NJA 1984 s. 616

I ett mål mellan distriktsåklagare och L.L. angående rattfylleri meddelade Lunds TR d 24 sept 1982 på L.L:s begäran en frikännande dom sedan åklagaren lagt ned åtalet. Talan mot domen fördes av länsåklagaren. Den 27 dec 1982 beslöt HovR:n över Skåne och Blekinge att undanröja domen och visade målet åter till TR:n för ny handläggning. HovR:n angav i beslutet att talan mot beslutet inte kunde föras.

Sedan TR:n i dom d 7 april 1983 dömt L.L. för rattfylleri vädjade L.L. mot TR:ns dom. Han yrkade i första hand att domen d 7 april 1983 skulle undanröjas och att TR:ns frikännande dom skulle stå fast. I andra hand yrkade L.L. att åtalet skulle ogillas. HovR:n fann i beslut d 6 juni 1983 att förstahandsyrkandet såvitt avsåg den till HovR:n fullföljda talan fick anses innefatta besvär över domvilla avseende HovR:ns beslut d 27 dec 1982.

HovR:n beslöt översända handlingarna i målet till HD.

Riksåklagaren bestred bifall till besvären.

Betänkande

HD (JustR:n Mannerfelt, Sven Nyman, Gad och Lind, referent) fattade följande slutliga beslut: L.L:s inställning är att TR:ns frikännande dom utgör hinder för prövning av länsåklagarens vadetalan. Denna dom har emellertid undanröjts genom HovR:ns lagakraftvunna beslut d 27 dec 1982. HovR:n kan därför inte nu ta ställning till invändningen. HD har i detta läge att pröva om HovR:ns beslut skall undanröjas på grund av domvilla.

Den omständigheten att distriktsåklagaren lade ned åtalet mot L.L. under rättegången i TR:n har - med hänsyn till att ansvarsfrågan på L.L:s yrkande blivit avgjord genom TR:ns frikännande dom - ej utgjort hinder för länsåklagaren att föra talan mot denna dom. HovR:ns beslut att undanröja den frikännande domen och återförvisa målet till TR:n har också i övrigt varit lagligen grundat.

HD ogillar besvären.

JR Broomé var skiljaktig beträffande motiveringen och anförde: Den omständigheten att åtalet mot L.L. lades ned under den första rättegången i TR:n har ej utgjort hinder för åklagaren att föra talan mot TR:ns frikännande dom. HovR:ns beslut d 27 dec 1982 att undanröja den frikännande domen och återförvisa målet till TR:n kan därför inte med framgång angripas genom besvär över domvilla under åberopande av att åklagarens vadetalan hade bort avvisas.

Att åklagaren har kunnat föra talan mot den frikännande domen behöver inte innebära att åtgärden att, sedan sådan dom har meddelats, återta nedläggandet av åtalet utan vidare - och således oberoende av skälen för återtagandet - skall tillmätas verkan. Frågan härom synes emellertid - oavsett att den frikännande domen numera är undanröjd - kunna komma under HovR:ns prövning i anledning av L.L:s vadetalan mot TR:ns fällande dom d 7 april 1983.

JR Mannerfelt tillade för egen del: I och för sig kan det inte spela någon roll att vadetalan i förevarande fall förts av länsåklagare som beslutat övertaga åklagaruppgiften i målet. Lösningen av det aktuella problemet bör rimligen bli densamma även om det varit distriktsåklagaren som - efter åtalsnedläggandet och TR:ns frikännande dom - bytt fot och velat i HovR:n utföra åtalet i dess ursprungliga omfattning. (En sak för sig är att, om distriktsåklagaren inte grundar sin i hovrättsmålet ändrade ståndpunkt på nytillkomna omständigheter utan bara på att han ändrat mening, hans tjänsteutövning måhända kan förtjäna kritik, men detta är inte något som inverkar på själva straffprocessen.)

Fråga är alltså huruvida, efter nedläggande av åtal på sådan grund som avses i 20 kap 9 § 2 st RB med därefter följande frikännande dom på begäran av den tilltalade, åklagare äger fullfölja talan med yrkande om fällande dom i enlighet med det ursprungliga åtalet. Med visst fog kan ställas frågan om åklagaren egentligen har någon från tingsrättsprocessen härrörande talan att fullfölja; den gärning som åklagaren vill draga under HovR:ns prövning skall ju "ha ingått i åtalet" (Gärde m fl, Nya RB s 777 överst) och mot denna tes står att åklagaren själv har tillsett att åtalet inskränkts till intet innan TR:ns prövning tog vid.

Emellertid torde ett annat synsätt vara det riktiga. Låt vara att åklagaren av bevisskäl frånfallit det allmännas straffanspråk för viss gärning. Men genom den tilltalades yrkande om frikännande dom har ändå spörsmålet om ansvar för gärningen hållits levande och förblivit anhängigt (märk ordalagen i 30 kap 3 § RB vari, utöver i behörig ordning förd ansvarstalan, nämns "eller eljest enligt lag må av rätten upptagas").

Det anförda leder mig till slutsatsen att när den tilltalade utverkat en frikännande dom enligt 20 kap 9 § 2 st RB åklagaren är oförhindrad att genom vadetalan angripa en sådan dom, liksom varje annan brottmålsdom som har sin upprinnelse i ett allmänt åtal. Ett processföremål - ansvarsfrågan - existerar i följd av den tilltalades yrkande alltjämt när åklagaren fullföljer.