Legalitetsprincipen

Den straffrättsliga betydelsen av principen är att ingen får straffas för en handling som vid tidpunkten inte var uttryckligen förbjudet i lag.

Ett grundläggande krav på rättsskipningen inom svensk straffrätt (synonym: legalitetsgrundsatsen), kan uttryckas som två förbud:

1. Förbud mot analog strafflagstillämpning
2. Förbud mot retroaktiv strafflagstillämpning - grundlagstadgat genom RF 2:10 och utvecklat i BrP 5 §.

Legalitetsprincipen har sedan 1994 uttryckligt lagstöd genom 1 kap. 1 § brottsbalken.

Legalitetsprincipen kan även uttryckas genom de latinska uttrycken nullum crimen sine lege (Inget brott utan lag) samt nulla poena sine lege (inget straff utan lag).

Legalitetsprincipen återfinns även som en processrättslig princip i RB 24:23 där den tar sikte på att tvångsprocessuella tvångsmedel skall ha stöd i lag, därigenom skapas rättssäkerhet genom att individen ges en möjlighet till förutsägbarhet.

EU-rättslig betydelse

Legalitetsprincipen tillämpas även inom EU-rätten där den dels har en intern, dels en extern tolkning.

Den interna legalitetsprincipen innebär att de olika institutionerna måste respektera varandras befogenheter och den därpå baserade maktbalansen. Den externa legalitetsprincipen innebär att EU skall verka inom sin kompetens, den kompetens som medlemsstaterna genom fördraget erhållit och inte verka inom andra områden.