lagen.nu

NJA 1983 s. 311

Spörsmål om ändring av åtal och av talan om enskilt anspråk.

(Jfr, beträffande det enskilda anspråket, 1973 s 239)

Allmän åklagare yrkade vid Jönköpings TR ansvar å ingenjören S.L. för förskingring enligt följande: S.L. och banktjänstemannen I.C. sammanbodde under tidenjan 1972-febr 1973 i villafastigheten Sjömansgatan 16 i Jönköping. Den 6 febr 1973 har inbrott förövats i villan, därvid lösöre tillhörigt S.L. och I.C. tillgripits. S.L. har i febr 1973 ingivit skadeanmälan och sedermera i april 1974 en förteckning över tillgripet gods - såväl eget som Inger C:s - till försäkringsbolaget Skandia. Försäkringsbolaget har d 25 okt 1974 till S.L. utbetalat ersättning med 38 015 kr. I detta belopp ingick I.C. tillkommande ersättning - enligt ingiven förteckning över tillgripet gods - med 15 094 kr. S.L. som haft skyldighet att redovisa beloppet till I.C, har underlåtit detta och själv tillgodogjort sig pengarna. Förfarandet har inneburit vinning för S.L. och skada för I.C.

I.C. yrkade skadestånd av S.L. med 15 094 kr.

TR:n (ordf rådmannen Sundén} anförde i dom d 7 dec 1979:

Domskäl. Ansvar. S.L. har förnekat gärningen.

I.C. har uppgivit: Hon flyttade ihop med S.L. i början av jan 1972. De hade tidigare köpt villan på Sjömansgatan 16 tillsammans. När hon flyttade in tog hon allt lösöre med sig. Hon hade då all sin lösa egendom försäkrad. I febr 1972 diskuterade hon och S.L. försäkringsfrågan. S.L. ville att hon skulle försäkra sin egendom i samma bolag som han och han lovade att ordna detta. Därför annullerade hon sin hemförsäkring d 20 febr 1972. S.L. höll emellertid inte sitt löfte och då inbrottet skedde d 6 febr 1973 hade hon ingen egen försäkring för sin egendom. Vid tidpunkten för inbrottet bodde hon inte kvar i villan, eftersom hon i nov hade flyttat hem till sina föräldrar i Herrljunga. Hon hade emellertid lämnat kvar alla sina ägodelar i villan utom sina smycken, som hon förvarade i bankfack. Onsdagen d 7 febr ringde S.L. till Herrljunga och berättade att det hade varit inbrott i villan och att han ville ha hjälp med att upprätta en förteckning över vad som tillgripits eftersom han inte själv riktigt visste vad som saknades. - - - Någon gång mellan d 7 och 15 febr åkte hon och hennes mor till villan i Jönköping. S.L. var hemma när de kom och de gick gemensamt igenom vad som kunde saknas i villan. De konstaterade då att nio tavelkrokar var tomma. Av de tavlor som saknades var fyra hennes, en av Zilo, en av Rösiö och två av F. Under tiden som de gick igenom villan gjorde hon anteckningar över vad som saknades. Dessa kompletterade hon senare efter hand. Hon tog upp allt som saknades i förteckningen, sålunda även egendom som tillhörde S.L. - - - Hon flyttade slutligt från villan d 7 mars 1973. Förteckningen var då klar och hon lämnade en kopia av den till S.L. medan hon själv behöll orginalet. S.L. sade då att han skulle låta skriva ut förteckningen på maskin. Senare frågade hon S.L. vid ett par olika tillfällen om försäkringsersättningen, utan att få annat än svävande svar. När hon frågade ytterligare en gång svarade S.L. att det var huvudsaken att han fick sitt. Hon köpte Zilos "Blomma i gult" i Värnamo 1956 och Rösiös "Rosor" av Bergström i galleriet "Kända målare" i slutet av 60-talet. Fogelbergs "Vinterskrud" och "Utsikt över Vättern" köpte hon av en av bankens kunder. - Hon har inte fått någon ersättning för den egendom som frånstulits henne.

S.L. har uppgivit: Hans yngste son ringde vid ett tillfälle och berättade att det hade varit inbrott i villan. Han gjorde själv upp en förteckning över den egendom som tillgripits och lämnade en kopia till polisen och en till försäkringsbolaget. Han tog bara upp egendom som tillhörde honom själv. Det är riktigt att han ringde till I.C. i Herrljunga och talade om för henne att det hade varit inbrott i villan. Han bad emellertid inte om hjälp med att upprätta någon förteckning. - - - De har aldrig diskuterat några försäkringar. En dag när han kom hem till villan var I.C. och hennes mor redan där. - - - De tavlor som I.C. påstår är hennes har han köpt av konsthandlaren G.R. vid olika tillfällen under 60-talet. I.C. är, enligt det besked han erhållit från försäkringsbolaget, inte berättigad att utfå försäkringsersättning för egendom som kan ha tillhört henne, eftersom hon inte är namngiven i hans försäkringsbrev. Det är riktigt att han erhållit ersättning från försäkringsbolaget på grund av en av honom gjord skadeanmälan men ersättningen hänför sig helt till egendom som ägts av honom.

Som vittnen har hörts, på begäran av åklagaren, I.C:s moder T.O. till styrkande av att egendom enligt skadeanmälan tillhört I.C. och, på begäran av S.L. konsthandlaren G.R. för att styrka att de tavlor som upptagits i skadeanmälan tillhört S.L.

Av en i målet företedd skrivelse d 24 april 1978 från försäkringsbolaget till polismyndigheten framgår att sammanboende kan omfattas av S.L:s försäkring under förutsättning bl a att den medförsäkrade är namngiven i försäkringsbrevet.

I målet är ostridigt, att I.C. ej är namngiven i försäkringsavtalet.

TR:n gör följande bedömning.

För förskingringsansvar förutsattes bl a, att gärningsmannen på grund av avtal, tjänst eller dylik ställning fått egendom i sin besittning för annan med skyldighet att utgiva egendomen eller redovisa för denna. I målet är inte visat att genom avtal eller eljest uppkommit någon förpliktelse för S.L. att utge egendom eller att redovisa uppburen försäkringsersättning för sådan. Ej heller kan den av S.L. uppburna ersättningen anses ha kommit i hans besittning för I.C:s räkning eftersom det ej visats att I.C. på grund av det mellan S.L. och försäkringsbolaget träffade försäkringsavtalet eller eljest varit berättigad till ersättnng för vid inbrottet tillgripen egendom. Av sistnämnda skäl kan förfarandet ej heller anses ha inneburit skada för I.C. Åtalet skall på grund av det anförda lämnas utan bifall.

Skadestånd. I.C. har till stöd för sin talan åberopat samma grunder som åklagaren angivit för sin ansvarstalan.

S.L. har bestritt skadeståndsskyldighet men vitsordat skäligheten i och för sig av yrkat belopp.

På grund av utgången i ansvarsdelen skall I.C:s talan lämnas utan bifall.

Domslut. Åtalet ogillas.

Mot S.L. förd skadeståndstalan ogillas.

Åklagaren och I.C. fullföljde talan i Göta HovR.

Åklagaren yrkade bifall till åtalet. Han justerade gärningsbeskrivningen så, att näst sista meningen fick följande lydelse: S.L. som haft skyldighet att redovisa beloppet till I.C. enligt ett mellan parterna träffat muntligt avtal, har underlåtit detta och själv tillgodogjort sig pengarna.

I.C. yrkade bifall till sitt skadeståndsyrkande. Hon yrkade i HovR:n jämte kapitalbeloppet 15 094 kr lagstadgad ränta på beloppet från d 27 mars 1979 tills betalning skedde.

S.L. bestred ändring. Han bestred vidare att åklagaren tilläts ändra sin talan. Åklagarens "justering" utgjorde en ny grund för åtalet och skadeståndstalan och därmed otillåten taleändring.

I beslut under huvudförhandlingen tillät HovR:n åklagaren att justera åtalet på yrkat sätt.

HovR:n (hovrättslagmannen Hedberg, hovrättsrådet Lindstam och adj led Grönwall, referent, samt nämndemännen Johansson och Magnusson) anförde i dom d 3 dec 1980:

Domskäl. Åklagaren har i anslutning till åtalsjusteringen anfört att S.L. blivit redovisningsskyldig för viss del av försäkringsersättningen på grund av att han genom det muntliga avtalet förbundit sig att teckna stöldförsäkring även för I.C:s egendom.

I.C. har åberopat samma avtal som grund för sitt skadeståndsyrkande.

I HovR:n har I.C. S.L. och vittnet T.O. hörts på nytt, medan R:s vittnesmål inför TR:n i erforderliga delar återgivits från utskrift av bandinspelning. Till ytterligare utredning om äganderätten till den stulna egendomen har åklagaren åberopat vittnesförhör med G.L. S.B. och K.H. samt - - -.

I.C. och S.L. har i HovR:n lämnat i huvudsak samma uppgifter som vid TR:n.

HovR:n godtar I.C:s uppgift, som stöds av andra omständigheter i målet, att S.L. i samband med att de flyttade samman lovade henne att ombesörja att hennes egendom i den gemensamma bostaden blev försäkrad i samma bolag som hans och att hon därför på S.L:s förslag lät sin egen hemförsäkring upphöra. S.L. har sålunda åtagit sig att sörja för att I.C:s egendom i deras bostad omfattades av stöldförsäkring. Någon sådan försäkring tecknade han emellertid inte.

S.L. har uppburit försäkringsersättning med 38 015 kr för viss lösegendom som uppgivits ha förkommit genom stöld. Åklagaren och I.C. har påstått, att viss del av den uppgivna egendomen tillhörde I.C. och att S.L. har blivit skyldig att redovisa till henne för den del av försäkringsersättningen som har hänfört sig till hennes egendom. I.C. har dessutom gjort gällande att S.L. i vart fall blivit skadeståndsskyldig gentemot henne med värdet av denna egendom.

Vad först angår åtalet kan det förhållandet att S.L. underlät att försäkra egendom som må ha tillhört I.C. och som har förkommit inte medföra att han har blivit redovisningsskyldig - på sätt som förutsätts för förskingringsansvar - för medel som han har uppburit på grund av sin egen försäkring som ersättning för egendom som han har angivit såsom sin egen. Ansvar för förskingring kan alltså inte komma i fråga och åtalet skall - såsom TR:n har funnit - ogillas.

Vad härefter angår I.C:s skadeståndstalan åtog sig S.L. - såsom ovan upptagits - gentemot henne att sörja för att henne tillhörig lös egendom i det gemensamma hemmet hölls försäkrad, ett åtagande som han inte fullgjorde. Genom denna underlåtenhet måste S.L. anses ha ådragit sig ersättningsskyldighet mot I.C. motsvarande vad hon skulle ha erhållit i försäkringsersättning i händelse av stöld.

S.L. har även i HovR:n bestritt att någon del av den egendom som han i förteckning till försäkringsgivaren uppgav såsom stulen tillhörde I.C. Han har inte lämnat några bestämda uppgifter om hur egendomen förvärvats.

I.C. har å sin sida detaljerat berättat om sin åtkomst av åtskilliga av de föremål som har upptagits i förteckningen. Vittnena L. B. och H. har var för sig lämnat flera uppgifter som stöder I.C:s påstående att hon ägde fyra av de tavlor som anmälts som stulna.

Den sålunda förebragta utredningen innefattar enligt HovR:ns mening övertygande bevisning om att de ifrågavarande tavlorna tillhörde I.C. Vad det vid TR:n hörda vittnet R. uppgivit om sin försäljning av vissa tavlor till S.L. är inte ägnat att leda till annat bedömande. Beträffande egendomen i övrigt föreligger enligt HovR:ns mening visserligen flera omständigheter som talar för att åtskilliga av de angivna föremålen tillhörde I.C. Det kan dock mot S.L:s bestridande inte anses styrkt att också denna egendom tillhörde henne. På grund av vad sålunda förekommit är S.L. skyldig att ersätta I.C. för värdet av tavlorna med belopp som svarar mot den ersättning som hon hade varit berättigad till om tavlorna varit försäkrade.

Enligt en i målet företedd skrivelse d 25 okt 1974 till S.L. från dennes försäkringsbolag, har bolaget värderat ifrågavarande tavlor till sammanlagt 7 500 kr. Detta värde får godtas. S.L. skall förpliktas att till I.C. utge skadestånd med motsvarande belopp.

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns domslut i ansvarsdelen.

HovR:n ändrar TR:ns domslut i skadeståndsdelen på så sätt att HovR:n förpliktar S.L. att till I.C. utge 7 500 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från d 27 mars 1979 tills betalning sker.

S.L. sökte revision och yrkade, att HD med ändring av HovR:ns dom måtte fastställa det slut vartill TR:n kommit.

I revisionsinlagan upptogs som motparter åklagaren och I.C. S.L. anförde: Att även allmän åklagare angivits såsom motpart har sin grund i att åklagaren vidtagit ändring i sin talan och att målsäganden på grund härav kunnat ändra även sin talan som i första instans gjorts beroende av åklagarens talan till alla delar. Revisionssökanden vänder sig således även mot åklagarens sätt att ändra grunderna för sin talan.

HD (JustR:n Hult, Ulveson, Welamson, Ehmer och Gregow) anförde i beslut d 29 okt 1982 beträffande S.L:s talan i ansvarsdelen: HovR:n har i ansvarsdelen fastställt TR:ns domslut, genom vilket åtalet mot S.L. ogillats. På grund härav och då frågan, huruvida otillåten ändring av åtalet skett, kan komma under bedömande vid behandlingen av S.L:s revisionstalan i skadeståndsfrågan, avvisar HD S.L:s revisionstalan i ansvarsdelen.

HD meddelade prövningstillstånd i skadeståndsfrågan.

I.C. bestred S.L:s ändringsyrkande.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Boholm, hemställde i betänkande om följande dom: Domskäl. S.L. har i HD gjort gällande, att HovR:n inte avgjort, huruvida det tillägg till gärningsbeskrivningen som åklagaren gjorde vid huvudförhandlingen i HovR:n var en tillåten justering av åtalet eller en otillåten taleändring.

S.L. har därvid framhållit, att I.C. i TR:n inte angivit någon annan grund för sin skadeståndstalan än åklagarens ansvarsyrkande. Han har understrukit, att alldeles oberoende av vad man anser om tillåten eller otillåten taleändring för åklagarens vidkommande, måste den ståndpunkt som målsäganden intagit i TR:n vara bindande för henne i nästa instans.

Av protokollet från huvudförhandlingen i HovR:n framgår, att HovR:n - i beslut som meddelades i parternas närvaro - tillåtit åklagaren att justera åtalet på yrkat sätt samt att I.C. anslutit sig till åklagarens talan.

Lika med HovR:n finner HD, att åklagarens tillägg till gärningsbeskrivningen är att bedöma som en justering av åtalet och således tillåten. I.C. som uttryckligen anslutit sig till åklagarens talan, äger följaktligen åberopa av åklagaren angivna omständigheter som grund för sin skadeståndstalan.

På skäl som angivits av HovR:n finner HD i målet utrett, att de fyra omstridda tavlorna tillhörde I.C. Det angivna värdet på tavlorna får godtas. S.L. skall således förpliktas att till I.C. utge skadestånd med detta belopp.

Domslut. HD fastställer HovR:ns dom i skadeståndsdelen.

HD (JustR:n Holmberg, Ulveson, Welamson, referent, Knutsson och Jermsten) beslöt följande dom:

Domskäl. S.L. har gjort gällande, att åklagarens åtgärd att i HovR:n till stöd för åtalet åberopa att ett muntligt avtal tränats mellan S.L. och I.C. inneburit en otillåten ändring av åtalet och att därmed också I.C:s skadeståndstalan ändrats på ett otillåtet sätt. Det förhållandet, att åklagaren i HovR:n till stöd för sitt påstående om redovisningsskyldighet åberopat att S.L. genom muntligt avtal förbundit sig att teckna stöldförsäkring för I.C:s egendom, kan emellertid - såsom också HovR:n funnit enligt ett i parternas närvaro under huvudförhandlingen meddelat beslut - ej anses innebära att åtalet ändrats till att avse annan gärning. Även I.C. har varit oförhindrad att i HovR:n åberopa det ifrågavarande avtalet till stöd för sin talan. Hinder har ej heller mött mot att HovR:n, såsom skett, ingått i prövning av I.C:s påstående att avtalet under alla förhållanden - alltså även om S.L. inte därigenom blivit redovisningsskyldig beträffande del av försäkringsersättningen - föranleder skadeståndsskyldighet för S.L. med belopp som svarar mot värdet av den I.C. tillhöriga egendom som stulits.

Också med avseende på prövningen i sak av det enskilda anspråket, såvitt nu är i fråga, ansluter sig HD till HovR:ns bedömning.

Domslut. HD fastställer, såvitt nu är i fråga, HovR:ns dom i skadeståndsdelen.

Metadata

Domstol
Högsta Domstolen
Avgörandedatum
1983-03-23
Målnummer
B49-81
Rättsfall
NJA 1973 s. 239
Litteratur
Sökord
Ändring av talan
Ändring av åtal
Enskilt anspråk
Skadestånd
Källa
Domstolsverket
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation