NJA 1982 s. 10
Sedan A avlidit, har en bröstarvinge till den likaledes avlidne B väckt talan mot dödsboet efter A under påstående att B var son till A och att således B:s bröstarvinge var berättigad till arv efter A. En efter A arvsberättigad son, C, har inträtt i rättegången som intervenient på dödsboets sida. Talan har avvisats, enär den bort riktas mot C och icke mot dödsboet.
(Jfr NJA 1943 s 196 och 1979 not C 56)
Hudiksvalls TR
E.F. anförde efter stämning å dödsboet efter D.F. vid Hudiksvalls TR: D.F., född d 25 juni 1888, avled d 28 april 1976. Han var gift med E.F.. Äktenskapet ingicks d 9 okt 1910 och upplöstes d 10 maj 1948, då hustrun avled. På grund av inbördes testamente, som godkändes av dödsbodelägarna, tillföll vid hustruns frånfälle hela boet D.F. för att vid den efterlevandes död skiftas mellan bådas arvingar enligt lag. Enligt bouppteckningen efter D.F. efterlämnade denne sonen A.F. som ende arvinge. Makarna D. och E.F. hade emellertid enligt den vid pastorsämbetet i Forsa församling förda församlingsboken två söner, nämligen T., född d 5 mars 1908, och A., född d 3 maj 1912. I församlingsboken är före T.s namn noterat "b.f.ä.s.", vilket enligt pastorsämbetet och den vid tiden för T.s födelse och makarna F:s giftermål gällande Kungl förordningen d 6 aug 1894 angående kyrkoböckers förande betyder "bådas föräktenskapliga son". Anteckningen, som uppenbarligen gjorts då makarna sammanskrevs genom vigseln d 9 okt 1910 från skilda håll i församlingsboken, är att anse som en legitimering av T. såsom son till D. och E.F.. T.F. avled d 5 febr 1974 och efterlämnade som enda arvinge E.F.. Eftersom T.F. var äktenskaplig son till D.F., hävdar E.F., att hon jämlikt 2 kap 1 § ÄB är arvsberättigad efter D.F. lika med A.F..
E.F. yrkade på grund av det anförda, att TR:n måtte förklara henne äga rätt att i likhet med A.F. taga hälften av kvarlåtenskapen efter D.F..
Dödsboet bestred käromålet. Dödsboet gjorde gällande att D.F. inte var far till T.F..
A.F. deltog i rättegången såsom intervenient på dödsboets sida.
TR:n (lagmannen Dalhem, hyresrådet Nordqvist och tingsfiskalen Eberstein) fann på anförda skäl ej styrkt, att D.F. var far till T.F., och ogillade i dom d 19 okt 1977 käromålet.
HovR:n för Nedre Norrland
E.F. fullföljde talan i HovR:n för Nedre Norrland och yrkade bifall till sin vid TR:n förda talan.
HovR:n (hovrättslagmannen Hedman, hovrättsråden Olsson och Sterner, referent, samt adj led Ternert) yttrade i beslut d 15 juni 1979:
Skäl. Den av E.F. i målet väckta talan avser frågan huruvida hon är berättigad att taga arv efter D.F.. Tvisten i målet rör således rättsförhållandet mellan E.F. å ena samt D.F:s ostridige arvinge A.F. å andra sidan. E.F. har icke ägt att få denna tvist prövad genom att väcka talan mot dödsboet. Följaktligen borde TR:n ha avvisat den mot dödsboet i målet förda talan. (Jfr HD:s beslut SÖ 307/1979 (* 1979 C 56 *) ).
Enligt interventionsinstitutets natur - även om A.F. enligt 14 kap 11 § 2 st RB skulle äga "ställning av part i rättegången" - är intervenientens verksamhet i processen helt begränsad till att förhjälpa endera parten till seger (jfr Kallenberg, Svensk Civilprocessrätt IV, 1924, s 1030, Ekelöf i SvJT 1940 s 105, 111 och 114 samt Ekelöf, Rättegång II, 1977, s 184); lagens uttryck "ställning av part" kan därför endast uppfattas som beteckning av de processuella befogenheter, som tillkommer en självständig intervenient i dennes speciella roll. Den omständigheten att TR:n tillåtit A.F. att inträda som intervenient kan därför ej föranleda att den av E.F. väckta talan skall prövas i sak. Med hänsyn härtill skall TR:ns dom undanröjas.
HovR:ns avgörande. Med avvisande av den mot dödsboet i målet förda talan undanröjer HovR:n TR:ns dom.
E.F. anförde besvär och yrkade, att HD måtte med upphävande av HovR:ns beslut återförvisa målet till HovR:n för vederbörlig handläggning.
Dödsboet förklarade sig inte ta ställning till besvären.
A.F. biträdde besvären.
Betänkande
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, RevSekr Carlsson, hemställde i betänkande, att HD måtte meddela beslut enligt följande: Skäl. Den av E.F. förda talan avser rättsförhållande mellan henne och D.F:s ende uppgivne arvinge A.F., vilket förhållande i och för sig ej rör någon dödsboets rätt. Talan borde därför rätteligen ha riktats mot A.F. (se NJA 1979 C 56). Den sak varom tvistas rör emellertid ej någon sådan fråga som dödsboets gäld eller egendom som skall tillföras boet utan gäller prövning av frågan huruvida E.F. jämte A.F. är berättigad till arv efter D.F.. Härvid bör beaktas att A.F. är upptagen som ende dödsbodelägare och tillika i målet inträtt och verkat som intervenient. Varken dödsboet eller A.F. har motsatt sig att talan prövas i sak såsom den instämts vid TR:n. Några problem avseende den blivande domens rättskraft om saken prövas med dödsboet som part torde därför ej föreligga. På grund av vad som anförts har hinder ej förelegat att upptaga talan till prövning.
Slut. HD prövar lagligt att med undanröjande av HovR:ns beslut visa målet åter till HovR:n för erforderlig behandling.
HD (JustR:n Höglund, Mannerfelt, referent, Nordenson, Jermsten och Gregow) fattade följande slutliga beslut: HD fastställer HovR:ns beslut.