NJA 1983 s. 826

Domskäl

TR:n (tingsfiskalen Melander) anförde i dom d 20 mars 1981:

Domskäl. Bevisningen i målet utgöres av två läkarintyg och ett intyg från arbetsförmedlingen samt G:s utsaga under sanningsförsäkran. De båda läkarintygen, av vilka det ena har utfärdats d 12 dec 1980 av L.K. professor i psykiatri, och det andra d 18 febr 1981 av ortopeden och leg läk K.O. utvisar att G. har vissa besvär av såväl psykisk som fysisk art. Doktor O. har funnit att hon har en lätt inskränkt rörlighet i högra axeln. G. har för läkaren uppgivit att hon är svag i handlederna p g a en tidigare skada. Vid undersökningstillfället klagade hon vidare på en viss nackstelhet och smärtor i nackregionen, som skulle ha uppstått efter misshandeln sommaren 1980. Professor K. säger i sitt utlåtande att den förändrade situation G. nu befinner sig i kan ha en viss inverkan på hennes arbetsförmåga. Han bedömer att nedsättningen av hennes arbetsförmåga icke överstiger en tiondel av normal arbetsförmåga. G. har bl a uppgivit, att hon efter en salmonellainfektion 1969 fortfarande och regelbundet får diarréer och kräkningar trots medicinering och dietmat.

Det är förståeligt att G. beskriver sina besvär som allvarligare än läkarna anser dem vara. Eftersom en bedömning av arbetsförmågan även måste innefatta en bestämning av vederbörandes psykiska beredskap och förutsättningar är det minst sagt vanskligt att uttrycka sig i bestämda ordalag vare sig i den ena eller andra riktningen. TR:n nöjer sig därför med att konstatera att G:s arbetsförmåga är nedsatt i icke oväsentlig grad. Avgörande för den i resonemanget ovan anförda psykiska beredskapen är naturligtvis ålder, förhandenvaro av yrkesutbildning och eventuellt tidigare förvärvsarbete. Dessa omständigheter får således betydelse när arbetsförmågan skall fastställas. Härutöver är de emellertid av omedelbar och direkt betydelse när det gäller att avgöra vilka möjligheter som finns för erhållande av ett förvärvsarbete. Uttalandet av inspektören G.Å. arbetsförmedlingen, i det d 17 april 1980 utfärdade intyget, nämligen att G. bedöms som svårplacerad på arbetsmarknaden, stöder sig på sådana fakta som G:s ålder, att hon saknar yrkesutbildning samt att hon under de senaste 20 åren inte arbetat utom hemmet. G. som är 47 år gammal har i den allmänt omvittnade hårda arbetsmarknaden sannolikt mycket små möjligheter att någonsin erhålla en sysselsättning som ger henne en regelbunden inkomst. TR:n anser därför att T. bör åläggas en livsvarig underhållsskyldighet gentemot henne. T:s ekonomiska omständigheter är mycket goda. Underhållsbidraget bör med hänsyn härtill och G:s behov bestämmas till det yrkade beloppet.

Domslut

Domslut. T. skall utge underhållsbidrag till G. så länge hon lever med 3 500 kr i mån.

TR:ns beslut d 25 april 1980 skall bestå.

Domskäl

Domskäl. Vid huvudförhandling inför HovR:n har G. anfört: Hon och T. ingick äktenskap 1958 och har en son född 1961. Före äktenskapet hade hon kontorsanställningar under tiden sept 1950-nov 1954 och aug 1955-juli 1959. Därefter har hon haft arbete endast under 3 mån. Arbetet, som utfördes i hemmet, avsåg prenumerantackvisition per telefon för en tidning. T:s arbetsförhållanden har inneburit stor bortovaro från hemmet och har förutsatt att hon ägnat sig åt hem och familj. Den teoretiska preparandkursen avslutades d 22 maj 1981. Därefter har hon under tiden d 25 maj-d 3 juli 1981 undergått en obligatorisk basutbildning för kontor. Slutligen har hon under hösten 1981 genomgått en kurs i maskinskrivning/kontorskunskap. Utbildningen medför kompetens endast för enklare kontorsgöromål och maskinskrivningsarbete. På grund av fysiska och psykiska besvär samt ovana vid förvärvsarbete är hennes arbetsförmåga nedsatt. - Hon har hittills under 1982 erhållit socialhjälp med 1 879 kr. Månadshyran är 1 428 kr och bostadsbidrag utgår inte längre. Hon har skuld avseende för mycket uppburet bostadsbidrag under 1981 med 1 600 kr.

T. har uppgett: Han är anställd som journalist vid Sydsvenska Dagbladet med en månadslön av 11 098 kr, inkluderande ett fast tillägg om 2 076 kr för obekväm arbetstid. Bruttoinkomsten under 1981 uppgick till 137 000 kr. Traktamenten för samma år utgick med 25 000 kr, vilket inte täckte hans kostnader. Årslönen för 1982 kommer att bli lägre, eftersom övertid numera kompenseras med fritid. Han sammanbor med en förvärvsarbetande kvinna. Deras boendekostnad är 1 300-1 400 kr i mån. Han har skulder till Sydsvenska Dagbladet dels med 4 500 kr, varå han amorterar 250 kr i mån, dels med 3 500 kr, varå han amorterar 300 kr i mån.

G. har hörd under sanningsförsäkran uppgett: Hon har nästan någon gång varje vecka diarréer och kräkningar till följd av den salmonellainfektion hon ådrog sig 1969. På grund av förkalkning i höger axel kan hon inte under längre tid utföra arbete, som innebär påfrestning på axeln. Under maskinskrivningskursen tvingades hon avbryta arbetet på grund av axelvärk. Det har tidigare varit tal om operation, men sådan har ej utförts, då läkare inte kan garantera att hon blir återställd. Hon har fortfarande värk i höger handled, som hon skadade 1974. Besvären förvärras vid maskinskrivning under hel dag. Det händer ofta att hon drabbas av svåra migränanfall. Hon söker inte läkare för sina fysiska besvär annat än då hon behöver ytterligare medicin. Anledningen härtill är att hon inte kan bli sjukskriven, eftersom hon är "nollklassad" på försäkringskassan. Hon går sedan aug 1980 hos psykolog för stödsamtal en till två gånger i månaden. Samtalen kommer att pågå så länge psykologen bedömer att hon är i behov av dem. Hon känner sig inte psykiskt starkare nu än 1980, och den arbetsmarknadsutbildning som pågått under 8 månader har varit påfrestande. Hon har varit borta från kursen till följd av ohälsa ungefär en dag i veckan och har även kollapsat under pågående lektion. Sedan kursen avslutades i nov 1981 är hon anmäld som arbetssökande hos arbetsförmedlingen men kan på grund av sin ålder, bristande utbildning och den arbetslöshet som nu råder ej få något arbete. På grund av sin ohälsa kan hon endast tänka sig en halvtidstjänst med enklare kontorsgöromål, varför hon är svårplacerad på arbetsmarknaden. Vidare utbildning är ej aktuell, eftersom hon f n inte orkar med några ytterligare kurser. Hon besöker regelbundet en handläggare på arbetsförmedlingen och är dessutom själv aktiv med att söka arbete. - Hon äger hälftenandel i oskiftat dödsbo efter sin fader, som avled för 12 år sedan. Dödsbodelägare är hon och hennes mor. Andelen ingick inte i bodelningen mellan henne och T. I dödsboet ingår en fastighet (sommarstuga), som vid bodelningen var taxerad till 80 000 kr, men som nu är taxerad till 178 000 kr. Dödsboet ger inte någon avkastning utan medför endast kostnader. Underhållet av fastigheten, som är gravationsfri, bekostas av moderns pension eftersom varken G. eller dödsboet har medel därtill. Hon har med modern avtalat att boet ej skall skiftas under moderns livstid.

T. har genmält att han i särskild ordning yrkat att dödsboandelen skall bli föremål för bodelning.

T:s inkomstförhållanden under äktenskapets bestånd har uppenbarligen varit sådana att G. väsentligen kunnat ägna sig åt hem och familj. G. är nu 48 år gammal. Med hänsyn till hennes ålder, bristfälliga yrkesutbildning och nedsatta arbetsförmåga måste mot bakgrund av svårigheterna på arbetsmarknaden för den äldre arbetskraften, hennes möjligheter att i framtiden genom eget arbete kunna i väsentlig mån bidraga till sin försörjning anses vara synnerligen små. På grund härav och med hänsyn till äktenskapets längd, familjens levnadsvillkor under äktenskapets bestånd samt T:s nuvarande ekonomiska förhållanden finner HovR:n i likhet med TR:n skäl föreligga att tillerkänna henne underhållsbidrag efter äktenskapsskillnaden utan tidsbegränsning. I fråga om underhållsbidragets storlek delar HovR:n TR:ns uppfattning.

Domslut

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns domslut. Underhållsbidraget skall vid tillämpning av lagen (1966:680) om ändring av vissa underhållsbidrag anses bestämt genom TR:ns dom.

Domskäl

Domskäl. Angående sina personliga och ekonomiska förhållanden har parterna, utöver vad de tidigare uppgett i målet, i HD anfört i huvudsak följande.

T: Hans årsinkomst uppgår till ca 140 kr. Han har inga andra skulder än de till statsverket i anledning av detta mål. Den dödsboandel, som G. ägde, medtogs ej i bodelningen mellan makarna eftersom T. inte var närmare insatt i ägarförhållandena. Fastigheten torde ha ett värde om ca 250 000 kr. G. har motsatt sig hans i efterhand gjorda begäran att dödsboandelen skall ingå i bodelningen.

G: Hon erhåller sedan aug 1982 som tillskott till underhållsbidraget löpande socialhjälp med 780 kr i mån. Hyran för lägenheten uppgår numera till 1 630 kr i mån. Hon är ej berättigad till bostadsbidrag. Hon är alltjämt nollklassad hos försäkringskassan. Den i dödsboet efter fadern ingående sommarstugefastigheten har numera tillskiftats modern. G. saknar förmögenhetstillgångar. Hennes fysiska och psykiska besvär är desamma som tidigare. Sedan hon avslutat sin kontorsutbildning har hon förgäves sökt arbete.

G. har beträffande sina kontakter med arbetsförmedlingen och sina utsikter att erhålla kontorsarbete åberopat två av arbetsförmedlingen i Malmö i febr resp mars 1983 utfärdade intyg. Av dessa framgår bl a att G. besökt arbetsförmedlingen ett tjugotal gånger sedan d 23 nov 1981, att diskussionerna vid de första besöken främst har avsett deltidstjänster eftersom G. vid den tiden inte ansåg sig ha den psykiska styrka som ett heltidsarbete krävde, att kontakterna under det senaste året före intygets utfärdande gällt heltidstjänster, att G. inte avvisat något arbetserbjudande och överhuvudtaget inte kunnat erbjudas något arbete det senaste året samt att arbetsmarknaden är utomordentligt kärv för kontorister i G:s ålder, vilka saknar yrkeserfarenhet.

Parternas äktenskap varade i 22 år och får därmed anses falla inom gränsen för vad som i 11 kap 14 § 3 st GB avses med långvarigt äktenskap.

G. var vid tiden för äktenskapsskillnaden 46 år gammal och är nu i femtioårsåldern. Under äktenskapet har hon inte haft något arbete utom hemmet bortsett från någon tillfällig kortare anställning. Hon saknar således yrkeserfarenhet. Efter äktenskapsskillnaden har hon genomgått ca åtta månaders arbetsmarknadsutbildning för kontorsyrket. Hon har därefter genom arbetsförmedlingen sökt kontorsanställning men inte lyckats få någon sådan. Såsom framgår av utredningen i målet är arbetsmarknaden utomordentligt kärv för kontorister som är i G:s ålder och saknar yrkeserfarenhet. Möjligheterna för henne att försörja sig på kontorsarbete måste bedömas som små. Även i övrigt är hennes utsikter att få anställning, vare sig på den öppna arbetsmarknaden eller genom samhällets arbetsvårdande åtgärder, så osäkra att det inte finns anledning att räkna med dem, när underhållsfrågan nu skall prövas. G. uppbär inte några inkomster av fastighet eller kapital. Med hänsyn främst till ovan berörda förhållanden måste man utgå från att G. inte bara övergångsvis utan under obestämbar tid framåt har behov av underhållsbidrag.

Torsten har goda arbetsinkomster. Till hans framgångar på förvärvslivets område får, utöver hans egna kvalifikationer, förmodas ha bidragit, att han genom G:s insatser för hem och familj kunnat under hela äktenskapet ägna sig åt sitt yrke i en utsträckning som knappast hade varit möjlig, om makarna valt en annan arbetsfördelning i äktenskapet. T:s nuvarande ekonomiska ställning är sådan att han får anses ha förmåga att betala underhållsbidrag i en storlek som någorlunda svarar mot vad G. yrkar, särskilt som han vid taxeringen äger göra allmänt avdrag för periodiska utbetalningar till henne.

G. har under alla omständigheter varit berättigad till underhålls bidrag under en övergångstid som med hänsyn till omständigheterna skäligen kan utsträckas till utgången av år 1983. Med hänsyn till äktenskapets längd bör G. tillerkännas underhållsbidrag även för tiden därefter. Det saknas f n förutsättningar att tidsbegränsa underhållsbidraget och det bör sålunda nu bestämmas att utgå för G:s återstående livstid. Med hänsyn till att G:s ålder - hon var vid äktenskapets upplösning ej äldre än 46 år - ligger i underkant av vad som motiverar ett livsvarigt underhållsbidrag, kan det visserligen ifrågasättas huruvida inte bidraget borde bestämmas till lägre belopp efter den berörda övergångstiden. Härtill är emellertid att märka följande.

GB:s regler om skyldighet för make att efter äktenskapsskillnad utge underhållsbidrag till andra maken har till uppgift att bereda skydd för den ekonomiskt svagare parten i äktenskapet, mestadels hustrun. Skyddsbehovet kan variera i olika fall. Särskilt framträdande är skyddsbehovet, när äktenskapet med hänsyn till den tid det varat och de förhållanden som rått under äktenskapet kommit att bli till ett bestående hinder för den ekonomiskt svagare parten att vinna inträde i yrkeslivet och därmed att försörja sig genom eget arbete. Att i sådana fall efter en övergångstid sänka underhållsbidraget under vad den ekonomiskt svagare parten behöver för sitt uppehälle, fastän den ekonomiskt starkare parten har förmåga att betala vad den andra behöver, synes mindre väl förenligt med underhållsreglernas syfte och bör inte ske, även om åtgärden skulle kunna göra tjänst som ett medel bland andra att något utjämna de tröskeleffekter som underhållsbestämmelserna i sin nuvarande utformning skapar. I äktenskap som ingåtts för så lång tid sedan som i detta fall skulle en sådan reduktion av underhållsbidraget som nu berörts sannolikt inte heller motsvara vad makar normalt föreställt sig, när de under äktenskapet enats om den arbetsfördelningen, att den ene skolat genom yrkesarbete skaffa medel till familjens försörjning medan den andre, med uppoffrande av möjligheterna till egen yrkeskarriär och ekonomiskt oberoende, skolat ägna sig åt skötseln av hem och familj.

Vid övervägande av samtliga föreliggande omständigheter finner HD det underhållsbidrag som T. skall utge till G. böra bestämmas till 3 500 kr i mån; dock att beloppet vid tillämpning av lagen (1966:680) om ändring av vissa underhållsbidrag skäligen bör anses bestämt först genom HD:s dom.

Domslut

Domslut. HD ändrar endast på det sättet HovR:ns domslut att underhållsbidraget vid tillämpning av lagen (1966:680) om ändring av vissa underhållsbidrag skall anses bestämt genom HD:s dom.

Referenten, JustR Vängby, var av skiljaktig mening och anförde: Angående sina - - - se HD:s dom - - - saknar yrkeserfarenhet.

De läkarintyg som G. åberopat i målet ger ej vid handen att hon lider av några mera allvarliga psykiska eller fysiska besvär. Hon har sålunda inte styrkt att hon på grund av ohälsa är ur stånd att försörja sig själv.

G. har under nästan hela äktenskapet och fram till äktenskapsskillnaden, bortsett från någon tillfällig kortare anställning, ej utfört annat arbete än arbete i hemmet. Hon har endast kortvarig kontorsutbildning. En mer omfattande kontorsutbildning som erbjudits henne har hon inte påbörjat, enligt egen uppgift därför att hon pga nedsatt hälsa inte orkade det. Sedan den yrkesutbildning som G. genomgått avslutats hösten 1981 har hon sökt anställning genom arbetsförmedlingen men inte erhållit någon. Oavsett vilka orsakerna må ha varit till att G. inte förmått skaffa sig något yrkesarbete måste naturligtvis möjligheterna att hon i fortsättningen erhåller kontorsarbete på vilket hon kan försörja sig stadigvarande bedömas som små. Även i övrigt är säkerligen hennes utsikter att få anställning, vare sig på den öppna arbetsmarknaden eller genom samhällets arbetsvårdande åtgärder, så osäkra att det inte finns anledning att räkna med dem, när underhållsfrågan nu skall prövas.

Efter 1978 års ändringar i bestämmelserna om underhållsbidrag till barn och frånskilda (se SOU 1977:37, prop 1978/79:12, LU 1978/79:9) skall enligt 11 kap 14 § varje make svara för sin försörjning efter äktenskapsskillnad. Om make under en övergångstid är i behov av bidrag till sitt underhåll, har maken rätt att få underhållsbidrag av den andra maken efter vad som är skäligt med hänsyn till den andra makens förmåga och övriga omständigheter. Har make svårigheter att försörja sig själv efter upplösning av ett långvarigt äktenskap eller finns det synnerliga skäl, har maken rätt till underhållsbidrag även för längre tid än som sagts nyss.

Genom 1978 års lagstiftning upphävdes den underhållsskyldighet som tidigare gällde för föräldrar mot vuxet barn och för barn mot föräldrar, när den underhållsberättigade till följd av sjukdom eller annan sådan orsak var ur stånd att försörja sig själv. Därvid framhölls i förarbetena till lagstiftningen att de tidigare underhållsberättigade genom samhällets insatser kunde få tillräcklig ekonomisk hjälp (prop 1978/79:12 s 86, jfr s 146). Samtidigt underströks att efter äktenskapsskillnad i princip vardera maken borde försörja sig själv. Som motiv anfördes att äktenskapets rättsverkningar såvitt möjligt inte borde utsträckas till att gälla efter äktenskapsskillnad, eftersom rätten att få äktenskapet upplöst i annat fall skulle vara ofullständig. Undantagsvis borde dock underhållsbidrag komma i fråga även efter det att den make som behövde bidrag under en omställningstid fått möjlighet att skaffa sig ekonomisk självständighet. Departements chefen hänvisade till att det efter ett långvarigt äktenskap ibland kunde vara svårt för den part som ägnat all sin tid åt skötseln av barn och hem att komma in i förvärvslivet; till detta kunde ålder och sjukdom medverka. (Se prop 1978/79 s 138 ff.)

I förarbetena anfördes vidare att den föreslagna regleringen inte innebar någon brytning med gällande rätt utan snarare innebar en vidareutveckling av den praxis som utbildats under senare år. Därmed synes närmast ha åsyftats tingsrätternas rättstillämpning sådan denna kartlagts i ett par rättssociologiska undersökningar (prop 1978/79:12 s 138 jämfört med SOU 1975:24 s 70 f, prop s 329 ff). Av förarbetena kan möjligen den slutsatsen dras att gränsen för ett långvarigt äktenskap satts vid ungefär 20 år (se SOU 1977:37 s 110) men att storleken av de underhållsbidrag varmed man genomsnittligt haft att räkna varit relativt begränsad.

Slutligen bör framhållas att enligt förarbetena man borde vara restriktiv med att bestämma underhållsbidrag för tid utöver en omställningsperiod. Det anfördes också att de nya bestämmelserna i den praktiska tillämpningen ger rum för en anpassning till ändrade sociala förhållanden. (Se prop 1978/79:12 s 140.)

Efter ändringarna år 1978 i lagstiftningen om de familjerättsliga underhållsbidragen har den nya socialtjänstlagen antagits av riksdagen år 1980 och trätt i kraft d 1 jan 1982. Enligt 6 § i lagen har den enskilde rätt till bistånd av socialnämnden för sin försörjning och sin livsföring i övrigt, om hans behov inte kan tillgodoses på annat sätt. Han skall genom biståndet tillförsäkras en skälig levnadsnivå. Biståndet skall utformas så att det stärker hans resurser att leva ett självständigt liv.

Till skillnad från den tidigare socialhjälpslagen som innebar att endast s k frivillig socialhjälp kunde utgå till den som inte kunde försörja sig p g a att han var arbetslös, medför den nya lagen en lagfäst rätt till socialbidrag i denna situation (se prop 1979/80:1 s A 179-206, särskilt s 194, 197, 200), låt vara att det understryks att socialbidraget är avsett att som en sista resurs trygga den enskildes försörjning när hans behov inte kan tillgodoses genom arbete eller på annat sätt (Sou 1979/80:44 s 27). Det förutsätts också att i fråga om personer med svårigheter på arbetsmarknaden socialtjänsten och arbetsmarknadsorganen måste samarbeta (prop 1979/80:1 s A 199 f).

Det är allmänt omvittnat att normerna för erhållande av socialbidrag är mycket olika i skilda kommuner. Rätten till socialbidrag kan dock bli föremål för rättslig prövning efter besvär enligt 73 § socialtjänstlagen, och vad som är en skälig levnadsnivå prövas alltså ytterst av RegR:n.

Av det anförda framgår att enligt såväl den familjerättsliga lagstiftningen som sociallagstiftningen vuxna personer, som av en eller annan anledning ej själva kan försörja sig, i princip inte skall underhållas av sina anhöriga utan erhålla bistånd och hjälp av samhället. Från det anförda görs undantag dels i förhållandet mellan makar i bestående äktenskap, dels i viss utsträckning efter äktenskapsskillnad. Fråga är i förevarande mål om vilken omfattning sistnämnda undantag bör ges.

Av den som en längre tid varit borta från arbetsmarknaden krävs mycken energi för att vid något äldre år på nytt skaffa sig fotfäste där. Särskilt gäller det i sådana ekonomiska konjunkturer som de vi nu upplever. Misslyckas den arbetssökande i sina ansträngningar är det för en utomstående regelmässigt svårt att avgöra, om förutsättningar helt saknats för ett lyckligt resultat, om utgången beror på bristande självförtroende eller vilja eller om det är samhället som åsidosatt sina åligganden att förmedla lämpliga erbjudanden. Det är föga rimligt om den make som eventuellt har att utge underhållsbidrag och som har förmåga därtill ensam skulle stå risken för att den andra maken efter äktenskapsskillnad inte lyckas erhålla arbete. Det skulle bl a leda till orättvisor mellan underhållsskyldiga i olika landsändar med växlande arbetsmarknad och i olika konjunktursituationer. En något så när objektiv bedömning bör därför eftersträvas, där den underhållsskyldige får betala ett visst underhållsbidrag med hänsyn till att äktenskapet begränsat möjligheterna för andra maken att försörja sig på egen hand men där i åtskilliga typfall den makens behov i övrigt får tillgodoses av samhället.

Torsten har förmåga att utge yrkat underhållsbidrag, särskilt med hänsyn till att han vid taxeringen får göra allmänt avdrag för periodiska utbetalningar till Gunvor. Äktenskapet hade vid upplösningen varat 22 år och får därmed anses falla inom gränsen för vad som i 11 kap 14 § GB avses med långvarigt äktenskap. Gunvor är under alla omständigheter berättigad till underhållsbidrag under en övergångstid som skäligen kan utsträckas till utgången av år 1983. Under denna tid bör bidrag utgå med belopp som HovR:n bestämt. Enligt lagen (1966:680) om ändring av vissa underhållsbidrag uppgår det sålunda fastställda underhållsbidraget fr o m d 1 febr 1983 till 4 006 kr i mån.

Även med beaktande av den restriktivitet som enligt 1978 års lagstiftning skall tillämpas i fråga om underhållsbidrag efter äktenskapsskillnad bör G. med hänsyn till äktenskapets längd tillerkännas underhållsbidrag också för tiden efter omställningsperiodens utgång. Det saknas f n förutsättningar att tidsbegränsa underhållsbidraget och det bör sålunda nu bestämmas att utgå för G:s återstående livstid.

Vad angår det livsvariga underhållsbidragets storlek bör beaktas att G. vid äktenskapets upplösning ej var äldre än 46 år och hade närmare 20 år framför sig i arbetsför ålder. I äktenskapet finns endast ett barn, en son, och denne är född redan år 1961. Såväl äktenskapets längd som G:s ålder vid äktenskapets upplösning ligger i underkant av vad som motiverar ett livsvarigt underhållsbidrag. Ansvaret för G:s försörjning bör därför fördelas mellan å ena sidan T. och å andra sidan G. själv resp samhället. Storleken av det livsvariga underhållsbidraget bör med hänsyn härtill skäligen bestämmas till 1 000 kr i mån.

P g a det anförda ändrar jag på det sättet HovR:ns domslut att det underhållsbidrag som T. skall utge till G. så länge hon lever för tiden fr o m d 1 jan 1984 nedsätts till 1 000 kr i mån.