NJA 1984 s. 898

Allmän åklagare yrkade vid Bollnäs TR ansvar å båtbyggaren M.F., född 1961, för våld mot tjänsteman, hot mot tjänsteman, försök till våld mot tjänsteman, förolämpning, våldsamt motstånd och ofredande enligt följande: M.F., som d 21 maj 1983 på Folkets Park i Bollnäs av ordningsvakter omhändertagits på grund av berusning och störande uppträdande, har förgripit sig med våld på ordningsvakterna K.K. genom att sparka honom på låren, E.K. genom att sparka honom på höger smal ben, N.J. genom att sparka honom i underlivet samt polismannen C-G.S., som något senare kommit tillstädes, genom att sparka honom på höger kind. M.F. har senare i cellen sökt träffa polisinspektören B.I. med en spark. M.F. har även spottat C-G.S. och N.J. i ansiktet. Dessutom har M.F. med hot om våld förgripit sig på ordningsvakterna och polismännen genom att yttra "att han skulle ta ihjäl dem", "märka" dem och liknande och förolämpat dem genom att kalla dem "grisdjävlar" och liknande. M.F. har därjämte under hela förloppet utöver tidigare beskrivet våld på olika sätt satt sig till motvärn och eljest med våld sökt hindra befattningshavarna i deras myndighetsutövning.

Ansvar yrkades å M.F. även för bedrägeri i sept 1982, bestående i att M.F. genom vilseledande förmått postgirot att utbetala ett belopp om 1 061 kr. TR:n (ordf rådmannen Lundgren) anförde i dom d 24 jan 1984:

Domskäl (avseende gärningarna d 21 maj 1983). M.F. har erkänt hot mot tjänsteman, förolämpning, våldsamt motstånd och ofredande av C-G.S. samt förklarat att han varken kan erkänna eller förneka ofredande av N.J. då han på grund av berusning inte har några minnesbilder därav. Han har vidare vitsordat att han träffat ordningsvakterna med sparkar men förnekat våld mot tjänsteman och försök därtill då han inte hade någon avsikt att skada eller förorsaka skada.

På åklagarens begäran har ordningsvakterna K.K., E.K. och N.J. samt polismannen C-G.S. hörts som målsägande. Förhören har upptagits fonetiskt.

Av förhören med målsägandena finner rätten följande framgå: Efter det att M.F. sparkat omkull ett bord och en stol inne på serveringen har han omhändertagits och förts ut från serveringen av ordningsvakterna K.K. och E.K.. Till en början gjorde M.F. endast mindre motstånd men ute på trappan till serveringen har M.F. försökt komma fri genom att slänga med kroppen och sparka omkring sig. En av sparkarna träffade E.K. på fotknölen på vänster fots insida. Nedanför trappan har M.F. därefter vänt sig mot K.K. och utdelat en spark som träffade K.K. på ena låret. På grund av att K.K. såg att M.F. ämnade företaga sig något hann K.K. delvis hindra kraften i sparken genom att hoppa undan. M.F. har därefter brutits ned på marken och belagts med handfängsel. M.F. har därefter under fortsatt motstånd med bl a sparkar förts mot ordningsvaktslokalerna. Ordningsvakterna har dock kunnat undvika sparkarna. En bit från vaktlokalerna kastade sig M.F. ner på marken. Liggande på marken skrek han åt de ungdomar som började samlas att de skulle hjälpa honom och "hoppa på dom djävlarna". Ordningsvakten N.J. har i samband därmed ryckts undan av någon. Sedan N.J. på nytt lyckats tränga sig fram till M.F. har denne, som åter stod upp, riktat en hård spark mot N.J:s underliv. N.J. hann dock förta något av kraften i sparken genom att hoppa undan. Vid sparkens utdelande stod M.F. vänd mot N.J.. Då M.F. fördes mot en polisbil som kommit till platsen har han spottat N.J. i ansiktet, hotat att han skulle märka ordningsvakterna och kallat dem "grisdjävlar" och "nazistsvin". Införd i polisbilens baksäte har M.F. därefter lutat sig fram mellan framsätena och spottat polismannen C-G.S. i ansiktet. Efter detta har M.F. rullat runt på rygg och sparkat mellan framstolarna mot C-G.S.. Den första sparken missade. Då C-G.S. vände sig om mot M.F. har han fått en hård spark på höger sida av huvudet. Sparken var så hård att det svartnade för C-G.S:s ögon. Under bilfärden in till och införandet på polisstationen har M.F. fortsatt att göra motstånd. Efter det att han införts i en cell och handfängslet tagits av har M.F. sedan liggande på en brits försökt träffa vakthavande befäl, B.I., med en spark. I har dock lyckats undvika sparken.

M.F. har närmare hörd över åtalet berättat bl a: Inne på serveringen råkade han stöta till ett bord och en stol. Han satte sig sedan ner vid ett bord hos några goda vänner. Några ordningsvakter kom fram och grep honom. De släpade ut honom från serveringen. M.F. blev uppretad över att han inte fick veta varför han gripits. För att försöka komma loss började han bl a sparka omkring sig. Det var emellertid inte hans avsikt att träffa ordningsvakterna utan endast för att komma fri. Det är dock mycket möjligt att ordningsvakterna kan ha träffats av någon spark eftersom han också sparkade mot sidorna där ordningsvakterna var. M.F. blev sedan nedtryckt på en gräsmatta och belagd med handbojor. Då han var uppretad skrek han åt vakterna. Han kan ha kallat dem grisdjävlar och också hotat med att han skulle märka dem. Den påstådda sparken mot N.J. har han inget minne av. Inte heller minns han att han spottat N.J. i ansiktet. Införd i polisbilen spottade han polismannen C-G.S. i ansiktet. Denne träffades också av en spark. Det var dock inte hans avsikt att sparka C-G.S. utan detta skedde när M.F. försökte vända sig om på rygg i bilens baksäte. Efter det att handbojorna tagits av honom i en cell på polisstationen sparkade han ut med foten men träffade inte någon.

Genom utredningen i målet finner rätten styrkt, att M.F. gjort sig skyldig till de av åklagaren påstådda gärningarna. Då det kan hållas för visst att M.F. skulle ha sparkat omkring sig även om han har insett att K.K. och E.K. skulle träffas av sparkarna och då det av förhören med målsägandena K.K., N.J. och C-G.S. framgår att sparkarna mot N.J. och C-G.S. var avsiktliga skall åtalet i sin helhet bifallas. Åtalet för våld och hot mot tjänsteman kan inte i något fall anses som ringa brott.

TR:n fann åtalet för bedrägeri styrkt.

I fråga om påföljden anförde TR:n i domskälen:

M.F. förekommer inte tidigare i kriminalregistret.

I målet har utförts personundersökning varav framgår att M.F. lever under välordnade sociala förhållanden utan några missbruksproblem.

Med hänsyn till arten av den brottslighet M.F. övertygats om kan annan påföljd än fängelse inte ifrågakomma. Visserligen har merparten av brotten begåtts vid ett enda tillfälle men då det är fråga om upprepat våld mot flera tjänstemän huvudsakligen innefattande sparkar som i vart fall vid två tillfällen riktats mot ömtåliga delar av kroppen bör straffet bestämmas till 3 månader.

M.F. fullföljde talan i HovR:n för Nedre Norrland och yrkade att åtalet för våld mot tjänsteman och försök till våld mot tjänsteman måtte ogillas samt att påföljden måtte bestämmas till villkorlig dom. För det fall att åtalet befunnes styrkt i sin helhet yrkade M.F. att påföljden ändock bestämdes till villkorlig dom eller att påföljden för bedrägeri bestämdes till villkorlig dom och påföljden för övriga brott till böter eller 1 månads fängelse. M.F. yrkade att fängelsestraffet i allt fall måtte nedsättas.

Åklagaren bestred ändring. Åklagaren justerade åtalet på så sätt att han angav, att det våld som utövats mot ordningsvakterna K.K. och E.K. bestått i att M.F. sparkat dels K.K. på låret och dels E.K. på fotknölen på vänster fots insida.

HovR:n (hovrättsrådet Olsson samt nämndemännen Liljegrääs och Blom) anförde i dom d 17 maj 1984:

Riksåklagaren sökte revision och yrkade att HD med ändring av HovR:ns dom måtte fastställa TR:ns domslut.

M.F. bestred ändring.

Riksåklagaren anförde i revisionsinlagan bl a: Beträffande våld mot polis, ordningsvakter och andra tjänstemän, som löper risk för övergrepp från allmänhetens sida, gäller sedan tidigare den grundsatsen att brottsligheten, om den inte är att anse som ringa, av hänsyn till allmän laglydnad bör leda till frihetsstraff och att annan påföljd bör väljas endast undantagsvis, jfr NJA 1966 B 35, 1967 B 27, 1968 B 50 och 1980 s 4 211 och III. Under senare tid har likväl i praxis den utvecklingen tagit form att misshandel och hot riktade mot dessa yrkeskategorier - oaktat deras i de flesta fall ordningsupprätthållande funktioner och därmed utsatta ställning - av domstolarna ofta ej ses som allvarligare än sådana brott i allmänhet. Detta leder i sin tur ej sällan till att berättigade allmänpreventiva intressen får träda i bakgrunden. - - -

Grundsynen när det gäller det straffrättsliga skyddet mot våld för de aktuella befattningshavarna då de fullgör sina tjänsteåligganden bör givetvis präglas av en differentierad bedömning av bl a brottslighetens art och intensitet. Å andra sidan bör, i princip, en strängare bedömning ske än vad som är fallet när fråga är om "vanlig" misshandel. Detta senare betraktelsesätt har enligt min mening inte vunnit erforderligt beaktande hos domstolarna.

Den brottslighet varom är fråga i målet mot M.F. utmärks av upprepade angrepp på skilda skyddade subjekt under en längre tidsföljd och av att våldsbrotten är av allvarlig art. Brotten är därför inte sådana, att det är till fyllest att straffet sätts till fängelse 1 månad. Än mindre är jag beredd att godta att påföljden bestäms till villkorlig dom även om denna är förenad med ett relativt högt dagsbotsstraff.

Målet avgjordes efter huvudförhandling.

HD (JustR:n Erik Nyman, Palm, referent, Gad, Lind och Beckman) beslöt följande dom: