NJA 1984 s. 814
Tingsrätten dömde tilltalad för flera brott avseende skilda gärningar till gemensam påföljd. Den tilltalade förklarade sig nöjd med domen. Åklagaren fullföljde talan med yrkande att två av gärningarna skulle bedömas som medhjälp till grovt rån i stället för medhjälp till rån och att straffet i allt fall skulle skärpas. Hovrätten ändrade på så sätt tingsrättens dom att den ena av medhjälpsgärningarna bedömes i enlighet med åklagarens yrkande varjämte straffet höjdes. Den tilltalade yrkade i Högsta domstolen bl.a. ogillande av åtalet för den medhjälpsgärning som inte föranledde ändring av tingsrättens dom samt i vart fall straffnedsättning. Fråga om den tilltalade får föra talan om ogillande.
(Jfr 1981 s 1169 och 1984 s 261)
Handens TR
Allmän åklagare yrkade vid Handens TR ansvar å ett tjugotal personer enligt sammanlagt 21 olika åtalspunkter. Bland de åtalade var L.W., som påstods ha gjort sig skyldig till medhjälp till grovt rån i fem fall, bl a enligt två som nr 4 och nr 10 betecknade åtalspunkter, till medhjälp till narkotikabrott och varusmuggling samt till medhjälp till grovt bedrägeri.
TR:n dömde L.W. för medhjälp till rån i de fem åtalade fallen, för medhjälp till narkotikabrott och varusmuggling ävensom för medhjälp till grovt bedrägeri till fängelse 1 år 6 mån.
L.W. avgav nöjdförklaring såvitt avsåg honom ådömd påföljd.
Åklagaren fullföljde emellertid talan mot L.W. till Svea HovR och yrkade att L.W. måtte i fråga om åtalspunkterna 4 och 10 dömas för medhjälp till grovt rån samt att, oavsett om rubriceringen av brotten ändrades, straffet måtte avsevärt skärpas.
Ehuru L.W. inte överklagat TR:ns dom yrkade han att HovR:n ex officio måtte ogilla åtalet i fråga om åtalspunkterna 3, 4 och 5.
HovR:n ändrade endast på det sättet TR:ns domslut att gärningen under åtalspunkten 10 bedömdes som medhjälp till grovt rån och påföljden skärptes till fängelse 4 år 6 mån.
HD
L.W. sökte revision och yrkade att HD måtte ogilla åtalet i fråga om åtalspunkten 4, att gärningen under åtalspunkten 10 inte måtte bedömas som grovt brott samt att straffet i vart fall måtte sättas ned.
Sedan fråga uppkommit om avvisning av L.W:s revisionstalan såvitt gällde spörsmålet om han begått det brott för vilket han åtalats enligt åtalspunkten 4, föredrogs målet i den delen d 26 okt 1984.
Föredraganden, RevSekr Nordling, hemställde i betänkande att HD måtte meddela följande beslut: L.W. har förklarat sig nöjd med TR:ns dom. HovR:ns dom har såvitt avser åtalet enligt åtalspunkten 4 inte gått L.W. emot. L.W. äger på grund härav inte föra talan mot HovR:ns dom i frågan om han är skyldig till brottet enligt åtalspunkten 4. HD avvisar därför L.W:s revisionstalan i denna del.
HD (JustR:n Holmberg, Welamson, Sven Nyman, referent, Vängby och Ehrner) fattade samma dag följande beslut: L.W. har avgivit nöjdförklaring beträffande TR:ns dom. Åklagarens till HovR:n fullföljda talan innefattade emellertid ett yrkande att det gemensamma straff som TR:n ådömt L.W. för den brottslighet som funnits ligga denne till last måtte under alla förhållanden skärpas. Redan på grund härav, och alltså oavsett att den fullföljda talan också hänförde sig till brottsrubriceringen beträffande åtalspunkten 4, har HovR:n haft att självmant pröva, huruvida L.W. gjort sig skyldig till brott enligt denna åtalspunkt. I linje härmed har, sedan HovR:n visserligen inte gjort någon ändring beträffande åtalspunkten 4 men skärpt det gemensamma straffet och L.W. genom fullföljd av talan mot HovR:ns dom i behörig ordning yrkat straffnedsättning, också HD att - under förutsättning att prövningstillstånd meddelas - självmant pröva skuldfrågan beträffande åtalspunkten 4. Huruvida en prövning som i HD sker av den tilltalades skuld till visst brott företas av domstolen självmant eller till följd av ett därom i behörig ordning framställt yrkande har ingen beaktansvärd praktisk betydelse. Med hänsyn härtill finns ej skäl att avvisa L.W:s yrkande beträffande åtalspunkten 4. Målet skall därför föredras på avdelning för tillståndsprövning.
(Mål nr B 955/84)
Vid företagen tillståndsprövning fann HD ej skäl att meddela prövningstillstånd, i följd varav HovR:ns dom skulle stå fast.