B.D. fullföljde talan i HovR:n över Skåne och Blekinge. I HovR:n hemställde B.D. och C.C., att HovR:n måtte entlediga C.C. som biträde enligt rättshjälpslagen. Som skäl anfördes brist på förtroende mellan B.D. och C.C.. B.D. anhöll vidare att HovR:n i stället skulle förordna annan naningiven advokat som rättshjälpsbiträde.

HovR:n (hovrättslagmannen Cosmo samt hovrättsråden Sjövall, referent, Lundstedt och Pering) meddelade d 23 juni 1981 följande beslut: I målet har redan uppkommit rättshjälpskostnader som överstiger 27 000 kr. Tillräckliga skäl att medge byte av rättshjälpsbiträde har ej anförts.

På grund härav lämnar HovR:n framställningen utan bifall.

B.D. och C.C. anförde besvär.

B.D. yrkade, att HD med entledigande av C.C. måtte förordna viss namngiven advokat till biträde enligt rättshjälpslagen. Som grund åberopade han att, vid prövning av om biträdesbyte skall tillåtas, avgörande inte kan få vara frågan om kostnaderna utan frågan om förtroendet mellan biträdet och klienten. Han anförde att han av olika anledningar inte längre hade något förtroende för C.C. och kritiserade C.C:s handlande i vissa närmare angivna hänseenden.

C.C. yrkade att han måtte befrias från uppdraget att vara biträde åt B.D.. Han åberopade, att förutsättningar inte längre förelåg för honom att biträda B.D.; ett framtida samarbete syntes helt uteslutet.

Domstolsverket medgav i förklaring, att C.C. entledigades från uppdraget som biträde, men bestred, att nytt biträde förordnades för B.D.. Domstolsverket anförde:

Frågan om byte av biträde regleras i 21 § rättshjälpslagen. I 2 st stadgas att byte av biträde får ske endast om djupgående motsättningar uppstått mellan biträdet och den rättssökande eller om eljest särskilda skäl föreligger. Den gällande lydelsen av paragrafen infördes d 1 jan 1980. Tidigare fanns det inte någon bestämmelse som reglerade när byte fick ske. Av förarbetena till ändringarna i rättshjälpslagen (prop 1978/79:90 s 176) framgår att bestämmelsen om biträdesbyte infördes för att poängtera att det främst ur kostnadssynpunkt är viktigt att en begäran om biträdesbyte prövas noggrant. Vidare framgår att det bör åligga den som begär byte att visa att skäl föreligger samt att den restriktiva praxis som gällde tidigare skall bibehållas.

Praxis när det gäller biträdesbyte har sålunda varit restriktiv. Det har sin grund i att rättshjälpsnämnderna när det gäller den frågan analogt tillämpat bestämmelserna i 21 § 2 st rättshjälpslagen i dess lydelse före d 1 jan 1980 om återkallande av biträdesförordnande (Arrfelt, Allmän rättshjälp, 2 uppl s 110). Enligt förarbetena (prop 1972:4 s 328) skall biträdesförordnande kunna återkallas t ex när biträdet inte utför uppdraget med tillräcklig omsorg eller på annat sätt åsidosätter sina plikter som biträde. Hänvisningen i propositionen 1978/79:90 till tidigare praxis innebär, enligt domstolsverkets uppfattning, att det i ett ärende av förevarande slag måste krävas att motsättningarna mellan biträdet och den rättssökande vid en objektiv bedömning kan anses ha orsakats av att biträdet inte handlagt ärendet med omsorg eller att han eljest handlat felaktigt.

Vid prövningen av en ansökan om biträdesbyte är enligt domstolsverkets uppfattning kostnadsaspekten av avgörande betydelse. Detta har varit grunden för hittillsvarande restriktiva praxis, som numera kodifierats. Vid prövningen bör således framför allt beaktas vad ett byte innebär ur kostnadssynpunkt. Skälen mot ett byte väger tyngre ju mer kostnaderna därigenom skulle öka, medan motsatsen är fallet om kostnaderna inte bedöms öka alls eller endast i liten omfattning. Till grund för denna prövning får därvid läggas den tid biträdet hittills lagt ned i ärendet, den tid den fortsatta handläggningen kan förväntas ta samt naturligtvis de skäl som anförts för ett byte. Det bör i sammanhanget även beaktas att ett förtroendefullt samarbete mellan biträdet och den rättssökande kan medföra att tidsåtgången blir kortare än om motsättningar föreligger.

Såväl av B.D:s som av C.C:s besvärsinlaga framgår att B.D:s förtroende för C.C. allvarligt rubbats. Även om B.D. inte återkallat sin fullmakt för C.C. torde av hans skrifter kunna utläsas att han under inga omständigheter önskar dennes hjälp i fortsättningen. Vid sådant förhållande kan det enligt verkets mening inte rimligen krävas att C.C. skall kvarstå som biträde. Han bör därför entledigas från sitt uppdrag.

Såvitt framgår av handlingarna anser domstolsverket inte att det kan riktas någon befogad anmärkning mot C.C:s sätt att sköta uppdraget. B.D:s rättshjälpskostnader uppgick vid tidpunkten för TR:ns dom till omkring 27 000 kr. Därefter har ytterligare kostnader uppstått för det biträde C.C. hittills lämnat sin huvudman i HovR:n. Målet får anses vara av relativt komplicerad beskaffenhet med en ganska omfattande skriftlig bevisning. Det kan därför antas att ett förordnande av nytt biträde skulle medföra en icke ringa kostnadsökning. Med hänsyn härtill och då särskilda skäl inte visats föreligga att ändå bevilja B.D:s framställning om nytt biträde, bör dennes yrkande därom lämnas utan bifall.

Ett avgörande i enlighet med verkets inställning innebär att den B.D. beviljade rättshjälpen inte längre skulle omfatta förmånen av biträde i angelägenheten. Enligt besvärsnämndens praxis har det inte ansetts föreligga något hinder emot att den rättssökande ställs utan biträde, oaktat han fortfarande haft behov därav. Domstolsverket delar den bedömning som sålunda kommit till uttryck i tidigare praxis. Det kan inte vara lagstiftarens mening att den rättssökande, oavsett anledningen till att tidigare biträde entledigas, skall tillförsäkras rätten att få nytt biträde förordnat för sig.

Sedan HD berett Sveriges Advokatsamfund tillfälle att avge yttrande i målet, anförde samfundets styrelse bl a:

I sin förklaring hävdar domstolsverket, att hänvisningen i propositionen till tidigare praxis innebär att det i ett ärende av förevarande slag måste krävas att motsättningarna mellan biträdet och den rättssökande vid en objektiv bedömning kan anses ha orsakats av att biträdet inte handlagt ärendet med omsorg eller att han eljest handlat felaktigt. Det kan inte vara riktigt att ge den i motiven mycket kortfattade hänvisningen till tidigare praxis en sådan innebörd. Uppställande av ett dylikt krav skulle sålunda innebära att tillämpningsområdet för 21 § 2 st rättshjälpslagen begränsas på ett sätt som inte framgår av vare sig stadgandets ordalydelse eller klara motivuttalanden. Det skulle dessutom enligt styrelsens mening vara en ytterst olycklig begränsning.

Då tillstånd till biträdesbyte i vissa fall skall lämnas av den domstol eller myndighet där den rättsliga angelägenheten är anhängiggjord, synes det olämpligt att biträdet och den rättssökande ingående skall behöva redovisa varför de inte kan samarbeta. Därtill kommer att advokats skyldighet att iaktta lojalitet mot klienten och att inte yppa vad som förekommit mellan klienten och honom förhindrar advokaten att utan klientens medgivande lämna domstol eller annan myndighet närmare upplysningar om orsakerna till uppkomna motsättningar (jfr TSA 1977 s 174 ff). Mot bakgrund härav anser styrelsen att biträdesbyte normalt bör medges om biträdet och den rättssökande samstämmigt förklarar att djupgående motsättningar har uppstått och att därför biträdesbyte är nödvändigt.

Självfallet spelar kostnadsaspekten en stor roll vid biträdesbyte. Emellertid får kostnadsfrågans betydelse inte överdrivas. Visserligen uppkommer merkostnader om den rättssökande tillåts byta biträde, men å andra sidan bör beaktas, vilket domstolsverket också framhållit, att ett förtroendefullt samarbete mellan biträdet och den rättssökande kan medföra kortare tidsåtgång och därmed lägre kostnader än om motsättningar föreligger. Att, såsom domstolsverket påyrkat i målet, i en anhängig process entlediga biträdet utan att förordna ett nytt, torde vidare medföra ökat arbete för domstolen vid målets handläggning och därmed högre domstolskostnader. Det kan med fog antas att dessa förhöjda domstolskostnader i icke ringa grad eliminerar de besparingar som gjorts genom att nytt biträde inte förordnats.

Förmånen av fritt biträde är ur den rättssökandes synpunkt det väsentliga inslaget i rättshjälpen. I den speciella relation som föreligger mellan advokat och klient är det lättförklarligt att motsättningar av olika slag kan uppkomma. Dessa motsättningar kan nå sådan styrka att vidare samarbete är omöjligt. Att om så blir fallet entlediga biträdet utan att förordna ett nytt, ehuru behov därav föreligger, kan försätta den rättssökande i en mycket besvärlig situation. Detta i synnerhet om, såsom i detta fall, ärendet är av tämligen vidlyftig och komplicerad beskaffenhet och dessutom anhängigt i HovR. I anledning härav bör, enligt styrelsens uppfattning, den av domstolsverket påyrkade lösningen tillgripas endast om särskilda omständigheter påkallar det. Styrelsen kan inte finna att sådana omständigheter föreligger i detta mål.

Betänkande

HD (JustR:n Gyllensvärd, Höglund, Mannerfelt, referent, Erik Nyman och Jermsten) fattade följande slutliga beslut: