lagen.nu

NJA 1985 s. 205

Ett bolag (A) har mottagit råmaterial för bearbetning från ett annat bolag (B) och har därefter, utan att få betalt, lämnat från sig en del material som varit föremål för arbete, medan såväl bearbetat som obearbetat material funnits kvar hos A. Sedan B har gått i konkurs, har Å gjort gällande på retentionsrätt grundad förmånsrätt i all den kvarblivna egendomen till säkerhet för sin fordran mot B. Fråga har uppkommit vilket samband (konnexitet) som bör finnas mellan en fordran och egendom i fordringsägarens besittning för att egendomen skall få hållas inne och förmånsrätt enligt 4 § 2 förmånsrättslagen (1970:979) föreligga.

Ronneby Rostfria AB försattes i konkurs vid Ronneby TR d 29 juni 1982.

Kockums Jernverks AB bevakade i konkursen en fordran på 129 505 kr 75 öre, varav 2 065 kr 65 öre avsåg lossningskostnad för vissa konkursbolaget tillhöriga maskiner och återstoden ersättning för arbete på konkursbolaget tillhörig plåt, samt yrkade förklaring att fordringen skulle utgå med förmånsrätt enligt 4 § 2 förmånsrättslagen ur ett parti plåt som vid konkursutbrottet fanns i Kockums besittning. Plåtens värde angavs till 102 348 kr 20 öre.

Förvaltaren framställde anmärkning mot bevakningen såvitt avsåg yrkandet om förmånsrätt för belopp överstigande 1 641 kr.

Vid förlikningssammanträde hänsköts tvistefrågan till TR:ns prövning.

TR:n (tingsfiskalen Elmqvist) anförde i beslut d 18 okt 1982:

Skäl. Följande är ostridigt mellan parterna. Kockums har under loppet av något år utfört s k legoarbete åt konkursbolaget. Arbetet har bestått i pressning m m av detaljer till kokkärl, varvid konkursbolaget bestått materialet. När konkursen utbröt hade Kockums i sin besittning plåt som tillhörde konkursbolaget, nämligen

375 st 1 400 x 350 x 0,8

1 087 kg 1 000 x 2 000 x 0,8

1 591 kg 1 250 x 3 000 x 0,8

38 st 1 250 x 3 000 x 0,61

89 st 475 x 1 000 x 0,7

403 kg 205 x 0,6

280 kg 205 x 0,6

4 500 rondeller 200 x 0,6

Av den angivna egendomen hade Kockums utfört arbete endast å rondellerna. Den avtalade ersättningen för detta arbete (stansning) var bestämd till 30 öre per styck eller - mervärdeskatten inräknad - sammanlagt 1 641 kr.

Till stöd för anmärkningen har förvaltaren anfört: Kockums fordran bör utgå med förmånsrätt bara till den del den grundas på utebliven ersättning för prestation avseende sådan egendom som finns i Kockums besittning. Så är fallet endast beträffande stansningen av rondellerna.

Kockums har invänt: I målet är fråga om fortlöpande legoarbete. I sådant fall bör retentionsrätt för fordran som uppkommit på grund av arbetet omfatta all den egendom Kockums inom ramen för affärsförbindelsen har i sin besittning, oavsett om därå utförts något arbete eller ej.

Retentionsrätt tillkommer, såvitt är av betydelse i målet, hantverkare - varmed enligt stadgad praxis förstås även industriidkare - för fordran på grund av arbete som nedlagts på annans sak. Som ytterligare förutsättning för retentionsrätt uppställes det villkoret att den åberopade fordringen på visst sätt står i samband med den kvarhållna egendomen. Sådant samband bör - i avsaknad av uttryckligt avtal av annan innebörd - anses föreligga endast om fordringen avser kostnader, som nedlagts på egendomen eller föranletts av dess förvaring eller på annat sätt har direkt anknytning till den egendom som hållits kvar. Att fordringen uppkommit inom ramen för en fortlöpande affärsförbindelse bör enligt TR:ns mening inte leda till annan bedömning. Som det angivna villkoret i förevarande fall är uppfyllt endast såvitt gäller kravet på ersättning för arbetet å rondellerna anser TR:n att Kockums inte är berättigat till förmånsrätt i vidare mån än förvaltaren medgivit.

Rättens beslut. TR:n förklarar att den av Kockums bevakade fordringen intill ett belopp av 1 641 kr är förenad med förmånsrätt enligt 4 § 2 förmånsrättslagen (retentionsrätt) i angivna 4 500 rondeller.

Kockums anförde besvär i HovR:n över Skåne och Blekinge och yrkade fullt bifall till sin talan vid TR:n.

Konkursboet bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Elliot samt hovrättsråden Göransson, Schlyter, referent, och Berg) fastställde i beslut d 19 sept 1983 TR:ns beslut.

Kockums (ombud advokaten G.R.) anförde besvär och yrkade förmånsrätt i den utsträckning som angetts i bevakningen.

Konkursboet (förvaltare advokaten P.E.) bestred ändring.

HD avgjorde målet efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Berke, hemställde i betänkande om följande beslut: HD fastställer HovR:ns beslut.

HD (JustR:n Fredlund, Knutsson, Palm, Magnusson, referent, och Bergqvist) fattade följande slutliga beslut:

Skäl. Målet gäller frågan i vilken utsträckning den av Kockums bevakade fordringen är förenad med förmånsrätt enligt 4 § 2 förmånsrättslagen. I detta lagrum sägs att förmånsrätt följer med handpanträtt och rätt att kvarhålla lös egendom till säkerhet för fordran (retentionsrätt).

Vid tillkomsten av förmånsrättslagen underströks som en ledande princip (se prop 1970:142 s 83 f) att alla borgenärer skulle behandlas lika och att fordringar sålunda borde ges förmånsrätt till betalning endast om det fanns verkligt starka skäl. Samtidigt framhölls att förmånsrätten utgör ett väsentligt inslag i skyddet för innehavare av pant- eller retentionsrätt och att det inte kunde komma i fråga att i sammanhanget ta ifrån fordringar med sådan rätt deras förmånsrätt.

Som en viktig förutsättning för att det skall föreligga retentionsrätt och därmed förmånsrätt får anses gälla att det finns ett samband (konnexitet) mellan fordringen och den egendom som fordringsägaren vill hålla inne (se Undén, Svensk sakrätt I, 1974 s 235 ff, Rodhe, Obligationsrätt s 394 ff, Hessler, Allmän sakrätt s 518 f, Walin, Separationsrätt s 70 ff, och Håstad, Sakrätt avseende lös egendom, 1984 s 229 ff). Tvekan kan emellertid råda i frågan hur nära sambandet mellan fordringen och egendomen måste vara. Frågan har också reglerats på olika sätt i de lagrum som innehåller bestämmelser om retentionsrätt. I de flesta fall av lagstadgad retentionsrätt har ganska stränga krav på konnexitet ställts upp innebärande att egendom får kvarhållas endast till säkerhet för fordran på ersättning för en prestation som hänför sig till just den egendomen (se t ex 11 kap 3 § och 12 kap 8 § HB). Härmed kan jämföras kommissionslagen, som i vissa situationer ger mellanmän säkerhetsrätt beträffande alla fordringar som grundar sig på uppdragsförhållandet eller t o m på ett annat uppdrag för samme huvudman.

Den särskilda retentionsrätt som är tillämplig i målet är den som sedan gammalt har tillerkänts hantverkare - varmed jämställs bl a industriidkare - i fråga om egendom som har lämnats in för reparation, bearbetning eller dylikt. I 17 kap 3 § 3 st HB föreskrevs tidigare, att hantverkare "i det gods, som hos honom kvar är" hade förmånsrätt "för arvode å godset". Bestämmelsen ansågs förutsätta en rätt för hantverkaren att hålla godset kvar tills fordringen betalats (SOU 1969:5 s 99 och 102). Vid tillkomsten av förmånsrättslagen (se prop 1970:142 s 113) fann man det inte behövligt med någon särskild regel om hantverkares förmånsrätt. Någon saklig ändring i vad som dittills hade gällt angående omfattningen av hantverkares rätt åsyftades inte. Att en retentionsrätt kvarstår framgår bl a av lagen (1950:104) om rätt för hantverkare att sälja gods som ej avhämtats, vartill hänvisning också gjordes (se SOU 1969:5 s 102).

Vad som förekommit vid tillkomsten av förmånsrättslagen - främst uttalandet att någon saklig ändring beträffande omfattningen av hantverkares rätt inte åsyftades - tyder på att det för hantverkares retentionsrätt och åtföljande förmånsrätt, liksom för flertalet lagbestämda retentionsrätter, ställs upp förhållandevis stränga krav på konnexitet mellan fordringen och egendomen. En sådan uppfattning har också kommit till uttryck i doktrinen. Synsättet står i överensstämmelse med vad som tidigare har sagts om vikten av att så långt möjligt hålla principen om alla borgenärers lika rätt. Att konnexitetskravet har mjukats upp i kommissionslagen torde hänga samman med särskilda förhållanden på mellanmansområdet (jfr NJA II 1914 s 223 ff).

Det sagda ger anledning till slutsatsen, att en hantverkare, som har lämnat ifrån sig den egendom på vilken han har utfört arbete utan att ha fått betalt för arbetet, inte kan komma i åtnjutande av förmånsrätt enligt 4 § 2 förmånsrättslagen för sin vederlagsfordran. De synpunkter som motiverar ett strängt konnexitetskrav talar vidare för den ordningen, att när hantverkaren har kvar både egendom på vilken han har utfört ett ännu inte betalt arbete och egendom som inte alls varit föremål för något arbete från hans sida, hans retentionsrätt och därmed hans förmånsrätt i princip begränsas till den egendom som ford ringen på arbetsersättning hänför sig till. På så sätt får man också en viss motsvarighet till vad som i allmänhet gäller vid ömsesidigt förpliktande avtal, nämligen att en part har en rätt att innehålla den egna prestationen till säkerhet för sin fordran på motprestationen (jfr t ex 14 § köplagen).

I allmänhet torde det inte vålla några större praktiska svårigheter att upprätthålla det angivna kravet på konnexitet mellan fordringen och egendomen. Att låta uppdragsförhållandet bilda ram skulle däremot ofta kunna vålla problem, bl a genom svårigheten att avgöra om det är fråga om ett eller flera uppdrag.

Givetvis kan i det enskilda fallet genom uttryckligt eller underförstått avtal omständigheterna vara sådana att retentionsrätten och därmed förmånsrätten lär anses utvidgad. Förhållandena är emellertid inte sådana i detta mål. Det föreligger inte heller omständigheter av den art som har föranlett särregleringen i kommissionslagen.

Det förhållandet att retentionsrätt för fordran på ersättning för arbete bara avser den direkt berörda egendomen betyder självfallet inte att arbetet på egendomen måste vara slutfört. Förhållandet mellan fordringens storlek och värdet av den aktuella egendomen är också i allmänhet utan betydelse (jfr dock NJA 1979 s 670).

Den fordran som Kockums har bevakat avser - frånsett ett belopp om ca 2 000 kr som gäller lossningskostnad för maskiner och som torde sakna betydelse i sammanhanget - arbete med pressning m m av detaljer till kokkärl. I denna del hänför sig 1 641 kr till rondeller som efter bearbetning har blivit kvar i bolagets besittning, medan arbetet i övrigt avser egendom som bolaget har lämnat från sig. Den egendom i vilken bolaget har gjort gällande retentionsrätt utgörs - förutom av de nyss angivna rondellerna - av obearbetat råmaterial.

Konkursboets inställning är att Kockums har retentionsrätt endast beträffande rondellerna och att förmånsrätt föreligger endast för ett belopp om 1 641 kr. Med hänsyn till vad som förut har anförts anser HD att Kockums inte kan göra anspråk för förmånsrätt i större utsträckning.

Slut. HD fastställer det slut vartill HovR:n kommit.

Metadata

Domstol
Högsta Domstolen
Avgörandedatum
1985-03-19
Målnummer
Ö1526-83
Lagrum
4 § 2 förmånsrättslagen (1970:979)
Litteratur
Sökord
Konkurs
Retentionsrätt
Besittning
Konnex fordran
Förmånsrätt
Källa
Domstolsverket
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation