NJA 1981 s. 604

Brand har anlagts i ett bostadshus varvid lös egendom - utgörande ett hem - med en återanskaffningskostnad av 60 000 kr förstörts. Gärningen har bedömts som mordbrand med hänsyn bl a till det väsentliga värde av ideell natur som ett hem har för ägaren.

(Jfr 1980 s 191)

Åmåls TR

Allmän åklagare yrkade vid Åmåls TR ansvar å snickaren A.T. jämlikt 13 kap 1 § BrB för mordbrand enligt följande: A.T. har d 12 aug 1980 kl 21.30 anlagt brand i Ing-Britt, L:s hus å avstyckning från fastigheten (Fastighetsadress, uteslutet här) i Ödskölts socken, Bengtsfors kommun. Huset som var värt minst 50 000 kr har brunnit ned till grunden, Därtill har I.B.L. och I.B.L:s son tillhörigt lösöre till ett. värde av omkring 60 000 kr brunnit upp. Branden har härigenom inneburit omfattande förstörelse av annans egendom. Därjämte har risk för att branden skulle sprida sig till närliggande skogsområden förelegat vilket inneburit fara för omfattande förstörelse av annans egendom.

Domskäl

TR:n (ordf t f lagmannen Östlin) meddelade dom d 18 dec 1980. I domen angavs att åklagaren i sin sakframställning hävdat, att A.T. efter osämja med sin sammanboende I.B.L. hällt ut bensin i husets hall ur en bensindunk, vilken vanligen förvarats på en arbetsbänk, och därefter kastat in dunken med öppet lock i rummet/gamla köket, innan han tänt på. I sina domskäl anförde TR:n härefter:

A.T. har förnekat varje anläggande av branden. Han har uppskattat husets värde till 25 000 kr och värdet av lösöre tillhörigt I.B.L. och hennes son till 30 000 kr. Han har slutligen förnekat risk för brandens spridning.

Närmare hörd har A.T. berättat, slutligt och sammanfattningsvis: Han var först gift från 1963. Äktenskapet upplöstes 1970. Han gifte sig ånyo 1975. Hans andra hustru flyttade ifrån honom efter några år och äktenskapet har helt nyligen upplösts. Detta andra äktenskap sprack på grund av att hustrun tyckte, att han drack för mycket. Själv tycker han ej, att han någonsin druckit särdeles mycket. Han vet emellertid, att han anses ha dåligt ölsinne och bli gapig under påverkan. Om han festat flera dagar i sträck har det hänt att han fått minnesluckor, men detta har inte förvärrats med åren. Det hände aldrig att andra hustrun flyttade ifrån honom tillfälligt, så länge sammanlevnaden höll. Under detta äktenskap ställde han en gång till en brand av våda i hemmet, då en cigarett hamnade bredvid askfatet, men denna brand lyckades han släcka. På hösten 1979 flyttade I.B.L., som han kände sedan tidigare, till honom i hans villa i Lindome. Vid några tillfällen, då han druckit mycket alkohol, flyttade hon för kortare tider till sin gamla lägenhet, som hon alltjämt disponerade. Att det nu ifrågavarande torpet köptes berodde på att han alltid drömt om ett gammalt torp och på att de ville bort från en del mindre behagliga grannar. Däremot var det ej ett ändamål med flyttningen att komma bort från spriten. Fastigheten köptes i juli 1980 med en handpenning av 2 000 kr, som han tillsköt, men i I.B.L:s namn, eftersom han fortfarande var gift. Slutlikviden skulle erläggas sedan han lyckats sälja sin fastighet i Lindome. Tillträdet ägde rum t o m någon vecka före kontraktsskrivningen. Han tog ej upp några möbler dit, däremot snickarverktyg med mera för uppskattningsvis 30 000 kr och andra personliga tillhörigheter för 10 000 kr. I.B.L. tog dit praktiskt taget allt sitt lösöre. Vid inflyttningen fanns en elledning dragen fram till närheten av huset. Han förde själv in el i huset med bruk av "handskar", vanliga skarvsladdar och proppskåp. Detta är ett arbete han behärskar, som är fullt lagligt och som förekommer dagligen på byggarbetsplatser. Under sommaren fortsatte han att arbeta i Göteborg på veckodagarna och kom upp till Dalsland blott på helgerna. En vecka hade han med sig till Göteborg en pojke P.O., 14 år, som är son till U.B.H., sammanboende med I.H., som var säljare till avstyckningen och fortfarande granne på en annan fastighet. Han kom hem med pojken på fredagskvällen d 8 aug. Det rådde då en god stämning hemma och där fanns ingen öl eller sprit. På lördagskvällen sågade han ved med en gammal Husqvarna motorsåg och fyllde två gånger på bensin. Sågen rymmer nog mindre än en liter åt gången och han fyllde på ur en jeepdunk, i vilken han ursprungligen förvarat fem liter och ur vilken han redan tagit vid några tidigare tillfällen. Det fanns inte mycket kvar i dunken efter lördagen. Denna lördag, och även på söndagen, hjälpte han också I.H. att bygga en gjutform till en källartrappa på dennes grannfastighet. Den följande veckan skulle han återvända till Göteborg först framåt torsdagen och skulle han fortsätta arbetena vid torpet i början av veckan. På måndagen tröttnade han på alltihop i värmen. Han for i bil till Systembolaget i Mellerud utan att tala om vart han skulle. Han köpte tolv burkar starköl. En bit från hemmet stannade han och drack ur tre burkar. Då han ej fann I.B.L. hemma, fortsatte han att dricka. Kl 17, då han gjort av med alla ölen, fick han med sig I.H. till Mellerud och lär ha köpt ytterligare tolv burkar. Då han var ensam hemma på kvällen kantrade gasolköksbordet, han vet ej hur. Köket var gasolladdat. På bordet stod även saft och sylt. På tisdagen d 12 aug vaknade han vid niotiden och gjorde i ordning ett mål mat. Han gick ut och träffade I.H., som röjde sly i närheten. Då han vid det laget - utan att veta riktigt när - konsumerat även den andra omgången starköl, ville han på nytt ha med I.H. till Systembolaget. Detta misslyckades. Han åkte i stället själv till Bäckefors och köpte tolv burkar folköl vid 12-13-tiden. Han drack genast ur två. Då han kom till torpet hade I.B.L. ännu ej kommit tillbaka. Ej vid 17-tiden som han någon gång sagt utan vid 21-tiden (osäkerheten kan bero på att hans klocka kan ha stannat) begav han sig till H:s, där I.B.L. uppehöll sig, och bad henne komma med hem. Han visste, att hon ogärna såg att han drack, eftersom hon var rädd om sin sexårige son, som var med och bodde hos dem. Han var ej helt nykter och hon vägrade följa med, vilket gjorde honom mera besviken än arg. Han körde tillbaka till torpet och satt i köket (dessa sista dagar var han över huvud taget ej inne i stora rummet/gamla köket) och rökte en cigarrett eller två. Det kan ha tagit 5-10 minuter. Han släckte och bestämde sig för att köra till Göteborg, eftersom han inte tyckte han hade där att göra ensam. Han stängde till genom att häkta på en leksakshovtång, som tillhörde pojken. Han vet ej vad klockan var. Han lämnade torpet i den ordning, han satt det i under dagen. Det är osanning att han hällde ut bensin i hallen och tände. Det fanns intet hämndmotiv. Han körde sakta till Råggärd där han stannade. Han tyckte det var fel att "sticka". Han rökte en cigarrett och drack en öl. Han somnade i bilen och då han vaknade var det skymning, tyckte han, men egentligen höll det på att ljusna. Han vände och körde tillbaka mot torpet. Då han kommit in på uppfarten från landsvägen och hunnit till en plats varifrån man ej kan se själva huset, mötte han en brandbil. Vägens bredd tillät ej möte, så han backade ut på landsvägen. Visserligen fanns på uppfartsvägen ingen annan byggnad än torpet som brandbilen kunde komma ifrån, men han for likväl direkt åter mot Råggärd och en liten bit förbi. Han ville ej stanna vid Stommen och fråga efter något, eftersom han druckit och var rädd om körkortet. Så stannade han och sov och vaknade klockan nio. Han tror att klockan var så mycket. Han bestämde sig för att åka ned till Lindome och därifrån taga reda på om något hänt med torpet. Det skulle vara blott en och en halv timmes körning. Han kom i själva verket fram vid middagstid och försökte ringa mellan 12 och 13, men hans telefon visade sig vara avstängd. Sedan drack han en stund öl och sprit med en granne i Lindome, P.P.. Till denne sade han, att något hänt på torpet, eftersom han mött brandbilen. P.P. frågade om han tänt på, varpå han svarade: "Nej, nu får du ge dig". Han var på väg att ringa igen till Dalsland, då han vid 16-tiden blev uppsökt av civilklädda polismän, som bad honom följa med. Då de sade att ett torp hade brunnit, förstod han vilket men frågade ej varför han skulle tagas med för det. - Vid en första huvudförhandling i målet vitsordade han en under förhandlingens gång inhämtad uppgift från lantmätaren Per Rexon att fastigheter av avstyckningens storlek skulle vid den nya taxeringen få ett schablonmarkvärde av 20 000 kr och gick med på att byggnaden i och för sig kunde ha ett värde av 37 000 kr. Nu är hans inställning att värdet skall beräknas till 25 000 kr, men egentligen är den ej annans egendom, utan det är blott annan som formellt kommit att skrivas för den vid köpet. Vid den tidigare huvudförhandlingen vitsordade han 60 000 kr som värde på I.B.L:s och pojkens lösegendom. Då han i ett skede mellan anhållande och häktning var på fri fot, sade hon till honom att hon i sin förteckning över brunnet gods tagit upp även ett och annat som ej fanns i huset. Dessutom har han kommit underfund med att några saker i förteckningen tillhörde honom. I.B.L:s upplysningar hade han redan vid den förra huvudförhandlingen, men han vill ändock slutligt ändra sitt ställningstagande till att avse vitsordande av ett till 30 000 kr uppåt lätt avrundat belopp.

I domen redovisades härefter omfattande skriftlig och muntlig bevisning.

TR:n fann att det kunde hållas för visst att A.T. anlagt branden med hjälp av uthälld bensin.

I domskälen anförde TR:n vidare:

Av eldsanläggelsen har huset brunnit ned. Fråga är om det därutöver varit fara för spridning till skogspartiet. Risken har väl icke varit helt utesluten men så liten att fara ej kan anses ha förelegat i den bemärkelse som avses i 13 kap 1 § BrB.

Gärningen omfattar alltså till en början ett hus, till vilket I.B.L. enligt vad handlingarna utvisar varit ägare. Huset är med hänsyn till den uppgift, som ostridigt förekommer om förestående marktaxeringsvärden för liknande och något större avstyckningar, att anses ha det av parterna berörda värdet av 37 000 kr. Vid bedömning vilken skada som orsakats I.B.L. må avdragas den av A.T. tillskjutna handpenningen av 2 000 kr. Vid branden har I.B.L. även förlorat sin och sonens lösegendom till ett värde, av henne angivet till 60 000 kr. Detta har A.T. först vitsordat, men han har sedan halverat beloppet utan nytt underlag och på ett - såsom det uppfattats - osamlat och ogripbart sätt. Emellertid kan 60 000 kr möjligen förefalla något högt och skulle det kunna ligga något i ett eller annat av A.T:s påståenden om att viss sak icke funnits i huset eller rätteligen tillhört A.T.. Det lösöre som funnits i huset och tillhört annan får uppskattas till omkring 50 000 kr. Det har utgjort i vart fall en mycket stor del av I.B.L:s och sonens samlade bohag (även enligt A.T. "praktiskt taget allt" hennes lösöre). I.B.L. har alltså genom branden lidit skada som i penningar kan mätas till 85 000 kr. Ett bostadshus, ianspråktaget för sitt ändamål, om än renoveringsobjekt under påbörjad renovering, med lösöre av slag som nu sagts, är egendom av sådan omfattning och karaktär att den kan vara föremål i fråga om brottsrubricering för mordbrand och att således en anlagd brand ej bör bedömas som blott grov skadegörelse. Ett sådant hus kan icke jämställas med exempelvis en lastbil som skadeobjekt.

A.T. är skyldig till mordbrand. Han har underkastats rättspsykiatrisk undersökning. Skäl till särbedömning föreligger ej. Av hänsyn till allmän laglydnad kommer annan påföljd än fängelse ej i fråga.

Domslut

Domslut. TR:n dömde A.T. jämlikt 13 kap 1 § BrB för mordbrand till fängelse 2 år.

HovR:n för Västra Sverige

A.T. fullföljde talan i HovR:n för Västra Sverige och yrkade att åtalet måtte ogillas. I andra hand yrkade han att gärningen måtte bedömas som grov skadegörelse och att påföljden måtte bestämmas till skyddstillsyn eller ett kortvarigt fängelsestraff. Om gärningen bedömdes som mordbrand, yrkade A.T. att påföljden likväl skulle bestämmas till skyddstillsyn.

Åklagaren bestred ändring. HovR:n (hovrättslagmannen Öhrbom, hovrättsrådet Helling, referent assessorn Tommy Persson samt nämdemännen Orbjörn och Hansson) anförde i dom d 18 febr 1981 under rubriken domskäl, sedan HovR:n redovisat den förebragta bevisningen, följande: HovR:n finner den i målet förebragta utredningen inte kunna leda till annan slutsats än den vartill TR:n kommit, nämligen att A.T. anlagt branden med hjälp av uthälld bensin.

Åklagaren har i HovR:n förklarat sig inte längre göra gällande att fara förelegat att elden skulle sprida sig till intilliggande skogsområden. A.T. har å sin sida för det fall han skulle finnas övertygad om att ha anlagt branden hävdat att gärningen är att bedöma som grov skadegörelse. Som grund härför har han åberopat att torpet var hans egendom och att värdet av det I.B.L. och hennes son tillhöriga lösöre som förstördes vid branden inte översteg 30 000 kr.

Genom vad A.T. och I.B.L. berättat om förvärvet av torpet har framkommit följande. Avsikten med köpet var att torpet framdeles skulle bli deras gemensamma hem. Av handpenningen erlade de 1 000 kr vardera. I.B.L. skulle för sin del inte erlägga mer och heller inte kunna göra det eftersom hon skulle vara hemma och sköta hushållet. A.T. skulle betala resten av köpeskillingen sedan han sålt huset i Greggered och skulle vidare svara för ränta och amorteringar på det lån som kunde behöva upptas. A.T. skulle vidare ensam stå för renoveringen av huset. Anledningen till att I.B.L. angavs som köpare var att A.T. inte ville stå som ägare på grund av att bodelning ännu inte skett i hans äktenskap. Deras inbördes förhållande skulle regleras genom en revers, vilket föreslagits av en bankman som hjälpte till vid köpekontraktets upprättande. - I.B.L. har närmare berättat: Det var från början bestämt att hon skulle stå för huset men det var tal om att det skulle upprättas en handling som visade att A.T. betalat köpeskillingen och att huset egentligen var hans. Hon fattade det så att, om de skulle gå isär och torpet säljas, A.T. skulle ha hela köpeskillingen eftersom han hade satsat allt. Hon höll det för självklart att huset var A.T. och hon har fortfarande samma uppfattning.

A.T. har förklarat sig helt instämma i I.B.L:s uppfattning beträffande äganderätten till torpet.

Även om åklagarens påstående att huset tillhörde I.B.L. skulle vara riktigt är det för frågan om A.T:s ansvar för eldsåsättandet avgörande vilken uppfattning A.T. kan ha haft i detta avseende. På grund av vad I.B.L. och A.T. uppgivit rörande förvärvet och sin uppfattning om vem som var ägare till huset finner sig HovR:n inte kunna lämna vad A.T. anfört i denna fråga utan avseende. Det kan enligt HovR:ns mening inte ens hållas för visst att A.T. måste ha räknat med möjligheten att huset till någon del tillhörde I.B.L.. Vid sådant förhållande kan han inte fällas till ansvar för att huset genom eldsåsättandet brunnit ner.

Vid branden har all I.B.L. och hennes son tillhörig lös egendom av något värde med undantag av hennes bil och de kläder som de för tillfället bar på sig förstörts. I.B.L. har uppgivit: Vad som förlorats genom branden bestod av - förutom kläder och andra personliga tillhörigheter - möbler och övrig utrustning till en inte helt liten lägenhet om ett rum och kök. Föremålen hade successivt anskaffats under en tid av sex-sju år med undantag för en gammal byrå som hon medfört från sitt föräldrahem. Huruvida byrån var antik känner hon inte till. Hon har gjort en förteckning över vad som förstörts och med ledning av vad det skulle kosta att ersätta det genom nyinköp kommit fram till summan 60 000 kr.

HovR:n finner inte anledning ifrågasätta att återanskaffningskostnaden uppgår till nyssnämnda belopp. Vid värderingen av den förlorade egendomen bör emellertid avdrag göras för ålder och bruk. Vad som förstörts måste likväl anses ha haft så stort värde, särskilt med hänsyn till föremålens mängd och beskaffenhet, att A.T. genom att anlägga branden åstadkommit omfattande förstörelse av annans egendom. A.T. kan därför inte undgå ansvar för mordbrand.

Lika med TR:n finner HovR:n att påföljden skall bestämmas till fängelse.

Domslut

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns domslut.

A.T. sökte revision och yrkade ogillande av åtalet. I andra hand yrkade han att gärningen bedömdes som grov skadegörelse och att påföljden bestämdes till skyddstillsyn eller ett kortare fängelsestraff. Om gärningen bedömdes som mordbrand, yrkade han att påföljden likväl bestämdes till skyddstillsyn.

Riksåklagaren bestred ändring.

Målet avgjordes efter huvudförhandling.

HD (JustR:n Westerlind, Mannerfelt, Sven Nyman, referent, Palm och Heuman) beslöt följande dom:

Domskäl

Domskäl. Vid huvudförhandling i HD har A.T. berättat i huvudsaklig överensstämmelse med vad han enligt domstolarnas domar tidigare uppgivit.

Genom utredningen i målet finner HD styrkt att A.T. anlagt branden.

Beträffande omfattningen av den ansvarstalan som är föremål för bedömning i HD är följande att märka. HovR:n har, i motsats till TR:n, funnit A.T. inte kunna fällas till ansvar för att huset genom hans eldsåsättande brunnit ner. Riksåklagaren har som revisionssvarande förklarat sig vidhålla talan mot A.T. även till den del den avser ansvar för förstörelsen av huset.

HD finner hinder ej möta för riksåklagaren att föra talan i angivna hänseende (jfr NJA 1970 s 513).

Såsom HovR:n funnit kan A.T. inte fällas till ansvar för att huset brunnit ner. Han skall emellertid svara för att I.B.L:s och hennes sons lösöre förstörts genom branden. För att ansvar för mordbrand skall inträda krävs att denna förstörelse kan betecknas som omfattande.

Den brunna lösegendomen omfattade, enligt en av I.B.L. upprättad förteckning, ett stort antal föremål och bildade uppenbarligen en fungerande hemmiljö inte bara för I.B.L. och hennes son utan även för A.T.. Egendomen var dock inte av större omfattning än att den innan I.B.L. flyttade till torpet, kort tid före branden, rymdes i en lägenhet om ett rum och kök. Tvekan kan därför råda huruvida omfattande förstörelse förekommit i den mening uttrycket har i 13 kap 1 § BrB.

Enligt uttalanden i förarbetena till lagrummet åsyftas med omfattande förstörelse blott skada som är kvantitativt betydande; det framhålls emellertid att egendomens värde från ekonomisk, kulturell eller annan synpunkt måste inverka på bedömandet. Härav får anses följa att kravet på skadans kvantitet skall sättas lägre i samma mån som egendomen har ett värde från någon av nämnda synpunkter. I förevarande fall kan, såsom HovR:n funnit, återanskaffningskostnaden för det brunna anses ha belöpt sig till 60 000 kr, vari från avdrag bör göras för ålder och bruk. Därtill kommer att här är fråga om ett hem och att ett sådant, även om det är av förhållandevis enkel beskaffenhet, för ägaren har ett väsentligt värde av ideell natur vartill hänsyn bör tas i enlighet med det förut sagda.

På grund av det anförda finner HD att omfattande förstörelse av annans egendom uppkommit genom den av A.T. anlagda branden. A.T. skall därför dömas för mordbrand.

Skäl till ändring i påföljdsfrågan föreligger ej.

Domslut

Domslut. HD fastställer det slut vartill HovR:n kommit.