NJA 1982 s. 380

Efter ansökan om betalningsföreläggande och sedan målet såsom tvistigt hänskjutits till rättegång vid Varbergs TR yrkade F.E. AB (då med firma H.F. & Co AB) att lantbrukaren Å.B. måtte till betalning av fakturor på hönsfoder förpliktas att till bolaget utge 41 592 kr jämte närmare bestämd ränta. Till grund för käromålet åberopade bolaget att det till Å.B. levererat hönsfoder i enlighet med gjorda beställningar.

Å.B. bestred bifall till bolagets talan men vitsordade det av bolaget yrkade kapitalbeloppet och ränteberäkningen med visst undantag.

Å.B., å sin sida, väckte efter stämning å bolaget vid TR:n talan om skadestånd med yrkande att bolaget måtte förpliktas att till honom utge 273 486 kr jämte ränta. Såsom grund för sin skadeståndstalan åberopade Å.B. att bolaget hade levererat annat foder än vad som beställts och att detta foder orsakat smak- och luktfel i ägg. Av beloppet 273 486 kr hänförde sig 223 486 kr till att ägg för det värdet blivit osäljbara och 50 000 kr till att Å.B. fått göra ekonomiska dispositioner för att återvinna kundkrets.

Bolaget bestred bifall till Å.B:s skadeståndstalan och förklarade sig blott kunna vitsorda en skada av 114 323 kr, avseende att ägg blivit osäljbara.

Bolaget anförde till utveckling av sin talan: Bolaget hade 1972 på beställningar börjat leverera hönsfoder till Å.B., och detta hade inte betalts. Hos bolaget hade man fått veta, att det småningom uppstått smakfel på vissa ägg från rasen brun shaver. Det levererade fodret, som innehållit rapsmjöl, hade emellertid varit av konventionellt slag, och man hade ej haft skäl tro annat än att det varit bra. Då Å.B. förhört sig hos bolaget, hade de emellertid kommit att sinsemellan diskutera, om foderingredienserna fiskmjöl eller fett kunnat giva upphov till smakstötarna. Under en tid hade fiskmjöl och fett uteslutits ur foderleveranserna, dock utan att smakfelen upphört. Å.B. hade med tiden övergått till Hallands Lantmäns Centralförening som foderleverantör. Allt detta hade ägt rum 1972/73. Vid ungefär samma tid, var det nu känt, hade vid experimentella undersökningar i England upptäckts liknande problem, som funnits vara att återföra på en hos vissa hönor förekommande så kallad idiosynkrasi mot rapsmjöl. - Sedan Å.B. inte förmåtts betala bolagets leveranser hade Å.B. och företrädare för bolaget träffats d 30 sept 1974 varvid Å.B. inte nämnt ett ord om att rapsmjöl - i strid med vad som skulle ha tillsagts - ingått i bolagets foderleveranser. Sedan det förevarande målet anhängiggjorts, hade emellertid bolaget framlagt ett brev av docenten N.O.L., i vilket denne diskuterade dels parternas korrespondens om smakfelen, dels rapsmjöl såsom konventionell ingrediens i hönsfoder, och slutade: "Mot denna bakgrund blir min slutsats, att jag har svårt att förstå Å.B:s inställning såvida han icke hela tiden uttryckligen beställt foder utan inblandning av rapsmjöl." Först då Å.B. fått del av detta, hade han gjort gällande, att han till bolaget sagt ifrån om rapsmjölet. I samband med sin övergång till Lantmännen som leverantör 1973 hade han inte sagt, att rapsmjöl absolut ej skulle ingå.

Å.B. anförde till utveckling av sin talan: Han hade haft hönsfarm sedan 1954 och i början köpt foder från AB Kontrollfoder i Göteborg. I mitten av 1960-talet hade han skaffat nya burar för 1 050 höns på gården och dessutom hyrt en ladugård och där haft 1 400 höns. Framåt 1970 hade det märkts att hönsen på gården värpt mindre, trots att de ätit 3-4 gånger mer än normalt. Undersökning hade visat särskilt stor proteinhalt i fodret, vilken misstänkts kunna bero på rapsinblandningen. Å.B. hade fått en laboratorieanalys och ett skriftligt expertutlåtande. Han hade småningom lämnat Kontrollfoder och börjat övergå till Lantmännen och Fors, varvid han sagt ifrån om uteslutande av raps och visat analysen och utlåtandet. Med foder från Lantmännen hade hönsen i den hyrda ladugården utfodrats och med foder från Fors hönsen på gården. I dec 1972 hade han slaktat hönsen i ladugården, där aldrig några smak- eller luktfel förekommit i äggen. Någon gång dessförinnan hade han haft en korrespondens med Lantmännen på grund av misstanke om raps - i form av svarta frön - i det därifrån levererade fodret. I samband med bygge av nytt hönshus sommaren 1972 hade han fått besök på gården av försäljningschefen C.E.A. i bolaget, vilken talat för foderleveranser i "bulk", dvs tank. Å.B:s hustru hade både då och senare, när det blivit tal om beställning, sagt att det ej fick ingå raps, allt föranlett av de tidigare besvären och expertutlåtandena. En begärd skriftlig uppställning från bolaget på dess foderingredienser hade upptagit fett och fiskmjöl men ej rapsmjöl. I nov hade bolaget börjat sända även värpfoder (tidigare hade det rört sig om tillväxtfoder därifrån). Därefter hade smak- och luktfelen uppkommit. Efter ytterligare en leverans hade överenskommits att bolaget skulle skicka foder utan slakterifett och fiskmjöl, till dess Å.B. gått med på ändring av sammansättningen. Smakfelen hade försvunnit och Ruth B hade poängterat för bolaget, att fodret skulle vara utan fett och fiskmjöl. Sedan smakfelen återkommit någon månad in på 1973 och än värre efter d 2 april 1973 hade Å.B. bytt leverantör. Först senare hade han fått veta, att bolaget i början av 1973 ånyo tillsatt fett och fiskmjöl, och hela tiden hade han varit ovetande att raps faktiskt också ingått. Smakfelen fick anses orsakade av antingen rapsmjöl ensamt eller av rapsmjöl i förening med fiskmjöl och fett. Äggen hade blivit osäljbara. En mindre kvantitet hade genom C.E.A.:s förmedling sålts som djurmat, men det hade ej slagit väl ut. I fortsättningen hade Å.B. tagit foder från Lantmännen, där man känt till de tidigare problemen, och fodret, som haft en ny sammansättning, hade använts till både de gamla hönsen och nyanskaffade höns. Någon gång hade sammansättningen fått rättas till, sedan fel likartade de gamla dykt upp, men då hade felen ej drabbat ägg från de höns som varit med sedan bolagets tid, möjligen beroende på att hönsen blivit gamla och inte längre ätit så mycket. - Skadeståndsbeloppet beräknades sålunda:

Hönsens äggproduktion enligt värp-

listor d 21 nov 1972-d 29 aug 1973

Partipris per låda, om äggen varit

säljbara, 115 kr, dvs (inkl mer-

värdeskatt) 274 505:-

Mervärde för 25 lådor per vecka

som skulle ha sålts på torg,

700 kr i veckan under 36 veckor + 25 200:-

---------

299 705:-

Beloppet härav per månad var

33 300 kr. Under en månad hade

äggen gått att sälja ./. 33 300:-

---------

Förlust därefter 266 405:-

Försäljning av mindre mängd

såsom djurmat ./. 3 481:-

---------

262 924:-

Mervärdeskatt skulle ej ingå

vid beräkning av skada ./. 39 408:-

---------

Skada på grund av osäljbarhet: 223 486:-

På grund av förlust av kundkrets

(även beträffande andra produkter

än ägg, till exempel potatis)

hade Å.B. fått avverka skog,

upptaga fastighetslån med mera.

För att återvinna kundkrets hade

han nödgats sälja billigare.

Enbart ett lägre pris av 10 kr

per låda under tiden

d 1 okt 1973-d 13 juni 1975

betydde 51 240 kr. Överslagsvis

bestämt belopp för återvinnande

av kundkrets: + 50 000:-

---------

Slutbelopp 273 486:-

Bolaget replikerade: Då receptet på hönsfoder ändrats i jan 1973, hade det berott på att bolaget velat experimentera, icke på att Å.B. uttryckligen sagt till om sammansättningen. Ostridigt hade dålig lukt förekommit på vissa ägg. Att detta skulle gälla även vita ägg var dock en efterhandskonstruktion. Ursprungligen hade det blott varit tal om bruna. I fråga om skadeberäkningen borde de bruna äggen ha kunnat inbringa ett pris per kg av 1 kr såsom djurmat. Priset per kg (partihandel Stockholm) var genomsnittligt under den ifrågavarande tiden 3 kr 97 öre. Förlusten per kg uppgick således till 2 kr 97 öre och förlusten per låda om 21,6 kg till 64 kr 15 öre. Antalet bruna ägg enligt värplistorna var 640 370 st, motsvarande 1 779 lådor. En skada av (1 779 x 64:15 =) 114 323 kr kunde således vitsordas. TR:n (häradshövdingen Ålund, rådmannen Östlin och tingsfiskalen Andrén) meddelade dom i målet d 29 nov 1977. I sina domskäl redovisade TR:n utförligt parts- och vittnesutsagor i frågan om vad som av Å.B. uttryckligen beställts. Härefter anförde TR:n: Vid en samlad bedömning av vad som här upptagits och eljest med anknytning därtill förekommit, kan Å.B. ej anses ha styrkt sina påståenden, att bolaget genom sina företrädare fått bestämda tillsägelser angående fodrets sammansättning. Då han vidare uttryckligen sagt sig ej åberopa annan grund för sin talan än just att det - förment - skadliga fodret varit i strid med beställning, kan å ena sidan han icke få bifall till sin talan, och skall å andra sidan bolagets till beloppet vitsordade krav på betalning för leveranserna gillas; i fråga om den yrkade räntan på 11 procent skall angivelsen på fakturorna, vilken Å.B. lämnat utan invändning, äga vitsord. I sitt domslut förpliktade TR:n Å.B. att genast mot kvitto till bolaget utge 41 592 kr jämte närmare angiven ränta och ogillade Å.B:s skadeståndstalan.

HovR:n för Västra Sverige

Å.B. fullföljde talan i HovR:n för Västra Sverige och yrkade ogillande av bolagets vid TR:n förda talan och bifall till sin egen talan, varvid han dock nedsatte sitt skadeståndsyrkande till 130 000 kr jämte ränta.

Bolaget bestred ändring men vitsordade skäligheten av det yrkade skadeståndsbeloppet.

HovR:n (hovrättslagmannen Öhrbom, hovrättsrådet Gislev och adj led Persson) anförde i dom d 25 okt 1979:

Domskäl

Domskäl. Å.B. har i HovR:n som grund för sin talan anfört: Han åberopar inte längre den vid TR:n anförda grunden för sin talan. Denna grundar sig nu endast på att bolaget har ett produktansvar för den levererade varan. Bolaget måste anses ha under "garantiansvar" för produkten levererat hönsfoder med skadebringande egenskaper för höns av rasen brun shaver. Bolaget har därför ej rätt att få betalt för hönsfodret utan är i stället skyldigt att utge skadestånd till Å.B. på grund av strikt ansvar för produkten. Det görs inte gällande att bolaget i något hänseende förfarit oaktsamt.

Bolaget har som grund för sitt bestridande anfört: Hönsfodret har varit helt tillfredsställande. Å.B. kan därför ej undgå betalningsskyldighet för det foder som levererats. Även om hönsfodret varit behäftat med fel, kan något strikt ansvar icke tillämpas enär fråga ej är om farlig verksamhet. Det vitsordas att förekomsten av rapsmjöl i hönsfodret varit den enda orsaken till lukt- och smakfelen i äggen från höns av rasen brun shaver. Enligt vad som numera är känt beror felen på en idiosynkrasi mot rapsmjöl hos höns av denna ras. Ett produktansvar kan icke omfatta en sådan oförutsebar skada.

Å.B. har i HovR:n ytterligare anfört: I okt 1972 inköpte Å.B. 4 080 höns, varav 3 180 av rasen brun shaver. Å.B. beställde av bolaget först tillväxtfoder och i början av nov, då hönsen blivit könsmogna, värpfoder. Bolaget var genom Carl-Eric A och Ingvar A medvetet om att den övervägande delen av hönsen var av rasen brun shaver. Då lukt- och smakstötar i nov 1972 uppkom i äggen hos brun shaverhönsen, tog bolaget tillbaka den första leveransen värpfoder och levererade värpfoder som, enligt vad Å.B. erfarit, inte innehöll fiskmjöl och fett. I början av 1973 upphörde lukt- och smakfelen men återkom efter någon månad. Carl- Eric A experimenterade med fodret, men på vilket sätt fick inte Å.B. reda på. Bolaget fortsatte att leverera värpfoder utan att äggen blev bättre. Å.B. råkade i ekonomiska svårigheter genom att kunder reklamerade och han måste i maj 1973 inställa sina betalningar. I aug 1973 avbröt Å.B. sina förbindelser med bolaget. - Genom att leverera fodret har bolaget åtagit sig ansvaret för att fodret skulle vara tjänligt även för värphöns av rasen brun shaver.

Bolaget har i HovR:n till närmare utveckling av sin talan anfört: Rapsmjöl i hönsfoder är en fullvärdig och nyttig ingrediens. Foder med denna sammansättning har länge varit i bruk och används fortfarande. Enligt sammanställningar gjorda av statens jordbruksnämnd och av bolaget för perioden 1966-1976 har i hela landet rapsmjöl förekommit i fjäderfäfoder till i genomsnitt 1,77 procent. Andelen rapsmjöl i det värpfoder som levererats till Å.B. var 1,75 procent. Det har sålunda varit fråga om en konventionell sammansättning av hönsfoder, som icke tidigare medfört några komplikationer. Först 1975 fick bolaget genom en samma år i England publicerad rapport kännedom om att smakförändringar kan uppstå i ägg från brun shaverhöns på grund av rapsmjöl i foder. Av den engelska rapporten framgår att anledningen till smakfel i sådana ägg är att söka i någon egenskap hos hönsen, som utlöser en idiosynkrasi mot rapsmjöl. Bolaget har sedermera uteslutit rapsmjöl vid leveranser av foder avsett för sådana höns. Vid tidpunkten för leveranserna till Å.B. hade varken bolaget eller någon annan kännedom om den inverkan rapsmjöl kunde ha på höns av rasen brun shaver. Bolaget har därför icke kunnat förutse en sådan skada som den uppkomna. För ett strikt ansvar fordras att det är fråga om en farlig produkt, vilket icke är fallet med det till Å.B. levererade fodret.

Utredningen ger ej vid handen annat än att ifrågavarande produkt, som till viss del består av rapsmjöl, sedan länge ansetts vara ett i och för sig fullgott hönsfoder utan skadebringande egenskaper. Emellertid synes i målet vara ostridigt att rapsmjöl hos höns av rasen brun shaver kan till följd av en idiosynkrasi ge upphov till smak- och luktförsämringar hos äggen. Bolaget har i HovR:n vitsordat att det till Å.B. levererade fodret förorsakat dylika skador. Resultat av forskning som bedrivits rörande den inverkan foder innehållande rapsmjöl har på höns av rasen brun shaver har såvitt utredningen visar publicerats först något år efter det bolagets leveranser till Å.B. upphört. Det kan därför inte antagas att bolaget vid leveranserna ägt kännedom om nämnda inverkan. De konsekvenser av fodrets användning varom i målet är fråga är av sådan natur att de framstår som i det närmaste oförutsebara. Som ovan konstaterats har fodret inte allmänt sett varit farligt. Något underförstått garantiansvar eller strikt ansvar kan därför ej anses åvila bolaget för den skada produkten förorsakat Å.B.. Å.B:s vadetalan kan på grund härav inte vinna bifall.

Domslut

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns domslut.

Referenten, hovrättsrådet Lindeblad, var av skiljaktig mening och anförde: Utvecklingen inom svensk skadeståndsrätt har gått mot ett alltmer strikt produktansvar framförallt vid industriell tillverkning av produkter såsom livsmedel, fodermedel, läkemedel och kemiska produkter. Bolaget - ett av de ledande i Sverige inom foderbranschen - får anses besitta särskild sakkunskap och erfarenhet i fråga om tillverkning av hönsfoder. Vid sådan tillverkning bör stränga krav ställas på produktens tjänlighet för sitt ändamål. Vid industriell framställning i stor skala får producenter räkna med att säregna, icke förutsebara komplikationer kan inträffa som medför ersättningsskyldighet. Ett starkt behov av skydd för den skadelidande gör sig här gällande och det måste anses rimligt att tillverkaren framför den enskilde får bära de ekonomiska följderna av de risker som är förenade med yrkesmässig foderhantering i stor skala.

I målet är ostridigt att rapsmjöl i det av bolaget levererade värpfodret orsakat lukt- och smakfel i ägg från höns av rasen brun shaver. Bolaget kände till att det övervägande antalet höns, som skulle utfodras med värpfodret, utgjordes av denna hönsras. Genom att saluföra och tillhandahålla ifrågavarande produkt såsom värpfoder får bolaget anses ha utfäst sig ett ansvar för produktens tjänlighet för äggproduktion i allmänhet och sålunda även för produktion av ägg från höns av rasen brun shaver. Detta får anses gälla även om bolaget vid tidpunkten för leveranserna till Å.B. inte känt till ifrågavarande komplikation med rapsmjöl i värpfoder. Å.B. har på bolagets rekommendationer haft anledning att anta att det levererade fodret varit tjänligt även för produktion av ägg från höns av denna ras. Han har ägt utgå från att värpfodret skulle kunna användas på avsett sätt utan skadeverkningar av nu aktuellt slag.

Då värpfodret sålunda varit otjänligt för nu nämnd äggproduktion är Å.B. inte skyldig att betala för det levererade fodret utan berättigad att erhålla ersättning för uppkommen skada, som ostridigt uppgår till 130 000 kr. Enligt min mening skall alltså bolagets talan ogillas och Å.B:s talan bifallas.

HD

Å.B. sökte revision och yrkade att HD måtte bifalla hans i HovR:n förda talan och ogilla bolagets talan.

Bolaget bestred ändring.

Målet avgjordes efter huvudförhandling.

HD (JustR:n Westerlind, Höglund, Erik Nyman, Vängby, referent, Ehrner och Heuman) beslöt följande dom:

Domskäl

Domskäl. Å.B. har som grund för sin talan både i skadeståndsdelen och i frågan om betalningsskyldighet mot bolaget i HD åberopat endast att bolaget har ett strikt produktansvar för det levererade hönsfodret.

Svensk rätt innehåller varken någon allmän regel om strikt produktansvar, dvs tillverkares, säljares eller annans ansvar för skadebringande egenskaper hos gods oberoende av oaktsamhet eller garanti och liknande, eller annan regel om sådant ansvar som är tillämplig i förevarande fall.

Förslag till viss lagstiftning på produktansvarsområdet har under senare tid lagts fram av den år 1972 tillkallade produktansvarskommittén i ett år 1979 avgivet betänkande (SOU 1979:79), benämnt "Produktansvar II". Förslaget avser endast personskada. Fråga om ansvar för sakskada i konsumentförhållanden övervägs för närvarande av den år 1977 tillkallade konsumentköpsutredningen.

Visserligen kan, framför allt på personskadeområdet, en utveckling sägas vara på väg mot strikt produktansvar. Med hänsyn till att frågor om strikt produktansvar för närvarande övervägs inom lagstiftningen bör dock på sakskadeområdet, i allt fall beträffande förhållanden mellan näringsidkare, inte nu genom avgörande i rättspraxis föregripas vad en lagstiftning på området kan anses böra innehålla.

På grund av det anförda finner HD Å.B. inte kunna på den åberopade grunden erhålla vare sig ersättning för liden skada eller befrielse från betalningsskyldighet mot bolaget.

Domslut

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.