Rättshjälpsnämnden i Malmö beviljade d 7 sept 1979 G.O. rättshjälp i angelägenhet rörande skadestånd på grund av misshandel. Till biträde förordnades advokaten L.G..

Allmän åklagare väckte d 13 sept 1979 åtal vid Ystads TR mot F.P. och hans söner A.P. och B.P. för misshandel av G.O.. Misshandeln påstods ha utövats av F.P. vid ett tillfälle samt av B.P. och A.P. vid ett annat tillfälle. I målet yrkade G.O. skadestånd på grund av misshandeln, av F.P. med 2 000 kr för sveda och värk samt av B.P. och A.P. solidariskt med sammanlagt 23 108 kr avseende sveda och värk, förlorad arbetsförtjänst, kostnader m m.

TR:n ogillade genom dom d 28 mars 1980 åtalet i dess helhet och - lämnade skadeståndsyrkandena utan bifall.

G.O. ensam fullföljde talan mot domen till HovR:n över Skåne och Blekinge med yrkande om bifall till åklagarens ansvarsyrkanden och till sin skadeståndstalan. I skrift, som inkom till HovR:n d 14 maj 1980, hemställde G. om entledigande från uppdraget som biträde åt G.O..

HovR:n (hovrättslagmannen Elliot, hovrättsråden Göransson och Lennbo, referent, samt hovrättsassessorn Waldemarson) yttrade i beslut d 26 nov 1980: Enär G.O. ej längre kan anses ha befogat intresse av att få sin skadeståndstalan behandlad och det ej heller är uppenbart obilligt, beslutar HovR:n att den honom beviljade allmänna rättshjälpen skall upphöra. Biträdesförordnandet för G. upphör därmed att gälla.

I beslutet utlät sig HovR:n även beträffande ersättning till G..

G.O. anförde besvär och yrkade att rättshjälpen skulle bestå och att i stället för G. nytt biträde måtte förordnas åt honom.

Domstolsverket bestred bifall till besvären.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Stenudd, hemställde i betänkande att HD måtte meddela beslut enligt följande, varvid ur skälen uteslutits en redogörelse för saken motsvarande i allt väsentligt den som lämnats här ovan: Skäl. - - - Enligt 8 § 1 st 7 rättshjälpslagen får allmän rättshjälp inte beviljas den som ej har befogat intresse av att få sin sak behandlad. Har allmän rättshjälp beviljats skall enligt 34 § 1 st 4 samma lag rättshjälpen upphöra om den rättssökande ej längre kan anses ha ett befogat intresse av att få sin sak behandlad. Sistnämnda föreskrift gäller dock enligt 2 st inte om det är uppenbart obilligt att rättshjälpen upphör.

Bestämmelserna om intresseprövning syftar till att förhindra missbruk av den allmänna rättshjälpen. I fråga om den närmare innebörden av intresseprövningen nämns i förarbetena (prop 1972:4 s 248) som exempel på fall då allmän rättshjälp bör kunna vägras att bevisläget i ett mål är sådant att det framstår som utsiktslöst eller mycket osannolikt att anspråket kan drivas med framgång. Departementschefen betonade emellertid att bedömningen i fråga om bevisläget måste göras med försiktighet och att ofta säkert underlag för denna bedömning torde finnas först sedan viss rättshjälp har lämnats.

I förevarande fall har G.O. fullföljt dels en av åklagaren mot F.P., A.P. och B.P. väckt ansvarstalan, dels en i samband med åtalet upptagen skadeståndstalan mot envar av de tilltalade för vilken talan G.O. beviljats allmän rättshjälp. Utgången av ansvarsfrågorna är av avgörande betydelse för bedömningen av de enskilda anspråken. De åtalade gärningarna avser brott som riktats mot G.O:s person. Vid TR:n har förebragts en omfattande såväl muntlig som skriftlig bevisning och av TR:ns dom framgår att omständigheterna i målet, särskilt vad gäller åtalet mot A.P. och B.P., varit sådana att utredningen blivit svårbedömd.

Med hänsyn till angivna förhållanden och då bedömningen av bevisläget i förevarande fall måste göras med försiktighet finner HD att G.O. bör anses ha ett befogat intresse av att få sin skadeståndstalan prövad ytterligare. HovR:ns beslut skall därför upphävas utom i vad genom beslutet G. tillerkänts ersättning enligt rättshjälpslagen.

Vid denna utgång har HovR:n att vid målets återupptagande pröva frågan om G.s entledigande såsom biträde åt G.O. enligt rättshjälpslagen. G.O:s i HD framställda yrkande om förordnande av nytt biträde kan inte prövas i denna ordning och skall därför avvisas.

Slut. HD upphäver HovR:ns beslut utom i vad genom beslutet G. tillerkänts ersättning enligt rättshjälpslagen.

HD avvisar G.O:s i HD framställda yrkande om förordnande av nytt biträde; HovR:n har att vid målets återupptagande pröva frågan om G:s entledigande.

HD (JustR:n Hult, Brundin, Welamson, Hessler och Nordenson, referent) fattade följande slutliga beslut:

Skäl. Enligt 6 § rättshjälpslagen (1972:429) beviljas fysisk person allmän rättshjälp i rättslig angelägenhet, om han behöver sådant bistånd och hans inkomst ej överstiger ett i lagrummet närmare angivet gränsbelopp. Allmän rättshjälp får dock enligt 8 § 1 st 7 rättshjälpslagen inte beviljas den som ej har befogat intresse av att få sin sak behandlad. Har allmän rättshjälp beviljats, skall enligt 34 § 1 st 4 samma lag rättshjälpen upphöra, om den rättssökande ej längre kan anses ha ett befogat intresse av att få sin sak behandlad. Denna föreskrift gäller dock enligt 34 § 2 st inte om det är uppenbart obilligt att rättshjälpen upphör.

Förevarande mål avser fråga om tillämpning av sistnämnda bestämmelse om s k intresseprövning.

Bestämmelser om att den som ej har befogat intresse av att få sin sak behandlad inte skall åtnjuta rättshjälp upptogs i rättshjälpslagen i dess ursprungliga lydelse. I lagstiftningens förarbeten görs uttalanden av innebörd att det i huvudsak får ankomma på de tillämpande myndigheterna att bestämma innehållet i reglerna om intresseprövning (prop 1972:4 s 93). I lagmotiven anges dock några typfall när rättshjälp bör kunna vägras. Ett sådant fall är när bevisläget i ett mål är sådant att det framstår som utsiktslöst eller mycket osannolikt att anspråket kan drivas med framgång. Föredragande departementschefen betonade emellertid att bedömningen i fråga om bevisläget måste göras med försiktighet och att säkert underlag för denna bedömning ofta torde finnas först sedan viss rättshjälp har lämnats (prop s 248). Andra fall då rättshjälp bör vägras kan enligt motiven vara när den rättshjälpssökandes anspråk avser obetydliga ekonomiska värden jämfört med kostnaderna eller när en målsägande vill föra ansvarstalan för ett brott som ligger under allmänt åtal. I den promemona som låg till grund för lagstiftningen uttalades att en bestämmelse om intresseprövning får praktisk betydelse inte minst när det gäller att förhindra en obefogad fullföljd av talan (prop s 94).

Den år 1979 genomförda reformen av rättshjälpslagen innebar bl a, att prövningen av frågor om beviljande eller behållande av rättshjälp i rättsliga angelägenheter som är anhängiga vid domstol överflyttades från rättshjälpsnämnderna till domstolarna. I lagstiftningsmotiven uttalades (prop 1978/79:90 s 147), att det kunde åstadkommas en betydligt enklare, effektivare och billigare administration av den allmänna rättshjälpen genom en sådan överflyttning. Det framhölls vidare (prop s 151) att kravet att den rättssökande har ett befogat intresse av att få sin sak prövad borde gälla även i fortsättningen; någon ändring av bestämmelserna härom i rättshjälpslagen skedde icke.

Vidare erinrades i motiven om att under rättshjälpslagens dittillsvarande tillämpning en jämförelsevis fast praxis i fråga om beviljande av allmän rättshjälp utvecklats. Det uttalades att det var angeläget, att en motsvarande praxis tillämpades även i fortsättningen, i den mån inte en ändring direkt föranleddes av de nya regler som föreslogs (prop s 151).

I sin förklaring till HD har domstolsverket uppgivit, att reglerna om befogat intresse tillämpades av rättshjälpsnämnderna i stor utsträckning. De allmänna domstolarna har däremot, uttalar verket, visat en betydande motvilja mot att göra intresseprövningen. Verket erinrar också om det förut anförda uttalandet i motiven till 1979 års ändringar i rättshjälpslagen, att dittillsvarande fasta praxis borde tillämpas även i fortsättningen.

Den återhållsamhet som domstolarna visar vid tillämpning av intresseprövningsreglerna har starkt fog för sig. Otvivelaktigt var den år 1979 genomförda reformen av rättshjälpsväsendet väl motiverad från de synpunkter som angavs i motiven: behovet av betydligt enklare, effektivare och billigare administration av rättshjälpen. Överflyttningen till allmän domstol av prövningen av rättshjälpsfrågor i mål som domstolen skall handlägga kan emellertid ej undgå att medföra viss förändring i fråga om bedömningen av behovet av rättshjälp. Till de grundläggande principerna för rättegången hör att domstolen inte skall fatta ståndpunkt i sakfrågan förrän hela materialet förebragts i målet och att ståndpunktstagandet då skall ske genom det slutliga avgörandet i saken. Med dessa principer är det inte förenligt att domstolen i en rättshjälpsfråga skall göra en förberedande sakprövning för att kunna avgöra om rättshjälp skall beviljas eller få behållas. Betänkligheter i detta hänseende uttalades också av några remissinstanser i 1979 års lagstiftningsärende (prop 1978/79:90 s 146).

Skall domstolarna kunna fullgöra uppgiften att verkställa ifrågavarande intresseprövning enligt rättshjälpslagen utan att komma i strid med de grundläggande rättegångsprinciperna, kan det med hänsyn till vad sålunda anförts endast bli i uppenbara fall som brist på befogat intresse av sakens prövning kan få anses föreligga. Anmärkas kan att en motsvarande bestämmelse i rättshjälpslagens föregångare, 1919 års lag om fri rättegång - vilken bestämmelse föreskrev att fri rättegång ej fick beviljas part om det finge anses vara av ringa betydelse för honom att hans talan vann prövning - torde ha tillämpats mycket restriktivt.

Som exempel på fall i vilka man utan någon mer ingående prövning kan finna, att part saknar befogat intresse av att få sin sak prövad, kan anföras mål där det belopp varom tvistas är av mycket obetydlig storlek. Ett annat fall är det då partens talan, t ex på grund av att han uppenbart felbedömt eller missuppfattat rättsläget, utan att omständigheterna i målet behöver granskas närmare framstår som klart utsiktslös. Däremot torde det endast i undantagsfall kunna komma i fråga att lägga ett för parten ogynnsamt bevisläge till grund för en motsvarande bedömning, eftersom detta regelmässigt skulle förutsätta just en sådan förberedande sakprövning som domstolarna enligt det förut anförda måste avhålla sig från.

G.O:s talan i HovR:n avser fullföljd av en i samband med allmänt åtal väckt talan om skadestånd med anledning av misshandel. Skadeståndsanspråken avser jämförelsevis betydande belopp. Även om det skulle finnas fog för antagande att kraven i flera hänseenden är överdrivna, kan det inte anses att G.O:s ekonomiska intresse av att få sin skadeståndstalan prövad också i HovR:n är så ringa att han på den grunden saknar befogat intresse av att få sin sak behandlad. Inte heller kan det anses utan vidare framgå av utredningen att G.O:s talan är utsiktslös.

På grund av vad sålunda anförts bör HovR:ns beslut upphävas.

Slut. HD upphäver HovR:ns beslut utom i vad genom beslutet G. tillerkänts ersättning enligt rättshjälpslagen.

HD avvisar G.O:s i HD framställda yrkande om förordnande av nytt biträde; HovR:n har, för den händelse G. entledigas, att pröva frågan huruvida nytt biträde skall förordnas.

Allmän åklagare väckte d 10 febr 1981 åtal vid Klippans TR mot M.V. för misshandel av A.A.. I målet yrkade A.A. skadestånd av M.V. i anledning av misshandeln med 849 kr avseende sveda och värk m m. TR:n ogillade genom dom d 9 april 1981 åtalet och skadeståndsyrkandet.

A.A. fullföljde talan mot domen i HovR:n över Skåne och Blekinge med yrkande att HovR:n måtte bifalla ansvarsyrkandet och förplikta M.V. att till A.A. utge skadestånd med 500 kr för sveda och värk jämte ränta. I samband härmed ansökte A.A. om allmän rättshjälp för sin ansvars- och skadeståndstalan och hemställde att advokaten K.N. måtte förordnas till biträde åt honom.

HovR:n (hovrättsråden Göransson och Lennbo samt adj led Wahlfrid, referent) lämnade i beslut d 9 juni 1981 A.A:s ansökan om rättshjälp utan bifall.

Hovrättslagmannen Elliot var skiljaktig och ville bifalla ansökningen.

A.A. anförde besvär och yrkade att HD måtte bifalla hans ansökan om rättshjälp och förordna N. till biträde åt honom.

Domstolsverket bestred bifall till besvären.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Stenudd, hemställde i betänkande att HD måtte meddela beslut enligt följande, varvid ur skälen uteslutits en redogörelse för saken motsvarande i allt väsentligt den som lämnats här ovan: Skäl. - - - Enligt 6 § rättshjälpslagen (1972:429) beviljas allmän rättshjälp fysisk person om han behöver sådant bistånd och hans inkomst ej överstiger ett i lagrummet närmare angivet gränsbelopp. Allmän rättshjälp får dock enligt 8 § 1 st 7 samma lag inte beviljas den som ej har befogat intresse av att få sin sak behandlad.

Bestämmelsen om intresseprövning - - - se betänkandet under I - - - drivas med framgång. Andra fall kan enligt motiven vara när anspråket avser obetydliga ekonomiska värden jämfört med kostnaderna eller när en målsägande vill föra ansvarstalan för ett brott som ligger under allmänt åtal. Departementschefen betonade emellertid att bedömningen i fråga om bevisläget måste göras med försiktighet. Han underströk vidare att det här är fråga om typfall och att frågan om det finns ett befogat intresse måste bedömas med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet.

A.A:s ansökan om allmän rättshjälp skiljer sig från angivna typfall såtillvida, att ansökan avser fullföljd av en av åklagaren väckt ansvarstalan och ett i samband med åtalet upptaget enskilt anspråk. Utgången av ansvarsfrågan är av avgörande betydelse för bedömningen av skadeståndsyrkandet. Vid den intresseprövning som nu är i fråga bör därför inte något av de båda anspråken betraktas särskilt för sig. Den åtalade gärningen gäller ett allvarligt brott som riktats mot A.A:s person. Vid TR:n har förebragts en omfattande muntlig bevisning och av domen framgår att högst motstridiga uppgifter i saken lämnats av de hörda personerna vilket medfört att omständigheterna blivit svårbedömda.

Med hänsyn till angivna förhållanden och då bedömningen av bevisläget i förevarande fall måste göras med försiktighet finner HD att A.A. bör anses ha ett befogat intresse av att få sin sak prövad ytterligare. A.A. har behov av biträde och hinder i övrigt mot bifall till ansökningen föreligger ej.