NJA 1984 s. 761

(Jfr 1971 s 582 och 1979 C 310)

Tierps TR meddelade i lagsökningsmål mellan Upsala Sparbank, borgenär, och L.L., Söderfors, gäldenär, d 24 maj 1982 utslag, varigenom L.L. förpliktades att till sparbanken utge 33 250 kr jämte ränta samt ersättning för lagsökningskostnader. TR:n fastställde i utslaget att sparbankens fordran, för vilken panträtt upplåtits på grund av pantbrev d 13 nov 1980, samt kostnadsersättningar skulle utgå med förmånsrätt i fastigheten Tierp Jörsön 1:68. I utslaget angavs vidare att egendomen genom utslaget skulle anses utmätt.

L.L. anförde i HD besvär över domvilla med yrkande att HD måtte undanröja lagsökningsutslaget och förordna att ny handläggning i målet skulle äga rum vid TR:n.

Sparbanken förklarade sig avstå från yttrande i målet.

HD förordnade d 23 aug 1983 att, intill dess ärendet avgjorts eller annorlunda föreskrevs, vidare åtgärd för verkställighet av lagsökningsutslaget ej fick äga rum.

Betänkande

HD (JustR:n Hesser, Persson och Freyschuss, referent) fattade slutligt beslut i enlighet med betänkandet.

JustR:n Mannerfelt och Bengtsson var av skiljaktig mening och anförde: I förevarande slag av lagsökningsmål skall domstolsdelgivning med gäldenären ske inte bara av föreläggande, som avses i 4 § lagsökningslagen, utan även av utslaget enligt vad som stadgas i 17 § 2 st samma lag och 33 kap 5 § RB.

I akten i lagsökningsmålet återfinns bl a två delgivningsbevis, påtecknade med L.L:s namn såsom mottagare. Det ena beviset avser föreläggandet och det andra gäller utslaget. Det förstnämnda beviset är utfärdat av stämningsman med intyg att försändelsen lämnats till "den sökte personligen", och det sistnämnda utgörs av postalt mottagningsbevis (3 § 2 st delgivningsförordningen). Någon återvinningsansökan har inte gjorts inom en månad från noterat datum för delgivning av utslaget. TR:n har på detta tecknat lagakraftbevis.

Såvitt kan utläsas av handlingarna i lagsökningsakten har alltså utslaget i fråga vunnit laga kraft. Den i 59 kap 1 § RB angivna förutsättningen, att besvär över domvilla kan avse endast avgörande som vunnit laga kraft, får därmed anses uppfylld (jfr NJA 1979 not C 310 och därtill SvJT 1982 s 185 f).

Till stöd för sin talan i förevarande ärende har L.L. åberopat att M.L. - hans dåvarande hustru - utan hans kännedom och medgivande tecknat hans namn på delgivningsbevisen samt att han varit ovetande om delgivningsärendena och därmed även om lagsökningsmålet; enligt L.L. fick han kännedom om utslaget först i maj 1983.

Enligt vad som framgår av förundersökningsprotokoll som företetts i detta ärende har M.L. vid polisförhör vidgått att hon på nu aktuella delgivningsbevis självrådigt tecknat sin dåvarande makes namn; detta gäller även beviset om stämningsmannadelgivningen.

Av vad som nu upptagits får anses framgå att L.L. - oavsett stämningsmannens intyg såvitt angår föreläggandet - inte rätteligen delgivits vare sig föreläggandet eller utslaget. Vid sådant förhållande måste anses att lagsökningsutslaget i vad det avser L.L. givits mot en person, som inte varit rätteligen stämd och ej heller fört talan i målet (jfr åter NJA 1979 not C 310).

På grund av det anförda undanröjer vi med stöd av 59 kap 1 § 3 RB lagsökningsutslaget och förordnar att ny handläggning av lagsökningsmålet skall äga rum vid TR:n.

JustR Mannerfelt tillade: En huvudprincip är att extraordinära rättsmedel inte bör komma till användning, när ordinära rättsmedel eller annan rättelsemöjlighet står en part till buds. Med hänsyn härtill kan det i och för sig framstå som nära till hands liggande att i ett fall som det förevarande - där god bevisning föreligger att gäldenären ej blivit delgiven lagsökningsutslaget - HD motiveringsvis uttalar att laga delgivning av utslaget inte har skett och att återvinningsfrist alltjämt löper och därefter, såsom slut, avvisar besvären över domvilla. Ett sådant beslut måste emellertid vara ganska konsternerande för vederbörande TR, när gäldenären med stöd av HD:s avgörande gör en återvinningsansökan efter utgången av den frist som TR:n trott gälla. Det finns ingen form för att TR:n skulle kunna upphäva sina egna lagakraftbevis; om sådant fall som avses i 17 kap 15 § RB är ju alls inte fråga. Att märka är ytterligare att ett HD-avgörande av angiven innebörd inte innefattar - såsom är fallet vid ett undanröjande jämte förordnande om ny handläggning vid TR:n - något som helst direktiv till TR:n; i vad mån TR:n skall anse sig bunden av HD:s skäl till ett avvisningsbeslut är inte alldeles givet. Att anmärka är ytterligare att ett HD-beslut, innebärande avvisning av domvillobesvären på förut antydd grund, är att uppfatta såsom ett prejudikatmässigt besked att anlitande av domvillobesvärsvägen är fel väg för en person som i L.L:s situation vill komma till sin rätt. Rätt väg skulle anses vara att parten vänder sig direkt till TR:n och begär återvinning samt där presenterar sina bevis för att han inte delgivits utslaget. (Jag förbigår här den i ärendet inte aktualiserade frågan om möjligheten att erhålla resning på den grund att det relevanta skuldebrevet är förfalskat.) Det sagda skulle innebära att TR skulle ställas inför uppgiften att göra en bevisvärdering i en så utpräglad formalfråga som spörsmålet huruvida talan fullföljts i rätt tid eller ej.

Det anförda har lett mig till övertygelsen att en situation som den förevarande, typiskt sett, hör hemma inom området för 59 kap RB.