NJA 1981 s. 907

Domskäl

TR:n (ordf lagmannen Bergman) anförde i dom d 24 okt 1978:

Domskäl. P.G.A., som vitsordat de faktiska förhållandena, har bestritt ansvar i första hand på den grund att någon skada ej uppkommit, då fråga varit om en strören, som ändock skolat slaktas, och i andra hand på den grund att han handlat i nödvärn för att skydda sin egendom. Därest rätten likväl skulle anse brott föreligga har han gjort gällande att omständigheterna varit sådana att påföljd bör eftergivas.

P.G.A. har uppgett: Han bedriver sedan fyra år tillbaka jordbruk i Hede. Jordbruksarealen är ca 20 ha. Jordbruksföretaget är huvudsakligen inriktat på animalie- och mjölkproduktion. I jordbruksrörelsen har under dessa år investerats cirka en miljon kr. Investeringarna har skett i maskiner, jordförbättringar, byggnader och levande inventarier. Investeringarna per ha uppgår till omkring 70 000 kr. - Han har under samtliga de år han bedrivit jordbruket i Hede besvärats av renar, som bl a trampat sönder åkervallarna. Härigenom blir markytan ojämn och då man senare kommer med slaghack eller hövändare får man jordblandning i fodret. Detta medför en mycket allvarlig kvalitetsnedsättning hos fodret. Under vintern 1977-1978 fanns det mycket renar i Hedetrakten och då även på hans marker. Han vidtog under vintern inga åtgärder för att söka köra bort dem. Snösmältningen under våren 1978 försiggick till en början normalt. Omkring d 1 maj slog det om till full sommarvärme. Detta medförde att man fick en tjällossning som var mycket kraftig. Om man då gick på en åker sjönk man ner 5 à 7 cm. Samma gällde för renarna, som uppehöll sig på marken. Denna utsattes genom renarnas trampande för avsevärd skada. Därest renarna ej snabbt flyttades från åkrarna kunde skadorna bli avsevärda och menligt återverka på jordbruksrörelsens ekonomi. Han ringde vid ett flertal tillfällen till samerna i såväl Handölsdalen som Ljungdalen och Mittådalen. Han erhöll ej något svar. Slutligen fick han tag i S.K., som är renägare. Hon svarade honom att hon ingenting kunde göra. Det fanns bara 5 à 6 lappar och dessa var vid den här tiden ute på fjället. Han förstod att han av dem ej kunde erhålla någon hjälp att mota bort renarna. Den 5 maj ringde han till polismyndigheten i Sveg och bad om hjälp. Polisen meddelade att de ingenting kunde göra åt saken. Han ansåg sig då icke ha annan utväg än att han själv fick skjuta en ren för att se om detta kunde medföra någon bättring. Vid tillfället fanns ett fyrtiotal renar på åkerstycket. Han sköt en av dem. Han meddelade därefter polisen vad han gjort. Polis kom också omgående till platsen. Han "tog ur" renen och polisen kunde ta till vara djurkroppen. Om man skjuter ett skott i luften reagerar renarna inte på annat sätt än att de flyttar sig några meter och sedan stannar. Ej heller reagerade renarna nämnvärt för att han sköt en av dem. De flyttade sig kanske 15 à 20 m och tittade litet där den dödade renen låg. Hans åtgärd medförde icke i och för sig att renarna lämnade hans mark. Han har dock därefter sluppit renar på sina ägor. Renarna har fortfarande uppehållit sig i trakten men då på grannens område. Han antar att samerna varit där och motat bort renarna. Åtgärden var nödvändig för att han så skall kunna driva sitt jordbruk att han kan klara av sina ekonomiska åtaganden.

P.G.A. har till vidare utveckling av sin inställning anfört: Olovlig renströvning har under många år varit ett problem i Härjedalen. Vad gällde Hede förekom sådan inte förrän någon gång i början av 1950-talet. Då blev några enstaka grupper av renar, tillhörande Mittådalens sameby, kvar i skogslandet under tid då de rätteligen skulle vandra till fjälls. Dessa renar slaktades emellertid ut av samerna och förhållandena var goda fram till början av 1970-talet. Då kunde markägarna förmärka att renhjordarna inte omhänderhades på samma sätt som tidigare. Renhjordar strövade fritt på marker under tider de icke var tillåtna att vara där. Markägarna drabbades av skador på skog och inägor och även på tomtmark. De påkallade genom skrivelser till myndigheter, i förevarande fall såväl till LSt:n i länet som till regeringen, åtgärder mot den olovliga och olagliga renströmningen. Vissa samebyar har i anledning härav gjort punktvisa insatser medan andra byar varit mera passiva. I stort sett har dock verksamma åtgärder uteblivit. Under år 1977 fanns det mycket stora mängder ren kvar i Ljusnans dalgång. För att komma tillrätta med problemen vände sig markägarna till LSt:n med begäran om åtgärder enligt 71 § rennäringslagen. Enligt nämnda paragraf kan LSt:n på framställning av bl a markägare, som lidit skada eller olägenhet av renar, som uppehåller sig utanför renskötselområdet eller på mark inom dessa områden under tid då renskötsel icke får bedrivs där, förordna att renarna skall slaktas och säljas. I anledning av markägarns framställning uppmanade LSt:n samebyarna att omedelbart vidtaga alla möjliga åtgärder för att transportera bort eller på annat sätt avlägsna renarna. LSt:ns anmaning föranledde ej några åtgärder från renägarnas sida. LSt:n uppdrog i beslut d 11 maj 1977 enligt 71 § rennäringslagen åt polismyndigheten i Svegs polisdistrikt att slakta och sälja de renar som påträffades inom byarna Vemdalen, Hede, Hedeviken, Långå och Råndalen med omgivande marker. Efter överprövning upphävdes LSt:ns beslut av KammarR:n, på i huvudsak formella skäl. Beslutet kom sålunda ej att genomföras. 1978 var problemet detsamma som året dessförinnan. Även detta år vände sig markägarna till LSt:n, som företog utredning, varvid det konstaterades att renar fanns på marker, där ren ej fick förekomma. LSt:n tillskrev därefter samebyarna och begärde att renarna skulle bortskaffas. LSt:ns begäran efterkoms den första veckan i juni. LSt:n fann då ej nödvändigt att fatta beslut om utslaktning. - Den ren han dödat var en strören. En sådan anses för rennäringen vara en ytterst olönsam ren och bör, om renskötseln skall sköts effektivt, avlivas. Samebyarna skall för att förebygga renströvning göra slaktuttag och bör detta i första hand omfatta djur som behärskas av strövningsvana. Denna åtgärd har dock eftersatts av samebyarna, något som också konstaterats av lantbruksstyrelsen i yttrande d 25 nov 1977 till regeringen. Den ren han skjutit skulle sålunda ha avlivats om rennäringen bedrivits på sätt rennäringslagen föreskriver. Han har omgående tagit ur djurkroppen så att den kunnat tillgodogöras. Han anser sig därigenom icke ha åstadkommit någon skada och ej heller vara skyldig till skadegörelse. Vad gäller invändningen om nödvärn är att beakta att han driver ett modernt och mycket intensivtjordbruk, som är synnerligen känsligt för störningar. De skador som uppkommer genom rentrampning, betning och genom att renarna urinerar på vallarna är av avsevärd betydelse för det ekonomiska utfallet av hans rörelse. Han har sökt att på alla sätt genom olika åtgärder få bort renarna från sin mark. De värden som stått på spel för honom har varit så avsevärda att den handling han utfört har varit försvarlig. Den gäraning han låtit komma sig till last har mer eller mindre provocerats fram genom pssivitet från samebyns sida. Ren får icke finnas på de marker varom är fråga under tiden 1 maj-1 okt. Genom sin underlåtenhet får samebyn anses ha framkallat vad som får uppfatts som ett brottsligt angrepp på markerna.

Genom P.G.A:s uppgifter är utrett, att han under de omständigheter åklagaren påstått, dödat en A.M.B. tillhörig ren. P.G.A. har, under förmälan att fråga varit om en strören, som ändock skolat slaktas, gjort gällande att skada ej uppkommit och brott sålunda ej förelåg. Jämlikt 12 kap 1 § BrB dömes den som förstör eller skadar egendom, fast eller lös, till men för annans rätt därtill, för skadegörelse. Oavsett om ifrågavarande ren varit en strören eller ej har P.G.A:s åtgärd att döda renen varit till men för renens ägare då P.G.A. saknat möjlighet med hänsyn såväl till ekonomiska som andra intressen att göra en rätt bedömning av utslaktning. Beträffande P.G.A:s andrahandsinvändning framgår av utredningen att vid den aktuella tiden på P.G.A:s marker funnits renar till betydande antal, som förorsakat skada, och vilka, om de ej avlägsnats därifrån, kunnat åstadkomma avsevärda skador. Vidare framgår av utredningen att P.G.A. genom hänvändelse till samebyar och myndigheter sökt åstadkomma rättelse dock utan att i anledning därav vidtagits åtgärder för att få bort renarna. Oaktat P.G.A. sålunda befunnit sig i en besvärande situation har likväl nödvärnsrätt ej förelegat. Ej heller har situationen varit sådan att P.G.A. kan anses ha handlat i nöd. P.G.A. är sålunda förvunnen till ansvar för skadegörelse.

TR:n finner ej sådana särskilda omständigheter föreligga att påföljd skall eftergivas. Emellertid är omständigheterna mildrande och bör brottet föranleda ett ringa dagsbotsstraff.

Domslut

Domslut. TR:n dömde P.G.A. jämlikt 12 kap 1 § BrB för skadegörelse till 15 dagsböter å 5 kr.

Domskäl

Domskäl. Beträffande frågan om skadegörelse föreligger eller ej delar HovR:n TR:ns bedömning.

Vad härefter gäller frågan om P.G.A. kan gå fri från ansvar på grund av nödvärnsrätt eller på grund av att han handlat i nöd gör HovR:n följande bedömning. På de marker som P.G.A. äger får enligt 3 § rennäringslagen renar inte finnas under tiden d 1 maj-d 30 sept. Enligt 65 § rennäringslagen skall skälig hänsyn tagas till andra intressen vid renskötselns utövande, varvid gäller att renarna såvitt möjligt skall hindras från att komma utanför samebys betesområde eller eljest vålla skada eller olägenhet. Om renskötselutövarna brister i aktsamhet finns det enligt 71 § rennäringslagen möjlighet för bl a markägare som lider skada därav att hos LSt:n begära att den skall förordna att renarna skall slaktas och säljas. Är renskötseln bristfällig kan detta enligt 72 § rennäringslagen leda till att syssloman förordnas att ta hand om renskötseln inom viss sameby. Dessa förebyggande regler kompletters med skadeståndsregler i 90 § rennäringslagen. Av dessa framgår att skada som orsakas av ren på mark inom renskötselområde under tid då renskötsel ej får bedrivas där skall ersättas av den sameby inom vars byområde skadan har uppkommit eller som vid tiden för skadans uppkomst haft renar i trakten om det ej visats att skadan ej orsakats av byns renar. Skadeståndsreglerna innebär således att det föreligger strikt ansvar för renägarna (se prop 1971:51 s 206 f).

Samebyns förfarande att överskrida bestämmelserna för renskötselrättens utövande har otvivelaktigt försatt P.G.A. i en synnerligen besvärande situation. Med hänsyn till att lagstiftningen förutsett dylika situationer och tillhandahåller olika bestämmelser som syftar till att förebygga och reparera skador som kan uppstå är emellertid situationen ej sådan att P.G.A. till sitt fredande från ansvar kan åberopa nödvärnsrätt eller att han handlat i nöd. P.G.A. är sålunda förvunnen till ansvar för skadegörelse.

HovR:n delar TR:ns bedömning i påföljdsfrågan.

Domslut

Domslut. HovR:n fastställer det slut överklagade domen innehåller.

P.G.A. sökte revision och yrkade bifall till sin talan i HovR:n.

Riksåklagaren bestred ändring.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Loinder, hemställde i betänkande att HD måtte meddela följande dom:

Domskäl

Domskäl. Som domstolarna funnit har P.G.A:s åtgärd att döda renen varit till men för renens ägare. Den omständigheten att ägaren har fått ersättning för renen kan inte ändra bedömningen.

P.G.A. har utsatts för ett angrepp på sin egendom. Angreppet är inte brottsligt. På grund härav och då bestämmelsen i 24 kap 1 § BrB inte heller i övrigt är tillämplig i målet, har P.G.A. inte handlat i nödvärn när han dödade renen.

Uppehåller sig renar på mark inom renskötselområdet under tid då renskötsel inte får bedrivas där, kan LSt:n enligt 71 § rennäringslagen (1971:437) på framställning bl a av markägare, som därigenom lider skada eller olägenhet av någon betydelse, förordna att renarna skall slaktas eller säljas. Är det känt till vilken sameby renarna hör, får enligt samma bestämmelse ett sådant förordnande meddelas endast om samebyn underlåter att inom skälig tid efter anmaning ta hand om renarna.

Myndigheterna har alltså rätt att under vissa förutsättningar besluta och ombesörja slakt och försäljning av renar. Frågan huruvida en markägare som lider skada av renar kan få rätt att i myndigheternas ställe slakta renar på grund av nöd rymmer flera motstående intressen. Berättigade krav på skyndsamhet från den skadelidande intar en särskild ställning bland dem. P.G.A. hade verkligen rätt till skyndsamhet. Eftersom det i målet är fråga endast om ekonomisk skada och då samebyarna har strikt skadeståndsansvar för rennäringen, kan emellertid intresseavvägningen för P.G.A:s vidkommande ändå inte medföra att han är fri från ansvar på grund av nöd.

P.G.A. har alltså gjort sig skyldig till skadegörelse. Omständigheterna är emellertid säregna och mildrande.

Renskötsel fick inte bedrivs på de marker och under den tid varom fråga är i målet. Även om P.G.A. inte utsatts för något brottsligt angrepp genom att renar uppehöll sig på hans åkrar var han därigenom likväl utsatt för en rättsstridig handling. Under flera år har inte myndigheterna på det sätt rennäringslagen förutsätter kunnat förebygga skador för vare sig P.G.A. eller andra markägare i trakten. Som framgår av TR:ns dom kunde sådana skador inte heller förebyggas av myndigheterna året före den aktuella händelsen. Härtill kommer att P.G.A. frivilligt ersatt ägaren för renen och därigenom gottgjort de skadliga verkningarna av sitt handlingssätt.

Vid övervägande av vad sålunda och i övrigt förekommit får det anses, att påföljd inte är erforderlig.

Domslut

Domslut. HD ändrar HovR:ns dom på det sätt att påföljden eftergives jämlikt 33 kap 4 § BrB.

Domskäl

Domskäl. P.G.A:s åtgärd att döda renen var till men för renens ägare och är att bedöma som skadegörelse.

Det angrepp på P.G.A:s egendom som skedde genom att renarna uppehöll sig på hans marker var ej sådant att det kunde ge upphov till nödvärnsrätt. P.G.A. kan följaktligen inte gå fri från ansvar på den grund att han handlat i nödvärn.

Vad härefter angår frågan huruvida för P.G.A. förelegat en nödsituation må följande anföras. Enligt vad P.G.A. uppgivit hade han med anledning av renarnas intrång på hans mark satt sig i förbindelse med en representant för samerna men fått beskedet att renskötarna var ute på fjället och att ingenting kunde göras. Han hade också tagit kontakt med polismyndigheten som förklarat att den inte kunde göra något. Dessa uppgifter har lämnats obestridda av riksåklagaren. Vidare kan nämnas att LSt:n det föregående året, med anledning av klagomål från markägare, uppmanat samebyarna att vidta åtgärder för att avlägsna renar från markerna. Då uppmaningen inte fick någon effekt, beslöt LSt:n, med stöd av 71 § rennäringslagen, att uppdra åt polismyndighet att slakta och sälja de renar som påträffades inom vissa angivna byar med omgivande marker, bland dem de nu ifrågavarande. KammarR:n fann emellertid, att LSt:n icke med erforderlig tydlighet hade angivit inom vilka områden renar skulle slaktas och visade därför, med undanröjande av LSt:ns beslut, målet åter till LSt:n för ny behandling.

P.G.A. har vidare uppgivit att renarna - sammanlagt ett fyrtiotal - orsakade avsevärd skada på hans mark, en skada som enligt P.G.A. varit av stor betydelse för det ekonomiska utfallet av hans jordbruksrörelse.

Mot bakgrund av vad sålunda förekommit är tydligt att P.G.A., såsom HovR:n anfört, befunnit sig i en synnerligen besvärande situation. För bedömningen om hans åtgärd att döda renen var försvarlig är av betydelse att, om han än inte kunde förvänta sig effektiva åtgärder från renägarnas eller myndigheternas sida till förebyggande av skada, han i allt fall ägde påräkna ersättning för liden skada enligt särskilda regler i rennäringslagen på sätt framgår av HovR:ns dom. Huruvida han bort åtnöjas med denna rätt till ersättning beror av arten och omfattningen av den skada som kunde befaras. Vad P.G.A. uppgivit härom ger inte anledning till antagande, att renarnas skadegörelse varit av den beskaffenhet att P.G.A. kan anses ha befunnit sig i sådan nöd att det varit försvarligt av honom att söka hejda vidare skadegörelse genom att döda en ren. P.G.A. är därför inte heller fri från ansvar på den grund att han handlat i nöd.

Omständigheterna är emellertid särdeles mildrande för P.G.A.. Han gjorde sålunda innan han sköt - renen hänvändelser till både samerna och polisen. Omedelbart efter det han fällt renen anmälde han saken till polisen och han har hållit renägaren skadeslös. Härtill kommer att vägledande rättsfall hittills saknats rörande bedömningen av frågan om nöd i liknande situationer. Sådana särskilda omständigheter får på nu anförda skäl anses föreligga att påföljd med tillämpning av 33 kap 4 § 3 st BrB bör helt efterges.

Domslut

Domslut. HD ändrar på det sätt HovR:ns dom att påföljd för den med åtalet avsedda gärningen efterges jämlikt 33 kap 4 § sista st BrB.

JustR Sven Nyman var av skiljaktig mening på sätt framgår av följande yttrande: Tillräckliga skäl för påföljdseftergift föreligger ej enligt min mening.

Jag fastställer HovR:ns domslut.