NJA 1984 s. 181

Fråga, huruvida HovR ägt avgöra brottmål utan huvudförhandling. 51 kap 21 § 2 st och 23 § RB.

Stockholms TR

Allmän åklagare yrkade vid Stockholms TR ansvar å K-E.S. för förseelse mot vägtrafikkungörelsen med följande påstående: K-E.S. har d 8 okt 1980 fört personbilen JZC 388 mot rött ljus på Norra Stationsgatan i Stockholm.

Domskäl

TR:n (ordf tingsnotarien Rönquist) anförde i dom d 13 maj 1982:

Domskäl. K-E.S. har förnekat gärningen samt närmare hörd uppgivit: K-E.S. kom körande Norra Stationsgatan från Essingeleden i riktning mot Norrtull. När han åkte av Essingeleden såg han polisbilen och låg sedan på Stationsgatan i vänsterfil med polisbilen parallellt i den högra filen. I båda filerna var det köer och trafiken flöt endast sakta framåt. Framme vid korsningen med Torsplan körde K-E.S. ut i korsningen mot grönt ljus. Polisbilen låg då som tredje eller fjärde bil i den högra filen, som stannat vid grönt ljus på grund av trafikstockning i korsningen. När K-E.S. kört ut i korsningen slog ljuset om till rött. Han kunde då i trafikstockningen inte fortsätta genom korsningen utan flyttade över i högra filen för att göra klart för korsande trafik. När denna passerat fortsatte han genom korsningen. 200 m längre fram visade det sig att gatukontoret höll på med arbeten, vilka gjorde att endast en fil kunde nyttjas och vilka var anledningen till trafikstockningen. Polisbilen kom efter Torsplan åter att ligga jämsides med K-E.S:s fordon. 8-10 minuter efter Torsplan stannade sedan poliserna K-E.S..

Polisassistenten K.J. har vittnat: Han kommer ihåg väldigt lite av händelsen. Han tror att K-E.S. stoppades först vid Sveaplan, troligen för att det var mycket trafik. Polisbilen hade stått stilla i 10 sekunder när K-E.S. passerade trafiksignalerna i den andra filen. Han förutsätter att det var rött eftersom polisbilen stannat. K.J. hänvisar i övrigt till primärrapporten, vars riktighet han vitsordar.

Enligt primärrapporten, vilken av åklagaren åberopats som skriftlig bevisning, observerade polisassistenterna K.J. och Ekhult hur K-E.S. körde mot rött ljus. Polisbilen hade stått stilla i ca 10 sekunder då K-E.S. körde förbi i den vänstra filen.

Med hänsyn särskilt till den speciella trafiksituationen vid tillfället finner TR:n att det inte kan uteslutas att ett misstag ägt rum vid rapporteringen av K-E.S. och att trafikljuset slagit om till rött först sedan K-E.S. passerat detta. Åtalet är därför ej styrkt och skall ogillas.

Domslut

Domslut. Åtalet ogillas.

Svea HovR

Åklagaren fullföljde talan i Svea HovR och yrkade bifall till åtalet. Åklagaren gjorde i vadeinlagan gällande att det saknades anledning att ifrågasätta polismannens iakttagelser och den primärrapport han upprättat samt åberopade, förutom primärrapporten, förnyat vittnesförhör med K.J..

K-E.S. bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Holmquist, hovrättsrådet Westberg samt adj led Wahlquist, referent, och Hammendahl) anförde i dom d 26 jan 1983:

Domskäl

Domskäl. HovR:n har företagit målet till avgörande på handlingarna.

HovR:n finner synnerliga skäl föreligga att värdet av vittnet K.J:s utsaga är annat än TR:n antagit. Genom K.J:s uppgifter, som bl a innefattar ett vitsordande av primärrapportens riktighet, finner HovR:n åtalet för förseelse mot vägtrafikkungörelsen styrkt.

Domslut

Domslut. Med ändring av TR:ns domslut dömer HovR:n K-E.S. för förseelse mot vägtrafikkungörelsen enligt 7 § 1 st och 164 § 1 st 1 vägtrafikkungörelsen i dess lydelse före d 1 jan 1982 till böter 300 kr.

HD

K-E.S. sökte revision. Han yrkade, såsom han slutligen bestämde sin talan, att HovR:ns dom skulle undanröjas och målet visas åter till HovR:n för ny behandling.

Riksåklagaren anförde i genmäle bl a: Av 35 kap 13 § RB följer, att parts begäran om omförhör med vittne skall villfaras såvida inte den förnyade bevisupptagningen finnes sakna betydelse. I förevarande mål är det fråga om sådant s k tilltrosvittne som avses i 51 kap 23 § RB. Eftersom ett avgörande av målet på handlingarna till den tilltalades nackdel förutsätter att det föreligger synnerliga skäl att värdet av bevisningen är annat än vad underrätten antagit, måste det röra sig om alldeles speciella och sällsynta situationer där HovR:n med fog kan finna en vadekärandes yrkande om omförhör med ett tilltrosvittne sakna betydelse i målet. Den omständigheten, att det i praxis rörande mindre förseelser ibland förekommit att man som bevisning godtagit primärrapportens innehåll i förening med vederbörande polismans vitsordande därav, utgör inte tillräcklig anledning att frångå vad som måste anses vara huvudregeln, nämligen att HovR:n i allmänhet måste bifalla en vadekärandes yrkande om omförhör av tilltrosvittne. - I förevarande mål har det enligt min mening ålegat HovR:n att ånyo upptaga det åberopade vittnesförhöret med K.J.. Då så inte skett utan målet avgjorts utan huvudförhandling, bör målet återförvisas till HovR:n för ny behandling.

Betänkande

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Hahn, hemställde i betänkande, att HD måtte meddela följande beslut: Skäl. Av handlingarna i målet framgår att åklagaren vädjat mot TR:ns frikännande dom och yrkat att K-E.S. skulle fällas till ansvar för åtalad gärning. Som grund för ändringsyrkandet uppgav åklagaren att det saknades anledning att ifrågasätta vittnet K.J:s iakttagelser och den primärrapport som denne upprättat. Som bevisning åberopade åklagaren dels förnyat vittnesförhör med K.J. dels primärrapporten. K-E.S. bestred ändringsyrkandet. Sedan parterna underrättats om att målet kunde komma att avgöras utan huvudförhandling och slutskrift inkommit från vardera parten, beslöt HovR:n att målet skulle avgöras på handlingarna då målet ej kunde förväntas tillföras något genom huvudförhandling. HovR:n har därefter i sin dom uttalat att synnerliga skäl föreligger att värdet av vittnet K.J:s utsaga är annat än TR:n antagit och genom K.J:s uppgifter, som bl a innefattade ett vitsordande av primärrapportens riktighet, funnit åtalet för förseelse mot vägtrafikkungörelsen styrkt.

Mot bakgrund av vad som nu redovisats måste avgörandet av målet såväl i TR:n som i HovR:n anses ha varit beroende av tilltron till K.J:s uppgifter. Med hänsyn härtill kan en förnyad upptagning av den åberopade vittnesbevisningen inte anses ha saknat betydelse. På grund av bestämmelsen i 35 kap 13 § 2 st RB har det därför ålegat HovR:n att, i den mån det varit möjligt, ånyo upptaga vittnesbevisningen. Då så ej skett utan målet avgjorts utan huvudförhandling, bör målet återförvisas till HovR:n för ny behandling.

Slut. HD prövar lagligt att, med undanröjande av HovR:ns dom, visa målet åter till HovR:n för ny behandling.

HD (JustR:n Hult, Holmberg, Persson, Broomé, referent, och Magnusson) fattade följande slutliga beslut:

Domskäl

Skäl. Av handlingarna i målet framgår att åklagaren vädjat mot TR:ns frikännande dom och yrkat att K-E.S. skulle fällas till ansvar för den påstådda förseelsen. Som grund för ändringsyrkandet uppgav åklagaren att det saknades anledning att ifrågasätta riktigheten av vittnet K.J:s iakttagelser och den primärrapport som denne upprättat. Åklagaren åberopade som bevisning dels förnyat vittnesförhör med K.J., dels primärrapporten. K-E.S. bestred ändringsyrkandet. Sedan parterna underrättats om att målet kunde komma att avgöras utan huvudförhandling och slutskrift inkommit från vardera parten, beslöt HovR:n att målet skulle avgöras på handlingarna, då målet ej kunde förväntas tillföras något genom huvudförhandling.

Enligt 51 kap 21 § 2 st RB får HovR:n avgöra ett brottmål utan huvudförhandling bl a om TR:n har frikänt den tilltalade och det inte finns anledning att döma honom till annan påföljd än böter. Frågan är emellertid om andra bestämmelser i RB gör det erforderligt att huvudförhandling hålls.

Åklagaren hade som nämnts begärt att förhör med vittnet K.J. skulle tas upp på nytt i HovR:n. Denna begäran skall ses mot bakgrund av 51 kap 23 § RB. Detta lagrum är, som HovR:n har uppmärksammat, tillämpligt i målet. Huvudregeln i lagrummet innebär bl a att HovR:n inte får ändra TR:ns dom till den tilltalades nackdel, när avgörandet även i HovR:n beror av tilltron till ett vittne som har hörts vid huvudförhandling i TR:n, om inte vittnet har hörts på nytt vid huvudförhandling i HovR:n. Undantag gäller, om det finns synnerliga skäl att bevisets värde är ett annat än TR:n har antagit.

Om HovR:n anser att det finns anledning att till den tilltalades nackdel gå ifrån TR:ns bedömning av ett vittnes trovärdighet, bör bestämmelserna i 51 kap 23 § RB i vart fall ha till följd att HovR:n normalt söker få till stånd förnyad bevisupptagning vid huvudförhandling i HovR:n. Härigenom kan HovR:n också bli i tillfälle att direkt ta del av den tilltalades berättelse och väga denna mot vittnets utsaga. Endast i uppenbara fall bör det komma i fråga att med tillämpning av undantagsregeln fälla en av TR:n frikänd tilltalad till ansvar utan att målet har satts ut till huvudförhandling till vilken vittnet och den tilltalade kallats.

Ett sådant uppenbart fall som nyss nämndes kan inte anses ha förelegat i förevarande mål. HovR:n hade alltså bort sätta ut målet till huvudförhandling för förnyad bevisupptagning. Då så inte skett utan målet avgjorts utan huvudförhandling, bör målet återförvisas till HovR:n för ny handläggning.

Domslut

Domslut. Med undanröjande av HovR:ns dom visar HD målet åter till HovR:n för ny behandling.