NJA 1984 s. 263

I-L.L. anförde efter stämning å S.P. vid Örebro TR: Köpmannen H.P. avled d 11 jan 1974. Bouppteckning efter honom påbörjades d 4 april 1974 och avslutades d 27 jan 1975. I bouppteckningen, som utvisade en behållning av 1 211 591 kr, upptogs som dödsbodelägare efterlevande makan S.P. samt efterarvingarna systern I.S. och avlidna systern T.P:s dotter H.B.. Efterarvingarna kallades till bouppteckningen men inställde sig inte. Bouppteckningen registrerades vid Örebro TR d 13 febr 1975. I bouppteckningen antecknades ett mellan makarna P upprättat testamente från 1973, som bevakats d 26 mars 1974. Testamentet stadgade att den av makarna som överlevde den andre skulle med full äganderätt erhålla kvarlåtenskapen. Efter bådas död skulle, med undantag för ett legat, kvarlåtenskapen delas mellan nio universalarvingar. S.P. har på grund av testamentet tillträtt kvarlåtenskapen. I-L.L. är barn utom äktenskap till H.P.. Faderskapet har fastställts genom dom 1927 och antecknats i hennes men inte i faderns personakt. I-L.L. fick vetskap om att H.P. var hennes far och om dennes död 1978. Efterarvingen H.B. har uppgivit, att hon sedan lång tid före bouppteckningstillfället haft kännedom om att H.P. hade ett utomäktenskapligt barn. I samband med att hon blev kallad till bouppteckningen diskuterade hon med sin make om hon borde anmäla sin vetskap om H.P:s utomäktenskapliga barn till dödsboförvaltningen - detta eftersom hon förstod att barnet var den egentlige arvtagaren efter den avlidne. Så skedde emellertid ej, och hon inställde sig ej vid bouppteckningsförrättningen. H.B. har vidare uppgivit att hon är övertygad om att även efterarvingen I.S., som avled under år 1977, kände till förhållandet långt före bouppteckningstillfället. - I-L.L. gör gällande, att dödsbodelägarna - i vart fall I.S. och H.B. - före bouppteckningens avslutande hade kännedom om att H.P. hade ett barn utom äktenskap. I-L.L. har, enligt punkt 3 i övergångsbestämmelserna till lagen om ändring i AB, arvsrätt efter H.P.. Hon yrkar därför att TR:n måtte förklara henne vara före S.P. berättigad till hälften av H.P:s kvarlåtenskap motsvarande hennes laglott.

S.P. bestred käromålet på den grunden att hon först efter det att bouppteckningen förrättats fått kännedom om att H.P. hade ett barn utom äktenskap samt anförde: Hon kunde varken vitsorda eller bestrida, att efterarvingarna haft kännedom om barnet. Det saknar dock betydelse om efterarvingarna haft kännedom om barnet, eftersom efterarvingarna ej var delägare i H.P:s dödsbo. S.P. var ensam dödsbodelägare. Eftersom hon saknat kännedom om I-L.L:s existens ända till 1978, har I-L.L. inte arvsrätt efter H.P..

I-L.L. anförde till utveckling av sin talan bl a: Begreppet dödsbodelägare är utformat enbart med tanke på förvaltningsrätten och förutsätter inte att vederbörande i verkligheten skall få del av boet. T ex anses arvinge, som uteslutits från arv, som delägare till dess testamente blivit ståndande. Även om boutredningsman finns och dödsbodelägare är uteslutna från förvaltningen, torde kännedom om arvingen hos någon av dödsbodelägarna rädda dennes rätt. Punkten 3 i övergångsbestämmelserna hänger inte upp rättsverkningarna på förvaltningsrätten. Vid sekundosuccession bör man hålla samman boutredningen efter den sist avlidne med boutredningen efter den först avlidne. I detta fall har någon, som formellt inte är dödsbodelägare efter den först avlidne men som kan väntas bli efter den sist avlidne, vetskap om arvingen vid boutredningen efter den först avlidne. Boutredningen efter den sist avlidne utgör en fortsättning av boutredningen efter den först avlidne vad gäller den egendom som härrör från denne. Efterarvingar skall kallas till bouppteckningen efter den först avlidne för att de skall kunna tillvarata sina intressen med tanke på den fortsatta boutredningen. Även dödsbodelägare som inte har del i förvaltningen räknas till dem som avses i punkt 3 i övergångsbestämmelserna. Det är därför naturligt att efterarvingarna räknas dit, även om de är uteslutna från förvaltningen i första omgången. De är att betrakta som dödsbodelägare i den successiva boutredningen, sedd som en helhet, oavsett att de inte får förvaltningsrätt förrän på ett senare stadium. Efterarvingar måste därför räknas som dödsbodelägare enligt punkt 3 i övergångsbestämmelserna.

S.P. genmälde: Det finns inget i övergångsbestämmelserna som tyder på att lagstiftaren med begreppet dödsbodelägare avsett något annat än vad som sägs i 18 kap 1 § ÄB. Lagstiftaren torde ha avsett att kännedom om arvingen skall finnas hos någon av dem som är närmast att hålla i förvaltningen av boet efter den avlidne. Efterarvingarna har rätt att delta vid bouppteckningen efter den först avlidne för att kunna bilda sig en uppfattning om den avlidnes kvarlåtenskap. Därutöver har efterarvingen ingen rätt till den avlidnes bo. Sekundo-successorer har rätt att ta del i förvaltningen först i den efterlevande makens bo. Dödsboförvaltningen är en mer eller mindre tillfällig verksamhet som upphör av sig själv när kvarlåtenskapen övergår till successorerna. Det är därför felaktigt att anse, att boutredningen efter den sist avlidne utgör en fortsättning av boutredningen efter den först avlidne. Uttrycket successiv boutredning har inte någon motsvarighet i vare sig lag eller rättstillämpning.

I-L.L. fullföljde talan i Svea HovR och yrkade bifall till käromålet.

S.P. bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Wilhelmson, hovrättsråden Gehlin och Westin, referent, samt hovrättsassessorn Sandesjö) fastställde i dom d 22 maj 1981 TR:ns dom.

I-L.L. sökte revision och yrkade bifall till sin vid TR:n förda talan.

S.P. bestred ändring.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Matz, hemställde i betänkande, att HD måtte fastställa HovR:ns dom.

HD (JustR:n Hult, Persson, Bengtsson, referent, Broomé och Magnusson) beslöt följande dom: