NJA 1982 s. 714

En bilförare företog i början av januari på en större väg med en hastighet av ungefär 70 km/tim en omkörning av en långtradare. Därvid kom bilen i sladdning och törnade mot långtradaren. Bilföraren har ej befunnits skyldig till vårdslöshet i trafik. 1 § 1 st lagen om straff för vissa trafikbrott.

(Jfr 1981 s 998)

Lidköpings TR

Allmän åklagare yrkade vid Lidköpings TR ansvar å fil kand K.S., född 1950, för vårdslöshet i trafik enligt följande: K.S. förde d 3 jan 1979 personbil JLF 187 söderut på E 3. Cirka 500 m söder om Heljevedskorsningen i Vara kommun brast K.S. i omsorg och varsamhet genom att företa omkörning på plats med icke tillräckligt goda siktförhållanden samt icke hålla en med hänsyn till det hala väglaget tillräckligt låg hastighet. Detta medförde att K.S. tappade herraväldet över sitt fordon vilket törnade mot en lastbil varefter båda fordonen gick av vägen med såväl personskada som materiella skador som följd.

K.S. förnekade vad åklagaren lade henne till last. Hon bestred i första hand att hon ådalagt oaktsamhet och hävdade i andra hand, om så skulle befinnas vara fallet, att oaktsamheten var ringa.

Domskäl

TR:n (ordf tingsfiskalen Swantesson) anförde i dom d 24 okt 1979:

Domskäl. Beträffande förhållandena på olycksplatsen är följande upplyst: Europaväg 3 (E 3) går vid olycksplatsen i nord-sydlig riktning. Vägen, som är asfaltbelagd, går från cirka 100 m före olycksplatsen och söderut i raksträcka under drygt en kilometer. Den går från omkring 100 m norr om olycksplatsen i nedförslut under en viadukt varefter den under något hundratal meter går i uppförslut. Vid olyckstillfället fanns is eller snö på vägbanan. Dagsljus rådde och vädret var klart. Förhållandena i övrigt framgår av skiss (bifogad domen, ej med tagen här; reds anm) vars riktighet vitsordats av båda parter.

På åklagarens begäran har målsägandeförhör hållits med chauffören L.B., född 1942. L.B. har uppgivit: Han körde söderut på E 3 en s k långtradare lastad med 23-24 ton pappersrullar. L.B. hade inte själv märkt av någon halka. Väglaget kan emellertid betecknas som normalt vinterväglag. Sedan han passerat infarten till Vara ökade han hastigheten något. Den uppgick till 65-70 km/tim. Plötsligt, då L.B. befann sig i ett svagt nedförslut mot en viadukt cirka 100 m norr om olycksplatsen, fick lastbilen en kraftig smäll i närheten av framhjulen. L.B. kände det ungefär som när någon sparkar undan benen för en. Kort därefter fick lastbilen ännu en törn. Resultatet av påkörningarna blev att den for av vägen och ut på ett gärde på - L.B:s färdriktning räknat - vänster sida av vägen. Det fordon som kört på lastbilen fördes av K.S.. Vilken hastighet hon höll kan L.B. ej uttala sig om. Omkörning på den plats där hon hade för avsikt att göra sådan var mindre lämpligt. Strax före olyckan såg L.B. två eller tre mötande fordon. Dessa befann sig något hundratal meter söder om viadukten. För L.B., som satt cirka två meter över marken, skymdes sikten framåt något av viaduktens överdel.

Hörd över åtalet har K.S. uppgivit: Hon och hennes man hade den aktuella dagen åkt från Karlskoga. Hon hade kört hela tiden. Det var vinterväglag och hon körde med tanke härpå försiktigt. Hon hade under hela färden hållit sig cirka 10 km/tim under gällande hastighetsbegränsningar. Hon hade företagit några omkörningar och själv blivit omkörd några gånger. Då hon kommit ut på E 3 blev väglaget bättre. Vägen var lite torrare men hon tog det ändå lugnt. Hon kom ikapp L.B:s lastbil något före infarten till Vara. Omkring 500 m efter infarten låg lastbilen mycket långt åt höger på vägen. K.S. fick intrycket av att L.B. ville ge henne en chans att köra om. Eftersom platsen enligt hennes mening var väl lämpad härför - det var raksträcka och fri sikt flera hundra meter fram - påbörjade hon omkörning. Hon behövde inte göra någon brant sväng ut i vägbanan före omkörningen. Hon höll troligen en hastighet av cirka 70 km/tim. Då hon kommit upp med sin bil i jämnhöjd med lastbilens släpvagn fick hon en sladd. Hon trampade ur och försökte styra så att hon skulle komma rätt men fick en ny sladd varefter hon for emot lastbilen. Vid sammanstötningen med denna vändes hennes fordon varefter det fick ännu en törn av lastbilen så att det åkte av vägen och ner i diket. K.S. hade inte haft något besvär av den lilla snösträng som fanns mitt i vägen. Då hon påbörjade omkörningen fanns det inte några mötande bilar. Hon hade fri sikt framåt och kunde under viadukten se vägbanan ända upp till krönet av stigningen efter viadukten.

På K.S:s begäran har vittnesförhör hållits med hennes make ekonomen G.O., född 1949. Han har lämnat en berättelse som i huvudsak överensstämmer med K.S:s. Han har dessutom uppgivit: Lastbilen låg så långt åt höger att deras bil fick plats på resten av höger körbana. Han, som satt till höger i framsätet, hade från sin plats fri sikt framåt. Lastbilen skymde således inte sikten för honom. Då K.S. påbörjade omkörningen var det "fri väg". Han såg ett par hundra meter fram till viadukten och ungefär lika långt efter den också. I samband med omkörningen var lastbilens hastighet ca 50 km/tim. Hastigheten på deras bil var nog 60-70 km/tim. Orsaken till olyckan måste vara is på vägbanan.

På grund av vad sålunda och i övrigt förekommit gör TR:n följande bedömning.

Vägen är vid olycksplatsen och under omkring en kilometer därefter rak. Vid olyckstillfället var vädret klart. Dagsljus rådde. Att siktförhållandena varit sådana att omkörning av den anledningen ej bort företagas är ej utrett. Såväl under pågående omkörning som eljest har det emellertid ålegat K.S. att anpassa hastigheten till vad trafiksäkerheten krävt med beaktande av bl a väg- och väderleksförhållandena. Hastigheten har inte vid något tillfälle fått vara högre än att hon hela tiden kunnat behålla herraväldet över sitt fordon. Genom K.S:s egna uppgifter sammanställda med övrig utredning finner TR:n utrett att så varit fallet. Den oaktsamhet K.S. ådagalagt kan ej anses ringa. Åtalet är således styrkt. Påföljden bör bestämmas till böter.

Domslut

Domslut. TR:n dömde K.S. jämlikt 1 § 1 st trafikbrottslagen för vårdslöshet i trafik till 20 dagsböter å 60 kr.

Göta HovR

K.S. fullföljde talan i Göta HovR och yrkade befrielse från ansvar. Hon åberopade en av professorn, tekn dr Bengt Jakobsson verkställd utredning om bilars sladdning.

Åklagaren bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Ekblad, hovrättsråden Maiander, referent, och Bo Nilsson samt assessorn Lennart Nilsson) fastställde i dom d 19 juni 1980 TR:ns dom.

K.S. sökte revision och yrkade ogillande av åtalet. Hon anförde som grund för sitt yrkande bl a: Blotta förekomsten av en sladd är inte liktydig med någon ovarsamhet från förarens sida. Uppkomsten av en sladd är i och för sig inte beroende av fordonets hastighet. Flera andra faktorer kan spela in. Det är inte styrkt att sladden berodde på att K.S. framförde bilen med för hög hastighet.

Riksåklagaren bestred ändring. Han anförde bl a:

Beträffande de principiella kraven på aktsamhet uttalade departementschefen i propositionen till lagen om straff för vissa trafikbrott (1951:30) att man icke lär böra av en vägtrafikant kräva mer än att han innehar de kvalifikationer som rimligen kan förväntas hos en normalt skicklig trafikant inom den grupp varom är fråga och att han gör vad som står i hans förmåga för att undvika olycksfall. Därmed tillbakavisade departementschefen det i dittillsvarande praxis iakttagbara kravet på särskild kvicktänkthet och kallblodighet. Någon klar standardnorm för förare synes ej ha uppställts och detta torde ej heller kunna göras med hänsyn till att varje trafiksituation präglas av förhållandena i situationen.

Kravet på aktsamhet, i lagtexten angivet som omsorg och varsamhet, är uttryckligen knutet till rådande omständigheter. Dessa senare kräver sålunda skilda grader av aktsamhet. Härvid spelar naturligen bl a vägens art, annan trafik, bebyggelse, siktförhållanden och förekomsten av oskyddade människor roll. Bland de viktigaste omständigheterna återfinns även väderleksförhållandena, främst sådana som påverkar fordonets förhållande till vägbanan såsom ett överflöd av vatten eller is och snö.

I målet finns ett flertal omständigheter som sålunda påverkar graden av en förares aktsamhet. Väglaget omfattar snö och is, vägen synes leda genom ett öppet landskap och går därjämte i en svacka, vilka förhållanden båda kan påverka väglaget, endast en körfil i vardera riktningen är relativt sett renkörd från snö och den planerade omkörningen skall äga rum av ett långt och tungt fordon. Omkörningen som äger rum cirka 500 m efter det att personbilen kommit i kapp lastbilen och lagt sig bakom den förutsätter dessutom en acceleration. Enligt min mening bör redan av vad jag nu anfört kravet på aktsamhet vara strängt. Härtill kommer vidare att enligt uppgift personbilen under samma färd förts från Karlskoga eller fram till olycksplatsen en sträcka uppgående till i vart fall drygt 13 mil och att väglaget därunder varit t o m sämre än på olycksplatsen. För föraren har alltså funnits anledning att räkna med risken för ett så onormalt väglag att särskild aktsamhet erfordrades för att behålla herraväldet över bilen.

K.S. har med insikt om samtliga nu anförda omständigheter och därmed sammanhängande risker påbörjat omkörningen. Omkörningen har förutsatt en hastighet, som med hänsyn till det rådande väglaget ej varit tillräckligt låg för att K.S. skulle kunnat behålla herraväldet över sitt fordon. Vad som lagts henne till last är sålunda den inte tillräckligt låga hastigheten. Att hon begagnar sin hastighet till att företa en omkörning är däremot en omständighet som skärper kravet på aktsamhet. Även med de marginaler som - främst med hänsyn till att fråga är ej enbart om förutsebara förhållanden utan även om beräknade risker - måste ges oaktsamhetsrekvisitet finner jag sammantaget att K.S. brustit i den omsorg och varsamhet som till förebyggande av trafikolycka betingats av omständigheterna. Den oaktsamhet som sålunda ligger henne till last kan inte bedömas som ringa.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Lindgren, hemställde i betänkande, att HD måtte meddela dom enligt följande: Domskäl. Av utredningen i målet framgår att normalt vinterväglag rådde. Varken L.B. eller K.S. har iakttagit någon nämnvärd halka. Enligt K.S:s åsikt var väglaget något bättre, torrare, på E 3 än tidigare. Hennes hastighet var vid olyckstillfället 70 km/tim medan tillåten hastighet var 110 km/tim.

Gärningspåståendet innebär att K.S. skulle ha fel bedömt väglaget och på grund härav hållit en så hög hastighet att sladd uppkommit. Några mer bestämda uppgifter om väglagets beskaffenhet än de som L.B. och K.S. lämnat finns emellertid inte. Då det inte av dessa framgår att förhållandena varit sådana att K.S. genom att färdas med den angivna hastigheten visat sådan oaktsamhet som förutsätts för ansvar enligt 1 § lagen om straff för vissa trafikbrott, skall åtalet ogillas.

Domslut

Domslut. Med ändring av HovR:ns domslut lämnar HD åtalet utan bifall.

HD (JustR:n Höglund, Mannerfelt, Erik Nyman, Vängby, referent, och Jermsten) beslöt följande dom:

Domskäl

Domskäl. Enligt utredningen var vägbanan vid olycksplatsen delvis belagd med is eller snö. K.S. har uppgett att väglaget var något bättre, torrare, på E 3 än tidigare under färden och att hon inte haft något besvär av den lilla snösträng som fanns mitt på vägen. L.B. har förklarat, att han inte märkt någon halka, och har betecknat väglaget som normalt vinterväglag. Riksåklagaren har ej gjort gällande att K.S. hållit högre hastighet vid omkörningen än den av henne själv uppgivna, omkring 70 km/tim.

Av utredningen framgår ej att väglaget var sådant att K.S. kan genom att hon hållit den uppgivna hastigheten anses ha gjort sig skyldig till sådan oaktsamhet som förutsätts för ansvar enligt 1 § lagen om straff för vissa trafikbrott.

Domslut

Domslut. Med ändring av HovR:ns domslut lämnar HD åtalet utan bifall.