NJA 1981 s. 634

Domskäl

TR:n (rådmannen Nygren) anförde i dom d 13 juni 1978:

Domskäl. Förutsättningar föreligger att bifalla hustruns yrkande om äktenskapsskillnad.

Makarna är ense beträffande rätt att sitta kvar i hemmet.

I underhållsfrågan har makarna uppgivit följande.

E.M.: Hon har endast folkskoleutbildning. Makarna har två barn i äktenskapet. De är nu 24 och 26 år. Intill dess barnen börjat skolan var hon hemma och skötte dem. Hon började 1960 förvärvsarbeta som städerska. 1970 tvingades hon att sluta anställning p g a kärlkramp, hjärtbesvär och högt blodtryck. Hon fick då pension. Pensionsbeloppet är idag 1 607 kr brutto per månad. 1980 kommer en omprövning av pensionsfrågan att ske. Hon bor i den tidigare gemensamma insatslägenheten och har en hyreskostnad på 580 kr per mån. Bostadsbidrag utgår för närvarande med 200 kr per mån. Medicin- och läkarkostnader beräknar hon till minst 600 kr per år. Hon kommer att vara i behov av städhjälp. Kostnaderna härför kan hon idag inte ange. Hon har bankmedel på 17 000 kr varav 10 000 kr erhållits a conto sedan makarna gemensamt sålt sin sommarstugefastighet. Återstoden av köpeskillingen 50 000 kr skall fördelas vid bodelningen. Hon har inga skulder.

K.M.: Han arbetar sedan sex år på Elanders boktryckeri i Kungsbacka, och tjänar där 6 674 kr per mån. Enligt uppgift kommer han dessutom att från Riksförsäkringsverket på grund av en benskada i december 1976 erhålla en livränta med sannolikhet 400 kr per mån retroaktivt från d 28 mars 1977 t o m d 30 nov 1979, då beloppet skall omprövas. Han betalar 974 kr per mån i hyra. Han äger en personbil (Mazda) av 1975 års modell, för vilken han häftar i skuld med 7 000 kr. Dessutom har han giftorättsanspråk i makarnas odelade bo. I boet finns bl a återstoden av köpeskillingen för den försålda sommarstugefastigheten, 50 000 kr, och den insatslägenhet - värd minst 50 000 kr - som hustrun bor i. Makarna har en gemensam skuld på 3 500 kr och han har själv tagit ett nytt lån på 3 500 kr. Han amorterar vart och ett av dessa två lån med ca 700 kr per kvartal.

Med hänsyn till vad sålunda upptagits finner TR:n att hustrun är i behov av bidrag till sitt tillbörliga underhåll och att underhållsbidraget skäligen bör bestämmas till 1 000 kr i mån att utgå så länge hon lever ogift.

Domslut

Domslut. TR:n dömer jämlikt 11 kap 1 § GB till äktenskapsskillnad mellan makarna.

Mannen skall förskottsvis varje månad till hustrun betala underhållsbidrag med 1 000 kr för hennes egen del så länge hon lever ogift.

Hustrun berättigas sitta kvar i hemmet, till dess bodelning sker.

TR:n förordnar att sammanlevnaden mellan makarna alltjämt skall vara hävd samt att vad som i denna dom bestämts om rätt att sitta kvar i hemmet och underhållsbidrag genast skall gälla.

Domskäl

Domskäl. I målet har inte förekommit omständigheter som ger anledning till annan ändring av HovR:ns dom än som kan föranledas av den penningvärdeförsämring som skett efter det att TR:n dömt i målet. Frågan blir då i vad mån och på vilket sätt hänsyn skall tas till penningvärdeförsämringen.

Lagen om ändring av vissa underhållsbidrag, den s k indexlagen, syftar till att vissa familjerättsliga underhållsbidrag skall generellt ändras i anslutning till ändringar av basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring. Under förutsättning av en årlig stegring av basbeloppet per d 1 april med minst 5 procent - en förutsättning som varit för handen oavbrutet sedan år 1973 - kan lagens innebörd sägas ursprungligen ha varit att varje år per nämnda datum skulle ske en uppräkning av bidrag som dessförinnan "bestämts" (och i förekommande fall redan uppräknats) med samma procenttal som det med vilket basbeloppet stigit.

Det ifrågavarande regelsystemet aktualiserade ett flertal tillämpningsproblem. Den primära frågan var när underhållsbidrag skulle anses ha i indexlagens mening "bestämts" för fall, där lägre rätts dom angående underhållsbidrag efter fullföljd fastställts av högre rätt och avgörandena i lägre och högre instans låg på ömse sidor om en förhöjningstidpunkt. Frågan besvarades i praxis så att - frånsett fall där den högre rättens avgörande innebar att prövningstillstånd vägrades - bidraget skulle anses oavsett partsställningen bestämt genom den högre rättens avgörande. (Se särskilt NJA 1974 s 496 och 657, jfr NJA 1976 s 409 och 1977 s 515.) Enligt detta ställningstagande kom en ren fastställelse av lägre rätts dom att för nu avsedda fall innebära en reell sänkning av bidraget. För att inte en sakligt ogrundad klagan av den underhållsskyldige skulle kunna leda till framgång genom att indexhöjning uteblev antogs förbudet mot att på en parts egen klagan göra ändring till hans nackdel (förbudet mot reformatio in pejus) inte förhindra att den underhållsskyldiges klagan medförde en uppräkning motsvarande mellankommande indexhöjning (se NJA 1974 s 657). Då endast den underhållsberättigade klagat har såvitt känt motsvarande höjning alltid skett, något som måste ha ansetts vara en direkt följd av förbudet mot reformatio in pejus. Höjning på grund av mellankommande indexändring ansågs i båda fallen böra ske genom ett direkt bestämmande av bidraget till det högre beloppet i den högre rättens dom. Ett av hovrätterna stundom praktiserat tillvägagångssätt att förordna att bidraget skulle anses bestämt genom den lägre rättens dom ansågs av HD inte rekommendabelt. Det förtjänar emellertid understrykas, att det därvidlag rörde sig endast om en lämplighetsfråga. Sakligt sett blev resultatet detsamma om den högre rätten förordnade att bidraget skulle anses bestämt genom den lägre rättens dom - i vilket fall beloppet träffades av den mellankommande indexhöjningen - eller om den högre rätten direkt bestämde bidraget till belopp, vartill det skulle ha uppgått om det träffats av den mellankommande indexhöjningen. I båda fallen kom nästföljande indexhöjning att beräknas på samma belopp.

Genom lagstiftning år 1978 har nu, med giltighet fr o m d 1 jan 1979, skett den ändringen i 3 § indexlagen, att bidragsbelopp som år 1979 eller därefter bestämts eller bestämmes under tiden jan-mars ändras tidigast d 1 april året därpå. Vid behandling i lagrådet av förslaget till ifrågavarande lagändring uppmärksammades att ändringen skulle komma att medföra vissa processuella svårigheter. Lagrådets flesta ledamöter, till vilka föredragande departementschefen anslöt sig, fann dock fördelarna med den föreslagna regeln vara så betydande att dessa svårigheter inte borde få hindra förslagets genomförande och uttalade att uppkommande problem fick lösas i rättstillämpningen. De antydda svårigheterna har något berörts av en ledamot av lagrådet, som för sin del ifrågasatte om fördelarna med den föreslagna ändringen vägde tillräckligt tungt för att kompensera svårigheterna. (Se prop 1978/79:12 s 416 ff och s 429.)

TR:n meddelade sin dom i juni 1978. Om domen vunnit laga kraft, skulle bidraget ha höjts fr o m d 1 april 1979. Om HovR:ns dom vunnit laga kraft och, i enlighet med den praxis som utbildats före lagändringen, bidraget ansågs ha blivit enligt 3 § indexlagen bestämt genom HovR:ns dom, skulle indexhöjning ha skett tidigast fr o m d 1 april 1980. Och en då genomförd höjning skulle, liksom följande indexhöjningar, ha beräknats på ett lägre belopp än om TR:ns dom vunnit laga kraft. Eftersom E.M. var ensam klagande i HovR:n, skulle detta ha inneburit att hon i anledning av sin egen klagan blivit sämre ställd än enligt TR:ns dom.

Ytterligare belysning av de svårigheter som lagändringen medför kan erhållas, om förhållandena i det aktuella fallet tänks förändrade därhän att det varit K.M. som ensam klagat och HovR:n, med utgångspunkt i att den inte funnit anledning sänka den reella bidragsnivå som TR:n bestämt, fastställt TR:ns dom. HovR:ns dom skulle då - alltjämt under förutsättning att bidraget ansågs ha enligt 3 § indexlagen blivit bestämt genom HovR:ns dom - ha inneburit att en klagan som HovR:n funnit ogrundad faktiskt lett till en framgång för klaganden.

Frågan blir då om det för här avsedda fall - alltså fall där högre rätt dömer under det första kvartalet av ett kalenderår och inte finner anledning frångå den reella nivån av bidrag som lägre rätt bestämt - är möjligt att undvika sådana konsekvenser av lagändringen som nyss beskrivits, och i så fall hur det skall ske.

En tänkbar möjlighet har redan i det föregående antytts, nämligen möjligheten att frångå den i hittillsvarande praxis antagna tolkningen av 3 § indexlagen enligt vilken, när talan fullföljts mot lägre rätts dom, bidraget är att anse som bestämt av den högre rätten även när dess dom innebär fastställelse av lägre rätts dom. Denna möjlighet måste emellertid avvisas av såväl praktiska som principiella skäl.

Man får då undersöka möjligheten att den högre rätten ger sitt avgörande ett sådant innehåll, att den ekonomiska effekten blir densamma som om den lägre rättens dom vunnit laga kraft. Att åstadkomma detta genom att i domen direkt ange bidragets belopp även för tid efter domens meddelande är i allt fall inte generellt möjligt, eftersom det i fråga om avgöranden under jan-mars förutsätter att storleken av indexhöjning per nästkommande kvartalsskifte är känd. Nära till hands ligger då metoden att den högre rätten fastställer den lägre rättens dom och förordnar att bidraget skall anses bestämt genom den lägre rättens dom. Som redan nämnts har denna metod tidigare avvisats av HD. Frågan är om det numera finns anledning att övergå till den metoden. En betänklighet häremot kan emellertid synas vara att metoden faktiskt innebär detsamma som att den högre rätten förordnar att det underhållsbidrag som den bestämmer under det första kvartalet av ett år skall träffas av indexhöjning som beslutats eller beslutas per nästkommande kvartalsskifte. Ett sådant förordnande som sist nämnts betyder ju att domstolen bestämmer att en indexhöjning skall ske i fall, där den enligt lagtexten inte skall ske. Det kan därför ifrågasättas om man inte måste avvisa även metoden att förordna att bidraget skall anses fastställt genom den lägre rättens dom.

Av förarbetena till den aktuella ändringen av 3 § indexlagen framgår emellertid, att det inte alls skulle ligga i linje med lagändringens avsedda funktion att på detta sätt låta indexlagens specialreglering ta över allmänna processprinciper. (Se härtill och till det följande särskilt prop 1978/79:12 s 125 f.) Syftet med ändringen har varit att motverka den överkompensation för den underhållsberättigade som kan bli följden av att en indexuppräkning, baserad på skillnaden mellan penningvärdet d 1 april ett visst år och penningvärdet vid motsvarande tidpunkt föregående år, träffar också bidrag som bestämts så sent som inom tre månader före uppräkningen. Lagändringen bygger därvidlag uppenbarligen på förutsättningen att vid bestämmande av bidrag så kort före uppräkningstidpunkten hänsyn redan tagits till en betydande del av den penningvärdeförändring som ägt rum mellan uppräkningstidpunkterna. Denna förutsättning brister emellertid i fall, där högre rätt anser sig böra godta den av lägre rätt bestämda reella bidragsnivån och utifrån denna bedömning fastställer den lägre rättens dom, förutsatt givetvis att denna inte meddelats under samma kvartal.

Med hänsyn till det sagda skulle man rentav kunna tänka sig den lösningen, att den nya regeln i 3 § 1 st sista meningen av indexlagen borde trots ordalydelsen anses generellt inte tillämplig på fall, där högre rätt fastställer lägre rätts dom. Det är emellertid tänkbart att högre rätt, när talan fullföljts av den underhållsskyldige, kan vilja genom fastställelse av den lägre rättens dom ge uttryck åt uppfattningen att med hänsyn till utvecklingen av parternas ekonomiska förhållanden en höjning i takt med penningvärdeförsämringen inte är motiverad under den närmaste tiden framöver. Den nu diskuterade lösningen synes därför knappast vara att förorda. På grund av vad som anförts om skälet till den aktuella lagändringen kan däremot hinder inte anses möta mot att domstolen, när dess avsikt är att bidraget skall bibehållas vid den av lägre rätt bestämda reella nivån, sätter den nya lagregeln ur funktion genom ett förordnande att bidraget skall anses bestämt genom den lägre rättens dom.

Metoden med förordnande att bidraget skall anses bestämt genom den lägre rättens dom behöver i och för sig utnyttjas endast då högre rätt dömer under första kvartalet av ett år och inte känner storleken av indexhöjning som väntas per nästkommande kvartalsskifte. I andra fall kan man nå samma resultat genom att direkt ange bidragets belopp, i förekommande fall från olika tidpunkter. Det synes dock önskvärt att samma metod används genomgående.

Det anförda leder i förevarande fall till att HovR:ns dom skall ändras på det sätt att TR:ns domslut såvitt nu är i fråga fastställs med förordnande att bidraget skall anses bestämt genom TR:ns dom.

Domslut

Domslut. HD ändrar på det sätt HovR:ns dom att HD fastställer TR:ns domslut, såvitt nu är i fråga, och förordnar att underhållsbidraget skall, vid tillämpning av lagen (1966:680) om ändring av vissa underhållsbidrag, anses bestämt genom TR:ns dom.

Samtidigt med det refererade målet avgjordes ett väsentligen likartat mål mellan M.R. och S.R. ang jämkning av underhållsbidrag till barn (nr DT 22).