NJA 1985 s. 167

För obetald restförd skatt och andra skulder, som åvilade H.L., utmätte kronofogdemyndigheten i Göteborg dels d 21 mars 1984 i H.L:s och I.S:s gemensamma bostad en Philips stereoradio, en Philips färg-TV och viss annan egendom, dels d 23 mars 1984 svensk och utländsk valuta samt resecheckar.

H.L. anförde besvär i HovR:n för Västra Sverige och yrkade att utmätningarna skulle upphävas på den grund att den utmätta egendomen tillhörde I.S..

HovR:n (hovrättslagmannen Malmström, hovrättsrådet Ericsson samt adj led Abrahamsson, referent, och Boo) lämnade i beslut d 25 april 1984 besvären utan bifall, såvitt avsåg stereoradion och utmätningen d 23 mars 1984. Beträffande utmätningen d 21 mars 1984 i övrigt förordnade HovR:n, att motparterna skulle beredas tillfälle att in komma med förklaring och att vidare åtgärd för verkställighet av utmätningsbeslutet inte fick äga rum.

I beslut d 20 juni 1984 lämnade HovR:n (Malmström, Ericsson, hovrättsrådet Melin och Abrakamsson) H.L:s besvär utan bifall, såvitt avsåg TV-apparaten, och meddelade beträffande återstående utmätt egendom föreläggande för I.S. enligt 4 kap 20 § UB. HovR:n upphävde inhibitionsbeslutet d 25 april 1984 och förordnade, att den egendom som omfattades av föreläggandet inte fick säljas utan I.S:s samtycke förrän tvist om äganderätten blivit slutligt avgjord eller tiden för talans väckande gått ut.

I.S. anförde besvär över HovR:ns båda beslut utom såvitt gällde stereoradion.

Målet föredrogs d 9 jan 1985 med anledning av uppkommen fråga om fullföljdsrätt för I.S..

HD (JustR:n Brundin, Sven Nyman, Vängby och Lind, referent) fattade följande beslut: Till en början uppkommer frågan huruvida I.S., som i utsökningsmålet har ställning såsom tredje man, ägt föra talan mot HovR:ns beslut.

Enligt 18 kap 1 § UB förs talan mot kronofogdemyndighetens beslut i HovR:n genom besvär. Av 18 kap 2 § följer att både gäldenären och tredje man har rätt att mot kronofogdemyndighetens beslut om utmätning föra talan på den grund att den utmätta egendomen rätteligen tillhör tredje man. Beträffande sådan utmätning som är i fråga i målet gäller, enligt bestämmelser i 18 kap 7 §, att talan av gäldenären måste föras inom tre veckor från det beslutet delgavs honom, medan talan av tredje man får föras utan inskränkning till viss tid.

I målet är vidare fråga om tillämpning av 4 kap 20 § UB. Där föreskrivs att i fall då lös egendom utmäts trots att tredje man har påstått bättre rätt till egendomen kronofogdemyndigheten skall, om skäl föreligger, förelägga tredje mannen att inom en månad från det föreläggandet delgavs honom väcka talan i saken mot sökanden och gäldenären. Detsamma gäller enligt samma paragraf, om tredje man påstår bättre rätt först sedan utmätning ägt rum. I tillämpningen har villkoret "om skäl föreligger" ansetts böra tolkas så att föreläggande endast undantagsvis bör ges med mindre tredje man visat sannolika skäl för sin rätt (NJA 1983 s 410). Lagtexten tyder närmast på att en förutsättning för meddelande av föreläggande är att anspråket har framställts av tredje mannen själv. Enligt uttalanden i förarbetena till balken kan det dock undantagsvis tänkas att gäldenären gör invändning för tredje mans räkning och att hinder då inte bör möta mot att föreläggande att väcka talan meddelas tredje mannen (prop 1980/81:8 s 443).

Efterkommer ej tredje man utfärdat föreläggande, har han - enligt vad som vidare stadgas i sistnämnda paragraf - förlorat sin rätt mot sökanden, om ej denne inom den angivna tiden har väckt talan mot tredje mannen. Innebörden av att tredje man, som underlåtit att efterkomma ett föreläggande, "förlorat sin rätt mot sökanden" är att egendomen får användas till betalning av sökandens fordran. En ytterligare påföljd som inträder för tredje mannen är att han enligt 14 kap 2 § UB förlorar sin rätt även mot den som förvärvar egendomen vid exekutiv försäljning (a prop s 440).

Av vad nu sagts angående innebörden av att tredje man har "förlorat sin rätt mot sökanden" följer bl a att tredje mannen inte längre äger att, som förut nämnts, föra talan mot utmätningen. Även gäldenärens talerätt till förmån för tredje man kan tydligen komma att inskränkas till följd av att föreläggande enligt 4 kap 20 § UB har utfärdats. En förutsättning för att utmätningen efter besvär av gäldenären skall kunna hävas på den grund att egendomen tillhör tredje man anges sålunda i förarbetena till balken vara att besvären anförts innan den tid som förelagts tredje mannen löpt ut (a prop s 445).

I enlighet med omnämnda fullföljdsregler kan HovR:n - efter besvär av antingen gäldenären eller tredje man - få att pröva huruvida tredje man har bättre rätt till den utmätta egendomen. I fråga om en gäldenärs eller en tredje mans rätt att föra talan mot HovR:ns beslut gäller allmänna processrättsliga principer (jfr 18 kap 1 § 2 st UB). Av intresse i detta sammanhang är de fall då kronofogdens överklagade beslut ej har innefattat föreläggande enligt 4 kap 20 § UB. Det som anförs i det följande avser därför sådana fall.

Vad först angår den situationen att HovR:ns prövning ej leder till annat än att utmätningen skall bestå har HD i ett tidigare avgörande - i överensstämmelse med nämnda allmänna principer - funnit en gäldenär, som försuttit sin rätt att överklaga utmätningen, ej vara berättigad att föra talan mot HovR:ns beslut som meddelats med anledning av klagan av tredje man (se NJA 1984 C 39). Har det å andra sidan varit gäldenären som ensam fört talan i HovR:n har HD i ett tidigare prövat fall (NJA 1982 C 72) funnit att tredje man ej hade rätt att överklaga HovR:ns beslut. Därvid tillade HD i beslutet att det var tredje man obetaget att föra besvärstalan mot utmätningsbeslutet (18 kap 7 § 2 st UB).

HovR:ns prövning i utmätningsmålet kan, såsom i förevarande fall, även leda till att HovR:n beslutar att meddela tredje man föreläggande enligt 4 kap 20 § UB. När detta sker i mål vari gäldenären ensam fört talan i HovR:n, riktar sig HovR:ns beslut alltså mot någon som ej haft ställning såsom part i rättegången. Någon föreskrift i lag som ålägger HovR:n att, innan föreläggande meddelas, bereda tredje man tillfälle att yttra sig i målet finns ej. Med hänsyn till de rättsverkningar som ett givet föreläggande enligt det anförda får för tredje man måste han antas ha rätt att själv tillvarata sina intressen på så sätt att han får föra talan mot HovR:ns beslut.

På grund av det anförda finner HD att hinder ej möter för I.S. att föra talan mot HovR:ns beslut såvitt därigenom föreläggande meddelats henne enligt 4 kap 20 § UB.

HD förordnar att målet i nu angiven del skall företas till hand läggning på avdelning för tillståndsprövning.

I övrigt avvisas hennes besvärstalan i HD.

JustR Höglund var i den del föreläggande meddelats enligt 4 kap 20 § UB av skiljaktig mening i fråga om motiveringen och anförde: Kronofogdemyndighetens beslut om utmätning överklagades av H.L. men inte av I.S.. I målet uppkommer därför till en början frågan, huruvida I.S. ägt föra talan mot HovR:ns beslut utan hinder av att hon inte fört talan mot kronofogdemyndighetens beslut.

Av 18 kap 2 § UB följer att talan mot kronofogdemyndighetens beslut på den grund som är i fråga i målet kunnat föras av både H.L. och I.S.. Att även gäldenären - H.L. - sålunda äger föra talan mot ett utmätningsbeslut på den grund att den utmätta egendomen tillhör tredje man är en nyhet, som införts med UB. Denna nya ordning ger anledning till frågan, i vad mån ett avgörande i HovR:n på talan av endera får rättsverkan även mot den andra. Frågan är dock inte reglerad i UB och har inte heller berörts närmare i lagförarbetena.

Det är tydligt att ett väsentligt syfte med den utökade talerätten varit att minska risken för att tredje mans egendom felaktigt utmäts. Av ett tidigare ärende i riksdagen att döma har uppmärksamheten därvid särskilt varit riktad på sådana fall då för makes gäld utmäts egendom som tillhör andra maken eller alltså på sådana situationer som är jämförliga med den som föreligger i förevarande mål, vilket gäller ogifta samboende (se Lu 1972:4).

För att en sålunda utvidgad talerätt inte skall förfela sitt syfte bör ett lagakraftvunnet avgörande på talan av gäldenären till förmån för tredje man inte utan vidare vinna rättskraft mot den senare. Denne skulle därigenom kunna bli avskuren från möjligheten att effektivt ta tillvara sin rätt i utsökningsmålet. Den nya ordningen torde inte heller ha sådan innebörd. Att märka är bl a att regler saknas i UB om underrättelseplikt mot tredje man i mål där talan förs av gäldenären eller annan till hans förmån. Vidare märks att tredje mans rätt att föra talan mot kronofogdemyndighetens beslut inte är inskränkt till viss tid (18 kap 7 § 2 st andra meningen UB).

Den nya ordningen får antas innebära, att tredje man äger föra talan mot kronofogdemyndighetens beslut på den grund att den utmätta egendomen tillhör honom, oavsett om gäldenären eller annan fört talan mot beslutet på samma grund. Att talan därmed kan komma att föras om samma sak i skilda besvärsprocesser är en olägenhet för utmätningsborgenären som får tas. Den kan dock förmodas ha ringa praktisk betydelse. Den synes också vara mildrad genom den i 6 kap 16 § utsökningsförordningen intagna bestämmelsen om skyldighet för kronofogdemyndigheten att underrätta tredje man, när det kan antas att utmätningen gjort intrång i dennes rätt. Sådan underrättelse skall innehålla vad tredje man skall iaktta, om han vill erhålla rättelse enligt 4 kap 33 § UB eller överklaga utmätningsbeslutet. Härigenom bereds tredje man tillfälle att inträda i rättegång som anhängiggjorts av gäldenären eller att föra talan i saken i särskild rättegång.

En ordning som sålunda innebär att tredje man äger överklaga kronofogdemyndighetens beslut på den grund att den utmätta egendomen tillhör honom, oavsett om gäldenären överklagat beslutet på samma grund, leder närmast till att tredje man enligt allmänna processuella regler inte bör få fullfölja talan mot ett av HovR:n meddelat beslut i mål som fullföljts dit av gäldenären men i vilket tredje man inte tidigare fört talan. Så har reglerna också tillämpats i praxis. I ett avgörande år 1982, NJA 1982 C 72, har HD avvisat en av tredje man förd talan mot HovR:ns avgörande i mål om utmätning, varigenom av gäldenären anförda besvär lämnats utan bifall. Som motivering anfördes att tredje mannen inte till HovR:n fullföljt talan mot kronofogdemyndighetens beslut. HD förklarade samtidigt att det dock alltjämt var tredje mannen obetaget att i HovR:n föra besvärstalan mot utmätningsbeslutet, därvid erinrades om 18 kap 7 § 2 st andra meningen UB. På motsvarande sätt har talan i HD avvisats när den fullföljts dit av gäldenären, sedan tredje mannen men inte gäldenären besvärat sig i HovR:n över kronofogdemyndighetens beslut (NJA 1984 C 39).

I nu förevarande mål tillkommer den särskilda omständigheten att tredje man - I.S. - genom HovR:ns beslut blivit förelagd att inom en månad från den dag beslutet delgavs henne väcka talan enligt 4 kap 20 § UB vid äventyr att hon annars förlorar sin rätt mot sökandena, såvida inte dessa inom den angivna tiden väckt talan i saken mot henne. Genom att HovR:ns beslut innehåller ett sådant föreläggande för tredje man inträder ett särskilt läge, där tredje man svårligen synes kunna förvägras fullföljdsrätt. Att ett särskilt problem uppkommer här beror på att föreläggandet meddelats tredje man, trots att denne inte varit part i målet.

Under förarbetena till UB anförde lagberedningen bl a angående föreläggande enligt 4 kap 20 § UB, att en förutsättning för att föreläggande skulle ges var att tredje mannen själv gjort anspråk på äganderätten till den utmätta egendomen. Föredragande statsrådet anförde likaså, att man bl a med hänsyn till de konsekvenser som ett föreläggande medförde för tredje man borde undvika att meddela föreläggande, när tredje mannen inte själv gjorde anspråk på egendomen, även om gäldenären påstod att egendomen tillhörde tredje mannen. Som regel torde man, enligt statsrådet, inte kunna anse att tredje man gjorde gällande att egendomen tillhörde honom utan att han själv hade framställt sådant anspråk. I anslutning till viss kritik under remissbehandlingen mot den angivna förutsättningen tillade statsrådet, att det dock undantagsvis kunde tänkas att gäldenärens invändning skedde för tredje mannens räkning, och att hinder då inte borde möta mot att föreläggande att väcka talan meddelades tredje mannen, om förutsättningarna därför i övrigt förelåg (prop 1980/81:8 f, 442 och 443).

Det av föredragande statsrådet sålunda angivna undantagsfallet medför att det måste avgöras, huruvida gäldenärens invändning gjorts för tredje mans räkning eller den enbart gjorts till förmån för tredje man. Skillnaden mellan de båda fallen torde vara att i det förra fallet ett avgörande vinner rättskraft inte bara mot gäldenären utan också mot tredje mannen, medan i det senare fallet avgörandet inte vinner rättskraft mot tredje mannen. Denne har alltså i det senare fallet - men inte i det förra - kvar sin rätt att föra talan mot kronofogdemyndighetens beslut även sedan HovR:n meddelat beslut i målet.

När det gäller frågan, huruvida tredje mannen äger föra talan mot ett hovrättsbeslut som här är i fråga, oaktat han inte fört talan mot kronofogdemyndighetens beslut, är klart att han äger föra sådan talan i det förra av de angivna fallen, dvs när gäldenären handlat för tredje mannens räkning. Men även i det senare fallet bör sådan fullföljdsrätt föreligga, trots att tredje mannen då har kvar sin rätt att föra talan mot kronofogdemyndighetens beslut. Är omständigheterna sådana att det inte kan sägas att gäldenären fört talan för tredje mannens räkning, har beslutet nämligen meddelats mot tredje mannen utan att denne fört talan i målet. Tredje mannen torde då äga anföra domvillobesvär mot HovR:ns beslut (59 kap 1 § 3 RB). Vid sådant förhållande bör han också äga anföra besvär i ordinär väg mot HovR:ns beslut.

På grund av det anförda finner jag I.S. äga fullfölja talan mot HovR:ns beslut såvitt därigenom föreläggande meddelats henne enligt 4 kap 20 § UB.

Efter härefter företagen föredragning av målet för tillståndsprövning till den del I.S:s besvärstalan ej avvisats fann HD ej skäl meddela prövningstillstånd, i följd varav HovR:ns beslut skulle stå fast; dock skulle den tid av en månad inom vilken I.S. enligt HovR:ns beslut hade att väcka talan räknas från den dag då HD:s beslut meddelades.