NJA 1983 s. 170

(Jfr 1968 s 292 och 1975 s 543)

M.F. född 1972, är son till M.J. och A-L.F. Föräldrarna var inte gifta med varandra, varför vårdnaden tillkom modern enligt lag. Sedan A-L.F. avlidit d 28 mars 1982, hemställde M.J. i ansökan, som inkom till Umeå TR d 15 april 1982, att TR:n måtte förordna honom att utöva vårdnaden om M.F.

Med anledning av M.J:s ansökan förordnade socialnämnden i Umeå kommun om vårdnadsutredning. Ur utredningen antecknas att M.F. efter moderns död flyttade till sin mormor V.F. samt att socialnämnden d 11 juni 1982 tillstyrkte placeringen och utgav fosterlega.

Den 21 juni 1982 inkom till TR:n en ansökan av Vaino F om att TR:n måtte förordna B.P. till god man för M.F. för tillvaratagande av hans rätt i vårdnadsärendet.

TR:n (tingsfiskalen Hansson) förordnade i slutligt beslut d 29 juli 1982 att M.J. skulle ha vårdnaden om M.F.

TR:n (rådmannen Björling) förordnade samma dag, sedan beslutet i vårdnadsfrågan meddelats, i anledning av V.F:s ansökan B.P. att såsom god man för M.F. ta ställning till om TR:ns slutliga beslut i vårdnadsärendet skulle överklagas eller ej och att - om hon fann att beslutet borde överklagas - fullfölja talan mot detta.

M.F. anförde genom gode mannen B.P. besvär i HovR:n för Övre Norrland över TR:ns slutliga beslut i vårdnadsärendet och yrkade i första hand att TR:ns beslut måtte undanröjas och målet återförvisas till TR:n och i andra hand att vårdnaden om honom måtte, jämväl interimistiskt, anförtros V.F.

M.J. bestred ändring.

HovR:n beslöt d 20 aug 1982 att M.J. för tiden till dess lagakraftägande beslut i målet förelåg, skulle ha vårdnaden om M.F.

HovR:n (hovrättsråden Meurling och Fallenius samt hovrättsassessorn Andersson} fastställde i slutligt beslut d 19 nov 1982 det slut som TR:ns beslut innehöll och förordnade att HovR:ns interimistiska beslut d 20 aug 1982 skulle bestå.

Referenten, hovrättsassessorn Gerdin, var så tillvida skiljaktig att han ansåg att utlåtande av barnpsykiatrisk expertis borde inhämtas, innan slutligt avgörande i vårdnadsfrågan tränades, men var, sedan han överröstats i den frågan, ense med majoriteten.

M.F. anförde genom gode mannen B.P. besvär och yrkade i första hand att HD måtte med undanröjande av HovR:ns beslut återförvisa målet till TR:n.

Sedan fråga uppkommit huruvida M.F. ägde föra talan som part i målet fann HD (JustR:n Hult, Hesser, Hessler, Ehrner, referent, och Rydin} efter föredragning d 18 jan 1983 att M.F. kunde vara part i målet samt att gode mannen B.P. ägde föra hans talan såsom ställföreträdare för honom och förordnade att målet därför skulle föredras på avdelning för tillståndsprövning.

Referenten, JustR Ehrner, anförde till utveckling av sin mening: Utredningen om barnens rätt har i betänkandet Barnets rätt 2 Om föräldraansvar m m (SOU 1979:63) på s 137 ett uttalande om att bl a i mål om vårdnad enligt 6 kap FB bestämmelser helt saknas om talerätt för barnet och att detta således enligt gällande rätt varken torde kunna väcka talan, delta i processen eller fullfölja talan till högre rätt. Enligt vad utredningen uttalar på s 136 har barnet följaktligen inte heller i sådant mål möjlighet att låta sig företrädas av ställföreträdare. Barnet skulle sålunda enligt utredningen sakna inte endast process behörighet att själv föra sin talan utan även talerätt i den meningen att barnet inte kan vara part i vårdnadsmål. I denna mening kommer uttrycket talerätt i fortsättningen att användas.

I anledning härav har fråga uppkommit, om M.F. såsom HovR:n utgått ifrån, har talerätt i målet, som rör frågan, om hans far M.J. skall tillerkännas vårdnaden om honom. Om M.F. anses ha sådan talerätt, uppkommer vidare frågan om han, som är född 1972, får i målet företrädas av den förordnade gode mannen B.P. såsom ställföreträdare.

I rättsfallet NJA 1968 s 292 förklarade HD i mål, där fadern väckte talan mot särskilt förordnad förmyndare för hans barn med yrkande att erhålla vårdnaden om barnet, att frågan i målet gällde, huruvida vårdnaden om och därmed förmynderskapet för barnet borde tillerkännas fadern. Barnet ansågs som part i målet med den särskilt förordnade förmyndaren som ställföreträdare.

Genom detta avgörande tillerkändes barnet talerätt i varje fall i sådana vårdnadsmål, där bifall till yrkandet om vårdnaden enligt lag skulle medföra en reglering även av förmynderskapet.

I rättsfallet NJA 1975 s 543 ansågs en 17-årig dotter inte ha rätt att själv föra talan mot rättens beslut att förordna modern till vårdnadshavare. I referatrubriken har frågeställningen angivits sålunda: Talerätt för dottern, som dåmera fyllt 16 år? Ehuru uttrycket talerätt här använts synes, eftersom i rubriken barnets ålder införts, begreppet talerätt här inte ha den av mig tidigare angivna betydelsen utan i stället ha avsetts såsom synonymt med processbehörighet. Rättsfallets räckvidd torde därför vara begränsad tillfrågan, under vilka förutsättningar barnet självt äger föra sin talan. Det synes därför inte stå i motsatsställning till NJA 1968 s 292. Här må hänvisas till Walin, Föräldrabalken, 3 uppl, s 127 not 4 och s 143 not 1 ang NJA 1975 s 543 samt s 140 not 15 och s 148 not 2 ang NJA 1968 s 292.

Den i NJA 1968 s 292 fastlagda principen har följts av HD i det ej refererade målet Ö 563/79, där såväl barnet genom särskilt förordnad förmyndare som socialnämnden fullföljde talan i mål, där fadern ansökt att få vårdnaden om barnet efter moderns död. Genom särskilt beslut d 10 juli 1979 (åberopat i NJA 1981 s 533) förklarades socialnämnden sakna behörighet att föra talan som part. Barnets talan genom den särskilt förordnade förmyndaren såsom ställföreträdare upptogs däremot till tillståndsprövning, men prövningstillstånd meddelades inte.

Gällande rätt får mot bakgrunden av angivna rättsfall anses vara, att barnet har rätt att genom behörig ställföreträdare föra talan som part i vårdnadsmål av nu föreliggande art.

I de rättsfall som i det föregående återgivits har den behörige ställföreträdaren utgjorts av särskilt förordnad förmyndare.

M.F. däremot företräds av god man, som, efter det att TR:n avgjort vårdnadsärendet, förordnats av TR:n med stöd av 18 kap 2 § 2 st FB. Huruvida den gode mannen är behörig att såsom ställföreträdare föra hans talan i vårdnadsmålet mot fadern bör bedömas med beaktande av följande omständigheter.

Enligt 11 kap 1 § 2 st FB är för barn som står under vårdnad av endast den ene av sina föräldrar denne ensam förmyndare. Såvitt angår föräldrarna följer förmynderskapet vårdnaden (se NJA II 1976 s 474). Detta innebär att, om vårdnadshavaren dör och rätten förordnar den andre föräldern till vårdnadshavare enligt 6 kap 10 § 2 st FB denne därmed också blir förmyndare. I beslutet om förordnande av god man för M.F. har TR:n anmärkt att rätten samma dag genom slutligt beslut förordnat fadern till vårdnadshavare. Ehuru beslutet inte gått i verkställighet omedelbart har TR:n uppenbarligen inte ansett sig kunna, sedan man beslutat tillerkänna fadern vårdnaden och därmed förmynderskapet, särskilt förordna annan förmyndare.

Vid HovR:ns slutliga avgörande av målet d 19 nov 1982 var faderns ställning ytterligare förstärkt genom att HovR:n genom beslut d 20 aug 1982 med stöd av 6 kap 13 § 1 st FB interimistiskt förordnat att fadern skulle ha vårdnaden om M.F. för tiden till dess laga kraft ägande beslut i målet förelåg. Detta beslut skulle enligt förordnande i HovR:ns slutliga beslut bestå. Interimistiskt beslut i vårdnadsfrågan går enligt 6 kap 13 § sista st FB i verkställighet lika med laga kraft ägande dom och talan mot beslutet får enligt 20 kap 12 § FB inte föras, då det meddelats av hovrätt. Där såsom i föreliggande fall någon förmyndare efter moderns död inte förordnats av TR:n får HovR:ns interimistiska beslut i vårdnadsfrågan naturligen anses ha medfört att fadern även interimistiskt blivit legal förmyndare för barnet (jfr Walin, Föräldrabalken, 3 uppl, s 268).

Behovet av en ställföreträdare för barnet i vårdnadsmålet mot fadern är uppenbart, eftersom barnet, som endast är 10 år, i enlighet med rättsfallet NJA 1975 s 543 saknar processbehörighet i målet. Med hänsyn till det förut sagda får motsatsförhållandet mellan fadern och barnet på grund av sambandet mellan vårdnaden och faderns ställning som legal förmyndare anses vara sådant att den förordnade gode mannen i varje fall enligt grunderna för 18 kap 2 § FB kan tillvarata barnets rätt i målet.

På grund av det anförda finner jag att M.F. kan vara part i målet och att gode mannen B.P. äger föra hans talan i HD såsom ställföreträdare.

Vid företagen tillståndsprövning fann HD ej skäl att meddela prövningstillstånd, i följd varav HovR:ns beslut skulle stå fast.