lagen.nu

NJA 1982 s. 668

En man skadades allvarligt vid en trafikolycka och avled en kort tid därefter. Med anledning av olycksfallet reste en son till honom hem från Australien, medan fadern ännu var i livet. Fråga om ersättning till sonen för resekostnader och förlust av arbetsförtjänst på grund av resan. 5 kap 1 och 2 §§ skadeståndslagen.

C.B. väckte vid Jönköpings TR talan mot Försäkringsbolaget Allmänna Brand, ömsesidigt av 1842 och yrkade förpliktande för bolaget att till honom utge 15 345 kr jämte ränta.

Bolaget bestred C.B:s talan.

TR:n (rådmannen Lundqvist) anförde i dom d 19 april 1978:

Domskäl. C.B. har till utveckling av sin talan anfört: Vid en trafikolycka d 2 dec 1976 mellan en personbil framförd av J.M., och en cyklist, W.B., skadades den senare och avled d 27 dec till följd av skadorna. J.M. var vållande till olyckan och Allmänna Brand är, på grund av trafikförsäkring, skyldigt utge full ersättning för därvid uppkomna skador. - C.B., som är son till den avlidne, var vid tiden för olyckan bosatt i Australien. Han hade vistats där sedan 1969 och innehaft olika anställningar. Den avlidne efterlämnade som dödsbodelägare endast C. och ytterligare en son, O.B.. Denne underrättade C. i brev, dagtecknat d 7 dec 1976, om olyckshändelsen och om att faderns tillstånd var allvarligt. I brevet omtalade Ove vidare att fadern velat att man skulle skriva till C., och brodern undrade om han tänkte komma hem till Sverige, "det går väl rätt snabbt med flyg om Du har lust". I anledning härav reste C., som inte sett fadern på fem år, d 18 dec 1976 med flyg till Sverige. Han har för avsikt att återvända till Australien men detta har han ännu inte gjort. Han lämnade vid hemresan sitt arbete vid den statliga järnvägen i Sidney och kunde inte få nytt arbete i Sverige förrän d 12 mars 1977. Han har på grund av olyckshändelsen förorsakats dels kostnad för flygbiljett Australien-Sverige med 3 345 kr och dels förlorad arbetsförtjänst under tiden d 18 dec 1976-d 12 mars 1977, 12 000 kr. C.B. gör gällande att Allmänna Brands ersättningsskyldighet i anledning av olyckan skall omfatta även dessa kostnader, i första hand därför att det på grund av omständigheterna varit befogat att C.B. reste hem för att besöka sin fader under sjukdomstiden och i andra hand därför att kostnaderna varit att anse som begravningskostnad eller annan kostnad i anledning av dödsfallet.

Allmänna Brand har medgett skyldighet att utge fullt skadestånd, vitsordat skäligheten av yrkade belopp jämte ränta och lämnat C.B:s uppgifter utan erinran. Försäkringsbolaget har emellertid gjort gällande att bolagets skadeståndsskyldighet inte kan anses omfatta nu ifrågavarande kostnader.

C.B. har som skriftlig bevisning åberopat ovannämnda brev av d 7 dec 1976.

TR:n gör följande bedömning.

Skadevållares skyldighet att ersätta kostnad i anledning av sjukdom som den skadade åsamkats torde även i skälig utsträckning omfatta anhörigas resekostnad vid besök hos den sjuke och inkomstbortfall. Detsamma gäller enligt 5 kap 2 § skadeståndslagen kostnader av sådant slag i anledning av dödsfall. TR:n finner emellertid i förevarande fall med hänsyn till den långa färdvägen, förhållandet mellan C.B. och den avlidne och övriga omständigheter, att ersättning för C.B:s kostnader i anledning av hemresan inte skäligen kan åläggas skadevållaren. Käromålet kan därför inte bifallas.

Domslut. Käromålet ogillas.

C.B. fullföljde talan i Göta HovR och yrkade bifall till sin vid TR:n förda talan.

Bolaget bestred ändring.

HovR:n (hovrättsråden Blomdahl och Nilsson samt adj led Jonasson, referent, och Österberg) anförde i dom d 5 juni 1979:

Domskäl. Parterna har i HovR:n vidhållit sina vid TR:n anförda grunder, varjämte bolaget har ifrågasatt om orsakssamband förelegat mellan C.B:s hemresa och faderns sjukdom.

Anledning saknas till annat antagande än att C.B:s hemresa föranletts av beskedet om faderns olycksfall.

HovR:n finner omständigheterna vara sådana att C.B:s kostnader bör i skälig omfattning ersättas av bolaget såsom kostnader i anledning av det inträffade dödsfallet. Ersättning bör utgå för flygresan med 3 345 kr och för inkomstförlust under två veckor med 2 000 kr eller med tillhopa 5 345 kr.

Domslut. Med ändring av TR:ns dom förpliktas bolaget att genast till C.B. utge 5 345 kr jämte ränta.

Bolaget sökte revision och yrkade ogillande av käromålet.

C.B. bestred ändring.

HD inhämtade yttranden från Svenska Försäkringsbolags Riksförbund och Trafikskadenämnden. Dessutom inkom ett yttrande i målet från Folksam.

Riksförbundet anförde i sitt yttrande: Enligt 5 kap 1 § skadeståndslagen omfattar skyldigheten att utge skadestånd till den som tillfogats personskada bl a sjukvårdskostnad och andra utgifter. I 5 kap 2 § anges att skadeståndsskyldigheten, om personskada har lett till döden, bl a omfattar begravningskostnad och, i skälig omfattning, annan kostnad till följd av dödsfallet. Båda dessa stadganden är av intresse för bedömningen i målet.

Försäkringsbolagens tillämpning av skadeståndslagen i den aktuella delen följer det fåtal vägledande rättsfall som finns men har i övrigt utvecklats kring vissa principer i skaderegleringen. Dessa principer kan sammanfattas enligt följande.

Kostnader för anhörigs besök hos den skadade prövas med hänsyn till dennes behov och nytta av besöket. Görs det sannolikt att rehabiliteringen främjas av den personliga kontakten med en anhörig brukar man se positivt på anspråk på ersättning för resa och tidsspillan för den anhörige. När det gäller små barn (i åldrarna upp till ca 6 år) utgår man från att besök i viss utsträckning av föräldrarna har sådan betydelse för tillfrisknandet att ersättning bör utgå. Beträffande andra ålderskategorier är skaderegleringen mera restriktiv. Undantagsvis kan väl också i fråga om andra skadade bedömas att en anhörigs besök har nytta för tillfrisknandet och därför bidrar till att förkorta sjukdomstiden.

Även andra motiv för ersättningsrätt kan undantagsvis finnas, t ex att anhörigs närvaro är påkallad av särskilda skäl såsom vården av den skadade eller för att ta tillvara dennes intressen i något avseende.

Den restriktiva bedömningen av anspråk som har med anhörigas sjukbesök att göra har sin grund i den svenska skadeståndsrättens negativa inställning till ersättning för tredjemansskada. Rätten till skadestånd måste, som tillämpningen enligt ovan illustrerat, på något sätt knyta an till en nytta för den skadade som går utöver den stimulans som släktbesöket i och för sig får antas ge.

När sjukdomen bedöms som livshotande kan bedömningen påverkas av att den anhörige hamnar i en pressad situation. Om han hastigt måste avgöra frågan om betydelsen för den skadade av hans närvaro kan man bortse från en eventuell felbedömning och utge skälig ersättning.

När det gäller inträffat dödsfall brukar försäkringsbolagen ersätta resa för make eller anhörig i rätt upp- och nedstigande led för att övervara begravningen om den anhörige är bosatt inom Norden. Någon begränsning till visst antal anhöriga görs i allmänhet inte. Om den anhörige är bosatt utanför Norden men inom Europa medges inte utan vidare ersättning. En regel som brukar iakttas i sistnämnda fall är att endast en nära anhörig får ersättning för sin resa. För anhöriga bosatta utanför Europa gäller motsvarande regel med den inskränkningen att viss ersättning utgår som skäligt bidrag till resan. En förutsättning är dock, liksom när det gäller resa utom Norden men inom Europa, att det inte finns någon anhörig i Sverige med lika nära släktskap, d v s make eller anhörig i rätt upp- eller nedstigande led. De resekostnader som ersätts är resa med billigaste färdmedel. Ersättning för tidsspillan i samband med själva resan och uppehället kan, i den utsträckning den varit nödvändig, utgå till den som tar hand om dödsboet och ombesörjer begravningen.

I det aktuella målet har enligt försäkringsbolagens principer situationen inte varit sådan att ersättning för resekostnaderna från trafikförsäkringen bör utgå, oavsett om C.B:s resa skall ses som resa i anledning av faderns sjukdom eller dödsfall.

Trafikskadenämnden (ledamöterna Sterner, Sundström, Paulsson och Cronström) förklarade sig i fråga om 5 kap 1 § skadeståndslagen inte ha något att anföra utöver vad som anförts i riksförbundets yttrande.

Beträffande 5 kap 2 § anförde nämnden, efter att ha hänvisat till vissa uttalanden i lagens förarbeten: Enligt vad nämnden har kunnat iakttaga i sin verksamhet är det i och för sig inte något ovanligt att den som skadats i en trafikolycka avlider till följd av skadan först viss tid efter själva olyckshändelsen. I vissa fall kan skadorna i förstone ha förefallit vara mindre allvarliga.

När skadan inte omedelbart lett till döden kan det uppstå situationer där olika ersättningsregler synes vara formellt tillämpliga.

En restriktiv tolkning av 5 kap 2 § 1 p skadeståndslagen enligt ordalydelsen (ersättning för ... till följd av dödsfallet) skulle kunna leda till mindre tilltalande resultat. Så skulle t ex den som företar en längre resa för att besöka den skadade riskera att ersättning för resekostnad m m vägrades på formell grund om den skadade avlidit senare men inte resenären hunnit fram.

Enligt nämndens bedömning föreligger många gånger inte någon praktisk skillnad mellan de fall då kostnaden uppkommit först efter dödsfallet och de fall då kostnaden uppkommit på grund av ett inträffat olycksfall, som efter viss (kortare) tid lett till döden.

Frågan om ersättning för kostnader till den ur de ersättningsberättigades krets som besöker en skadad, vilken sedermera avlider till följd av skadorna, måste enligt nämndens mening bedömas med utgångspunkt från vad som är rimligt och skäligt med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet. Framstår det som rimligt att antaga att den som besöker en skadad, vilken kort därefter avlider, skulle ha varit närvarande vid begravningen även om besöket inte blivit av, bör ersättning för kostnader utgå i skälig omfattning. Som regel torde det inte finnas skäl att jämka på faktisk resekostnad. Andra kostnader däremot synes kunna regleras efter friare skön.

Enligt nämndens mening är omständigheterna i målet sådana, att C.B. bör få ersättning för sin resekostnad och skälig ersättning för inkomstförlust. I fråga om ersättningens storlek delar nämnden HovR:ns bedömning.

Ledamöterna Nyström och Dahlström var skiljaktiga och biträdde den ståndpunkt som kommit till uttryck i riksförbundets yttrande.

I Folksams yttrande anfördes: I de fall då skadan inte direkt lett till döden kan det formellt uppkomma situationer då både 5 kap 1 § 1 p och 2 § 1 p skadeståndslagen är tillämpliga. Vi avser dock att i detta fall enbart beröra ersättning enligt 5 kap 2 § 1 p skadeståndslagen.

När man ska lämna ersättning för "annan kostnad till följd av dödsfallet" måste naturligtvis en skälighetsbedömning ske med hänsyn till omständigheterna i det aktuella fallet. I det praktiska skaderegleringsarbetet har tillämpats en regel där resor inom Norden för de närmast anhöriga ersättes, utan särskild prövning. Längre resor får bedömas särskilt. Storleken av den ersättning som ska lämnas får dock avgöras med hänsyn till omständigheterna i det aktuella fallet och efter skälighet.

Med hänsyn till beloppets storlek och omständigheterna i övrigt i det nu aktuella fallet delar vi HovR:ns uppfattning att C.B. bör få ersättning med 3 345 kr för flygresan och 2 000 kr som ersättning för inkomstförlust.

HD avgjorde målet efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Heino, hemställde i betänkande om följande dom: Domskäl. HD finner lika med HovR:n att anledning saknas till annat antagande än att C.B:s hemresa föranletts av beskedet om faderns olycksfall. Då C.B. anlände till Sverige var fadern ännu i livet men avled kort tid därefter. C.B:s kostnader bör därför kunna anses som kostnader i anledning av dödsfallet. Frågan om hans rätt till ersättning skall därför bedömas enligt 5 kap 2 § skadeståndslagen. Enligt detta stadgande gäller att, om personskada lett till döden, ersättning utgår för begravningskostnad och, i skälig omfattning, annan kostnad till följd av dödsfallet. Till sådan kostnad hänförs bl a vissa dödsbodelägares kostnad för resor och någon gång även inkomstförlust, om särskilda omständigheter föreligger. C.B. är därför i princip berättigad till ersättning för sin resekostnad, med den inskränkning som följer av berörda lagregels begränsning att ersättning utgår i skälig omfattning.

Med hänsyn till det belopp, vartill resekostnaden uppgått, finner HD C.B. skäligen vara berättigad till full ersättning för denna sin kostnad.

Vad gäller frågan om ersättning för inkomstförlust måste särskilt beaktas att i ett fall som detta inkomstförlusten genom den längre tid besöket vid begravningen tar i anspråk blir större än vad normalt är fallet och därigenom kännbarare. På grund härav bör C.B. tillerkännas ersättning i skälig omfattning för sin förlust. Utgångspunkten för skälighets beräkningen bör vara den tid ett begravningsbesök i Sverige av en i Australien bosatt person kan beräknas taga. Denna tid bör kunna beräknas till en vecka. C.B. skall därför tillerkännas ersättning med 1 000 kr för inkomstförlusten.

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom förpliktar HD bolaget att genast till C.B. utge 4 345 kr jämte ränta.

HD (JustR:n Gyllensvärd, Erik Nyman, Knutsson, Vängby, referent, och Jermsten) beslöt följande dom:

Domskäl. Enligt 5 kap 1 § 1 st skadeståndslagen omfattar skadestånd till den som har tillfogats personskada ersättning för bl a sjukvårdskostnad och andra utgifter. Har personskada lett till döden, utgår enligt 5 kap 2 § 1 st skadeståndslagen ersättning för bl a begravningskostnad och, i skälig omfattning, annan kostnad till följd av dödsfallet.

När C.B. reste från Australien i dec 1976, var hans far alltjämt i livet. Faderns tillstånd bedömdes emellertid som allvarligt och ledde till att han kort tid därefter avled. I enlighet med HovR:ns bedömning saknas anledning till annat antagande än att C.B:s hemresa föranletts av beskedet om faderns olycksfall.

Svensk rättspraxis har visat restriktivitet när det gällt att som skadestånd för personskada ersätta anhörigas resor till den skadades sjukbädd. I fall när personskada lett till döden har de närmast anhörigas resor i samband med dödsfallet och begravningen ersatts i viss utsträckning; ersättning för längre resor har vägrats (jfr NJA 1936 s 106 och 1949 s 693). Av yttrandet från Svenska Försäkringsbolags Riksförbund framgår att försäkringsbolagen också i dagens situation är restriktiva när det gäller att ersätta resor i båda de angivna situationerna. Det av Folksam avgivna utlåtandet tyder dock på att meningarna om hur långt denna restriktivitet bör sträcka sig är något delade inom försäkringsbranschen. Grundreglerna torde kunna sägas vara att resor till den skadades sjukbädd prövas med hänsyn till dennes behov och nytta av besöket, medan de närmast anhörigas resor till den skadades begravning ersätts utan vidare, om de anhöriga är bosatta i Norden, men eljest bara efter en särskild bedömning.

Det kan ifrågasättas om inte den restriktivitet som praxis sålunda intagit är alltför snäv. I fråga om ersättning för resor, när den skadade ej avlidit, synes sålunda såväl dansk som norsk rätt numera intaga en mer generös hållning (se t ex Jørgensen, Erstatning for personskade og tab af forsørger, 3 uppl 1972 s 196, 226 f samt Norsk Retstidende 1975 s 670). En utvidgning av ersättningsmöjligheterna bör kunna ske, om nödvändig försiktighet iakttas.

I förevarande fall kan tillämpning av såväl 1 § som 2 § i 5 kap skadeståndslagen komma i fråga. Situationen torde, som framgår av Trafikskadenämndens yttrande, inte vara alldeles ovanlig. Med en utveckling av hittillsvarande rättstillämpning talar goda skäl för att C.B. skulle kunna tillerkännas ersättning med ett efter skälighet bestämt belopp, om hans resa hade ägt rum i anledning av faderns begravning. Den omständigheten att han reste medan fadern alltjämt var i livet bör inte minska hans möjligheter att få ersättning.

Den ersättning för resekostnader som C.B. begär kan inte anses vara oskäligt stor. Vad åter angår ersättning för inkomstförlust framstår det som skäligt att C.B. själv får stå kostnaden för sin ledighet i samband med faderns sjukdom och dödsfall.

På grund av det anförda bör bolaget förpliktas utge ersättning till C.B. med 3 345 kr jämte ränta.

Domslut. HD ändrar endast på det sättet HovR:ns domslut att vad bolaget har att utge till C.B. bestäms till 3 345 kr jämte ränta.

Metadata

Domstol
Högsta Domstolen
Avgörandedatum
1982-11-10
Målnummer
T230-79
Lagrum
5 kap. 1 § skadeståndslagen (1972:207)
5 kap. 2 § skadeståndslagen (1972:207)
Rättsfall
NJA 1936 s. 106
NJA 1949 s. 693
Litteratur
Sökord
Ersättning
Skadestånd
Olycksfall
Dödsfall
Resekostnad
Källa
Domstolsverket

Rättsfall som hänvisar till detta (1)

RH 1995:11: Kostnader för dödsbodelägares och andras resor till begravning har normalt inte ansetts som begravningskostnader och därmed inte heller avdragsgilla vid arvsbeskattningen efter den avlidne.
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation