NJA 1984 s. 678

Domskäl

TR:n (lagmannen Hedberg, rådmannen Heimer och tingsfiskalen Hansson) anförde i beslut d 31 jan 1983: Yrkanden m m. EECO Tryckimpregnering Aktiebolag försattes i konkurs vid Umebygdens TR d 6 mars 1980. Till förvaltare i konkursen förordnades advokaten B.N.. I konkursen bevakade Svenska Handelsbanken, såvitt nu är av intresse, en fordran enligt byggnadskreditiv nr 72 750 081 på sammanlagt 2 359 914 kr 95 öre jämte upplupen ränta per konkursdagen med förmånsrätt på grund av företagsinteckningar. (Ang bankens bevakning se vidare HD:s beslut nedan; red:s anm.) Mot bevakningen gjordes ingen anmärkning.

B.N. upprättade d 26 april 1982 slutredovisning och utdelningsförslag och kungjorde därefter att handlingarna hölls tillgängliga för granskning fr o m d 11 maj 1982.

I slutredovisningen upptogs som inkomst bl a ett lokaliseringsbidrag från arbetsmarknadsstyrelsen på 901 000 kr. Sedan inkomsterna på sammanlagt 4 410 160 kr 75 öre minskats med utgifterna på sammanlagt 181 228 kr 25 öre återstod 4 228 932 kr 50 öre för utdelning till de bevakande borgenärerna. Enligt utdelningsförslaget erhöll Handelsbanken full utdelning för fordringen enligt byggnadskreditivet med förmånsrätt enligt 5 § 1 st 2 förmånsrättslagen. Även borgenärer med fordringar med allmän förmånsrätt erhöll enligt förslaget full utdelning, medan borgenärer med fordringar utan förmånsrätt erhöll utdelning med 20,02928 procent av de bevakade fordringsbeloppen.

I en skrift, som kom in till TR:n d 9 juni 1982, har Handelsbanken anfört klander mot såväl slutredovisningen som utdelningsförslaget. Banken har yrkat att lokaliseringsbidraget på 901 000 kr inte skall inräknas såsom en tillgång i boet. Vid bifall till denna mot slutredovisningen förda klandertalan har banken förklarat att den sätter ned sin fordran på grund av byggnadskreditivet med motsvarande belopp, ävensom yrkat att utdelningsförslaget återförvisas till förvaltaren, som med beaktande härav och av att det tillgängliga beloppet för utdelning till borgenärer med fordringar med allmän förmånsrätt och utan förmånsrätt minskat med 901 000 kr, har att upprätta ett nytt förslag till utdelning.

B.N. har bestritt bifall till klandertalan mot slutredovisningen. För det fall denna talan skulle bifallas har konkursboet instämt i bankens yrkande om återförvisning av ärendet till förvaltaren för upprättande av nytt utdelningsförslag.

Ingen annan borgenär har hört av sig.

Handelsbanken och konkursboet har fordrat ersättning av varandra för rättegångskostnader i målet om utdelningsklander.

Skäl. Parterna är överens om följande: Efter en ansökan d 25 maj 1978 av EECO, som då var under bildande, beviljade arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) i beslut om preliminärt lokaliseringsstöd d 29 aug 1978 bolaget stöd för investeringar i byggnader och maskiner med 2 703 000 kr, varav 901 000 kr som bidrag för byggnader och återstoden som lån. I beslutet togs Handelsbanken upp som administrerande bank. Handelsbanken lade upp ett byggnadskreditiv för det beviljade stödet. Enligt för stödet gällande "villkor och bestämmelser" skulle det betalas ut i tre delar, den första och andra delen när en tredjedel resp två tredjedelar av de planerade investeringskostnaderna upparbetats samt den sista delen, utgörande bidraget, när investeringen slutredovisats. Innan byggnaden blev klar försattes EECO i konkurs. Sedan den färdigställts av konkursboet och slutbesiktigats ansökte B.N. d 12 mars 1980 hos industridepartementet om regeringens medgivande att det EECO beviljade lokaliseringsbidraget fick utbetalas till konkursboet. I beslut d 27 mars 1980 medgav regeringen att lokaliseringsbidraget på 901 000 kr fick "utbetalas till konkursboets bankförbindelse i avräkning mot det i ärendet upplagda byggnadskreditivet". AMS betalade därefter ut beloppet till Handelsbanken.

Handelsbanken har till stöd för sin talan anfört: Regeringen har i sitt beslut d 27 mars 1980 medgett Handelsbanken och inte konkursboet rätt att uppbära lokaliseringsbidraget. I enlighet härmed har AMS betalat ut beloppet till banken. Trots att beloppet tillkommer banken har B.N. i slutredovisningen under rubriken "Influtit å diverse fordringar, ver 57" bokfört det som en intäkt för boet. Slutredovisningen har därigenom kommit att innefatta 901 000 kr för mycket på tillgångssidan. I utdelningsförslaget har förvaltaren vid bestämmandet av det för utdelning tillgängliga beloppet räknat med ifrågavarande belopp som sedan lagts ut som förskottsutdelning till banken. Genom detta felaktiga förfarande erhåller banken för liten utdelning i konkursen. Banken hävdar att utdelningen i konkursen skall bestämmas efter omräkning av slutredovisningen, varvid det till utdelning tillgängliga beloppet är 901 000 kr mindre eller 3 327 932 kr 50 öre. Som en följd därav nedsätter banken sin fordran enligt byggnadskreditivet med 901 000 kr från i utdelningsförslaget upptagna 2 359 914 kr 95 öre till 1 458 914 kr 95 öre. Lokaliseringsbidraget har felaktigt inräknats i det belopp på 1 283 977 kr som enligt slutredovisningen är tillgängligt för utdelning till borgenärer med fordringar med allmän förmånsrätt och utan förmånsrätt. Även detta belopp skall rätteligen vara 901 000 kr lägre, eller 382 977 kr.

B.N. har till stöd för sitt bestridande av redovisningsklandret anfört i huvudsak följande: I beslutet om preliminärt lokaliseringsstöd angavs EECO som mottagare av stödet. Endast bolaget hade rätt att uppbära stödet. Innan bolaget hann få ut hela beloppet inträffade konkursen. Efter konkursutbrottet färdigställdes byggnaderna i konkursförvaltarens regi. Han tillskrev regeringen d 12 mars 1980 och meddelade att villkoren för att lyfta lokaliseringsbidraget på 901 000 kr, som utgjorde sista tredjedelen av lokaliseringsstödet, var uppfyllda och hemställde om att beloppet skulle betalas ut till konkursboet. Regeringens beslut att det bolaget beviljade lokaliseringsbidraget skulle utbetalas till bolagets bankförbindelse innebar inte att pengarna tillföll banken. Varken bolaget eller - efter konkursbeslutet - konkursboet har överlåtit medlen till den administrerande banken. Inte heller har någon pantförskrivning till förmån för banken skett. Banken har i detta fall avvikit från de rutiner som tillämpas vid administreringen av lokaliseringsstöd. Det är vanligt när kreditivet läggs upp att man upprättar en spärrförbindelse, vilken ger banken rätt att tillgodogöra sig medlen allteftersom de utbetalas. Så har inte skett i detta fall. Eftersom varken överlåtelse eller pantförskrivning har ägt rum tillkommer medlen konkursboet och inte banken.

Handelsbanken har genmält: Regeringen har fattat ett självständigt beslut att utbetalning av lokaliseringsbidraget skulle ske till bolagets bankförbindelse som ostridigt är Handelsbanken. Av beslutet framgår också att medlen skulle avräknas mot det upplagda byggnadskreditivet. Handläggningen av detta ärende har följt de gängse rutiner som tillämpas enligt kungörelsen (1970:180) om statligt regionalpolitiskt stöd och det mellan staten genom AMS och affärsbankerna genom Svenska Bankföreningen d 6 maj 1975 träffade avtalet om samarbete i fråga om administrering av lokaliseringsstöd. Grunden för det konkursbolaget beviljade lokaliseringsstödet är en författning och inte något avtal. Avtalsrättsliga regler är därför inte tillämpliga. I författningen finns inget stadgat som ger konkursboet rätt att uppbära beloppet. Det har för övrigt ingen betydelse om grunden för fordringen skulle vara ett avtal. Även om regeringen felaktigt beslutat att betala ut bidraget till banken tillkommer pengarna banken och inte konkursboet. Konkursboet har således ingen självständig rätt till pengarna varken förvaltningsrättsligt eller avtalsrättsligt.

TR:n finner att B.N. inte anfört någon omständighet av beskaffenhet att kunna medföra att det omtvistade lokaliseringsbidraget på 901 000 kr i strid mot ordalydelsen i regeringens beslut d 27 mars 1980 tillkommer konkursboet. Det skall därvid särskilt framhållas att det ter sig ytterst osannolikt att regeringen med anledning av B.N:s ansökan d 12 mars 1980 om att det EECO beviljade lokaliseringsstödet fick "utbetalas till konkursboet" skulle ha formulerat sitt beslut på det sätt som skedde om avsikten var att medlen skulle tillfalla konkursboet och inte banken.

B.N. har således förfarit felaktigt genom att i slutredovisningen ta upp lokaliseringsbidraget som en inkomst. Såsom Handelsbanken gjort gällande uppgår det för utdelning tillgängliga beloppet rätteligen till 3 327 932 kr 50 öre. De ändringar i fråga om slututdelningen, som med anledning därav och Handelsbankens nedsättning av sin fordran på grund av byggnadskreditivet med 901 000 kr är nödvändiga, bör göras av förvaltaren.

På grund av det anförda skall, såsom Handelsbanken yrkat, frågan om slututdelning återförvisas till förvaltaren för upprättande av nytt utdelningsförslag.

Handelsbanken har vunnit bifall till såväl redovisnings- som utdelningsklandret. Banken är därför berättigad att erhålla full ersättning för sina rättegångskostnader. Eftersom klandertalan inte avsett annat än att åstadkomma rättelse av det till bankens nackdel felaktiga utdelningsförslaget bör konkursboet såsom förlorande i denna del ensamt betala kostnaderna.

Slut.

- Med förklaring att lokaliseringsbidraget på 901 000 kr inte utgör en tillgång i boet återförvisar TR:n frågan om slututdelning till konkursförvaltaren, som har att med iakttagande av nyssnämnda förklaring och vad rätten i övrigt anfört i saken upprätta nytt förslag till utdelning.

- Konkursboet förpliktas att ersätta banken för rättegångskostnader med fordrade 13 357 kr 10 öre - - -.

Konkursboet och B.N. i egenskap av förvaltare i konkursen anförde besvär i HovR:n för Övre Norrland och yrkade att HovR:n måtte lämna Handelsbankens talan utan bifall. Vidare hemställdes att målet skulle vilandeförklaras.

HovR:n (hovrättsråden Meurling och Sjöblom samt hovrättsassessorerna Gerdin, referent, och Ulf Andersson) anförde i beslut d 11 maj 1983:

Skäl. Enär konkursboet ej kan uppträda som part i mål av ifrågavarande slag skall dess besvärstalan avvisas.

Beträffande B.N:s besvärstalan såvitt avser klander av slutredovisningen gillar HovR:n TR:ns skäl.

HovR:ns avgörande. Konkursboets besvärstalan avvisas.

HovR:n, som ej finner skäl att vilandeförklara målet, fastställer det slut TR:ns slutliga beslut innehåller.

Såväl konkursboet som konkursförvaltaren anförde besvär.

Konkursboet yrkade att HD måtte lämna bankens klandertalan avseende slututdelningen utan bifall eller, i andra hand, att HD måtte undanröja HovR:ns avvisningsbeslut och återförvisa målet i denna del till HovR:n. Konkursboet yrkade vidare ersättning för rättegångskostnader i TR:n.

Konkursförvaltaren yrkade att HD måtte lämna bankens klandertalan avseende slutredovisningen utan bifall.

Handelsbanken bestred ändring. Banken yrkade ersättning av konkursboet för rättegångskostnader i HD.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Sandesjö, hemställde i betänkande att HD måtte meddela följande beslut: Skäl. HovR:n har inte i sak prövat klandret mot utdelningsförslaget. Konkursboets förstahandsyrkande i HD kan därför inte komma under HD:s bedömande.

I målet rörande klander av utdelningsförslaget yrkade konkursboet i HovR:n att Handelsbankens talan skulle lämnas utan bifall. Konkursboets besvärstalan får antas ha omfattat såväl TR:ns avgörande i sak som dess beslut angående rättegångskostnader. HovR:n har avvisat denna talan.

Som HovR:n funnit kan konkursbo ej uppträda som part i mål om klander av utdelningsförslag. Konkursboet har alltså inte haft rätt att föra talan mot TR:ns beslut. HovR:ns avvisningsbeslut skall därför fastställas.

Domskäl

Skäl. HovR:n kan inte anses ha i sak prövat klandret mot utdelningsförslaget. Konkursboets förstahandsyrkande i HD i denna del kan redan därför inte prövas av HD.

Konkursboets besvärstalan i HovR:n måste antas ha gällt dels TR:ns avgörande i sak i fråga om utdelningsklander, dels dess beslut angående rättegångskostnader i målet om utdelningsklander. Denna talan har avvisats av HovR:n.

Konkursboet har, lika litet som konkursförvaltaren, ställning av part i processen vid TR:n angående utdelningsklander, och boet har inte haft rätt att föra talan mot TR:ns avgörande i själva saken.

Något hinder har däremot inte funnits för konkursboet, som av TR:n ålagts betalningsskyldighet för rättegångskostnader, att fullfölja talan i kostnadsdelen mot TR:ns beslut. I denna del skall alltså målet visas åter till HovR:n för prövning.

Klander av slutredovisning och klander av utdelningsförslag fyller inom konkursrätten skilda funktioner. Partsställningen i de båda processerna är inte densamma, och även klanderfristerna skiljer sig åt. Bl a för att undvika de komplikationer som kan bli resultat härav bör domstolarna ha uppmärksamheten riktad på frågan om rätt ordning för prövning av ett klanderyrkande.

Till komplettering av TR:ns redogörelse för sakförhållandena i den uppkomna tvisten antecknas följande. Handelsbanken bevakade i konkursen fordringar på tillhopa 3 675 737 kr, varav fordringar på 3 278 000 kr var förenade med förmånsrätt som följer med företagsinteckning. Den företagsintecknade egendomen förslog emellertid till betalning endast av 2 232 040 kr av bankens fordringar. Såsom bankens fordringar utan förmånsrätt behandlades till följd härav i förslaget till slututdelning 1 443 697 kr.

Ett bifall till Handelsbankens ståndpunkt i tvisten medför att av de medel som - bortsett från det omtvistade bidragsbeloppet - finns tillgängliga för utdelning i konkursboet en större del tillfaller Handelsbanken än enligt förslaget till slututdelning, till nackdel för flertalet övriga konkursborgenärer. En talan med denna innebörd har - som också skett - varit att pröva såsom klander mot utdelningsförslaget.

Klander mot slutredovisning är ett led i regleringen av konkursförvaltarens ekonomiska ansvar och går vanligen ut på att förvaltaren skall tillhandahålla ytterligare medel för främst utdelning (se härtill och till det följande Welamson, Konkursrätt, 1961, s 429 ff, 510 f och 653 f, densamme i SvJT 1958 s 373 f samt prop 1978/79:105 s 334 f). Handelsbankens klandertalan har inte denna innebörd utan är endast ett yrkande om minskning av det belopp som skall räknas tillhöra boet. Omständigheterna är inte sådana att yrkandet likväl hade bort prövas såsom klander mot slutredovisningen.

Till följd av det sagda bör domstolarnas avgöranden såvitt gäller klander mot slutredovisningen undanröjas och bankens talan i denna del avvisas. Med denna bedömning saknar HD anledning att ta ställning till betydelsen av att TR:ns avgörande i klandermålet angående slutredovisningen felaktigt kommit att träffas genom beslut och att som följd härav målet i HovR:n kommit att handläggas i den för besvär och inte i den för vad i tvistemål föreskrivna ordningen.

HD:s ställningstagande i det föregående medför att TR:ns beslut i själva saken rörande klandret av utdelningsförslaget står fast. Vad TR:n i sitt avgörande, som har omfattat klandertalan i fråga om både slutredovisningen och utdelningsförslaget, har anfört angående riktlinjerna för nytt utdelningsförslag får anses lända till efterrättelse, oberoende av att Handelsbankens klandertalan mot slutredovisningen har avvisats.

Slut. Konkursboets besvärstalan i HD avvisas såvitt gäller yrkandet att Svenska Handelsbankens klandertalan avseende slututdelningen skall lämnas utan bifall.

HD fastställer HovR:ns beslut att avvisa konkursboets besvärstalan i HovR:n mot TR:ns avgörande i saken angående klander mot förslaget till slututdelning.

Med undanröjande av HovR:ns avvisningsbeslut beträffande konkursboets besvärstalan mot TR:ns avgörande i fråga om rättegångskostnader återförvisar HD målet i denna del till HovR:n för förnyad handläggning.

HD undanröjer domstolarnas avgöranden rörande klander mot slutredovisningen och avvisar Svenska Handelsbankens talan härom.

Konkursboet förpliktas ersätta Svenska Handelsbanken för rättegångskostnader i HD med yrkade 2 500 kr - - -.