NJA 1984 s. 570

Den 13 febr 1980 slöts ett tidsbefraktningsavtal mellan ägarna till det italienska motorfartyget Edera och Rederiaktiebolaget Transatlantic. I certepartiet stadgades att Transatlantic medan avtalet gällde skulle tillhandahålla och betala allt bränsle om ej annat överenskoms.

Fartyget anlöpte i nov 1981 Luleå. Medan fartyget låg där beslöt LSt:n i Norrbottens län d 18 nov på ansökan av det holländska företaget De Rotterdamsche Droogdok Maatschappij B.V. (nedan kallat det holländska varvet) att belägga fartyget med kvarstad för en fordran om 1 950 000 holländska floriner jämte ränta. Beslutet verkställdes d 19 nov av kronofogdemyndigheten i Luleå.

För att fartyget inte skulle bli infruset i Luleå blev det förflyttat från Luleå till Oxelösund. Fartyget fördes från Luleå till Oxelösund för egen maskin och med användande av det motorbränsle som Transatlantic tillhandahållit i enlighet med certepartiet. Innan resan anträddes avlämnade Transatlantic d 3 dec 1981 en så lydande förbindelse: "I samband med fartygets förflyttning från Luleå till Oxelösund har vi inga anspråk mot annan än rederiet för ianspråktagen bunkerolja samt tidsförlust. Vår bunkers kan nyttjas för resan till Oxelösund."

Den 22 jan 1982 beslöt Stockholms TR att belägga fartyget med kvarstad till säkerhet för Transatlantics fordran å 331 060 amerikanska dollar (USD), varav 275 000 USD avsåg erlagd förskottshyra och 56 060 USD avsåg bunkers som levererats enligt certepartiet. Detta beslut verkställdes d 27 jan 1982.

Enligt dom d 28 jan 1982 förpliktade Stockholms TR fartygets ägare, Aretusa Società di Navigazione per Azione, att till det holländska varvet utge 3 100 000 holländska floriner jämte ränta och rättegångskostnader. Den 4 febr utmättes fartyget på grund av denna dom. Detta medförde att fartyget jämlikt 16 kap 15 § 2 st UB ansågs samtidigt utmätt för Transatlantics fordran.

Kronofogdemyndigheten i Nyköping förelade d 4 maj 1982 Transatlantic att erlägga ett förskott om 218 250 kr för de beräknade kostnaderna för fartygets vård och tillsyn med hälften senast d 11 maj och med återstoden senast d 11 juni. Det första delbeloppet betalades inom förelagd tid, men det andra beloppet betalades ej. I anledning därav och då det av Transatlantic tidigare inbetalade förskottsbeloppet förbrukats beslöt kronofogdemyndigheten d 24 juni 1982 att häva de för Transatlantic verkställda kvarstads- och utmätningsåtgärderna.

Sedan exekutiv auktion å fartyget utsatts att äga rum d 17 sept 1982 bevakades fordringar, såvitt här är av intresse, dels av Transatlantic på sätt anges i det följande, dels av åtskilliga ombordanställda för lönefordringar och dels av två italienska banker Efibanca, Ente Finanziario Interbancario, och Sezione Speciale par il Credito alle Medie e Piccole Industrie, Banco Nazionale del Lavoro, för fordringar på grund av inteckningar i fartyget. De ombordanställda begärde med stöd av 10 kap 5 § UB att fartyget skulle säljas för deras fordringar.

I bevakningsinlaga d 8 sept 1982 anförde Transatlantic: När fartyget belades med kvarstad för annan borgenärs fordran fanns ombord bunkers tillhöriga Transatlantic. Enligt klausul i tillägg till certepartiet skulle ägarna stå kostnaden för bunkers använda under tid då fartyget ej kunnat brukas enligt avtalet. Transatlantic hade bunkrat fartyget för sammanlagt 86 690 USD. Av fartygets bunkers hade 171 MT juel à 186 USD och 149 MT diesel à 296 USD förbrukats under verkställighet medan fartyget legat still samt 54 MT juel à 186 USD och 3 MT diesel à 295 USD förbrukats under fartygets förflyttning mellan Luleå och Oxelösund. Fartygets ägare svarar alltså för dessa kostnader. Emellertid svarar även staten mot Transatlantic för kostnaderna, eftersom bunkern förbrukats under kvarstadsverkställighet för annan borgenär än Transatlantic. Transatlantic intog vid förbrukningen ställning som tredje man. Enligt certepartiet borde ersättning för bunkern ha utgivits till Transatlantic d 19 nov 1981. - Transatlantic erhöll verkställighet av begärd kvarstad d 27 jan 1982. Enligt föreläggande från kronofogdemyndigheten har Transatlantic förskotterat verkställighetskostnader med sammanlagt 327 375 kr. - På grund av det anförda bevakar Transatlantic som verkställighetskostnader dels 86 690 USD, dels 327 375 kr.

Enligt inlaga d 15 sept 1982 nedsatte Transatlantic det bevakade beloppet såvitt avsåg bunkers med 31 806 USD till 54 884 USD.

Vid bevakningssammanträde d 17 sept 1982 bevakade Transatlantic sina fordringar enligt inlagorna, dock med den modifikation i fråga om belopp som framgår av det följande.

Kronofogdemyndigheten (kronofogden Marken) anförde i beslut d 17 sept 1982: "Transatlantic har yrkat att kostnader för förbrukad bunkers på USD 54 884 skall upptagas som förrättningskostnad. Kronofogdemyndigheten gör den bedömningen att denna kostnad inte skall betraktas som förrättningskostnad och således inte upptagas i sakägarförteckningen. Med förrättningskostnader avses de exekutionskostnader som hänför sig till kronofogdemyndighetens egna åtgärder. En förutsättning för att kostnaden för den förbrukade oljan skulle vara förrättningskostnad är att överenskommelse skulle ha träffats mellan kronofogdemyndigheten och Transatlantic att det holländska varvet skulle stå för kostnaden för oljan och erlägga förskott härför. Några krav att så skulle ske har ej framställts från Transatlantics sida förrän kort före auktionen.

Genom att ej framställa ett sådant krav i samband med att kvarstadsåtgärder för det holländska varvet verkställdes får Transatlantic anses ha accepterat att endast ha en fordran för den förbrukade bunkersen på Aretusarederiet enligt certepartiet. Detta överensstämmer också med Transatlantics yrkande i kvarstadsmålet mot Aretusarederiet.

Stockholms TR förordnade i beslut d 22 jan 1982 att belägga M/S Edera med kvarstad till säkerhet för Transatlantics fordran på USD 331 060, vilket beslut verkställdes av kronofogdemyndigheten d 27 jan 1982. Detta belopp avser erlagd förskottshyra med USD 275 000 och förbrukad bunkers med USD 56 060. Transatlantic har således fått kvarstad och senare utmätning för kostnaden för den förbrukade bunkersen. Genom att inte förrän kort före auktionen framställa krav på att kostnaden dessutom skulle anses utgöra en förrättningskostnad har det omöjliggjort för utmätningssökanden att överblicka de sammanlagda förrättningskostnaderna, vilket är av stor vikt, eftersom varvet skulle få stå för dessa kostnader i den mån de inte kan tas ut av gäldenären vid den exekutiva försäljningen av fartyget. Slutligen har Transatlantic i samband med förflyttningen av fartyget från Luleå till Oxelösund i telex meddelat att man inte gjorde gällande krav mot annan än rederiet för såväl ianspråktagen bunkerolja som tidsförlust.

Transatlantic har vidare yrkat att utfå ersättning för förskotterade verkställighetskostnader med 327 375 kr. Inte heller detta belopp kan tas upp som en förrättningskostnad i sakägarförteckningen. Kronofogdemyndigheten förelade Transatlantic att erlägga ytterligare förskott för den fortsatta verkställigheten vid äventyr att redan verkställda kvarstads- resp utmätningsåtgärder annars kunde komma att hävas. Då det begärda förskottet ej erlades inom förelagd tid beslutade kronofogdemyndigheten d 24 juni 1982 att häva för Transatlantic verkställda kvarstads- och utmätningsåtgärder. Detta beslut har ej överklagats av Transatlantic. I 17 kap 11 § UB stadgas att vad som sägs i 7-10 §§ om uttagande av förrättningskostnad hos svaranden ej gäller kostnad som till följd av exekutionstitelns upphävande, ansökningens återkallande eller annan särskild anledning bör betalas av sökanden. Genom att de verkställda kvarstads- och utmätningsåtgärderna hävdes på grund av att förelagt förskottsbelopp ej betalades föreligger särskild anledning till att förrättningskostnaden ej skall tas ut av svaranden utan betalas av sökanden. Transatlantic var då beslutet att häva kvarstads- och utmätningsåtgärderna fattades medvetet om att någon vidare exekution ej skulle ske vare sig på deras huvudfordran eller erlagda verkställighetskostnader. Man gjorde helt enkelt den bedömningen att det inte skulle löna sig att fortsätta verkställigheten. Att annan sökande genom att fortsätta att erlägga förskott för förrättningskostnaderna fullföljer verkställigheten kan rimligen inte medföra att den som inte fullföljt verkställigheten kan få betalning vare sig för sin huvudfordran eller erlagda förrättningskostnader."

Kronofogdemyndigheten upprättade därefter sakägarförteckning. I denna upptogs förrättningskostnaderna till 917 935 kr, skyddsbeloppet likaledes till 917 935 kr, de ombordanställdas fordringar till sammanlagt 601 912 kr, de italienska bankernas fordringar till 2 215 403 kr resp 2 191 706 kr samt det holländska varvets fordran till 7 880 667 kr.

Fartyget utropades därefter. Det högsta bud som avgavs blev 2 900 000 kr. Detta bud godtogs, och fartyget förklarades inropat för sagda belopp.

Fördelningssammanträde ägde rum d 11 okt 1982. Till fördelning förelåg dels köpeskillingen, dels ränta på erlagd handpenning, eller sammanlagt 2 904 156 kr. Detta belopp fördelades så att 820 544 kr gick till förrättningskostnader, 601 912 kr gick till de ombordanställda och 1 481 700 kr gick till de italienska bankerna. Det holländska varvet fick ingen täckning för sin huvudfordran. Däremot berättigades varvet att av det belopp som fördelats till förrättningskostnader lyfta vad varvet förskotterat eller 670 740 kr.

Transatlantic anförde besvär i Svea HovR. Transatlantic förklarade sig överklaga sakägarförteckningen "enligt 18 kap 6 § 3 st UB i samband med talan mot beslut om fördelning av influtna medel" och yrkade den ändringen av sakägarförteckningen att de av Transatlantic bevakade fordringarna om 54 884 USD och 327 375 kr måtte upptagas i sakägarförteckningen såsom kostnader för förfarandet.

De italienska bankerna yrkade

i första hand att Transatlantics besvärstalan måtte avvisas och i andra hand

att talan måtte lämnas utan bifall.

HovR:n (hovrättslagmannen Blom, hovrättsråden Linder, referent, och Svanström samt adj led Svanberg) anförde i beslut d 24 febr 1983: Parternas utveckling av sin talan.

Transatlantic har till stöd för sin besvärstalan anfört bl a: Vad först gäller den bunkers som förbrukats hävdar Transatlantic att kostnaden därför skall anses utgöra en kostnad för förfarandet som skall upptagas i sakägarförteckningen med bästa rätt. Före 1973 års sjölagsändringar var kostnader i fordringsägarnas gemensamma intresse för att få fartyget sålt och för dess bevarande intill försäljningen förenade med sjöpanträtt i fartyget. Enligt 1967 års sjöpanträttskonvention, som ligger till grund för nuvarande regler på området, skall "av domstolen fastställda kostnader för kvarstaden eller utmätningen, den därav föranledda försäljningen samt köpeskillingsfördelningen" utgå ur köpeskillingen för fartyget med bästa rätt. - Det var av tekniska skäl omöjligt att pumpa ut oljan ur fartyget. Transatlantic förutsatte att förbrukad olja skulle ersättas av bolaget i verkställighetsförfarandet och har inte givit tillstånd till förbrukning av annan olja än den som användes för förflyttningen. Kostnaden för den olja som förbrukats för uppvärmning är självklart att anse som en verkställighetskostnad, vilken vid fördelning av köpeskillingen skall ersättas med bästa rätt. I praxis har godtagits att kostnader som part haft utan godkännande från de exekutiva myndigheterna betraktats som kostnader i fordringsägarnas gemensamma intresse för fartygets bevarande intill den exekutiva försäljningen (jfr Nordiske Dommer 1968 s 163 och The Span Terza, (1982) 2 Lloyd's Report 72). Om kronofogdemyndigheten gör gällande att avtal ej fanns med Transatlantic om tillstånd att förbruka oljan har kronofogdemyndigheten egenmäktigt rubbat annans besittning då man förbrukat Transatlantic tillhörig bunker. - Vad därefter gäller det belopp om 327 375 kr, som Transatlantic efter föreläggande från kronofogdemyndigheten har erlagt, hävdar Transatlantic i första hand att jämväl dessa kostnader är något som använts för "fartygets bevarande" och att det använts i borgenärernas gemensamma intresse. Förskottet har använts huvudsakligen för inköp av bunkers sedan Transatlantic tillhörig bunker tagit slut omkring d 15 febr 1982. I andra hand görs gällande att en bokstavstolkning av bestämmelserna i 17 kap UB ger ett orimligt resultat. Tydligtvis har man inte haft de stora förskott som blir aktuella i fall av verkställighet mot fartyg för ögonen, då man formulerat bestämmelserna. Situationen berörs över huvud taget inte i förarbeten eller kommentarer. Kronofogdemyndighetens tolkning av bestämmelserna leder till en obehörig vinst för utmätningsborgenären på belopp motsvarande vad Transatlantic erlagt i förskott för verkställighetskostnader. Ett sådant resultat kan ej anses överensstämma med lagstiftarens intentioner och allmänna civilrättsliga grundsatser.

- - -

Till stöd för sitt bestridande av besvärstalan har bankerna anfört: Av 17 kap 9 § 1 st UB följer att en nödvändig förutsättning för att förrättningskostnad för kvarstad skall få uttagas som förrättningskostnad vid en försäljning av egendomen är att kvarstaden alltjämt består. Vid det tillfälle då fartyget försåldes hade verkställigheten av Transatlantics kvarstad hävts av kronofogdemyndigheten i Nyköping, av orsaker som var direkt framkallade av Transatlantic. Av Transatlantic förskotterade medel kan därför inte ses som förrättningskostnader vilka skall täckas av vid den exekutiva auktionen influtna medel. Av 17 kap 9 § 2 st UB följer vidare att endast under förutsättning att egendom som redan är belagd med kvarstad för en fordran sedan utmäts för en annan fordran, kan förrättningskostnad för kvarstaden betraktas som förrättningskostnad i målet om utmätning. Vid tidpunkten för utmätningen var fartyget endast belagt med interimistisk kvarstad för Transatlantics räkning. Däremot var fartyget belagt med kvarstad för varvets räkning redan sedan d 18 nov 1981. Transatlantics kostnader kan således icke heller av denna anledning göras gällande som förrättningskostnader vid försäljningen av fartyget. Det uttalas också i förarbetena att orsaken till nämnda regel är att "kvarstaden kan... ibland ha räddat egendomen åt borgenärerna." Transatlantics kvarstad har icke haft denna betydelse. Det förtjänar här att framhållas, att innehållet i nämnda paragraf föranletts av en bestämmelse i den internationella konvention om sjöpanträtt och fartygshypotek som Sverige tillträdde 1973. Lagstiftarens intention har således tvärtemot vad Transatlantic anfört varit att reglera just sådana situationer som här kommer i fråga, med de mycket stora förskott som blir aktuella i fall av verkställighet mot fartyg. - I syfte att ytterligare förtydliga bestämmelserna om uttagande av förrättningskostnader har den för 17:7-10 UB gemensamma bestämmelsen i 17:11 UB tillkommit. Enligt denna bestämmelse gäller att kostnad, som till följd av exempelvis exekutionstitelns upphävande bör betalas av sökanden, inte får uttagas som förrättningskostnad hos svaranden. Av ordet "bör" framgår att bestämmelsen inte är utan undantag. Det framgår dock varken av lagtextens ordalydelse eller motivuttalanden att man tänkt sig att några undantag skulle kunna komma i fråga för den händelse att exekutionstiteln upphävts. Däremot sägs att om sökanden återkallar sin ansökan och detta har sin grund i svarandens åtgärder, framför allt när denne har fullgjort sin förpliktelse efter det att ansökan gjordes, kan kostnaden få uttagas som förrättningskostnad. Framförallt fyller dock ordet "bör" sin funktion genom det allmänna stadgandet i paragrafen som säger att förrättningskostnad av "annan särskild anledning bör betalas av sökanden". I sådana fall skall primärt en skälighetsbedömning göras. En sådan skälighetsbedömning torde inte behöva göras i samma utsträckning i de fall det är fråga om en i paragrafen direkt nämnd situation, t ex upphävande av en exekutionstitel och a fortiori upphävande av en säkerhetsåtgärd, såsom kvarstad, vilken är svagare än en exekutionstitel. - Transatlantics vägran att förskottera medlen skedde i medvetande om att verkställigheten som ett resultat därav skulle komma att hävas. Situationen kan därför i och för sig anses jämförbar med den där verkställigheten frivilligt återkallas. Ett frivilligt återkallande som sker på grundval av ett antagande om att en eventuell försäljning inte skulle inbringa ett tillräckligt belopp, kan emellertid icke medföra att förrättningskostnad får uttagas. - Några förhållanden som talar för att den förhandenvarande situationen skulle vara sådan att Transatlantics kostnader skulle få uttas som förrättningskostnader, trots att kvarstaden hävts, finns inte. Tvärtom har Transatlantics handlande varit sådant att det är tveksamt om de förskotterade kostnaderna skulle ha fått tagas ut även om verkställigheten inte hävts.