NJA 1981 s. 853

Stockholms TR förklarade d 27 maj 1981 en oidentifierad man häktad såsom på sannolika skäl misstänkt för grovt bedrägeri medelst urkundsförfalskning samt försök till sådant brott och bestämde att åtal skulle väckas senst d 10 juni 1981. I beslut d 9 juni 1981 biföll TR:n en framställning från åklagaren om förlängd tid för åtals väckande till d 23 juni 1981. Åklagaren upplyste, att den häktade troligen hette M.G., hemmahörande i Australien.

Mot TR:ns beslut d 9 juni anfördes besvär i Svea HovR i en inlaga undertecknad "Prisoner 1006". HovR:n förelade d 15 juni vederbörande att senast d 18 juni 1981 till HovR:n inkomma med egenhändigt med namn undertecknad besvärsinlaga vid äventyr att HovR:n eljest kunde komma att avvisa vederbörandes besvärstalan. Föreläggandet delgavs, varvid delgivningskvittot undertecknades med "Prisoner 1006". Någon inlaga inkom ej till HovR:n.

HovR:n (hovrättslagmannen Litzén och hovrättsrådet Holmbergh, referent) yttrade i beslut d 18 juni 1981: Enär klaganden ej efterkommit honom meddelat föreläggande och bristen får anses så väsentlig att hans inlaga är otjänlig som grund för rättegång i HovR:n, avvisar HovR:n jämlikt 52 kap 3 § sista st och 6 § 2 st RB hans besvärstalan.

Adj led Norlander, med vilken hovrättsrådet Sundberg-Weitman instämde, var av skiljaktig mening och anförde: Genom underskriften å inlagan är det helt klart att klaganden är identisk med den man TR:ns beslut avser. Inlagan kan därför ej anses otjänlig som grund för prövning i sak av nu föreliggande besvär. Jag finner mig därför oförhindrad att upptaga besvären till prövning i sak.

Hovrättsrådet Holmbergh anförde till utvecklande av sin mening: För att en dom i brottmål skall bli riktig, icke minst i fråga om påföljden, erfordras uppgifter bl a om den tilltalades personliga och ekonomiska förhållanden samt tidigare brottslighet. Om den misstänkte eller tilltalade ej upplyser om sitt namn, kvarstår ovisshet i väsentliga hänseenden. Bestämmelserna i 33 kap 1 § samt 52 kap 3 och 6 §§ RB måste ses mot denna bakgrund. En från misstänkt härrörande inlaga som ej anger den misstänktes namn är enligt min mening otjänlig för rättegång.

Hovrättsrådet Sundberg-Weitman anförde till utvecklande av sin mening: I 52 kap 3 § 3 st RB stadgas, att besvärsinlaga skall vara egenhändigt undertecknad av klaganden eller hans ombud. Syftet med stadgandet måste antas vara att det skall vara klart att besvärsinlagan härrör från person som är behörig att anföra besvär. I detta fall har besvärsinlagan egenhändigt undertecknats av någon, och det står klart att denna person är identisk med den man som TR:ns beslut avser. Enligt 52 kap 6 § 2 st RB skall, om besvärsinlaga är så bristfällig att inlagan är otjänlig som grund för rättegång i HovR:n, besvärstalan avvisas. Stadgandet kan sammanställas med 33 kap 1 § RB, enligt vilken inlaga i rättegång skall innehålla uppgift å bl a parts namn och hemvist. Förevarande besvärsinlaga är bristfällig såtillvida att den ej anger klagandenas namn. Den kan emellertid fördenskull inte sägas vara så bristfällig att den är otjänlig som grund för rättegång i HovR:n, lika litet som ovissheten om klagandens rätta namn hindrar rättegång mot honom i TR:n.

I en inlaga, undertecknad "Prisoner 1006", - anfördes besvär med yrkande, att HD undanröjde HovR:ns avvisningsbeslut och återförvisade målet till HovR:n.

Klagandens ombud anförde i besvärsinlaga bl a: HovR:ns avgörande synes innebära att en person som blivit föremål för svensk domstols bedömning icke anses vara bärare av rätt att överklaga till högre instans med mindre han uppger sitt rätta namn.

Eftersom personen i fråga är identifierad på så sätt att man vet hur han ser ut och att han befinner sig på Kronohäktet torde hans firma "Prisoner 1006" vara ett lika gott kännetecken som något mer konventionellt namn. Det avgörande torde icke vara huruvida domstolen känner till en persons antecedentia eller hans sociala situation. Vad RB:s bestämmelser kräver synes vara att klaganden själv undertecknar klagoskriften.

Min klient bestrider att han är identisk med M.G..

Riksåklagaren anförde i förklaring:

Enligt 52 kap 3 § RB skall klagande i inlaga till HovR vari anföres besvär mot underrättas beslut uppge dels det beslut mot vilket talan föres, dels grunderna för besvärsinlagan, dels ock den ändring i beslutet som yrkas. Bestämmelsens 2 st innehåller anvisningar rörande ny bevisning. I 3 st slutligen anges att besvärsinlagan skall vara egenhändigt undertecknad av klaganden eller hans ombud. Detta sista st överensstämmer med motsvarande bestämmelse i 50 kap 4 § och 51 kap 4 § rörande inlaga vid fullföljd av talan mot dom i tvistemål respektive brottmål.

I det allmänna språkbruket torde med uttrycket "egenhändigt undertecknad" förstås att någon själv tecknar sitt namn. Vidare torde en handling på vilken vederbörande tecknat ett av honom konsekvent nyttjat bomärke betraktas som "egenhändigt undertecknad". Bomärket tas därvid som ett substitut för namnet. Innan jag tar ställning till ett egenhändigt undertecknandes rättsliga funktion och betydelse vill jag något gå in på det problem som rör identifiering av part i en vid domstol förd process.

Bland de uppgifter som enligt 33 kap 1 § RB skall finnas i en inlaga i rättegång anges parternas namn. Syftet med bestämmelsens "innehållsförteckning" torde närmast vara att underlätta kansliarbetet vid domstolarna, som t ex att hänföra inlagan till rätt mål eller ärende. I 3 § samma kap förutsätts att handlingen är undertecknad. Den bärande tanken bakom RB:s ordningsbestämmelser av nu ifrågavarande slag framstår som självklar. Ett domstolsavgörande måste anses kräva en identifiering av parterna liksom av ett brott eller ett tvisteföremål. I mål om ansvar för brott kan endast fysisk person komma i fråga. Den naturliga identifieringsmetoden av en fysisk person är att hans eller hennes namn anges. Endast i förtydligande eller särskiljande syfte används - och då i form av tillägg - annan beteckning, i nära nog samtliga fall ett födelsedatum eller - nummer. Såvitt är känt har hitintills i vårt land inte förekommit någon dom i brottmål där identifieringen av den dömde skett på annat sätt än genom angivande av namn. I något fall, där tveksamhet rått beträffande namnets "riktighet", lär som bilaga till domen ha fogats den dömdes fingeravtryck. Detta synes nödvändigt även från den synpunkten att exempelvis uppgifter om tidigare brottslighet, vilka är av betydelse för bl a häktnings- och utlämningsförfarandena, måste kunna knytas till en på vedertaget sätt identifierad fysisk person. Det är möjligt att med brottslighetens utveckling och alltmer internationella anknytning svårigheter kan uppkomma och i ytterlighetsfall framtvinga andra identifieringsmetoder och identitetsbeteckningar.

Bestämmelserna i 50 kap 4 § och 51 kap 4 § RB förutsätter att underrätten meddelat en dom. Den part som vill vädja mot domen torde, som jag ovan angett, undantagslöst vara identifierad med i första hand namnet i domen. Kontrollen av identiteten mellan den som avses med domen och den som överklagar denna och därmed behörigheten att föra talan torde i praktiken regelmässigt ske genom att inlagan konstateras undertecknad med namnet på den i domen uppgivna fysiska - i tvistemål även juridiska - personen. Bestämmelsen i 52 kap 3 § har, som jag inledningsvis nämnt, samma innehåll beträffande undertecknandet och detta torde här ha samma funktion. I fall där beslut meddelats under rättegången i mål som underrätten ännu inte skilt ifrån sig uppkommer emellertid möjligheten att den som beröras av underrättens beslut ännu ej kunnat identifiers. Att så kan vara fallet förutsättas i 24 kap 2 § RB, där sålunda som särskilt skäl för häktning anges att den för brott misstänkte är okänd. Detta korresponderar f ö med den allmänna grundsatsen att en misstänkt inte är skyldig att medverka vid utredningen av hans påstådda brott, vilket omfattar även en vägran att avslöja sin identitet. Att den misstänkte under utredningen velat förtiga sin rätta identitet kan uppenbarligen inte beta honom rätten att anföra besvär mot exempelvis ett beslut om häktning, som just grundar sig på den omständigheten att den misstänkte är okänd och vägrat uppge sitt namn, eller mot beslut som har samband med häktningen. Redan av denna anledning torde bestämmelsen om att besvärsinlagan skall vara egenhändigt undertecknad av honom inte kunna innebära ett krav på att undertecknandet skall utgöras av hans namn.

Vid ett övervägande av olika intressen kan jag inte finna att, om det är klarlagt att inlagan härrör från rätt fysisk person nämligen den person som drabbats av det överklagade beslutet, ett absolut krav på namn kan upprätthållas (jfr dock NJA 1974 s 533). Även om ett fullständigande kunde synas önskvärt och föreläggande därom väl skulle kunna utfärdas följer således enligt min mening icke att vid en senare prövning den kvarvarande bristen kan anses så väsentlig att HovR:n är förhindrad upptaga anförda besvär.

Den tid för åtalas väckande, varom i förevarande mål anförts besvär, har numera utgått. Enligt uppgift har TR:n d 25 juni 1981 förklarat att klaganden skall kvarbli i häkte. Någon åtgärd i anledning av besvären synes ej kunna företas.

Betänkande