NJA 1981 s. 837

Domskäl

Domskäl. Till stöd för sin talan i vattenöverdomstolen har kommunen anfört i huvudsak följande. Upplåtelsen av dispositionsrätt och översändandet av nybyggnadskarta torde varken var för sig eller sammantagna kunna anses innefatta överenskommelse om brukningsrätt. Kommunen har med nyssnämnda åtgärder endast åsyftat att möjliggöra för J.B. att planera för fastighetens bebyggande. Det förekommer f ö ofta att meddelade dispositionsrätter upphör därför att de ej utnyttjats inom föreskriven tid. - Nybyggnadskarta utvisande bl a förbindelsepunkt tillställs envar som så önskar utan att detta inger kommunen någon bestämd förhoppning om att tomten skall bebyggas. - Under de första månaderna efter upplåtelsen av dispositionsrätt till J.B. saknade kommunen möjlighet att bedöma huruvida denne ämnade utnyttja densamma. Hans formella ansökan om tillstånd att bruka den allmänna va- anläggningen inkom till kommunen vid en betydligt senare tidpunkt. Byggnadslov meddelades d 1 april 1974 och statligt lånebeslut, innebärande bl a medgivande till byggstart, d 27 juni samma år. På grund av det anförda hävdar kommunen att avgiftsskyldighet inträtt först i och med att fastigheten inkopplades till den allmänna va-anläggningen.

J.B. har i vattenöverdomstolen anfört följande. Den omständigheten att kommunen d 24 jan 1974 åt honom upplät nyttjanderätten till fastigheten för bebyggelse och att han d 7 febr samma år underrättades - på sätt som anges i 9 § 2 st va-lagen - om förbindelsepunktens upprättande måste innebära att sistnämnda dag träffades överenskommelse med kommunen om brukningsrätt. Huruvida kommunen vid upplåtelsetillfället hade möjlighet att bedöma om han skulle fullfölja sina planer eller ej saknar betydelse. I allt fall måste avgiftsskyldighet ha inträtt i febr 1974 eftersom den dåvarande fastighetsägaren - Vaggeryds kommun - då hade vetskap om att förbindelsepunkt var upprättad.

Engångsavgift enligt va-lagen för viss fastighet eller anläggning bör i princip bestämmas efter den taxa som gäller vid den tidpunkt, då den allmänna va-anläggningens huvudman får rättslig möjlighet att uttaga avgiften.

Enligt 9 § 2 st va-lagen inträder skyldighet för ägare av fastighet att erlägga avgifter till huvudmannen för allmän va-anläggning, när huvudmannen upprättat förbindelsepunkt enligt 13 § för fastigheten och underrättat fastighetsägaren därom. - Av 3 § 2 st samma lag framgår att huvudmannen kan träffa avtal med annan än fastighetsägaren om brukande av den allmänna anläggningen. Lagen innehåller ingen särskild regel om när avgiftsskyldigheten inträder för sådan brukare.

Det får förutsättas att skyldighet för fastighetsägare att erlägga nu ifrågavarande grundavgift - i överensstämmelse med den praxis som redovisats i Svenska kommunförbundets yttrande - icke föreligger för en kommun såsom ägare av obebyggd fastighet inom planlagt område gentemot kommunen som huvudman för allmän va-anläggning. För en sådan fastighet som är i kommunens ägo vid den tidpunkt då förbindelsepunkt för fastigheten upprättas, uppkommer sålunda skyldigheten att erlägga grundavgift först vid fastighetens försäljning från kommunen. Denna avgiftsskyldighet avseende (Fastighetsadress, uteslutet här) har således icke inträtt förrän J.B., med tillämpning av 3 § 1 st va-lagen, blivit att anse som ägare till fastigheten. Så har icke skett innan va-taxan höjdes d 15 mars 1974.

Hinder torde icke föreligga mot att i va-taxa eller i avtal mellan huvudmannen för allmän va-anläggning och annan- brukare av anläggningen än fastighetens ägare intaga bestämmelse om när skyldighet att erlägga grundavgiften - oberoende av vad i 9 § 2 st va-lagen stadgas - skall inträda för brukaren. I avsaknad av sådan bestämmelse ligger det närmast till hands att förutsätta, att skyldigheten - i likhet med skyldigheten att erlägga periodiska avgifter - inträder då fastigheten inkopplas på den allmänna anläggningen och brukaren sålunda börjar utnyttja denna. - I detta fall innehåller va-taxan ingen bestämmelse om tidpunkten för avgiftsskyldighetens inträde. Vad som förekommit mellan kommunen och J.B. måste innebära att kommunen redan före överlåtelsen av äganderätten till (Fastighetsadress, uteslutet här) medgivit J.B. rätt att nyttja den allmänna va-anläggningen. Därvid har emellertid såvitt upplysts ej träffats avtal om när skyldigheten att erlägga grundavgift enligt va- taxan skulle inträda. I enlighet med vad här anförts får då förutsättas att sådan skyldighet skulle inträda först vid fastighetens inkoppling på den allmänna anläggningen. Ej heller sådan inkoppling har skett före d 15 mars 1974.

Eftersom sålunda skyldighet att erlägga grundavgift för anslutning av (Fastighetsadress, uteslutet här) till kommunens allmänna va-anläggning icke uppkommit före d 15 mars 1974, kan J.B:s talan om tillämpning av den i febr samma år gällande va-taxan vid bestämmande av grundavgiftens storlek icke vinna bifall.

Domslut

Domslut. Med ändring av va-nämndens beslut ogillar vattenöverdomstolen J.B:s i målet förda fastställelsetalan avseende grundavgiften.

Domskäl

Domskäl. I 9 § va-lagen föreskrivs att ägare av fastighet inom allmän va-anläggnings verksamhetsområde under vissa förutsättningar är skyldig att betala avgifter till huvudmannen för anläggningen. Härigenom uppkommer tvångsvis ett rättsförhållande mellan huvudmannen och fastighetsägaren. Det är huvudmannen som bestämmer om och i vilken mån avgifter skall tas ut. Avgifterna skall anges i en taxa som huvudmannen antar. Vid utformningen av taxan är huvudmannen skyldig att iaktta bestämmelserna i lagens 24-26 §§, vilka innebär bl a att avgifterna inte får överskrida vad som behövas för att täcka nödvändiga kostnader för anläggningen och att de skall fördelas mellan fastigheterna efter skälig och rättvis grund.

Bestämmelserna i 9 § gör inte något undantag för fastigheter som är i huvudmannens ägo. Efter ordalagen gäller alltså avgiftsskyldighet även för dem. Härav följer visserligen inte att avgift måste debiteras också för dessa fastigheter, men taxan får inte utformas så att den gynnar huvudmannen som fastighetsägare på övriga fastighetsägares bekostnad. De avgifter som tas ut från andra fastigheter får sålunda inte sättas så högt att de kommer att helt eller delvis täcka kostnader för anläggningen som vid en fördelning mellan fastigheterna efter skälig och rättvis grund rätteligen skulle drabba huvudmannens egna fastigheter.

Målet gäller storleken av den engångsavgift som skall betalas för J.B:s fastighet. Bestämmande härför är den taxa som gällde när skyldighet att betala avgiften uppkom.

Normalt får det förutsättas att engångsavgiften för en fastighet skall erläggas när avgiftsskyldighet enligt 9 § 2 st va-lagen inträder för fastigheten. Kommunens ståndpunkt i målet innebär emellertid att denna princip inte gäller i fråga om obebyggda fastigheter som kommunen själv äger och avser att sälja. För sådana fastigheter debiteras sålunda engångsavgift regelmässigt inte när förbindelsepunkten upprättas utan först när fastigheten säljas. Detta innebär visserligen att kommunen i egenskap av fastighetsägare behandlas annorlunda än privata fastighetsägare. Den praktiska innebörden härav är emellertid endast att kommunen såsom huvudman för den allmänna va-anläggningen tills vidare själv står för de kostnader som de på kommunens fastigheter belöpande engångsavgifterna skulle täcka. Någon övervältring av dessa kostnader på andra fastighetsägare är det inte fråga om. Lagen kan i och för sig inte anses lägga hinder i vägen för en sådan ordning, som för övrigt synes överensstämma med den kommunala praxis som kommunförbundet redovisat i sitt yttrande.

När, såsom i detta fall, taxans engångsavgifter har höjts efter det att förbindelsepunkter upprättats, leder det sålunda tillämpade systemet till att högre avgifter kommer att tas ut från de fastigheter som innehafts av kommunen och överlåts efter taxeändringen än för de fastigheter som överlåtits tidigare eller som redan från början varit i privat ägo. Åtminstone om taxehöjningen överskrider vad som betingas av penningvärdets försämring kan detta synas strida mot den i 26 § va-lagen angivna fördelningsprincipen. Liknande effekter kan emellertid uppstå i andra fall då avgiftsskyldighet inträder vid skilda tidpunkter för olika fastigheter, och av lagens förarbeten framgår att det ansetts godtagbart att höjningar av engångsavgifterna kan leda till sådana resultat (NJA II 1971 s 87).

Av det anförda följer att någon skyldighet för fastighetsägaren att betala engångsavgift för den i målet aktuella fastigheten inte inträtt förrän denna förvärvades av J.B., vilket skedde efter taxehöjningen d 15 mars 1974. Emellertid har J.B. gjort gällande att avgiftsskyldighet redan dessförinnan inträtt för honom på grund av sådant avtal om brukande av anläggningen som avses i 3 § 2 st va-lagen. Kommunen har invänt att någon avgiftsskyldighet på sådan grund ej kan anses ha uppkommit innan fastigheten inkopplades på den allmänna va-anläggningen, vilket ägde rum först efter taxeändringen.

Syftet med det tidsbegränsade avtal om "dispositionsrätt" till fastigheten som kommunen träffade med J.B. och det besked om förbindelsepunktens läge som i anslutning därtill lämnades honom var att J.B. skulle få tillfälle att - med sikte på ett senare förvärv av fastigheten - planera bebyggelse där. Enbart dessa åtgärder kan inte anses innebära att ett sådant avtal om brukande av den allmänna va- anläggningen som avses i 3 § 2 st va-lagen kommit till stånd mellan parterna. Inte heller eljest föreligger något förhållande som medför att skyldighet för J.B. att betala engångsavgift inträtt före d 15 mars 1974, då taxan ändrades.

J.B:s i målet förda talan kan följaktligen inte vinna bifall.

Domslut

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

JustR Nordenson var skiljaktig på sätt framgår av följande yttrande: I 9 § va-lagen - - - se domen - - - rättvis grund.

Enligt 9 § 2 st va-lagen inträder skyldighet för fastighetsägare att betala avgifter till huvudmannen för den va-anläggning som betjänar fastigheten, när huvudmannen har upprättat förbindelsepunkt för inkoppling av fastighetens ledningar till anläggningen och underrättat fastighetsägaren därom. Varken lagtexten eller lagstiftningens förarbeten ger ett helt entydigt besked om vad bestämmelsen rättsligt sett närmare innebär. Tydligt är emellertid att avgiftsskyldigheten kan omfatta endast sådana avgifter som enligt tillämplig taxa skall utgå för fastigheter av det slag varom fråga är - såsom i förevarande fall kan t ex olika avgifter vara fastställda för obebyggda och bebyggda fastigheter - och för det brukande av anläggningen som är aktuellt. Det får vidare anses ligga i sakens natur att avgifternas storlek och avgiftsskyldighetens omfattning i övrigt skall bestämmas enligt den taxa som är gällande vid tiden för avgiftsskyldighetens inträde.

Bestämmelsen är enligt sin lydelse tillämplig oavsett i vems ägo fastigheten befinner sig vid den aktuella tidpunkten. I lagmotiven finnas inte heller några uttalanden som tyder på att undantag avsetts gälla exempelvis för det fall att en fastighet ägs av huvudmannen för anläggningen. Enbart den omständigheten att i fall då en kommun är huvudman för en va-anläggning några avgifter faktiskt inte betalas - och måhända inte heller bokföringsmässigt redovisas - för kommunens egna fastigheter kan därför inte utan vidare föranleda att avgiftsskyldighet för dessa fastigheter inte skall anses inträda vid den tidpunkt som anges i det berörda stadgandet i va-lagen utan först i samband med att kommunen senare överlåter fastigheten till annan person. Mot en sådan ordning talar också vägande sakskäl. Avsevärd tid kan förflyta innan en försäljning kommer till stånd. Under mellantiden kan allmänna kostnadsstegringar, som fördyrat anläggningens utbyggnad i andra områden, ha föranlett taxehöjningar också i fråga om de engångsavgifter som är avsedda att utgöra bidrag till kapitalkostnaderna för va- anläggningens utförande (27 § 2 st va-lagen). Till den del höjningarna har betingats uteslutande av ökade investeringskostnader synes de inte kunna ges retroaktiv verkan i frågan om redan utförda delar av va- anläggningen (jfr NJA II 1971 s 87). En tillämpning av den skisserade ordningen beträffande av kommunen ägda fastigheter skulle sålunda leda till att den som efter den nya taxans ikraftträdande från kommunen förvärvar en fastighet för vilken förbindelsepunkt upprättats under den äldre taxans giltighetstid skulle bli tvungen att betala högre engångsavgifter såsom bidrag till investeringskostnaderna än den enskilde ägare av en fastighet inom samma område som ägde sin fastighet redan vid tiden för förbindelsepunktens upprättande. Ett sådant resultat synes inte vara väl förenligt med föreskriften i 26 § va-lagen att avgiftsskyldigheten skall fördelas mellan fastigheterna efter skälig och rättvis grund eller över huvud taget med den kommunala likställighetsprincipen. Det synes därför stå bäst i överensstämmelse med grunderna för va-lagstiftningen att antaga att beträffande fastighet som tillhör kommunen-huvudmannen skyldighet att erlägga engångsavgifter skall anses ha inträtt - och ha fullgjorts - när förbindelsepunkt för fastigheten upprättades.

Vad som hittills har anförts har avsett fastighetsägares i va-lagen offentligrättsligt reglerade avgiftsskyldighet. Om ägaren av en fastighet, för vilken denna avgiftsskyldighet har fullgjorts, överlåter fastigheten till annan, står det honom fritt att såsom villkor för överlåtelsen betinga sig ersättning för sina utlägg för engångsavgifter för va-anläggningen. I princip kan denna ersättning inbegripa också sådant som gottgörelse för penningvärdeförsämring och räntegottgörelse. Det sagda gäller när fastigheten ägs av kommunen-huvudmannen lika väl som då den befinner sig i enskild ägo. Villkoren för den nye ägarens skyldighet att betala sådan ersättning regleras då i sin helhet av överlåtelseavtalet. Betalningsskyldigheten inträder i förhållande till den förutvarande ägaren i denna hans egenskap och inte gentemot huvudmannen för va-anläggningen. Detta innebär bl a att den gällande kommunala va-taxan inte blir direkt tillämplig i fråga om den nye ägarens skyldighet att betala redan förfallna avgifter. Däremot blir den nye ägaren givetvis gentemot huvudmannen ansvarig för sådana va-avgifter som förfaller först efter det att han har tillträtt fastigheten (jfr 11 § va-lagen).

I 3 § 2 st va-lagen har särskilt reglerats huvudmannens möjlighet att träffa avtal med annan än fastighetsägare om brukande av anläggningen.

I sådant fall skall för brukaren gälla vad som i lagen föreskrivs om fastighetsägare. Att döma av vissa motivuttalanden (NJA II 1971 s 64, jfr Bouvin-Hedman, VA-lagstiftning, 1972, s 92) har det vid bestämmelsens tillkomst förutsatts att frågan om brukarens avgiftsskyldighet skall uttömmande regleras i avtalet och att det således inte blir aktuellt att beträffande brukaren tillämpa bestämmelserna om avgiftsskyldighet i 8 och 9 §§.

I förevarande mål är ostridigt att förbindelsepunkt för fastigheten (Fastighetsadress, uteslutet här) upprättades under det att kommunen var ägare till fastigheten och att detta skedde innan kommunen i jan 1974 till J.B. upplät viss "dispositionsrätt"till fastigheten. I enlighet med vad som har anförts i det föregående har således enligt 9 § 2 st va- lagen avgiftsskyldighet beträffande fastigheten inträtt innan den nya och förhöjda va-taxan trädde i tillämpning d 15 mars 1974. Eftersom fastigheten vid denna tid var obebyggd har med hänsyn till innehållet i den då gällande va-taxan avgiftsskyldigheten omfattat endast den i § 6 inom 1 a) av taxan bestämda grundavgiften.

Den nya taxa som gällde fr o m d 15 mars 1974 innebar bl a att grundavgiften avsevärt förhöjdes. I målet förebragt utredning ger inte vid handen att den förhöjda grundavgiften skulle tillämpas retroaktivt i den meningen att förhöjningen skulle tas ut av ägarna av de fastigheter för vilka grundavgift redan erlagts enligt den äldre taxan.

I enlighet med det betraktelsesätt som här har anlagts är frågan om J.B:s skyldighet att erlägga grundavgift för den aktuella fastigheten och frågan om omfattningen av denna avgiftsskyldighet att bedöma med utgångspunkt i vad som kan ha blivit avtalat mellan kommunen och J.B.. J.B. har i det hänseendet inte gjort annat påstående än att en överenskommelse om rätt för J.B. att bruka anläggningen måste anses ha träffats i och med att J.B. - som d 24 jan 1974 erhöll dispositionsrätt till fastigheten - d 7 febr 1974 underrättades om förbindelsepunktens upprättande. Samtidigt har J.B. gjort gällande att avgiftsskyldighet för fastigheten i vart fall inträtt i febr 1974, eftersom kommunen i egenskap av ägare till fastigheten då hade vetskap om att förbindelsepunkt var upprättad. J.B:s ståndpunkt får anses innebära att han anser sig genom överenskommelsen med kommunen i vart fall inte ha ådragit sig skyldighet att betala grundavgift med högre belopp än som föreskrivs i den före d 15 mars 1974 gällande taxan. Kommunen har inte för sin del gjort gällande att avtal träffats med J.B. om att denne skulle betala en högre avgift. Vid angivna förhållanden skall enligt min mening J.B:s talan, sådan den nu föreligger till bedömande, bifallas.