NJA 1984 s. 662

Domskäl

TR:n (ordf rådmannen Ekström) anförde i dom d 25 jan 1982:

T.O. har erkänt att han - sedan han vid ett tidigare tillfälle på bank i Köpenhamn insatt resevaluta för sin familj med anledning av att en tillämnad charterresa med Spies icke kommit till stånd - från bank i Köpenhamn uttagit sitt tillgodohavande för användande vid semesterresa söderut. Han kunde dock ej vitsorda beloppets storlek. Han hade icke då känt till förbudet att sätta in pengar på utländsk bank liksom ej heller förbudet att taga ut samma tillgodohavande utan riksbankens tillstånd. Gällande ordning föreföll honom besynnerlig, eftersom han hade varit berättigad att förbruka hela resekapitalet utomlands, om han så önskat. Genom att använda det för semesterresa avsatta beloppet hade han inte behövt utföra ny valuta från Sverige.

Domskäl. Genom den av åklagaren förebragta bevisningen sammanställd med T.O:s egna uppgifter är styrkt att det tillgodohavande som T.O. uttagit från bank i Köpenhamn är identiskt med det belopp som avses med åtalet.

T.O:s åtgärd att insätta pengar på vederbörande bank omfattas icke av åtalet.

T.O:s förklaring att han svävat i villfarelse om innehållet i valutalagen kan icke enligt gällande rätt befria honom från ansvar. Å andra sidan anser TR:n att T.O:s förfarande är av förhållandevis oskyldig karaktär. Förverkande bör därför icke ske av högre belopp än som ungefärligen motsvarar upplupen ränta.

Domslut

Domslut. TR:n dömde T.O. jämlikt 6 § 2 st 1) valutaförordningen och 9 § 1 st 1) valutalagen i dess lydelse före d 1 juli 1977 för valutabrott till 25 dagsböter å 30 kr samt förpliktade T.O. att såsom förverkat värde utge 3 000 kr.

Domskäl

Domskäl. T.O. har i HovR:n lämnat uppgifter som i allt väsentligt överensstämmer med vad han anfört vid TR:n.

HovR:n delar TR:ns bedömning i såväl ansvars- som påföljdsfrågan.

Domslut

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns domslut.

T.O. sökte revision och yrkade ogillande av åtalet.

Riksåklagaren bestred ändring.

Riksåklagaren anförde bl a: I 9 § valutalagen stadgades vid tiden för gärningen - i likhet med vad som alltjämt är fallet - straff för brott begånget uppsåtligen eller av grov oaktsamhet mot förbud eller villkor meddelat med stöd av 2 § 1 st 1-7 samma lag. I målet uppkommer frågan om bestämmelsen i 6 § 2 st 1 valutaförordningen meddelats med stöd av 2 § valutalagen.

I fallet NJA 1961 s 253 - det s k målet om brasilienkronorna - fann HD att 6 § 2 st 1 valutaförordningen inte var en föreskrift grundad på 2 § valutalagen och att det var "tveksamt om slutstadgandet i 5 § valutalagen innefattat tillräckligt stöd för utfärdande av förbudet" i 6 § 2 st 1. HD fann likväl att det inte kunde anses uppenbart att stöd saknades i valutalagen för förbudets tillämpning i målet.

Mot bakgrund av HD:s bedömning i 1961 års fall av innebörd att 6 § 2 st 1 valutaförordningen inte var grundad på 2 § valutalagen skulle den slutsatsen kunna dras att förbud enligt 6 § valutaförordningen inte var straffbart vid tiden för den nu ifrågavarande gärningen. En sådan konklusion synes mig emellertid vara alltför vittgående redan med hänsyn till vilka tolkningar rättsfallet i sig erbjuder. Departementschefen hade också tidigare uttalat (prop 1939:290 s 19) att stadgandet i 5 § 3 valutalagen hade "egenskap av allenast en i 5 § införd tillämpningsföreskrift till 2 §". Vid 1975 års lagändring hade departementschefen sagt att avsikten med de föreslagna bestämmelserna var att i valutalagen föreskriva samma påföljder som då angavs i valutaförordningen för den som bröt mot förbud eller villkor som meddelats med stöd av valutalagen. De föreslagna bestämmelserna var inte avsedda att medföra någon ändring i sak. De hade tillkommit i syfte att anpassa valutalagens och valutaförordningens reglering av straff- och förverkandepåföljder till 8 kap 3 § i den nya regeringsformen. Enligt det nämnda lagrummet i regeringsformen skall nämligen föreskrifter om brott och rättsverkan av brott meddelas genom lag. Har riksdagen lämnat regeringen ett bemyndigande att meddela föreskrifter i visst ämne, t ex in- eller utförsel av varor eller andra tillgångar, får regeringen såvitt gäller detta ämne meddela föreskrifter om bötesstraff. Detta framgår av 8 kap 7 § 2 st där det vidare sägs att riksdagen i lag, som innehåller bemyndigande för regeringen, kan - för överträdelse av föreskrift som regeringen meddelar med stöd av bemyndigandet - föreskriva även annan rättsverkan av brott än böter. Sådan rättsverkan av brott är t ex fängelse och förverkande (prop 1975:82 s 34 och prop 1976/77:131 s 15 f).

Den 1 juli 1977, således kort efter T.O:s uttag av pengarna från Finansbanken, rättades lagstiftningen till och 9 § valutalagen fick ett sådant tillägg att den kom att avse också förbud meddelade med stöd av 5 § 3 i valutalagen.

Mot bakgrund bl a av vad sålunda anförts och särskilt departementschefens ovan återgivna uttalanden samt vad som sägs i prop 1976/77:131 s 16 att i förtydligande syfte en hänvisning också till 5 § valutalagen borde införas i 9 § valutalagen, där den centrala straffbestämmelsen återfinns, anser jag att domstolarnas ställningstaganden varit riktiga då de fällt T.O. till ansvar för det påstådda valutabrottet.

HD avgjorde målet efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Jansler, hemställde i betänkande om följande dom:

Domskäl

Domskäl. Som underinstanserna funnit är styrkt att T.O. i strid mot 6 § 2 st 1 valutaförordningen (1959:264) mottagit betalning från valutautlänning i enlighet med vad åklagaren påstått.

Den straffbestämmelse som här kommer i fråga, 9 § 1 st 1 valutalagen (1939:350), stadgade vid tiden för T.O:s handling straff för den som bröt mot förbud eller villkor som meddelats med stöd av vissa bestämmelser i 2 § valutalagen. Såsom HD funnit i rättsfallet NJA 1961 s 253 har emellertid förbudet att mottaga betalning från valutautlänning ej kunnat grundas på någon av dessa bestämmelser. Vid sådant förhållande var T.O:s förfarande ej straffbart. Åtalet skall därför ogillas och yrkandet om förverkande skall lämnas utan bifall.

Domslut

Domslut. Med ändring av HovR:ns domslut ogillar HD åtalet samt lämnar yrkandet om förverkande utan bifall.