NJA 1981 s. 441
När part, som av HovR förelagts att inom viss tid från delgivning av föreläggandet slutföra sin talan, försuttit tiden, har det förhållandet, att HovR:n avgjort målet utan att ha förvissat sig härom, ansetts inte utgöra skäl att undanröja HovR:ns avgörande.
G.L. yrkade vid Stockholms TR förpliktande för Folksam ömsesidig sakförsäkring att utge ersättning för trafikskada, som åsamkats honom vid sammanstötning med en bil, som var försäkrad i Folksam.
G.L. anlitade som ombud i målet jur kand B.S. och Folksam hade som ombud advokaten I.W..
Om rättegången i TR:n upplyses följande: Det i stämningsansökningen yrkade beloppet uppgick till 1 486 000 kr jämte ränta samt dessutom indexreglerad trafiklivränta fr o m d 1 jan 1978 med 80 000 kr per år. Folksam bestred käromålet. Vid huvudförhandlingen i TR:n nedsatte G.L. sitt yrkande till 175 000 kr i ett för allt och förklarade sig för framtiden avstå från ersättningskrav av vad slag det månde vara i anledning av den aktuella trafikolyckan mot såväl Folks am som den där trafikförsäkrade bilens ägare eller förare. Folksam medgav G.L:s yrkande såsom det slutligt bestämts. G.L. yrkade ersättning för rättegångskostnader vilket yrkande Folksam bestred.
TR:n (chefsrådmannen Jungefors, rådmannen Carlsson och tingsfiskalen Rabenius) meddelade dom i målet d 29 jan 1979 och förpliktade däri Folksam att betala G.L. 175 000 kr men ogillade hans yrkande om ersättning för rättegångskostnader.
Svea HovR
G.L. fullföljde talan i Svea HovR.
Om rättegången i HovR:n upplyses tills vidare följande: G.L. yrkade att HovR:n, med ändring av TR:ns dom, dels måtte bifalla hans vid TR:n först framställda yrkande om förpliktande för Folksam att utge skadestånd med 1 486 000 kr ävensom livränta, med avdrag för utgivna 175 000 kr, dels ersätta hans rättegångskostnader vid TR:n. Folksam yrkade att HovR:n jämlikt 13 kap 3 § 2 st 2 RB måtte avvisa G.L:s talan såvitt avsåg huvudsaken samt ogilla hans yrkande om ersättning för rättegångskostnader vid TR:n. Folksam yrkade ersättning för rättegångskostnader i HovR:n.
HovR:n (hovrättsråden Sundberg, referent, och Wedin, hovrättsassessorn Lindgren och adj led Eliasson) meddelade slutligt beslut d 1 okt 1979, i vilket G.L:s vadetalan i huvudsaken avvisades och hans ändringsyrkande om ersättning för rättegångskostnader i TR:n ogillades. I sistnämnda del var hovrättsassessorn Lindgren, med vilken hovrättsrådet Wedin instämde, av skiljaktig mening och ville tillerkänna G.L. jämkad ersättning för rättegångskostnader i TR:n.
G.L. anförde besvär och yrkade, att HD med undanröjande av HovR:ns beslut måtte återförvisa målet till HovR:n eller att HD måtte bifalla hans i målet förda talan. Som grund för yrkandet om återförvisning åberopade G.L. att HovR:n fattat beslut utan att avvakta talans vidare utveckling i HovR:n och yrkande om ersättning för G.L:s rättegångskostnader där.
Sedan HovR:n på anmodan av HD avgivit yttrande i målet meddelade HD prövningstillstånd beträffande frågan, huruvida HovR:ns beslut borde undanröjas på den av G.L. åberopade grunden för yrkandet om återförvisning, och förklarade i avbidan på denna prövning frågan om meddelande av prövningstillstånd beträffande G.L:s talan i övrigt vilande.
Betänkande
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, RevSekr Heino, hemställde i betänkande, att HD måtte meddela följande beslut: Skäl. HovR:n utfärdade d 21 juni 1979 en underrättelse ställd till W. och S. med bl a följande innehåll: Då målet kan komma att avgöras utan huvudförhandling, har Ni rätt att inom 14 dagar efter det denna underrättelse delgetts Er skriftligen slutföra Er talan i HovR:n samt inkomma med kostnadsräkning.
Av handlingarna och av HovR:ns yttrande framgår att bevis saknas om att delgivning av underrättelsen skett med S.. Trots detta har målet slutligt avgjorts av HovR:n genom beslut d 1 okt 1979. HovR:ns förfarande att avgöra målet, fastän bevis som nyss sagts saknats, utgör grovt rättegångsfel, som jämlikt 55 kap 15 § 2 st RB jämfört med 50 kap 26 § 2 st och 29 § 1 st samma balk bör föranleda undanröjande av HovR:ns beslut och återförvisning av målet till HovR:n.
Slut. HD undanröjer HovR:ns beslut samt visar målet åter till HovR:n för erforderlig behandling.
HD (JustR:n Gyllensvärd, Ulveson, Welamson, referent, Sven Nyman och Bengtsson) fattade följande slutliga beslut: HovR:n utfärdade d 21 juni 1979 en underrättelse - i det följande benämnd slutföreläggande - ställd till W. och S. med bl a följande innehåll: "Då målet kan komma att avgöras utan huvudförhandling, har Ni rätt att inom 14 dagar efter det denna underrättelse delgetts Er skriftligen slutföra Er talan i HovR:n, samt inkomma med kostnadsräkning." Av handlingarna framgår att slutföreläggandet med posten sändes till ombuden men att något delgivningsbevis avseende föreläggandet inte inkommit från S.. Den 8 aug 1979 inkom till HovR:n en skrift från W., varigenom denne slutförde Folksams talan. Av skriften framgår att W. förelagts att slutföra Folksams talan i HovR:n. Kopia av skriften avsändes d 13 aug 1979 till S.. Någon skrift från S. har efter utfärdandet av slutföreläggandet inte inkommit till HovR:n. Målet föredrogs i HovR:n d 16 aug 1979. Det överklagade beslutet meddelades d 1 okt 1979.
Såvitt framkommit har HovR:n före målets avgörande inte förvissat sig om att S. slutfört sin huvudmans talan eller haft tillfälle att göra det. Det får därmed antagas, att i HovR:n förekommit rättegångsfel som måste betecknas som grovt.
För att HovR:s beslut skall undanröjas på grund av annat grovt rättegångsfel än som avses i 59 kap 1 § 1-4 RB - dvs på grund av bl a sådant rättegångsfel som det här är fråga om - förutsätts jämlikt grunderna för 55 kap 15 § jämförd med 50 kap 26 § 2 st samma balk att skäl är därtill. Vid bedömande av frågan, huruvida denna förutsättning kan anses vara för handen, är att beakta särskilt följande.
Om grunden för yrkandet att HovR:ns beslut skall undanröjas har S. i besvärsinlagan anfört endast att "HovR:n har fattat beslut utan att avvakta talans vidare utveckling därstädes och yrkande om rättegångskostnader för G.L:s del". Inte heller senare har han uttalat sig närmare i detta hänseende. S. har således inte ens påstått att HovR:ns slutföreläggande inte kommit honom till handa eller att han fått det först så sent att han inte haft möjlighet att med utnyttjande av den i föreläggandet angivna tiden slutföra G.L:s talan före målets avgörande. Det finns desto mindre anledning att intolka något påstående härom i S.s uttalanden som detta skulle förutsätta endera att inte bara slutföreläggandet utan även kopian av W.s skrift kommit på avvägar eller att S. mottagit kopian utan att reagera med anledning av vad som däri angivits om slutföreläggande. Den fortsatta bedömningen utgår därför från att slutföreläggandet kommit S. till handa i tid.
Vad S. anfört får mot bakgrunden av det sagda uppfattas så, att han gör gällande att enbart det förhållandet att HovR:n vid målets avgörande saknat bevis om att S. delgivits föreläggandet utgör tillräcklig grund för undanröjande av HovR:ns beslut. Denna ståndpunkt är emellertid inte bärkraftig. En frist som enligt föreläggande räknas från delgivning börjar löpa, när föreläggandet mottas, och den förelagde har inte något anspråk på att få fristen förlängd genom att han underlåter eller dröjer med att insända mottagningsbevis. Från utgångspunkten att S. försuttit fristen bör det i HovR:n förelupna rättegångsfelet inte föranleda att HovR:ns beslut undanröjs.
HD finner ej skäl att beträffande målet i övrigt meddela prövningstillstånd. HovR:ns beslut skall följaktligen stå fast.