NJA 1981 s. 787

Domskäl

TR:n (nämnden) anförde i dom d 3 maj 1979:

Domskäl. L.J. har bestritt åtalet samt uppgivit: Han blev villkorligt frigiven från ett fängelsestraff d 11 aug 1978. Meningen var att han skulle påbörja studier vid kommunal vuxenutbildning och under den tiden uppbära AMS-bidrag. Han bodde till en början på Frivårdshotellet i avbidan på att bostadsfrågan löstes. Den 21 aug 1978 besökte han socialkontoret och fick då hjälp till uppehälle med 1 310 kr. I AMS- bidrag uppbar han 107 kr/dag eller ca 2 200 kr/mån. Bidraget utbetalades regelmässigt i efterskott. L.J. fick emellertid d 23 aug 1978 uppbära ett förskott på sammanlagt 2 200 kr. Den 11 sept 1979 besökte L.J. åter socialkontoret för att få hjälp till möbler och hyra. Han hade nämligen fått en egen bostad. Han fick redogöra för sin ekonomiska ställning och hans svar antecknades av socialssistenten på ett s k § 17-protokoll. L.J. uppgav sålunda den inkomst han hade i form av AMS-bidrag. Han hade inte någon tanke på att också underrätta assistenten om att han uppburit ett förskott. Hade hon frågat honom, skulle han givetvis ha uppgivit detta. På blanketten fanns inte heller upptaget något utrymme för en sådan uppgiftsskyldighet. Att L.J. förnekat innehav av bil berodde på att han endast formellt stod som ägare till bilen. Bilen hade inköpts och ägdes av Morgan Pettersson. L.J. förnekar bestämt att det varit hans avsikt att vilseleda socialassistenten för att på så sätt erhålla socialhjälp.

I målet har vittnesförhör ägt rum med socialassistenten A.M., vilken uppgivit i huvudsak följande: Hon tjänstgjorde som socialassistent på socialkontoret i Sundsvall. L.J. har varit aktuell på socialkontoret sedan 1977. A.M. har sedan dess handlagt L.J:s ärenden. Den 21 aug 1978 fick L.J. bidrag med 1 310 kr till uppehälle. Det var i samband med att L.J. frigavs från Bergsåkeranstalten. Han bodde då på Frivårdshotellet. Det var då klart att L.J. skulle påbörja en kurs på AMU-Center. Han skulle få AMS-bidrag med 107 kr/dag eller ca 2 200 kr/mån. Första utbetalningen på AMS-bidraget skulle bli d 25 sept 1978. Den 11 sept 1978 besökte L.J. A.M. på socialkontoret. Han hade då fått lägenhet och ville ha hjälp till dels hyran och dels inköp av möbler. A.M. upprättade den ansökan om socialhjälp enligt 17 § socialhjälpslagen som finns ingiven i målet. Det gick till så att hon skrev ut ansökan på maskin och samtidigt läste hon högt upp frågorna för L.J.. - Det brukar gå till så vid upprättandet av "§ 17-protokoll" och hon utgick från att det gick till så även vid det här tillfället. Innan L.J. skrev under ansökan fick han läsa igenom den. - Någon dag efter d 11 sept 1978 fick hon veta att L.J. d 23 aug 1978 erhållit förskott på AMS-bidraget med 2 200 kr. Hon fick också veta att han var registrerad som ägare till en bil. Hon kunde idag inte påminna sig om hon direkt tillfrågade L.J. om han hade bil. Det var troligt att hon utgick från att han inte ägde bil. - Om L.J. d 11 sept 1978 uppgivit att han fått ut förskott och att han hade bil skulle han inte erhållit socialbidrag. Om han inte tagit ut förskott på AMS-bidraget skulle han ha kunnat få bidraget som utbetalades d 11 sept 1978 som hjälp till möbler och hyra.

TR:n gör i målet detta bedömande. Vad L.J. invänt gentemot åtalet därom att han endast formellt stått som ägare till personbilen bör tagas för gott. Hans förtigande härav kan därför inte anses innebära att han vilselett tjänstemannen på socialkontoret. Däremot har L.J. såsom åklagaren påstått förtigit att han uppburit ett förskott på 2 200 kr av sitt AMS-bidrag. Enligt TR:ns mening måste L.J. väl ha insett att han härigenom vilselett tjänstemannen och föranlett en felaktig utbetalning av socialhjälp, vilket varit till vinning för L.J. och till skada för socialförvaltningen. L.J. kan därför inte undgå att dömas för bedrägeri.

Påföljd. L.J. har tidigare lagförts inte mindre än 8 gånger, huvudsakligen för förmögenhetsbrott. Han har senast dömts av Sundsvalls TR d 2 nov 1978 för stöld, försök till stöld och häleri till fängelse 8 mån varjämte en tidigare villkorligt medgiven straffåterstod på fängelse 3 mån 10 dagar förklarades förverkad. L.J. har d 4 nov 1978 börjat avtjäna detta straff. Straffverkställigheten pågår. För det nu aktuella brottet kan av hänsyn särskilt till allmän laglydnad någon annan påföljd än fängelse inte komma i fråga. Vid straffmätningen skall stadgandet i 34 kap 3 § 2 st BrB beaktas.

Domslut

Domslut. TR:n dömde L.J. jämlikt 9 kap 1 § BrB under åberopande även av 34 kap 1 § 2 och 3 § 2 st BrB för bedrägeri till fängelse 2 mån.

TR:ns ordf rådmannen Lindahl, var skiljaktig och anförde: Även om L.J:s trovärdighet mot bakgrunden av hans tidigare kriminalitet kan ifrågasättas känner jag mig likväl inte helt övertygad om att han vid det aktuella besöket på socialkontoret insett inte blott att han utöver den uppgivna inkomsten från AMS också varit skyldig att redovisa det uppburna förskottet utan även att hans förtigande härav föranlett en felaktig utbetalning av socialhjälp. Enär det därför inte kan anses styrkt att något vilseledande föreligger från L.J:s sida, skall åtalet enligt min mening lämnas utan bifall. Överröstad härutinnan ansluter jag mig i övrigt till vad domen innehåller.

Domskäl

Domskäl. I HovR:n har L.J. och vittnet A.M. ånyo hörts.

Lika med TR:n finner HovR:n L.J. övertygad om bedrägeri. HovR:n delar vidare TR:ns bedömning att annan påföljd än fängelse ej kan ifrågakomma. Fängelsestraffet bör dock kunna nedsättas.

Domslut

Domslut. HovR:n ändrar endast på det sätt överklagade domen att HovR:n bestämmer påföljden till fängelse 1 mån.

Hovrättsrådet Olsson, med vilken nämndemannen Alm förenade sig, var skiljaktig och anförde: Lika med TR:n finner jag att vad L.J. invänt gentemot åtalet i fråga om personbilen bör tagas för gott. Vidare finner jag ej styrkt att L.J., som uppgivit inkomsten från AMS, genom förtigande av ifrågavarande förskott uppsåtligen vilselett vederbörande tjänsteman. Jag ogillar därför åtalet. Överröstad härutinnan är jag i övrigt ense med majoriteten.

L.J. sökte revision och yrkade i första hand att HD måtte ogilla åtalet och i andra hand att påföljden måtte bestämmas till skyddstillsyn.

Riksåklagaren medgav bifall till yrkandet om ogillande av åtalet.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Erlandsson, hemställde i betänkande att HD måtte meddela följande dom:

Domskäl

Domskäl. L.J. har i HD anfört följande. Vid det aktuella besöket hos socialassistenten A.M. sökte han hjälp till hyra och till inköp av möbler. Genomgången av hans ekonomiska förhållanden skedde snabbt och rutinmässigt. Det var känt för socialförvaltningen att han upphar AMS- bidrag. Att L.J. under dessa förhållanden inte kom på att han utan förfrågan därom skulle uppge förskottet på ett bidrag, som var avsett för levnadskostnader, kan inte vara att betrakta som bedrägeri.

Riksåklagaren har i genmäle anfört bl a följande. För att underlåtenhet att upplysa om sanningen skall kunna likställas med positivt vilseledande enligt 9 kap 1 § BrB måste fordras, att den, som befinner sig i villfarelse, genom underlåtenheten bibehålles i sin oriktiga uppfattning och att man kan anse den underlåtande ha en så starkt bjudande plikt att upplysa om sanningen att hans underlåtenhet ter sig lika straffvärd som en positiv uppgift. (Brottsbalkskommentaren i 4 uppl s 357.) Vid bedömningen om L.J:s underlåtenhet kan anses vara av sådant slag är följande att beakta. - Enligt 16 § lagen om socialhjälp (1956:2) skall socialnämnden göra sig noga underrättad om förhandenvarande omständigheter och om behov av socialhjälp föreligger innan frågan om beviljande av socialhjälp avgöres. Vidare stadgas, att hjälpsökanden såvitt möjligt skall höras och att i den mån så erfordras uppgifter från myndigheter och andra skall inhämtas. I 17 § samma lag stadgas, att för det fall det kan antagas att ersättning för hjälpkostnaden eller del därav kommer att sökas av annan kommun eller av enskild person skall över utredning enligt 16 § upprättas särskilt protokoll, vilket bl a skall innehålla redogörelse för hjälpsökandens ekonomiska förhållanden. Om den hjälpsökande lämnar oriktiga eller vilseledande uppgifter till nämnden kan givetvis ansvar för bedrägeri komma i fråga. Det måste emellertid beaktas, att av bestämmelserna i lagen om socialhjälp inte kan utläsas någon plikt för den hjälpsökande att självmant taga initiativ till att hans förhållanden blir tillräckligt utredda. Detta förhållande har ytterligare accentuerats i den nyligen antagna socialtjänstlagen. (Se prop 1979/80:1 s 398 ff och 562.) - I målet är bl a utrett, att L.J. omkring en månad före nu aktuell tidpunkt frigivits från kriminalvårdsanstalt, att han vid tillfället just erhållit bostad, att den sökta hjälpen avsåg hyra och utrustning för bostaden samt att han för vederbörande tjänsteman vid nämnden lämnat de uppgifter som avkrävts honom, bl a att han uppbar inkomst från AMS. Vid sådant förhållande kan, mot bakgrund av vad ovan framhållits, L.J:s underlåtenhet att till nämnden anmäla att han d 23 aug 1978 erhållit förskott på sitt AMS-bidrag enligt riksåklagarens mening ej anses konstituera sådant uppsåtligt vilseledande som erfordras för bedrägeriansvar.

Enligt det använda formuläret till det s k § 17-protokollet har sökanden avkrävts uppgifter i följande hänseenden. I vad ansökan avser; 2. Anställningar under de senaste 12 månaderna. Arbetsinkomst per månad brutto och netto; 3. Sjukpenning, arbetslöshetskassa, pension, familjebidrag m m; 4. Erhållna bidragsförskott och underhållsbidrag till minderårig; 5. Annan inkomst (även övriga familjemedlemmars); 6. Egna medel och tillgångar (bankmedel, bil, fritidshus etc); 7. Särskilda utgifter för inkomstens förvärvande; 8. Underhållsskyldighet; 9. Bostadsförhållanden och kostnader, nettohyra, bostadstillägg, inkomst av hyresgäst etc; 10. Skulder; 11. Övrig kontakt med socialvården i Sundsvall. - Sista punkten på formuläret avser ytterligare upplysningar.

Enligt ordalydelsen i formuläret begärs således inte uppgifter om tidpunkten för utbetalningar av arbetsinkomster och bidrag eller om eventuella förskott på sådana inkomster. Såvitt utredningen i målet visar blev L.J. inte heller tillfrågad härom av A.M. vid genomgången av formulärets frågor. Vid sådant förhållande kan det inte göras gällande att L.J. i samband med besvarandet av frågorna under 2. och 3. omedelbart bort inse att en uppgift om det erhållna förskottet skulle ingå som ett naturligt led i svaren på dessa frågor. Det har inte påståtts att L.J. vid den aktuella tiden hade någon nämnvärd del av det för hans allmänna levnadsomkostnader avsedda förskottet i behåll. Mot bakgrund av det sagda kan det inte anses klarlagt att L.J. vid sitt besök hos A.M. lämnat oriktiga positiva uppgifter och därigenom förfarit bedrägligt.

För att en underlåtenhet skall innebära ett vilseledande och kunna föranleda ansvar för bedrägeri måste alldeles speciella förhållanden föreligga så att underlåtenheten ter sig lika straffvärd som en positiv uppgift. Såsom riksåklagaren anfört kan lagen om socialhjälp inte anses ålägga sökanden någon plikt att självmant taga initiativ till att hans förhållanden blir tillräckligt utredda. Ej heller i övrigt förekommer någon omständighet som kan föranleda att L.J:s underlåtenhet att lämna upplysning om förskottet är att betrakta som ett vilseledande i den mening som avses i 9 kap 1 § BrB.

På grund av det anförda och då L.J:s invändning såvitt avser personbilen bör tagas för god skall åtalet ogillas.

Domslut

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom ogillar HD åtalet.