för uppehållet under sjukperioden är således oriktig.

Brottmålsutredningen kan emellertid väl förstå försäkringskassornas obenägenhet att sätta in repressiva åtgärder inom den all- männa sjukförsäkringens ram och därige- nom inskränka på de förmåner som lagen avser att erbjuda. Det kan dock inte för- nekas att sådana åtgärder med en rimlig tillämpning måste betraktas som mera ade- kvata och humana än ett straffrättsligt för- farande med polisutredning, åtal och dom- stolshandläggning. Till fördelarna med ett administrativt ingripande hör att åtgärderna kan sättas in omedelbart i det aktuella skedet, att den som begått gärningen inte nödvändigtvis behöver stämplas som brotts— ling, att man kan uppnå en differentiering i synen på sjukförsäkringsmissbruket och dra en gräns för vad som egentligen skall utgöra brott samt att de rättsvårdande myndighe- ternas resurser kan tas i anspråk för andra, betydelsefullare uppgifter.

Ytterligare ett skäl för att försäkringskas— sorna i stor utsträckning bör kunna möta sjukförsäkringsmissbruket med egna åtgär- der utgör den låga återfallsfrekvensen. För- säkringskassorna förfogar över fullständiga register över de försäkrade. Genom den s.k. SK-markeringen i registret blir de som en

gång gjort sig skyldiga till sjukförsäkrings- missbruk utsatta för speciell kontroll. För- säkringskassorna befinner sig sålunda i den unika situationen att de förfogar över en kontrollapparat som har tillgång till uppgif- ter över samtliga fall av upptäckta försäk- ringsmissbruk och därigenom kan sätta in effektiva åtgärder för att förebygga fortsatt missbruk.

Den hittills gjorda genomgången visar att en begränsning av det straffrättsliga ingri- pandet vid sjukförsäkringsmissbruk är mo- tiverad. Det kan inte vara av allmänt intresse att försäkringskassorna ovillkorligen skall polisanmäla misstanke om brott mot den allmänna försäkringen, allra helst som förutsättningar finns för kassorna att med egna medel ingripa mot sådant missbruk. Utredningens principiella ståndpunkt är att försäkringskassorna i större utsträckning än f.n. bör kunna avstå från polisanmälan i dessa fall. Det blir därför en uppgift att un- dersöka vilka typer av försäkringsmissbruk som på detta sätt bör kunna klaras upp med kassornas administrativa sanktioner samt hur detta sanktionssystem bör utfor- mas.

ll.8 Vid vilka typer av sjukförsäkringsmiss- bruk bör det straffrättsliga ingripandet kunna undvaras?

Då brottmålsutredningen hittills använt ut— trycket sjukförsäkringsmissbruk har därmed avsetts olika typer av brott mot allmän försäkringskassa. Från straffrättslig syn- punkt intar sjukförsäkringsbedrägeriet en central plats. Det är i de flesta fall miss- tanke om sådant brott som anmäls till polisen och föranleder straffrättsligt ingri- pande.

Det typiska sjukförsäkringsbedrägeriet kännetecknas av att den försäkrade på he- der och samvete försäkrar att han varit sjuk och avhållit sig från arbete under en viss särskilt angiven tid, men att han i själva verket arbetat i sådan omfattning att han därigenom ådagalagt arbetsförmåga enligt 3 kap. 7 5 AFL. Genom de oriktiga upp- gifterna vilseleds försäkringskassan att be-

tala ut sjukpenning och åsamkas därmet en förlust motsvarande den försäkrades vin- ning.

Ett alternativ till denna typ av sjuléör— säkringsbedrägeri föreligger, då sjukpericden varar mer än sex dagar. För fortsatt s_uk- skrivning krävs i så fall läkarintyg i stället för den anmäldes egen försäkran. Det fire- kommer att den sjukanmälde lämnar in läkarintyg enligt vilket läkaren bedöner hans tillstånd vara sådant att han är artets— oförmögen under viss tidsperiod. Med led- ning av läkarintyget betalar kassan ut ersättning, varvid den försäkrade förtger att han i verkligheten arbetar och därmed ådagalägger faktisk arbetsförmåga.

Från försäkringskassornas synpunkt är det av väsentlig betydelse att den försäkrade inte lämnar oriktiga eller vilseledande upp- gifter eller förtiger uppgift av betydelse för utbekommande av sjukersättning eller för beräkning av ersättningens storlek. Det står nämligen klart att systemet med allmän försäkring måste bygga på att de försäkrade rätt och fullständigt fullgör sin uppgiftspikt. Det är inte säkert att alla rekvisit för be- drägeri är uppfyllda i sådana fall där det föreligger ett oriktigt uppgiftslämnande. Enbart konstaterandet att uppgiften är oriktig och att den försäkrade visat vårds- löshet vid ifyllandet av föreskrivna fomu- lär kan dock vara tillräckligt skäl för försäkringskassan att ingripa. Som förut nämnts ger 20 kap. 3 & AFL vissa möjlig- heter för försäkringskassa att reagera på denna grund genom indragning eller nedsätt- ning av sjukersättning.

Om försäkringskassorna skall erbjudas legala möjligheter att sätta in egna sanktio- ner mot sjukförsäkringsmissbruk, torde det vara nödvändigt att lägga ett klart konsta- terbart missbruk till grund för dessa åtgär- der. Någon prövning huruvida straffbarhets— rekvisiten för bedrägeri föreligger kan det inte bli fråga om. Däremot kan lätt konsta- teras om de uppgifter som lämnats och som skall grunda rätt till sjukersättnig är orik- tiga, t.ex. då den försäkrade sanningslöst uppgivit i försäkran att han avhållit sig från arbete vissa dagar eller — då försäkran inte

lämnas — förtigit att han arbetat under tid då han på grund av sjukdom uppburit sjuk— penning. Sådant oriktigt uppgiftslämnande eller förtigande av uppgifter utgör fakta som bör kunna läggas till grund för ett administrativt sanktionssystem.

Brottmålsutredningen föreslår sålunda att försäkringskassornas sanktioner skall inrik- tas på fall där det konstateras att den försäkrade lämnat oriktig uppgift i försäk- ran eller förtigit uppgift av betydelse för utbekommande av sjukpenning.

I praktiken kan detta innebära en myc- ket betydande avlastning av de rättsvår- dande myndigheternas arbete med sjukför- säkringsbedrägeriet. Avsikten är dock inte att detta brott helt skall föras utanför det straffbara området. Begränsningen av det straffrättsliga ingripandet bör ta sikte på mindre brott men inte på den allvarligare kriminaliteten. Denna allmänna princip bör gälla även ifråga om sjukförsäkringsmiss- bruket. I den mån det inte föreligger mindre överträdelse — kvalificeringen synes därvid främst ta sikte på värdet av den sjukpenning som uppburits på grund av de oriktiga uppgifterna — så bör polisanmälan i allmänhet äga rum.

Av redogörelsen i kap. 9 framgår att närmare 50 procent av de fall, vari dömts för brott mot försäkringskassa under perio- den 1/7 1966—30/6 1967, representerade värden under 100 kronor. I endast 10 pro- cent av fallen översteg beloppet 500 kronor. Ser man på storleken av varje brott gäller att 80 procent av brotten avsåg belopp understigande 200 kronor, 95 procent under- stigande 500 kronor. Man kan med ledning av denna undersökning våga påstå att sjuk- försäkringsmissbruket till övervägande del är att hänföra till kategorien »mindre brott».

Det torde inte vara möjligt att bestämma någon fast lägsta värdegräns för straffbar- heten utan frågan om försäkringskassorna skall avstå från polisanmälan bör bli bero- ende av omständigheterna i det särskilda fallet. Sådana faktorer som det ekonomiska värdet av brottet, formerna för dess för- övande samt gärningsmannens tidigare miss- bruk (återfall) bör tillmätas avgörande bety-

delse. I fråga om det ekonomiska värdet sy— nes som allmän riktlinje böra gälla att brott som ligger inom gränsen för bedrägligt be- teende, dvs. där skadans värde uppgår till mindre än 150—200 kronor, normalt bör kunna mötas med administrativa sanktioner utan att polisanmälan behöver ske.9

En fråga gäller om sådana administrativa sanktioner även skall kunna tillgripas i fall då försäkringsmissbruket föranleder åtal. Som förut nämnts innebär systemet med skattetillägg att tillämpningen inte begrän- sas till ringa fall utan att skattetillägg på— förs oavsett om gärningen beivras på straff- rättslig väg.

Enligt utredningens mening är det viktigt att skilja mellan de administrativa sanktio- nerna och det straffrättsliga förfarandet. Någon prövning av de subjektiva rekvisiten för straffbarhet blir det i princip inte fråga om vid administrativa åtgärder och sådana sanktioner måste bestämmas ganska schab- lonmässigt. Redan från denna synpunkt sy- nes det inte vara möjligt att låta påförandet av administrativa sanktioner och utdöman- det av straff vara beroende av varandra. Huvudregeln bör vara att den administrativa sanktionen skall kunna tillgripas även om gärningen anmäls till åtal, lagförs och för— anleder straffpåföljd. Motsvarande ordning bör enligt utredningens tidigare lämnade förslag (5. 79) gälla för vissa trafikföretags rätt att ta ut s.k. kontrollavgift av trafikan- ter som inte kan förete giltigt färdbevis.

11.1. Allmänna synpunkter på kriminaliseringen

Det är en uppgift för brottmålsutredningen att undersöka var gränsen bör gå för det straffrättsliga ingripandet och vilka möjlig- heter som finns att sätta in andra sanktioner än straff vid mindre överträdelser på för- mögenhetsrättens område. Man måste rea- listiskt räkna med viss urskillning i brotts- anmälningama. Från kriminalpolitisk syn- punkt är det också av intresse att polis och andra rättsvårdande organ kan befrias från utredning och lagföring av åtskilliga sådana brott, som med hänsyn till brottets beskaf- fenhet, gärningsmannens förhållanden och den skada som åsamkas genom brottet anses kunna tillmätas lågt straffvärde. Därigenom kan resurserna i ökad utsträckning koncen- treras på den allvarligare kriminaliteten och på andra väsentliga uppgifter.

Dessa allmänna synpunkter bildar ut- gångspunkt för utredningens överväganden i vad gäller det straffrättsliga ingripandet vid sjukförsäkringsmissbruk. Sådant missbruk faller — i den mån det bedöms vara straff- bart — främst under bedrägeribrottet och andra oredlighetsbrott. Eftersom missbruken till betydande del avser mindre värden (obe- hörigen uppburen sjukpenning för en eller några dagar) synes förutsättningar ofta finnas att hänföra brotten till kategorin ringa förmögenhetsbrott.

Som framgår av redogörelsen i kap. 9

förefaller det dock som om sjukförsäkrings- missbruket generellt sett bedöms allvarligare vid den rättsliga prövningen än vad man kunnat vänta sig med hänsyn till de låga ekonomiska värdena. Trots att närmare 50 procent av de fall som polisanmäls repre- senterar lägre värden än 100 kronor händer det sällan att brotten rubriceras som bedräg- ligt beteende. Detta kan delvis förklaras av att bedrägeriet i allmänhet innefattar osann eller vårdslös försäkran (15: 10 BrB) vilket medför att bedrägeriet inte kan bedömas som ringa. Den praktiska konsekvensen härav blir att domstolen inte kan bestämma på- följden till böter för sådant till värdet obe- tydligt förmögenhetsbrott. Ej heller kan brottet handläggas utan domstolsprövning genom strafföreläggande. Domstolen måste avgöra målet vid huvudförhandling med nämnd. I ett stort antal fall bestäms påfölj- den till villkorlig dom. Då bedrägeriet inte går att styrka, t.ex. på grund av subjektiva invändningar — vilket inte är ovanligt vid mindre försäkringsmissbruk — kan ansvar ej sällan i stället ådömas för enbart osann eller vårdslös försäkran. Påföljden blir där- vid vanligen böter.

Man kan från olika synpunkter kritisera den förhållandevis stränga attityd som sam- hället intar till denna grupp av lagöverträ- delser. Det kan sålunda inte vara riktigt att sjukförsäkringsmissbruk generellt skall tillmätas högt straffvärde endast därför att det rör sig om brott mot en social välfärds-

anordning och ett allmänt intresse. Ej heller kan det vara försvarligt att lägga skärpta straffbarhetssynpunkter på sjukförsäkrings- missbruk under hänvisning till att en all- varlig bedömning av dessa fall krävs för att systemet med sjukförsäkring överhuvudtaget skall kunna fungera. En sådan inställning har allmän räckvidd och skulle kunna åbe- ropas vid alla former av bidrags— och under- stödsverksamhet. Som nedan närmare skall utvecklas hyser man en motsatt uppfattning inom t.ex. de erkända arbetslöshetskassorna.

Mot en hård bedömning av sjukförsäk- ringsmissbruket kan vidare anföras att sy- stemet med den allmänna försäkringen är uppbyggt på sådant sätt att därigenom ska- pas möjligheter till missbruk med relativt enkla medel. En del människor har svårt att förstå vilka förutsättningar som gäller för en tillämpning av systemet och frestas att utnyttja detta på ett sätt som inte är avsett (distinktionen mellan medicinsk arbetsoför- måga och verklig arbetsoförmåga kan t.ex. vara svår att klargöra, den s.k. fridagsregeln misstolkas). Särskilda problem uppkommer då den försäkrade börjar arbeta någon dag tidigare än som avsetts vid sjukanmälan och innan han egentligen är fullt arbetsför eller då han eljest har att tolka begreppet »av- hållsamhet från arbete». I normala fall inges försäkran då den försäkrade återgått i arbete. Han har därvid att ange fr.o.m. vilken dag han varit sjuk och t.o.m. vilken dag sjukdomen varat. Det står klart att många människor har svårt att rätt fylla i blanketterna och misstag kan vara förståe- liga.1 Man kan tycka att den osäkerhet som i vissa fall kan råda bland försäkringsta- garna om rätten att uppbära sjukpenning och som även kommer till uttryck i rätts- praxis, talar för en generös straffrättslig behandling av mindre missbruk. Det pri- mära bör vara att systemet utformas på sådant sätt att sådana missbruk kan för- hindras, främst på andra sätt än genom lagföring.

Det sagda innebär dock inte att det före- ligger självklara förutsättningar för en av- kriminalisering av sjukförsäkringsmissbru- ket. Som tidigare nämnts täcks missbruket

i många fall av rekvisiten för bedrägeri (eventuellt i förening med förfalsknings- brott eller brott mot 15 kap. BrB ) varvid omständigheterna kan vara sådana att gär- ningen framstår som klart straffvärd. En viktig uppgift måste sålunda bli att bestäm- ma i vilka fall förutsättningar finns att avstå från straffrättsligt ingripande mot sjukförsäkringsmissbruk och vilka andra motåtgärder än straff som lämpligen bör sättas in.

11.2 Bara vissa former av sjukförsäkrings- missbruk kan angripas på straffrättslig väg

Gjorda undersökningar visar att upptäckta brott mot allmän försäkringskassa så gott som alltid har prägeln av bedrägeri, varvid det vanliga är att den försäkrade oriktigt uppger att han avhållit sig från arbete på grund av sjukdom, vilket föranleder försäk- ringskassan att betala ut sjukpenning som inte skulle ha utgått, om kassan känt till det verkliga förhållandet. Om den försäkrade lämnar uppgifterna i försäkran på heder och samvete anses bedrägeriet ske medelst osann eller vårdslös försäkran. Det förekommer också att åtalet begränsas till något av sist- nämnda brott. I de fall, då gärningsmannen manipulerar med intyg o.dyl. kan brottet rubriceras som urkundsförfalskning. Som framgår av kap. 9 förekommer det även andra brottsrubriceringar av sjukförsäkrings- missbruket.

De fall av sjukförsäkringsmissbruk som kommer till försäkringskassornas kännedom utgör emellertid sannolikt en begränsad del av den verkliga förekomsten av sådant miss- bruk. I många fall är det svårt att på straff- rättslig väg komma åt detta. Dels är den kontrollapparat som försäkringskassorna för- fogar över inte tillräckligt utbyggd för att kontrollen skall kunna omfatta samtliga sjuk- anmälda fall _ enligt anvisningarna bör stickprovskontroll av frånvaro från arbetet omfatta minst 10 procent av samtliga sjuk- penningfall. Dels förekommer det missbruk som av praktiska skäl är svårkontrollerat,

* Jfr rättsfallet SvJT 1968 rf s. 90, som refe- rerats ovan s. 126.

t.ex. sjukanmälan av hemmamakar och vissa egna företagare som trots försäkran arbetar under sjukperiod. I dessa fall aktualiseras ofta frågan vad som bör förstås med »av— hållsamhet från arbete» och gränsdragningen melan medicinsk och faktisk arbetsoför- måga.”

En form av sjukförsäkringsmissbruk torde nästan helt falla utanför försäkringskassor- nas kontrollmöjlighet och är svår att an- gripa på straffrättslig väg. Det gäller sådana fall där den försäkrade försätter sig i en situation, varigenom visserligen de formella kraven för sjukersättning uppfylls men inte det sociala behov som sjukförsäkringen skall tillgodose. Gränsen mellan medveten simu- lering och sjukdomstillstånd är mycket svår att dra, även av medicinsk expertis. En rad sjukdomstillstånd kan inte utan vidare diag- nosticeras genom objektivt registerbara symptom. I stor utsträckning måste man här lita på patientens egna upplysningar, t.ex. vad han uppger om ryggsmärtor eller magbesvär."

Att det förekommer sjukanmälningar som inte är medicinskt motiverade belyses av en undersökning som i april 1972 lagts fram i det norska socialdepartementet. Enligt den norska folketrygdeloven är det trygdekon- toren som avgör om den försäkrade är ar- betsför på grund av sjukdom, varvid kon- toret regelmässigt godtar det läkarintyg som den försäkrade lämnar in. Trygdekontoret kan dock begära att vederbörande skall låta undersöka sig av en särskilt angiven läkare. Sådan begäran kan göras om kontoret miss- tänker att de lämnade uppgifterna om sjuk- domen är oriktiga. År 1970 blev i Oslo 3 527 sådana misstänkta patienter (2,54 procent av antalet anmälda sjukfall) kon- trollundersökta. Av dem förklarades 772 omedelbart arbetsföra och 102 friskanmälde sig före kontrollundersökningen eller ute- blev från denna.

11.3 Är särskild straffbestämmelse mot sjukförsäkringsmissbruk påkallad?

Det står klart att sjukförsäkringsmissbruk har hög frekvens men att de fall som an-

mäls till polisen i relativt stor utsträckning — år 1969 omkring en tredjedel av samt- liga — ej föranleder åtal eller, om åtal väcks, leder till frikännande dom. Förhål- landet är desto mer anmärkningsvärt som försäkringskassorna, innan polisanmälan sker, låter utreda saken och prövar förut- sättningarna för straffansvar. Man kan alltså utgå ifrån att åtskilliga fall av miss- tänkt sjuförsäkringsbedrägeri faller bort vid försäkringskassornas prövning av anmäl- ningsfrågan.

Dessa omständigheter tyder på att bedrä- gerirekvisiten egentligen endast täcker en mindre del av vad försäkringskassorna be- dömer vara sjukförsäkringsmissbruk. Dels kan detta bero på att själva bedrägerikon- struktionen bereder svårigheter, dels frikänns ej sällan den åtalade på subjektiva grunder därför att han ej insett att han otillbörligen uppburit sjukpenning eller i varje fall inte kunnat överbevisas därom. I vissa fall till- grips straffbestämmelsen om osann eller vårdslös försäkran, då bedrägeriuppsåt sak- nas eller ej kan bevisas. En sådan reserv- lösning kan dock synas betänklig. Det kan nämligen ifrågasättas om människor i all- mänhet har klart för sig vilka konsekven- serna kan bli av att uppgifter utan tillräck- lig noggrannhet lämnas under försäkran på heder och samvete.

Tanken har väckts att reglera straffbar- heten vid sjukförsäkringsmissbruk genom en särskild straffbestämmelse i lagen om allmän försäkringf Bestämmelsen skulle i så fall straffbelägga ett förfarande som in- nebär att någon genom förtigande eller lämnande av positiva uppgifter vilseleder försäkringskassan rörande förhållanden som påverkar rätten till sjukpenning. Straffbar- heten kunde utsträckas till att gälla såväl uppsåtliga som grovt oaktsamma förfaran- den. Då försäkringsmissbruket avsåg mindre värde (ringa brott) kunde specialstraffbe- stämmelsen tillämpas oavsett om gärningen

" Se Wallén, a.a. SvJT 1963 s. 321. * Svårigheterna belyses i ett arbete av C. G. Westrin, Sjukskrivning för ländryggbesvär, Aka- demisk avh., Göteborg 1970.

* Se Wallén, a.a. SvJT 1963 s. 347.

var att bedöma som bedrägeri eller annat brott enligt brottsbalken. I uppenbara be- drägerifall, t.ex. då en frisk person —— even- tuellt genom förfalskning av läkarintyg — bibringade försäkringskassan uppfattningen att han på grund av sjukdom var arbetsoför- mögen, borde dock ansvar ådömas enligt brottsbalken.

En straffbestämmelse av liknande inne- håll har som tidigare nämnts tagits upp i den norska lagen om folketrygd. Där stad- gas bötesstraff för den som mot bättre ve- tande lämnar oriktiga upplysningar eller förtiger väsentliga upplysningar av betydelse för rättigheter eller skyldigheter enligt lagen eller som efter åläggande underlåter att lämna sådana meddelanden och upplys- ningar som krävs i eller med stöd av lagen. Straffbestämmelsen är subsidiär till andra strängare straffbud.

Motsvarande ordning gäller enligt det för- slag till lag om dagpeng vid sjukdom och födsel, som utarbetats inom det danska socialministeriet (nr 3500-3-1972) och som skall träda i kraft den 1 april 1973. Med böter eller »haefte» straffas den som lämnar oriktiga eller vilseledande upplysningar att användas vid avgöranden enligt lagen eller förtiger upplysningar av betydelse för så- dana avgöranden. Även denna bestämmelse avses bli subsidiär till strängare straffbud i strafflagen.

Det är att märka att frågan om införan- det av en specialstraffrättslig bestämmelse ej aktualiserats vid tillkomsten av vare sig lagen om sjukförsäkring eller lagen om all- män försäkring. Det torde vara en allmän princip inom svensk sociallagstiftning att undvika straffbestämmelser som riktas mot sådana bidrags- och understödstagare som lagen avser att tillgodose. I den mån de gör sig skyldiga till brott mot systemet anses den straffrättsliga regleringen böra ske enligt tillämpligt lagbud i brottsbalken.

En fördel med införandet av en speciell straffbestämmelse om sjukförsäkringsmiss- bruk skulle vara att man därmed kunde dra en gräns mellan mindre och mera allvarliga brott. Relativt obetydliga fall av sådant miss- bruk skulle inte behöva bedömas som bedrä-

geri. Om straffsatsen för missbruket sattes till böter, skulle möjligheter erbjudas till summarisk handläggning i förenklade former (strafföreläggande). Då missbruket var ringa och brottet framstod som obetydligt kunde förutsättningar finnas att avstå från straffrättsligt ingripande, t.ex. genom rap- porteftergift eller åtalsunderlåtelse.

En annan fördel skulle vara att utredning- arna av mindre sjukförsäkringsmissbruk kunde förenklas och att de rättsvårdande myndigheterna därmed kunde besparas ar- bete som ej sällan förefaller stå i orimlig proportion till brottets svårhetsgrad. Frågan huruvida bedrägeriansvar skall anses före- ligga i dessa fall är många gånger svår- bedömd och kräver lång handläggningstid.

Å andra sidan skulle införandet av en specialstraffbestämmelse kunna medföra att rättsvårdens resurser skulle tas i anspråk för flera mål än vad nu är fallet. Man kan nämligen räkna med att åtskilliga upptäckta missbrukare i dagens läge ej polisanmäls av försäkringskassorna, därför att det är osä- kert om bedrägeriansvar föreligger, men att de väl skulle rymmas under den speciella straffbestämmelsen. En stor del av dessa fall skulle utgöra ringa sjukförsäkringsmiss- bruk, där den otillbörligen uppburna sjuk- penningen hänförs till någon enstaka dag (t.ex. oriktiga uppgifter för tillämpning av den s.k. fridagsregeln). Enligt den praxis som numera gäller inom de flesta försäk- ringskassor anser man sig här i allmänhet kunna avstå från polisanmälan.

Införandet av en straffbestämmelse om sjukförsäkringsmissbruk skulle sålunda inte vara förenlig med den utveckling som kän- netecknar modern kriminalpolitik och som innebär att straffrättens roll begränsas och att andra åtgärder än straff sätts in för att förebygga missbruk och reagera däremot. Vid tillkomsten av lagen om allmän sjuk- försäkring stod det klart att man hade att emotse en ökning av antalet missbruk jäm- fört med förhållandet under den frivilliga försäkringen. Dåvarande chefen för social- departementet, statsrådet Möller, framhöll i den proposition (nr 312) som förelades 1946 års riksdag att det på grund därav var ange-

läget att sjukkontrollen erhöll erforderlig fasthet och skärpa samt att den personal som skulle handha kontrollen var väl läm- pad därför.

Någon straffbestämmelse fanns det ej plats för i denna sociala lagstiftningspro- dukt. Brottmålsutredningen ansluter sig till denna syn på åtgärderna mot sjukförsäk- ringsmissbruket. I stället för att skapa en speciell straffbestämmelse, varigenom de rättsvårdande organen måste ägna tid och kraft åt lagföringen av ringa fall av miss- bruk som nu av olika skäl ej föranleder ansvar, bör arbetet inriktas på att begränsa de straffrättsliga ingripandena, satsa på brottsförebyggande åtgärder och ge försäk- ringskassorna möjlighet att med egna medel klara upp dessa fall inom systemets ram. Den primära frågan blir därför att under- söka vilka förutsättningar som försäkrings- kassorna har i detta hänseende. Utgångs- punkten för en reform bör vara att de funktioner som nu läggs på de rättsvårdande myndigheterna (utredning, åtal, dom) i be- tydande utsträckning skall kunna ersättas med andra ingripanden från försäkringskas- sornas sida och att sådana åtgärder på det administrativa planet kan antas bli tillräck- ligt verkningsfulla för att hålla tillbaka den mindre brottsligheten.

Sammanfattningsvis vill brottmålsutred— ningen hävda: Försäkringskassorna bör kunna sätta in egna sanktioner, då det kon- stateras att en försäkrad lämnat oriktiga uppgifter i försäkran eller förtigit uppgifter angående förhållanden av betydelse för rät- ten att få sjukpenning. Den omständighe- ten att hans handlingssätt ingår som ett led i ett bedrägeri bör inte utgöra hinder för

" Om Sjukpenningutredningens förslag ge- nomförs och sjukersättningen ger 90 %-ig kom- pensation för bruttolön, synes dock en viss upp- justering böra ske av denna gräns. I stället för en viss värdegräns kan t.ex. antalet oriktigt er— satta sjukdagar vara bestämmande för om kas- san skall polisanmäla eller ej (se nedan 5. 154).

tillgripandet av administrativa sanktioner. Användandet av sådana bör i stor utsträck- ning medföra att försäkringskassan avstår från polisanmälan. En förutsättning för av- ståendet bör dock regelmässigt vara att missbruket är att bedöma som ringa.

11.9 Vilka sanktioner bör försäkringskas- sorna kunna tillgripa?

Står det klart att sjukpenning obehörigen utgått på grund av att den försäkrade lämnat oriktiga uppgifter blir han återbe- talningsskyldig för vad han uppburit för mycket. Försäkringskassan kan därvid be- sluta om innehållande och avräkning av framtida ersättning enligt 20 kap. 4 & AFL. I de flesta fall torde sålunda kassans krav på återbetalning kunna tillgodoses.

Frågan gäller nu vilka åtgärder försäk- ringskassan bör vidtaga då förutsättningar enligt vad ovan sagts finns att ingripa på administrativ väg. I jämförelse med det förut redovisade sanktionssystemet som ar— betslöshetskassorna byggt upp synes utrym- me för försäkringskassornas sanktioner vara begränsat. På grund av den allmänna för- säkringens konstruktion kan det t.ex. inte vara möjligt att utesluta en person, som missbrukar systemet, från den allmänna försäkringen. En sådan åtgärd kan däremot som nämnts tillgripas mot medlem i erkänd arbetslöshetskassa.

11.9.1 Nedsättning av framtida sjukersättning

Möjlighet kan finnas att låta försäkrings- kassa tillgripa vissa sanktioner av ekonomisk art, t.ex. att för viss tid helt eller delvis frånkänna en försäkrad hans rätt till sjuk- ersättning. Motsvarande möjlighet i vad gäller rätten till arbetslöshetsunderstöd bru- kas ofta som sanktion vid brott mot erkänd arbetslöshetskassa. Lagen om allmän försäk- ring anvisar också möjligheten att dra in eller sätta ned ersättning som eljest skulle utgå (20 kap. 3 & AFL), men denna åtgärd kommer sällan till användning. Som förut

nämnts kan en viss reducering av sjukersätt- ningen under en period visserligen antas bli kännbar men dock inte medföra några allvarligare sociala konsekvenser för den som drabbas därav. Det förutsätts självfallet att reduktionen sker med hänsynstagande till den försäkrades försörjningsbörda.

Brottmålsutredningen anser att nedsätt- ning av sjukersättning under viss period i och för sig utgör ett möjligt sanktionsmedel mot den som missbrukar systemet med sjukförsäkring på angivet sätt. Vid tillämp- ningen av en sådan ordning borde självfal- let särskilt beaktas att åtgärden i de allra flesta fall skulle träda i stället för ett straff- rättsligt ingripande. Längden av nedsätt- ningstiden kunde bestämmas med hänsyn till missbrukets omfattning i det särskilda fallet. Enligt den praxis som utvecklats inom arbetslöshetskassorna i fråga om av- stängningstidens längd, synes denna numera sällan överstiga 25 dagar.

Mot en sanktionsform av sådant innehåll talar dock den omständigheten att effekten av åtgärden ytterst skulle bli beroende av om något sjukfall inträffade under nedsätt- ningsperioden eller ej. De flesta försäkrings- tagare behövde inte betrakta hotet om nedsättning av sjukpenningen som någon realitet. Den ekonomiska sanktionen skulle endast drabba ett fåtal av dem mot vilka den riktades. Det är ej heller sagt att sank- tionen skulle bli kännbar för dem som sanktionen i första hand avsåg att träffa.

Från dessa synpunkter förefaller det vara mera ändamålsenligt att försäkringskassan i stället sätter in en direkt ekonomisk sank- tion, då den anser sig böra ingripa mot ett missbruk. Sanktionen kan i så fall få karak- tären av en avgift, vars storlek lämpligen bör stå i viss relation till det belopp som den försäkrade obehörigen tillskansat sig genom de oriktiga uppgifterna. Systemet kommer därmed att anknyta till den ordning som gäller för påförande av skattetillägg. Brott- målsutredningen har stannat vid att förorda införandet av ett dylikt system med särskild avgift. I följande avsnitt skall detta närmare behandlas.

11.9.2 Påförande av särskild avgift

Den särskilda avgiften får en klart repressiv innebörd. Men samtidigt kan den — i likhet med vad som gäller kontrollavgift vid tra— fikföretag _ motiveras av att försäkrings- kassorna måste hålla en avsevärd kontroll- apparat på grund av sjukförsäkringsmiss— bruket samt att kostnaderna för kontrollen om möjligt bör bestridas av dem som för- övar missbruk.

För påförande av avgift förutsätts att den försäkrade lämnat oriktiga uppgifter eller förtigit uppgifter av betydelse för hans rätt till sjukpenning. Eftersom avgiften knyter an till rent objektiva fakta är dess tillämp- lighet inte begränsad till det straffbara området. En klar skillnad föreligger sålunda mellan den administrativa avgiften och straffet fastän effekten av dessa båda sank- tioner kan bli densamma.

Vid valet mellan att bestämma en fix avgift och att göra avgiftens storlek bero- ende av omfattningen av missbruket (det orättmätigt uppburna beloppet) synes över- vägande skäl tala för det senare alternativet. Avgiften kan lämpligen bestämmas till 50 procent av det belopp som den försäkrade uppburit eller skulle ha uppburit genom att lämna oriktiga uppgifter eller förtiga upp- gifter av betydelse för sjukersättningen. För att undvika allt för stora variationer bör dock ett tak sättas vid förslagsvis 500 kronor och lägsta avgift utgöra 50 kronor.

Härvidlag utgår utredningen från nuva- rande läge där sjukersättning utgår i form av sjukpenning för visst antal dagar. Om Sjukpenningutredningens förut nämnda för- slag om sjuklön genomförs torde den sär- skilda avgiften böra bestämmas efter annan grund. Man måste därvid räkna med att avsevärt högre belopp (bruttolön) kommer att tillföras de försäkrade. En möjlighet är att i stället bestämma avgiften till 50 pro- cent av den obehörigen uppburna sjuklönen efter avdrag för skatt. En annan möjlighet är att bestämma avgiften till viss lägre pro- cent av bruttolönen.

I den mån avgiften inte erläggs efter krav bör betalning kunna tas ut i samma ordning

som gäller för återbetalning av felaktigt utbetalad sjukpenning. Som tidigare nämnts finns möjlighet för försäkringskassan att en- ligt 20 kap. 4 & andra stycket AFL innehålla och avräkna beloppet vid kommande utbe- talningar av sjukersättning.

Det är utredningens uppfattning att den administrativa sanktionen bör tillämpas ge- nerellt då en objektivt oriktig uppgift läm- nats eller en uppgiftsskyldighet försummats. Föreligger misstanke om bedrägeri och kan gärningen inte betraktas som ringa brott med hänsyn till skadans värde, omständig— heterna vid brottet och den misstänktes tidigare brott mot allmän försäkringskassa bör, enligt de förutsättningar som utred- ningen dragit upp, saken som regel prövas på rättslig väg. Den omständigheten att brottet polisanmäls bör dock normalt inte hindra att den särskilda avgiften ändå påförs.

Den särskilda avgiften bör enligt utred- ningens mening tillgripas i stället för straff- rättsligt förfarande i sådana fall då miss— tanke föreligger om ringa sjukförsäkrings- bedrägeri (9 kap. 2 & BrB) eller då det är fråga om gärning som nu bedöms som osann eller vårdslös försäkran (15 kap. 10 & BrB). Därutöver kan det förekomma fall då det oriktiga eller ofullständiga uppgiftslämnan- det inte ryms under de nämnda straffbuden (bedrägerirekvisiten är ej uppfyllda, försäk- ran i lagens mening föreligger ej) men då det likväl kan finnas förutsättningar för att ta ut den särskilda avgiften. I vissa fall ta- lar omständigheterna för en mild bedöm- ning, t.ex. därför att den försäkrade inte förstått innebörden av de lämnade uppgif- terna, att han tolkat bestämmelserna orik- tigt eller läst fel eller att han eljest handlat på ett sätt som är ursäktligt.

Det sagda innebär att ett uttagande av den särskilda avgiften ibland kan framstå som en alltför ingripande åtgärd. I följande avsnitt skall utredningen ta upp frågan om en erinran till den försäkrade i vissa fall kan vara tillräcklig sanktion. Självfallet har för- säkringskassorna möjlighet att själva avgöra om avgift skall utkrävas eller om saken får bero utan annan åtgärd än att kassan kräver

tillbaka vad som felaktigt utbetalats. För- säkringskassornas agerande kan härvidlag inte närmare regleras utan måste bli bero- ende av förhållandena i det särskilda fallet. En sådan prövning förekommer även nu nämligen i frågan om polisanmälan skall göras eller ej.

Det bör uppmärksammas att även om för- säkringskassan i ett fall underlåter att ta ut den särskilda avgiften eller att sätta in an- nan ekonomisk sanktion, så går inte den försäkrade helt fri från åtgärd. Själva upp- täckten av missbruket och sakens handlägg- ning innefattar i sig ett ingripande. Därtill kommer att den upptäckte måste räkna med att händelsen medför SK-markering i kas- sans register, varigenom han kommer att bli föremål för skärpt uppmärksamhet i fortsättningen. Från brottspreventiv syn- punkt har en sådan åtgärd stor effekt.

En fråga av väsentlig betydelse är rättssä- kerhetskravet. Påförandet av den särskilda avgiften kan i vissa fall innebära en icke obetydlig ekonomisk påföljd och det bör av naturliga skäl finnas möjlighet för den försäkrade att få beslutet härom överprö- vat. Enligt 20 kap. 10 & AFL är riksför- säkringsverket besvärsinstans i fråga om beslut av allmän försäkringskassa i ärenden angående försäkring. Mot riksförsäkrings- verkets beslut kan talan föras genom be— svär hos försäkringsdomstolen (12 55). Där- igenom synes de nödvändiga garantierna från rättssäkerhetssynpunkt vara uppfyllda. Man kan också räkna med att riksförsäk- ringsverket kommer att verka för enhetlig- het i bedömningen bland försäkringskas- sorna. Det torde vara ofrånkomligt att ver- ket utfärdar cirkulär med närmare anvis— ningar angående tillämpligheten.

Om den särskilda avgiften skall kunna bli ett verksamt sanktionsmedel är det angelä- get att den också blir omedelbart exigibel. I sådana fall då talan inte förs mot försäk- ringskassans beslut bör kassan kunna driva in beloppet så snart besvärstiden gått ut. I andra fall måste kassan avvakta att beslutet vinner laga kraft. I praktiken torde kassans anspråk på den särskilda avgiften komma att göras gällande i samma ordning som

kassans återkrav av vad den försäkrade obe- hörigen uppburit. Förutsättningar bör finnas att med tillämpning av 20 kap. 4 & andra stycket AFL vid framtida utbetalning av sjukpenning avräkna och innehålla belopp motsvarande den särskilda avgiften.

11.9.3 Erinran

Utredningen har diskuterat möjligheten att i vissa fall av sjukförsäkringsmissbruk låta en erinran i förening med SK-markering och krav på återbetalning av felaktigt upp— buren ersättning ersätta påförandet av sär- skild avgift.

Som tidigare redovisats kan varning an- vändas som sanktionsmedel vid brott mot arbetslöshetskassa. Varningen betraktas här som en allvarlig reaktion, i vissa fall allvar- ligare än viss tids uteslutning ur kassan. Detta har medfört att kassornas bedöm- ningsnämnd under senare år alltmera gått ifrån utdelandet av varning och i stället be- slutar om kortare tids uteslutning.

Det förekommer ej sällan i administrativ lagstiftning att institutet varning ersätts med den lindrigare åtgärden att låta saken bero vid en »erinran» om att vederbörande skall sköta sig i fortsättningen. En sådan reprimand kan ges under informella former.

Erinran kan ibland vara tillräcklig sank- tion mot obetydliga egendomsbrott. Som förut nämnts (s. 17) kan rapporteftergift, som innefattar en erinran, numera medde- las vid mindre butikssnatterier. I lika mån bör möjligheter finnas att på administrativ väg tilldela den, som brustit i sin skyldighet att lämna riktiga uppgifter till allmän för- säkringskassa, en erinran. Det bör därvid förutsättas att en sådan erinran är tillfyllest för att han skall fullgöra sin skyldighet i fortsättningen. Själva upptäckten av miss- bruket och den därpå följande utredningen, SK-markeringen och beslutet om återbetal- ning av den för mycket uppburna ersätt- ningen utgör tillsammantaget ett avsevärt ingripande. Risken för återfall bedöms vara liten.

Frågan huruvida försäkringskassan bör nöja sig med en erinran eller gå ett steg

längre och ta ut den särskilda avgiften, blir ytterst beroende av hur allvarligt man be- dömer missbruket. Hänsyn kan härvidlag tas till den oriktiga uppgiftens särskilda beskaffenhet (den försäkrade har t.ex. för- tigit att han haft ett tillfälligt hemarbete under sjukperioden), men även till den skada som uppkommit (sjukpenning har t.ex. endast utgått någon enstaka dag för mycket). Även den försäkrades personliga förhållanden kan ha betydelse för bedöm- ningen, t.ex. ålder, sjukdom, bristande erfa- renhet. Framstår missbruket med oriktigt uppgiftslämnande från dessa synpunkter som obetydligt kan en erinran vara tillräck- lig åtgärd.

En sådan erinran kan lämpligen medde- las den försäkrade då denne personligen uppsöker kassan i samband med utredningen av missbruket, om det redan då står klart att andra mera ingripande åtgärder inte krävs. I annat fall torde det normala bli att försäkringskassan i skrivelse till den försäk- rade påtalar den uppmärksammade felaktig— heten samt erinrar denne om vad han har att iakttaga i fortsättningen och konsekven- serna av ett upprepande.

11.10 Sammanfattande synpunkter på sanktionssystemet

Systemet med allmän försäkring och försäk- ringskassornas arbetsformer skapar förut— sättningar för kassorna att tillgripa vissa administrativa sanktioner mot mindre miss- bruk i stället för att anmäla sådana händel- ser till åtal. Redan upptäckten och kassans utredning av ett sjukförsäkringsmissbruk medför ett icke ringa obehag för den som utsätts därav. Risken för att missbruket skall upprepas är liten med hänsyn till den effektiva kontroll som kan sättas in efter upptäckten av försäkringsmissbruk. Försäk- ringskassan har goda möjligheter att få tillbaka den sjukersättning som obehörigen utgått eftersom beloppet — om betalning

inte sker på annat sätt — kan innehållas och avräknas vid kommande utbetalningar. Försäkringskassornas sanktionssystem skall ta sikte på sådant missbruk som inne—

fattar lämnande av oriktiga uppgifter eller förtigande av uppgifter som är av betydelse för rätten att uppbära sjukpenning. Redan nu ges i 20 kap. 3 & AFL möjlighet för försäkringskassorna att ingripa mot sådant missbruk genom att dra in eller skäligen sätta ned ersättning som eljest skulle utgå. Denna möjlighet begagnas sällan av försäk- ringskassorna.

Enligt brottmålsutredningens mening bör försäkringskassorna anpassa ingripandet ef— ter arten och omfattningen av försäkrings- missbruket med hänsynstagande jämväl till den försäkrades personliga förhållanden.

Finner försäkringskassan att den för- säkrade obehörigen uppburit sjukpenning men rör det sig om förbiseende eller felak— tigheter som denne inte kan lastas för eller är det oriktiga förfarandet eljest ursäktligt t.ex. med hänsyn till den försäkrades ålder och personliga förhållanden, bör kassan, i likhet med vad som nu allmänt är fallet, tillrättalägga saken utan ingripande. Det kan dock enligt allmänna regler om condic- tio indebiti bli fråga om skyldighet för den försäkrade att betala tillbaka vad som upp- burits.

Framkommer det däremot att den för- säkrade lämnat oriktiga uppgifter eller un- derlåtit att lämna viss uppgift av betydelse för utbekommande av ersättning och är förfarandet inte ursäktligt, bör försäkrings- kassan normalt reagera på något sätt. Är missbruket med hänsyn till skadans värde (det belopp som obehörigen utgått) och omständigheterna i övrigt att anse som ringa, kan kassan nöja sig med att antingen låta saken bero vid en erinran till den för- säkrade att i fortsättningen noga fullgöra sin uppgiftsskyldighet — det förutsätts där- vid att missbruket är obetydligt — eller be- sluta att viss särskild avgift skall tas ut av honom. Även vid icke ringa missbruk kan sådan avgift påföras den försäkrade. I dessa fall uppkommer frågan om försäkringskas- san skall polisanmäla missbruket. Sådan polisanmälan torde normalt ske om gär- ningen är att bedöma som bedrägeri som inte är ringa.

Den särskilda avgiften bestäms till 50

procent av det belopp som obehörigen upp- burits, dock högst 500 kronor och lägst 50 kronor. Beräkningsgrunden torde dock be- höva revideras om Sjukpenningutredningens förslag om sjuklön genomförs. Beloppet kan innehållas och avräknas vid framtida utbe- talningar från kassan.

Utöver de sanktioner som försäkrings- kassan sålunda kan sätta in i stället för eller vid sidan av polisanmälan, skall kassan kräva äter det obehörigen uppburna be- loppet. Vidare skall regelmässigt anteckning ske om missbruket i den försäkrades kort i sjukfallsregistret (s.k. SK-markering).

11.11 Straffansvar för osann eller vårdslös försäkran

Det är vanligt att brott mot allmän försäk— ringskassa rubriceras som bedrägeri medelst osann försäkran. I vissa fall, då bedrägeri- uppsåt inte går att styrka, kan gärningen i stället bedömas som enbart osann försäkran eller — då gärningen anses ha begåtts av grov oaktsamhet — som vårdslös försäkran.

11.11.1 Förutsättningar för straffansvar

Enligt 15 kap. 10 & BrB förutsätts för osann eller vårdslös försäkran att någon lämnar osann uppgift eller förtiger sanningen i skriftlig utsaga, att denna utsaga jämlikt lag eller författning avges under edlig förplik- telse eller på heder och samvete samt att åtgärden innebär fara i bevishänseende. Ansvar enligt denna bestämmelse kan ådömas vid sjukförsäkringsmissbruk om den försäkrade lämnar felaktiga uppgifter i den försäkran för sjukpenning (blankett S 1 eller S 1 H) som han skall fylla i efter sjuk- anmälan eller i den försäkran (blankett S 2) som han efter anmodan av försäkringskas- san skall fylla i under pågående sjukperiod. Osanna uppgifter eller förtigande av san- ningen kan föreligga då den försäkrade inte anger rätt tid, varunder han på grund av sjukdomen avhållit sig från arbete, t.ex. genom att ange felaktig dag för tillfrisknan- det eller genom att oriktigt påstå att han

varit sjuk eller genom att han ej arbetat vissa uppräknade dagar.

Försäkran enligt de angivna blanketterna, som undertecknas av uppgiftslämnaren, är att betrakta som skriftlig utsaga. Under- tecknandet av blanketterna sker »på heder och samvete att lämnade uppgifter är full— ständiga och sanningsenliga».

Med stöd av bemyndigandet i 20 kap. 16 & AFL har Kungl. Maj:t uppdragit åt riksförsäkringsverket att dels utfärda före- skrifter rörande skyldighet för enskild att lämna uppgifter, som är av betydelse för tillämpningen av AFL, och dels utfärda tillämpningsföreskrifter till nämnda lag »allt i den mån ej Kungl. Maj:t annorlunda för- ordnat eller riksförsäkringsverket finner föreskrifterna vara av sådan natur att det ej ankommer på verket att meddela dem».

I riksförsäkringsverkets cirkulär 19/1966, som ersatte tidigare utfärdade anvisningar, ges bl.a. föreskrifter om hur blanketterna S 1, S 1 H och S 2 skall infordras.

Eftersom fastställandet av formulären skett av riksförsäkringsverket efter Kungl. Maj:ts bemyndigande anses att försäkran på heder och samvete avges »jämlikt lag eller författning»."'

De oriktiga uppgifterna lämnas på sådant sätt att de endast kan upptäckas genom särskild kontroll. Rekvisitet »fara i bevis- hänseende» är uppfyllt.

11.11.2 Osann och vårdslös försäkran behö— ver ej kriminaliseras vid sjukförsäkrings- missbruk

Det finns åtskilliga lagbestämmelser som innehåller föreskrift om att försäkran skall avges under edlig förpliktelse eller på heder

1" Jfr rättsfallet NJA 1953 s. 577 (Statens handels- och industrikommission hade med stöd av en kungl. kungörelse föreskrivit att skriftlig försäkran på tro och heder i visst fall skulle krävas för undantag från exportförbud. En per- son som lämnat oriktiga uppgifter i sådan för- säkran dömdes för osann försäkran. Hans in- vändning att uttrycket »skriftlig utsaga som jämlikt lag eller författning avgives» ej kunde avse genom beslut av administrativa myndighe- ter tillkomna formulär och uppgifter, godtogs inte).

och samvete. Sålunda används t.ex. institu- tet i giftermålsbalken då parterna skall klargöra att det inte finns äktenskapshinder eller då de skall underteckna vissa hand- lingar av ekonomisk innebörd (se t.ex. 3 kap. 2 5, 6 kap. 9 &, 9 kap. 9 &, 11 kap. 20 & GB). Den som uppger boet skall i bo- uppteckningen avge sådan försäkran (20 kap. 6 & ÄB).

Utöver dessa och andra liknande bestäm- melser, enligt vilka användandet av försäk- ran under edlig förpliktelse direkt föreskrivs i lag eller författning, förekommer det i stor utsträckning inom både allmän och enskild verksamhet att formulär, blanketter o.dyl. upptar sådana meningar utan direkt lagligt stöd. Avsikten därmed torde endast vara att inskärpa vikten av att undertecknaren hål- ler sig till sanningen. Ansvar enligt 15 kap. 10 & BrB kan dock ej komma i fråga mot den som lämnar oriktiga uppgifter i sådan ordning.

Den utbredda användningen av försäkran under edlig förpliktelse, på heder och sam— vete e.dyl. medför att människor i allmän- het inte vet i vilka fall ett oriktigt uppgifts- lämnande kan leda till straffrättsliga konse- kvenser. Det är också svårt för den enskilde att ta reda på, om denna form för försäk- ran i ett aktuellt fall följer av lag eller för- fattning, särskilt om utformningen av blan— ketter och formulär sker på administrativ väg utan direkt stöd i lagbestämmelse. Det bör vara en allmän regel att medborgarna i dessa hänseenden inte skall sväva i tvivels- mål. För att uppnå klarare linjer synes en begränsning av institutets tillämpning vara nödvändig. Därvid bör sättas som mål att i lag eller författning klart ange i vilka fall uppgiftslämnande skall ske i försäkran un- der edlig förpliktelse.

Det kan också som Strahl framhållit i kommentaren till nämnda rättsfall11 starkt ifrågasättas om med lag och författning bör förstås andra bestämmelser än sådana som utfärdats av Konungen. Ett argument för en sådan tolkning är enligt Strahl att i 15 kap. 10 & BrB men inte i 11 & upptagits även oaktsamhetsfall. Strahl framhåller vidare.

»Att grov oaktsam osanning i en på tro och heder avgiven försäkran ansetts kunna bestraf- fas om försäkran är avgiven jämlikt lag eller författning men ej annars torde bero dels på att denna förutsättning i någon mån garanterar att det är fråga om en betydelsefull utsaga, dels på att förutsättningen synts begränsa området för straffbara culpösa osanningar till fall i vilka medborgarna ha möjlighet att förvissa sig om huruvida de vid straffansvar äro skyldiga att i viss omfattning komplettera och kontrollera sitt vetande innan de uttala sig. En sådan möj- lighet bereder den allmänna författningspublika- tionen, Svensk Författningssamling, där av Ko- nungen utfärdade Lagar och författningar inta- gas. Den omständigheten, att ett formulär fastställts eller tillhandahålles av en myndighet, tillgodoser icke till fullo någondera synpunkten.»

Utredningen delar Strahls uppfattning. Med hänsyn till straffbestämmelsens tillämp- ning i praxis synes starka skäl tala för att denna ändras, varigenom legalitetsprincipen skall kunna tillgodoses. Det ligger dock inte inom utredningens uppdrag att utreda denna fråga.

I fråga om sjukförsäkringsmissbruket sy- nes kriminaliseringen av det oriktiga upp— giftslämnandet i försäkran helt kunna und— varas. Enligt utredningens förslag skall i sådana fall, då gärningen inte är att bedöma som bedrägeri, något straffrättsligt ingri- pande överhuvudtaget inte behöva ske. Av- sikten är att försäkringskassorna i stället för polisanmälan skall sätta in egna sank- tioner, varigenom klart markeras att de uppgifter som lämnas måste vara korrekta och fullständiga. Det oriktiga eller ofull— ständiga uppgiftslämnandet innebär ett av- steg från den ordning som måste iakttas för att systemet med den allmänna försäkringen skall fungera. De försäkrades anknytning till kassan medför att sådant missbruk kan klaras upp genom kassans egna åtgärder.

Ett upphävande av kriminaliseringen av det oriktiga uppgiftslämnandet synes enklast kunna ske genom att uttrycket »på heder och samvete» avlägsnas ur formulären S 1, S 1 H och S 2. Brottmålsutredningen före- slår att denna åtgärd vidtas på administrativ

" Ivar Strahl, Svensk rättspraxis, Straffrätt 1953—1958, SvJT 1960 s. 257.

väg. På formulären bör i stället anges att den som lämnar oriktiga eller ofullständiga uppgifter i försäkran, varigenom sjukpen- ning obehörigen erhålles, kan förpliktas att utge särskild avgift utöver återbetalningen.

Från straffrättslig synpunkt får denna reform stor betydelse. Det straffbara områ- det för sjukförsäkringsmissbruk begränsas till sådana fall där det föreligger bedrägeri eller förfalskningsbrott. Osann eller vårds- lös försäkran skall ej längre medföra att bedrägeribrottet kvalificeras. Enligt nuva- rande ordning anses ansvar för bedrägligt beteende inte kunna komma i fråga om gärningen förövats medelst osann eller vårdslös försäkran, varigenom bötesstraff utesluts.12 I den mån mindre sjukförsäk- ringsbedrägeri i fortsättningen kommer att lagföras — enligt utredningens mening bör ju sådant brott i de flesta fall mötas med administrativa sanktioner utan straffrätts- ligt ingripande — så synes den adekvata påföljden vara böter. Förutsättning kommer också att finnas att tillämpa institutet straff- föreläggande i dylika fall.

" Se rättsfallet SvJT 1969 rf s. 5 (referatet ovan s. 124).

...- ___..-_.._.__..__._-

Författningsförslag

Förslag till Lag om ändring i lagen om allmän försäkring

Härigenom förordnas att i lagen om allmän försäkring skall införas en ny paragraf, 20 kap. 4a &, av nedan angivna lydelse.

20 kap. 4 a &

Har försäkrad lämnat oriktig uppgift eller förtigit uppgift av bety- delse för hans rätt till sjukpenning, äger försäkringskassa, utöver åtgärd varom i 4 5 sägs, påföra honom särskild avgift, om kassan ej med hän- syn till uppgiftens ringa betydelse, den försäkrades ålder, sjukdom, bris— tande erfarenhet eller annan liknande omständighet finner sig kunna avstå från åtgärd eller låta bero vid erinran om att den försäkrade för framtiden skall fullgöra sin uppgiftsskyldighet.

Avgiften skall beräknas till femtio procent av det belopp som obehö- rigen uppburits eller skulle ha uppburits, dock högst 500 kronor och lägst 50 kronor. Betalning kan uttagas i samma ordning som föreskrives i 4 5 andra stycket.

Beslut om påförande av särskild avgift får, sedan beslutet vunnit laga kraft, verkställas såsom lagakraftägande dom.

Närmare anvisningar för tillämpningen av denna bestämmelse med- delas av riksförsäkringsverket.

Denna lag träder i kraft den . . .

Kommentarer

Motivering till bestämmelsen ges i betänkandet s. 147 ff.

Enligt den i kap. 9 redovisade undersökningen förekommer det hos endast 10 procent av dem som döms för brott mot allmän försäkrings- kassa att det obehörigen erhållna beloppet överstiger 500 kronor. Fler— talet brott avser värden under 200 kronor. Man kan sålunda räkna med att den särskilda avgiften, som beräknas till hälften av vad som obehö- rigen uppburits eller skulle ha uppburits om de oriktiga uppgifterna följts, i allmänhet kommer att ligga mellan 50 och 100 kronor.

Som framhållits i den allmänna motiveringen torde dock situationen bli en annan om Sjukpenningutredningens förslag om sjuklön genomförs. De belopp som skall utgå i sjukersättning (bruttolön) kommer att ligga avsevärt över nuvarande nivå, vilket medför att den särskilda avgiften höjs i motsvarande män. Det torde därför vara nödvändigt att i så fall använda en annan beräkningsgrund. Brottmålsutredningen har här pekat på möjligheten att fastställa avgiften till 50 procent av den obehörigen uppburna sjuklönen efter avdrag för skatt eller att tillämpa en lägre procentsats i förhållande till bruttosjuklönen.

Sjukpenningutredningen beräknar på grundval av 1972 års förhållan- den att den högsta sjukpenninggrundande inkomsten blir 53 200 kronor. Kompensationsnivån föreslås bli 90 procent, varigenom sjukpenningen 53 200

365 De olika alternativen för beräkning av den särskilda avgiften belyses av följande uppställning, grundad på Sjukpenningutredningens siffror (Bi- laga 4, tabell 1). Uppställningen begränsas till vissa inkomstlägen. Det förutsätts att sjukpenning obehörigen utgår under fem dagar.

= 131 kronor för de högsta inkomsttagarna.

per dag utgör 90 % av

1. Den särskilda avgiften beräknas till 50 procent alternativt 25 procent av den obehörigen uppburna sjukpenningen (brutto), dock till lägst 50 kronor.

Årsinkomst Sjukpenning för Den Säl-Skilda avgiften, kr

av förvårvs- fem dagar, kr ___—__

arbete, kr 50 % 25 % 5000— 5800 SX 13= 65 50 50 10 200—12 000 5X 27=135 67,50 50 21 000—24 000 5X 55 =275 137,50 68,75 36 000—39 000 5X 92=46O 230 115 51000— 5X131=655 327,50 163,75

2. Den särskilda avgiften beräknas till 50 procent av den obehörigen uppburna sjukpenningen efter skatteavdrag (netto), dock lägst 50 kronor.

Årsinkomst Sjukpenning Sjukpenning Den särskilda av förvärvs— för 5 dagar för 5 dagar avgiften, kr arbete, kr (brutto), kr (netto), kr (50 %) 5000— 5800 65 5X13= 65 50 10 200—12000 135 5X20=100 50 21 000—24 000 275 5X37=185 92,50 36 000—39 000 460 5X54=27O 135 51 000— 655 5X68=34O 170

Brottmålsutredningen anser sig under nuvarande förhållanden inte när- mare böra pröva, vilken beräkningsgrund som lämpligen bör tillämpas och vilken justering i den föreslagna lagtexten som erfordras vid infö- randet av ett system med sjuklön. Denna fråga måste bli beroende av systemets slutliga utformning. Det står dock klart att några större pro- blem inte behöver uppkomma då det gäller att anpassa den särskilda avgiften till en sådan reform.

1. Danmark 28 kap. 279 5 straffeloven

For bedrägeri straffes den, som, for derigen- nem at skaffe sig eller andre uberattiget vinding, ved retsstridig at fremkalde, be- styrke eller udnytte en vildfarelse bestemmer en anden til en handling eller undladelse, hvorved der påfpres denne eller nogen, for hvem handlingen eller undladelsen bliver afgorende, et formuetab.

29 kap. 298 & straffeloven

Med bade, haefte eller med fengsel indtil 6 måneder straffes den, som uden at beting- elserne for at anvende 5 279 foreligger, 1) ved urigtige foregivender angående beta- lingsevnen skaffer sig eller andre län eller kredit med den folge, at formuetab dermed påfpres, 2) ved forbrug af forudbetalt vederlag satt- ter sig ud af stand til at levere modydelsen, 3) bortfjerner sig uden at betale logi, for- taring, befordring eller anden ydelse, ved hvilken det har vazret en kendelig forudsaet- ning, at betalning erlaegges forinden bort- fjernelsen, 4) uden erlaeggelse af den fastsatte betaling tilsniger sig adgang til forestilling, udstilling eller forsamling eller til befordring med offentligt samfaerselmiddel eller til benyt- telse af anden almentilgaengelig indretning.

2. Finland 36 kap. 1 & strafflagen

Den som i avsikt att bereda sig eller annan orättmätig fördel i egendom tillskyndar nå- gon förlust i gods eller penningar genom att medelst framhållande av falskt eller van- ställande eller hemlighållande av sant sak- förhållande framkalla eller underhålla vill- farelse, såsom att han säljer förfalskad vara för oförfalskad, mångt för omängt eller felak- tigt för felfritt eller såljer eller leger samma egendom till två eller flere eller under sken av försäljning, gåva eller annat avtal undan- drager fordringsägare egendom, då utmät- ning förestår, eller i handel eller eljest i vä- gande, mätande eller räknande eller på annat sätt handlar svikligt mot annan, skall för bedrägeri dömas till böter eller till fäng- else i högst två år eller, där omständighe- terna äro synnerligen försvårande, till tukt- hus i högst fyra år.

Begicks handlingen i avsikt endast att till- skynda annan förlust i gods eller penningar, vare lag samma.

Försök är straffbart.

36 kap. 1 a & strafflagen

Bör bedrägeri, med beaktande av den upp- komna skadan eller andra omständigheter, vilka framgå av eller lett till brottet, anses ringa, skall den skyldige för lindrigt bedrä- geri dömas till böter.

(Någon speciell snyltningsbestämmelse finns icke i Finlands strafflag.)

3. Norge 270 & straffeloven

For bedrageri straffes den som i hensikt derved å skaffe seg eller andre en uberetti- get vinning ved å framkalle, styrke eller utnytte en villfarelse rettsstridig forleder noen til en handling, som volder tap eller fare for tap for ham eller den han handler for, eller som medvirker hertil.

Straffen for bedrageri er böter eller feng- sel inntil 3 år eller begge deler.

402 & straffeloven

Med böter eller med fengsel inntil 3 måne- der straffes den som med fortielse av å vaare ute av stand til å betale eller stille sikkerhet, tar opphold eller nyter spise, drikke eller lignende på hoteller, herberger, gjestgive- rier, pensjonater, bevertningssteder eller andre slike steder, hvor det er forutset- ningen at betalingen erlegges for bort- gången eller fraflyttelsen, eller benytter and- res arbeid eller ting under forhold der den samme forutsetning gjelder, eller som med- virker hertil.

På samme måte straffes den som i noe tilfelle som nevnt, rettsstridig begir seg bort uten å betale eller stille sikkerhet, skjönt han er i stand til dette, eller som medvirker hertil.

I gjentakelsetilfelle kan fengsel inntil 1 år anvendes.

Straff etter denna paragraf kommer ikke till anvendelse ved handling som går inn under & 270 eller 5 271.

403 & straffeloven

Med Bader eller med erngsel indtil 3 Maa- nader straffes den, som uden Erlaeggelse af den fastsatte Betaling seger at tilsnige sig Adgang til Forestilling, Udstilling eller For- samling i omsluttede Rum eller Reise med

Skib, Jernbane eller lignende, eller medvirker hertil.

4. England Theft Act 1968, section 15 Obtaining property by deception

(1) A person who by any deception dis— honestly obtains property belonging to ano- ther, with the intention of permanently depriving the other of it, shall on conviction on indictment be liable to imprisonment for a term not exceeding ten years.

(2) — — —

(3) — — —

(4) For purposes of this section ”deception” means any deception (whether deliberate or reckless) by words or conduct as to fact or as to law, including a deception as to the present intentions of the person using the deception or any other person.

Theft Act 1968, section 16 Obtaining pecuniary advantage by deception

(1) A person who by any deception dis- honestly obtains for himself or another any pecuniary advantage shall on conviction on indictment be liable to imprisonment for a term not exceeding five years.

(2) The cases in which a pecuniary advan— tage within the meaning of this section is to be regarded as obtained for a person are cases where _ (a) any debt or charge for which he makes himself liable or is or may become liable (including one not legally enforceable) is reduced or in whole or in part evaded or deferred; or

(b) ———

(e) ———

(3) For purposes of this section "deception” has the same meaning as in section 15 of this Act.

Regulation of Railways Act 1889, section 5 Penalty for avoiding payment of fare

(1) Every passenger by a railway shall, on

request by an officer or servant of a railway company, either produce, and if so re- quested deliver up, a ticket showing that his fare is paid, or pay his fare from the place whence he started, or give the officer or servant his name and address; and in case of default shall be liable on summary con- viction to & fine not exceeding (ten pounds). (2) If a passenger having failed either to produce, or if requested to deliver, up a ticket showing that his fare is paid, or to pay his fare, refuses (or fails), on request by an officer or servant of a railway com- pany, to give his name and address, any officer of the company or any constable may detain him until he can be conveniently brought before some justice or otherwise discharged by due course of law.

(3) If any person — (a) Travels or attempts to travel on a rail- way without having previously paid his fare, and with intent to avoid payment thereof; or (b) Having paid his fare for a certain dis- tance, knowingly and wilfully proceeds by train beyond that distance without previous- ly paying the additional fare for the addi- tional distance, and with intent to avoid payment thereof; or

(c) Having failed to pay his fare, gives in reply to a request by an officer of a railway company a false name or address,

he shall be liable on summary conviction to a fine not exceeding (twenty-five pounds), or, in the case of a second or subsequent offence, either to a fine not exceeding (twenty—five pounds), or in the discretion of the court to imprisonment for a term not exceeding (three months). (4) The liability of an offender to punish- ment under this section shall not prejudice the recovery of any fare payable by him.

Post Office Act 1953, section 65A

Fraudulent use of public telephone or telex system

If any person dishonestly uses a public tele- phone or telex system with intent to avoid payment (including any such system pro-

vided, under licence, otherwise than by the Postmaster General), he shall be guilty of a misdemeanour and be liable on summary conviction to imprisonment for a term not exceeding three months or to a fine not ex- ceeding one hundred pounds or to both, or on conviction on indictment to imprison- ment for a term not exceeding two years.

5. Västtyskland Strafgesetzbuch & 263 Betrug

IWer in der Absicht, sich oder einem Dritten einen rechtswidrigen Vermögensvorteil zu verschaffen, das Vermögen eines andercn dadurch beschädigt, dass er durch Vor- spiegelung falscher oder durch Entstellung oder Unterdriickung wahrer Tatsachen ei- nen Irrtum erregt oder unterhält, wird wegen Betrugs mit Freiheitsstrafe bis zu fiinf Jahren oder mit Geldstrafe bestraft.

IIDer Versuch ist strafbar. IIIIn besonders schweren Fällen ist die Strafe Freihetsstrafe von einem Jahr bis zu zehn Jahren.

IVWer einen Betrug gegen Angehörige, Vormiinder oder Erzieher begeht, ist nur auf Antrag zu verfolgen. Die Zuriicknahme des Antrags ist zulässig.

Strafgesetzbuch & 265 a Erschleichung von Leistung oder Zutritt

IWer die Leistung eines Automaten, die Beförderung durch ein Verkehrsmittel oder den Zutritt zu einer Veranstaltung oder einer Einrichtung in der Absicht erschleicht, das Entgelt nicht zu entrichten, wird, soweit die Tat nicht nach anderen Vorschriften mit schwererer Strafe bedroht ist, mit Freiheits- strafe bis zu einem Jahr oder mit Geldstrafe bestraft.

”Der Versuch ist strafbar. IIIWer die Tat gegen Angehörige, Vor- miinder oder Erzieher begeht, ist nur auf Antrag zu verfolgen. Die Zuriicknahme des Antrags ist zulässig.

6. Frankrike Code pénal art. 401 ( filouterie)

Les autres vols non spécifiés dans la présente section, les larcins et filouteries, ainsi que les tentatives de ces mémes délits, seront punis . . .

Quiconque, sachant qu'il est dans l'impos- sibilité absolue de payer, se sera fait servir des boissons ou des aliments qu'il aura con- sommés, en tout ou en partie, dans des établissements å ce destinés, méme si'il est logé dans lesdits établissements, sera puni d'un emprisonnement de six jours au moins et de six mois au plus, et d'une amende de 500 F au moins et de 1 500 F au plus.

La méme peine sera applicable å celui qui, sachant qu'il est dans l'impossibilité absolue de payer, se sera fait attribuer une ou plusieurs chambres dans un hötel ou auberge et les aura effectivement occupées.

Toutefois, dans les cas prévus par les deux alinéas précédents, l'occupation du logement ne devra pas avoir excédé une durée de dix jours.

Sera passible des mémes peines quiconque, sachant qu'il est dans l'impossibilité absolue de payer, se sera fait servir des carburants ou lubrifiants dont il aura fait remplir en tout ou en partie les réservoirs d'un véhicule par des professionels de la distribution.

Code pénal art. 405 ( escroquerie)

Quiconque, soit en faisant usage de faux noms ou de fausses qualités, soit en em— ployant des manoevres frauduleuses pour persuader l'existence de fausses entreprises, d'un pouvoir ou d'un credit imaginaire, ou pour faire naitre l'espérance ou la crainte d'un succes, d'un accident ou de tout autre événement chimérique, se sera fait remettre ou délivrer, ou aura tenté de se faire re- mettre ou délivrer des fonds, des meubles ou des obligations, dispositions, billets, pro- messes, quittances ou décharges, et aura, par nu de ces moyens, escroqué ou tenté d'escroquer la totalité ou partie de la fortune d'autrui, sera puni d'un emprison- nement d'un an au moins et de cinq ans au

plus, et d'une amende de 3 600 F au moins et de 36000 F au plus.

Loi du 31 mars 1926, sanctionnant pénalement le refus de payer le prix de location d'une voiture de place

Art. lef- Quiconque, sachant qu'il est dans l'impossibilité absolue de payer, aura pris en location une voiture de place, sera puni d'un emprisonnement de six jours au moins et de trois mois au plus, et d'une amende de 60 F au moins et de 3 600 F au plus.

Loi du 17 décembre 1926, Portant Code disciplinaire et pénal de la marine marchande Art. 74.

Toute personne autre que les fonction- naires et agents des services publics qui pénetre å bord d'un navire sans billet ou sans autorisation du capitaine ou de l'arma— teur ou sans y étre appelée par les besoins de l'exploitation, est punie d'une amende de60Få3600F.

En cas de récidive dans l'armée, l'amende sera portée au double et le tribunal pourra prononcer, en outre, une peine de trois jours å un mois d'emprisonnement.

T oute personne qui s'introduit fraudu- leusement sur un navire avec l'intention de faire une traversée de long cours ou de cabotage international est punie d'une amende de 60 F å 1 800 F et d'un emprison- nement de six jours å six mois ou de l'une de ces deux peines seulement.

En cas de récidive, l'amende sera de 1 800 F ä 3 600 F et l'emprisonnement de six mois å deux ans.

Loi de 15 juillet 1845, Sur la police de chemin de fer

Art. 74.

Il est interdit aux voyageurs : ä 1. D'entrer dans les voitures sans s'étre muni d'un titre de transport, lorsque la

perception des taxes s'effectue dans les gares, stations ou haltes, et de voyager dans une voiture d'une classe supérieure å celle indiquée sur le titre de transport dont ils sont munis ;

Décret no 58—1303 du 23 décembre 1958, Modifiant diverses dispositions d'ordre pénal en vue d'instituer une cinquiéme classe de contraventions de police

Art. 26.

Les infractions aux dispositions autres que celles concernant l'intégrité des voies ferrées, de leurs accessoires et dépendances, et la circulation des convois, prévues par les décrets portant reglement d'administration publique sur la police, la såreté et l'exploita- tion du chemin de fer et par les årretés préfectoraux approuvés par le ministre chargé des transport pour l'exécution desdits décrets, seront punies d'une amende de 400 F ä 1 000 F.

En cas de récidive, l'amende sera portée au double et un emprisonnement de dix jours å deux mois pourra en outre étre prononcé.

Ordonnance du 5 mai 1945, Relative aux infractions & la police des services de transport public de voyageurs Art. ler.

Dans les services de transport public en commun de voyageurs par fer ou par route et par dérogation —- en ce qui concerne les chemins de fer _ aux dispositions du titre III de la loi du 15 juillet 1845, si une contravention de la nature de celles qui sont indiquées ci-apres est constatée par un agent appartenant å l'une des catégories désignées å l'article 4 de la présente ordonnance, le contrevenant, sans préjudice du payement de l'insuffisance de perception calculée con- forrnément aux statuts, tarifs et reglements du service de transport public a, s'il n'y a pas de tentative de fraude, la faculté d'arré- ter toute poursuite en effectuant immediate-

ment, entre les mains de cet agent, le paye- ment d'une indemnité forfaitaire.

Les contraventions auxquelles ces disposi- tions sont applicables sont celles qui sont commises :

a) En ce qui concerne le transport des personnes et des bagages soumis å taxe:

Lorsque la perception des taxes s'effectue dans les gares, par tout voyageur qui prend place dans une voiture sans s'étre muni d'un billet pour lui-méme et, dans les services routiers de transport public, pour ses bagages soumis å taxe, ou qui effectue un parcours pour lequel il ne peut présenter un titre de transport valable, ou qui se place, sans que son déclassement ait été autorisé par les agents du service de trans- port public, dans une classe supérieure å celle å laquelle lui donne droit son titre de transport ;

Lorsque la perception des taxes s'éffectue dans la voiture...

7. Österrike Strafgesetzbuch 5 197 Betrug

Wer durch listige Vorstellungen oder Hand- lungen einen anderen in Irrtum fiihrt, durch welchen jemand, sei es der Staat, eine Gemeinde oder andere Person, an seinem Eigentume oder andercn Rechten, Schaden leiden soll; oder wer in dieser Absicht und auf die eben erwähnte Art eines andercn Irrtum oder Unwissenheit beniitzt, begeht einen Betrug; er mag sich hierzu durch Eigennutz, Leidenschaft, durch die Absicht, jemanden gesetzwidrig zu begiinstigen, oder sonst durch was immer fiir eine Nebenab- sicht haben verleiten lassen.

Strafgesetzbuch & 467 a Prellerei

Wer ohne das festgesetzte Entgelt zu leisten, die Beförderung durch eine dem öffent- lichen Verkehre dienende Anstalt oder den Zutritt zu einer Auffiihrung oder andercn Veranstaltung oder Einrichtung listig (5 197)

erschleicht, wird wegen Ubertretung der Prellerei mit Arrest von einem Tage bis zu einem Monat oder mit Geldstrafe bis zu 2500 S bestraft, wenn das Entgelt, um das er den Berechtigten geprellt oder zu prellen beabsichtigt hat, gering ist und die Tat nicht wegen ihrer Beschaffenheit (& 199) das Ver- brechen des Betruges bildet.

Der Täter wird nur mit Ermächtigung des Verletzten verfolgt (& 467 Abs. 2).

8. Schweiz Strafgesetzbuch Art. 148 Betrug

Wer in der Absicht, sich oder einen andern unrechtmässig zu bereichern, jemanden durch Vorspiegelung oder Underdriickung von Tatsachen arglistig irrefiihrt oder den Irrtum eines andern arglistig benutzt und so den Irrenden zu einem Verhalten bestimmt, wodurch dieser sich selbst oder einen andern am Vermögen schädigt, wird mit Zuchthaus bis zu fiinf Jahren oder mit Gefängnis bestraft.

Der Betriiger wird mit Zuchthaus bis zu zehn Jahren und mit Busse bestraft, wenn er den Betrug gewerbsmässig betreibt.

Der Betrug zum Nachteil eines Angehö- rigen oder Familiengenossen wird nur auf Antrag verfolgt.

Strafgesetzbuch Art. 150 Zechprellerei

Wer sich in einem Gasthaus oder in einer Pension beherbergen lässt, wer sich in einer Wirtschaft oder in einer Pension Speisen oder Getränke vorsetzen lässt, und den Wirt um die Bezahlung prellt, wird, auf Antrag, mit Gefängnis, Haft oder Busse bestraft.

Strafgesetzbuch Art. 151 Erschleichung einer Leistung

Wer eine Leistung, die, wie er weiss, nur gegen Entgelt gemacht wird, ohne zu zahlen erschleicht, namentlich die Fahrt auf einer

Eisenbahn, auf einem Schiff, auf der Post, den Zutritt zu einer Auffiihrung, Ausstel— lung oder ähnlichen Veranstaltung, eine Leistung, die ein Automat vermittelt, wird, auf Antrag, mit Gefängnis, Haft oder Busse bestraft.

Versuch und Gehilfenschaft sind strafbar.

9. Östtyskland (DDR)

Gesetz zur Bekämpfung von Ordnungs- widrigkeiten & 2

Ordnungswidrigkeiten

(1) Ordnungswidrigkeiten sind schuldhaft begangene Rechtsverletzungen, die eine Disziplinlosigkeit zum Ausdruck bringen und die staatliche Leitungstätigkeit erschwe— ren oder die Entwicklung des sozialistischen Gemeinschaftslebens stören, jedoch die In— teressen der sozialistischen Gesellschaft oder einzelner Ihrer Biirger nicht erheblich ver— letzen und deshalb keine Straftaten sind. (2) Ordnungswidrigkeiten sind insbesondere solche Rechtsverletzungen, durch die

1. eine den gesellschaftlichen Erfordernissen entsprechende Organisierung und Gestal- tung notwendiger staatlicher Massnah- men behindert oder in ihrer Wirksam- keit gehemmt wird;

2. wirtschaftsleitende Massnahmen beein- trächtigt werden;

3. die öffentliche Ordnung und Sicherheit gestört wird;

4. notwendige Schutz- und Sicherungsmass- nahmen in ihrer Wirksamkeit beeinträch- tigt werden;

5. gesetzlich vorgesehene Kontrollmassnah- men behindert oder erschwert werden.

(3) ———

Verordnung iiber Ordnungswidrigkeiten & 12

A utom atenmissbrauch

(l) Wer vorsätzlich die Leistung eines öf- fentlichen Automaten in Anspruch nimmt, ohne das Entgelt zu entrichten, kann mit Verweis oder Ordnungsstrafe von 10 bis 300 M belegt werden. (2) Die Durchfiihrung des Ordnungsstraf— verfahrens . . .

mmnesussm "' ' pa...-...";— iaf ' sjukpenning

Läs noga igenom bifogade upplysningar' mnon Ni fyller i

blanketten un .ru: . .

IGcssbohetn ett livkp

0. två försfak rillrorna' _| |allanr 'Kluäsheleckn nålI sjukt); ungerEr : uk ann i om a den stämmer ?nedl'E'rlu inkomsllålxållnndemn Jämför med tabell l bifogade upplysningar.

';?)-

Om Ni fortfarande är sjuk den skall Ni den dagen fylla i och sände blankett—r. '.'v'.' 55 . . Om Ni blir fris !: får: den angivna dagen skall Ni fyll :i i er.—li sända blanketten till försäkringskt :stxn den de; Kuvert bifogas. Ni kan naturligtvis också låm-xo' m blanketten till försåkrångskscsfm. För att få sjukpenning från och med den angivna duger. måste Nl ha löåtariat—fg.

YranSyrselzänninq Bortudstalelun

Arbetsgivaren: namn

Arbetsgivarens adress och leiefmloummer l-låv amtéllnmf”

Sjukdom

Up.;lft få halv

Jag har på grund av sjukdomen fullständigt avhållit Jag har på grund av sjukdomen ej fullständigt men / mig från arbete till minst hälften avhållit mig från arbete

from den ___..l ljtgm den ...t'

Jag skulle ha arbetat följande dagar i min huvudsakliga syssuuållning om ».

Jag är frisk (arbetsför) jag inte hade blant stuk:

Den/ .__m.....l. . ...I ......_ I.._.. ........./_ ...........I . I.... fro "' den -—-- I...___.... .lag skulle ha haft semester nedanstående tid om jag inte hade blivit sjuk: From den I, . tomden .. .I.. ' ? Barn under 16 år (även odop ! "'a' i 'New'” ""' "" Därav hemmavarande burnl ""El ] ”"m"” "'" ""

tiv- och fosterbarn) till mig under 10 är (Up ppq. lämnas . och/eller min make I. 79 Endast av kvinnlig försäkrad) ! 19

Hade NI vid sjukperiedanr början rön till deg:-Niina från arkznä orbelllåshankauu?

_l Nej j_l Ju. Kassans namn. Har Ni Joa grund av sjukdomen gått miste am dagpenning från erkänd ark-l slöshetsluzm för Insluknundeduqunv .; 7 Nej rl Ja

Jag vill hamta sjukpanmngen Jug omger nu sjukpennngnn sänds lill nun

var ca — varannan varje efter sjuk-' _.l på försäkringskassan _—l vec a r i vecka m månad r.] tidens slut

Jag försäkrar på: heder och man": att lämnade upgsifllt? är fullständigt: och sanningreniiga balun Eu-nhändiu "mmm—ine Om den nuk- int. naiv kan under- t-eknu försäkran lår detta göm ' av annan person som kann-r till .....I....... "___... förhållandena. 'Finökrlngskmuns anteckningar F Km): |"qu Annan rlukkuutrnl'r 223... alla!!! ill-ode m.- Samma tr ”Jian Koll man I): nr, ninnuam-m 55754!!!) wllvlulslnllt laquelåt M 7035, .._.,...,.....,_._,... _ ”_ ___4___7______ ,.... "I"/___" ,, SOU 1973: 13 161

*"Wmmesmsm . . . _ . . mm röv 51 H ' ' ”' ' * slukpenning ' . . " ' , . . ' Läs noga igenom bifogade upplysningar innan Ni fyller i * ' - ' _f ' blanketten toch-toa ,, .. Stan Ann-åtog Klasdnteckn otal Cint . llukp ' l—_l De ua förllo sm.-emo : rutan "munarean ob! klimp": . . -——-* . anger Er obligatorium llukpenning. Kontroll-.ru ut den. , . . nummer. Se bifogad. upplysningar. ! . .e ___ l l l ? tt. :i - i . _ ' " k

Yrke/Sysselsättning losladnelefon n

Eventuan arbetsgivare

IFYLLS . ALLTID Siukdom Vid yrkasckadu, unga :kadedalum

' Villelsaudrou under :)uktiden (am norm-n år en annan än kassan angivit)

i leYU—S Jag har på rund av sjukdomen fullständigt avhållit Jag har på grund av siukdomen ai fullständigt men

ALLTID . mig från ar ete till minst halften avhållit mig från arbete

' fromden I ' . framden / ..............

_rrvus OM

' "Nl KR RISK Jag är frisk (arbetsför) fr o m den ________,1 ____________

. _ . A ' -— -__'" _, ? OM Barn under lö år (även ude-i utaf] Detaldila fött den Du,-qv hemmavarande bam! Antal] Det ynqlla fall den

. , 4 tiv- och fosterbarn) till mig under 10 är V Nil-ill WN och/eller min make -

. ......... / ........ l9 ,,,,,,,, ' ' *- ......... / l9 ...... . Jag vill hämta tiukpenninuen Jag ängar att iiukpenninqen sands till anna_ _ lFYLlS . _». _ _ var 9 ' varannan var|e efter sink- ALLTID __) pa forsakr ,, ' _) vec a _ vecka ' man ” tidens slut

mmmA TWN-YS- NlNGAR ; - E' . ! V . _ ' _ _ 'f .' :'la. man"—;?: :;Zt lär.. .re'u .prdiflur är fullständiga och sum. gseniigd / IFYLLS Eganhöndin namnteckmnu Om den siuk. inte llilv kan under- VALL'HD ' teckna försäkran får dalla göras

av annan person xonr känner till förhållandena.

Fönåkringskaisans anteckningar) )ulrlranlroll

Slul— Antal utb.) 'dnturn datum :iada dagar Summékr den KD" Fålöd lb", ankomstdatum

3.145...er

;"an xnlNcsxAsan ' u : -

Handläggare, Anln ,

För att vi skall kunna bedöma Er rätt till s|ukpenning ber &. Er att fylla I denna blankett. Sönd den dörefter snarast möiligf tillbaka till oss Kuvert bifogas. .

:; ; _. Er försäkran skall avse liden fr o m

. (; Försäkran för ' ' siukpanning

Damm

Födan-lid

Uppgift för hel siukpenning Uppgift för halv sjukpenning _ _ IFYLLS Jag har pa grund av siukdamen fullständigt avhållit Jag har pa rund av siukdamen ai fullständigt men ALLTID ' mig från arbete till9 minst häl tan avhållit mig från arbete

fr o m den ], fr o m d2n I

Ja ag_ skulle ha arbetat föliande dagar | min huvudsakliga sysselsättning . __ _ _ "YU—5 BÅRÅ om iag inte hade blivit siuk:

Jag ar fusk (arbetsfor) OM SJUK— ' - ' 5:13:ng » _ FALLET nu Den / / / I / , l.. ...l . , fr 9 m den I KORTA" I" Jag skulle ha hafl samosfar nedanstående tid om iag inte hade blivit siuk

' ' 8 DAGAR . Framden__ _l._ _ fomdenlunl ":?"; om' Barn under 16 år (även adop I Am" | De'uldm'o'm" Därav hemmavarande barn un-i År"" | ”"'"""n'ö" d" " ' ' ' liv- och fasterbarn) till mig der ll) år (Uppgiften lämnas — , _".H'MR BARN och/eller min make / l? endast av kvinnlig försäkrad) / ' 19 f Jag försäkrar på heder och samvete att lämnade uppgifter är fullständiga och sanningsenliga —|FY|.LS . _ , om, AEganhöndig namnlukning [Bulkdngll-u-nl anteckningar Alluo' u nr, ankomstdatum , 19,

;,Jt. '&'"Sqlå' m.m.-a_n.

Statens offentliga utredningar 1973

Kronologisk förteckning

. Litteraturen i skolan. U. . Högskolan. U. . Högskolan. Sammanfattning. U. Fastighetstaxering. Fi.

Museerna. U. Data och näringspolitik. l. Trygghet i anställningen. ln. Radio i utveckling. U. . Fortsatt uppsökande verksamhet för cirkolstudier

inom vuxenutbildningen. U.

. Reklam lll. Ställningstaganden och förslag. U.

(Utkommer senare)

11. Reklam |V. Reklamens kostnader och bestäm- ningsfaktorer. U. 12. Försöksverksamhet med yrkesteknisk högskole— utbildning. U. (Utkommer senare) 13. Snyltningsbrott och sjukförsäkringsmissbruk. Ju.

o mpypgawm—

KUNGL. BIBL.

2 6 MRS. 19.73 = Stewe-M

Statens offentliga utredningar 1973

Systematisk förteckning

Justitiedepartementet Snyltningsbrott och sjukförsäkringsmissbruk. [13]

Finansdepartementet Fastighetstaxering. [4]

Utbildningsdepartementet

Litteraturen i skolan. Separat bilagedel 4 till littera- turutredningens huvudbetänkande. [1] 1968 års utbildningsutredning. 1. Högskolan. [2] 2. Högskolan. Sammanfattning. [3] 3. Försöksverk- samhet med yrkesteknisk högskoleutbildning. [12] (Utkommer senare) Museerna. [5] Radio i utveckling. [8] Fortsatt uppsökande verksamhet för cirkelstudier in— om vuxenutbildningen. [9] Reklamutredningen. Reklam Ill. Ställningstaganden och förslag. [10] (Utkommer senare) Reklam tV. Reklamens kostnader och bestämningsfaktorer. [11]

lnrikesdepartementet Trygghet i anställningen. [7]

Industridepartomentet Data och näringspolitik. [6]

Anm. Siffrorna inom klammer betecknar utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.

, & Allmänna Förlaget ISBN 91-38-01479—3