NJA 1982 s. 23

Domskäl

TR:n (lagmannen Braun, rådmannen Petterson och hovrättsfiskalen Fors) anförde i dom d 19 april 1979:

Domskäl. På H.S:s begäran har vittnesförhör hållits med fotografen M.B., Ateljé Uggla, Stockholm, vilken lämnat i huvudsak följande uppgifter: Han har arbetat som fotograf sedan 1960. Några gånger varje år får han förfrågningar från kunder om negativen, varvid han förklarar att dessa ej lämnas ut. Ungefär 70 procent av kunderna efterbeställer bilder. Om negativen skulle lämnas ut har han ingen möjlighet att kontrollera kvalitén på framställda kopior. Dåliga kopior skulle kunna skada hans anseende som fotograf.

H.S. har som skriftlig bevisning åberopat utlåtande d 12 april 1978 av professorn S.L., vari denne som sin slutsats anför att äganderätten till negativen vid porträttbeställning tillkommer fotografen, försåvitt icke annan överenskommelse träffats mellan de aktuella parterna.

Den i fotografilagen avsedda rätten till fotografisk bild tillkommer beställaren, då ej annat uttryckligen avtalats. Denna rätt kan ej anses innefatta äganderätten till de fotografiska negativen. H.S. är därför ej skyldig att till J.E. utlämna de i målet ifrågakomna negativen. Käromålet skall alltså ogillas.

Domslut

Domslut. Käromålet ogillas.

Domskäl

Domskäl. Tvisten i målet gäller huruvida H.S. på grund av bestämmelserna i 1 § och 14 § 1 stfotografilagen (1960:730) är skyldig att utan ersättning utlämna negativen till de av honom på J.E:s beställning tagna bröllopsfotografierna, ehuru avtal därom inte träffats.

Enligt 1 § fotografilagen har den som framställt en fotografisk bild uteslutande rätt att genom fotografi, tryck, teckning eller annat förfarande framställa exemplar av bilden ävensom att visa den offentligt. Som undantag gäller dock enligt 14 § 1 st att rätten till fotografisk bild som utförts på beställning tillkommer beställaren, om ej annat uttryckligen avtalats.

Bestämmelsen i 14 § 1 st fotografilagen har i sak samma innehåll som motsvarande bestämmelser i tidigare gällande lag (1897:46) angående rätt att återgiva fotografisk bild och lag (1919:383) om rätt till fotografiska bilder.

Frågan om äganderätten till negativ avseende fotografisk bild kom upp redan under förarbetena till 1897 års lag. I en skrivelse hemställde sålunda Fotografiska föreningen att en lagstiftning i ämnet måtte byggas på bl a den grundsatsen att äganderätten till ett porträttnegativ skulle tillkomma fotografen men att denne skulle vara skyldig att utan gottgörelse förstöra negativet, om modellen fordrade det. Mot den anförda principen gjordes under lagstiftningsarbetet ingen erinran, och i 3 § i lagen intogs ett stadgande om sådan skyldighet för fotografen som avsågs i skrivelsen. Under förarbetena till 1919 års lag (Bihang till riksdagens protokoll vid lagtima riksdagen år 1919, 2 saml, 2 avd, 2 band, s 194) ansågs ett sådant stadgande sakna praktisk betydelse, varför det inte fick någon motsvarighet i den nya lagen. I anslutning till en redovisning av olika teorier om auktorrättens natur uttalades emellertid, att föremålet för den svenska lagstiftningen på förevarande område inte längre är en äganderätt i vanlig mening utan en uteslutande rätt att reproducera ett alster av andlig verksamhet (a a s 51). Denna uppfattning biträddes sedermera av auktorrättskommittén (SOU 1956:25 s 84 f), vars förslag ligger till grund för 1960 års fotografilag. Kommittén gick dock inte närmare in på teorierna om upphovsmannarätten utan förklarade att den såg som sin uppgift att i förevarande hänseende fixera vilka befogenheter som enligt nutida uppfattning bör tillkomma upphovsmannen, om hänsyn tages till både hans och samhällets berättigade intressen. Lagen har också utformats i enlighet därmed. Det kan tilläggas att lagen tillkommit i samarbete med Danmark, Norge och Finland och att motsvarande lagar i dessa länder har samma innehåll som den svenska. Vad gäller den bestämmelse i den danska lagen som motsvarar 14 § 1 st i den svenska lagen sägs i en kommentar i Karnovs lovsamling att bestämmelsen inte avgör frågan om äganderätten till negativen. Samma är förhållandet med den norska lagen enligt ett av H.S. åberopat uttalande från det norska justitiedepartementet.

I rättspraxis har frågorna om det immateriella skyddet för fotografisk bild och om själva äganderätten till filmer och liknande material prövats i rättsfallet NJA 1946 s 501. Tvisten gällde huruvida en fotograf var skyldig att till beställaren utlämna filmer till bilder på byggnader. Såväl rådhusrätten som HovR:n fann att - även om rätten till bilderna enligt lagen d 30 maj 1919 om rätt till fotografiska bilder övergått till beställaren - så hade denne likväl icke härigenom förvärvat äganderätt till filmerna eller annan rätt att utbekomma dessa, varför käromålet ogillades. HD lämnade ansökan om prövningstillstånd utan bifall. I anslutning härtill kan nämnas rättsfallet NJA 1979 s 70, där samma frågor berörts ehuru tvisten gällde om fotografisk bild i fotografilagens mening förelåg. Två ledamöter i HD vilka var ense med majoriteten beträffande domslutet men skiljaktiga angående motiveringen, uttalade med hänvisning till rättsfallet 1946 s 501 att äganderätten till det filmmaterial varom var fråga fick anses tillkomma fotografen.

Allmänna reklamationsnämnden har i en tvist, vilken liksom den i förevarande mål gällde utfående av negativ till bröllopsfotografier, genom enhälligt beslut d 14 febr 1979, Dnr 77/R4033 - med frångående av uttalanden i tidigare ärenden - förklarat att i avsaknad av uttryckligt avtal rätten till negativen måste anses tillkomma fotografen. I sin motivering anförde nämnden bl a: Utredningen i de ärenden som nämnden hittills haft att pröva ger inte stöd för antagande att det inom fotografibranschen skulle finnas någon stadgad praxis av innebörd att negativ, filmer etc lämnas ut till en beställare, även om detta inte har särskilt avtalats. Utredningen tyder snarare på att det motsatta förfarandet är praxis, oavsett om beställaren är att anse som konsument eller ej.

Vad ovan upptagits finner HovR:n ge vid handen, att med bestämmelsen i 1 § fotografilagen - liksom med motsvarande regler i tidigare gällande lag - avsetts att tillägga fotografen en ensamrätt att på olika sätt utnyttja en fotografisk bild. Varken bestämmelsens ordalydelse eller vad i övrigt förekommit ger stöd för att denna rätt även skulle inbegripa äganderätt till fysiska exemplar av bilden. HovR:n finner därför att negativet till en fotografisk bild inte omfattas av fotografirätten. Enär i fall av beställning denna rätt på grund av bestämmelsen i 14 § 1 st fotografilagen tillkommer beställaren, innefattar den således ingen äganderätt till negativ och liknande material. I stället består rätten i befogenhet att ensam bestämma angående framställning av exemplar av den fotografiska bilden. Därest kontrahenterna skulle vilja reglera sina rättigheter på annat sätt, har det överlämnats till dem att träffa särskilt avtal därom. J.E. har inte gjort gällande att avtal angående de negativ varom är fråga föreligger. Vid anförda förhållanden saknar J.E. fog för sin talan.

Domslut

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns domslut.

J.E. sökte revision och yrkade bifall till sin talan i målet.

H.S. bestred ändring.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Falk, hemställde i betänkande om följande dom: HD fastställer HovR:ns dom.

HD JustR:n Gyllensvärd, Höglund, Mannerfelt, Nordenson, referent, och Gregow) beslöt dom i enlighet med betänkandet.