lagen.nu

NJA 1984 s. 627

På uppdrag av köpare i Sverige öppnade svensk bank en oåterkallelig remburs med utländsk säljare som beneficient; aviserande bank var en utländsk bank. Det ålåg enligt rembursvillkoren den svenska banken att, om rembursvillkoren uppfyllts, acceptera trattor på rembursbeloppet. I anslutning till varuleverans drog säljaren en tratta på den svenska banken med den utländska banken som remittent. Denna bank "negotierade" trattan och erhöll därvid dokumenten under rembursen samt sände till den svenska banken förutom dokumenten underrättelse om vad som förevarit. Den svenska banken tecknade accept på trattan, vilken kvarblev i dess besittning. Dagen därefter utverkade köparen - under åberopande av fordringar mot säljaren i anledning av tidigare affärsförbindelse - kvarstad hos säljaren samt med anledning härav ett mot den svenska banken riktat provisoriskt betalningsförbud avseende den fordran som i det aktuella rembursförhållandet säljaren påstods ha gentemot den svenska banken. Först härefter underrättade den svenska banken den utländska banken om accepten. Fråga huruvida säljaren i det föreliggande läget alltjämt kunde anses ha någon mot den svenska banken gällande fordran som kunde beläggas med kvarstad.

Den 29 okt 1982 belade kronofogdemyndigheten i Stockholm (kronoassistenten B.) med kvarstad en Polyseiko Garment Factorys fordran å Texall AB. Över kronofogdemyndighetens beslut anförde Skandinaviska Enskilda Banken besvär i Svea HovR.

Beträffande bakgrunden till kvarstadsbeslutet anförde HovR:n i sitt nedannämnda beslut under rubriken "Redogörelse för saken" följande:

"Sedan Texall AB (bolaget) träffat avtal med Polyseiko Garment Factory (Polyseiko) om leverans av en viss mängd jackor uppdrog bolaget genom rembursansökan d 17 april 1982 åt Skandinaviska Enskilda Banken i Stockholm (SE-banken) att till förmån för Polyseiko öppna en oåterkallelig, icke överlåtbar remburs, vilken skulle aviseras genom Shanghai Commercial Bank i Hong Kong (den aviserande banken). Rembursen skulle vara obekräftad av den aviserande banken. SE-banken öppnade d 19 april 1982 en remburs per telegram till den aviserande banken. För rembursen skulle Internationella Handelskammarens enhetliga regler av år 1974 angående remburser gälla. Rembursvillkoren innebar bl a att Polyseiko skulle presentera en 45 dagars siktväxel dragen på SE-banken med någon bank i Hong Kong som remittent. Rembursen, som slutligen avsåg ett belopp om 311 251:10 hongkongdollar, skulle gälla t o m d 18 okt 1982.

I en till Stockholms TR d 19 okt 1982 ingiven skrift ansökte bolaget dels om kvarstad på så mycket av Polyseikos här i riket befintliga lösa egendom att en bolagets fordran å 340 000 hongkongdollar kunde antagas bli täckt vid utmätning och dels att SE-banken skulle meddelas förbud att utge betalning för rembursen. Bolaget uppgav härvid att dess fordran uppkommit dels genom att bolaget drabbats av kursförluster till följd av förseningar av tidigare leveranser och dels genom att parterna på grund av leveransförseningar träffat avtal om reduktion av fakturabeloppen för fyra tidigare leveranser. Bolaget yrkade interimistiskt beslut i kvarstads- och förbudsfrågorna.

Samma dag - d 19 okt 1982 - meddelade TR:n dels interimistiskt förordnande om kvarstad dels förbud för SE-banken att utge betalning för rembursen. Kronofogdemyndigheten meddelade samma dag förbud av motsvarande innehåll. I beslut d 28 okt 1982 hävde TR:n sitt förbud för SE-banken att utge betalning för rembursen. Kronofogdemyndigheten verkställde i nytt beslut d 29 okt 1982 kvarstadsbeslutet genom att med kvarstad belägga Polyseikos rembursfordran å bolaget. Vidare meddelades förbud för SE-banken att utge egendomen till annan än kronofogdemyndigheten."

SE-banken yrkade i HovR:n att kronofogdemyndighetens beslut d 29 okt 1982 måtte i sin helhet undanröjas.

Texall (bolaget), som ifrågasatte bankens talerätt, yrkade i första hand att besvären måtte avvisas. I huvudsaken bestred bolaget SE-bankens yrkande och hemställde att kronofogdemyndighetens beslut måtte fastställas.

Bolaget fordrade ersättning för sina kostnader å målet i HovR:n med 20 000 kr.

SE-banken bestred skyldighet att ersätta bolaget dess kostnader och vitsordade som skäligt belopp endast 10 000 kr.

HovR:n (hovrättslagmannen Groll, hovrättsrådet Örtegren samt adj led Jalvemyr, referent, och Lagerbielke) anförde i beslut d 1 dec 1982:

Skäl. Som grund för sin talan i HovR:n har SE-banken anfört bl a följande: Rembursen föreskriver att förmånstagaren förutom skeppningsdokument skall presentera en 45 dagars siktväxel dragen på SE- banken. På bolagets begäran hade SE-banken friställt den levererade varan innan de under rembursen föreskrivna skeppningsdokumenten hade nått SE-banken och kunnat granskas. Detta innebar att SE-banken mot Polyseiko och den aviserande banken förlorat rätten att avvisa dokument som ej överensstämde med rembursvillkoren. När dokumenten mottogs hade SE-banken därför att fullgöra den prestationsskyldighet som ålåg den under rembursen, nämligen att acceptera en 45 dagars siktväxel dragen på SE-banken. Dokumenten under rembursen kom SE-banken tillhanda d 18 okt 1982, dvs samma dag som friställandet av varan skedde men efter tidpunkten för friställandet. Då SE-banken enligt rembursvillkoren har accepterat en av Polyseiko på SE-banken dragen tratta på 300 768:55 hongkongdollar med den aviserande banken som remittent är SE-bankens enda förpliktelse under rembursen numera att erlägga växelbeloppet till den aviserande banken. Polyseiko har således ingen fordran på SE-banken som kan beläggas med kvarstad. Ej heller har Polyseiko någon annan rätt mot SE-banken som kan motivera förbudsmeddelandet. För att remburssystemet skall fungera internationellt förutsätts, att inte något lands nationella lagstiftning eller nationella myndigheter kan kränka betalningstransaktionens fortgång genom att exempelvis tillåta kvittning, utmätning eller kvarstad av rembursbeloppen.

Bolaget har anfört bl a följande: Det råder ingen tvekan om att Polyseiko i sin egenskap av beneficient är den till vilken SE-bankens åtagande enligt rembursen riktar sig. De krav som kan ställas på SE- banken enligt rembursen utgör således enligt remburshandlingarna Polyseikos egendom. Rembursen innebär en skyldighet för SE-banken att, under förutsättning att vissa villkor uppfylles, fullgöra en betalningsskyldighet genom att acceptera en växel utställd av beneficienten och dragen på SE-banken. Polyseiko har haft möjlighet att sätta såväl bolaget självt som annan som remittent. Att varorna friställes, har i detta hänseende ingen annan betydelse än att SE- bankens skyldighet gentemot beneficienten Polyseiko att acceptera en på SE-banken dragen växel blivit ovillkorad såtillvida att SE-banken genom friställandet fråntagits möjligheterna att framställa några invändningar beträffande rembursvillkorens rätta uppfyllande. Den omständigheten att skyldigheten att acceptera den ifrågavarande växeln inte längre är avhängig diverse övriga omständigheter innebär dock inte att det är någon annan än beneficienten Polyseiko som har rätt att kräva att SE- banken fullgör denna skyldighet. Polyseikos rättigheter enligt rembursen gentemot SE-banken har inte upphört och ersatts med en växelrätt för remittenten enligt den accepterade växeln. Enligt växelrättsliga regler krävs nämligen, att acceptförklaringen är fullbordad för att trassaten skall anses ha påtagit sig skyldigheten att infria växeln. Acceptförklaringen är inte fullbordad redan vid påtecknandet av växeln utan först genom att den accepterade växeln ges ut till växelinnehavaren. Rätten att påkalla utlämnande av växeln, vilken rättighet direkt hänför sig till rembursen, tillkommer beneficienten Polyseiko och detta även om annan än Polyseiko angivits som remittent. Den ifrågavarande växeln har uppenbarligen inte överlämnats vare sig till Polyseiko eller till remittenten. Att remburssystemet bör vara en säker typ av internationell betalningsförmedling utgör inte en omständighet av den karaktären att den kan sätta nationell lagstiftning och nationella myndigheters beslut ur spel.

SE-banken har i påminnelser anfört bl a: Polyseiko har genom att insätta den aviserande banken som remittent på den i rembursvillkoren föreskrivna växeln avhänt sig rätten till betalning under rembursen. Rätten till betalning tillkommer därför uteslutande den aviserande banken. Trattan påtecknades av behörig företrädare för SE-banken så snart detta kunde ske d 18 okt 1982. Den aviserande banken underrättades i telexmeddelande d 20 okt 1982 om accepten. Det är riktigt att växelhandlingen inte har överlämnats till den aviserande banken. Sådant överlämnande saknar betydelse i detta fall eftersom denna bank underrättats om SE-bankens accept.

HovR:n gör följande prövning.

HovR:n, som på grund av bestämmelserna i 18 kap 2 § UB finner att SE- banken är berättigad att föra talan mot överklagade beslutet, antecknar som ostridigt att Internationella Handelskammarens enhetliga regler av år 1974 angående remburser är tillämpliga i målet. Enligt artikel 3 a 2 i dessa regler åligger det den öppnande banken att acceptera trattor, om rembursen avser acceptering av den öppnande banken. SE-banken har inte utgivit den av beneficienten Polyseiko utställda växeln och kan inte heller genom att per telex underrätta remittenten, den aviserande banken, om sin accept anses ha fullgjort sina åtaganden under rembursen. Rätten att kräva sådan fullgörelse tillkommer beneficienten. Denna rätt kan Polyseiko inte anses ha slutgiltigt avhänt sig genom att insätta den aviserande banken som remittent. Vid sådant förhållande föreligger ej hinder mot den verkställighet som överklagade beslutet innefattar.

HovR:ns avgörande. Besvären lämnas utan bifall.

Skandinaviska Enskilda Banken förpliktas ersätta Texall AB:s kostnader å målet i HovR:n med skäliga ansedda 10 000 kr, allt i ombudsarvode, jämte 6 procent ränta från denna dag tills betalning sker.

SE-banken anförde besvär och yrkade, att kronofogdemyndighetens beslut i sin helhet måtte undanröjas eller, i andra hand, att förbudsmeddelandet måtte undanröjas samt att banken måtte befrias från skyldigheten att ersätta Texalls kostnader i HovR:n.

Texall bestred ändring.

Shanghai Commercial Bank, som genom beslut d 30 maj 1983 av HD berättigades att som intervenient på SE-bankens sida inträda i rättegången, biträdde SE-bankens talan.

Parterna fordrade ersättning för rättegångskostnader i HD.

SE-banken anförde att bankens åtaganden under rembursen var i alla avseenden fullgjorda sedan banken accepterat trattan och i telex underrättat den aviserande banken därom. Den accepterade växeln förvarade SE-banken för den aviserande bankens räkning i enlighet med vedertagen internationell praxis. En rembursställande bank hade enligt denna praxis två funktioner: den ena var att fullgöra sitt acceptåtagande, den andra innefattade skyldighet att för den utländska bankens räkning förvara växeln till förfallodagen. Det var för en bank inte någon ovanlig situation att på sådant sätt upprätthålla två olika funktioner. - Banken gjorde vidare gällande, att Polyseiko överlåtit sin rätt till betalning under rembursen till Shanghai Commercial Bank. SE- banken denuntierades om överlåtelsen genom att trattan med den aviserande banken som remittent tillhandahölls SE-banken jämte ett följebrev i vilket den aviserande banken angav: "We have negotiated the undermentioned draft..."

Texall bestred att någon överlåtelse skett och påstod att i vart fall denuntiation inte skett på sätt som gav sakrättsligt skydd gentemot Polyseikos borgenärer. Texall gjorde vidare gällande, att telexmeddelandet inte medförde att växelaccepten var att anse som fullbordad, och framhöll att telexmeddelandet avsändes efter det att SE- banken delgivits kronofogdemyndighetens verkställighetsbeslut.

Svenska Bankföreningen, som av HD beretts tillfälle att avge yttrande i målet, anförde i yttrande d 2 sept 1983 bl a:

Den remburs som förekommer i målet är av ett i internationell handel vanligt slag. För rembursen gäller Internationella Handelskammarens enhetliga regler av år 1974 angående remburser. Reglerna är ett uttryck för den internationella handelns intresse av att remburser följer ensartade regler i olika länder. De har också godtagits av berörda organisationer i 162 länder. På grundval av dessa regler har en fast internationell praxis utvecklats i fråga om remburser. Den aktuella rembursen och också handläggningen av rembursärendet överensstämmer med denna praxis, vilken genomgående tillämpas i Sverige.

Enligt rembursvillkoren - vilka i detta avseende överensstämmer med vad som är vanligt i svenska remburser - skulle den utländske leverantören presentera en tratta dragen på den svenska bank, som öppnat rembursen. Då betalning inte skall erläggas kontant vid presentation av dokument utan - som i detta fall - viss tid därefter förutsätter svenska banker regelmässigt presentation av en tratta som skall accepteras av banken. Enligt Internationella Handelskammarens rembursregler är öppnande bank i sådant fall endast skyldig att acceptera en tratta. Föreligger enligt de särskilda villkoren för rembursen inte någon förpliktelse för banken utöver att acceptera trattan och har banken accepterat denna på ett sådant sätt att en växelrättslig förpliktelse uppkommit är rembursen avslutad. Några rembursrättsliga krav kan alltså därefter inte längre ställas.

Den väsentliga frågan i målet är därför enligt bankföreningens uppfattning om och när förpliktelserna enligt rembursen upphört. När detta skett finns inte längre någon rembursrättslig förpliktelse som kan beläggas med kvarstad.

HovR:n synes i målet ha ansett att banken inte gjort allt vad som behövts för att en växelrättslig förpliktelse skolat uppkomma i och med att den accepterade växeln inte utlämnats. Bankföreningen delar inte denna uppfattning. Enligt rembursvillkoren har banken med bindande verkan åtagit sig att acceptera en tratta. Något åtagande därutöver med avseende på växeln har banken inte gjort. Accepten har fått växelrättslig verkan i vart fall när SE-banken medelst telex underrättade växelremittenten om att banken accepterat trattan (se Eberstein, Den svenska växelrätten, 1934, s 120 not 3). Härefter har banken enligt bankföreningens uppfattning varit växelrättsligt förpliktad gentemot växelremittenten. Enligt rembursvillkoren och de enhetliga rembursreglerna var banken inte skyldig att utge växeln till remittenten. Detta var enligt bankföreningens uppfattning alltså inte heller ett krav för att en växelrättslig förpliktelse skulle uppkomma. Som en jämförelse kan pekas på 22 § 2 st skuldebrevslagen och vad Walin anför om denna bestämmelse (Walin, Lagen om skuldebrev m m, 1977, s 167 och 168). Bankföreningen kan på grund av det nu anförda inte dela HovR:ns uppfattning att ett utlämnande av växeln hade måst ske.

Som en bakgrund till det senast anförda må framhållas att det i samband med remburser är vanligt och praktiskt att den bank, som öppnat en remburs, efter att ha accepterat en tratta ligger kvar med växeln, eftersom betalning skall ske hos den öppnande banken. En sådan ordning att fram till betalningen låta växeln ligga kvar hos accepterande bank överensstämmer också med fast svensk och internationell praxis. Det förekommer regelmässigt såsom en del av normal bankverksamhet att banker ombesörjer sina kunders ekonomiska mellanhavanden med bortseende från partsställning gentemot kunden i andra sammanhang. När, som i detta fall, växelremittenten är en annan bank är det som ett led i ett fungerande internationellt banksamarbete naturligt att den svenska banken efter telexavisering om att banken accepterat trattan ligger kvar med växeln. Detta har skett enligt den hävdvunna ordningen och alltså enligt remittentbankens önskemål. Om den accepterande banken skulle vara tvungen att översända växeln efter att ha accepterat trattan, skulle detta innebära den omgången att remittenten fick sända växeln tillbaka till den accepterande banken för betalning. Dylika växlar skulle i så fall i stort antal behöva sändas fram och åter mellan parter i olika länder och risken för att en växel inte skulle komma fram i tid vore mycket besvärande. Härvid bör anmärkas att dylika växlar ofta löper på kort tid.

HovR:n har påpekat att rätten att kräva fullgörelse av åtaganden under rembursen tillkommer benefidenten. Detta är naturligtvis riktigt. Genom att på SE-banken dra den aktuella trattan har beneficienten emellertid påkallat att banken skall fullgöra sitt enda åtagande enligt rembursen, nämligen att acceptera trattan.

Bankföreningen anser alltså att samtliga förpliktelser enligt rembursen har fullgjorts. Det har därefter inte längre funnits kvar någon förpliktelse enligt rembursen. Alltså har det inte funnits någon remburs att belägga med kvarstad.

Med hänvisning till det anförda anser bankföreningen att SE-bankens i målet förda talan skall vinna HD:s gillande.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Brusewitz, hemställde i betänkande att HD måtte meddela följande beslut: Skäl. I HD har upplysts att TR:n d 19 jan 1983 meddelat tredskodom i det mål, vari TR:n fattat sitt kvarstadsbeslut d 19 okt 1982, samt att kronofogdemyndigheten genom beslut d 8 och 18 april 1983 på grund av tredskodomen verkställt utmätning av den fordran som blivit kvarstadsbelagd.

Vid angivna förhållande har frågan om kvarstad förfallit.

I fråga om rättegångskostnaderna är att beakta följande.

Av handlingarna i målet framgår att Polyseiko utställt en 45 dagars siktväxel dragen på Skandinaviska Enskilda Banken med Shanghai Commercial Bank som remittent, att Polyseiko av Shanghai Commercial Bank gjort sig betald för leveransen av jackorna samt att Shanghai Commercial Bank tillsammans med övriga dokument under rembursen översänt växeln till Skandinaviska Enskilda Banken för accept. Genom detta förfarande måste anses att Polyseiko överlåtit sin rätt till betalning enligt rembursen till Shanghai Commercial Bank samt att denna bank genom att översända växeln till Skandinaviska Enskilda Banken underrättat sistnämnda bank om överlåtelsen. Polyseiko har sålunda efter d 18 okt 1982 ej varit ägare till ifrågavarande rembursfordran, varför kronofogdemyndighetens beslut d 29 okt 1982 ej bort meddelas.

På grund av det anförda bör, oavsett att frågan om kvarstad numera förfallit, Skandinaviska Enskilda Banken befrias från skyldighet att ersätta Texall AB för rättegångskostnader i HovR:n samt Texall AB förpliktas att ersätta Skandinaviska Enskilda Banken och Shanghai Commercial Bank för rättegångskostnader i HD.

Slut. HD finner vidare yttrande i kvarstadsfrågan ej erforderligt.

Beträffande rättegångskostnaderna ändras HovR:ns beslut sålunda att Skandinaviska Enskilda Banken befrias från skyldighet att ersätta Texall AB härför.

Texall AB skall ersätta Skandinaviska Enskilda Banken och Shanghai Commercial Bank för rättegångskostnader i HD, Skandinaviska Enskilda Banken med 10 000 kr utgörande ombudsarvode samt Shanghai Commercial Bank med 54 029 kr, varav 51 310 kr utgör ombudsarvode. Ä rättegångskostnaderna skall utgå 6 procent årlig ränta från dagen för HD:s beslut till dess betalning sker.

HD (JustR:n Holmberg, Broomé och Gad) fattade följande slutliga beslut:

Skäl. Bakgrunden till det verkställighetsbeslut som dragits under HD:s prövning framgår av vad HovR:n i sitt beslut redovisat under rubriken "redogörelse för saken". Som komplettering därtill må antecknas att vad som enligt kronofogdemyndighetens beslut d 29 okt 1982 kvarstadsbelades angavs vara Polyseikos "fordran å Texall AB genom rembursfordran nr 5834-52721, att utbetalas av Skandinaviska Enskilda Bankens rembursavdelning".

Det mål mellan Texall och Polyseiko vari TR:ns kvarstadsbeslut meddelats d 19 okt 1982 ledde sedermera i anledning av Polyseikos utevaro från muntlig förberedelse till tredskodom mot Polyseiko, som ålades att till Texall utge 340 000 hongkongdollar jämte ränta och rättegångskostnader. Det förordnades också att TR:ns kvarstadsbeslut skulle bestå.

Genom beslut d 8 och 18 april 1983 verkställde kronofogdemyndigheten på grund av tredskodomen utmätning av den fordran som blivit kvarstadsbelagd genom överklagade beslutet. I följd härav har sistnämnda beslut förfallit.

Oavsett det sist sagda föranleder frågan om fördelningen av rättegångskostnaderna att till bedömning upptas spörsmålet vilken part som i förevarande mål bör anses som vinnande resp förlorande (jfr NJA 1979 s 769).

Enligt de för rembursen gällande reglerna har det ålegat SE-banken att, om rembursvillkoren uppfyllts, acceptera trattor på rembursbeloppet. Den sålunda utformade betalningsskyldigheten har ursprungligen gällt till förmån för beneficienten i rembursförhållandet, Polyseiko. Bankerna har emellertid i målet gjort gällande att betalningsrätten övergått på Shanghai Commercial Bank (Shanghaibanken) endera genom en överlåtelse av denna rätt redan före den tidpunkt då företrädare för SE-banken tecknade acceptförklaring på trattan eller genom en giltig växelförbindelse från SE-bankens sida till förmån för Shanghaibanken som växelborgenär.

Kronofogdemyndighetens beslut d 19 okt 1982 om förbud för SE-banken att utge betalning för rembursen är något oklart till sin innebörd. Beslutet torde emellertid få uppfattas som en sådan provisorisk åtgärd inför verkställighet av beslut om kvarstad som avses i 6 kap 12 §, jämförd med 6 kap 3 § och 16 kap 13 § UB. Under sådana omständigheter måste meddelande om den åberopade överlåtelsen ha nått SE-banken resp bindande växelutfästelse ha kommit till stånd, innan SE-banken fick del av beslutet d 19 okt, för att hinder skall ha förelegat för beslut d 29 okt 1982 om att belägga betalningsanspråket med kvarstad till förmån för Polyseikos borgenärer, i detta fall Texall.

Handlingarna i målet utvisar att en tratta dragits av Polyseiko på SE- banken med angivande av Shanghaibanken som remittent och att denna tratta d 18 okt 1982 har kommit SE-banken tillhanda jämte, förutom dokumenten i rembursärendet, ett meddelande från Shanghaibanken att denna bank hade "negotierat" trattan. Bankerna, som påstått att Polyseiko i särskilda handlingar har överlåtit betalningsrätten under rembursen till Shanghaibanken, har gjort gällande att vad sålunda har förekommit utgjort underrättelse till SE-banken om överlåtelsen.

Tillämpliga växelrättsliga grunder får emellertid anses innebära att en växelutställare i förhållande till växelbetalaren i princip är berättigad att återkalla dennes uppdrag att betala till remittenten eller hans rättsinnehavare intill dess växeln har blivit accepterad, och detta även för det fall att växelbetalaren har kännedom om det skuldförhållande som föranlett utställandet av växeln till remittenten. Den utredning om internationell praxis i rembursärenden som har förebragts i målet ger - mot bakgrund av det sagda - inte tillräckligt stöd för att tillägga översändandet från remittenten, Shanghaibanken, av trattan med det därvid fogade meddelandet samt rembursdokumenten innebörden av en underrättelse om en bindande överlåtelse av betalningsanspråket gentemot SE-banken enligt rembursen. Den överlåtelse av anspråket till Shanghaibanken som kan ha föregått översändandet av trattan till SE-banken har alltså inte kunnat göras gällande mot Polyseikos kvarstadsborgenärer.

Såvitt gäller den påstådda växelförbindelsen framgår av utredningen att företrädare för SE-banken d 18 okt 1982 tecknade accept på den översända trattan och att banken d 20 okt genom telex underrättade Shanghaibanken som remittent härom. SE-banken har uppgett att den - i överensstämmelse med internationell bankpraxis i rembursärenden av aktuell typ - efter accepten förvarade växeln för Shanghaibankens räkning och på dess uppdrag.

Av 29 § växellagen får anses följa att växelrättslig förpliktelse för växelbetalaren uppkommer antingen genom att växeln utges eller, om så inte sker, genom att växelbetalaren skriftligen underrättar växelinnehavaren eller någon växelgäldenär; ansvaret gäller i sistnämnda fall endast i förhållande till den som erhållit underrättelsen. Med skriftlig underrättelse bör likställas telegram, telex och annat sådant meddelande. Användningen av meddelanden av angivet slag torde ge tillräckligt utrymme för en enkel och smidig hantering av växlar inom ramen för bankernas handläggning av internationella rembursärenden.

I enlighet med det sagda kan en giltig växelförbindelse för SE-banken i förhållande till Shanghaibanken som växelborgenär ha uppkommit först i och med att SE-banken d 20 okt underrättade Shanghaibanken om accepten. Vid denna tidpunkt hade emellertid SE-banken redan fått del av kronofogdemyndighetens beslut d 19 okt. SE-banken har därför i kvarstadsärendet inte i förhållande till Polyseikos borgenärer ägt åberopa den påstådda växelförbindelsen.

Sammanfattningsvis innebär det anförda att, som HovR:n har funnit, hinder mot den verkställighet som kronofogdemyndighetens beslut d 29 okt 1982 innefattar inte har förelegat. Härav följer att SE-banken är skyldig att stå för Texalls kostnader i målet och att Shanghaibanken har att svara för den särskilda kostnad som har orsakats nämnda bolag i HD av interventionen.

Slut. HD finner vidare yttrande i kvarstadsfrågan ej erforderligt.

HD fastställer HovR:ns beslut beträffande rättegångskostnaderna.

Texall AB tillerkänns ersättning för sina rättegångskostnader i HD, avseende ombudsarvode, med 10 000 kr att utges av Skandinaviska Enskilda Banken och med 10 000 kr att utges av Shanghai Commercial Bank. På dessa belopp skall utgå 6 procent årlig ränta från dagen för HD:s beslut till dess betalning sker.

JustR:n Mannerfelt, referent, och Bengtsson var skiljaktiga i själva saken på sätt framgår av följande yttranden.

JustR Mannerfelt anförde: Vad majoriteten uttalat i de fyra första styckena av skälen överensstämmer med min uppfattning. Fortsättningsvis bör enligt min åsikt skälen vara följande.

Enligt artikel 3 a 2 i Internationella Handelskammarens enhetliga regler av år 1974 angående remburser har det ålegat SE-banken att, om rembursvillkoren uppfyllts, acceptera trattor på rembursbeloppet. Utredningen i målet visar att en tratta dragits av Polyseiko på SE- banken med angivande av Shanghai Commercial Bank som remittent, att denna tratta d 18 okt 1982 kommit SE-banken tillhanda jämte, förutom dokumenten i rembursärendet, ett meddelande från Shanghai Commercial Bank att denna bank negotierat trattan samt att företrädare för SE- banken samma dag påtecknat växelaccept. Avfattningen av Shanghai Commercial Banks nämnda meddelande utvisar att denna bank inte handlade i kraft av endast ett inkassouppdrag utan för egen räkning såsom borgenär.

Parentetiskt är att notera att SE-banken d 20 okt 1982 per telex underrättade Shanghai Commercial Bank om den gjorda accepten, ett meddelande som dock i följd av de dagen dessförinnan meddelade besluten om betalningsförbud saknar rättslig verkan (6 kap 12 och 3 §§ samt 16 kap 13 § UB).

Vid ovan angivna förhållanden får SE-banken d 18 okt 1982 anses ha denuntierats att Shanghai Commercial Bank var rätt borgenär i avseende på rembursbeloppet. SE-bankens förpliktelse bestod därefter enligt rembursvillkoren i att acceptera trattan, något som enligt det förut sagda skedde d 18 okt 1982; SE-banken ansåg sig därefter inneha den accepterade växeln för Shanghai Commercial Banks räkning. Enligt vad som framgår av bankföreningens yttrande stämmer det nu angivna förfarandet och synsättet med internationell bankpraxis (jfr Gorton, Rembursrätt, 1980 s 107 f och s 52 not 18).

För remburssystemets effektivitet är det i och för sig angeläget att inte i inhemsk rätt sådana regler skall anses gälla som lägger hinder i vägen för vad som tillämpas i internationell bankpraxis. Nationella sakrättsliga regler kan innebära fara för dylik komplikation (se Gorton a. a. s 173 f).

Enligt svensk växelrätt gäller som huvudregel att en accept för att få verkan skall utges eller att underrättelse om accepten sker (Eberstein, Den svenska växelrätten s 119 f). I förevarande fall har såsom framgått i det föregående inte skett utgivande och ej heller underrättelse som kunnat få rättslig verkan.

Emellertid återstår frågan om det från sakrättslig synpunkt kan anses godtagbart att en bank - som tecknat accept före den kritiska tidpunkten - efter accepten kan anses ha innehaft växeln uteslutande för den betalningsberättigades räkning. Detta skulle innebära att man godtar att en bank kan ha en dubbelfunktion så att den kan agera både som företrädare för sitt egenintresse och som företrädare för sin avtalskontrahent. En kvasitradition skulle i så fall anses komma till stånd i och med att banken vidtagit en åtgärd (här accepten) som visar att den erkänner avtalskontrahenten som berättigad borgenär och som en sin huvudman i ett uppdragsförhållande. Ett lagstadgat erkännande av att bank kan rätteligen inneha en dylik dubbelfunktion erbjuder 22 § 2 st skuldebrevslagen. Den princip som detta stadgande ger uttryck åt anser jag kunna och böra betraktas som en allmän rättsgrundsats vilken i och för sig har något oviss räckvidd men i allt fall kan godtagas som vägledande för fall av nu förevarande art, vari omvittnad internationell praxis utvisar att det är ett sådant handlingsmönster man följer inom rembursväsendet.

Jag vill alltså godtaga att SE-banken efter accepten med laga verkan innehaft växeln uteslutande för Shanghai Commercial Banks räkning. Tilläggas bör att i förhållanden banker emellan ett utnyttjande av möjligheten för den värdepappersförvarande banken att jämlikt 29 § växellagen utstryka sin accept framstår som så totalt verklighetsfrämmande att den kan lämnas ur räkningen.

SE-banken får sålunda efter denuntiationen och accepten anses som ett led i bankrörelsen ha innehaft växeln för Shanghai Commercial Banks räkning.

Av det anförda följer att enligt min mening vid tiden för verkställigheten av kvarstaden SE-banken rätteligen icke i förhållande till Polyseiko hade någon penningskuld som kunde beläggas med kvarstad. Vid sådant förhållande är Texall AB pliktigt att stå för motsidans rättegångskostnader i målet.

Jag ansluter mig följaktligen till det slut som betänkandet innehåller.

JustR Bengtsson anförde: Den betalningsförpliktelse som ålåg SE-banken enligt rembursavtalet har uteslutande bestått i att banken, om rembursvillkoren uppfylldes, skulle acceptera en 45 dagars siktväxel dragen på banken.

Av utredningen framgår att en sådan tratta dragits av Polyseiko på SE- banken med angivande av Shanghai Commercial Bank som remittent och d 18 okt 1982 kommit SE-banken tillhanda jämte rembursdokumenten och ett meddelande från Shanghaibanken, att denna bank negotierat trattan och dokumenten; avfattningen av meddelandet har utvisat att Shanghaibanken handlade för egen räkning som borgenär. Härigenom får SE-banken anses ha blivit denuntierad om att rätten att kräva betalning på grund av rembursen tillkom Shanghaibanken.

Vidare är utrett att företrädare för SE-banken d 18 okt 1982 tecknat accept på växelhandlingen. Banken har oemotsagt uppgivit att den därefter behållit handlingen på Shanghaibankens vägnar - ett förfarande som, enligt vad som framgår bl a av bankföreningens yttrande, stämmer med internationell bankpraxis.

I detta läge kan Polyseiko - oavsett om växelansvar redan uppkommit för SE-banken - inte anses ha varit berättigat att med verkan mot Shanghaibanken återkalla sitt betalningsuppdrag till SE-banken och kräva annan fullgörelse enligt rembursen. Vid tiden för verkställigheten d 19 okt 1982 har Polyseiko därför inte haft något betalningsanspråk gentemot SE-banken som kunde beläggas med kvarstad för Polyseikos skuld. På grund härav skall Texall stå för motsidans rättegångskostnader i målet.

Jag ansluter mig alltså liksom referenten till det slut betänkandet innehåller.

Metadata

Domstol
Högsta Domstolen
Avgörandedatum
1984-09-10
Målnummer
Ö1795-82
Lagrum
6 kap. 12 § utsökningsbalken (1981:774)
6 kap. 3 § utsökningsbalken (1981:774)
16 kap. 13 § utsökningsbalken (1981:774)
Rättsfall
NJA 1979 s. 769
Litteratur
Sökord
Remburs
Bank
Beneficient
Accept
Kvarstad
Fordran
Källa
Domstolsverket
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation