NJA 1984 s. 627

Domskäl

Skäl. Som grund för sin talan i HovR:n har SE-banken anfört bl a följande: Rembursen föreskriver att förmånstagaren förutom skeppningsdokument skall presentera en 45 dagars siktväxel dragen på SE- banken. På bolagets begäran hade SE-banken friställt den levererade varan innan de under rembursen föreskrivna skeppningsdokumenten hade nått SE-banken och kunnat granskas. Detta innebar att SE-banken mot Polyseiko och den aviserande banken förlorat rätten att avvisa dokument som ej överensstämde med rembursvillkoren. När dokumenten mottogs hade SE-banken därför att fullgöra den prestationsskyldighet som ålåg den under rembursen, nämligen att acceptera en 45 dagars siktväxel dragen på SE-banken. Dokumenten under rembursen kom SE-banken tillhanda d 18 okt 1982, dvs samma dag som friställandet av varan skedde men efter tidpunkten för friställandet. Då SE-banken enligt rembursvillkoren har accepterat en av Polyseiko på SE-banken dragen tratta på 300 768:55 hongkongdollar med den aviserande banken som remittent är SE-bankens enda förpliktelse under rembursen numera att erlägga växelbeloppet till den aviserande banken. Polyseiko har således ingen fordran på SE-banken som kan beläggas med kvarstad. Ej heller har Polyseiko någon annan rätt mot SE-banken som kan motivera förbudsmeddelandet. För att remburssystemet skall fungera internationellt förutsätts, att inte något lands nationella lagstiftning eller nationella myndigheter kan kränka betalningstransaktionens fortgång genom att exempelvis tillåta kvittning, utmätning eller kvarstad av rembursbeloppen.

Bolaget har anfört bl a följande: Det råder ingen tvekan om att Polyseiko i sin egenskap av beneficient är den till vilken SE-bankens åtagande enligt rembursen riktar sig. De krav som kan ställas på SE- banken enligt rembursen utgör således enligt remburshandlingarna Polyseikos egendom. Rembursen innebär en skyldighet för SE-banken att, under förutsättning att vissa villkor uppfylles, fullgöra en betalningsskyldighet genom att acceptera en växel utställd av beneficienten och dragen på SE-banken. Polyseiko har haft möjlighet att sätta såväl bolaget självt som annan som remittent. Att varorna friställes, har i detta hänseende ingen annan betydelse än att SE- bankens skyldighet gentemot beneficienten Polyseiko att acceptera en på SE-banken dragen växel blivit ovillkorad såtillvida att SE-banken genom friställandet fråntagits möjligheterna att framställa några invändningar beträffande rembursvillkorens rätta uppfyllande. Den omständigheten att skyldigheten att acceptera den ifrågavarande växeln inte längre är avhängig diverse övriga omständigheter innebär dock inte att det är någon annan än beneficienten Polyseiko som har rätt att kräva att SE- banken fullgör denna skyldighet. Polyseikos rättigheter enligt rembursen gentemot SE-banken har inte upphört och ersatts med en växelrätt för remittenten enligt den accepterade växeln. Enligt växelrättsliga regler krävs nämligen, att acceptförklaringen är fullbordad för att trassaten skall anses ha påtagit sig skyldigheten att infria växeln. Acceptförklaringen är inte fullbordad redan vid påtecknandet av växeln utan först genom att den accepterade växeln ges ut till växelinnehavaren. Rätten att påkalla utlämnande av växeln, vilken rättighet direkt hänför sig till rembursen, tillkommer beneficienten Polyseiko och detta även om annan än Polyseiko angivits som remittent. Den ifrågavarande växeln har uppenbarligen inte överlämnats vare sig till Polyseiko eller till remittenten. Att remburssystemet bör vara en säker typ av internationell betalningsförmedling utgör inte en omständighet av den karaktären att den kan sätta nationell lagstiftning och nationella myndigheters beslut ur spel.

SE-banken har i påminnelser anfört bl a: Polyseiko har genom att insätta den aviserande banken som remittent på den i rembursvillkoren föreskrivna växeln avhänt sig rätten till betalning under rembursen. Rätten till betalning tillkommer därför uteslutande den aviserande banken. Trattan påtecknades av behörig företrädare för SE-banken så snart detta kunde ske d 18 okt 1982. Den aviserande banken underrättades i telexmeddelande d 20 okt 1982 om accepten. Det är riktigt att växelhandlingen inte har överlämnats till den aviserande banken. Sådant överlämnande saknar betydelse i detta fall eftersom denna bank underrättats om SE-bankens accept.

HovR:n gör följande prövning.

HovR:n, som på grund av bestämmelserna i 18 kap 2 § UB finner att SE- banken är berättigad att föra talan mot överklagade beslutet, antecknar som ostridigt att Internationella Handelskammarens enhetliga regler av år 1974 angående remburser är tillämpliga i målet. Enligt artikel 3 a 2 i dessa regler åligger det den öppnande banken att acceptera trattor, om rembursen avser acceptering av den öppnande banken. SE-banken har inte utgivit den av beneficienten Polyseiko utställda växeln och kan inte heller genom att per telex underrätta remittenten, den aviserande banken, om sin accept anses ha fullgjort sina åtaganden under rembursen. Rätten att kräva sådan fullgörelse tillkommer beneficienten. Denna rätt kan Polyseiko inte anses ha slutgiltigt avhänt sig genom att insätta den aviserande banken som remittent. Vid sådant förhållande föreligger ej hinder mot den verkställighet som överklagade beslutet innefattar.

HovR:ns avgörande. Besvären lämnas utan bifall.

Skandinaviska Enskilda Banken förpliktas ersätta Texall AB:s kostnader å målet i HovR:n med skäliga ansedda 10 000 kr, allt i ombudsarvode, jämte 6 procent ränta från denna dag tills betalning sker.

SE-banken anförde besvär och yrkade, att kronofogdemyndighetens beslut i sin helhet måtte undanröjas eller, i andra hand, att förbudsmeddelandet måtte undanröjas samt att banken måtte befrias från skyldigheten att ersätta Texalls kostnader i HovR:n.

Texall bestred ändring.

Shanghai Commercial Bank, som genom beslut d 30 maj 1983 av HD berättigades att som intervenient på SE-bankens sida inträda i rättegången, biträdde SE-bankens talan.

Parterna fordrade ersättning för rättegångskostnader i HD.

SE-banken anförde att bankens åtaganden under rembursen var i alla avseenden fullgjorda sedan banken accepterat trattan och i telex underrättat den aviserande banken därom. Den accepterade växeln förvarade SE-banken för den aviserande bankens räkning i enlighet med vedertagen internationell praxis. En rembursställande bank hade enligt denna praxis två funktioner: den ena var att fullgöra sitt acceptåtagande, den andra innefattade skyldighet att för den utländska bankens räkning förvara växeln till förfallodagen. Det var för en bank inte någon ovanlig situation att på sådant sätt upprätthålla två olika funktioner. - Banken gjorde vidare gällande, att Polyseiko överlåtit sin rätt till betalning under rembursen till Shanghai Commercial Bank. SE- banken denuntierades om överlåtelsen genom att trattan med den aviserande banken som remittent tillhandahölls SE-banken jämte ett följebrev i vilket den aviserande banken angav: "We have negotiated the undermentioned draft..."

Texall bestred att någon överlåtelse skett och påstod att i vart fall denuntiation inte skett på sätt som gav sakrättsligt skydd gentemot Polyseikos borgenärer. Texall gjorde vidare gällande, att telexmeddelandet inte medförde att växelaccepten var att anse som fullbordad, och framhöll att telexmeddelandet avsändes efter det att SE- banken delgivits kronofogdemyndighetens verkställighetsbeslut.

Svenska Bankföreningen, som av HD beretts tillfälle att avge yttrande i målet, anförde i yttrande d 2 sept 1983 bl a:

Den remburs som förekommer i målet är av ett i internationell handel vanligt slag. För rembursen gäller Internationella Handelskammarens enhetliga regler av år 1974 angående remburser. Reglerna är ett uttryck för den internationella handelns intresse av att remburser följer ensartade regler i olika länder. De har också godtagits av berörda organisationer i 162 länder. På grundval av dessa regler har en fast internationell praxis utvecklats i fråga om remburser. Den aktuella rembursen och också handläggningen av rembursärendet överensstämmer med denna praxis, vilken genomgående tillämpas i Sverige.

Enligt rembursvillkoren - vilka i detta avseende överensstämmer med vad som är vanligt i svenska remburser - skulle den utländske leverantören presentera en tratta dragen på den svenska bank, som öppnat rembursen. Då betalning inte skall erläggas kontant vid presentation av dokument utan - som i detta fall - viss tid därefter förutsätter svenska banker regelmässigt presentation av en tratta som skall accepteras av banken. Enligt Internationella Handelskammarens rembursregler är öppnande bank i sådant fall endast skyldig att acceptera en tratta. Föreligger enligt de särskilda villkoren för rembursen inte någon förpliktelse för banken utöver att acceptera trattan och har banken accepterat denna på ett sådant sätt att en växelrättslig förpliktelse uppkommit är rembursen avslutad. Några rembursrättsliga krav kan alltså därefter inte längre ställas.

Den väsentliga frågan i målet är därför enligt bankföreningens uppfattning om och när förpliktelserna enligt rembursen upphört. När detta skett finns inte längre någon rembursrättslig förpliktelse som kan beläggas med kvarstad.

HovR:n synes i målet ha ansett att banken inte gjort allt vad som behövts för att en växelrättslig förpliktelse skolat uppkomma i och med att den accepterade växeln inte utlämnats. Bankföreningen delar inte denna uppfattning. Enligt rembursvillkoren har banken med bindande verkan åtagit sig att acceptera en tratta. Något åtagande därutöver med avseende på växeln har banken inte gjort. Accepten har fått växelrättslig verkan i vart fall när SE-banken medelst telex underrättade växelremittenten om att banken accepterat trattan (se Eberstein, Den svenska växelrätten, 1934, s 120 not 3). Härefter har banken enligt bankföreningens uppfattning varit växelrättsligt förpliktad gentemot växelremittenten. Enligt rembursvillkoren och de enhetliga rembursreglerna var banken inte skyldig att utge växeln till remittenten. Detta var enligt bankföreningens uppfattning alltså inte heller ett krav för att en växelrättslig förpliktelse skulle uppkomma. Som en jämförelse kan pekas på 22 § 2 st skuldebrevslagen och vad Walin anför om denna bestämmelse (Walin, Lagen om skuldebrev m m, 1977, s 167 och 168). Bankföreningen kan på grund av det nu anförda inte dela HovR:ns uppfattning att ett utlämnande av växeln hade måst ske.

Som en bakgrund till det senast anförda må framhållas att det i samband med remburser är vanligt och praktiskt att den bank, som öppnat en remburs, efter att ha accepterat en tratta ligger kvar med växeln, eftersom betalning skall ske hos den öppnande banken. En sådan ordning att fram till betalningen låta växeln ligga kvar hos accepterande bank överensstämmer också med fast svensk och internationell praxis. Det förekommer regelmässigt såsom en del av normal bankverksamhet att banker ombesörjer sina kunders ekonomiska mellanhavanden med bortseende från partsställning gentemot kunden i andra sammanhang. När, som i detta fall, växelremittenten är en annan bank är det som ett led i ett fungerande internationellt banksamarbete naturligt att den svenska banken efter telexavisering om att banken accepterat trattan ligger kvar med växeln. Detta har skett enligt den hävdvunna ordningen och alltså enligt remittentbankens önskemål. Om den accepterande banken skulle vara tvungen att översända växeln efter att ha accepterat trattan, skulle detta innebära den omgången att remittenten fick sända växeln tillbaka till den accepterande banken för betalning. Dylika växlar skulle i så fall i stort antal behöva sändas fram och åter mellan parter i olika länder och risken för att en växel inte skulle komma fram i tid vore mycket besvärande. Härvid bör anmärkas att dylika växlar ofta löper på kort tid.

HovR:n har påpekat att rätten att kräva fullgörelse av åtaganden under rembursen tillkommer benefidenten. Detta är naturligtvis riktigt. Genom att på SE-banken dra den aktuella trattan har beneficienten emellertid påkallat att banken skall fullgöra sitt enda åtagande enligt rembursen, nämligen att acceptera trattan.

Bankföreningen anser alltså att samtliga förpliktelser enligt rembursen har fullgjorts. Det har därefter inte längre funnits kvar någon förpliktelse enligt rembursen. Alltså har det inte funnits någon remburs att belägga med kvarstad.

Med hänvisning till det anförda anser bankföreningen att SE-bankens i målet förda talan skall vinna HD:s gillande.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Brusewitz, hemställde i betänkande att HD måtte meddela följande beslut: Skäl. I HD har upplysts att TR:n d 19 jan 1983 meddelat tredskodom i det mål, vari TR:n fattat sitt kvarstadsbeslut d 19 okt 1982, samt att kronofogdemyndigheten genom beslut d 8 och 18 april 1983 på grund av tredskodomen verkställt utmätning av den fordran som blivit kvarstadsbelagd.

Vid angivna förhållande har frågan om kvarstad förfallit.

I fråga om rättegångskostnaderna är att beakta följande.

Av handlingarna i målet framgår att Polyseiko utställt en 45 dagars siktväxel dragen på Skandinaviska Enskilda Banken med Shanghai Commercial Bank som remittent, att Polyseiko av Shanghai Commercial Bank gjort sig betald för leveransen av jackorna samt att Shanghai Commercial Bank tillsammans med övriga dokument under rembursen översänt växeln till Skandinaviska Enskilda Banken för accept. Genom detta förfarande måste anses att Polyseiko överlåtit sin rätt till betalning enligt rembursen till Shanghai Commercial Bank samt att denna bank genom att översända växeln till Skandinaviska Enskilda Banken underrättat sistnämnda bank om överlåtelsen. Polyseiko har sålunda efter d 18 okt 1982 ej varit ägare till ifrågavarande rembursfordran, varför kronofogdemyndighetens beslut d 29 okt 1982 ej bort meddelas.

På grund av det anförda bör, oavsett att frågan om kvarstad numera förfallit, Skandinaviska Enskilda Banken befrias från skyldighet att ersätta Texall AB för rättegångskostnader i HovR:n samt Texall AB förpliktas att ersätta Skandinaviska Enskilda Banken och Shanghai Commercial Bank för rättegångskostnader i HD.

Slut. HD finner vidare yttrande i kvarstadsfrågan ej erforderligt.

Beträffande rättegångskostnaderna ändras HovR:ns beslut sålunda att Skandinaviska Enskilda Banken befrias från skyldighet att ersätta Texall AB härför.

Texall AB skall ersätta Skandinaviska Enskilda Banken och Shanghai Commercial Bank för rättegångskostnader i HD, Skandinaviska Enskilda Banken med 10 000 kr utgörande ombudsarvode samt Shanghai Commercial Bank med 54 029 kr, varav 51 310 kr utgör ombudsarvode. Ä rättegångskostnaderna skall utgå 6 procent årlig ränta från dagen för HD:s beslut till dess betalning sker.

HD (JustR:n Holmberg, Broomé och Gad) fattade följande slutliga beslut:

Skäl. Bakgrunden till det verkställighetsbeslut som dragits under HD:s prövning framgår av vad HovR:n i sitt beslut redovisat under rubriken "redogörelse för saken". Som komplettering därtill må antecknas att vad som enligt kronofogdemyndighetens beslut d 29 okt 1982 kvarstadsbelades angavs vara Polyseikos "fordran å Texall AB genom rembursfordran nr 5834-52721, att utbetalas av Skandinaviska Enskilda Bankens rembursavdelning".

Det mål mellan Texall och Polyseiko vari TR:ns kvarstadsbeslut meddelats d 19 okt 1982 ledde sedermera i anledning av Polyseikos utevaro från muntlig förberedelse till tredskodom mot Polyseiko, som ålades att till Texall utge 340 000 hongkongdollar jämte ränta och rättegångskostnader. Det förordnades också att TR:ns kvarstadsbeslut skulle bestå.