NJA 1982 s. 106

H.Ö. yrkade efter ansökan om stämning på Hansa ömsesidig sakförsäkring vid Stockholms TR förpliktande för Hansa att till henne utge 31 091 kr 42 öre jämte ränta.

Hansa bestred käromålet men vitsordade skäligheten i och för sig av såväl det yrkade beloppet som den yrkade räntan.

Till utveckling av sin talan anförde H.Ö.: Hon är turkisk medborgare och kom i april 1962 till Sverige som stipendiat. I Turkiet hade hon avlagt motsvarigheten till svensk agronomexamen. Hon var anställd vid en underavdelning till det turkiska jordbruksdepartementet. Avsikten med Sverigebesöket var att hon under tjänstledighet från sin anställning skulle specialutbilda sig till agronomie licentiat inom ämnet frökontroll. Studierna påbörjades direkt vid ankomsten till Sverige. Utöver stipendium från Nämnden för internationellt bistånd uppbar hon under sina två första studieår stipendium och lön från turkiska staten. Sistnämnda ersättning grundade sig på avtal mellan H.Ö. och turkiska staten företrädd av hennes arbetsgivare. Avtalet ingicks d 27 mars 1962 och d 9 april 1963. Enligt avtalet åtog sig H.Ö. att efter studietiden återvända till Turkiet och tjänstgöra hos sin turkiska arbetsgivare under en tid som motsvarade minst dubbla studietiden i Sverige. Om hon bröt avtalet blev hon enligt detta betalningsskyldig till turkiska staten för dels den lön och de övriga utlägg som erlagts för hennes räkning jämte ränta dels ock en straffavgift. Sistnämnda avgift har dock efterskänkts av turkiska staten. Studietiden bestämdes till att börja med till två år men förlängdes sedan med två år, dvs till d 5 april 1966. Vid denna tidpunkt skulle H.Ö. återgått till sin tjänst i Turkiet. Hon erhöll emellertid senare förlängd tjänstledighet utan lön. Den 14 aug 1964 skadades hon såsom passagerare vid en bilolycka. Hon erhöll diverse skador och vårdades under drygt en månad på lasarett. I jan 1965 upptäcktes en skada på båtbenet i höger handled, som hon ådragit sig vid olyckstillfället. Denna skada blev akut när H.Ö. besökte Turkiet i sept 1965. H.Ö. besökte då universitetskliniken i Ankara. En läkare där opererade handleden varvid han konstaterade nekros, det vill säga ett visst sönderfall av båtbenet. Den behandlande läkaren förklarade att det i Turkiet saknades resurser och möjligheter att behandla H.Ö. med sikte på att hon skulle kunna behålla full rörelsefrihet i handen. Hon tillråddes därför att fortsätta behandlingen i Sverige. Behandlingen upptogs vid Karolinska sjukhuset i Stockholm hos docenten B., som i nov 1965 vid en operation tog bort båtbenet och satte in en protes av teflon. Den 18 maj 1966 opererades H.Ö. på nytt varvid protesen byttes ut. Vid en ytterligare operation d 18 jan 1967 byttes ånyo protes. Syftet med operationerna var att H.Ö. skulle få behålla en rörlig handled. Sedan B. avlidit 1967 övertog en annan läkare behandlingen. Denne verkställde steloperation av handleden d 28 sept 1967. H.Ö. erhöll då ett gipsbandage som hon bar till mitten av febr 1968. Den 12 mars 1968 inträdde hon i ett permanent invaliditetstillstånd. Invaliditeten uppskattades till 20 %. Behandlingen på sjukhuset fortsatte emellertid och ännu så sent som d 17 okt 1968 var hon ej återställd från sin skada. På grund av olyckan försenades H.Ö:s studier med två år. Genom att inte återvända till sin tjänst i Turkiet i april 1966 ansågs H.Ö. ha brutit avtalet med turkiska staten och hon blev betalningsskyldig till denna med 54 099 turkiska lira, eller omräknat i svenska pengar efter kursen på betalningsdagen 31 091 kr 42 öre. Betalningsskyldigheten fastställdes av turkisk domstol d 22 maj 1969. H.Ö. erhöll genom två olika beslut av turkiska jordbruksdepartementet uppskov med sin skyldighet att fullgöra betalningen, det sista till d 18 okt 1968. H.Ö. erlade betalningen till Turkiet d 26 jan 1970. - Anledningarna till att H.Ö. inte återvände till sin tjänst i Turkiet i april 1966 var dels den då pågående medicinska behandlingen i Sverige, dels ock att hon vid denna tidpunkt ej var färdig med sin utbildning till agronomie licentiat. På grund av att H.Ö. ej kunnat erhålla vård i Turkiet med syfte att hon skulle behålla full rörlighet i handleden har hon haft fog för att fortsätta den medicinska behandlingen i Sverige. Agronomie licentiatexamen avlade hon våren 1969. Den betalningsskyldighet H.Ö. drabbats av är en adekvat följd av olyckan d 14 aug 1964. Enär Hansa åtagit sig full ersättningsskyldighet för den skada som H.Ö. drabbats av genom denna olycka, är Hansa således skyldigt att till H.Ö. utge yrkat belopp.

Hansa anförde som svaromål: Det bestrids att betalningsskyldighet inträtt för H.Ö. i april 1966. Genom beslut av turkiska jordbruksdepartementet förlängdes tidpunkten för betalningsskyldighetens inträdande till d 17 okt 1968. Det är alltså först vid sistnämnda tidpunkt som H.Ö:s betalningsskyldighet inträtt. Det har ej förelegat hinder för henne att dessförinnan återvända till Turkiet och återuppta arbetet på sin tidigare arbetsplats. - Det var ej motiverat av medicinska skäl att H.Ö. kvarstannade i Sverige efter besöket i Turkiet i sept 1965. Skadan kunde lika väl ha behandlats i Turkiet som i Sverige. Betalningsskyldigheten har därför inte föranletts av den skada H.Ö. ådrog sig d 14 aug 1964. Hansa kan ej yttra sig i frågan om en behandling i Turkiet kunnat leda till bevarad rörlighet i H.Ö:s högra handled. Om TR:n skulle finna att H.Ö. ej skulle kunnat erhålla sådan behandling i Turkiet, medger Hansa att det varit motiverat att hon kvarstannade i Sverige. Behandlingsformen saknade dock helt aktualitet efter d 28 sept 1967. Den steloperation som då genomfördes hade lika väl kunnat göras i Turkiet. Om denna operation företogs i Sverige var det dock motiverat att H.Ö. kvarstannade i Sverige till dec 1967. - H.Ö. påbörjade studierna i Sverige 1963. Även om hon inte drabbats av den nu aktuella skadan hade hon därför inte kunnat avsluta studierna till våren 1966. Det vitsordas dock att skadan orsakat en förlängning av studierna med två år. - Även om TW:n skulle finna att samband föreligger mellan olyckan och H.Ö:s betalningsskyldighet är sambandet inte adekvat. - Den kostnad som förorsakats H.Ö. är dessutom ej av sådan beskaffenhet att ersättning härför kan utgå enligt 6 kap 2 § strafflagen. - Skadeståndsskyldighet föreligger således ej. TR:n (rådmannen Schnell och tingsfiskalen Virdesten) anförde i dom d 27 nov 1979 under rubriken Domskäl: Hansa har vitsordat att bolaget är betalningsansvarigt för de ersättningsgilla skador som tillskyndats H.Ö. genom bilolyckan d 14 aug 1964.

Den förlust för vilken H.Ö. kräver ersättning är enligt rättens bedömande av sådant slag som intill d 1 juli 1972 avsågs i 6 kap 2 § strafflagen såsom hinder och brist i näring.

TR:n behandlade härefter frågan om det förelåg samband mellan den skadegörande handlingen och H.Ö:s därav orsakade armskada samt den förlust hon lidit genom att återbetalningsskyldighet uppkommit för henne. TR:n antecknade att H.Ö. ostridigt ådragit sig betalningsskyldighet till turkiska staten genom att ej inom överenskommen tid återvända till sin tjänst i Turkiet och fann på anförda skäl utrett att hennes betalningsskyldighet inträtt d 17 april 1966. TR:n fann vidare att det fick anses ur medicinsk synpunkt ha varit motiverat att H.Ö. kvarstannade i Sverige efter d 17 april 1966 för fortsatt behandling och konstaterade sedan: Den betalningsskyldighet som kommit att åvila H.Ö. måste således anses vara en direkt följd av olyckan d 14 aug 1964.

Härefter fortsatte TR:n: Rätten övergår nu tillfrågan om det samband som befunnits föreligga mellan den av trafikolyckan orsakade armskadan och H.Ö:s ekonomiska förlust är av sådan karaktär att Hansa skall utge ersättning för förlusten.

Genom armskadan har H.Ö. blivit ur stånd att fullgöra en henne åliggande prestation, nämligen att inom avtalad tid återgå till sitt arbete i Turkiet med påföljd att hon gått förlustig uppburna löneförmåner m m.

Vid bedömning av omständigheterna står det fullt klart att en trafikolycka av ifrågavarande slag skulle kunna medföra fysisk skada för en däri inblandad av sådan beskaffenhet att den ledde till att den skadades prestationsförmåga i sitt yrke nedsattes med därav följande ekonomisk förlust. H.Ö:s betalningsskyldighet har uppstått i anledning av och under fortlöpande innehav av hennes tjänst i Turkiet. Det kan ej för ersättningsskyldighet krävas att det var förutsebart på vilket sätt den av den primära fysiska skadan orsakade förlusten närmare skulle uppkomma. Däremot torde härför enligt vid tiden för olyckshändelsen rådande rättstillämpning krav kunna uppställas på att skadeeffekten ej till sin karaktär helt avvek från vad som kunde anses vara normala följder av den skadevållande gärningen uti ifrågavarande hänseende och att skadan till sin ekonomiska omfattning ej stod i uppenbart missförhållande till denna gärnings farlighet. Den uppkomna ekonomiska skadan kan enligt TR:ns bedömande ej anses ha varit så oberäknelig och oförutsebar eller till sina ekonomiska konsekvenser så orimlig att ersättningsskyldighet på grund därav är utesluten.

Rätten finner på grund av vad som upptagits sådant samband föreligga mellan den skadevållande gärningen och H.Ö:s därav orsakade armskada samt H.Ö:s ekonomiska förlust att Hansa blivit ersättningsskyldigt därför. Mot skäligheten av det fordrade beloppet och ränteanspråket har Hansa icke haft något att erinra.

Svea HovR

Hansa fullföljde talan i Svea HovR och yrkade ogillande av käromålet.

H.Ö. bestred ändring.

HovR:n (hovrättsråden Holmbergh och Åslund samt hovrättsassessorerna Boqvist och Hammarström, referent) anförde i dom d 12 juni 1980:

Domskäl

Domskäl. Lika med TR:n finner HovR:n, att den förlust som H.Ö. yrkar ersättning för är att hänföra under 6 kap 2 § strafflagen såsom hinder eller brist i den skadades näring. HovR:n delar också TR:ns bedömning, att orsakssammanhang föreligger mellan bilolyckan och H.Ö:s återbetalningsskyldighet.

Genom avtalet med turkiska staten har H.Ö. förbundit sig att efter avslutade studier i Sverige återvända till Turkiet och tjänstgöra där under en tid av minst dubbla studietiden. I gengäld erhöll hon under sina två första studieår bl a lön och stipendium från den turkiska staten. Därest hon inte återvände inom avtalad tid, blev hon i enlighet med avtalet återbetalningsskyldig för vad hon uppburit. Den förlust hon lidit har sålunda uppkommit på grund av att hon inte kunnat fullgöra avtalet med turkiska staten. Även om hennes ersättningsskyldighet har bestämts till ett belopp motsvarande det, som hon uppburit från Turkiet före olyckstillfället, har det dock närmast karaktären av skadestånd på grund av kontraktsbrott.

Att en skadelidande kan drabbas av ekonomisk förlust av detta slag kan, enligt HovR:ns mening, anses varken så oberäkneligt eller oförutsebart eller för svensk rätt så främmande att Hansa av den anledningen ej skulle vara ersättningsskyldigt.

På grund av vad sålunda anförts skall TR:ns domslut fastställas.

Domslut

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns domslut.

Hansa sökte revision och yrkade ogillande av käromålet.

H.Ö. bestred ändring.

HD avgjorde målet efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Nilsson, hemställde i betänkande om följande dom: HD fastställer HovR:ns dom.

HD (JustR:n Gyllensvärd, Ulveson, Knutsson, referent, Rydin och Gregow) beslöt följande dom:

Domskäl

Domskäl. Hansa har i HD förklarat sig avstå från att göra gällande att det inte föreligger orsakssamband mellan trafikolyckan och H.Ö:s återbetalningsskyldighet mot turkiska staten. Däremot vidhåller Hansa dels att det inte är fråga om adekvat kausalitet dels att H.Ö:s förlust inte är av sådant slag som avsågs i 6 kap 2 § strafflagen.

Till utveckling av sin talan har Hansa i HD anfört bl a följande. Enligt Hansas uppfattning är den återbetalningsskyldighet som H.Ö. drabbats av inte av sådan karaktär att den kan anses som en adekvat följd av den skadevållande gärningen. Återbetalningen grundar sig på ett särskilt avtal av ovanligt slag. Avtalet har bl a inneburit att H.Ö. blivit återbetalningsskyldig för att hon inte kunnat fullgöra vad som ålegat henne, trots att detta berott på en personskada som hon drabbats av utan eget förvållande. En sådan konsekvens av en personskada kan knappast anses förutsebar. Hansa menar dessutom att avtalsbestämmelsen skulle ha ansetts oskälig och till följd därav ogiltig vid en prövning enligt svensk rätt. Man torde generellt sett inte behöva räkna med att en personskada skall leda till en sådan förmögenhetsförlust, och en skadevållare bör då enligt svensk rätt inte förpliktas att lämna ersättning för denna. - H.Ö. hade uppburit det ifrågavarande beloppet för att täcka sina levnadskostnader för tiden innan skadan inträffade. En skadevållare skall naturligtvis kunna förpliktas att betala inkomstförlust och kostnader som uppstår efter en olyckshändelse, men att han skall kunna förpliktas att lämna ersättning för kostnader för tiden dessförinnan kan knappast anses beräkneligt eller förutsebart. - H.Ö:s förlust kan inte hänföras till någon av de ersättningsposter som angavs i 6 kap 2 § strafflagen. Det måste antas att lagstiftaren strävat efter att utforma denna lagbestämmelse på det sättet att däri endast upptagits sådana förluster som kan anses vara adekvata följder av en skadehändelse.

I likhet med TR:n och HovR:n finner HD att den förlust tvisten rör är av sådant slag som intill d 1 juli 1972 avsågs i 6 kap 2 § strafflagen.

Det är numera ostridigt mellan parterna att H.Ö:s betalningsskyldighet mot turkiska staten orsakats av den skada som drabbat henne vid bilolyckan och för vilken Hansa har åtagit sig att utge full ersättning. Det kan inte betraktas som en opåräknelig följd av en personskada att den skadade sätts ur stånd att fullgöra tidigare gjorda åtaganden och på grund därav blir betalningsskyldig mot annan. Den betalningsförpliktelse som H.Ö. har ådragit sig kan visserligen te sig främmande för svensk rättsuppfattning. Detta utgör emellertid inte tillräcklig anledning till att Hansa skulle undgå skyldighet att ersätta hennes förlust. Ej heller i övrigt är förlusten av sådan art att den inte bör omfattas av Hansas ersättningsskyldighet.

Domslut

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.