SOU 1969:5

Utsökningsrätt : förslag

N 4-0 9

oå (» _ Cija

(P( 4, ICT?

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2013

Statens offentliga utredningar

1969:5

.J ustitie- departementet

ML? _ "Tf

Utsökningsrätt IX

Förmånsrättsordning m. m.

Förslag av lagberedningen

Statens offentliga utredningar 1969

Kronologisk förteckning

. Faktisk brottslighet bland skolbarn. Esselte. Ju. . Om sauallivet i Sverige. Esselte. U. . Ny sjöarbetstidsleg. Esselte. K. . Bostadsrätt. Esselte. Ju. . Utsökningsrätt IX. Norstedt & Söner. Ju.

01-5de

Statens offentliga utredningar 1969: 5

J ustitiedepartementet

Utsökningsrätt IX

Förmånsrättsordning m. 111.

Förslag av lagberedningen

Stockholm 1969

STOCKHOLM IDEI. KUNGL. BOKTRYCKERIET P.A. NORSTEDT & SöNER

Till Konungen

Lagberedningen, som tidigare under sitt arbete på revision av utsökm'ngs- och konkursrät- ten bl.a. avlämnat delbetänkandena Utsökningsrätt I—VIII, får härmed i underdånighet avlämna betänkande med förslag till ny förmånsrättsordning. Förslaget har upprättats i samarbete med kommitterade i Danmark, Finland och Norge, varvid principiell enighet vunnits på viktiga punkter. Betänkandet innehåller dessutom vissa närliggande förslag till nya bestämmelser om förhållandet mellan fastighetsägare och nyttjanderättshavare i sär- skilda hänseenden liksom om retentionsrätt för fordran mot hotellgäst m.m.

Förslaget till förmånsrättsordning har nära samband med de förslag om fastighetsexeku— tion m.m. som beredningen framlagt i sitt betänkande Utsökningsrätt VIII och med den blivande nya jordabalken.

Beredningen har samrått med sin rådgivande nämnd, i vilken ingått riksombudsmannen Jens Adolfsson, sekreteraren i Landsorganisationen Bert Ahlgren, andre vice talmannen i riksdagens andra kammare lantbrukaren Leif Cassel, ledamoten av riksdagens andra kam- mare lantbrukaren Robert Dockered, direktören i Svenska arbetsgivareföreningen Erik Forstadius, förbundsjuristen i Tjänstemännens centralorganisation Stig Gustafsson, advo- katen Gunnar Lindh och ledamoten av riksdagens första kammare redaktören Lisa Matt— son. Av vad som anförs i motiven framgår, att delade meningar förekommit beträffande löneprivilegiet.

I beredningens arbete har medverkat följande särskilt tillkallade sakkunniga, nämli— gen bankdirektören Erik Burling, hypoteksdirektören Bengt Gunnhagen, professorn Henrik Hessler, advokaten Sten Lindskog, professorn Lars Welamson, direktören Sven Åvall och advokaten Anders Öhman.

I enlighet med den arbetsfördelning som tillämpas i beredningen har ordföranden samt ledamöterna Rydin och Montgomery deltagit i utarbetandet av betänkandet.

Underdånigst GÖSI' A WALIN

BENGT RYDIN HENRY MONTGOMERY Stockholm den 17 februari 1969.

| || " .. :.. '.; _ _.A|.||_ . '|.|" .'.| ' |. | '..3" |.'. _|||| |. ..| ||'|l| ' ""'. l . 1. ."..'.: . '. " . '.l"- " l .. . |. ' . -.'|'. ' "" ' _. " _|-||'-' " . '.II | ' . ."l ._ '.. ;t|._|;_, ||| "?_L||_|| . __ _ ||._|___|'||_ ||| . .':

'|'.. i." _QI'HI |||.'||'||."|'. || _| __p'_ ||_....

_ | '. 'un':. —'.' ”||| lll'Jlll'I _ | ="_||| | __ '. . _._ ' .., '.'-..., .

'.| ”L ”Eh-wi, 'i'.?" ="" A"" ('" " hlh .- __ __ 'l.||'|.||-'.' |"',"" __| |. _| 'i' '.' , "...man ' '- . .|||r|. 1-| _"|.; ..| ,. .'- " ...i '" ”.'..'.."? .. _ | ':; final-.Jllr |__|||'F|:__|'.'|I 35.35; . _' _-| |||:.|L||.|r_'i::ljl,l1.j_ "".l' I'll"- i:"'.i_"l"-T"" .' .. ' _. "! 41" ,' '."i'w

. .' ' ""' '— ” "" ' " '. "' '— ' '.-- Um _' "-.,,..|||..- ' |

||_ 'n'l'l'lälu' '|.|l|_l" '_åh lll" |.. _| _| _|| ""' .", |”? .'| ||| || gåt—" |; —,|[tk||| || "”..,- ."". ..'" ...; ..|.._. " & '|'.-|. lig; '||'|" "'.', ' '_| | |||- .._ _| |__. I.. r | |__-|__|?- #. J..”. '. ' | :| .,_ | |.| .. _|.

.._-.

" ""

|__| _ 41 '.. ".Tr", .l.|_||'| |;|.|_|| :l- Ilf||| |l||_ t .1"'=" '.

-'_||.'.| ':--. ” lefli'lln _

, __._"__|_|_'__' " , "' "_ Hl'vlTyEl—W'

1. Hyresvärds och jordägares för- månsrätt

Finland 106 Norge 107 Beredningen .

2. Förmånsrätt på grund av före- tagsinteckning

1. Fordringar som enligt lag är förenade med rätt till betalning ur fast egendom

Gällande rätt m.m. .

Beredningen .

2. Fordringar som är förenade med panträtt på grund av in- teckning Gällande rätt m.m. . Beredningen .

Förmånsrätten för Stockholms stads brandförsäkringskontor Yttrande från kontoret . Beredningen .

9 &. . .

Gällande rätt mum . Beredningen

10 å . . . Gällande rätt m.m. . Beredningen 11 å. .

Allmänna förmånsrätter .

88 88 88 89

91 93 93 93 95 96 97 97 .100 .104 .104

. . 104 Gällande rätt 104 Danmark 106

. 107

. 111 .112

.112 .112 .120

. 122 . 122 . 123

. 124 . 125 . 125 . 127 . 127 . 128 . 129 . 129 . 131 . 133 . 140

Gällande rätt 140 Danmark 143 Finland 143 Norge 144 Beredningen

13 å . . Gällande rätt m.m. . Beredningen

14 å . 15—17 åå .

Gällande rätt . Beredningen

Lös egendom . Fast egendom . Alternativ A Alternativ B

Tomträtt .

18 å .

Övriga fordringar .

19 å . 20 å . . Gällande rätt m.m. . Beredningen .

Övergångsbestämmelserna

Kapitel 8 Förslaget om ändring i nytt- janderättslagen m.m. . Nyttjanderättslagen

2 kap. Om arrende . 33 5.

Finland 178 Norge 178 Beredningen

39 å .

42 å .

Gällande rätt . Beredningen

70 å . . Gällande rätt . Beredningen .

3 kap. Om hyra .

31 å . . Gällande rätt . Beredningen

66 å . . Gällande rätt . Beredningen

Övergångsbestämmelserna

Gällande rätt 176 Danmark 177

. 144 . 147 . 147 . 149 . 155 . 156 . 156 . 157 . 157 . 159 . 160 . 163 . 165 . 165 . 165 . 165 . 166 . 166 . 167 . 171

. 175 . 175 . 176

.176

. 179

.182 .182 .182 .183

. 185 . 185 . 185

.186 .186 .186 .187 .188 .188 .189 .189

Lagen om fiskearrenden. . . . .190 Utsökningslagen . . . . . . .190

Kapitel 9 Förslaget till lag om reten- tionsrätt för fordran mot hotellgäst

m.m.. . . . . . . . . . . .191 Kapitel 10 Övriga lagförslag . . . . 195 Sjölagen och luftfartslagen . . . . 195 Lagen om inteckning i fartyg . . . 195 Lagen om inskrivning av rätt till luftfartyg . . . . . . . . . 196 Lagen om företagsinteckning. . . 196

Lagen om förmånsrätt för fordringar enligt lagen om vissa gemensamhets-

anläggningar . . . . . . . . . 196 Kapitel 1] Sammanfattning . . . . 197 Bilagor A. Enkätsvar rörande löneprivilegiet

och fastighetskrediten . . . . 201 B. Löneprivilegiet vid exekutiva auk-

tioner 1966 och 1967 . . . . . . 206 C. Skattefordringar m.m. i konkurser

som avslutats 1960 och 1961 . . . 210

D. Skattefordringar m.m. med för- månsrätt enligt 17 kap. 12 & HB i konkurser som avslutats 1965—67 . 211

Förkortningar . . . . . . . . .212

Förslag till

Lag om ordningen för betalning av fordringar (förmånsrättsordning)

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser

1 &. Vid utmätning eller konkurs äger förmånsrätt till betalning rum enligt vad som sägs i denna lag. I fråga om företräde till betalning vid införsel gäller särskilda bestämmelser.

2 &. Förmånsrätt gäller antingen i viss egendom (särskild förmånsrätt) eller utan sådan be- gränsning (allmän förmånsrätt). Särskild förmånsrätt gäller vid både utmätning och konkurs. Allmän förmånsrätt gäller endast vid konkurs. Förmånsrätt omfattar även ränta, om ej särskilda villkor gäller.

3 &. Förmånsrätt för fordran består, även om fordringen överlåts eller tages i anspråk genom utmätning eller införsel eller på annat sätt övergår till annan.

Särskilda förmånsrätter

4 %. Förmånsrätt följer med 1) sjöpanträtt eller luftpanträtt, 2) handpant eller rätt att kvarhålla lös egendom till säkerhet för fordran (retentionsrätt). 3) panträtt på grund av inteckning i fartyg eller i luftfartyg eller reservdelar till luftfar- tyg.

5 &. Beställare av fartyg som lämnat fartygsbyggaren förskott i byggnadsämnen eller pengar har förmånsrätt i byggnadsämnena och det som för beställarens räkning tillverkats med förskottet, om skriftlig handling upprättats och med denna förfarits enligt 3 & sjölagen.

6 &. Redare, vilken för medredare lämnat förskott som avses i 17 & sjölagen, har förmånsrätt i medredarens andel av fartyget enligt vad som föreskrivs i nämnda lagrum.

7 &. Förmånsrätt i lös egendom som hör till näringsverksamhet, vari företagsinteckning kan meddelas, följer med

1) fordran hos hyresgäst eller arrendator på grund av hyres- eller arrendeavtal angående lägenhet eller jord som var avsedd för verksamheten, dock ej för större belopp än som sva- rar mot tre månaders hyra eller ett års arrende,

2) företagsinteckning.

I lag meddelad föreskrift om vilka slag av lös egendom som omfattas av företagsinteck- ning i näringsverksamhet har motsvarande tillämpning i fråga om förmånsrätt enligt 1).

8 &. Förmånsrätt i fast egendom följer med 1) fordran enligt lagen den 16 december 1966 (nr 700) om vissa gemensamhetsanlägg- ningar i enlighet med vad som särskilt föreskrivs därom och fordran som eljest enligt lag är förenad med rätt till betalning ur egendomen enligt denna punkt, 2) panträtt på grund av inteckning i egendomen.

9 (j. Förmånsrätt i tomträtt följer med 1) fordran på avgäld i anledning av upplåtelsen som ej förfallit till betalning tidigare än ett år före utmätning eller konkursansökan, 2) fordran enligt lagen om vissa gemensamhetsanläggningar i enlighet med vad som sär- skilt föreskrivs därom och fordran som eljest enligt lag är förenad med rätt till betalning ur egendomen enligt denna punkt,

3) panträtt på grund av inteckning i tomträtten. I övrigt skall vad i denna lag sägs om fast egendom även gälla tomträtt.

10 &. Utmätning ger förmånsrätt i den utmätta egendomen.

11 &.

Särskilda förmånsrätter som avser samma egendom ger rätt till betalning i ordning efter paragrafernas följd och i 4, 7, 8 och 9 åå angiven numrering.

Förmånsrätt enligt 4 5 2) eller 3) har dock företräde framför förmånsrätt enligt 4 _8, 1) på grund av sjöpanträtt som avses i 267 5 6 sjölagen, och förmånsrätt enligt 4 5 3) har fö- reträde framför förmånsrätt enligt 4 $ 2) på grund av retentionsrätt.

Vidare har förmånsrätt enligt 10 & på grund av utmätning företräde framför förmåns- rätt på grund av inteckning, vilken sökts samma dag som utmätningen verkställdes eller senare.

Om det inbördes företrädet mellan flera fordringar med samma slags förmånsrätt enligt lag eller på grund av inteckning finns särskilda bestämmelser. Utmätning ger företräde framför senare utmätning av samma egendom.

Fordringar med samma slags förmånsrätt har i övrigt lika rätt, om ej förmånsrätten följer med rättighet som har företräde enligt vad som gäller därom.

Allmänna förmånsrälter

12 %. Allmän förmånsrätt äger rum för borgenärs kostnad för gäldenärens försättande i konkurs, begravnings- och bouppteck-

ningskostnad, när gäldenären avlidit före konkursen, och borgenärs kostnad för beslut om dödsboets avträdande till förvaltning av boutredningsman,

arvode och kostnadsersättning till god man enligt lagen om ackordsförhandling, tillsyns- man enligt nämnda lag eller konkurslagen och förordnad boutredningsman, såvitt ford- ringen belöper på tid inom sex månader före konkursansökan eller därefter,

kostnad för särskild åtgärd som under nämnda tid vidtagits med gode mannens eller till- synsmannens godkännande eller av boutredningsmannen och uppenbart varit till borgenä- rernas bästa,

allt i den mån beloppet med hänsyn till omständigheterna finnes skäligt.

13 5.

Allmän förmånsrätt följer därefter med arbetstagares fordran på lön som ej förfallit till betalning tidigare än sex månader före konkursansökan och på lön under skälig uppsäg- ningstid, högst sex månader. Har lönefordran varit föremål för tvist, gäller förmånsrätt, om talan väckts eller förhandling i bruklig ordning begärts inom sex månader från förfallo- dagen och konkursansökan följt inom sex månader från att tvisten blivit slutligt avgjord. Med lön likställs vad som skall utgå som ersättning för lön. I fråga om semesterlön eller semesterersättning som är intjänad före konkursansökan gäller förmånsrätten vad som står inne för nästföregående och löpande kvalifikationsår.

Samma förmånsrätt följer med fordran på pension som tillkommer arbetstagare eller dennes efterlevande för högst sex månader före konkursansökan och nästföljande sex må- nader. Förmånsrätten gäller även i fråga om pension som intjänats hos föregående arbets- givare, om gäldenären övertagit ansvaret för pensionen under de betingelser som anges i 23 och 26 åå lagen den 9 juni 1967 (nr 531) om tryggande av pensionsutfästelse m.m.

Om gäldenären är näringsidkare eller juridisk person, skall arbetstagare, som själv eller jämte närstående ägde väsentlig andel i företaget och som hade väsentligt inflytande över dess verksamhet, eller hans efterlevande ej ha förmånsrätt enligt denna paragraf för lön eller pension.

14 5.

Allmän förmånsrätt följer därefter med fordran på framtida pension till arbetstagare, som är född år 1907 eller tidigare, eller dennes efterlevande. Därvid får dock intjänad del av utfäst pension icke antagas avse större årlig pension än som motsvarar basbeloppet en- ligt lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring. Från det sålunda beräknade fordringsbeloppet skall i förekommande fall avdragas upplupen del av pension enligt all- män pensionsplan eller enligt privat pensionsförsäkring.

Förmånsrätt enligt första stycket gäller även fordran på framtida pension som intjänats hos föregående arbetsgivare, om gäldenären övertagit ansvaret för pensionsfordringen en- ligt vad som sägs i 13 5 andra stycket.

Om gäldenären är näringsidkare eller juridisk person,har 13 & tredje stycket motsvaran- de tillämpning.

15 &.

Fordringar med allmän förmånsrätt enligt 12—14 55 får uttagas ur all egendom som in- går i konkursboet och ej är föremål för särskild förmånsrätt. Därjämte får de uttagas ur egendom, vari särskild förmånsrätt gäller, före fordringar med sådan förmånsrätt i den mån det är medgivet enligt 16 eller 17 å och i övrigt efter sistnämnda fordringar.

16 5.1 Fordringar med allmän förmånsrätt enligt 12 eller 13 5 får, om det behövs, uttagas före fordringar med särskild förmånsrätt i lös egendom enligt 5, 6, 7 eller 10 5. Vad som ut- tages på detta sätt skall, om anledning förekommer, fördelas på ifrågavarande lösa egen- dom i förhållande till den köpeskilling som erhållits för varje slags egendom.

(Alternativ A)

Brist som därefter kvarstår får vid exeku- tiv försäljning av gäldenärens fasta egendom under konkursen uttagas med företräde framför fordringar med panträtt på grund av inteckning i fastigheten eller med för- månsrätt på grund av utmätning därav som skett hos gäldenären, med undantag för

1) fordran med panträtt som upplåtits av tidigare ägare,

2) fordran med panträtt som upplåtits av gäldenären tidigare än sex månader före konkursansökningen eller, i fall som avses i 35 & konkurslagen, ansökningen om för- ordnande av god man enligt lagen om ac- kordsförhandling och som ligger inom tre fjärdedelar av det värde som vid nämnda tid före ansökningen senast åsatts fastighe- ten av taxeringsmyndighet,

3) fordran, vilken har lika rätt som eller bättre rätt än fordran som avses under 1) eller 2).

Finns två eller flera fastigheter i kon- kursboet, skall vad som sammanlagt behöver uttagas enligt andra stycket såvitt möjligt fördelas på fastigheterna i förhållande till de köpeskillingar som erhållits för dem.

(Alternativ B)

Brist som därefter kvarstår får vid exeku- tiv försäljning av gäldenärens fasta egendom under konkursen uttagas med företräde framför fordringar med panträtt på grund av inteckning i fastigheten eller med för- månsrätt på grund av utmätning därav som skett hos gäldenären, dock ej utöver en fjärdedel av det värde som fastigheten an- setts ha i ärendet eller, om fastigheten säljs till högre pris, av köpeskillingen. Finns två eller flera fastigheter i konkursboet, skall vad som sammanlagt behöver uttagas enligt vad som nu sagts såvitt möjligt fördelas på fastigheterna i förhållande till de köpeskil- lingar som erhållits för dem.

Om lönefordran som hänför sig till ny- byggnads-, tillbyggnads-, ombyggnads- eller förbättringsarbete på viss fastighet ej blir till fullo betald enligt andra stycket, får återstoden uttagas ur fastigheten utan hin- der av den begränsning som anges i nämnda stycke.

17 &. Fordringar med allmän förmånsrätt enligt 14 & får, om det behövs, uttagas före ford- ringar med särskild förmånsrätt i lös egendom enligt 6, 7 eller 10 &. Härvid har 16 5 första stycket andra punkten motsvarande tillämpning.

18 &.

(Alternativ A)

Fordringar som har allmän förmånsrätt enligt samma paragraf har inbördes lika rätt.

(Alternativ B)

Fordringar som har allmän förmånsrätt enligt samma paragraf har inbördes lika rätt, om ej annat följer av 16 & tredje styc- ket.

1 Betr. lydelsen av 16 & för den händelse varken alt. A eller alt. B godtages se 5. 164 not 14.

Övriga fordringar

19 &. Fordringar som ej är förenade med förmånsrätt har inbördes lika rätt med de undantag som anges i 20 &. Om egendom vari särskild förmånsrätt gäller ej förslår till betalning av fordringen, skall första stycket tillämpas beträffande bristen.

20 5. Böter, viten och fordran på grund av förverkande eller annan särskild rättsverkan av brott går vid utmätning eller konkurs efter andra fordringar. Detta avser ej skadestånd.

Ö vergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den ......

Genom lagen upphävs 17 kap. handelsbalken, förordningen den 18 februari 1735 angående lånebankens öppnande till att göra lån på fast egendom och järn,

förklaringen den 12 januari 1757 rörande lån i banken på järn och metaller samt ma- gistraternas vedergällning för vågattester,

förklaringen den 15 februari 1779 över vad vid järns pantsättning, till låns erhållande i banken, bör iakttagas, -

kungörelsen den 13 februari 1830 (nr 16 s. 178) angående åtskilliga föreskrifter i av- seende på järn- och vågeffekter, som i banken belånas,

lagen den 22 maj 1891 (nr 20 s. 3), innefattande tillägg till 17 kap. 6 5 handelsbalken.

2. Avgäld som avses i 17 kap. 6 5 första stycket första punkten handelsbalken och till- kommer enskild skall ha förmånsrätt enligt 8 & 1) nya lagen. Fordran vilken enligt annan äldre lag är förenad med sådan förmånsrätt som avses i 17 kap. 6 (5 första stycket första punkten handelsbalken skall också ha förmånsrätt enligt 8 & 1) nya lagen. Förmånsrätt som föreskrivs i första eller andra stycket skall ej gälla belopp som för- fallit till betalning tidigare än ett år före utmätning eller konkursansökan.

3. Genom nya lagen upphävs den förmånsrätt som enligt äldre författningar särskilt tillkommer Stockholms stads brandförsäkringskontor för premielån. Brandförsäkringskontoret skall i stället åtnjuta rätt till betalning ur fast egendom enligt 8 5 1) och ur tomträtt enligt 9 5 2) nya lagen för amortering eller ränta på premielån som ej förfallit till betalning tidigare än ett år före utmätning eller konkursansökan.

4. Inteckning för avkomst eller annan förmån som upplåtits före den medför för- månsrätt enligt 8 & 2) nya lagen för vad rättighetshavaren enligt lag äger utfå ur fast egen- dom och enligt 9 5 3) nya lagen för vad han enligt lag äger utfå ur tomträtt.

5. Vad i nya lagen och punkt 4 ovan sägs om förmånsrätt i tomträtt har motsvarande tillämpning beträffande vattenfallsrätt som upplåtits före den . . . .

6. Pensionsutfästelse so-m enligt övergångsbestämmelserna1 till lagen den 9 juni 1967 (nr 532) om ändring i 17 kap. handelsbalken är förenad med förmånsrätt enligt 11 & tredje

1 Se SFS 1967:620.

stycket i nämnda kap. skall i samma omfattning ha förmånsrätt efter fordringar som har förmånsrätt enligt nya lagen.

7. När annan nyttjanderätt än tomträtt eller vattenfallsrätt upplåtits före den . . . ., skall fordran mot nyttjanderättshavaren på grund av rättsförhållandet vara förenad med sär- skild förmånsrätt näst före förmånsrätt enligt 7 & nya lagen, i den mån förmånsrätt skolat äga rum enligt 5 5 första stycket eller 6 % första stycket tredje och fjärde punkterna i 17 kap. handelsbalken. Förmånsrätten får ej göras gällande samtidigt som förmånsrätt enligt 7 5 1) nya lagen på grund av samma rättsförhållande. Den förmånsrätt på grund av retentionsrätt som anges i 4 & 2) nya lagen skall ej gälla i fråga om jordägares eller hyresvärds rätt att kvarhålla egendom till säkerhet för fordran hos arrendator eller hyresgäst enligt övergångsbestämmelserna till lagen den .......... (nr .) angående ändring i lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom.

8. Om utmätning skett före den ...... eller gäldenär försatts i konkurs på grund av ansökan som gjorts före nämnda dag, skall äldre lag gälla beträffande utmätningen eller konkursen. *

9. I fall då i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum som ersatts av bestämmelse i nya lagen skall i stället den bestämmelsen tillämpas, i den mån förmåns- rätt fortfarande skall äga rum enligt nya lagen eller vad som sagts här ovan.

Förslag till

Lag angående ändring i lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom

Härigenom förordnas, att 2 kap. 33, 39, 42 och 70 55 samt 3 kap. 31 och 66 55 lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt anges nedan.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)2

2 KAP. 33 &. Försättes arrendatorn i konkurs, äge kon- kursboet uppsäga avtalet; sker ej uppsäg- ning inom en månad från utgången av den för bevakning av fordringar utsatta tid, sva- re konkursboet för arrendeavtalets fullgö- rande till arrendetidens utgång eller, där uppsägning sker efter utgången av först sag- da tid, intill dess på grund därav avtalet upphör att gälla. Vill jordägaren själv uppsäga avtalet och återtaga fastigheten, äge därtill rätt, dock vid arrende för viss tid ej understigande tio år endast mot skyldighet att gälda ersättning för arrenderättens värde såsom i 8 & sägs. Var avtalet slutet med förbehåll om rätt för arrendatorn att sätta annan i sitt ställe, och inträffar konkursen efter det arrendatorn tillträtt fastigheten, må jordägaren ej upp- säga avtalet, där konkursboet inom tre må- nader från utgången av den för bevakning av fordringar utsatta tid gitter visa, att över- låtelse skett i enlighet med avtalet ; sker överlåtelse senare men innan jordägaren gjort bruk av sin rätt, vare han samma rätt förlustig.

1 mom. Försätts arrendatorn i konkurs, får konkursboet uppsäga avtalet.

2 mom. Jordägaren får uppsäga avtalet att genast upphöra, om arrendatorn ej till- trätt fastigheten före konkursen.

Om arrendatorn tillträtt fastigheten, har jordägaren under en månad efter konkursbe- slutet ej annan rätt att uppsäga avtalet än som i allmänhet gäller enligt denna lag. Därefter får jordägaren uppsäga avtalet till upphörande nästa fardag, om han ej för dess fullgörande har eller inom en vecka från uppsägningen får säkerhet med vilken han skäligen kan nöias och ej heller kan- kursboet inom sistnämnda tid förklarar sig vilja svara för arrendatorns skyldigheter un- der arrendetiden eller, om arrendet får över- låtas, till dess det i behörig ordning över- gått till annan. Har säkerhet ställts för av- talets fullgörande till viss fardag före arren- detidens utgång eller har konkursboet för- klarat sig vilja svara därför till sådan far- dag, får jordägaren ej uppsäga avtalet att upphöra tidigare.

1 Senaste lydelse av 2 kap. 33 och 42 55 se SFS 1943: 883 samt av 2 kap. 70 å se 1968: 342. 3 kap. erhöll ändrad lydelse genom 1968: 346. Ang. bestämmelsernas infogande i JB jfr arrende- lagsutredningens slutbetänkande SOU 1968: 57. 2 Rent språkliga ändringar har i detta och följande förslag i regel ej utmärkts genom kursivering.

(Nu varande lydelse)

Uppsäges avtalet av anledning, som nu sagts, vare jordägaren berättigad till skade- stånd, utan så är att avtalet var ingånget för viss tid ej understigande tio år och han själv uppsade avtalet.

(Föreslagen lydelse)

Var avtalet ingånget för viss tid ej under- stigande tio år, är jordägaren, om han upp- säger avtalet, skyldig att betala ersättning för arrenderättens värde såsom sägs i 8 5.

3 mom. När uppsägning sker, har jord- ägaren rätt till ersättning för den skada han. lider. Detta gäller dock ej, när jordägaren uppsagt sådant avtal som avses i 2 mom. tredje stycket.

39 5.

Sker uppsägning i fall, som 36 & omför- mäler, äge arrendatorn kvarsitta till nästa fardag, där ej rätten eller överexekutor prö- var skäligt ålägga honom att avflytta tidi- gare. Skall eljest arrende upphöra efter upp- sågning, skall avträde ske å den fardag, som inträffar näst efter sex månader från det uppsägningen skedde. Hade arrendatorn ej tillträtt fastigheten när uppsägningen skedde, skall avtalet genast upphöra att gälla.

Vid livstidsarrende ————————

Sker uppsägning i fall som sägs i 36 &, äger arrendatorn kvarsitta till nästa fardag, om ej rätten eller överexekutor prövar skä- ligt ålägga honom att avflytta tidigare. Skall arrende eljest upphöra efter uppsägning, skall avträde ske på den fardag som inträf- far näst efter sex månader från det upp- sägningen skedde, om ej annat är särskilt föreskrivet. Sker uppsägning innan arren- datorn tillträtt fastigheten, skall avtalet ge- nast upphöra att gälla.

— — från dödsfallet.

42 &.

Häftar arrendatorn, när han skall avträda fastigheten, i skuld för arrende eller för er- sättning, som vid avträdessyn eller genom skriftlig överenskommelse blivit bestämd, eller är utskyld eller avgift, för vilken ar- rendatorn skolat ansvara, icke av honom gulden; då vare jordägaren berättigad att av arrendatorn tillhöriga lösören och bygg- nader, som finnas å fastigheten, kvarhålla så mycket, som svarar mot hans fordran, till dess arrendatorn gör rätt för sig eller ställer jordägaren säkerhet. Ej må dock sålunda kvarhållas egendom, som jämlikt 65 & ut- sökningslagen skall undantagas från utmät- ning.

Hade jordägaren enligt skriftlig handling lämnat arrendatorn kreatur, redskap eller annat till fastighetens bruk, och är därför betingad lega ogulden, eller gitter arrenda- torn icke avlämna vad jordägaren tillkom- mer, have jordägaren enahanda rätt, som nyss sagts.

Har jordägaren klar och förfallen ford- ran på grund av arrendeavtalet, äger han omedelbart erhålla utmätning hos arrenda- torn.

Är talan om fordringen anhängig vid domstol, äger dock denna förordna, att ut- mätning eller fortsatt verkställighet tills vi- dare ei får ske.

Om kvarstad eller skingringsförbud gäl- ler vad som i allmänhet är föreskrivet där- om.

(Föreslagen lydelse)

70 å.

Lägenhetsarrende föreligger ————— Å sådan upplåtelse skola stadgandena i 4 (j, 5 5 första stycket, 6—9 åå, 18 & utom vad angår elektrisk anläggning, 22, 25 och 26 55, 27 5 första stycket, 29—34, 36—41 åå, 42 5 första stycket samt 45—48 55 äga motsvarande tillämpning. Härvid gälle dock, att sådant fastställande av arrenderät- tens värde, som avses i 8, 9 och 33 åå, skall ske genom skiljemän i den ordning 18 & föreskriver, att stadgandena i 29 å och 42 5 första stycket skola äga tillämpning allenast, om avtalet var skriftligen upprättat, samt att vad 33 & stadgar angående rätt för jordäga- ren att uppsäga avtalet ej skall tillämpas ef- ter det arrendatorn tillträtt fastigheten, ej heller innan tillträde skett, där arrendatorn på anfordran inom utgången av nästa dag för avtalets fullgörande ställer säkerhet, med vilken jordägaren skäligen kan nöjas.

Är ej ____________ Sker överlåtelse ————————— Ej må _____________

— annorlunda åsämjas.

På sådan upplåtelse skola stadgandena i 4 5, 5 5 första stycket, 6—9 55, 18 & utom vad angår elektrisk anläggning, 22, 25 och 26 55, 27 5 första stycket, 29—34, 36—42 samt 45—48 åå äga motsvarande tillämp- ning. Härvid gäller dock, att sådant fast- ställande av arrenderättens värde, som av- ses i 8, 9 och 33 55, skall ske genom skilje— män i den ordning 18 & föreskriver, att stadgandena i 29 och 42 åå skola äga till- lämpning endast om avtalet var skriftligen upprättat samt att vad 33 & stadgar angåen- de rätt för jordägaren att uppsäga avtalet ej skall tillämpas efter att arrendatorn tillträtt fastigheten, ej heller innan tillträde skett, om jordägaren har eller inom en vecka efter att han framställt begäran därom får säker- het för avtalets fullgörande, med vilken han skäligen kan nöjas.

— — — — sidan skett. — — honom gällande.

— — — utan verkan.

3KAP.

31 &.

Försätts hyresgästen i konkurs, får kon- kursboet uppsäga avtalet. I fråga om kan- kursboets ansvarighet för att avtalet fullgö- res äger 2 kap. 33 & motsvarande tillämp- ning.

Har lägenheten ej tillträtts när konkursen inträffar, är hyresgästen skyldig att på an- fordran ställa sådan säkerhet för avtalets fullgörande med vilken hyresvärden skäligen kan nöjas. Ställes ei säkerhet senast dagen efter det säkerheten fordrades, får hyres- värden uppsäga avtalet.

] mom. Försätts hyresgästen i konkurs, får konkursboet uppsäga avtalet.

Beträffande bostadslägenhet fordras dock gäldenärens samtycke, om ei rättens om- budsman biträder uppsägningen.

2 mom. I fråga om annan lägenhet än bo- stadslägenhet får hyresvärden uppsäga av- talet att genast upphöra, om hyresgästen ej tillträtt lägenheten före konkursen och hy- resvärden ej har eller inom en vecka efter att han framställt begäran därom får säker- het för avtalets fullgörande, med vilken han skäligen kan nöjas.

Om hyresgästen tillträtt lägenheten, har hyresvärden under en månad efter konkurs- beslutet ej annan rätt att uppsäga avtalet än som i allmänhet gäller enligt denna lag. Där- efter får hyresvärden uppsäga avtalet till

(Nuvarande lydelse)

Uppsäges avtalet enligt första eller andra stycket, har hyresvärden rätt till ersättning för skada.

(Föreslagen lydelse)

upphörande nästa fardag, om han ej för dess fullgörande har eller inom en vecka från uppsägningen får säkerhet med vilken han skäligen kan nöias och ej heller kon- kursboet inom sistnämnda tid förklarar sig vilja svara för hyresgästens skyldigheter un- der hyrestiden eller, om hyresrätten får över- låtas, till dess denna i behörig ordning över- gått till annan. Har säkerhet ställts för av- talets fullgörande till viss fardag före hyres- tidens utgång eller har konkursboet förkla- rat sig vilja svara därför till sådan fardag, får hyresvärden ei uppsäga avtalet att upp- höra tidigare.

Beträffande bostadslägenhet har hyres- värden ej annan rätt till uppsägning än som i allmänhet gäller enligt denna lag.

3 mom. När uppsägning sker, har hyres- värden rätt till ersättning för den skada han lider.

66 5.

För hyra, som är förfallen till betalning eller skall betalas inom de närmaste sex må- naderna, har hyresvärden rätt att kvarhålla så mycket av hyresgästen tillhöriga lösören inom fastigheten som svarar mot hans ford- ran, till dess hyresgästen gör rätt för sig el- ler ställer säkerhet. Egendom som enligt 65 & utsökningslagen skall undantagas från ut- mätning får dock ej kvarhållas.

Denna lag träder i kraft den ......

Har hyresvärden klar och förfallen ford- ran på grund av skriftligt hyresavtal, äger han omedelbart erhålla utmätning hos hy- resgästen.

Är talan om fordringen anhängig vid domstol, äger dock denna förordna, att ut- mätning eller fortsatt verkställighet tills vi- dare ej får ske.

Om kvarstad eller skingringsförbud gäller vad som i allmänhet är föreskrivet därom.

Om arrende- eller hyresavtal har slutits före nya lagens ikraftträdande, skall äldre lydel- sen av 2 kap. 42 å och 3 kap. 66 & fortfarande gälla. Är avtalet ingånget på obestämd tid eller med förbehåll om rätt för såväl upplåtaren som nyttjanderättshavaren att uppsäga avtalet och sker ej, sedan nya lagen trätt i kraft, uppsägning till den tid då på grund av sådan uppsägning avtalet tidigast kunnat frånträdas, skall dock nya lagen tillämpas på av- talet från nämnda tid. Detsamma gäller, om uppsägning sker men förlängning av avtalet kommer till stånd.

I övrigt skall äldre lag tillämpas, när arrendator eller hyresgäst försatts i konkurs på grund av ansökan som gjorts före nya lagens ikraftträdande.

Förslag till

Lag angående ändrad lydelse av 11 och 14 55 lagen den 27 juni 1957 (nr 390) om fiskearrenden

Härigenom förordnas, att 11 och 14 Gå lagen den 27 juni 1957 om fiskearrenden skall erhålla ändrad lydelse på sätt anges nedan.1

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

11 &. Sker överlåtelse ———————————— nye ägaren. De bestämmelser som för övrigt i 2 kap. 29—32 55 samt 33 5 första och tredje styc- kena nyttjanderättslagen meddelats med av- seende å överlåtelse av arrenderad fastighet, utmätning, konkurs och återköp skola äga motsvarande tillämpning vid fiskearrende.

De bestämmelser som för övrigt i 2 kap. 29—32 åå samt 33 5 I och 3 mom. nyttjan- derättslagen meddelats med avseende på överlåtelse av arrenderad fastighet, utmät- ning och konkurs skola äga motsvarande tillämpning vid fiskearrende.

14 5.

Vad om sättet för uppsägning, tiden för avträde och verkställighet av avhysning, tid för väckande av talan, rätt att kvarhålla ar- rendatorn tillhörig egendom och skiljedom är stadgat i 2 kap. 38—43 55 nyttjanderätts- lagen skall äga motsvarande tillämpning vid fiskearrende.

Denna lag träder i kraft den ......

Vad om sättet för uppsägning, tiden för avträde och verkställighet av avhysning, tid för väckande av talan, rätt att erhålla ut- mätning och skiljedom är stadgat i 2 kap. 38—43 55 nyttjanderättslagen skall äga mot- svarande tillämpning vid fiskearrende.

I fråga om återköpsrätt som består vid ikraftträdandet skall äldre bestämmelser fort- farande gälla.

I övrigt skall övergångsbestämmelserna till lagen den ........ (nr . . . .) angående änd- ring i lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom även gälla

förevarande lag.

Förslag till Lag om ändring i utsökningslagen

Härigenom förordnas, att 67 & utsökningslagen2 skall erhålla ändrad lydelse på sätt an- ges nedan.

( N u varande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

67 &.

Bestämmelserna i 65 och 66 åå hindra ej att pant utmätes för pantfordringen eller att

Bestämmelserna i 65 och 66 55 hindra ej att pant utmätes för pantfordringen eller att

1 Vissa 5ändringar i lagrummen föreslås även i arrendelagsutredningens slutbetänkande SOU 1968: 7. 2 Enligt SFS 1968: 623 skall ny lydelse av 67 å gälla fr.o.m. 1/7 1969. Den sålunda ändrade lydel- sen har här upptagits som nuvarande lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

egendom, som borgenären av annan anled- egendom, som borgenären av annan anled- ning äger hålla inne till säkerhet för sin ning äger hålla inne till säkerhet för sin fordran, utmätes för denna. Vad som nu fordran, utmätes för denna. sagts gäller dock icke i fråga om egendom som hyresvärd eller jordägare har rätt att kvarhålla till säkerhet för fordran hos hyres- gäst eller arrendator. Anvisar gäldenären —————————— familjs behov. Om egendom ——————————— egendomens ställe.

Denna lag träder i kraft den ...... Äldre lag skall fortfarande gälla, när hyresvärd eller jordägare har rätt att kvarhålla egendom till säkerhet för fordran hos hyresgäst eller arrendator enligt övergångsbestäm- melserna till lagen den ........ (nr ....) angående ändring i lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom.

Förslag till Lag om retentionsrätt för fordran mot hotellgäst m.m.

Härigenom förordnas som följer. Den som för tillfällig vistelse tillhandahåller rum på hotell eller i annan lägenhet äger att till säkerhet för fordran på ersättning för rummet, kost eller annan tjänst med anled- ning av vistelsen kvarhålla resgods som gästen medfört till hotellet eller lägenheten.

Sedan sex månader förflutit efter att skulden förfallit till betalning, får värden, under samma villkor som gäller beträffande hantverkares rätt att sälja gods som ej avhämtats, sälja egendomen och uttaga sin fordran ur köpeskillingen eller, om egendomen uppenbar- ligen saknar saluvärde, bortskaffa den. I fråga om förfarandet skall vad som är föreskri- vet om gods som ej avhämtats hos hantverkare ha motsvarande tillämpning.

Denna lag träder i kraft den ...... Genom lagen upphävs 10 5 11 mom. förordningen den 10 augusti 1877 (nr 31 s. 51) om nya utsökningslagens införande och vad i av seende därå iakttagas skall.

Rätt att kvarhålla egendom som inträtt före nya lagens ikraftträdande skall bestå utan hinder av nya lagen. Vad i nya lagen sägs om rätt att sälja eller bortskaffa kvarhållen egendom skall även gälla egendom som kvarhållits enligt äldre lag.

Förslag till Lag om ändring i sjölagen

Härigenom förordnas, att 3, 17, 269 och 276 55 sjölagen1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt anges nedan.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

35.

Har den, för vars räkning fartyg bygges, för byggnadens verkställande givit eller ut- fäst sig att giva varvsägaren eller byggmästa- ren förskott av penningar eller byggnads- ämnen, äge han, när avhandling därom upp- rättats, att låta den intagas, om byggnaden verkställes i stad med rådhusrätt, i rådhus- rättens protokoll och .eljest i protokollet hos närmaste rådhusrätt; och njute sedan för- månsrätt, som i 17 kap. handelsbalken sägs.

Har den, för vars räkning fartyg bygges, för byggnadens verkställande givit eller ut- fäst sig att giva varvsägaren eller byggmäs- taren förskott av penningar eller byggnads— ämnen, äger han, när avhandling därom upprättats, låta den intagas, om byggnaden verkställes i stad med rådhusrätt, i rådhus- rättens protokoll och eljest i protokollet hos närmaste rådhusrätt. Han njuter sedan för- månsrätt enligt 5 & förmånsrättsordningen.

17 5.

Till bestridande av de utgifter, som av re- derirörelsen påkallas, åligge en var redare att i mån av behov bidraga i förhållande till sin andel i fartyget. Försummar redare att vid anfordran erlägga beslutet bidrag och varder detta av huvudredaren eller an- nan redare förskjutet, vare den försumlige skyldig att å förskjutna beloppet erlägga ränta efter åtta procent om året, tills betal- ning sker, ävensom ersätta kostnaden för den försäkring, som förskottsgivaren må ha- va tagit till sin säkerhet. Borgenären njute för sin fordran panträtt i den försumliges andel i fartyget och förmånsrätt till betal- ning efter vad i 17 kap. handelsbalken sägs ; äge ock, i avräkning å sin fordran, i den försumliges ställe uppbära den utdelning, som på dennes andel belöper.

Den här ———————————

Till bestridande av de utgifter, som på- kallas av rederirörelsen, åligger det envar redare att i mån av behov bidraga i för- hållande till sin andel i fartyget. Försummar redare att vid anfordran erlägga beslutat bi- drag och förskjutes detta av huvudredaren eller annan redare, är den försumlige skyl- dig att erlägga ränta på förskjutna beloppet efter åtta procent om året, tills betalning sker, samt ersätta kostnaden för den för- säkring, som förskottsgivaren må hava ta- git till sin säkerhet. Borgenären njuter för sin fordran panträtt i den försumliges andel i fartyget och förmånsrätt till betalning en- ligt 6 5 förmånsrättsordningen. Han äger dessutom, i avräkning på sin fordran, i den försumliges ställe uppbära den utdelning. som belöper på dennes andel. — fordringen uppkom.

269 %.

Borgenär, som för sin fordran har sjö— panträtt i fartyg eller frakt, njute betalning ur panten framför de borgenärer, som om- förmälas i 17 kap. handelsbalken, för den i

Borgenär, som för sin fordran har sjö- panträtt i fartyg eller frakt, njuter betal- ning ur panten med förmånsrätt enligt 4 9 I ) förmånsrättsordningen.

1 Senaste lydelse av 3 5 se SFS 1964: 658, av 269 5 se 1928: 161 och av 276 & se 1967: 48. Betr. 3 & bör nämnas, att förslag framlagts om att de allmänna underrätterna skall benämnas tings- rätter, jfr Stencil Ju 1968: 18 s. 103.

267 & 6 nämnda fordran dock först efter de fordringar, som avses i 17 kap. 3 5 första och andra styckena nämnda balk.

Hava i ————————————

— — — — den äldre.

Fordringar, som — — — — — — — — — — — — sista resan.

276 &.

Sjö panträtt i ——————————

Här upptagna fordringar skola njuta be- talning ur det inlastade godset framför de borgenärer, som omförmälas i 17 kap. han- delsbalken, och sig emellan i den nummer- ordning, i vilken de ovan äro nämnda. Fordringar, som äro upptagna under samma nummer, skola sig emellan njuta lika rätt, var i förhållande till fordringens belopp; dock vad angår de under 1 och 2 nämnda fordringar endast såvida de härröra av sam- ma händelse, eljest skall den yngre äga före- träde till betalning framför den äldre.

Denna lag träder i kraft den ......

— — — under resan.

Här upptagna fordringar skola njuta be- talning ur det inlastade godset med för- månsrätt enligt 4 & 1) förmånsrättsordningen och sig emellan i den nummerordning, i vilken de äro nämnda ovan. Fordringar, som äro upptagna under samma nummer, skola sig emellan njuta lika rätt i förhållan- de till fordringarnas belopp. Vad angår de under 1 och 2 nämnda fordringarna gäller detta dock endast om de härröra av samma händelse, eljest skall den yngre äga företrä- de till betalning framför den äldre.

Om utmätning skett före lagens ikraftträdande eller gäldenär försatts i konkurs på grund av ansökan som gjorts före ikraftträdandet, skall äldre lag gälla beträffande ut- mätningen eller konkursen.

Förslag till Lag om ändrad lydelse av 11 kap. 3 & luftfartslagen den 6 juni 1957 (nr 297)

Härigenom förordnas, att 11 kap. 3 & luftfartslagen den 6 juni 1957 skall erhålla ändrad lydelse på sätt anges nedan.

(Nu varande lydelse) (Föreslagen lydelse)

11 KAP.

35.

Borgenär, som har fordran å bärgarlön eller å ersättning för kostnader som avses i 2 &, njute i fartyget eller godset luftpanträtt med förmånsrätt framför de i 17 kap. han- delsbalken omförmälda borgenärerna, så- framt bärgarlönen eller ersättningen hänför sig till åtgärder vilka slutförts här i riket.

Borgenär, som har fordran på bärgarlön eller på ersättning för kostnader som avses i 2 5, äger luftpanträtt i fartyget eller god- set med förmånsrätt enligt 4 & I ) förmåns- rättsordningen, om bärgarlönen eller ersätt- ningen hänför sig till åtgärder vilka slutförts här i riket.

I första ——————————— Utan borgenärens ————————

Denna lag träder i kraft den ......

— _— — framför äldre.

— — — i besittning.

Om utmätning skett före lagens ikraftträdande eller gäldenär försatts i konkurs på grund av ansökan som gjorts före ikraftträdandet, skall äldre lag gälla beträffande utmätningen eller konkursen.

Förslag till Lag om ändring i lagen den 10 maj 1901 (nr 26 s. 1) om inteckning i fartyg

Härigenom förordnas, att 29 5 lagen den 10 maj 1901 om inteckning i fartyg1 skall er- hålla ändrad lydelse på sätt anges nedan samt att i samma lag skall såsom 16 och 17 åå införas följande bestämmelser.2

(Nu varande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

16 5.

Panträtt på grund av inteckning i fartyg gäller ej ränta för längre tid än tre år före den dag utmätning sker eller konkursansö- kan göres.

17 5.

Inteckning medför företräde i förhållande till annan inteckning efter den tidsföljd i vilken inteckningarna sökas. Inteckningar som sökas på samma inskrivningsdag med- föra lika rätt.

29 5.

Då utmätning skett av fartyg som blivit i fartygsregistret infört, eller jämlikt 71 & konkurslagen äskats att intecknat fartyg må utmätningsvis säljas, skall, sedan i enlighet med 85 & utsökningslagen bevis härom in- kommit till inskrivningsdomaren, å nästa in- skrivningsdag göras anteckning om förhål- landet i inteckningsboken. Visas att utmät- ningen upphävts eller att frågan om farty- gets försäljning eljest förfallit, varde ock så- dant i boken antecknat.

1 Senaste lydelse av 29 5 se SFS 1948: 464.

När utmätning skett av fartyg som blivit infört i fartygsregistret eller när jämlikt 71 & konkurslagen begärts att intecknat fartyg skall säljas exekutivt, skall, sedan bevis här- om inkommit till inskrivningsdomaren, på nästa inskrivningsdag göras anteckning om förhållandet i inteckningsboken. Visas att utmätningen upphävts eller att frågan om fartygets försäljning eljest förfallit, skall även det antecknas i boken.

2 De bestämmelser som tidigare funnits i 16 och 17 55 har enligt lagen 15/6 1934 (nr 254) ang. upphävande av gällande bestämmelser om förnyelse av inteckning upphört att gälla.

Har vid ____________ Har domstol __________

Denna lag träder i kraft den ......

— — — — laga kraft. — i inteckningsboken.

Om utmätning skett före lagens ikraftträdande eller gäldenär försatts i konkurs på grund av ansökan som gjorts före ikraftträdandet, skall äldre lag gälla beträffande utmätningen eller konkursen.

Förslag till

Lag om ändring i lagen den 12 maj 1955 (nr 227) om inskrivning av rätt till luftfartyg

Härigenom förordnas, att 41 & lagen den 12 maj 1955 om inskrivning av rätt till luft- fartyg skall erhålla ändrad lydelse på sätt anges nedan samt att i samma lag skall införas två nya paragrafer, 19 a och 19 b åå, av följande lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

19 a 5.

Panträtt på grund av inteckning i luftfar- tyg eller reservdelar gäller ej ränta för läng- re tid än tre år före den dag utmätning sker eller konkursansökan göres.

I9bå.

Inteckning medför företräde i förhållan- de till annan inteckning efter den tidsföljd i vilken inteckningarna sökas. Inteckningar som sökas på samma inskrivningsdag med- föra lika rätt.

41 5.

Då utmätning skett av luftfartyg eller lott däri eller till sådant fartyg hörande, inteck- nade reservdelar, eller då jämlikt 71 & kon- kurslagen äskats att luftfartyg eller inteck- nade reservdelar till sådant fartyg må ut- mätningsvis säljas, skall, sedan i enlighet med 85 & utsökningslagen bevis härom in- kommit till inskrivningsdomaren, å nästa in- skrivningsdag göras anteckning om förhål- landet i inskrivningsboken. Visas att utmät-

När utmätning skett av luftfartyg eller lott däri eller till sådant fartyg hörande in- tecknade reservdelar eller när jämlikt 71 $$ konkurslagen begärts att luftfartyg eller in- tecknade reservdelar till sådant fartyg skall säljas exekutivt, skall, sedan bevis härom in- kommit till inskrivningsdomaren, på nästa inskrivningsdag göras anteckning om för- hållandet i inskrivningsboken. Visas att ut- mätningen upphävts eller att frågan om

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) ningen upphävts eller att frågan om egen- egendomens försäljning eljest förfallit, skall domens försäljning eljest förfallit, varde ock även det antecknas i boken. det i boken antecknat.

Har egendom ——————— fördelningslängden inkommer. Har domstol ——————————— i inskrivningsboken.

Denna lag träder i kraft den ...... Om utmätning skett före lagens ikraftträdande eller gäldenär försatts i konkurs på grund av ansökan som gjorts före ikraftträdandet, skall äldre lag gälla beträffande utmätningen eller konkursen.

Förslag till

Lag angående ändrad lydelse av 13 & lagen den 29 juli 1966 (nr 454) om företagsinteckning

Härigenom förordnas, att 13 5 lagen den 29 juli 1966 om företagsinteckning skall erhål- la ändrad lydelse på sätt anges nedan.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

13 5. Den som ————————— konkursansökningen gjordes. Inteckning gäller ej i utmätt egendom, om utmätningen skett före den dag då inteck- ningen sökes eller samma dag. Inteckningshavarens rätt ———————— okända borgenärer.

Denna lag träder i kraft den ...... Om utmätning skett före lagens ikraftträdande, skall äldre lag gälla beträffande utmät- ningen.

Lag angående ändrad lydelse av 1 och 4 åå lagen den 16 december 1966 (nr 701) om förmånsrätt för fordringar enligt lagen om vissa gemensamhelsanläggningar

Härigenom förordnas, att 1 och 4 åå lagen den 16 december 1966 om förmånsrätt för fordringar enligt lagen om vissa gemensamhetsanläggningar skall erhålla ändrad lydelse på sätt anges nedan.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

15.

Har ägare till fastighet påförts bidrag till samfällighet enligt 25 eller 26 å lagen den 16 december 1966 (nr 700) om vissa gemen- samhetsanläggningar, äger samfälligheten, när anläggningsbeslutet vunnit laga kraft, ur fastigheten i vems hand den än är njuta betalning för bidraget med samma förmåns- rätt som enligt 17 kap. 6 å handelsbalken tillkommer enskild ränteägare för avgäld av fast egendom, i den mån bidraget faller in- om det belopp och förmånsrätten göres gäl- lande inom den tid som fastställts i anlägg- ningsbeslutet. Har ägaren påförts flera bi- drag och överstiga dessa sammanlagt nämn- da belopp, äger tidigare påfört bidrag före- träde framför senare påfört. Förmånsrätten skall anses ha gjorts gällande inom den i anläggningsbeslutet angivna tiden, såframt yrkande om förmånsrätt framställts vid exekutiv försäljning av fastigheten i anled- ning av utmätning, som skett före tidens ut- gång, eller under konkurs på grund av an- sökan, som gjorts dessförinnan.

Har ägare till fastighet påförts bidrag till samfällighet enligt 25 eller 26 å lagen den 16 december 1966 (nr 700) om vissa gemen- samhetsanläggningar, äger samfälligheten, när anläggningsbeslutet vunnit laga kraft, ur fastigheten i vems hand den än är njuta be- talning för bidraget med förmånsrätt enligt 8 å 1) förmånsrättsordningen, i den mån bi- draget faller inom det belopp och förmåns- rätten göres gällande inom den tid som fast- ställts i anläggningsbeslutet. Har ägaren på- förts flera bidrag och överstiga dessa sam- manlagt nämnda belopp, äger tidigare på- fört bidrag företräde framför senare påfört. Förmånsrätten skall anses ha gjorts gällande inom den i anläggningsbeslutet angivna ti- den, såframt yrkande om förmånsrätt fram- ställts vid exekutiv försäljning av fastighe- ten i anledning av utmätning, som skett före tidens utgång, eller under konkurs på grund av ansökan, som gjorts dessförinnan.

4å.

Lagens bestämmelser om fastighet äga motsvarande tillämpning på tomträtt som är inskriven och på sådan rätt till ofri tomt i stad som utgör fast egendom. Såvitt angår tomträtt gäller dock förmånsrätten efter den förmånsrätt som tillkommer jordägaren för avgäld .

Denna lag träder i kraft den ......

Lagens bestämmelser om fastighet äga motsvarande tillämpning på tomträtt som är inskriven och på sådan rätt till ofri tomt i stad som utgör fast egendom. Såvitt angår tomträtt gäller härvid den förmånsrätt som anges i 9 å 2) förmånsrättsordningen.

Om utmätning skett före lagens ikraftträdande eller gäldenär försatts i konkurs på grund av ansökan som gjorts före ikraftträdandet, skall äldre lag gälla beträffande utmätningen eller konkursen.

MOTIV

1 Inledning

Lagberedningen har i uppdrag att revidera utsökningslagen (UL) och lagstiftning som har samband därmed. Även konkursrätten omfattas av reformarbetet. Enligt direktiven skall beredningen verka för nordisk enhetlig- het på området i den utsträckning som det finns förutsättningar härför.1

Revisionen av konkursrätten sker i sam- arbete med kommitterade från Danmark, Finland och Norge. Ordförande i den dans- ka kommittén är retsprazsidenten Hans Top- söe-Jensen, i den finska kommittén profes- sorn Bo Palmgren (tidigare professorn Tau- no Tirkkonen) och i den norska kommit- tén professorn Sjur Braekhus. Från Island har ej framförts önskemål om att få deltaga i lagsamarbetet. På konkursrättens område har beredningen förut avlämnat betänkande om ackordsförhandling, Utsökningsrätt VII (SOU 1968: 41).

Det nordiska samarbetet har även om- fattat revision av de olika ländernas för— månsrättsordningar. Finland har härvid fö- reträtts av en särskild kommitté (förmåns- rättslagskommittén) under ordförandeskap av regeringsrådet T. I. Kasanen, som även deltager i konkurslagskommitténs arbete. Under det gemensamma nordiska arbetet har ett flertal möten ägt rum i Köpenhamn, Helsingfors, Oslo och Stockholm.

Den norska kommittén avlämnade i mars

1961 betänkande med förslag till nya regler om förmånsrätt. På grundval av detta be- tänkande har i Norge antagits lag den 31 maj 1963 om rekkjefylgja for krav i kon- kurs o.a. (prioritetslova). Den danska kom— mittén avgav i mars 1966 betänkandet Kon— kursordenen (1966: 423) med förslag till ändring av danska konkurslagens bestäm- melser om förmånsrätt. Sedan förslaget re- missbehandlats, har justitsministeriet genom proposition den 12 december 1968 förelagt folketinget förslag i ämnet som, med en del avvikelser, bygger på betänkandet. Såväl den danska som den norska kommittén av- ser att behandla frågor om ytterligare änd- ringar i förmånsrättsreglerna som kan på- kallas av det fortsatta reformarbetet inom konkursrätten. Från finsk sida föreligger ännu ej något samlat förslag till ny för- månsrättsordning men preliminär stånd- punkt har tagits till Vissa centrala frågor. Den finska förmånsrättslagskommittén av- ser att avlämna betänkande i ämnet under år 1969.

Beredningen har ansett angeläget att ta upp förmånsrättsordningen till särskild be- handling för att kunna samordna den med det förslag till ny jordabalk som den 11 februari 1966 remitterats till lagrådet (JB- förslaget). Sålunda framläggs i förevarande

1 SeUIs.36.

betänkande förslag till nya bestämmelser om förmånsrätt och till viss närliggande lag- stiftning. Bestämmelserna om förmånsrätt har upptagits i en särskild lag om ordningen för betalning av fordringar (förmånsrätts- ordning), i det följande betecknad FRO. Lagen är avsedd att ersätta 17 kap. han- delsbalken (HB). Den skall ses i samband med det förslag till ny lagstiftning om exe- kutiv försäljning av fast egendom m.m. som beredningen nyligen framlagt, Utsöknings- rätt VIII (SOU 1968164).2

Även andra aktuella lagstiftningsfrågor har samband med förmånsrättsordningen. Bl.a. är sjölagen och lagstiftningen om för- mynderskap föremål för översyn av sär- skilda kommittéer.

? I förevarande betänkande används samma förkortningar som i U VIII för där framlag- da förslag, jfr förkortningslistan s. 212.

2 Gällande rätt m. m.

Sverige Förmånsrättsordningen regleras i 17 kap. HB som emellertid kompletteras av en hel del föreskrifter i andra lagar. Bestämmelser- na i 17 kap. HB om "borgenärers rätt och företräde för var annan till gäldbunden egendom” gäller i första hand konkurs. I 19 & sägs, att om borgenärer tvistar om bättre rätt till betalning ur gäldenärs egen- dom utan att denna avträtts till konkurs, även sådan tvist skall prövas enligt de i ka— pitlet föreskrivna grunderna. Härav följer, att bestämmelserna i princip kan åberopas även vid konkurrens i samband med utmäta ning. Vissa förmånsrätter är emellertid så- dana att de anses inte kunna komma i fråga vid utmätning. Detta gäller förmånsrätterna i 17 kap. 4, 6 a och 10—12 55 HB.

Man skiljer mellan särskilda och allmän— na förmånsrätter.1 Särskild förmånsrätt be— lastar endast viss bestämd egendom, medan allmän förmånsrätt i princip gäller i all gäl- denärens egendom. Panträtt i fast eller lös egendom medför t.ex. hos oss särskild för- månsrätt i den egendomen. De alhnänna förmånsrätterna finns angivna i nyssnämn- da 17 kap. 4, Gå och 10—12 åå HB. Alla övriga förmånsrätter är särskilda förmåns— rätter.

Vissa förmånsrätter brukar betecknas som tysta. Härmed avses förmånsrätter som inte kommer till uttryck genom besittningsför—

hållande eller inskrivning eller annan form av publicitet. Samtliga allmänna förmåns- rätter är tysta. Bland de särskilda förmåns- rätterna finns både tysta och andra.

Efter en inledande föreskrifti 1 5, som in- te har någon saklig betydelse, ges i 2 & första stycket bestämmelser om separations- rätt till egendom som tillhör annan än gäl— denären. Innebörden är att sådan egendom skall frånskiljas boet. Ägaren har m.a.o. rätt att utfå egendomen.

Den egentliga förmånsrättsordningen in- leds med 2 & andra stycket. Där sägs, att borgenärerna skall få betalt ur gäldenärens bo enligt vad de följande paragraferna före- skriver. Angående vissa fordringars före- träde till betalning ur fartyg, frakt och in- lastat gods eller ur luftfartyg och ombord- varande gods gäller dock vad som är sär- skilt stadgat därom. Härmed åsyftas ford- ringar som är förenade med sjö— eller luft— panträtt. Enligt bestämmelser i 11 kap. sjö— lagen den 12 juni 1891 (nr 35) och 11 kap. luftfartslagen den 6 juni 1957 (nr 297) äger sjöpanträtter, med visst undantag, samt luft—

1 Lagtexten i 17 kap. HB bygger inte på denna terminologi. Jfr däremot 8 5 lagen 6/4 1934 (nr 67) med bestämmelser om konkurs, som omfattar egendom i Danmark, Finland, Is- land eller Norge samt 9 5 lagen samma dag (nr 68) om verkan av konkurs, som inträffat i angivna länder. Se även t.ex. 81 & KL.

panträtter särskild förmånsrätt framför de förmånsrätter som anges i 17 kap. HB.

Förmånsrätterna i 17 kap. HB gäller som regel i turordning enligt paragrafföljden. Förmånsrätt som stadgas i paragraf med lägre nummer ger rätt till betalning ur den av förmånsrätten besvärade egendomen framför förmånsrätt enligt paragraf med högre nummer. Avsteg härifrån kan dock föranledas av reglerna i 6 a 5 tredje stycket och 13 5.

Enligt 3 & gäller särskild förmånsrätt för handpanträtt i lös egendom (första st.), in- teckning i fartyg och luftfartyg jämte reserv- delar till luftfartyg (andra st.), hantverkares arvode för arbete på kvarhållet gods (tredje st.) och retentionsrätt i övrigt med undantag av hyresvärds och jordägares retentionsrätt (fjärde st.). Handpanträtt och inteckning i fartyg eller i luftfartyg jämte reservdelar har lika rätt. De går före hantverkares och annan retentionsrätt, vilka (med nämnda undantag) har lika rätt inbördes.

I 4 & ges bestämmelser om allmänna för- månsrätter av skilda slag. Med hänsyn till innehållet i 13 & anses dessa förmånsrätter kunna göras gällande endast i konkurs, så- ledes ej vid utmätning.2 Den viktigaste för- månsrätten enligt 4 5 är den som tillkom- mer fordran på lön eller pension samt vissa andra fordringar med anknytning till tjäns- teavtal. Förmånsrätten för lön omfattar ”betjänters och tjänstehjons” lön för sista året samt annan arbetares dagspenning el- ler avlöning som ej stått inne längre än sex månader efter förfallodagen. Den för pen- sion stadgade förmånsrätten avser fordran på pension, som tillkommer pensionstagare på grund av tjänst eller annan arbetsanställ- ning och som är förfallen till betalning före den dag från vilken tiden för klander mot utdelningsförslag är att räkna, dock inte för längre tid än sammanlagt ett år och ej hel- ler för längre tid tillbaka än ett år före kon- kursansökan. I lagrummet föreskrivs även andra förmånsrätter än löneprivilegiet, Vil- ka i förhållande till detta har bättre, lika eller sämre rätt. Bättre rätt har i dödsbos

konkurs begravningskostnad och, i tur där- efter, bouppteckningskostnad. Lika rätt har krav på läkarlön och ersättning för läkemev del m.m. under avliden gäldenärs sista sjuk- dom samt borgenärs kostnad för gäldenä- rens försättande i konkurs eller för beslut om egendomens avträde till förvaltning av boutredningsman. Sämre rätt har fordran på arvode och kostnadsersättning till för- ordnad boutredningsman m.fl. och till rät- tens ombudsman eller god man vid ackords- förhandling utan konkurs.3

Såväl i 4 & som i 11, 12 och 18 55 av 17 kap. HB meddelas föreskrifter om vad som skall gälla angående förmånsrätt, när ar- betsgivare eller annan hållit inne avlöning, pension eller livränta enligt beslut om in— försel men ej redovisat beloppet till utmät- ningsman. Enligt lagändring (SFS 1968: 627) upphör dessa föreskrifter att gälla vid ut- gången av juni 1969. Äldre bestämmelser skall dock tillämpas i konkurs som beslutats dessförinnan.

I 5 & första stycket tillerkänns hyresvärd särskild förmånsrätt för fordran på viss tids hyra m.m. I andra stycket ges därefter sär- skild förmånsrätt åt beställare av fartyg för lämnat förskott.

I 6 & första stycket föreskrivs särskild förmånsrätt för fordringar av varierande slag. Här kan nämnas ett års ”tionde, ränta eller annan sådan avgäld av fast egendom”, skogsvårdsavgift, jordägares krav på arren- de eller avgäld under viss tid när fast egen— dom, tomträtt eller vattenfallsrätt upplåtits.4 I andra stycket ges särskild förmånsrätt med prioritet efter förmånsrätterna i första stycket — åt borgenär med inteckning för

2 Jfr prop. 1967: 83 s. 278 och 1967: 113 s. 10, SOU 1946: 62 s. 150 jämte där lämnade hän- visningar, Hasselrot s. 171 f, Benckert-Hess- ler s. 16 och 48, Gedda s. 61 och 155, Schmidt II 5. 212 samt Welamson II s. 108 och 150 not 4. Jfr ändringsförslag i U V'II s. 41 f. 4 I 6 & föreskrevs tidigare även vissa förmåns- rätter i anslutning till åborättsinstitutet. Sedan 1926 års åborättslag nyligen upphävts, har också dessa förmånsrätter avskaffats (utan övergångsbestämmelser). Se SFS 1968: 210, jfr prop. 1968: 47 s. 16. e;

fordran eller rätt till avkomst eller annan förmån i tomträtt eller vattenfallsrätt. Om utmätning av tomträtt eller vattenfallsrätt skett före eller på den dag som inteckning för rätt till avkomst eller annan förmån söks, har utmätningen företräde.

En rad författningar vid sidan av 17 kap. HB innehåller bestämmelser om att i för- fattningarna reglerade fordringar skall äga lika förmånsrätt som avgäld av fast egen— dom enligt 6 5 i kapitlet. Som exempel kan nämnas 9 kap. 44 å och 46 ä 7 mom. vatten- lagen samt 2 % lagen den 14 juni 1929 (nr 164) om kronans förmånsrätt för avdik- ningslån. Till förmånsrätten för avgäld av fast egendom enligt 17 kap. 6 5 HB ankny— ter också lagen den 16 december 1966 (nr 701) om förmånsrätt för fordringar enligt lagen om vissa gemensamhetsanläggningar.

Enligt 6 a & åtnjuter arbetstagare, som är född år 1907 eller tidigare, eller dennes ef- terlevande allmän förmånsrätt för fordran på framtida pension med viss beloppsmaxi- mering. I lagtexten sägs uttryckligen, att för- månsrätten gäller i arbetsgivarens konkurs. Avsikten torde ha varit att förmånsrätten — trots stadgandet i 19 å —— i likhet med den som gäller enligt 4 & ej skall kunna åbe- ropas vid utmätning.5 Vidare föreskrivs (tredje st.), att förmånsrätten såvitt avser fast egendom gäller först närmast efter de i 9 & angivna fordringarna.

I 7 & första stycket ges särskild förmåns- rätt åt fartygsredare som lämnat förskott för medredare. Andra stycket stadgar sär- skild förmånsrätt för borgenär som har fö— retagsinteckning.

Härefter ger 8 & särskild förmånsrätt på grund av utmätning i lös egendom. Den ge- nom utmätning vunna förmånsrätten för- faller emellertid, om konkurs följt på ansö— kan som gjorts inom en månad eller —— när utmätningsborgenären är gäldenärens make ett år efter utmätningen. När utmätning ägt rum i avliden gäldenärs bo, gäller en. längre frist inom vilken konkursansökning- en måste vara ingiven. En speciell regel om att förmånsrätten på grund av utmätning

skall upphöra finns också för det fallet att konkurs föregåtts av offentlig ackordsför- handling.6

I detta sammanhang bör nämnas, att Stockholms stads brandförsäkringskontor enligt förordning den 1 juni 1748 och regle- mente den 19 december 1807 (jfr 21 å i bo- lagsordning som fastställts av Kungl. Maj:t den 8 juli 1949) äger särskild förmånsrätt för s.k. premielån jämte viss ränta. Denna förmånsrätt gäller i det brandförsäkrade huset framför alla intecknade fordringar.

I 9 % stadgas särskild förmånsrätt i fast egendom på grund av inteckning för ford- ran (1 mom.) och rätt till avkomst eller an- nan förmån (2 mom.) samt på grund av ut— mätning (3 mom.). Om konkurs inträffar enligt vad som sägs i 8 &, faller förmåns— rätten på grund av utmätning bort.

Enligt 10 & är omyndigs fordran på er- sättning mot förmyndare liksom fordran mot god man enligt föräldrabalken (FB) förenad med allmän förmånsrätt.

11 5 innehåller regler om allmän förmåns- rätt för ”kyrkors, fattigkassors och sockne- magasiners” fordringar hos deras förestån- dare jämte flera andra slag av fordringar. Bland dessa kan nämnas fordringar på me- del som anförtrotts uppbördsmän och ut- mätningsmän m.fl. samt fordringar i övrigt hos statens tjänstemän för egendom som de mottagit i tjänsten. Till 11 & är också knu- ten en övergångsbestämmelse med anledning av den förmånsrätt som enligt paragrafen tidigare tillkom s.k. bundna pensionsstiftel- sers fordringar (se SFS 1967: 620).

I 12 å som upptager den sista och sämst ställda gruppen av prioriterade ford- ringar föreskrivs att skatter och offent- liga avgifter av närmare angivna slag skall utgå med allmän förmånsrätt.

De allmänna förmånsrätterna enligt 10— 12 55 anses ej kunna göras gällande vid ut-

5 Se prop. 1967: 83 s. 278 och SOU l965:41 s. 260. Jfr även Lögdberg, Studier över förlags- inteckningsinstitutet s. 233 ff och Welamson i SvJT 1947 s. 664 ff. 6 Jfr ändringsförslag i U VII s. 41 f.

mätning. Skälet härtill är att själva utmät- ningen medför förmånsrätt enligt 8 & (lös egendom) och 9 & 3 mom. (fast egendom), alltså bättre förmånsrätt än som följer av 10—12 55. Om den ena av två fordringar, för vilka samtidig utmätning har skett, är förenad med allmän förmånsrätt som nu sagts men den andra — bortsett från ut- mätningen —— är oprioriterad, torde den förra fordringen sålunda inte ha företräde."I

I 13 & ges regler om den ordning i vilken gäldenärens egendom skall tas i anspråk, när allmän förmånsrätt enligt 4 ij föreligger. Borgenär som äger sådan förmånsrätt har ej rätt till betalning ur egendom, vari andra har särskild ehuru lägre (sämre) förmåns- rätt, för mer än som brister i den övriga egendomen. Bristen skall fyllas efter ord- ningen av de andras förmånsrätter, så att den lägre (sämre) viker före den högre (bätt- re). Fast egendom får dock ej tillgripas så länge lös egendom finns att tillgå. Fastig— hetsinteckningar, t.o.m. botteninteckningar, kan ibland trängas undan av lönefordringar och andra fordringar med förmånsrätt en- ligt 4 &.

Vissa regler om förmånsrätt finns i 1934 års lag om verkan av konkurs, som inträffat i Danmark, Finland, Island eller Norge samt lagen samma år med bestämmelser om kon- kurs, som omfattar egendom i angivna län- der.8 Vid tillämpning av förstnämnda lag skall, när en gäldenär sätts i konkurs i nå- got av nämnda länder, konkursen också om- fatta hans egendom här i riket (1 5). I så- dan egendom skall särskild förmånsrätt all- tid gälla framför allmän förmånsrätt (9 5). Lönefordringar måste t.ex. vika för inteck- ningshavare och övriga borgenärer med sär- skild förmånsrätt. Motsvarande princip gäl- ler enligt den andra lagen för det fallet att konkurs, som äger rum här i riket, omfattar egendom i annat nordiskt land. Även i så— dan egendom skall särskild förmånsrätt gå före allmän (1 och 8 55)?

Om gäldenärens egendom inte räcker till för de förmånsberättigade borgenärerna, skall enligt 14 å i 17 kap. HB de som sins-

emellan har lika rätt få betalt ur egendo- men i förhållande till sina fordringar. I 15 % sägs, att de som har förmånsrätt endast i viss egendom inte äger bättre rätt än andra borgenärer för vad som brister i egendomen.

Genom lagändring nyligen (SFS 1968: 627) införs i 17 kap. HB efter förslag av beredningen i Utsökningsrätt III (SOU 1964: 57) en ny paragraf, 15 a &, enligt vil- ken förmånsrätt som avses i kapitlet skall bestå även om fordringen överlåts eller tas i anspråk genom utmätning eller införsel el- ler på annat sätt övergår till annan. Lag- ändringen träder i kraft den 1 juli 1969. Den innebär i sak inte något väsentligt nytt.

Återstår egendom sedan de förmånsbe- rättigade borgenärerna njutit sin rätt, skall enligt 16 5 första stycket både de förmåns- berättigade borgenärer som ej fått full be- talning och övriga borgenärer _ med un- dantag av dem som avses i 18 å —— få lika betalt i proportion till sina fordringar. And- ra stycket i 16 5 innehåller regler om utdel- ningsrätten i konkurs för vissa fordrings- ägare i det fallet att exekutiv försäljning av fast egendom eller luftfartyg eller reserv- delar till sådant fartyg inte kunnat komma till stånd under konkursen.

I 17 & föreskrivs, att ränta är ”lika gill som huvudstol” och att den skall, med eller utan förmånsrätt, utgå i den mån tillgångar- na medger det.

Enligt 18 & äger böter och viten sämsta rätt. De skall således betalas först sedan van- liga oprioriterade borgenärer fått fullt.

Enligt 125 & konkurslagen (KL) skall kon- kurskostnader och skulder som konkursbo i övrigt ådragit sig betalas ur boet, innan ut- delning till konkursborgenärerna äger rum. Sådana kostnader och övriga konkursboets

7 Jfr U IV s. 127, Olivecrona s. 133 och Benc- kert-Hessler s. 48. 8 Dessa båda lagar bygger på en nordisk kon- kurskonvention 7/11 1933 (Sveriges överens- kommelser med främmande makter 1934: 8). Se särskilt art. 7 i konventionen. 9 Jfr SOU 1933:1 s. 49 ff, 60 och 62 f, NJA II 1935 s. 23 ff, SvJT 1933 s. 278, SOU 1946: 62 s. 153 och Lawski s. 459.

skulder utgår alltså med bättre rätt än kon- kursfordringar som är utrustade med för- månsrätt. Det företräde till betalning som sålunda tillkommer konkursboets gäld kan dock rubbas genom de särskilda fördel- ningsreglerna i 81 & KL. Enligt 198 & UL skall nödig kostnad för utmätning, utmätt egendoms vård och försäljning samt köpe- skillingens fördelning i första hand betalas ur köpeskillingen för den utmätta egendo- men.10

Danmark

Enligt dansk rätt11 gäller som huvudregel, att borgenär som för sin fordran har pant— rätt eller jämförlig rätt i fast eller lös egen- dom skall tillgodoses ur denna framför öv- riga borgenärer. Han brukar betecknas som ”separatist” i gäldenärens konkurs.12 Vissa kostnader kan dock uttagas ur den pantsatta egendomen. Föreskrifter i ämnet ges i 37 och 38 åå i den danska konkurslagen av år 1872. Pant i fast egendom kan omfatta även inventarier m.m. som hör till förvärvsverk- samhet. Näringsidkare m.fl. kan även upp- låta panträtt i lös egendom i form av under- pant.13

Förmånsrättsordningen mellan konkurs- fordringar regleras huvudsakligen av 5 kap. konkurslagen. Fordringarna, vilka riktar sig mot boets ”almindelige masse”, är indelade i olika klasser. De som tillhör en tidigare klass skall ha full täckning, innan fordring— ar i en senare klass får utdelning. Först kommer massafordringarna. Dessa är upp— delade i tre grupper: a) begravningskostna- der, b) fordringar på boet vilka uppkommit genom konkursförfarandet och förvalt— ningsorganets rättshandlingar, c) offentliga skifteavgifter.

Därefter följer de egentliga konkursford- ringarna. De gäller i den nummerordning vari de anges i det följande. ]) Tiondeav— gift (numera utan praktisk betydelse). 2) Fordringar mot personer som förvaltar me- del till följd av allmänt värv. Förmånsrät- ten omfattar bl.a. omyndigs fordran mot för- myndare (dock ej mot s.k. ”lavvzerge”). 3)

Under denna punkt föreligger tre grupper14 av fordringar med sinsemellan lika rätt: a) Fordran på hyra. b) Skatter och allmänna avgifter 01. c) Såväl högre som lägre ”tje- nendes” krav på lön och kostpengar, dock ej för längre tid tillbaka än ett år från den sista fardagen före konkursutbrottet. För- månsrätten gäller också för arbetares krav på ersättning för arbete under det sista året före konkursen.15 Enligt 2 a & fjärde stycket och 3 5 femte stycket i 1948 års lag om rättsförhållandet mellan arbetsgivare och ”funktionaerer” avser förmånsrätten vidare vissa ersättningskrav med anledning av att tjänsteförhållande avbrutits. I 1905 års lag om tvångsackord ges vissa bestämmelser om förlängning av förrnånsrättsfrister när of- fentlig ackordsförhandling föregått kon- kursen (17 å). 4) Krav för krediterade läke- medel, läkararvode och andra fordringar som uppstått i anledning av lämnad sjuk- hjälp. 5) Vissa äldre former av underpant i lösöre. Den som har konventionell under- pant behandlas däremot efter lagändring år 1960 (lag nr 177) principiellt som ”separa- tist”. 6) Enligt 34 & femte och sjätte stycke- na lagen om tvångsackord skall vissa utgif- ter och ådragna skulder i samband med of-

10 Beredningen har i U VIII föreslagit vissa ändringar i 198 & UL. 11 Jfr framställningen i Konkursordenen s. 9 ff. 12 Se Benckert-Hessler s. 10, jfr bl.a. SOU 1933:1 s. 50 och 60. 13 Jfr SOU 1964: 10 s. 49 ff. 14 Ytterligare grupper finns men de saknar nu— mera betydelse. 15 Ett särskilt skydd för lön föreskrivs i 1961 års medhjaelperlov. Denna lag reglerar rätts— förhållandet mellan arbetsgivare och vissa medhjälpare som mot vederlag utför lant- bruksarbete eller husligt arbete (l ä). Enligt 31 & nämnda lag skall medhjälpare, som an- ställts före 18 års ålder, ha säkerhet fram- för bl.a. ”viljebestämd pant” i den fasta egendom varpå han har eller haft arbete. Denna rätt omfattar dels intjänad lön 0.1. för en tid av högst ett halvår tillbaka, dels lön 0.1. för tiden intill utgången av den ef- ter konkursutbrottet följande månaden. Till följd av bestämmelse i lagens 30 Q är sådan medhjälpares fordran på lön under konkur- sen massakrav, om tjänsteförhållandet fort- sätter. I sistnämnda paragraf hänvisas även till den allmänna förmånsrätten för lön.

fentlig ackordsförhandling betalas framför oprioriterade fordringar, om konkurs följer inom en kortare tid.

Vad som återstår sedan de prioriterade borgenärerna fått sitt skall fördelas mellan övriga fordringshavare med lika rätt. Ofull— bordade gåvoutfästelser skall dock infrias i sista hand. Böteskrav är ej efterställda and— ra fordringar.

Som nämnts inledningsvis lade den danska kommittén i mars 1966 fram förslag till ändringar i förmånsrättsordningen. Enligt förslaget skulle en rad av de nuvarande för- månsrätterna avskaffas. Bland sådana för- månsrätter märks särskilt de som gäller för skatter och offentliga avgifter o.l., hyres- fordringar, krav mot vissa medelsförvaltare bl.a. omyndigs fordran mot förmyndaren samt läkemedelskostnader och läkararvo- de m.m. Vidare skall den förmånsrätt som f.n. gäller enligt 34 & femte och sjätte styc- kena lagen om tvångsackord regleras i kon- kurslagen med placering omedelbart efter massakraven. I dessa delar ansluter sig den år 1968 avlämnade danska propositionen till kommitténs förslag. En avvikelse föreligger dock såtillvida att förmånsrätt behållits för vissa leverantörer som har regressfordran för förskotterade allmänna avgifter.

Den största nyheten är, att löneprivilegiet omarbetats. Förmånsrätten skall gälla när- mast efter massakraven och nyssnämnda fordringar som har samband med lagen om tvångsackord. Privilegiet skulle enligt kom- mitténs förslag omfatta lön och annat ve- derlag för arbete i gäldenärens tjänst under de sista tre månaderna före konkursansök- ningen och fram till konkursbeslutet.16 Om offentlig ackordsförhandling föregått, skul- le tiden räknas på ett annat sätt.17 Enligt propositionen skall förmånsrätten i stället omfatta lön som ej har förfallit tidigare än sex månader före konkursansökningen. Även enligt propositionen skall tiden räknas på ett annat sätt, om offentlig ackordsförhand- ling föregått. Under förmånsrätten faller vi- dare semesterersättning som intjänats under

det löpande och det föregående kalender- året. Kommittéförslaget undantog vissa fö- retagsledare och intressenter från förmåns- rätt, nämligen dem som i kraft av sin ställ- ning såsom ledare för gäldenärens verksam- het eller sitt och sina närmastes innehav av aktier eller andelar i verksamheten utövade eller kunde utöva ett väsentligt inflytande på denna. I propositionen har förslaget änd- rats på denna punkt. Där föreslås, att skif- teretten skall få pröva om ”tjenende” som på grund av sitt eller sina närmastes aktie— innehav eller andel i verksamheten utövade eller kunde utöva väsentligt inflytande på denna skall få förmånsrätt. Som tjenende räknas enligt rättspraxis inte verkställande direktörer och vissa andra ledande funktio- närer. Därav anses följa, att de överhuvud ej har eller skall få någon förmånsrätt. Pro- positionen avviker även på en del andra punkter från komrnittéförslaget för vilka det ej torde finnas anledning att redogöra när- mare.18

Efter alla andra fordringar går enligt för- slaget tre grupper av krav i följande turord- ning. Den första gruppen utgörs av vissa räntefordringar som belöper på tiden efter konkursbeslutet.19 Andra gruppen avser bö- ter och värdekonfiskation samt krav på till- lägg till skatt som följd av oriktig eller un- derlåten självdeklaration. Tredje gruppen omfattar fordringar på grund av gåvolöften.

Finland De finska förmånsrättsreglerna är upptagna i en särskild förordning om förmånsrätt av år 1868. Bestämmelserna har samma ur- sprung som den svenska förmånsrättsord-

15 Enligt 48 a & danska konkurslagen kan be- handlingen av konkursansökan i vissa fall uppskjutas i högst 8 veckor. 17 Se 17 5 jfrd med 5 5 första st. lagen om tvångsackord och Konkursordenen s. 32. 18 2 a & fjärde st. och 3 & femte st. i funktio- naerloven har föreslagits skola utgå. 30 å i medhjzelperloven har också föreslagits sko- la upphävas, medan 31 å i denna lag fått stå kvar. Se not 15 ovan och Konkursordenen s. 38 f. 19 Jfr 138 & i svenska KL.

ningen och liknar i mycket denna. Förmåns- rätterna, som liksom hos oss kan uppdelas i särskilda och allmänna, gäller i princip i ordning efter paragrafernas nummerföljd.

På en punkt föreligger en betydelsefull olikhet mellan den finska och den svenska lagstiftningen. Enligt finsk rätt gäller, att den som till säkerhet för sin fordran har in- teckning i fastighet äger företräde till betal- ning framför lönekrav m.m. Ett begränsat undantag från denna huvudregel gäller dock i så måtto, att inteckningshavare får träda tillbaka för sista och löpande årets löner till dem som är anställda i ägarens tjänst för fastighetens förvaltning.20 Även den som har panträtt i fartyg eller i luftfartyg mm. har företrädesrätt till den berörda egendomen.

Beträffande företrädesrätten till betalning i övrigt vid konkurs gäller enligt 74 å i 1868 års konkursstadga, att förvaltningskostna- der 0.1. i samband med konkursen skall be- talas som massagäld.

Av de i förordningen om förmånsrätt upptagna fordringarna kommer enligt 3 & först handpanthavares fordran. Samma rätt tillkommer hantverkare för arbete på kvar- hållet gods liksom retinenter i övrigt (hyres- värd och jordägare har förmånsrätt enligt 5 och 6 55). I 4 & upptages olika slag av fordringar med allmän förmånsrätt.21 Först bland dessa utgår begravnings- och boupp- teckningskostnader efter avliden gäldenär i nu nämnd ordning. Härefter betalas arbets- tagares lönefordringar 0.1. för löpande år och året innan. Samma förmånsrätt gäller för vissa andra slag av fordringar med an— knytning till arbetsförhållande, bl.a. med avseende på arbetstagares anspråk på me- del hos pensionsstiftelse. Med lika förmåns- rätt utgår dessutom vid behov vissa perio- diska underhållsbidrag till barn för ”tiden mellan konkursens början och konkursdo- mens avkunnande”. Jämställda är vidare krav i dödsbos konkurs på läkararvode, lä- kemedelskostnader 01. samt arvode och kostnadsersättning åt dödsboförvaltare m.fl. Härefter betalas arvoden och kostnader en- ligt 1932 års ackordslag. Enligt 4 a 5 gäller

allmän förmånsrätt för pensionsstiftelses fordran hos arbetsgivare m.m. I 5 & före- skrivs särskild förmånsrätt för hyresvärds fordran på viss tids hyra. En liknande för- månsrätt tillkommer enligt 6 & jordägare för tomtlegoavgäld m.m. Enligt 6 a & gäller särskild förmånsrätt för fordran med säker- het i lösöreinteckning (jfr den svenska före- tagsinteckningen). I 7 & ges allmän förmåns- rätt åt fordringar på vissa skatter och av- gifter. 7 a & tillerkänner fartygsredare sär- skild förmånsrätt för förskott som han läm- nat för medredare. Utmätning i lös egendom medför särskild förmånsrätt enligt 8 5. För- månsrätten äger dock inte rum, om kon- kursförfarande inletts mot gäldenären inom 30 dagar efter utmätningen. Genom 9 & till- erkänns omyndig allmän förmånsrätt för fordran mot förmyndare. 10 & upptager all- männa förmånsrätter av olika slag, bl.a. för ”kyrkors, fattigkassors och socknemagasi— ners” fordringar hos deras föreståndare samt för andra fordringar hos tjänstemän avseen- de medel eller annan egendom som dessa uppburit i tjänsten. Därtill kommer vissa statliga regressanspråk. Enligt 13 & gäller särskild förmånsrätt för ersättning för ska- da på vara i upplagsmagasin m.m.

I 14 & stadgas om förmånsrätt för ränta. Borgenär med allmän förmånsrätt enligt 4 eller 4 a 5 har enligt 15 & ej företräde till egendom, vari annan har särskild ehuru säm- re förmånsrätt, för mer än vad som brister i övriga tillgångar. Vid brist viker sämre förmånsrätt före bättre förmånsrätt.

Enligt 19 5 har böter och straffränta sämsta rätt.

Som tidigare nämnts har man från finsk sida ännu inte lagt fram något samlat för- slag till ny förmånsrättsordning.

20 Se 1 & 2 mom. och 20 5 1 mom. förord- ningen om förmånsrätt samt 22 & 4 mom. 1868 års inteckningsförordning. Jfr även SOU 1933:1 s. 51. 21 Denna paragraf jämte vissa andra be- stämmelser i förmånsrättsordningen — fick sitt nuvarande innehåll genom lagändring år 1966.

Fordringar som är utrustade med panträtt eller annan form av ”tinglig sikkerhetsrett” berörs enligt norsk rätt i princip inte av att gäldenären råkar i konkurs. Panträtt i fast egendom kan omfatta även inventarier till industriell rörelse. Råvaror m.m. kan pant— sättas såsom ”forlagspant”. Borgenärer med nu angiven säkerhetsrätt i viss egendom skall få betalt ur denna före andra ford- ringshavare. De kan sålunda sägas vara se- paratister.22

Gällande bestämmelser om förmånsrätt i konkurs (och Vid skifte av insolvent dödsbo) är upptagna i 1963 års prioritetslag. Genom denna lag utmönstrades en mängd förmåns- rätter som fanns tidigare. Bland dessa kan nämnas förmånsrätterna för läkararvode och kostnader för medicin 0.1., omyndigs fordran mot förmyndare och överförmyn— dare, hyra samt statens fordringar hos upp- bördsmän m.fl. på grund av deras räken— skapsansvar. Förmånsrätten för skattekrav inskränktes väsentligt.

De i 1963 års lag stadgade förmånsrätter- na är ej begränsade till viss egendom i kon- kursboet utan gäller mot detta i dess helhet. Enligt 3 & utgår först massagäld och där- med likställd skuld. Massagälden omfattar enligt förarbetena krav som konkursboet självt ådragit sig och som gäldenären i prin- cip inte har något personligt ansvar för (bl.a. kostnader vid bobehandlingen). Med likställd skuld avses i första hand kostnader och vissa krav som härrör från tidigare ac- kordsförhandling, jfr 39 å i 1899 års ac- kordslag.23 Därefter kommer fordran på lön och annat vederlag för arbete. Från denna förmånsrätt undantages vederlag åt ”tillits- mann” (t.ex. styrelseledamot eller vald re- visor) i denna hans egenskap hos bolag, korporation eller stiftelse samt vederlag åt ”forretningsförare”. Lönefordringens förfal- lotid får inte ligga mer än sex månader före den s.k. fristdagen.24 I fråga om fast lön är förmånsrätten begränsad till tre månaders lön. Avser fordringen annat vederlag, är förmånsrätten begränsad till tre gånger så

mycket som vad arbetstagaren genomsnitt- ligt har tjänat i månaden under de sista tolv månaderna före fristdagen eller under de av dessa månader som han varit i tjänst. För- månsrätten omfattar även intjänad semes- terersättning under 27 månader. Vidare gäl- ler den — i samma utsträckning som för- månsrätten för vanlig lön — för ersättnings— krav mot arbetsgivaren på grund av förlo— rad arbetsförtjänst och för pensionsford- ran. Lika förmånsrätt har slutligen fordran på vissa familjerättsliga underhållsbidrag för de sista sex månaderna före fristdagen.

Enligt 4 & utgår därnäst fordran på vissa skatter och allmän omsättningsavgift.

I 5 & föreskrivs, att förmånsrätterna en- ligt 3 och 4 åå också gäller för ränta på fordringen och för indrivningskostnad.

6 & behandlar verkan av att förmånsbe- rättigad fordran övergår till ny borgenär.

Enligt 7 & skall utdelning efter alla andra fordringar tillkomma dels krav på tilläggs- skatt och tilläggsavgift som följd av oriktiga eller ofullständiga upplysningar till skatte- myndigheterna samt andra skatte- och av- giftskrav av motsvarande slag, dels böter och viten enligt lag samt konfiskation som är straff.

Den norska kommittén har under det nordiska samarbetet utformat preliminärt förslag (av mars 1968) till ändrade regler om förmånsrätt i konkurs och vid dödsbo— skifte?!5 Enligt detta förslag upphävs skatte-

22 Jfr norska betänkandet s. 6, SOU 1933: 1 s. 50 och 60 samt Benckert—Hessler s. 10. Se även SOU 1964: 10 s. 48 f. 23 Se norska betänkandet s. 15. 24 Fristdagen är i princip dagen för konkurs- öppningen. Enligt gällande norska konkurs- lag av år 1863 (12 &) anses konkurs öppnad, när gäldenärens konkursansökan ingivits till rätten eller om inte gäldenären själv gjort ansökan —— rätten fattat beslut om konkurs. Fristdagen kan i förekommande fall också vara t.ex. dagen för ansökan om offentlig ackordsförhandling. Se 2 5 i prio- ritetslagen. 25 Bestämmelserna är avsedda att ingå som 9 kap. i en samlad ”lov om fordringshavernes dekningsret ”. Slutligt betänkande i ämnet föreligger inte ännu.

privilegiet helt. Även förmånsrätten för un- derhållsbidrag utgår. Beträffande förslaget i övrigt kan nämnas, att massafordringar och därmed likställda krav skall utgå med bästa rätt. Fordringarna har i lagtexten pre- ciserats på följande sätt.

1. Rimelige omkostninger ved skyldnerens begravelse hvor dödsfallet har funnet sted för frist-tidspunktet.26

2. Omkostningene ved bobehandlingen, der- under rimelige omkostninger påfört rekvirenten i forbindelse med begjaeringen om åpning av konkurs.

3. Andre forpliktelscr påfört skyldnerens bo under bobehandlingen.

4. Omkostningene ved en umiddelbart forut- gående gjeldsforhandling eller et offentlig döds- boskifte.

5. Andre forpliktelscr påfört skyldnerens bo under en umiddelbart forutgående gjeldsfor- handling eller offentlig dödsboskifte.

I massekonkurs er de krav som er nevnt i förste ledd nr. 4 og 5 dividendekrav.

Efter massafordringarna följer enligt för- slaget löneprivilegiet. Det omfattar fordran på lön eller annat arbetsvederlag som intjä- nats under de sista tre månaderna före eller de första tre månaderna efter fristdagen. Undantagna från förmånsrätt är vederlag åt ”tillitsmann” och åt arbetstagare, som ut- övat eller kunnat utöva ett väsentligt infly- tande över gäldenärens rörelse i kraft av sin ställning såsom rörelsens ledare eller som ensam eller tillsammans med sina närmaste ägt en väsentlig del av rörelsen. Gällande förmånsrätt för semesterersättning bibehålls. Pensionsfordran och ersättning för förlorad arbetsförtjänst får förmånsrätt i samma ut- sträckning som vanlig lönefordran. Lönepri- vilegiet omfattar även räntor intill fristda- gen och indrivningskostnader.

Förslaget innehåller härefter bestämmel- ser om förmånsrätt vid överlåtelse av löne- fordran o.1. samt om oprioriterade ford- ringars ställning. Efter alla andra fordring- ar går tre grupper av krav i följande turord- ning. Den första gruppen består av vissa räntor efter fristdagen m.m. Den andra

gruppen, som har två undergrupper med sinsemellan lika rätt, omfattar dessa krav:

a. Fordring på tilleggsskatt eller tilleggsav— gift pålagt som fölge av uriktige eller ufull— stendige opplysninger til skattemyndighetene, og annen skatte— eller avgiftsfordring av tilsva— rende art.

b. Tvangsmulkt (mulkt = vite) fastsatt med hjemmel i lov, straffebot, konvensjonalbot i den utstrekning den ikke er erstatning for lidt tap, samt inndragning.27

Den tredje gruppen avser fordringar på grund av gåvolöften.

Framställningar om lagändringar m.m.

Till lagberedningen har överlämnats olika framställningar som rör förmånsrättsord- ningen. Vissa av dem är av äldre datum och var föremål för uppmärksamhet redan av byggnadsborgenärsutredningen, som år 1946 avlämnade betänkande med förslag till lag om tryggande av byggnadsarbetares löne- fordran m.m. (SOU 1946: 62). Här avses riksdagens skrivelse 1938: 96 med begäran om utredning rörande förmånsrätten för ar- betslöner m.m.28 samt framställning den 30 december 1939 från justitieombudsmannen till Kungl. Maj:t angående skyldighet i visst fall för konkursförvaltare att vid försäljning av fast egendom lämna överexekutor upp- gift på borgenärer, som har fordran med förmånsrätt enligt 17 kap. 4 å HB, jämte liknande framställning den 25 juli 1940 från Samverkande byggnadsfackförbunden. De båda senare framställningarna har bered- ningen beaktat i Utsökningsrätt VIII (vid förslaget till lag om ändring i KL). Landsorganisationen i Sverige (LO) har till chefen för justitiedepartementet ingivit en framställning den 25 juni 1962 angående

26 Med frist-tidspunktet avses vid konkurs i princip den tidpunkt då ansökan om s.k. gjeldsforhandling eller konkurs inkom till rätten. 27 I motsats till gällande norsk lag skiljer för- slaget inte mellan konfiskation som är straff och annan konfiskation. 28 överlämnad till beredningen genom beslut i justitiedepartementet 20/1 1964. Jfr SOU 1946:62 s. 14 och 18.

gemensam nordisk lagstiftning om förstärkt skydd för lönefordran i konkurs m.m.29 LOs skrivelse innehåller följande.

Den tredje nordiska fackliga arbetsrättskon- ferensen samlad i Oslo den 5—6 oktober 1961 har diskuterat frågan om skyddet för lön. Det har konstaterats att det råder avsevärda olik- heter i fråga om det nödvändiga skyddet för lönefordringar i konkurs. I Sverige synes i all- mänhet lönefordringarna vara bäst skyddade medan skyddet i de övriga nordiska länderna synes mera ofullständigt. Konferensen, som an- ser det viktigt att skyddet för lönefordringar görs så starkt som möjligt och som bl.a. med hänsyn till den gemensamma nordiska arbets- marknaden anser det betydelsefullt med en så- vitt möjligt likartad nordisk reglering, har för sin del kommit fram till följande principer att läggas till grund för gemensamma nordiska lag- stiftningsåtgärder.

1. Inteckningar i fast egendom bör i princip vika för lönefordran för det sista året. Det svenska systemet, enligt vilket i huvudsak en- dast sjöpanträtt, handpant i lös egendom samt begravningskostnader går före lönefordran, bör såvitt möjligt eftersträvas som en gemensam nordisk reglering.

2. Alla arbetstagare skall ha rätt till prioritet för lönefordringar för det sista året före kon- kursen och någon skillnad bör alltså inte som för närvarande förekommer göras mellan olika grupper av arbetstagare.

3. Principiellt bör lönefordringarna också va- ra prioritetssäkrade vid specialexekution.

4. Med hänsyn till svårigheterna att vända sig mot arbetsgivarna är det nödvändigt att för arbetstagarna inom byggnadsindustrin tillskapa en ordning som ger ett annat och effektivare skydd för lönefordringar i konkurs. Skyddet bör ges den utformningen att en särskild för— månsrätt införes för sådan fordran gällande i den fasta egendom, till vilken lönefordringen hänför sig.

5. Prioritet för fordringar på pension, aktuell eller framtida, är ett särskilt spörsmål. Konferensen anser det betydelsefullt att frå- gan om en förstärkning av skyddet för arbets- tagarnas lön i konkurs snarast möjligt görs till föremål för en gemensam nordisk lagstiftning och att man därvid bör beakta de synpunkter som ovan framförts. Konferensen föreslår där- för resp. landsorganisationer att göra fram- ställningar till regeringarna om åtgärder i den riktning som av konferensen föreslagits.

Liknande framställning från landsorgani- sationen i Danmark har beträffande punk-

terna 1, 2, 4 och 5 överlämnats till den dans- ka konkurslagskommittén.30 Denna fram- håller i betänkandet Konkursordenen, att ett avskaffande av skatteprivilegiet skulle med- föra en väsentlig förstärkning av löneford- ringarnas ställning, varigenom behovet av de i framställningen förordade ändringarna skulle minska. De under punkterna ] och 4 ifrågasatta principerna innebär enligt kom- mittén en betydande försvagning av realkre- diten, vilket är mycket betänkligt med hän- syn till den framträdande roll som denna kreditform spelar i det ekonomiska livet. Kommittén skall dock ånyo överväga sa- ken i samband med översyn av reglerna om pants ställning i konkurs. Punkt 2 anser kommittén vara en fråga främst för svenska förhållanden, och punkt 5 har endast myc- ket begränsad betydelse i Danmark.31 —— Enligt vad det finska justitieministeriet upp- lyst i yttrande till Nordiska rådet har en sär- skilt tillsatt kommission i Finland avstyrkt, att vid den tredje nordiska fackliga arbets- rättskonferensen föreslagna reformer för- verkligas. Som framgått övervägs den finska förmånsrättsordningen nu av en särskild kommitté. Vid utarbetandet av den pro- position som låg till grund för gällande för- månsrättslag i Norge förelåg också de öns- kemål som framkommit vid arbetsrättskon- ferensen. De principer som kommit till ut- tryck under punkterna 1 och 4 ansågs i pro- positionen vara betänkliga med hänsyn till realkrediten. Frågan hänsköts till Sivillov- bokutvalget för att beaktas i samband med revision av pantlagstiftningen.32

Under år 1967 har inom Nordiska rådet — bl.a. med hänvisning till den tredje nor- diska fackliga arbetsrättskonferensen _ väckts förslag angående enhetlig nordisk lagstiftning om förstärkt skydd för arbets- tagares lönefordran i konkurs (medlemsför- slag nr A 141 /j). Förslaget har remissbe-

29 överlämnad till beredningen genom beslut av Kungl. Maj:t 19/10 1962. 30 En särskild kommitté som behandlar utmät- ning har anmodats att ta upp p. 3. 31 Konkursordenen s. 20. 32 Se Ot. prp. 1962—63: 8 s. 14.

handlats, men Nordiska rådet har ännu ej tagit slutlig ställning.

Till beredningen har vidare överlämnats fyra framställningar till chefen för justitie- departementet om förmånsrätt för revisors arvode, nämligen den 22 mars 1966 från Föreningen auktoriserade revisorer, den 5 april 1966 från aukt. revisorn Jan Hellström, Stockholm, den 14 juni 1966 från Svenska revisorsamfundet och den 14 juni 1967 från Handelskamrarnas centrala revisorsnämnd.

Slutligen har ytterligare två framställning- ar till chefen för justitiedepartementet över- lämnats till beredningen, den ena av den 20 juli 1966 från Sveriges speditörförbund med önskemål om att speditörer får förmånsrätt i uppdragsgivarens konkurs för gjorda ut- lägg för tullbelopp och frakter m.m. samt den andra av den 5 juli 1967 från Sveriges grossistförbund med hemställan om att för- månsrätten för skatter och allmänna avgif- ter enligt 17 kap. 12 & HB upphävs utan dröjsmål.

För att få uppgifter om praktiska erfa- renheter bl. a. av gällande förmånsrättsord- ning och om önskade lagändringar gjorde beredningen år 1962 en enkät hos mer än 600 myndigheter och sammanslutningar. Därvid tilldrog sig förhållandet mellan löne- fordringar och fastighetsinteckningar stort intresse. I bilaga till detta betänkande (bil. A) redogörs för enkätsvarens innehåll i an- givna hänseende.

3. Allmän motivering till ny förmånsrättsordning

Vår gällande förmånsrättsordning är mycket föråldrad. De regler som infördes genom 1734 års lag är alltjämt i sina huvuddrag gällande rätt. Någon fullständig revision av förmånsrättsordningen har sålunda inte ägt rum därefter.1 Den har emellertid genom årens lopp underkastats en mängd ändring- ar och tillägg, som i regel skett i samband med lagstiftning på andra områden, och så småningom blivit mycket svåröverskådlig. I fråga om flera slags fordringar som nu av- ses i 17 kap. HB föreligger överhuvud ej längre något praktiskt behov av förmåns- rätt. Beträffande andra fordringar ter sig nu- mera deras privilegiering godtycklig eller stridande mot de principer som bör gälla för en välgrundad fördelning borgenärer emellan. Det är ganska naturligt, att den successiva utbyggnad av förmånsrättsord- ningen som skett utan någon systematisk re- vision har utmynnat i ett otillfredsställande tillstånd.

Den svenska förmånsrättsordningen avvi- ker i väsentliga stycken från vad som gäller i Danmark och Norge. Även mellan svensk och finsk rätt finns betydande olikheter. Beredningen har med de kommitterade från Danmark, Finland och Norge överlagt om riktlinjer för ny lagstiftning på området. Det är uppenbart ett viktigt önskemål, att inom Norden gäller så lika regler som möjligt.

Utgångspunkterna är emellertid så vitt skil- da att det inte synts möjligt att åstadkomma en gemensam lagstiftning. Man har därför inriktat sig på att söka enas om vissa prin- ciper som bör iakttagas vid revision av för- månsrättsordningen i de olika länderna.2

I den svenska förmånsrättsordningen be- handlas även den företrädesställning som följer med panträtt eller retentionsrätt. I Danmark och Norge behandlas dessa bor- genärer i princip som separatister. De har m.a.o. i huvudsak samma ställning som om egendomen sålts till dem. Upplåtelse av panträtt kan ju också sägas innebära en villkorlig överlåtelse av egendomen. I Fin- land behandlas panträtt i fast egendom fri- stående från förmånsrättsordningen, medan handpant behandlas inom dess ram.

Här bör även nämnas, att det föreligger stor skillnad inom Norden i fråga om de

1 Samlade bestämmelser om förmånsrätt för fordran ingick i lagkommitténs förslag till handelsbalk år 1815 (18 kap.) och till allmän civillag år 1826 (22 kap. HB) samt lagbered- ningens förslag till handelsbalk m.m. år 1850 (22 kap.). Konkurslagskommitténs förslag till konkurslag m.m. år 1859 innehöll också för- slag till ändring i vissa delar av 17 kap. HB. På grundval av det materialet reformerades förmånsrättsordningen partiellt år 1861 (SFS nr 59). Jfr även 1911 års betänkande s. 516 f.

2 Vid nord. juristmötet 1928 i Köpenhamn be- handlades ämnet ”Om principerna för en ge- mensam nordisk lagstiftning om förmånsrät- ter under konkurs”. Se förhandlingarna från mötet s. 92 ff.

belastningar i form av legal panträtt3 eller likartad säkerhetsrätt som åvilar eller kan läggas på fast egendom. För Sveriges del kan t.ex. erinras om 1966 års lagstiftning om gemensamhetsanläggningar, varigenom skapats en säkerhetsrätt som kan gälla sto- ra belopp och går före panträtt på grund av inteckning. Att åstadkomma rättslikhet inom Norden i fråga om alla reallaster på fast egendom torde f.n. ej vara möjligt.

En viktig olikhet mellan svensk å ena samt dansk, finsk och norsk rätt å andra sidan är, att lönefordringar m.m. hos oss utrustats med en allmän förmånsrätt som går före panträtt i fast egendom. I de övriga länder- na är denna panträtt skyddad mot sådan risk, frånsett vissa speciella undantag. Frå- gan om det är möjligt att här uppnå en ge- mensam ordning i de nordiska länderna be- rörs i den förutnämnda framställningen från LO och medlemsförslaget i Nordiska rådet om löntagarnas ställning. Något förslag om ändring av dansk, finsk eller norsk rätt på denna punkt har inte framförts av de dans- ka, finska eller norska kommittéerna. Med- lemsförslaget i nordiska rådet har ännu inte slutbehandlats. Beredningen utgår från att den för sin del måste i nuvarande läge ta upp frågan enbart ur svensk synpunkt.

Beredningen vill erinra om att lönepri- vilegiet endast gäller i konkurs. Med hän- syn till att fordringar med allmän förmåns- rätt i första hand bör tillgodoses ur sådan egendom som inte besväras av särskild för- månsrätt kan allmänna förmånsrätter knap— past komma i fråga annat än vid general— exekution. Byggnadsborgenärsutredningen tog på sin tid utan framgång upp frågan om företrädesrätt för vissa byggnadsborgenärer även vid specialexekution i fast egendom (se SOU 1946: 62). Beredningen har inte ansett sig kunna upptaga denna svårlösta fråga om tillskapande av en ny legal panträtt i fast egendom. Nyssnämnda utredning rörde bl.a. frågan om säkerställande av byggnads- arbetares rätt till betalning, när entreprenör blir insolvent och byggherren ej svarar för

hans skulder. Inte heller i den delen ansågs förslaget genomförbart. Problemet är ge- mensamt för alla fall, när mellanhand an- litas för arbeten som i större eller mindre mån kommer uppdragsgivaren till godo. I viss utsträckning kan arbetstagarorganisatio- nerna tillvarataga de av mellanhanden anli- tade arbetstagarnas intressen.4 Att förluster ändå inträder ibland är dessvärre oundvik- ligt. Vid en välbehövlig, mer eller mindre omfattande revision av lagstiftningen om sysslomannaskap bör i första hand över- vägas, om ett begränsat personligt ansvar bör gälla för byggherren. Även en sådan lagstiftning faller utom ramen för bered- ningens uppdrag.

Det är inte endast beträffande fast egen- dom som en grundläggande skillnad före- ligger inom de nordiska länderna. I vårt land kan en borgenär få förmånsrätt i lös egendom genom företagsinteckning. Institu- tet ersätter tidigare regler om förlagsinteck- ning och inteckning i jordbruksinventarier. Även denna förmånsrätt kan trängas ut av lönefordringar m.m. I Finland finns lösöre— inteckning, vars ställning liknar den svenska företagsinteckningens. I Norge tillgodoses motsvarande kreditbehov av underpant i gäldenärens lösa egendom som går före bl.a. lönefordringar. Motsvarande ordning har på senare tid införts i Danmark. I det nordiska samarbetet har hithörande regelkomplex lämnats utanför. Beredningen utgår från att även frågan om företagsinteckningshavares ställning måste behandlas enbart ur svensk synpunkt.

Beredningen övergår härefter till spörs- målet, hur ramen för en ny svensk förmåns- rättsordning bör bestämmas från angivna ut- gångspunkter. Enligt beredningens mening

3 Beteckningen panträtt används i JBförslaget endast för de fall då rättigheten upplåtits ge- nom överlämnande av pantbrev (konventio- nell panträtt), se nedan 5. 112 not 5. 4 Här kan nämnas, att Svenska byggnadsarbe- tareförbundet instiftat en garantifond med uppgift att garantera medlemmarna intjänade arbets- och semesterlöner vid arbetsgivares konkurs eller betalningsinställelse.

bör liksom f.n. även panträtter i fast och lös egendom intagas i förmånsrättsordningens reglering. Detsamma gäller retentionsrätt i lös egendom. Särskilt om lönefordringar m.m. alltjämt i större eller mindre utsträck- ning skall gå före panträtt i fast egendom och företagsinteckning torde det överhuvud knappast vara möjligt att ge överskådliga regler, om man ej behandlar även pant- och retentionsrätter inom förmånsrättsordning- ens ram. Man kan möjligen fråga sig, om inte även det skydd som följer med ägande- rättsförbehåll borde regleras i samma lag. Beredningen har inte ansett detta lämpligt. Visserligen finns f.n. i 17 kap. HB en ut- trycklig bestämmelse, enligt vilken egendom som ej tillhör gäldenären skall uttagas ur boet och alltså ej svara för hans skulder. Regeln omfattar inte bara sådana fall då gäldenären köpt egendom under ägande- rättsförbehåll från säljarens sida utan även alla andra fall då gäldenären i sin besitt- ning har egendom som ej tillhör honom. Förmånsrättsordningen synes emellertid in- te behöva innehålla bestämmelser om sepa- rationsrätt, som bekräftar att äganderätten är skyddad när den som har annans egen- dom i sin besittning råkar i konkurs eller utmätning sker hos honom.5 Konkursen el- ler utmätningen omfattar endast gäldenärens egendom.

Av det sagda följer, att en ny förmåns- rättsordning hos oss måste omfatta förmåns- rätter av inbördes mycket olika beskaffen- het. I detta hänseende bör först framhållas, att vissa förmånsrätter — främst de som grundas på panträtt — gäller endast i viss närmare bestämd egendom. Beredningen be- tecknar i sitt lagförslag förmånsrätt av det— ta slag som ”särskild förmånsrätt”. Andra förmånsrätter gäller i princip i all gäldenä- rens egendom, i viss utsträckning före och i övrigt efter särskilda förmånsrätter. För- månsrätt som i princip skall gälla i all gäl- denärens egendom betecknas i lagförslaget som ”allmän förmånsrätt”. Terminologin överensstämmer med vad som länge varit brukligt, främst i doktrinen men även på

vissa ställen i lagtext. Enligt gällande rätt kan allmän förmånsrätt inte åberopas annat än i konkurs, medan särskild förmånsrätt kan åberopas såväl vid utmätning som i konkurs. Beredningen anser, att denna skill- nad måste bibehållas. Liksom enligt gällan- de lag bör som grundläggande princip gälla, att fordringar med allmän förmånsrätt i första hand skall betalas ur egendom vari särskild förmånsrätt inte gäller. Allmän för- månsrätt kan med hänsyn härtill ej tilläm- pas annat än vid generalexekution i gälde- närens bo.

De olika förmånsrätter som nu gäller hos oss har vitt skilda motiv. Att så måste vara förhållandet följer redan av att panträtter o.l. inordnats i förmånsrättsordningen. I en ny förmånsrättsordning bör ej upptagas andra förmånsrätter än sådana som är väl motiverade. En ledande princip måste vara att borgenärerna behandlas lika, om inte verkligt bärande skäl finns för att göra åt- skillnad. Vid de nordiska överläggningarna har detta enhälligt understrukits.

Motivet till panträtt är som bekant, att den skall möjliggöra för gäldenären att få realkredit. Betydelsen av realkrediten är allt- för välkänd för att behöva närmare belysas. Ur rättslig synpunkt brukar anses, att pan- tens ägare genom upplåtelse av panträtt gjort en avhändelse som, om den uppfyller lagens formkrav, måste respekteras lika väl som skedda försäljningar 0.1.

I fråga om fast egendom är panträtten och realkrediten baserad på inskrivning (in— teckning) som blivit föremål för nyregle- ring i JBförslaget. Panträtten förutsätter upplåtelse från ägarens sida. Den tidigare

5 Ang. separationsrätten se bl.a. motiven hos lagkommittén 1826 s. 225, Benckert-Hessler s. 6 f, Gedda s. 16 ff, Lawski s. 419, Undén 1 s. 71 f och Walin i Festskrift tillägnad Birger Ekeberg (1950) s. 532 ff. Bestämmelser om separationsrätt finns ock- så i lagen 5/5 1944 (nr 181) om redovisnings- medel och lagen 9/6 samma år (nr 302) om köpares rätt till märkt virke. Jfr även 194 och 194 a 55 KL samt lösöreköpsförordning- en 20/11 1845 (nr 50 s. 1).

tvångspanträtten för ogulden köpeskilling har (frånsett övergångsförhållanden) inte upptagits i JBförslaget. En viktig fråga, som närmare behandlas i det följande (4 kap.), rör förhållandet mellan löneprivilegiet och panträtt i fast egendom. Vad här sagts om fast egendom gäller också tomträtt.

Behovet av realkredit tillgodoses vidare genom lagstiftningen om inteckning i fartyg och om inteckning i luftfartyg och reserv- delar till sådant fartyg. Beredningen har inte ansett sig böra närmare gå in på frågan, hu- ruvida materiella ändringar i denna lagstift- ning är påkallade. Spörsmålet om kreditsä- kerhet i fartyg är under utredning av sjö- lagskommittén.

Även företagsinteckning avser att skapa ett kreditunderlag. Lagstiftningen därom är ny och beredningen har inte haft anledning att överväga någon ändring av dess grund- valar. Bl.a. utgår beredningen från att löne- fordringar som utrustas med allmän för- månsrätt skall fortfarande vid behov gå före företagsinteckning.

Utöver konventionell panträtt och före- tagsinteckning finns en rad säkerhetsrätter som följer direkt av lag och sålunda inte förutsätter upplåtelse från gäldenärens sida. Detta gäller både fast och lös egendom.

De säkerhetsrätter som f.n. utan vanlig inskrivning gäller i fast egendom förutsätter i viktigare fall ett handlande från gäldenä- rens sida eller en offentlig förrättning, i vil- ken gäldenärens fasta egendom ingått. En del av de säkerhetsrätter som här avses är föråldrade och kan utmönstras. Beträffande andra är det uppenbart, att de måste finnas kvar. Inom den nu aktuella gruppen har nyligen tillkommit förmånsrätt som grundas på lagstiftningen om vissa gemensamhetsan- läggningar. Som angivits i det föregående kan det här vara fråga om mycket stora fordringsbelopp. I doktrinen har fordrings- ägarens rätt i hithörande fall brukat beteck- nas som panträtt.6 Den gäller också mot ny ägare. Beredningen har ej velat använda denna terminologi, eftersom J Bförslaget be-

tecknar inteckningshavares rätt som pant- rätt i fast egendom och det ej synes önsk- värt att utsträcka termens användning där- utöver.

Bland legala panträtter i lös egendom kan nämnas sjöpanträtterna vilka med varieran- de förmånsrätt gäller för vissa slag av ford- ringar. I viss utsträckning har panträtten i dessa fall skapats för att gäldenären eller hans representant skall kunna få kredit utan någon särskild pantförskrivning. I andra fall uppbärs panträtten av billighetsskäl. Frågan i vilken utsträckning sjöpanträtter bör finnas hör till sjörätten som är föremål för revision av sjölagskommittén. I detta sammanhang kan nämnas att beställare av fartyg och partredare f.n. har förmånsrätt för vissa förskott. Bestämmelserna härom kan antagas bli överflödiga i samband med genomförande av kommitténs blivande för- slag. I avvaktan därpå torde de t.v. böra få stå kvar i förmånsrättsordningen.

Beredningen har även i övrigt, frånsett vissa undantagsfall, ansett det ligga utanför dess uppdrag att undersöka vilka legala pant- rätter som bör bestå och behandlar i stort sett endast deras placering i förmånsrätts- hänseende.

Närbesläktad med legal panträtt är reten- tionsrätt, dvs. rätt att hålla kvar gäldenärs egendom som säkerhet för fordran. Den re- tentionsrätt som av gammalt tillkommit hantverkare och därmed jämställda rubrice- ras f.ö. numera ofta som panträtt, sedan rättighetshavaren utrustats med befogenhet att realisera egendomen. Beredningen går i stort sett förbi frågan i vilka fall retentions- rätt bör föreligga, men behandlar däremot placeringen av retentionsrätt i förmånsrätts- ordningen. Beträffande den retentionsrätt som tillkommer jordägare och hyresvärd för fordran mot arrendator resp. hyresgäst har beredningen dock ansett sig böra undersöka, huruvida den bör finnas kvar. Retentions- rätten intager i dessa fall en särställning såtillvida som jordägaren och hyresvärden

5 Se nedan 5.112 not 5.

ej har egendomen direkt i sin besittning. Särställningen i gällande lag understryks också av att jordägare och hyresvärd i mot— sats till andra retinenter har förmånsrätt först efter lönefordringar. Beredningens överväganden har utmynnat i förslag om att retentionsrätten för jordägare och hyres- värd skall ersättas av en rätt att få ome- delbar utmätning hos arrendatorn resp. hy- resgästen, när klar och förfallen fordran på grund av avtalet föreligger. Beträffan- de rätten att hålla kvar gods till säkerhet för fordran mot hotellgäst m.fl. föreslås en särskild lag, som tillika ger rätt för fordringshavaren att sälja det kvarhållna godset.

Hyresvärd och jordägare har enligt 17 kap. 5 och 6 åå HB även förmånsrätt i viss omfattning som dock inte är kongruent med deras retentionsrätt. Trots önskemålet att antalet förmånsrätter minskas är det enligt beredningens mening befogat att i viss be- gränsad omfattning behålla förmånsrätt för hyresvärds och jordägares fordringar.

Beredningen vill nämna, att den beträf- fande hyra och arrende varit i tillfälle att samråda med representanter för hyreslag- stiftningssakkunniga och arrendelagsutred- ningen, vilka med hänsyn till beredningens arbete inte ansett sig själva böra ta upp hit- hörande spörsmål till behandling.

Enligt 17 kap. 8 och 9 55 HB ger även ut- mätning upphov till förmånsrätt, såväl när lös som när fast egendom tagits i mät. I dansk och norsk rätt betecknas fordrings- ägarens rätt i motsvarande fall som panträtt. medan enligt finsk rätt utmätning i lös egen- dom medför såväl panträtt som förmåns- rätt.7 Oavsett den terminologiska frågan är det uppenbart, att utmätning måste under vissa villkor trygga fordringsägarens rätt. Beredningen har ansett det ändamålsenligt att liksom f.n. behandla utmätningsborgenä- rernas ställning i förmånsrättsordningen. Det kan påpekas, att beredningen inte fun— nit sig böra i detta sammanhang överväga, huruvida även kvarstad och skingringsför-

bud bör ge företrädesrätt till betalning ur den berörda egendomen. Frågan samman- hänger med den framtida utformningen av dessa institut, vilken skall behandlas vid det fortsatta arbetet på en ny utsökningsbalk.

Beredningen övergår härefter till behand- ling av de allmänna förmånsrätter som nu stadgas i 17 kap. HB (4, 6 a och 10—1255). Som förut nämnts gäller de endast i kon- kurs.

I 17 kap. 4 & HB stadgas bl.a. allmän för- månsrätt med anledning av en del kostna- der som närmar sig konkurskostnader. Det torde inte vara behövligt att i detta sam— manhang gå närmare in på dessa poster som saknar större ekonomisk betydelse för konkursboet. Man kan diskutera, huruvida de bör helt likställas med konkurskostnader eller behandlas som fordringsanspråk med förmånsrätt. Beredningen har ansett det se- nare alternativet vara det lämpligaste. En del andra speciella fordringar som nämns i lagrummet har numera inte sådan betydelse att de bör vara utrustade med förmånsrätt. Beredningen kan i dessa delar hänvisa till vad som sägs i motiveringen till de sär- skilda bestämmelserna i beredningens för- slag (vid 12 och 13 55 FRO).

De viktigaste fordringar som behandlas i 17 kap. 4 5 HB gäller arbetstagares löner och pensioner. Vid de nordiska överlägg- ningarna har alla varit eniga om att löne— fordringar bör ha förmånsrätt i lämplig om- fattning. Arbetstagarna är i allmänhet för sin och familjens försörjning beroende av sina löpande löneinkomster. Det kan inte begäras, att de skall kunna bedöma arbets— givarens solvens eller, om de tvivlar på den- na, hinna lämna företaget i tid. Om arbets- tagarna har bestämmande inflytande över det företag där de arbetar, är visserligen läget ett annat men en sådan ordning hör hos oss, frånsett mindre familjeföretag 0.1., till undantagen. Starka sociala skäl talar så- lunda alltjämt för att arbetstagarna skall ha förmånsrätt för oguldna lönefordringar.

7 Se nedan 3. 129 not 1.

Vad särskilt angår lön under uppsägnings- tid är förmånsrätten motiverad av att det kan vara svårt för arbetstagarna att finna nya arbetstillfällen, när ett företag läggs ned.

Ett viktigt problem i detta sammanhang, nämligen förhållandet mellan löneprivilegiet och panträtt i fast egendom eller tomträtt, har redan berörts i det föregående. För- månsrätt enligt 17 kap. 4 & HB går f.n. före alla särskilda förmånsrätter i fast egendom, när den lösa egendomen ej förslår. Lönepri— vilegiet kan därför bl.a. tränga undan in- teckningar i fast egendom, t.o.m. sådana som gäller med bästa rätt i den egendomen. Denna kontroversiella fråga har ingående diskuterats med beredningens rådgivande nämnd liksom med beredningens särskilt tillkallade sakkunniga. Någon enighet har inte kunnat uppnås. Arbetstagarnas repre- sentanter i den rådgivande nämnden har in- te funnit, att någon ändring av gällande lag är motiverad. Beredningen, som ansett att man inte kan bli stående vid nuvarande ord- ning, har utarbetat olika förslag som kan ge möjlighet att minska de överraskningsmo- ment för inteckningshavare som är förena- de med det nuvarande systemet. Det är tyd- ligt, att varje ändring som går i den rikt- ningen och enbart håller sig inom förmåns- rättsordningens ram måste medföra att löne- borgenärerna blir sämre ställda i motsvaran— de mån, om de och deras organisationer in— te kan anpassa sitt handlande efter de nya reglerna. Beredningens strävan har varit att ge anvisning på lösningar som i en eller an- nan form kan användas vid statsmakternas ställningstagande i frågan. För den händelse överraskningsmomenten för inteckningsha- varna inte i skälig omfattning avlägsnas ge- nom lagändring inom förmånsrättsordning- ens ram diskuteras i det följande andra ut- vägar, såsom försäkring eller statlig ersätt- ning. Något förslag härom framläggs emel- lertid ej av beredningen.

Vägande sociala skäl talar även för att pensionstagare bör skyddas. Detta önske- mål är numera, sedan allmän tilläggspension

(ATP) tillkommit, mindre aktuellt än tidi- gare. I samband med den nya lagstiftningen om tryggande av pensionsutfästelse m.m. infördes genom 6 a & i 17 kap. HB en begränsad förmånsrätt för fordran på fram- tida pension. Denna förmånsrätt, som kom- mer att successivt upphöra, har upptagits i sak oförändrad i beredningens förslag. I fråga om förmånsrätt för aktuella pensions- poster som utestår när pensionsgivaren rå- kar i konkurs eller som förfaller under kon- kursen föreslår beredningen viss jämkning i vad som nu gäller enligt 17 kap. 4 &” HB. I det nordiska samarbetet har man inte kunnat tänka sig att lägga fram förslag om att fordringar på framtida pension generellt skall vara utrustade med förmånsrätt. För vårt lands del prövades frågan vid tillkoms— ten av den nyssnämnda lagstiftningen. Re- sultatet blev, att någon sådan förmånsrätt ej tillskapades.

Som förut nämnts innehåller 17 kap. 10 & HB bestämmelser om förmånsrätt för omyn- digs fordran hos förmyndaren och för ford- ran mot god man som avses i FB. Den grun- das väsentligen på billighetsskäl. FB inne- håller skyddsregler i olika hänseenden som syftar till att hindra obehöriga dispositio- ner av förmyndaren eller gode mannen. 1 den mån dessa regler fungerar saknas be- hov av förmånsrätt. Tyvärr finns alltid vis- sa luckor. De brister som förmynderskaps- rätten företer i detta hänseende har i fråga om boutredning sin motsvarighet i bristen på effektiv kontroll över boutredningsman. Beredningen anser det värt att överväga, huruvida inte någon form av obligatorisk försäkring bör införas för bägge fallen. Va- re sig så sker eller ej har det inte synts be— redningen motiverat, att det skall finnas all- män förmånsrätt för fordringar mot för- myndare eller god man i denna hans egen- skap. Liknande förmånsrätt har avskaffats i Norge och har även utmönstrats i det dans- ka förslag som föreligger.

Enligt 17 kap. 11 & HB är allmän för- månsrätt förenad med en numerärt ganska

stor grupp fordringar av inbördes mycket skilda slag. Däribland märks en hel del re- dovisningsfordringar mot tjänstemän och fö- reståndare för vissa inrättningar. Det all- männas förmånsrätt i hithörande fall kan inte numera anses sakligt grundad. De bil- lighetsskäl som kunnat tala för förmånsrätt i andra fall som här är i fråga synes inte heller vara tillräckligt bärande för att mo- tivera förmånsrätt, i den mån fordringar av hithörande slag fortfarande förekommer.

I 17 kap. 12 & HB stadgas förmånsrätt för en rad skattefordringar och andra of- fentliga avgifter. Dessa krav kan vara myc- ket stora och slår ofta ut oprioriterade bor- genärer helt och hållet. I viss utsträckning ger förmånsrätten underlag för personlig kredit. Det förekommer sålunda, att indriv- ningsmyndigheterna ger anstånd i förlitan på den förmånsrätt som tillkommer skatte- fordringen.8 Denna form av kreditgivning är dock inte önskvärd med hänsyn bl.a. till att förmånsrätten ej tar sig uttryck i någon form av inskrivning. Förmånsrätten har sä- kerligen i gångna tider haft sin betydelse för stat och kommun. Läget är numera ett an— nat. Beredningen har behandlat frågan om skatteprivilegiet i en särskild promemoria och kom därvid till slutsatsen att det här av- skaffas. Över promemorian har yttranden inhämtats från myndigheter och organisatio- ner. I flertalet yttranden har man ställt sig positiv till att förmånsrätten avskaffas. Be- redningen vidhåller sin i promemorian ut- talade uppfattning att det bör ske.

De fordringar som ej har förmånsrätt bör liksom f.n. ha inbördes lika rätt med un- dantag för vissa efterställda fordringar på böter o.l. Bland oprioriterade fordringar kan nämnas leverantörers fordringar på betal- ning för levererade varor, uppdragstagares krav, vanliga lån som ej är tryggade med pant el. och skadeståndsfordringar. Hit hör bl.a. även löne- och pensionsfordringar, i den mån de ej är utrustade med förmåns- rätt. Härtill kommer enligt förslaget de fordringar som nu har förmånsrätt men ej

längre skall vara prioriterade, framför allt skatter och allmänna avgifter. Med hänsyn till den nya lagstiftningen om vad som hör till fast egendom och om företagsinteckning kommer väl även i fortsättningen ofta det mesta som finns i en konkursgäldenärs bo att tas i anspråk av borgenärer med särskild förmånsrätt på grund av panträtt eller före- tagsinteckning och borgenärer med allmän förmånsrätt. Förslaget bör dock genom av- skaffandet av vissa allmänna förmånsrätter, främst skatteprivilegiet, åstadkomma en för- bättring för de oprioriterade borgenärerna.9

Liksom gällande lag innehåller bered- ningens förslag bestämmelse om att vissa fordringar skall betalas först efter vanliga oprioriterade fordringar. Denna grupp av efterställda fordringar, som f.n. utgörs av böteskrav 0.1., har i förslaget utvidgats till att omfatta även fordringar på grund av förverkande eller annan särskild rättsverkan av brott.

I fortsättningen kommer beredningen att först mera ingående behandla löneprivilegiet (4 kap.) samt frågan om avskaffandet av skatteprivilegiet och vissa andra förmåns-

8 Betr. denna praxis se även nedan 5. 79. 9 I detta sammanhang kan erinras om finansie- ringsformerna leasing och factoring. Kort ut- tryckt innebär leasing, att ett företag hyr t.ex. maskiner och kontorsutrustning med bibe- hållen äganderätt för uthyraren, och facto- ring, att ett företag pantsätter eller säljer kundfordringar till en finansiär (factom). Det har diskuterats i vad mån factoring försäm— rar de oprioriterade borgenärernas ställning (Ekonomisk revy 1966 s. 192). Vad innehavare av företagsinteckning beträffar kan deras sä- kerhetsunderlag minska vid factoring, nämli— gen med de pantsatta eller sålda fordringar- na. Jfr Nordström s. 56 f och Hessler i SvJT 1968 s. 568 f. Ang. leasing se Ekonomisk revy 1966 s. 194 ff och 1968 s. 362 ff, Ugeskrift for Rets- vaesen 1967 (avd. B) 5. 286 ff, TfR 1968 s. 85 ff, Leijonhufvud m.fl., Näringsidkares in- teckningslån (Industriförbundets förlag) s. 17 f samt Agell i Benckert-Hessler s. 62 f. Betr. factoring se ytterligare Ekonomisk revy 1966 s. 190 ff, Leijonhufvud m.fl., a.a. s. 31 och Agell i Benckert-Hessler s. 63. Rättsliga pro- blem i samband med leasing och factoring är avsedda att behandlas vid 1969 års nord. ju- ristmöte (se SvJT 1968 s. 346).

rätter (5 och 6 kap.). Vidare behandlas vissa frågor om nya förmånsrätter som bered- ningen ej ansett böra föranleda förslag, näm- ligen frågor om förmånsrätt för underhålls— bidrag samt för revisorers och sped'itörers fordringar (6 kap.). Därefter lämnas (7 kap.) specialmotivering till de olika bestämmel- serna i beredningens förslag till ny förmåns- rättsordning (FRO).

Beredningen vill slutligen erinra om att 1933 års nordiska konkurskonvention inne- håller vissa Specialregler angående bl.a. till- lämpningen av förmånsrätt för skatt eller annan allmän avgift (art. 7). Detta har även satt spår i konkurslagstiftningen (jfr 8 å i 1934 års lag med bestämmelser om konkurs, som omfattar egendom i Danmark, Finland, Island eller Norge). Om nya förmånsrätts— ordningar genomförs i de nordiska länderna, kan det bli nödvändigt att revidera kon- kurskonventionen. Med ändringarna torde kunna anstå till den allmänna översyn av konventionen som beredningen förutsätter skola äga rum under det fortsatta nordiska samarbetet.10

10 Jfr U VII s. 82. 46

4. Förmånsrätt för lön och pension

En av de praktiskt viktigaste frågorna vid arbetet på en ny förmånsrättsordning gäl- ler löneborgenärernas ställning. Beredning- en har i det föregående redovisat motiven för löneprivilegiet, vars omfattning ingående diskuterats vid de nordiska överläggningar— na. I det följande behandlas huvuddragen i privilegiets utformning, först förmånsrättens omfattning och därefter förhållandet till särskilda förmånsrätter. I specialmotivering- en återkommer beredningen till spörsmål som rör den närmare preciseringen av nya regler i ämnet.

]. Löneprivilegiets omfattning Förmånsrätten för arbetslön regleras f.n. i 17 kap. 4 & HB. Lagrummet gör skillnad mellan olika arbetstagare. ”Betjänter och tjänstehjon” har allmän förmånsrätt i kön- kurs för lön för hela sista året. Denna regel anses numera i första rummet gälla den ar- betstagarkategori som brukar betecknas som tjänstemän. Annan arbetare har allmän för- månsrätt för lön (”dagspenning eller avlö- ning”) som inte stått inne längre än sex må- nader efter förfallodagen. Gruppindelningen är föråldrad och bestämmelserna oklara.1 Vid de nordiska överläggningarna har an- setts, att man bör meddela en gemensam be- stämmelse om allmän förmånsrätt för ar- betstagares lönefordringar, utan någon så- dan kategoriindelning som nu gäller hos oss. Därvid har emellertid även rått enighet om

att vissa företagsledare o.a. med väsentligt inflytande över företaget bör undantagas, medan meningarna varit delade om hur en sådan regel bör närmare utformas.2 Bered- ningen föreslår för sin del, att förmånsrätt inte skall tillkomma den som själv eller jäm- te närstående ägde väsentlig andel i före- taget och som hade väsentligt inflytande över dess verksamhet. Frånsett detta undan- tag görs i förslaget (13 & FRO) inte någon skillnad mellan olika arbetstagare. Förmånsrätten bör i första hand avse allt som kan hänföras till lön i olika former och vad som skall utgå som ersättning för lön. Av hänsyn till övriga borgenärers intressen är det emellertid nödvändigt att föreskriva en begränsning.3 Denna begränsning måste

1 Jfr s. 147 f. 2 Jfr s. 150. 3 Förmånsrätten för lön är enligt utländsk lag- stiftning regelmässigt tidsbegränsad, ibland i förening med beloppsmaximering. I Frankrike avser löneprivilegiet lön som förfallit inom sex månader före konkursen; i fråga om personliga tjänare gäller förmåns- rätten dock vad som förfallit under nästföre- gående och löpande år (art. 2101 i code civil). I Förbundsrepubliken Tyskland avser för- månsrätten generellt lön som hänför sig till det senaste året före konkursen (61 & Kon- kursordnung, jfr Jzeger, Konkursordnung 8 uppl. s. 846 ff). I England gäller förmånsrät- ten normalt för lön som hänför sig till de se- naste fyra månaderna före konkursen, dock högst 200 pund för varje arbetstagare (Grif- fiths, The law relating to bankruptcy... 7 uppl. s. 145 f). I USA är tiden tre månader och maximibeloppet 600 dollar (Laube, 1964 Collier pamphlet edition, Bankruptcy act s. A 116).

enligt sakens natur bli i viss mån skönsmäs— sig.

I allmänhet står arbetstagares lön inte in- ne hos arbetsgivaren under någon längre tid. Lönen betalas vanligen till tjänstemän månadsvis och till arbetare varje eller var- annan vecka eller två gånger i månaden. Om arbetsgivaren dröjer med betalning, torde arbetstagarna ofta själva eller med sina organisationers hjälp få rättelse till stånd. Betalar han ut lönen i vederbörlig ordning, uppkommer givetvis inte någon anhopning av förfallna lönefordringar. Det kan emellertid förekomma, att någon in— tressent i förlitan på förmånsrätten träder emellan och betalar arbetstagarnas löner när arbetsgivaren kommit i ekonomiska svårig- heter. Ett vidsträckt löneprivilegium kan på det sättet möjliggöra en osund kreditgivning.

I det nordiska samarbetet har även be- gränsningen av löneprivilegiet behandlats. Enligt gällande norska förmånsrättslag, som tillkom år 1963, får förfallotiden inte ligga mer än sex månader före den s.k. fristdagen. Dessutom gäller en beloppsbegränsning till tre månaders lön. I senare utarbetat norskt utkast omfattar förmånsrätten lön som in- tjänats under de sista tre månaderna före el- ler de första tre månaderna efter fristdagen. I det danska betänkandet var förmånsrätten inskränkt till lön för arbete under de sista tre månaderna före konkursansökningen el- ler, vid föregående ackordsförhandiing, an- sökningen om sådan förhandling och fram till konkursbeslutet. Enligt 1968 års propo— sition skall förmånsrätten gälla lön som ej förfallit tidigare än sex månader före kon- kursansökningen eller motsvarande tidpunkt.

Vid beredningens överläggningar med den rådgivande nämnden har arbetstagarnas re- presentanter funnit de danska och norska kommittéförslagen för snäva. Även om ett snävt löneprivilegium för med sig en stra- mare inställning mot arbetsgivaren och på så sätt kan ha vissa fördelar också från ar- betstagarnas synpunkt vill beredningen ej

föreslå, att man går så långt i begränsning av förmånsrätten som förordats i nämnda kommittéförslag. Beredningen förordar, att lönefordran, i enlighet med vad som senare föreslagits i den danska propositionen, skall vara förenad med förmånsrätt, om den inte förfallit till betalning tidigare än sex måna- der före konkursansökningen. Som regeln bygger på lönefordringens förfallotid och inte på den tid varunder lönen intjänats kommer förmånsrätten att även omfatta ackordsöverskott som intjänats längre till- baka än sex månader, om det förfallit till betalning inom angiven tid.

Från arbetstagarsidan har hävdats att en sexmånadersfrist inte alltid är tillfyllest och framlagts till övervägande, om inte tiden kunde bestämmas till nio månader eller ett år.4 Därvid har särskilt åberopats, att en sexmånadersfrist kan vara för kort när an— språket är tvistigt och arbetsgivaren av den anledningen innehållit betalningen. Det kan då ta sin tid innan arbetstagaren kan få sa- ken utredd och vid behov söka arbetsgiva- ren i konkurs.

Beredningen anser inte, att man generellt bör utsträcka fristen utöver sex månader med de ökade risker för övriga borgenärer som följer därmed. Denna frist förefaller godtagbar som huvudregel för alla arbets- tagare. Däremot synes man böra beakta det speciella behov som nyss nämnts för de fall då anspråket är tvistigt. En undantagsregel för sådana fall synes kunna innehålla, att förmånsrätten är bevarad om talan väckts eller förhandling i bruklig ordning begärts inom sex månader från förfallodagen för fordringen. Talan kan enklast väckas genom ansökan om betalningsföreläggande. Med förhandling i bruklig ordning åsyftas sådan reglerad förhandling som på arbetsmarkna— den äger rum mellan parterna eller deras or- ganisationer, oavsett om förhandlingsplikt

4 I LOs framställning 25/6 1962 begärdes utan närmare motivering, att alla arbetstagare skulle få förmånsrätt för ”det sista året före konkursen".

föreligger eller ej.5 Att parterna är bundna av kollektivavtal är ej nödvändigt. Förhand- ling i samma ordning förekommer även mellan oorganiserade arbetstagare och deras arbetsgivare. Det ligger i arbetstagarsidans intresse att säkerställa bevisning om den tidpunkt då förhandling begärts och detta bör inte möta någon svårighet. Sedan tvis- ten blivit prövad bör förmånsrätten inte gäl- la under obegränsad tid. Beredningen före- slår, att den skall bestå om konkursansökan följer inom sex månader från att tvisten bli— vit slutligt avgjord.

Beredningen har övervägt att bestämma särskilda frister med avseende på offentlig ackordsförhandling. Detta torde dock inte vara behövligt. Ackordsförfarandet förut- sätter, att alla förmånsberättigade borge- närer tillgodoses fullt ut. Frågan i vad mån förmånsrätt för förfluten tid alltjämt före- ligger vid ackordsförhandlingen får bedö— mas med utgångspunkt från den dag då bedömningen äger rum. Kan aktuella för- månsberättigade lönekrav inte betalas i sam- band med ackordsförfarandet, brister för— utsättningarna för genomförande av ackord. Förmånsberättigad borgenär har också en- ligt gällande lag om offentlig ackordsför- handling utan konkurs, liksom enligt bered- ningens förslag i Utsökningsrätt VII, möj— lighet att vid behov söka gäldenären i kon- kurs under förfarandet. Att förlänga frister- na i sådana fall då ackordsförfarande före- gått konkurs synes föra för långt.

Även lön som belöper på tid efter kon- kursansökningen skall enligt förslaget vara förenad med förmånsrätt.6 För många ar- betstagare är det svårt att få ny likvärdig anställning, om arbetsgivaren går i konkurs. Det är med hänsyn härtill rimligt, att ar- betstagare, som ej anställs av konkursboet, i överensstämmelse med rådande praxis får förmånsrätt för lön under skälig uppsäg- ningstid, om han inte kunnat skaffa sig ar- betsinkomst på annat håll. Enligt gällande rätt skall vid bedömande av vad som är skä-

lig uppsägningstid i konkurs hänsyn tas till bl.a. anställningens längd och art. Finns uppsägningstid föreskriven i tjänsteavtalet, bör denna tid godtagas även i konkurs, om inte särskilda skäl föreligger däremot. Läng- re tid än sex månader får dock enligt för- slaget inte åberopas när det gäller förmåns- rätten. I kollektivavtal torde endast undan- tagsvis förekomma längre uppsägningstid än sex månader. Någon avvikelse från uppsäg— ningstid som inom denna ram stadgas i kol- lektivavtal bör inte ske.

I fråga om förmånsrätt för semesterlön och semesterersättning torde en särskild be- stämmelse vara behövlig.

I viss utsträckning är även pensionsford- ran förenad med förmånsrätt enligt 17 kap. 4 & HB. Förmånsrätten omfattar fordran på pension som tillkommer pensionstagare på grund av tjänst eller annan arbetsanställ- ning, vilken innehafts av honom själv eller anhörig till honom, och som är förfallen till betalning före den dag från vilken tiden för klander mot utdelningsförslag är att räkna. Den gäller dock inte för längre tid än sam— manlagt ett år och ej heller för längre tid tillbaka än ett år innan konkursansökningen gjordes. Förmånsrätten avser även pension som intjänats hos föregående arbetsgivare, när gäldenären övertagit ansvaret för pen-

5 Enligt 2 kap. 1 5 i det mellan SAF och LO träffade huvudavtalet får part i vissa fall inte hänskjuta tvist rörande arbetsvillkor eller för- hållandet i övrigt mellan parterna till arbets- domstolen eller skiljeman, innan parten sökt att genom förhandling i den ordning som fö- reskrivs i avtalet få till stånd uppgörelse i tvistefrågan. Vill part i anledning av visst förhållande av andra parten kräva lön eller skadestånd eller annan prestation och påkal- las för lösande av frågan organisationsmässig förhandling, skall enligt 2 & framställning härom göras utan oskäligt dröjsmål. Av 3 & framgår, att förhandling i första hand skall föras mellan de parter på arbetsplatsen som berörs av frågan under medverkan av lokal organisation, där sådan finns. På andra områden av arbetsmarknaden fö- rekommer likartad ordning. 6 Om konkursboet inträder i tjänsteavtalet, blir arbetstagarens lönekrav för tiden därefter massafordran och frågan om förmånsrätt i motsvarande mån inaktuell.

sionen under de betingelser som anges i 23 och 26 åå i lagen den 9 juni 1967 (nr 531) om tryggande av pensionsutfästelse m.m. Fordran på intjänad framtida pension är inte förenad med förmånsrätt enligt 17 kap. 4 & HB (jfr däremot 6 a 5 i samma kap.).

Enligt beredningens mening bör man i fråga om pensionsförmåner eftersträva så god överensstämmelse som möjligt med för— månsrätten för vanlig lönefordran. Bered- ningen föreslår, att samma förmånsrätt som för lön skall följa med fordran på pensions- belopp som tillkommer arbetstagare eller dennes efterlevande för högst sex månader före dagen för konkursansökan och näst— följande sex månader. Den danska proposi- tionen innehåller liksom det danska betän- kandet inte någon särbestämmelse angående förmånsrätt för pensionsfordran. Enligt ut— trycklig föreskrift i det norska utkastet _ liksom i gällande norsk lag — behandlas pensionsfordran på samma sätt som vanlig lönefordran.

Från förmånsrätt för pension som här av— ses bör undantagas sådana arbetstagare som enligt vad förut sagts inte skulle få förmåns- rätt för lönefordran och deras efterlevande. Detta torde ej innebära något principiellt avsteg från gällande rätt. Förslaget innebär, att t.ex. även den som ägde majoriteten i ett företag och hade en mindre framskjuten po- sition i företaget är utesluten från förmåns— rätt för pension.

Enligt 17 kap. 6 a & HB äger förmånsrätt i vissa fall rum för fordran på framtida pension. Förmånsrätten, som infördes år 1967 samtidigt med lagen om tryggande av pensionsutfästelse m.m., skall skydda äldre arbetstagare som inte får uppbära full all— män tilläggspension. Den omfattar arbets- tagare som är födda år 1907 eller tidigare och deras efterlevande. Förmånsrätten är begränsad på så sätt att intjänad del av ut- fäst pension inte får antagas avse högre år- lig pension än som motsvarar basbeloppet enligt lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring.7 Kapitalvärdet uträknas

med ledning av 139 & KL. Från det beräk- nade fordringsbeloppet skall i förekomman- de fall avdragas upplupen del av pension en- ligt allmän pensionsplan eller enligt privat pensionsförsäkring. Med allmän pensions- plan avses sådana allmänna grunder för pensionering av arbetstagare eller arbetsta— gares efterlevande som innehåller regler om tryggande av arbetsgivarens utfästelse genom kreditförsäkring, avsättning till pensions- stiftelse eller annan likvärdig anordning och som på arbetstagarsidan är godkända av hu- vudorganisation (se 4 & i 1967 års lag). I överensstämmelse med 17 kap. 4 & HB inne- håller 6 a & föreskrift att förmånsrätten även gäller fordran på framtida pension som intjänats hos föregående arbetsgivare, när gäldenären övertagit ansvaret för pensions- fordringen under de villkor som anges i 23 och 26 åå i 1967 års lag.

Vad som sålunda föreskrivs i 17 kap. 6 a & HB torde böra i sak oförändrat upptagas i en ny lag (se 14 å i förslaget). Den för- månsrätt varom här är fråga kommer att successivt minska med' åren för att så små- ningom helt upphöra. Det har förutsatts, att rådande praxis i fråga om hinder för hu- vuddelägare att njuta förmånsrätt för lön 0.1. enligt 17 kap. 4 & HB skall ligga till grund även för tillämpningen av 6 a 5 i samma kap.8 Beredningens förslag innehål- ler en bestämmelse i anslutning härtill.

Frågan huruvida förmånsrätt bör införas att gälla generellt för arbetstagares ford- ringar på framtida pension har nyligen över- vägts i annat sammanhang. I ett år 1965 av- lämnat betänkande föreslog pensionsstiftel- seutredningen en sådan förmånsrätt, vilken skulle vara placerad i 17 kap. 11 & HB i den mån fordringen inte utgick med förmåns- rätt enligt 6 a 5. Vid remissbehandlingen av- styrktes förslaget bl.a. av lagberedningen. Chefen för justitiedepartementet ansåg sig inte böra lägga fram förslaget för riksdagen. Härvid åberopades främst de uppenbara

7 Basbeloppet för januari 1969 var 5800 kr (SFS 1968z757). 8 Se SOU 1965: 41 s. 262.

nackdelar och risker för kreditmarknaden som var förknippade med en sådan för- månsrätt. Den skulle komma att avse ett mycket stort belopp (ca 7,5 miljarder kr) som skulle gå före alla oprioriterade ford- ringar. Även andra skäl mot förmånsrätten åberopades. Frågan kom under prövning av 1967 års riksdag sedan motioner väckts i ämnet. Första lagutskottet (med reservation av en ledamot) ansåg sig emellertid inte bö- ra förorda annan förmånsrätt för ännu ej förfallna pensionsfordringar än den som skulle gälla enligt 17 kap. 6 a & HB och ut- skottets utlåtande godkändes av riksdagen.

Beredningens förslag intager samma ståndpunkt. I det nordiska samarbetet har man inte kunnat tänka sig att förorda en förmånsrätt av sådan beskaffenhet och om- fattning som pensionsstiftelseutredningen fö- reslog. Arbetstagare har hos oss ett viktigt grundskydd för framtida pension i form av den allmänna tilläggspensionen liksom en- ligt de allmänna pensionsplaner som gäller enligt avtal mellan arbetsmarknadens parter. Här bör även erinras om det skydd som den allmänt förekommande tjänstegrupplivför- säkringen bereder.9

Om fordran som är förenad med för— månsrätt överlåts, skall enligt den nyligen antagna 15 a & i 17 kap. HB generellt gälla att förmånsrätten följer fordringen. Mot- svarande gäller i allmänhet redan nu. I vissa av de svar som inkom med anledning av be- redningens konkursenkät framkastades, att man skulle göra avsteg från denna princip beträffande lönefordringar. Ett sådant un- dantag skulle i viss utsträckning minska de betänkligheter som är förenade med här ifrågavarande förmånsrätt, eftersom anhop- ningen av lönefordringar skulle minska i motsvarande mån. Å andra sidan kan man inte bestrida, att överlåtelse av löneford- ringar kan ske i fall då det är mycket litet motiverat att hindra förvärvaren att göra förmånsrätt gällande. Det kan också vara svårt att skilja mellan fall, då en verklig överlåtelse skett, och fall, då någon tillskju-

tit medel som i realiteten kommit arbetsta- garna till godo utan att han övertagit löne- fordringarna, vilka i sådant fall alltjämt skulle kunna göras gällande med förmåns- rätt. En undantagsbestämmelse inbjuder till kringgående och skapar därmed tillämp- ningssvårigheter. Beredningen har därför in- te ansett sig böra föreslå någon sådan före- skrift. Det danska förslaget och det norska utkastet innehåller inte heller någon undan- tagsbestämmelse i den angivna riktningen.

2. Förhållandet mellan löneprivilegiet och särskilda förmånsrätter

Frågan om förhållandet mellan den allmän- na förmånsrätten för lönefordringar och särskilda förmånsrätter i lös och fast egen- dom har länge varit föremål för uppmärk- samhet. När i det följande talas om löne- privilegiet, inbegrips även pension som skall ha samma förmånsrätt som lön.

Lös egendom Vad först angår lös egendom framgår av redogörelsen för gällande rätt, att de sär- skilda förmånsrätter som enligt 17 kap. 3 & HB är förenade med panträtt m.m. inte kan trängas undan av allmän förmånsrätt enligt 4 5 eller annan allmän förmånsrätt som stadgas i samma kap. Detta gäller även om panträtt är grundad på inteckning i fartyg eller luftfartyg eller reservdelar till luftfar- tyg och alltså ej är förenad med besittning av det intecknade objektet. Utanför 17 kap. HB finns i sjölagen och luftfartslagen be- stämmelser om sjöpanträtt och luftpanträtt. Även dessa går före allmän förmånsrätt. Enligt beredningens mening kan det inte komma i fråga att rubba det företräde som f.n. tillkommer nämnda säkerhetsrätter.

Av de särskilda förmånsrätter som i öv- rigt enligt 17 kap. HB gäller i lös egendom behöver beredningen inte här gå närmare in 9 Ang. vad som förevarit i det angivna lagstift-

ningsärendet se SOU 1965 : 41 s. 264 ff, prop. 1967: 83 s. 76 ff (beredningens remissyttran- de), 97 ff och 190 (departementschefen) samt 277 (lagrådet), lLU 38 s. 62 ff och rskr 292.

på förmånsrätterna för beställare av fartyg enligt 5 å andra stycket, för partredare en- ligt 7 5 första stycket, för hyresvärd enligt 5 5 första stycket och för jordägare enligt 6 & första stycket i 17 kap. HB. De går alla efter förmånsrätt enligt 4 & samma kap. Även beträffande förmånsrätt på grund av företagsinteckning som nu upptages i 7 & andra stycket gäller, att den går efter löne- privilegiet. I samtliga nu nämnda fall skall enligt förslaget löneprivilegiet liksom f.n. vid behov gå före, i den mån de särskilda för- månsrätterna skall vara kvar.

Enligt 17 kap. 8 & HB medför utmätning av lös egendom, att exekutionsfordringen blir förenad med förmånsrätt i den utmätta egendomen. Denna särskilda förmånsrätt går också efter löneprivilegiet. Det kunde möjligen sättas i fråga, huruvida inte den rätt som vinns genom utmätning av lös egendom står så nära panträtt i sådan egen- dom att den i nu förevarande hänseende borde jämställas därmed. Om förmånsrätt på grund av företagsinteckning alltjämt skall vika för allmän förmånsrätt på sätt bered- ningen föreslagit, är det emellertid uteslutet att införa en motsatt ordning beträffande förmånsrätt på grund av utmätning under annan förutsättning än att utmätning för- klaras medföra bättre förmånsrätt än före- tagsinteckning. En sådan omkastning skulle gå stick i stäv mot den nyligen genomförda lagstiftningen i ämnet.

Fast egendom Beträffande härefter fast egendom gäller särskilda förmånsrätter dels direkt på grund av lag enligt 17 kap. 6 5 HB och de särskil- da lagar som hänvisar till den paragrafen, dels enligt 9 5 på grund av inteckning, dels enligt samma 9 9 på grund av utmätning. Därtill kommer den förmånsrätt som sär- skilt tillerkänts Stockholms stads brandför- säkringskontor för premielån. Enligt 17 kap. 13 & HB får i konkurs alla särskilda för— månsrätter i fast egendom vika för löne- privilegiet, om så behövs. De går däremot före allmän förmånsrätt enligt 6 a 5 eller

senare paragraf i samma kap. (se tredje st. i 6 a 5).

De särskilda förmånsrätter i fast egendom som stadgas i 17 kap. 6 5 HB (jfr 8 & l i förslaget) utgör belastningar som är oskilj- aktigt förenade med fastigheten som sådan i vems hand den än kommer. Rätten till be- talning ur fastigheten bör i enlighet därmed inte bero av sådana tillfälligheter som om fastighetens aktuella ägare råkar i konkurs. Det bör också särskilt framhållas, att för- månsrätten i en del fall grundas på att fas- tigheten ingår i en tvångssamfällighet till vilken fastigheten skall lämna större eller mindre bidrag. I detta sammanhang bör sär- skilt nämnas fordringar enligt 1966 års lag om vissa gemensamhetsanläggningar. Det kan enligt denna lag bli fråga om mycket stora belopp och hela fördelningen av an- läggningskostnaden kan förryckas, om ett stort bidrag som åvilar viss fastighet inte kan uttagas ur denna utan måste övervält— ras på andra fastigheter i samfälligheten. Här är också att märka, att bidragsskyldig- heten skall motsvaras av ett värde som till- förts fastigheten. Det är ej rimligt, att kon- kursgäldenärens borgenärer med allmän för— månsrätt skall få tillgodogöra sig detta vär— de på bekostnad av andra delägare i sam— fälligheten, särskilt om dessa tvingats in i samfälligheten mot sin vilja. Beredningen anser på grund av det anförda, att den sär- skilda förmånsrätt som kommer att gälla i hithörande fall bör vara skyddad mot risken att skjutas åt sidan av löneborgenärerna. Några meningsskiljaktigheter har inte vid beredningens överläggningar med den rådgi- vande nämnden och särskilt tillkallade sak- kunniga framkommit i det hänseendet. I den mån det finns motsvarighet till den för- månsrätt som här är i fråga överensstämmer den ordning som beredningen föreslår med gällande rätt i de övriga nordiska länder- na, med ett mycket begränsat undantag i finsk rätt.10

10 Jfr bl.a. 4 5 i danska tinglysningslagen, 22 ä 4 mom. i finska inteckningsförordningen och 21 å andra st. i norska tinglysningslagen.

Det sagda har även tillämpning på tomt- rätt och leder till att de särskilda förmåns- rätter som går före inteckning i tomträtt skyddas (jfr 9 & 1 och 2 i förslaget).

Vanlig belåning av fast egendom sker mot inteckning (enligt JBförslaget pantbrev). Denna säkerhetsform avser att ge möjlighet till realkredit, dvs. att borgenären skall kun- na förlita sig på panten, om den har ett be- tryggande värde, utan att han skall vara be- roende av gäldenärens förmögenhetsställ- ning i övrigt. Inteckningsväsendet är för detta ändamål noggrant reglerat och kom— pletteras bl.a. av bestämmelser om inteck- ningshavares rätt till brandskadeersättning, om den pantsatta fastigheten brinner. I vis- sa situationer skall också enligt JBförslaget (19 kap. 19 & jfr 18 kap. 4 5) det allmänna träda in med anledning av fel eller försum- melse vid inskrivningsåtgärd m.m.

Detta till trots kan inteckningshavarens säkerhet till följd av löneprivilegiet svikta just när den behövs som bäst. Den panträtt som följer med inteckning fullgör alltså inte sin funktion. Även botteninteckningar kan bli nödlidande, när löneborgenärernas för- månsrätt inte kan tillgodoses ur annan egen- dom. Det innebär m.a.o. att inteckningsha- varna inte får någon betalning. Löneprivile- giet kan i nutida konkurser gå upp till stora belopp och inteckningshavarnas förluster till motsvarande. Förlusterna inträffar slumpvis, ofta sedan den belånade fastigheten bytt ägare.

Enligt beredningens mening är det nuva- rande rättsläget otillfredsställande. Lönebor- genärernas förmånsrätt bärs upp av starka sociala skäl, och löneborgenärerna har indi- viduellt långt svårare att bära en förlust än kreditinstitutioner som har möjlighet till riskutjämning inom verksamheten. Å andra sidan måste framhållas, att det inte endast är banker och andra större kreditinrätt- ningar som —— förutom stat och kommun — har panträtt på grund av inteckning. Stiftel- ser och föreningar har också, liksom enskil- da personer, medel placerade i inteckningar.

Åtskilliga regler finns om placering av in— teckningar inom viss del av fastighetens vär- de. I förmynderskapslagstiftningen rekom- menderas inteckningar under vissa villkor som en lämplig placeringsform. Även vid arvskiften har det brukat förekomma, att delägare fått inteckningar i fastighet som tillskiftats någon av delägarna. Slutligen har det inte varit ovanligt, att personer som sålt fast egendom gett anstånd med betalning av köpeskillingen mot inteckning i egendo- men. Man kan alltså inte utgå från att det sker en nöjaktig utjämning av riskerna.

Det nuvarande rättsläget innebär, att den som fått i sin hand aldrig så välbelägna in- teckningar inte kan lita på säkerheten. Om inteckningarna t.ex. gäller i en lantegendom, kan det inträffa, att denna förvärvas av nå- gon byggnadsfirma som går över styr och att inteckningshavarna blir utslagna av löne- borgenärer. Även den som innehar inteck- ning med bästa rätt måste av dessa skäl föl- ja fastighetens öden och vaka över att den aktuella ägaren inte driver någon rörelse som kan tänkas äventyra inteckningssäker— heten samt, så snart någon risk yppas, skyn- da att säga upp och indriva sin fordran, om han har garderat sig med uppsägningsklau- sul. Samma slags risk löper den som gått i borgen för kredit mot inteckning. Borgen brukar inte begäras för de bäst belägna in— teckningarna, men en borgensman kan med fullt fog ha bedömt att fastighetens värde täcker en sämre belägen inteckning. Det oaktat kan han få stå för lånesumman, om ägaren råkar i konkurs och löneprivilegiet görs gällande i fastigheten.

Man kan räkna med att banker och and- ra större kreditgivare känner till den risk som sålunda oberäkneligt kan aktualiseras. Andra som tar emot inteckningar som sä- kerhet eller går i borgen för inteckningslån är i allmänhet ej medvetna om risken. Den som ger realkredit utgår, om han inte är sär- skilt initierad, från att han verkligen får den säkerhet som panten synes utmärka. Att ris- ken allt emellanåt aktualiseras framgår av enkätsvaren till beredningen (se bil. A) lik-

som av den utredning som på sin tid verk- ställdes av byggnadsborgenärsutredningen.11 Beredningen har också gjort en speciell un- dersökning beträffande exekutiva auktioner under åren 1966 och 1967 (se bil. B). De för- luster som där redovisats är relativt begrän— sade. I nedåtgående konjunkturer kan den nuvarande ordningen leda till långt flera för- luster för inteckningshavarna än som rappor- terats från senare år, i synnerhet som löne- fordringarnas belopp lätt kan komma att springa upp. Även botteninteckningar har enligt såväl de tidigare som de senaste un- dersökningarna blivit nödlidande.

Den omständigheten att lönefordringar kan vid behov tas ut med bästa rätt även ur fast egendom medför också, att servitut och nyttjanderätter m.m. till fastigheten kan bli utslagna, hur väl skyddade de annars kan synas vara på grund av inskrivning. Bl.a. kan även arrendatorer och hyresgäster få vika. Det är inte känt, om och i så fall i vilken omfattning servitut och nyttjanderät- ter gått förlorade genom exekutiv försälj- ning under konkurs. Slutligen bör nämnas, att löneprivilegiet kan åstadkomma en spe— ciell verkan, om en fastighet som säljs un- der konkurs är intecknad gemensamt med annan, vare sig denna fastighet ingår i kon— kursen eller ej. Om inteckningen blir nöd- lidande i den sålda fastigheten, får bristen uttagas ur den andra fastigheten. Detta medför, att den fastigheten får slutligen bära vad som bort åvila den sålda konkurs- fastigheten, även om den senare såsom pri- märansvarig bort svara för hela inteckning- en i förhållande till den andra fastigheten. Huruvida olyckshändelser av denna natur inträffat, är inte känt.

Det bör nämnas, att en gäldenär, som vill säkerställa löneborgenärer t.ex. för att kun- na driva byggnadsverksamhet till det ytters- ta, enligt nuvarande ordning kan inköpa en fastighet för ändamålet, med verkan att vid en eventuell konkurs löneborgenärerna tränger ut inteckningshavarna. I allmänhet behövs för ett sådant förvärv en viss kon- tantinsats som kan vara svår att uppbringa.

Förfarandet kan emellertid praktiseras exempelvis om fastigheten är intecknad till sitt fulla värde och det därför överhuvud inte behövs någon större kontant köpeskil- ling.

Enligt beredningens mening är det irra- tionellt, att pantsäkerhet i fast egendom, hur väl den än ligger till, kan bli värdelös till följd av löneprivilegiet. Detta strider mot att panträtten skall utgöra grundval för real- kredit. Den nuvarande ordningen är för- enad med en risk som är typisk för person- lig kredit, dvs. kredit utan krav på realsä- kerhet. Varje inteckning, vilken inte är be- viljad i fastighet som ligger orubbligt i säk- ra händer, måste hållas under uppsikt där- för att ett begränsat antal riskfall kan ak- tualiseras, man vet inte var. (Det samman- lagda beloppet av inteckningar i fast egen- dom antages år 1967 ha varit ca 119 miljar- der kr och är f.n. säkert betydligt större. Härtill kommer alla inteckningar i tomträtt. Deras summa kan beräknas samma år ha uppgått till åtminstone 15 miljarder kr. Be- loppet av inteckningar i fast egendom och tomträtt steg är 1967 med mer än 14 mil- jarder kr.)

Den svenska ordningen strider mot vad

11 SOU 1946: 62 bil. 5 och 6. I yttrande 7/7 1966 från TCO till bered— ningen har upplysts, att inom Svenska indu- stritjänstemannaförbundets juridiska avdel- ning under åren 1959—1966 handlagts be- vakningsfrågor i ung. 150 konkurser. I ca 15 av dessa hade bevakning även skett i sam- band med försäljning av fast egendom. Det lät sig inte göra att i efterhand utreda i vad mån köpeskillingen för fastighet måst till- gripas för att löntagarna skulle få betalt. Det kunde enligt yttrandet nämligen mycket väl ha varit så, att även lös egendom funnits ur vilken lönefordringar kunnat betalas. —— En— ligt ett till beredningen ingivet yttrande 30/8 1966 från Svenska byggnadsarbetareförbun- det till LO har det förekommit ett betydan- de antal fall där lönefordringar utgått ur fastigheter. Någon statistik på vad förlusten skulle bli, om löneprivilegiet inte fanns, har inte kunnat presteras. _ I liknande yttran— de 16/6 1966 från Svenska metallindustriar- betareförbundet har framhållits, att förbun- det inte har någon statistik som visar i vad mån fastighetspant blivit nödlidande på grund av löneprivilegiet.

som gäller i Danmark, Finland och Norge och vanligen också i andra jämförbara län- der.12 I förstnämnda tre länder har på. sena- re tid gjorts framställning om att den svens- ka ordningen skulle införas. Ett förslag i den riktningen har också gjorts i Nordiska rådet (jfr s. 37 ovan).

Det ligger i öppen dag, att varje ändring på förevarande punkt som håller sig inom förmånsrättsordningens ram måste minska den rätt som löneborgenärerna enligt 17 kap. 4 & HB f.n. har i konkurs. Om för- månsrättsordningen ändras så att fordringar med panträtt i fast egendom får gå före lönefordringar, skulle olägenheterna för realkrediten av nuvarande ordning helt eli- mineras. Innebörden av en sådan omlägg- ning är, att löneborgenärerna hänvisas till att göra sin förmånsrätt gällande i överskott som lös egendom kan ge sedan fordringar med panträtt och likvärdig rätt (se 4 å i för- slaget) blivit betalda samt i det överskott som fast egendom kan bjuda sedan inteck- ningsfordringarna blivit betalda. Löneborge- närernas förmånsrätt skulle alltjämt gå före bl.a. fordringar med säkerhet i företagsin- teckning. Även enligt en sådan ordning kan det åtminstone inom företag som är av nå- gon betydelse finnas åtskillig egendom i vil- ken löneborgenärerna får förmånsrätt. Sär- skilt i fråga om byggnadsföretag som går i konkurs kan det dock förekomma, att det inte finns några egentliga tillgångar ut.- över fast egendom. Visserligen används myc- ket dyrbara maskiner för arbetet, men det är ej sagt att de ägs av företaget. Detta kan ha hyrt maskinerna eller köpt dem på avbe- talning med äganderättsförbehåll. Bered- ningen vill i övrigt framhålla, att i fråga om industriella rörelser en stor del av den egen- dom som tidigare hänfördes till lös egen- dom —— och sålunda inte kunde bli föremål för fastighetsinteckning — har genom 1966 års lagstiftning om fast egendom kommit att som industritillbehör räknas till fast egen- dom. Även i dessa industritillbehör skulle fastighetsinteckningarna få företräde vid en

Den hänsyn som bör tagas till hithörande lönefordringar är naturligtvis beroende av vilka intressenter som i realiteten gör en för- lust. Någon anledning att på inteckningsha- varnas bekostnad tillgodose kreditgivare som betalar och övertager löntagarnas fordring- ar jämte förmånsrätt finns i allmänhet inte. Ett sådant förfarande kan medverka till att lönefordringar kommer att stå ute en längre tid än som annars hade skett. Som förut (s. 51) nämnts synes det emellertid inte lämpligt att utesluta förmånsrätt efter över- låtelse av fordringen.

Beträffande vissa grupper av löntagare kan man tänka sig, att de använder sig av indrivningsblockad om deras förmånsrätt in- te förslår. Att rekommendera blockad som medel för att tvinga ett konkursbo att beta- la icke förmånsberättigade lönefordringar är emellertid långt ifrån lämpligt. Om kon- kursförvaltningen faller till föga för blocka- den och betalar fordringarna, handlar den i strid mot den förmånsrättsordning som skall iakttagas i konkursen.

Med hänsyn till det anförda har bered- ningen prövat andra vägar att nå fram till en rimlig lösning.

12 I utländska rättssystem är panthavarna i fast egendom i regel separatister, så t.ex. i För- bundsrepubliken Tyskland (47—49 55 Kon- kursordnung, jfr lager, Konkursordnung 8 uppl. s. 681 ff), England (Williams, Law and practice in bankruptcy 7 uppl. s. 563 ff) och USA (MacLachlan, Handbook of the law of bankruptcy s. 145). Löneborgenårerna kan sålunda ej tränga ut panthavarna. I Frankrike, där väsentligen endast närings- idkare kan försättas i konkurs, gäller löne- privilegiet i princip även i den fasta egen- domen och går före särskild förmånsrätt däri, när annan egendom ej förslår (art. 2104 och 2105 i code civil). Löneprivilegiet tränger dock ej undan panträtt som upplåtits av tidigare ägare till fastigheten (Argenson m.fl., Reglement judiciaire et faillite 3 uppl. s. 544, not 1). I Frankrike finns därutöver en speciell förmånsrätt för arkitekter, entre- prenörer och arbetare i fast egendom för ny-, till- eller ombyggnadsarbeten som ut- förts på fastigheten (art. 2103 punkt 4 i code civil). Den är begränsad till det till- förda värde som kvarstår när fastigheten säljs och förutsätter inskrivning.

A. Beredningen har först undersökt, huru- vida det är möjligt att göra skillnad mellan olika grupper av fordringar med panträtt i fast egendom.

Om man betraktar problemet från de ut- gångspunkter som annars används inom ci- vilrätten, synes till en början obestridligt, att en gäldenärs löneborgenärer inte kan ha nå- got berättigat anspråk på att få betalning ur den del av en fastighets värde som redan var belånad' när gäldenären förvärvade egendomen. I överensstämmelse med kon- kursrättens principer för återvinning bör en transaktion av tidigare ägare till fastigheten inte kunna kastas omkull därför att fastig- heten bytt ägare. Om t.ex. ett byggnadsföre- tag köper en tomt med rivningshus, innebär det sagda, att vid köpet redan befintliga lån på fastigheten bör vara skyddade. Det av- görande skall alltså vara, om belåning skett och panträtt uppkommit redan före gäldenä- rens förvärv. Beredningen har från nu ak- tuella utgångspunkter övervägt, huruvida re- geln borde utsträckas att gälla även köpe- skillingsfordran till säkerhet för vilken gäl- denären vid sitt förvärv av fastigheten upp- låtit panträtt i egendomen. Det värde som panträtten representerar var ju, ekonomiskt sett, undantaget från gäldenärens förvärv. Ett sådant villkorslöst undantag även för säljarens rätt kan dock leda för långt i be- traktande av att säljaren och köparen fritt kan bestämma köpevillkoren efter vad de finner lämpligt.

Det kan invändas, att skydd för tidigare pantsättning kan föranleda kringgående åt- gärder. Här liksom på andra områden får man söka att i tillämpningen komma till rätta med skentransaktioner o.l. Blockad kan också vara sakligt motiverad, om den verkliga ägaren genom att skjuta en bulvan framför sig söker eliminera löneprivilegiet.

En annan grundläggande synpunkt som enligt beredningens mening bör anläggas på hithörande spörsmål är, att mer eller mindre långfristiga lån mot välbelägna inteckningar som lämnats i god tid före konkurs ej bör bli lidande genom löneborgenärers krav på

lön för arbete som utförts sedan belåning ägt rum. Av lätt insedda skäl är det inte möjligt att individuellt jämföra uppkomsten av varje särskild lönefordran med tidpunkten för upplåtelsen av viss panträtt i fastigheten. Man måste i stället söka komma till en ge- nomsnittligt acceptabel lösning genom att bestämma en tidsfrist. Det är också en ge- nomgående tanke i konkursrätten att vissa transaktioner kan angripas av borgenärerna under en viss tid men därefter skall vara tryggade. Detta gäller KLs regler om åter- vinning och liknande bestämmelser om åter— gång av andra anledningar samt de nyligen införda reglerna om tillbehör till fast egen- dom och om företagsinteckning.13 Tidsfris— ten kan i nu förevarande sammanhang, med beaktande även av det sätt på Vilket löne- privilegiet reglerats, förslagsvis bestämmas till sex månader. Denna frist bör räknas från konkursansökningen eller, om förfaran- de enligt den av beredningen föreslagna la- gen om ackordsförhandling föregått, från den tidigare dag som i sådana fall skall vara bestämmande (jfr 35 & KL och bered- ningens förslag till ändrad lydelse av lag- rummet i U VII). Beviljade lån kommer med den här nämnda ordningen att under Viss frist vara förenade med risk att löne- borgenärer kan tränga ut långivaren men skulle med fristens utgång kunna överföras till län som ur den synpunkten är riskfria. Detta kan bl.a. tänkas ta sig uttryck i en sänkning av räntan. Om kreditgivaren har krävt borgen för den angivna tiden, kan denna borgen därefter avvecklas.

Man torde dock inte lämpligen kunna lita enbart till en sådan tidsfrist som nu nämnts. Det synes därför även böra stadgas en be- gränsning med hänsyn till lånets placering inom fastighetens värde. En rimlig lösning synes vara, att fordran med panträtt som upplåtits av gäldenären mer än sex månader

13 Se härom 28—35 55 KL, 18 & lagen 1/7 1898 (nr 64 s. 10) om boskillnad, 117 5 lagen 8/4 1927 (nr 77) om försäkringsavtal och 3 & lösöreköpsförordningen samt 5 5 lagen 29/7 1966 (nr 453) om vad som är fast egendom och 10 5 lagen om företagsinteckning.

före nyss angiven kritisk tidpunkt skall vara skyddad, om inteckningshavarens i konkur- sen aktuella fordran ligger inom tre fjärde- delar av det värde som sex månader före den kritiska tidpunkten senast åsatts fastig- heten av taxeringsm-yndighet. Med värde som åsatts fastigheten av taxeringsmyndig- het avses taxeringsvärde som åsatts enligt kommunalskattelagen eller i förekommande fall s.k. preliminärt taxeringsvärde.14

Regeln innebär, att skydd mot löneborge- närerna inte kan vinnas förrän taxerings- värde enligt kommunalskattelagen eller pre- liminärt taxeringsvärde åsatts fastigheten och därefter sex månader förflutit. Taxe- ringsmyndighets värdering torde inte här kunna lämpligen ersättas av annan värde- ring. Detta är naturligtvis ur långivarnas synpunkt en brist. Att som alternativ an- vända ett uppskattningsvärde som grundas på fastighetens skick sex månader före den kritiska tidpunkten har emellertid synts för lösligt. En sådan ordning skulle lätt ge upp- hov till tvister mellan de olika intressenter- na. Beräkningen bör ske enligt så enkla och säkra grunder som möjligt bl.a. med hänsyn till att löneborgenärernas placering i den sakägarförteckning som skall upprättas för exekutiv auktion regelmässigt blir utslags- givande för auktionens förlopp.

Vad särskilt angår det fallet att byggnad uppförts på fastigheten under tiden när- mast före konkursen och förmånsberättiga- de lönefordringar för byggnadsarbetarna finns utestående kan man med visshet utgå från att fastigheten sex månader före den kritiska tidpunkten ej hade taxeringsvärde som inkluderade nybyggnaden.

Antag att fastigheten före nybyggnaden var taxerad till 300000 kr. Om nybyggnaden i be- fintligt skick har ökat fastighetens reella värde till 2 000 000, kan lån inom 225 000 skyddas en- ligt den här diskuterade regleringen, medan ett värde av 1 775 000 kan angripas av löneborge- närerna. Har t.ex. endast en modernisering skett och fastighetens Värde därigenom ökat med 160 000, kan ett värde av 235 000 angripas av löneborgenärerna.

De regler som nu diskuterats ger skydd för vissa individuella fordringar som är sä- kerställde. med panträtt. Därvid är tidpunk- ten för panträttens uppkomst av grundläg- gande betydelse. Enligt JBförslaget är det emellertid inte denna tidpunkt som är ut- slagsgivande för turordningen olika pant— havare emellan utan i stället ansökningsda- gen för varje särskild inteckning. I allmän- het torde inteckningar/pantbrev belånas un- dan för undan efter deras prioritet, men av- steg kan förekomma. Dessutom kan lån ha inlösts och pantbrevet ligga obelånat hos fastighetens ägare eller ha belånats på nytt. Det är nödvändigt att åstadkomma kon- gruens mellan de nu behandlade skydds- reglerna och JBförslagets prioritetsordning panthavarna emellan. I annat fall uppstår olösliga problem. En bestämmelse i nämnda syfte bör därför meddelas (se 16 å andra st. 3).

En påfallande brist i gällande lag som påvisats i det föregående är, att löneford- ringarna f.n. kan uttagas ur vilken som helst av flera fastigheter som ingår i konkursbo. Vad som behöver uttagas med företräde framför fordringar med panträtt m.m. bör fördelas på fastigheterna, lämpligen i för- hållande till de köpeskillingar som erhållits för dem. Det har i andra sammanhang be- farats, att en sådan ordning leder till att löneborgenärernas ställning försämras.15 Dessa skulle, har det sagts, tvingas bevaka sina krav i samtliga fastigheter med de extra kostnader detta kan föranleda. Dessutom skulle olägenheter kunna uppkomma, om någon av fastigheterna blir osåld' eller vid försäljningen visar sig inte förslå till täck- ning av den lönefordran som proportionellt belöper på fastigheten. I anledning härav vill beredningen framhålla, att i dess betän- kande Utsökningsrätt VIII föreslagits änd- ringar i KL, genom vilka löneborgenärernas rätt vid försäljning av fast egendom under 14 Se förordningen 14/6 1933 (nr 357) om åsät-

tande i vissa fall av särskilt uppskattnings- värde å fastighet.

15 Jfr bl.a. SOU 1946: 62 s. 122 och LOs ytt- rande i lLU 1958: 17 5.10.

konkurs bör bli effektivt tillvaratagen. För- valtaren har sålunda ålagts skyldighet att anmäla i konkursen bevakade prioriterade lönefordringar i samband med auktion på fast egendom. Han skall också vara skyldig att vid behov utöva anslutningsrätt till för- mån för löneborgenärerna vid egendomens försäljning och fullfölja talan till högre in- stans (70 å fjärde st. i förslaget till ändring i KL). Härigenom kommer alla som har för- månsrätt för lönefordringar att behandlas som ett kollektiv. Om en sådan fördelnings— regel som nyss nämnts införs, har förvalta- ren att, i den mån boets lösa egendom inte uppenbart förslår, bevaka föreliggande löne- fordringar vid försäljning av samtliga fastig- heter som ingår i konkursboet. Genom att, när anledning förekommer, reservationsvis bevaka hela den prioriterade lönesumman i varje fastighet kan förvaltaren hindra, att löneborgenärerna blir lidande för den hän- delse någon av fastigheterna inte blir såld eller ej inbringar tillräckligt stor köpeskil- ling för att täcka den del av lönefordringar- na sorn belöper på fastigheten. Brist som uppstår i en fastighet kan på detta sätt täc- kas med medel som inom den förut angivna ramen finns att tillgå efter försäljning av annan fastighet.

Med löneborgenärernas fordringar bör i förevarande hänseende jämställas vissa spe- ciella fordringar som står konkurskostnader nära och ej spelar någon större ekonomisk roll i sammanhanget (se 12 5).

Vad i det föregående sagts om fast egen- dom är även tillämpligt på tomträtt (jfr 9 9 i förslaget).

B. Beredningen vill härefter ange en annan metod för att komma fram till en reglering som ger panthavarna ett visst skydd mot alltför oberäkneliga förluster. Även här skall tomträtt likställas med fast egendom.

Enligt denna metod skulle man skilja mel- lan löneborgenärer, vilkas fordringar hänför sig till nybyggnads—, tillbyggnads-, ombygg-

nads- eller förbättringsarbete på viss fastig- het, å ena, samt övriga löneborgenärer, å andra sidan. Med den senare gruppen bör jämställas de förut nämnda fordringar som står konkurskostnader nära (12 å i försla- get). Alla löneborgenärer skulle få rätt att konkurrera om viss del av fastighets värde, när det behövs. Därutöver får den först- nämnda gruppen — i det följande beteck- nad byggnadslöneborgenärerna -— vid behov rätt att uttaga sina resterande förmånsbe— rättigade fordringar ur fastighet till vilken deras fordringar kan hänföras.

Huvudregeln är enligt detta alternativ att — sedan den lösa egendomen uttömts —— löneborgenärernas återstående förmånsbe- rättigade fordringar får uttagas ur fast egen- dom före pantfordringar men med begräns- ning till en viss del av det värde som fastig- heten ansetts ha i ärendet eller, om fastig- heten säljs till högre pris, av köpeskillingen. Beredningen anser, att en fjärdedel av vär- det resp. av högre köpeskilling kan godtagas som förenlig med målsättningen. En sådan reglering skyddar de mera välbelägna in- teckningarna. Panthavarna behöver sålunda inte riskera att bli utslagna av löneborgenä- rerna på ett alltför drastiskt sätt, bortsett t.v. från byggnadslöneborgenärerna.

Som redan antytts skulle den nu diskute- rade regeln kunna kombineras med en be- stämmelse till förmån för byggnadslöne- borgenärer, vilkas fordringar hänför sig till den fastighet som skall säljas.16 Tilläggsre- geln synes kunna få innehålla, att om löne- fordran som hänför sig till nybyggnads, tillbyggnads-, ombyggnads- eller förbätt- ringsarbete på viss fastighet ej blir till fullo betald, får återstoden uttagas ur fastigheten utan hinder av någon begränsning till sådan andel av värdet som nyss nämnts. Innebör- den härav är, att ifrågavarande byggnads- löneborgenärer jämte övriga arbetstagare hos gäldenären först skall gemensamt få ut- delning ur sagda andel så långt denna räc—

15 Något särskilt skydd för andra byggnads- borgenärer, t.ex. leverantörer och entrepre- nörer, föreslås ej.

ker. Om byggnadslöneborgenärerna härvid inte får full betalning, kan deras resterande fordringsbelopp uttagas ur fastighetens åter- stående värde framför alla fordringar med panträtt på grund av inteckning i fastighe- ten.17

En anledning att låta arbetstagarna inom byggfacket få denna särställning framför andra arbetstagare är, att de genom sin ar- betsinsats bidragit till att fastighetens värde ökat och med hänsyn härtill skäligen bör få utnyttja värdestegringen till skydd för sina löneanspråk. Det är kanske något tveksamt, huruvida särställningen för byggnadslöne- borgenärer är tillräckligt motiverad. Även andra arbetstagare kan ha bidragit till fram- ställning av vissa identifierbara produkter. Beredningen anser dock, att en prioritering av byggnadslöneborgenärerna är försvarbar och låter sig praktiskt lättare genomföra än i fråga om andra löneborgenärer. Regeln kan vålla vissa tillämpningssvårigheter, ef- tersom det kan vara oklart i vad mån löne- fordran hänför sig till viss fastighet. Sär- skilt gäller detta fordringar som tillkommer ledningen av byggnadsföretaget och kontors- personal, men även andra lönefordringar kan vara svåra att placera. Inom ett och samma byggnadsföretag kan vidare före- komma, att en viss byggnad uppförs på fö- retaget tillhörig mark för dess egen räkning, medan en annan byggnad uppförs på entre- prenad för annans räkning. Det kan de an- ställda emellan verka stötande, att löneford— ringar som hänför sig till den förra byggna- den skall vara bättre ställda i byggnadsföre- tagets konkurs än lönefordringar som hän- för sig till den andra byggnaden, om de se- nare ej betalas på annat sätt. Arbetstagarnas representanter i den rådgivande nämnden har dock ansett detta vara av underordnad betydelse.

I första hand bör särbestämmelsen omfat- ta sådana arbetstagare vilkas arbete direkt hänför sig till det utförda bygget, t.ex. förutom byggnadsarbetarna ritare, för- män och vaktpersonal. Även kontorsperso- nal vars arbete hänför sig till det ifrågava-

rande bygget bör emellertid anses inbegri— pen.18 En strikt gränsdragning kan svårligen göras. Genomförs bestämmelsen, måste man tänka sig, att en summarisk proportionering får ske. Om en sådan bedömning godtages, anser beredningen det inte uteslutet att an- vända den lösning som här framförts, ehu- ru den kan medföra även andra problem i tillämpningen.

Liksom alternativ A bör även förevaran- de alternativ innehålla en regel om propor- tionell fördelning av lönefordringarna, när flera fastigheter ingår i konkursboet, från- sett fordringar som hänför sig till viss fastig- het.

Vid beredningens överläggningar med den rådgivande nämnden har arbetstagarnas re- presentanter uttalat, att de inte ansåg någon lagändring motiverad av hänsyn till inteck- ningshavarna. Vid ett eventuellt val mellan de alternativ som redovisats under A och B har de sagt sig föredraga alternativ B, var- vid den andel av fastighetens värde som un- der alla förhållanden skulle stå till buds för löneborgenärerna inte borde understiga en tredjedel. De sakkunniga som särskilt till- kallats för samråd på konkursrättens områ- de har uttalat sig för den reglering som här ovan redovisats under A. För egen del an- ser beredningen, att alternativ A har vissa bestämda fördelar framför alternativ B, i synnerhet att alla panträttsupplåtelser av tidigare ägare blir skyddade.19

C. Beredningen har ej kunnat finna någon annan framkomlig väg att inom förmåns— rättsordningens ram tillgodose önskemålet att reducera den risk för fastighetskrediten som följer med gällande ordning, frånsett att alternativen A och B givetvis kan modi-

17 Förmånsrätten för här avsedda byggnads- löneborgenärer får verkan endast i de fall då fastighetsägaren låter utföra arbetet i egen regi, således ej i entreprenadfallen där fastigheten ägs av annan än arbetsgivaren/ gäldenären.

18 Jfr SOU 1946: 62 s. 38 ff. 19 Jfr vad som ovan s. 55 not 12 sagts om fransk rätt.

fieras i ena eller andra riktningen. Med hän- syn till de stridiga intressena har beredning- en emellertid ansett sig böra överväga även möjligheten att använda hjälpmedel utanför förmånsrättsordningen. Vad i det följande sägs om fast egendom gäller även tomträtt.

Löneborgenärerna löper vid konkurs ris- ken att deras lönefordringar inte blir betal— da, medan inteckningshavarna löper risken att deras inteckningar blir nödlidande. Des— sa risker kan bäras med jämnmod, om de på ett försäkringsmässigt sätt fördelas på till— räckligt stort underlag. Beredningen har där- för överlagt med representanter för försäk- ringsväsendet om den praktiska möjligheten att täcka riskerna medelst försäkring.

Vad först angår möjligheten att lönebor- genärerna skulle själva skydda sig genom försäkring synes det praktiskt uteslutet att räkna därmed. En sådan försäkring kan ej gärna begränsas till att gälla de förluster som skulle drabba dem, om lönefordringar- na inte fick uttagas ur fast egendom före fordringar med panträtt på grund av in- teckning i sådan egendom, utan måste för att bli attraktiv rimligen täcka alla fall då löneborgenärerna lider förlust med anled- ning av arbetsgivarens insolvens. Saken får därigenom en långt större räckvidd än som motiveras av den nu aktuella intressekolli- sionen.

Beredningen anser sig inte heller kunna i förevarande sammanhang ta upp en så vitt- utseende fråga som eventuellt införande av försäkring, varigenom arbetsgivarna skyddar sina arbetstagare mot förlust vid arbetsgi- varens insolvens.

Det är möjligt för långivare att teckna kreditförsäkring. Den är emellertid förenad med avsevärda kostnader. Vidare kan man utgå från att sådana individuella avtal inte kommer att få tillräcklig spridning. Alla som är ovetande om här ifrågavarande risk skulle antagligen komma att sakna kredit- försäkring. Om dylik kreditförsäkring mot all förmodan skulle komma att tecknas av ett större antal långivare, kräver den en

administrativ apparat och en därav föran- ledd kostnad som inte står i rimlig propor- tion till vad man vinner. Denna väg kan därför inte förordas.

Däremot synes det inte utan vidare uteslu- tet att på en annan väg ordna försäkring som skyddar inteckningshavarna mot förlus- ter som kan drabba dem, om löneprivilegiet alltjämt skall vid konkurs gå före panträtt i fast egendom. Man kan här jämföra med försäkring mot brandskada. För att inteck- ningshavare skall känna sig tryggade, när den intecknade egendomens värde till någon större del ligger i byggnader, måste byggna— derna Vara brandförsäkrade. Om byggnad brinner, har inteckningshavaren enligt för- säkringslagstiftningen rätt till del i försäk- ringssumman. Även Växande skog är i stor utsträckning brandförsäkrad. Ehuru fastig— hetsägaren inte i lag ålagts att hålla brand- försäkring, har inteckningshavarna genom brandförsäkringens utbredning och nämnda lagstiftning rent faktiskt i allmänhet ett gott skydd mot brandrisken.

Brandförsäkringen skulle kunna komplet- teras med försäkring mot den risk som före- ligger om löneprivilegiet alltjämt skall gå före panträtt i fast egendom. Såvitt man kan döma av tillgängligt material skulle ök- ningen av försäkringsgivarens risk bli myc— ket begränsad. Härvid förutsätts, att den nytillkommande försäkringen kommer att ingå i ett stort försäkringsbestånd och att inom det försäkringsbestånd som bör om- fattas ej tillåts något moturval. För att utan försäkringsplikt uppnå en sådan ordning krävs, att försäkringsgivarna inbördes avta- lar att brandförsäkring för försäkringsobjekt av aktuellt slag inte meddelas utan att av— talet inkluderar den nu aktuella risken. Här bör nämnas, att det, i den mån försäkring tecknas hos utländska bolag, kan bli svårt att uppnå en verksam överenskommelse för ändamålet.

Den risk som skulle täckas av försäk— ringen bör begränsas till den köpeskilling för vilken fastigheten i fråga säljs under konkurs. Även annan beloppsbegränsning

kan tänkas. Inom denna ram bör försäk- ringen ge gottgörelse till inteckningshavare som blir nödlidande till följd av löneprivi- legiet. Däremot skall ersättning inte utgå till inteckningshavare som hade blivit nödlidan- de även om något löneprivilegium inte gjorts gällande i fastigheten.20 Att fastigheten går till osedvanligt lågt pris är en ordinär risk som han har att räkna med. Vill inteck- ningshavaren skydda sig mot den risken, får 'han taga kreditförsäkring i den mån sådan finns att tillgå.

Från försäkringsgivarnas sida har invänts, .att den skisserade ordningen möter princi- piella betänkligheter på den grunden att kostnaderna läggs på andra intressenter än dem som har risken. Försäkringstagare som vet med sig att någon risk inte är eller kan bli aktuell för deras del skulle sålunda få bi- draga till kostnaden för det hela utan att de .anser sig själva ha någon nytta därav. Sär- skilt kunde motstånd väntas i fråga om in- Adustrifastigheter. Ur praktisk synpunkt har också framhållits, att om brandförsäkring obligatoriskt kombineras med sådant försäk- ringsskydd som här blivit ifrågasatt, kom- mer försäkringsföretagen att vägra att med- dela brandförsäkring, om fastighetens ägare .driver rörelse och försäkringsgivaren anser att denna rörelse kan aktualisera risken. Vi— dare har nämnts, att långivare kunde kom- ma att åsidosätta försiktighetsåtgärder som nu iakttages och att det ifrågasatta försäk- ringsskyddet även kunde missbrukas på an— nat sätt. Farhågor har också uttalats, att den skisserade ordningen skulle medföra alltför 'stora administrationskostnader. Den statistik som föreligger från åren 1966 och 1967 (bil. B) har slutligen inte ansetts vara tillräckligt underlag för bedömning av riskens storlek och därpå grundad premieberäkning.

Enligt beredningens mening skulle bety- delsen av de anförda invändningarna kunna reduceras genom lämpliga åtgärder. Vad särskilt angår industrifastigheter 0.1. kan man tänka sig att lämna dem helt utanför. Den som lämnar kredit till ett företag måste

följa dess verksamhet även om han har in- teckning i företaget tillhörig industrifastig- het e.l. Och i händelse av konkurs kan det vara svårt att vid försäljning av sådan fas- tighet få ut mer än en bråkdel av anlägg- ningskostnaden, varför den uppskattning av det intecknade objektets realvärde som sker före belåning inte spelar samma roll i fråga om industrifastigheter 0.1. som i andra fall. Med hänsyn till den ståndpunkt som inta- gits från försäkringsgivarnas sida har bered- ningen emellertid ändå inte ansett sig kunna räkna med att försäkringsvägen erbjuder nå- gon lösning av här ifrågavarande spörsmål.

I sista hand kan eventuellt övervägas, att statsverket ingriper och täcker den risk som inteckningshavarna enligt nuvarande ord- ning slumpvis löper i hithörande fall, förut- satt att risken begränsas på lämpligt sätt. Det allmänna skulle genom att påtaga sig risken fullfölja det mödosamma arbete som genom inskrivningsväsendet nedlagts och alltjämt nedläggs på att skapa tillförlitligt underlag för fastighetskrediten. Statsverket uppbär avgifter för inskrivningsåtgärder och kan, om det anses önskvärt, på längre sikt gottgöra sig även för nu ifrågavarande kostnad.

20 Det har under diskussionen påpekats, att en försäkringsgivare kunde under konkurs komma att få betala, dels ersättning därför att löneprivilegiet tränger ut intecknings- havare dels ersättning i vanlig ordning där- för att fastigheten brinner under konkursen. Det innebär emellertid endast att två för- säkringsfall råkat inträffa nära varandra och det är då fullt i sin ordning att vartdera försäkringsfallet föranleder ersättning.

5 Skatter och Vissa redovisningsfordringar rn. m.

I förevarande 5 kap. behandlar beredningen närmare under I frågan om avskaffande av förmånsrätt för skatter och likartade ford- ringar som avses i 17 kap. 12 & HB samt därefter, under 2, frågan om avskaffande av förmånsrätt för vissa redovisningsford- ringar m.m. som omfattas av 17 kap. 11 5 HB.

]. Skatter m.m. som nu avses i 17 kap. 12 å HB

Gällande rätt m.m.

Enligt 17 kap. 12 & HB är direkta och indi- rekta skatter liksom allmänna avgifter i be— tydande omfattning förenade med allmän förmånsrätt. De förmånsberättigade ford- ringarna är i paragrafen uppdelade på tre stycken. Samtliga fordringar har samma för- månsrätt men förmånsrätten är begränsad på olika sätt för olika fordringar.

Första stycket omfattar statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, utskiftnings-, ersätt- nings- och fondskatt, kommunal inkomst- skatt, landstings- och tingshusmedel, allmän arbetsgivaravgift, folkpensionsavgift enligt lagen om finansiering av folkpensionering- en, avgift för sjukförsäkringen och försäk- ringen för tilläggspension enligt 19 kap. la- gen om allmän försäkring samt avgift för obligatorisk försäkring i riksförsäkringsver- ket enligt lagen om yrkesskadeförsäkring

jämte tilläggsavgift enligt 39 & sistnämnda lag och avgiftstillägg enligt dels lagen an- gående omreglering av vissa ersättningar en- ligt lagen om försäkring för olycksfall i ar- bete m.m. dels lagen om förhöjning av vissa ersättningar i anledning av yrkesskada m.m. dels lagen om värdesäkring av yrkesskade- livräntor m.m. Som förutsättning för för- månsrätt gäller, att skatten eller avgiften en- ligt verkställd debitering förfallit till be- talning före konkursbeslutet men ej tidigare än två år innan konkursansökningen gjor- des. Vidare gäller den inskränkningen att förmånsrätt ej åtnjuts för skatter eller av- gifter som påförts på grund av eftertaxering och som annars skulle ha förfallit till be- talning före den tid för vilken förmånsrätt gäller enligt huvudregeln. Motsvarande gäl- ler beträffande avgifter som påförts för av- giftsunderlag som avses i 14 5 förordningen den 18 december 1959 (nr 552) angående upphörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m.m.1

Enligt andra stycket i paragrafen har kro- nan förmånsrätt för fordran på belopp som innehållits genom skatteavdrag för utskyl- der, avgifter eller bidrag, som avses i första stycket, eller sjömansskatt eller på grund av införsel för utskylder eller allmänna avgif-

1 Första och tredje st. i 17 kap. 12 & HB har nyligen ändrats (SFS 1968:701).

ter.2 Som förutsättning för förmånsrätt gäl— ler, att innehållandet skett före konkursbe— slutet men inte tidigare än två år före kon- kursansökningen.

Tredje stycket i paragrafen ger förmåns— rätt för indirekta skatter, nämligen för mer- värdeskatt och för skatt eller annan avgift på vilken förordningen den 3 april 1959 (nr 92) om förfarandet vid viss konsumtionsbe- skattning är tillämplig. Förmånsrätten avser skatt eller avgift som belöper på tiden till konkursbeslutet och inte hänför sig till ka- lenderår som gått till ända mer än två år före konkursansökningen.

Förordningen om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning har enligt l 5 till- lämpning, i den mån särskild föreskrift där- om lämnas, på skatt eller annan avgift som utgår vid tillverkning eller försäljning av varor inom riket eller i samband med an- nan därmed jämförlig verksamhet. Sådan föreskrift finns i 3 a 5 förordningen den 25 maj 1941 (nr 251) om särskild varuskatt, 3 a 5 förordningen den 30 juni 1943 (nr 477) om skatt å vissa pälsvaror, 8 5 förord- ningen den 5 mars 1948 (nr 85) om för- säljningsskatt, 5 5 förordningen den 23 no- vember 1956 (nr 545) angående omsätt— ningsskatt å motorfordon i vissa fall, 18 & förordningen den 31 maj 1957 (nr 262) om allmän energiskatt, 3 5 förordningen den 27 maj 1960 (nr 253) om tillverkning och be- skattning av malt- och läskedrycker, 5 & förordningen den 3 juni 1960 (nr 258) om utjämningsskatt å vissa varor, 4 & förord- ningen den 7 april 1961 (nr 372) om bensin- skatt, 4 5 förordningen den 16 juni 1961 (nr 394) om tobaksskatt, 2 & förordningen den 15 december 1961 (nr 653) om brännolje- skatt, 35 & stämpelskatteförordningen den 21 maj 1964 (nr 308), 2 & förordningen den 29 maj 1964 (nr 352) om gasolskatt och 3 5 förordningen den 4 februari 1966 (nr 21) om särskild skatt på motorbränslen. I 3 a & för- ordningen den 28 september 1928 (nr 376) om särskild skatt å vissa lotterivinster ges föreskrift om viss begränsad tillämplighet

av förordningen om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning.

1964 års promemoria Inom beredningen utarbetades under förra delen av år 1964 en promemoria ang. för- månsrätten för skatter och allmänna avgif- ter. I promemorian lämnades bl.a. en ingå- ende redogörelse för skatteprivilegiets till- komsthistoria samt uppgifter om gällande rätt i de nordiska grannländerna och vissa andra stater. Beredningen erinrade vidare om att skatteprivilegiet hade uppmärksam— mats i den år 1962 företagna konkursenkä- ten och redogjorde för enkätsvaren.

I promemorian uttalades, att förmånsrät- terna borde begränsas så mycket som möj- ligt. Borgenärerna borde ha lika rätt, när ej vägande skäl kunde påvisas för avsteg. Sär- skilt angeläget var att s.k. tysta förmånsrät- ter hölls tillbaka. Till dem hörde förmåns- rätten för skatter. De danska och norska kommittéerna hade bestämt förordat, att skatteprivilegiet avskaffades helt. Den nors- ka kommittén hade funnit, att det i huvud- sak ej fanns andra skäl att behålla privilegiet i Norge än traditionen och den omständig— heten att förmånsrätten i större eller mindre omfattning gällde i jämförliga länder. För egen del fann beredningen självfallet, att traditionen inte kunde åberopas som något bärande skäl. Man hade ej heller anledning att rätta sig efter förhållandena utanför Norden. Det var uppenbarligen önskvärt, att en såvitt möjligt enhetlig reglering vanns

2 Bestämmelsen om införsel upphör att gälla 1/7 1969 (SFS 1968z627). I stället stadgas i en ny paragraf, 15 a 5, att förmånsrätt består oavsett bl.a. om fordringen tas i anspråk ge- nom införsel. I motiven framhålls (U III s. 309 f, jfr prop. 1968: 130 s. 174), att förslaget ej inverkar på frågan om förmånsrätt för kronans fordran på belopp som arbetsgivare enligt uppbördsförordningen avdragit eller bort avdraga på anställds lön till betalning av dennes skatt. Kronan kan ej i dessa fall anses ha övertagit någon fordran på lön, utan dess fordran är fristående och utgår i de fall som sägs i 17 kap. 12 & HB med förmånsrätt men torde i övrigt vara oprioriterad.

i Norden. I Norge hade man redan tagit första steget till att avskaffa skatteprivile- giet.

Skatternas särskilda natur syntes enligt vad beredningen framhöll inte motivera att de var utrustade med förmånsrätt. Att de i motsats till enskildas fordringar utgjorde på- lagor som statsmakterna i kraft av sin över- höghet ålagt de enskilda var ej något håll- bart argument för att behålla dem vid en privilegierad ställning. Till stöd för förmåns- rätten hade ibland åberopats, att staten inte kunde i det enskilda fallet välja mellan att godtaga någon som gäldenär eller ej. De enskilda hade emellertid inte heller alltid själva valt sina gäldenärer. Utomobligato- riska skadeståndsförhållanden uppkom t.ex. utan borgenärens val. Det var i övrigt ofta inte praktiskt möjligt att i handel och van- del sovra så strängt eller att med tillräcklig säkerhet bedöma vederbörandes ekonomis- ka ställning.

Beredningen erinrade om att beträffande bristande redovisning av innehållna löne- medel eller av varuskatter hade skymtat uppfattningen att försummelsen närmade sig förskingring och att detta utgjorde ett skäl för prioritering. Vanlig fordran på grund av förskingring var emellertid inte förenad med förmånsrätt, frånsett krav mot förmyndare och gode män enligt FB. Att näringsidkare och andra svek den uppgift som det allmänna tvångsvis pålagt dem kunde sålunda ej utgöra skäl att därigenom uppkomna krav skulle vara utrustade med förmånsrätt.

Den rent funktionella synpunkten att det allmänna måste taga ut skatter för att den offentliga verksamheten skulle kunna hål— las i gång till allas bästa kunde däremot va— ra en grund för skatteprivilegiet. Förmåns- rätten hade kanske i gångna tider spelat en viss roll för det allmänna, i främsta rum- met då. för kommuner. I sistnämnda hän- seende gällde emellertid numera, att staten övertagit skatteindrivningen och risken att skatten ej inflöt i enskilda fall. Det hade alltså skett den största möjliga riskutjäm-

ning. I övrigt borde summan av det allmän- nas skatteintäkter jämtöras med de belopp som kunde riskeras, om förmånsrätten i konkurs avskaffades. Någon mera omfat- tande statistik rörande skatternas betydelse i konkurs hade inte kunnat erhållas, men vissa uppgifter hade mottagits från riksre- visionsverket. De rörde bl.a. vilka belopp som bevakats och vilken utdelning som er- hållits i konkurser avslutade 1960 eller 1961. De bevakade skattefordringarna i dessa kon- kurser utgjorde enligt sammanställningen 14,3 miljoner kr och utdelningen 3,7 miljo- ner kr (se bil. C). Det framgick redan av det- ta begränsade material tydligt, att det all- männa utan någon praktisk olägenhet kunde finna sig i bortfallet av den inkomstpost som utdelning i konkurs representerade. Det blev f.ö. ej fråga om något fullständigt bort- fall, eftersom det allmänna skulle få deltaga i utdelning som oprioriterad. Vidare gällde, att den del som skulle komma att gå till andra oprioriterade borgenärer i avsevärd mån ingick i skattepliktig inkomst hos dem.

Avskaffande av förmånsrätten kunde möjligen medföra indirekta verkningar på skatteindrivningen. För indrivning genom införsel kunde emellertid förmånsrättsreg- lerna i konkurs inte spela någon roll. Sna- rare kunde man tänka sig någon återverkan beträffande utmätning, men den eventuella differensen syntes så obetydlig att man kun- de bortse därifrån. Hot om konkurs kunde —— i den mån det var ett önskvärt medel användas som påtryckning, vare sig skatte- privilegiet bestod eller ej.

Det var möjligt, att om förmånsrätten av- skaffades, en del skatteinbetalningar som in- solventa gäldenärer gjorde frivilligt eller som skedde genom utmätning skulle komma att angripas genom återvinning. Sannolikt spelade emellertid denna möjlighet en myc- ket ringa roll, statistiskt sett. Man syntes därför kunna bortse även därifrån.

Företag av olika slag även jordbruk — belastades i stor utsträckning av för- månsrätter med bättre rätt. Det allmänna blev mången gång, även när det gällde större

företag, utan utdelning trots förmånsrätten därför att — förutom panthavare an- ställda och innehavare av förlags- eller jord- bruksinventarieinteckningar först skulle ha sitt. Beredningen erinrade om att den nya lagstiftningen om fast egendom och om fö- retagsinteckning medförde att den egendom som stod till buds för det allmännas skatte— fordringar o.l. och för oprioriterade ford- ringar ytterligare minskades. Å andra sidan medförde detta självfallet, att den samman- lagda betydelsen av att avskaffa skattepri- vilegiet också minskade från de opriorite- rades synpunkt. Detta kunde dock inte rim— ligen åberopas mot reformen. I det särskil— da fallet var det ju alltid av intresse, att lik- ställighetsprincipen upprätthölls. Förluster- na på insolventa gäldenärer drabbade ojämnt och kunde ibland bli mycket känn- bara. Staten hade den största tänkbara risk- utjämning medan denna var ytterst ofull- ständig på de enskilda borgenärernas sida, i många fall obefintlig. Det krav som sär- skilt företrädare för näringslivet framställt, bl.a. i konkursenkäten, om förmånsrättens avskaffande måste både principiellt och från allmän skälighetssynpunkt anses mycket väl- grundat.

I en del enkätsvar hade anförts, att för- månsrättens avskaffande skulle medföra att skatter övervältrades från en kategori med- borgare till en annan, nämligen från företa- gare med B-skatt till arbetstagare med käll- skatt. Enligt beredningens mening var in- vändningen ej bärande. Vare sig förmåns— rätt ägde rum eller ej, övervältrade en in- solvent gäldenär sin skattebörda på andra. Frågan gällde endast vem som fick bära för- lusten. Så länge förmånsrätten bestod sked- de övervältringen i första hand på dem som råkade vara oprioriterade i konkursen.

Det hade i enkätsvaren också gjorts gäl- lande att förmånsrättens avskaffande skulle leda till en hårdare indrivning. Inte heller detta argument hade enligt beredningens mening någon större bärkraft. Det kunde visserligen tänkas, att indrivningsorganen ibland vågade ge anstånd i förlitan på för-

månsrätten. Man måste emellertid betvrvla, att sådana överväganden verkligen gjordes på allvar i någon större utsträckning eller att det kunde bedömas i vad mån förmåns- rätten förslog för att skatterna skulle bli be- talda. Det var under alla omständigheter att föredraga, att indrivningsorganens övervä- ganden byggde på en bedömning av gälde- närens förmåga att på längre sikt reda upp sin ekonomiska situation.

Inom beredningens sakkunnigkrets hade anförts, att det allmänna ofta gav olämplig kredit och att de oprioriterade bereddes obehagliga överraskningar genom att skatte- fordringar o.d. kumulerats till stora belopp. Vid tillkomsten av andra stycket i 17 kap. 12 & HB hade sagts, att de enskilda vid sin kreditgivning borde ta hänsyn till det all- mänt kända förhållandet att en arbetsgivare hade redovisningsskyldighet till kronan för medel som hållits inne genom löneavdrag.3 Beredningen uttalade, att detta också beak- tades av banker 0.1. som säkerställde sig med förlagsinteckningar eller på annat sätt, men leverantörer o.a. kunde i praktiken inte be- döma riskernas storlek. I fråga om varu- skatter kunde detta vara särskilt svårt, ef- tersom de snabbt kunde växa till stora be— lopp i förhållande till företagets ekonomiska resurser, t.ex. i ett handelsföretag med stor omsättning. Vidare påpekades, att lagrådet vid tillkomsten av det nyssnämnda lagrum- met hade räknat med att kreditgivarna skul- le få större möjligheter att förutse och be- räkna kronans fordringar och att myndig- heternas kontroll skulle bli effektivare så att så stora skattefordringar inte skulle behöva uppkomma. I promemorian konstaterades, att dessa förhoppningar inte infriats men att däremot skattebördan ökat i hög grad.

Det var inte tacknämligt från borgenä- rernas synpunkt att en gäldenär hade till- fälle att hålla sin rörelse i gång sedan han kommit på obestånd. Visserligen kunde kortsiktigt en del leverantörer och andra få betalning men rörelsen drevs på borgenä- rernas bekostnad, eftersom de missleddes av

3 Prop. 1953: 7 s. 25 f. 65

den skenbara likviditeten. Kredit genom an- stånd med skatteindrivning var av ondo. I den mån hovsamhet var önskvärd vid in- drivningen kunde lämpliga direktiv ges. oav- sett om förmånsrätt förelåg eller ej. Om snabbare indrivning eller utmätning blev ak- tuell genom förmånsrättens avskaffande, skulle det bidraga till en önskvärd sanering. I en krissituation som oförvållat drabbade en näringsgren eller den enskilde fick man ta hänsyn därtill vid bestämmande av takten för indrivning.

Enligt beredningens mening förtjänade en annan omständighet större beaktande från gäldenärernas synpunkt. Innan förmånsrätt infördes för vissa indirekta skatter kunde det allmänna i betydande utsträckning kräva sä— kerhet för behörigt erläggande av blivande skatt eller meddela förfogandeförbud.4 Om förmånsrätten avskaffades, kunde frågan om säkerhet åter bli aktuell. För den en- skilde kunde det vara svårt att prestera så- dan säkerhet eller i allt fall bli förenat med extra kostnad, t.ex. för bankgaranti. Om kontrollen ordnades ändamålsenligt, var det dock enligt beredningens mening knappast behövligt att återinföra systemet. Det kunde f.ö. betvivlas, att förmånsrätten kompense- rade frånvaron av krav på säkerhet.

För de näringsidkare som kunde antagas ha förutsättningar att fortsätta sin rörelse syntes skatteprivilegiets avskaffande innebä- ra en avsevärd fördel vid ackordsförhand- lingar. Med förmånsrätt utrustade fordring- ar berördes ej av ackord. Vid konkursen- käten hade det från många håll påtalats, att önskvärda uppgörelser försvårades eller omöjliggjordes av statliga fordringar. I pro- memorian påpekades, att utvecklingen gick i den riktningen att det allmännas möjlighe- ter att medverka till ackord ökades. Om skatteprivilegiet avskaffades, blev medel i större utsträckning tillgängliga för de oprio— riterade borgenärerna som då kunde lättare förmås att medverka till ackord.

Sammanfattningsvis framhöll beredning- en, att förmånsrätten numera var av under- ordnad betydelse för det allmänna, att pri-

vilegiet från de oprioriterade borgenärernas synpunkt innebar en diskriminering som ej

' var sakligt grundad och att något hinder

mot att det avskaffades inte kunde anses föreligga av hänsyn till gäldenärerna. För- månsrätten syntes därför böra upphävas. Att gå en medelväg och starkt begränsa den syntes inte böra komma i fråga. Vad som därefter skulle återstå fick naturligtvis ännu mindre betydelse för det allmänna än den nuvarande förmånsrätten. De ekonomiska skälen att behålla en på sådant sätt besku- ren förmånsrätt blev alltför obetydliga.

Remissyttrandena Beredningen inhämtade yttranden över pro- memorian från Göta hovrätt, hovrätten för Nedre Norrland, kammarrätten, riksförsäk- ringsverket, riksrevisionsverket, kontrollsty- relsen, riksskattenämnden, centrala folkbok- förings- och uppbördsnämnden, kommers- kollegium, överståthållarämbetet, länsstyrel- serna i Stockholms, Östergötlands, Jönkö— pings, Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt Västernorrlands län, Stockholms stads indrivningsverk, andre stadsfogden i Göte- borg och i Malmö, uppbördsutredningen, Föreningen Sveriges stadsfogdar, Landsor- ganisationen i Sverige (LO), Svenska arbets- givareföreningen (SAF), Svenska bankför— eningen, Svenska exekutionsmännens riksför- bund, Sveriges advokatsamfund, Sveriges akademikers centralorganisation (SACO), Sveriges grossistförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation, Sveriges industri- förbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveri- ges lantbruksförbund och Tjänstemännens centralorganisation (TCO). SAF och indu- striförbundet har som eget yttrande åbero- pat en av näringslivets skattedelegation ut- arbetad promemoria. Även köpmannaför- bundet har i sitt yttrande förklarat, att det ansluter sig till de av delegationen framför— da synpunkterna.

Kommerskollegium har bifogat yttranden av samtliga handelskamrar i riket. Stock-

4 Se SOU 1957: 50 s. 169 ff och prop. 1959: 3 s. 72, jfr prop. 1959: 4 s. 3 f.

holms handelskammare har åberopat den av näringslivets skattedelegation utarbetade promemorian. Länsstyrelsen i Östergötlands län har bifogat yttranden av andre stads— fogden i Norrköping, stadsfogden i Linkö- ping och landsfiskalen i Valkebo distrikt. Länsstyrelsen i Västernorrlands län har bi- fogat yttranden av stadsfogden i Sundsvall samt landsfiskalerna i Sköns och Örnskölds— viks distrikt.

I flertalet yttranden tillstyrks eller godta- ges, att förmånsrätt för skatter och allmän- na avgifter avskaffas, i några yttranden stäl- ler man sig tveksam och i andra avstyrks reformen eller uttalas att beslut i frågan borde anstå tills vidare.

Upphävande av förmånsrätten förordas av Göta hovrätt, hovrätten för Nedre Norr- land, LO, SACO — efter hörande av sina delorganisationer _, TCO, samtliga han- delskamrar, näringslivets skattedelegation, bankföreningen, advokatsamfundet, grossist- förbundet, hantverks- och industriorganisa- tionen, köpmannaförbundet och lantbruks- förbundet. Detsamma gäller andre stadsfog— den i Göteborg och i Malmö samt lands- fiskalerna i Valkebo, Sköns och Örnskölds- viks distrikt. Kommerskollegium uttalar, att kollegiet finner övervägande skäl tala för att privilegiet avskaffas.

Riksrevisionsverket, riksförsäkringsverket och länsstyrelsen i Malmöhus län förklarar, att de inte vill motsätta sig att förmånsrätten avskaffas. Kontrollstyrelsen uttalar, att den finner de i promemorian framförda skälen så vägande att den inte vill motsätta sig förmånsrättens avskaffande. Styrelsen anför å andra sidan, att uppkomsten av ett obliga- toriskt förhållande i allmänhet beror av fri- villiga åtaganden. En-bank kan t.ex. vägra kredit, om tillfredsställande säkerhet ej ställs. En varuleverantör kan beträffande den vars ekonomiska ställning bedöms som svag avstå från affärsförbindelse eller av- bryta en existerande sådan förbindelse. Nå- gon motsvarande möjlighet att begränsa ris- ken för förluster föreligger i princip ej i frå-

ga om skatter. Kontrollstyrelsen erinrar i sammanhanget om att sådan möjlighet tidi- gare funnits i viss utsträckning beträffande flertalet av de skatter som styrelsen omhän- derhar men ersatts med förmånsrätt enligt 17 kap. 12 & HB.

I de tillstyrkande yttrandena åberopas i allmänhet samma skäl som beredningen an- fört i promemorian. TCO anser, att prome- morian övertygande visat att förmånsrätten numera är av helt underordnad betydelse för det allmänna och innebär en ogrundad dis- kriminering liksom att något hinder mot privilegiets avskaffande ej föreligger av hän- syn till gäldenärerna. Bankföreningen un— derstryker, att de s.k. tysta förmånsrätterna utgör ett mycket besvärande osäkerhetsmo- ment vid kreditgivning och kreditvärdighets— prövning. Det är därför synnerligen ange- läget, att sådana förmånsrätter ej medges annat än om tungt vägande skäl föreligger. Vad som anförs i promemorian ger otve— tydigt vid handen att sådana skäl ej före- ligger i fråga om förmånsrätten enligt 17 kap. 12 & HB. Grossistförbundet anser, att skatteprivilegiet från de oprioriterades syn- punkt innebär en diskriminering som inte är sakligt grundad. Det allmänna kan utan nå- gon som helst praktisk olägenhet godtaga ett bortfall av den inkomstpost som utdel- ning i konkurs representerar. Förlusten blir f.ö. ingalunda total. Näringslivets skattede- legation, som uttalar sig i samma riktning som grossistförbundet, påpekar vidare, att betydelsen av förmånsrätten minskas genom den nya lagstiftningen om fast egendom och företagsinteckning. Hantverks- och industri- organisationen framhåller, att konkurser kan medföra betydande ekonomiska svårigheter för leverantörer och andra kreditorer. Vid några tillfällen under senare år har uppstått en kedjereaktion så att flera småföretag ef— ter varandra tvingats gå i konkurs. Avskaf- fande av skatteprivilegiet kan medföra en inte oväsentlig förbättring av ställningen för dem som nu är oprioriterade. Lantbruks- förbundet finner svårt att förstå grunden för förmånsrätten. Att en fordran är offent-

ligrättslig motiverar ej, att den prioriteras, i synnerhet inte om prioriteringen tillåts medföra en för andra överraskande kumu- lation såsom f.n. ofta är fallet. Bl.a. närings- livets skattedelegation gör gällande, att skat- teprivilegiet på senare tid blivit mera be- svärande. Förmånsrätten har, bl.a. genom 1953 års källskattereform, kommit att om- fatta belopp som med hänsyn till gäldenä- rens ekonomiska ställning ofta framstår som oproportionerligt höga. Det är ej längre gäldenärens egna skatter som utgör den vä- sentliga skatteskulden utan sådana skatter beträffande vilka han tjänstgör som indriva- re åt det allmänna (källskatt m.m.) eller där uppbörden av praktiska skäl lagts hos före- tagaren i stället för den privata konsumen- ten (allmän varuskatt 0.1.). Andre stadsfog- den i Göteborg finner det vara en betydan- de orättvisa att vissa slumpvis utvalda bor- genärer skall bära en förlust, ibland syn- nerligen kännbar, som utan svårighet kan bäras av staten. Den riskutjämning som borttagandet av privilegiet skulle medföra är därför enligt stadsfogdens mening skälig.

Riksrevisionsverket uttalar, att det direk- ta skattebortfallet sannolikt inte blir av den storleksordningen att det statsfinansiellt sett utgör något hinder mot att avskaffa skatte- privilegiet, om väsentliga fördelar skulle vin- nas från andra synpunkter.

Verket anför även, att då någon verklig källskatt ej kunnat åstadkommas för rörel- seidkare m.fl. i motsats till löntagare, det ofta framkommit krav på en snarast för- bättrad förmånsrätt för skatt för att från ”rättvisesynpunkt” utjämna de ofrånkom— liga olikheterna i fråga om effektiviteten i uppbördsförfarandet. Den avvisande inställ- ningen mot tanken på att avskaffa för- månsrätten för skatt som myndigheterna hit- tills i allmänhet intagit torde delvis få ses mot den bakgrunden. Härtill torde enligt riksrevisionsverket komma farhågor för att förmånsrättens borttagande kan komma att skada ”betalningsmoralen” i fråga om skat- terna. Förmånsrätten torde då uppfattas som en symbol för att skyldigheten att beta-'

la sin skatt är ett medborgerligt åliggande som allmänt måste betonas. Synpunkten kan ej frånkännas värde, men verket ansluter sig till lagberedningens uppfattning att det ej är fråga om en övervältring av skattebördan från en kategori skattebetalare till en an- nan utan att, så länge förmånsrätten består, övervältringen i första hand sker på dem som råkar vara oprioriterade borgenärer i konkursen. I fråga om riskutjämningen för- klarar sig verket sålunda snarast benäget att ansluta sig till de synpunkter som bered- ningen anfört.

Vidare uttalar verket, att skatteuppbör- den till följd av källskattesystemet är säker— ställd vid försämrade konjunkturer på ett helt annat sätt än tidigare. Risken för kon- junkturförsämring torde sålunda ej längre kunna tillmätas någon avgörande betydelse som skäl mot att avskaffa skatteprivilegiet. Eftersom arbetsgivarens medverkan är den hörnsten på vilken källskattesystemet vilar kunde man kanske överväga att under alla förhållanden behålla förmånsrätten för käll- skatt som uppburits men ej inlevererats av arbetsgivare. Enligt riksrevisionsverkets me- ning finns dock knappast skäl för att ge des- sa fordringar annan ställning än skatteford- ringar i allmänhet.

Verket anför också, att det inte är sanno- likt att indrivningsmyndigheterna f.n. i stör- re utsträckning medger anstånd i förlitan på förmånsrätten. I stället torde en allmän be- dömning av vederbörande gäldenärs för- måga att på längre sikt reda upp sin situa- tion, i förening med humanitära och socia- la hänsyn, tillmätas betydelse. Liknande syn- punkter torde även bli vägledande, om pri- vilegiet avskaffas. Några skadliga verkning- ar i form av en alltför hård indrivning lärer ej behöva befaras.

Riksförsäkringsverket anför bl.a. följan- de.

År 1962 utsändes räkningar på arbetsgivar- avgift på ett sammanlagt belopp om ca 1,4 miljarder kr. Beloppet avsåg preliminär avgift för år 1962 samt slutlig avgift för år 1960 med

avräkning för vad som tidigare erlagts såsom preliminär avgift för samma år. Beloppet av delposter, som vid uppbörderna i februari, april etc. är 1962 ej guldits inom föreskriven tid och därför anmälts till indrivning, uppgick till ca 26 miljoner kr eller sålunda ca 1,8 % av det påförda beloppet. För åren 1963 och 1964 (pre- liminär avgift för år 1963 och slutlig avgift för år 1961 resp. preliminär avgift för år 1964 och slutlig avgift för år 1962) uppgick de påförda arbetsgivaravgifterna till 2,1 resp. 2,5 miljarder kr. De till indrivning anmälda beloppen avseen- de de tre första uppbörderna (februari, april och juni) 1963 och 1964 uppgick till ca 17 resp. 31 miljoner kr och torde för samtliga uppbör- der åren 1963 och 1964 kunna beräknas till ca 35 resp. minst 50 miljoner kr motsvarande ca 1,7 resp. 2 % av påförda belopp.

Av de till indrivning anmälda beloppen redo- visades av länsstyrelserna till verket är 1962 ca 9 miljoner kr och år 1963 ca 15 miljoner kr. I vad mån dessa belopp influtit efter bevakning i konkurs med eller utan förmånsrätt enligt 17 kap. 12 & HB eller annorledes är för riksför- säkringsverket ej känt.

Nämnas må, att det i viss utsträckning före- kommer att arbetsgivare direkt till riksförsäk- ringsverket inbetalar belopp som anmälts till indrivning. Då dylika belopp ej bokförs för sig, kan uppgift om storleken av dem ej anges.

De belopp riksförsäkringsverket erhållit så- som utdelning i konkurser, vari verket självt bevakat fordran på oguldna arbetsgivaravgifter, har varit jämförelsevis ringa. Sålunda inflöt till följd av verkets bevakningar år 1963 ca 150 000 kr. —— —— Utdelningen har vanligen hänfört sig till förmånsrätten enligt 17 kap. 12 & HB.

Av vad ovan anförts torde framgå att de till indrivning anmälda beloppen, hittills utgörande 1,5—2 % av påförda arbetsgivaravgifter, är förhållandevis ringa. Såsom av det föregående framgår inflyter indrivningsvägen ej obetydlig del av dessa belopp, huvudsakligen annorledes än genom utdelning i konkurs. Förmånsrätten i konkurs för arbetsgivaravgifter kan därför ej ha sådan ekonomisk betydelse för socialförsäk- ringen att bibehållande av privilegiet på den grund kan vara motiverat. Samma synes gälla i fråga om förmånsrätten för folkpensions-, tilläggspensions- och sjukförsäkringsavgifter.

Bl.a. näringslivets skattedelegation och Skånes handelskammare betonar särskilt in- tresset av nordisk rättslikhet, men delegatio- nen understryker samtidigt, att skälen för att avskaffa förmånsrätten för skatt är så star- ka att åtgärden bör genomföras även om

motsvarande reform ej skulle äga rum i grannländerna.

Uppbördsutredningen ställer sig i stort sett välvillig till förmånsrättens avskaffande men ger uttryck åt viss oro beträffande eventuella konsekvenser på andra områden av indrivningsväsendet. Förmånsrättens slo— pande kan enligt utredningen knappast leda till att uppbördsresultatet försämras i mera påtaglig grad eller att indrivningsarbetet för- svåras. Från principiell synpunkt kan emel- lertid förmånsrätten sägas vara blott ett av uttrycken för att statens skattefordringar bör ha en privilegierad ställning. I själva källskattesystemets konstruktion ligger, att det allmänna tillgodoser sina anspråk på skattebetalning före andra borgenärer. Ut- redningen nämner även bl.a. införselinstitu- tet. Ett försvagande av statens ställning i dessa hänseenden skulle få högst betydande skadeverkningar. Utredningen anser, att om förmånsrättens slopande skulle kunna ses som ett led i en allmän strävan att jämställa staten med övriga borgenärer, allvarliga in- vändningar måste resas mot reformen.

Utredningen antager, att när man väntar sig en hårdare indrivning om privilegiet av- skaffas, åsyftas att utmätningsmännen skul- le bli mindre benägna att medge amortering och snabbare att tillgripa utmätning eller att de skulle se sig tvungna att igångsätta ett konkursförfarande som ej skulle kommit i fråga om förmånsrätten bevarats. Utred- ningen fortsätter:

Dessa farhågor synes emellertid överdrivna. Om utmätningsmännen medger betalningsskyl- dig att amortera det oguldna skattebeloppet, kan bakom detta medgivande ligga det för— hållandet, att utmätningsmännen på grund av att den betalningsskyldige saknar mer värde- fulla tillgångar funnit det meningslöst att till- gripa utmätnings- eller konkursförfarande. Det kan också förhålla sig så, att den betalnings- skyldige har tillgångar, som skulle kunna helt eller delvis räcka till och tas i anspråk för be- talning av skulden genom utmätning eller kon— kurs, men att utmätningsmannen beräknar att skatten blir erlagd genom amortering och där- för inte vill tillgripa exekutiva åtgärder, som i

onödan skulle medföra skadeverkningar för den betalningsskyldige. Det förefaller knap- past realistiskt att tänka sig, att utmätningsmän- nen vid valet mellan att medge amortering eller att vidta direkta exekutiva åtgärder kan göra en så noggrann avvägning att valet skulle av- göras av det förhållandet att förmånsrätt före— ligger. Om den betalningsskyldiges ställning kan antagas vara så svag. att förmånsrätten enligt 17 kap. 12 & HB får verklig betydelse, så sy- nes utmätningsmannen snarare böra överväga att verkställa utmätning eller inge konkursansö- kan. Den betalningsskyldiges situation kan ju snabbt förändras och bättre förmånsberättiga- de fordringar uppkomma. Förmånsrättens för- handenvaro bör därför kunna sägas sakna be- tydelse, när det gäller att avgöra, om den be- talningsskyldige skall få amortera skatteskulden eller inte.

Vad härefter gäller frågan om utmätnings- männen genom förrnånsrättens slopande oftare skulle verkställa utmätning eller inge konkurs- ansökan synes förhållandet bli att bedöma på samma sätt som i fråga om amortering. Då ut- mätningsmannen inte kan få in skattebeloppet genom amorteringar (eller införsel) har han nämligen att överväga utmätning eller konkurs- ansökan. Utmätningsmannen torde därvid knap- past undvika utmätning med tanke på att skat- tebeloppet på grund av förmånsrätten enligt 17 kap. 12 & HB kan beräknas bli betalt i en eventuell senare konkurs. Inte heller torde ut- mätningsmännen när den betalningsskyldige inte kunnat förmås att amortera skatteskulden och inte heller har lämplig utmätningsbar egen- dom — vänta med att inge konkursansökan av den anledningen att han tror sig kunna beräkna att utdelning skall erhållas på grund av före- liggande förmånsrätt.

Vi anser oss därför kunna uttala som vår mening, att ett avskaffande av förmånsrätten enligt 17 kap. 12 & HB inte kan beräknas kom- ma att skärpa indrivningen.

Skäl kan i stället anföras för att ett slopan- de av förmånsrätten i viss utsträckning kanske rent av skulle innebära en ur fiskalisk synpunkt främjande åtgärd. För närvarande torde många enskilda borgenärer underlåta att ansöka om konkurs just med tanke på att möjligheterna att erhålla utdelning är mindre, eftersom skat- tefordringarna har förmånsrätt. Slopas denna, kan det tänkas att ett större antal enskilda bor- genärer gör konkursansökan. Därmed finns också utsikter för att konkurserna kommer att omfatta även sådana betalningsskyldiga, be- träffande vilka de exekutiva myndigheterna fel- aktigt bedömt det som meningslöst att inge konkursansökan eller oriktigt avstått från att förskottera konkurskostnaderna. Det allmänna

kommer i dessa fall att få deltaga i utdelningen med övriga borgenärer på lika fot.

Tveksamhet inför reformen uttalas av kammarrätten, överståthållarämbetet, riks- skattenämnden, centrala folkbokförings— och uppbördsnämnden och Stockholms stads in- drivningsverk.

Kammarrätten grundar till en del sin tve- kan på principiella skäl men åberopar även de begränsade möjligheterna att överblicka konsekvenserna från statsfinansiell syn- punkt. I förstnämnda hänseende anförs in- ledningsvis följande.

Samhällsverksamhetens omfattning och inne- håll bestäms av riksdagen och detsamma gäller den därmed omedelbart sammanhängande frå- gan hur denna verksamhet skall finansieras. Till den helt övervägande delen sker finansie- ringen i vårt land genom att kostnaderna re- partiseras medborgarna emellan i förhållande till deras inkomst, varuförbrukning eller lik- nande. Skatteuttaget kan visserligen sägas vara det pris som delaktigheten i samhällsgemenska- pen betingar. Väsentligare är emellertid att konstatera att skatterna inte skall ses såsom en tribut till staten, som denna i kraft av någon sin överhöghet äger utkräva, eller underlåta att utkräva, av medborgarna. Skatterna är helt en- kelt en integrerande del i själva samhällsverk- samheten. Detta karakteristiska drag kan kan- ske också sägas ha med samhällsutvecklingen blivit efter hand allt mer markerat. Här åsyftas att beskattningens uppgift att vara en det all— männas inkomstkälla i mer traditionell mening utvidgats genom skatteinstrumentets utnyttjan- de inom den ekonomiska politiken för andra syften såsom konjunkturstabilitet, inkomstom- fördelning etc.

Om beskattningen sålunda måste ses som ett led, och givetvis ett betydelsefullt sådant, i sam- hällsverksamhetens bedrivande, kan också så- gas att man häri har ett principiellt grundat skäl för sådant som förmånsrätt i konkurs. Frågan huruvida staten kan frånträda den nu- varande förmånsrätten blir då inte att bedöma med hänsyn till sådant som konkursinstitutets effektivitet, statens större förutsättningar än oprioriterade borgenärers att bära en förlust osv. Förmånsrätten framstår med detta resone- mang endast som ett naturligt uttryck för att samhällsverksamhetens bedrivande är ett ända- mål av sådan valör att det alldeles oavsett den ekonomiska innebörden av den ena eller andra åtgärden bör omgärdas med alla tänkbara ga- rantier.

Kammarrätten övergår härefter till en be— dömning, huruvida de skäl som åberopats till stöd för att avskaffa skatteprivilegiet är tillräckliga, och uttalar, att det i fråga om gäldenärens egna skatter synes kunna göras gällande att starkare skäl för att behålla förmånsrätten inte föreligger. Beträffande oredovisade källskattemedel och uppburna omsättningsskatter är läget ett annat. Det kan visserligen sägas att uppbördsåliggande- na i huvudsak är en belastning för veder- börande företagare, men dessa åligganden kan å andra sidan sägas vara ett av de vill- kor som uppställts för verksamhetens bedri- vande.

I yttrandet erinras om att vederbörande departementschef vid tillkomsten av nuva- rande andra stycket i 17 kap. 12 & HB fram- höll att arbetstagare, som genom källskatte— reformen betagits rätten att själva erlägga sina skatter, med fog kunde kräva att vad de avstått i form av löneavdrag på sin in- tjänta lön verkligen skulle komma det av— sedda ändamålet till godo.5 Kammarrätten finner synpunkten fortfarande tungt vägan— de. Motsvarande gäller beträffande omsätt- ningsskatt som en köpare erlagt. För att värna dessa personers starkt grundade krav på att deras bidrag till samhällsverksamhe— ten når sin avsedda destination och för att slå vakt om skattereglernas allmänna efter- levnad måste åtskilliga åtgärder vidtagas. Ett korrekt konstaterande av redovisnings- skyldighetens omfattning är en sak; en an- nan är att utrusta myndigheterna med för- utsättningar att verksamt och snabbt in- gripa där det brister. Det kan enligt kam- marrätten göras gällande, att det, när åt- gärder i sådant syfte ej ger full effekt och utvecklingen alltså för fram till en konkurs- situation, är berättigat att ett visst företräde ges åt skattefordringarna.

Kammarrätten uttalar vidare, att de upp- burna men oredovisade skattemedlen ger en särskild möjlighet för ett företag att hålla verksamheten i gång längre än som är önsk- värt och annars varit möjligt och att detta på längre sikt kan anses vara till större nack-

del än fördel för de oprioriterade. Detta förhållande utgör ett skäl för skärpt och ökad kontroll från det allmännas sida men ej i och för sig något argument för att av- skaffa privilegiet.

I yttrandet anges, att borgenärerna har att i sin affärsverksamhet räkna med förluster av det slag som drabbar dem genom en gäl— denärs konkurs såsom något som samman- hänger med verksamheten och följaktligen har att i sin generella prissättning eller på annat sätt täcka in sig därför. Den tysta för— månsrätten för skatt kan sägas vara något som är välbekant för alla och man har att inom affärslivet på egen risk bedöma kre- ditvärdigheten hos dem med vilka man upp— rätthåller ekonomiska förbindelser.

I fråga om de ekonomiska konsekvenser- na av privilegiets avskaffande accepterar kammarrätten i stort sett bedömningen ! promemorian men understryker att statisti— ken hänför sig till en högkonjunktur. Den omständigheten att den nya företagsinteck- ningen och det vidgade fastighetstillbehörs- begreppet medför att skattefordringarna i framtiden kanske får stå tillbaka i större ut- sträckning än f.n. synes närmast utgöra skäl för att iakttaga försiktighet i fråga om att försvaga det allmännas ställning i konkurs.

Kammarrätten framhåller å andra sidan, att skattefordringarna i konkurs efter käll- skattereformen synes ha blivit så betydande att det ej sällan blir föga över till de oprio- riterade borgenärerna. Med hänsyn till den alltmer ökade indirekta beskattningen kan antagas att denna utveckling närmast blir än mera markerad. Det kanske kan sägas att hela konkursinstitutet härigenom blir i viss mån äventyrat. Kammarrätten har emel- lertid svårt att bilda sig en uppfattning om hur oläglig en sådan utveckling kan vara.

I yttrandet framhålls vidare, att förmåns- rättsordningen förvisso är svåröverskådlig och tung i tillämpningen samt att skattepri- vilegiet starkt medverkar härtill. Uppenbar- ligen har en utrensning av vissa förmåns- rätter mot den bakgrunden ett egenvärde

5 Prop. 1953:7 s. 26.

Kammarrätten kan också i huvudsak in- stämma i vad beredningen anfört mot syn- punkter om att förmånsrättens avskaffande skulle på ett mindre tillfredsställande sätt påverka indrivningsförfarandet.

Slutligen vitsordas i kammarrättens ytt- rande, att det naturligtvis är ett inte ovä- sentligt önskemål att få likartade bestäm- melser till stånd på förevarande område in— om Norden. Om de övriga nordiska län— derna tar detta steg, tillkommer utan tvekan ett skäl för Sverige att gå samma väg.

Överståthållarämbetet finner goda skäl ta— la för förslaget. Förmånsrätten har från statsfinansiell synpunkt i och för sig ringa värde. Den har dock indirekt sådan betydel- se för uppbörd och indrivning att det är vanskligt att utan närmare underlag för be— dömandet avstå därifrån. Ämbetet säger sig inte heller vara övertygat om att de princi- piella synpunkterna otvetydigt talar för att privilegiet avskaffas. Detta gäller särskilt oredovisade källskattemedel. Ämbetet påpe- pekar samtidigt, att förmånsrätten numera helt saknar betydelse för kommunerna. Vidare uttalar ämbetet, att ett bortfall av förmånsrätten spelar ännu mindre roll i frå- ga om direkta verkningar än statistiken vi- sar, eftersom förlusten i viss mån kompense- ras genom beskattning hos övriga Opriorite- rade borgenärer i alla fall då utdelningen till dem innefattar inkomst i förvärvskälla. Den nuvarande ordningen kan antagas främst drabba mindre bärkraftiga borgenä- rer, eftersom kreditinstitut och större leve- rantörer regelmässigt torde säkerställa sin kreditgivning.

Enligt riksskattenämnden6 bör nordiskt samgående förutsättas innan statens för- månsrätt avskaffas, men även vid sådant fall är nämnden tveksam i fråga om käll- skattemedel. Sådana medel står praktiskt sett nära medel ”som hörer annan till” och som först skall uttagas ur gäldenärens bo.7 Motsvarande gäller beträffande varuskatte— medel, särskilt om denna indirekta beskatt- ning får formen av en öppet redovisad mer- värdeskatt. Det är här fråga om belopp av

betydande storlek som även vid en effektiv kontroll kan uppkomma snabbt. Även cen— trala folkbokförings- och uppbördsnämn- den anser, att ett samlat nordiskt förslag bör avvaktas. Innan ställning tas bör också övervägas, vilka åtgärder som kan behövas för att ytterligare effektivisera skatte— och arbetsgivarkontrollen.

Hovrätten för Nedre Norrland erinrar om att genom den s.k. källskattereformen upp- börden gjorts betydligt mera effektiv såvitt angår löntagarna. I fråga om dem har upp— bördsmyndigheterna också ett mycket verk- samt instrument i införselinstitutet. För öv- riga inkomsttagare, främst rörelseidkare, är förutsättningarna för en effektiv uppbörd mindre gynnsamma. Under sådana förhål- landen kan viss tvekan råda om lämplig- heten av att slopa skatteprivilegiet som har sin största betydelse just i fråga om denna senare kategori.

Exekutionsmännens riksförbund medde— lar, att olika meningar gjort sig gällande in- om förbundet, och har därför inte gett ut- tryck åt någon ståndpunkt.

Länsstyrelserna i Stockholms, Östergöt- lands samt Göteborgs och Bohus län, stads- fogdeföreningen och stadsfogden i Sunds- vall avstyrker förslaget om att avskaffa för- månsrätten. Stadsfogdeföreningen förordar emellertid, att förmånsrätten begränsas till skatt som förfallit inom ett år före kon- kursansökningen. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län uttalar sig i samma riktning beträffande varuskatten.

I flera fall åberopas härvid skatteford- ringarnas natur, särskilt att skatterna är en förutsättning för statens och kommunernas verksamhet till allas gemensamma bästa. Länsstyrelsen i Stockholms län understryker arbetsgivares och företagares skyldighet att fungera som uppbördsmän åt det allmänna. Det synes naturligt och konsekvent, att om 6 En ledamot i nämnden har anslutit sig till

promemorians ståndpunkt.

7 Nämnden hänvisar till den ståndpunkt som intagits av bl.a. hovrätten i rättsfallen NJA 1949 s. 66 och 318.

redovisningen brister, staten vid en even- tuell konkurs har viss förmånsrätt. Denna kan sägas vara blott en sida av det allmän- nas förmånsställning. Genom källskatte- systemets uppbyggnad kan det allmänna sä- gas redan vid uppbörden av skatt utnyttja viss förmånsrätt. Vid indrivningen utgör möjligheten att utnyttja införselinstitutet också en sådan rätt. Enligt länsstyrelsens mening skulle avskaffandet av förmånsrät- ten undanrycka grunden för införsel. Läns- styrelsen anger emellertid också, att för- månsrätten från rent ekonomiska bedöm- ningsgrunder inte synes ha någon väsentlig betydelse för det allmänna. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser, att staten befinner sig i underläge jämfört med enskil— da borgenärer, eftersom staten ej har möj- lighet att hindra uppkomsten av skatteford- ringar och ej kan begära någon säkerhet som villkor för verksamhetens fortsatta be- drivande. Länsstyrelsen i Malmöhus län och stadsfogdeföreningen uttalar sig i samma riktning. Länsstyrelsen i Östergötlands län understryker, att varje företagare, oavsett kvalifikationer och vilja att göra rätt för sig, enligt gällande ordning blir uppbörds- man åt staten och får förfoga över medel som innehållits av anställdas löner (käll- skatt m.m.) eller uppburits från allmänheten (allmän varuskatt). Länsstyrelsen finner na— turligt, att under sådana omständigheter nå- gon form av säkerhet bör komma i fråga. Förmånsrätten ger visst skydd. Dess blotta förekomst torde i normalfallen ha en starkt positiv effekt, och dess värde är därför av- sevärt högre än den inkomstpost som ut- delning i konkurs representerar. Mot slo- pande av förmånsrätten talar starkt, att en företagares skatteskulder på mycket kort tid kan stiga till avsevärda belopp och att sambandet mellan dessa och betalningsför- mågan därigenom lätt kan gå förlorat. Läns- styrelsen finner det knappast välbetänkt från statsfinansiell synpunkt att ta bort skat- teprivilegiet i en tid då de medel som före- tagarna har till uppgift att ta ut och redovi- sa till statsverket ständigt stegras. Det till-

läggs, att läget möjligen kan vara ett annat beträffande personliga direkta skatter, som från början är avpassade efter vederböran- des betalningsförmåga och i allmänhet upp— går till mera begränsade belopp.

På sina håll görs gällande, att beredning- en undervärderat förmånsrättens ekonomis- ka betydelse. Stockholms stads indrivnings- verk anger, att det visserligen är riktigt att de på grund av förmånsrätten influtna be- loppen är små i förhållande till summan av det allmännas skatteintäkter.8 Man måste emellertid även beakta i vad mån blotta till- varon av förmånsrätten kan verka för att skattebelopp inflyter. Indrivningsverket hål— ler inte för otroligt att existensen av den princip åt vilken skatteprivilegiet ger uttryck kan vara anledningen till att många anser att av skulder skall i vart fall skatterna beta— las på förfallotiden. Skatteprivilegiets exi- stens torde även på borgenärssidan ha viss indirekt verkan som ej är betydelselös i in- drivningshänseende. Enskilda borgenärer som ser att konkurs hotar synes sålunda ofta bevilja gäldenären uppskov för att han skall få tillfälle att först betala skatteskul- derna. Motivet är då att den enskilda borge- nären vill undvika konkurs, eftersom han på grund av skatteprivilegiet ej kan räkna med att få någon utdelning på fordringen. Av- skaffas förmånsrätten kommer självfallet borgenärens anspråk på snabb betalning att göra sig gällande med större styrka än nu. Detta skulle i sin tur medföra att gäldenä- ren inför trycket av konkurshot från den enskilda borgenärens sida kommer att betala till denne på bekostnad av staten. Om pri- vilegiet avskaffas skulle sålunda sannolikt restantierna öka. Indrivningen kommer ock- så att bli mera besvärande för gäldenären, eftersom betalningsanstånd inte torde kunna komma i fråga förrän säkerhet för skatten

8 Verket uppger härvid, att under 1962 och 1963 i Stockholm på grund av bevakningar i konkurs inflöt ungefär 4000 kr med för- månsrätt enligt 17 kap. 4 5, 32000 kr enligt 17 kap. 8 &, 1 330000 kr enligt 17 kap. 12 & HB samt 122 000 kr som oprioriterat.

erhållits genom utmätning. Andre stadsfog- den i Norrköping har uttalat, att privilegiets borttagande utan tvekan kommer att bli be- tydligt mera kostsamt för det allmänna än vad man enligt promemorian tycks ha räk- nat med.

I flera yttranden hävdas att skärpt indriv- ning måste bli följden, om skatteprivilegiet avskaffas. I denna riktning uttalar sig bl.a. länsstyrelserna i Östergötlands, Jönköpings och Malmöhus län samt stadsfogdeförening- en. Förstnämnda länsstyrelse anför sålunda, att det kan väntas att de exekutiva myndig- heterna regelmässigt kommer att genom ut- mätning söka få prioritet för restförda skat- tefordringar så snart risk annars föreligger att statsverkets rätt till betalning skall även- tyras. Antalet konkurser kommer sannolikt att öka väsentligt. Skattskyldig som tillfäl- ligt råkat i likviditetssvårigheter kan nu i allmänhet få anstånd med betalning av rest- förda skatter. Om förmånsrätten tas bort, blir myndigheterna självfallet mindre be- nägna att ge anstånd. I samma riktning ut- talar sig länsstyrelsen i Jönköpings län som även närmare redogör för hur indrivnings- förfarandet kan tillgå och anför:

Det har under de senaste tio åren blivit allt vanligare att utmätningsmännen träffar avtal med de skattskyldiga om skatternas erläggan- de genom avbetalningar, när möjlighet saknas att omedelbart erhålla betalning för hela rest- förda beloppet. I allmänhet gäller det förhål- landevis stora belopp. Om utmätningsmännen vid sin undersökning finner att den skattskyl- dige bör ha möjlighet att reda upp sina affä- rer om han får tid på sig och att säkerhet för skatterna kan anses föreligga med hänsyn till förmånsrätten enligt 17 kap. 12 & HB kan han ofta konstatera att bästa möjligheten för stats- verket att utfå skatterna och för den skattskyl- dige att klara upp sina affärer är att medge den skattskyldige att erlägga skatterna i lämp- liga delbelopp under den tid förmånsrätten be- står. Om tiderna för betalningarna inte kan hållas blir det aktuellt med utmätning och så småningom konkurs. Men när det går till kon- kurs så lär den utdelning som erhålls i stor ut- sträckning åtnjutas på grund av förmånsrätt enligt 17 kap. 8 & HB, ej 12 &. Bestämmelserna i 17 kap. 12 & HB är av stort värde vid indriv— ningsarbetet. De är vidare av värde för de

skattskyldiga. som därigenom får möjlighet att ordna sina mellanhavanden med indrivnings- myndigheterna utan att exekutiva åtgärder vid— tages. Den nackdel som denna ”tysta förmåns- rätt” innebär för övriga borgenärer vid kon- kurs är relativt obetydlig även om den natur- ligtvis ibland medför obehagliga överrask- ningar för dem.

Länsstyrelsen gör vidare gällande, att om skatteprivilegiet skulle försvinna, måste ut— mätningsmännen som regel, innan de biträ- der en betalningsplan, utmäta gods till vår- de som täcker skattefordringen. Övriga bor- genärer har möjlighet att i anledning därav också söka utmätning men har då sämre rätt. De kan eventuellt i stället söka gälde— nären i konkurs med som regel ingen eller ringa utdelning. Den föreslagna lagändring— en skulle därför i stort sett innebära föga fördel för de borgenärer som konkurrerar med det allmänna men medföra ökat antal utmätningsförrättningar och konkurser till nackdel för både gäldenären, det allmänna och övriga borgenärer.

Även i yttranden som går emot att för- månsrätten upphävs framhålls, att det är förkastligt att ge uppskov med skattebetal- ningen. I ett yttrande framförs som skäl mot reformen att skattefordringarna preskri- beras relativt fort. Vidare åberopas, att sta- ten i främmande länder i allmänhet tillgodo- sett sig med förmånsrätt. I ett par fall dis— kuteras, om förmånsrätten för skatter skulle begränsas till innehållna källskattemedel, va- ruskatt o.]. I några yttranden ställer man frågan om förmånsrättens avskaffande i samband med omorganisationen av exeku— tionsväsendet och uttalar önskemål om att man skall avvakta hur den utfaller.

Ett par remissinstanser föreslår, att frågan om förmånsrättens avskaffande prövas i samband med översyn av förmånsrättsord- ningen i dess helhet.

Ytterligare statistiska uppgifter m.m. På framställning av beredningen har exe- kutionsväsendets organisationsnämnd in- hämtat och sammanställt vissa uppgifter från kronofogdemyndigheterna i riket be—

träffande de konkurser som avslutats under åren 1965—1967 (bil. D).9

Vid 1968 års riksdag väcktes motioner om utredning och förslag rörande avskaffande av skatteprivilegiet. I sitt av riksdagen god- kända utlåtande angav första lagutskottet, att något initiativ från riksdagens sida ej syntes påkallat med hänsyn till att frågan utreddes av lagberedningen, vars ställnings- tagande kunde väntas i en nära framtid.10

Slutligen bör erinras om att grossistför- bundet år 1967 gjort framställning om att skatteprivilegiet avskaffas (se 2 kap.).

Beredningen

Beredningens förslag till ny lag avser att ersätta den nuvarande föråldrade förmåns— rättsordningen med ett så enkelt och ratio- nellt system som möjligt. En ändamålsenlig ordning kan inte uppnås utan att man verk- ligen har bärande skäl för de förmånsrätter som skall kvarstå. Därför har beredningen i varje särskilt fall prövat, huruvida det finns fog att, med avsteg från den grund"- 1äggande principen om lika rätt, behålla förmånsrätt för sådana fordringar som nu är utrustade därmed, och föreslagit att en rad förmånsrätter skall avskaffas eller be- gränsas. Särskilt de tysta förmånsrätterna har ansetts böra hållas tillbaka. På motsva- rande sätt har krav på nya förmånsrätter prövats. De yrkanden som framställts där- om har avvisats.

En av de viktigaste frågorna i denna be— dömning har varit, huruvida förmånsrätten för skatter — det s.k. skatteprivilegiet bör bevaras. Med förmånsrätt för skatter avser beredningen här och i det följande även sta— tens krav med anledning av innehållen käll— skatt o.l. samt allmänna avgifter som nu är förenade med förmånsrätt enligt 17 kap. 12 & HB. Av de tysta förmånsrätterna är skatteprivilegiet utan jämförelse den allvar- ligaste för de oprioriterade borgenärerna. På grund av frågans praktiska betydelse an— såg beredningen lämpligt att genom remiss av den förut nämnda promemorian få saken

belyst från skilda håll innan beredningen lade fram sitt slutliga förslag. När det i ett par yttranden anförts att frågan om av- skaffande av skatteprivilegiet inte borde av- göras förrän förslag till en helt ny förmåns- rättsordning föreligger, är detta sålunda i överensstämmelse med beredningens plan. Denna förutsättning är nu för handen. I andra yttranden har antytts, att tidpunkten inte var lämplig för att avskaffa förmåns— rätten, eftersom skatteindrivningen behövde tid att anpassa sig till den stora administra— tiva reformen inom bl.a. exekutionsväsen- det.11 I anledning härav vill beredningen framhålla, att förslaget till ny förmånsrätts— ordning bör träda i kraft först samtidigt med den nya jordabalken, vilket beräknas skola ske den 1 januari 1972. Såvitt beredningen kan bedöma måste skatteindrivningen då vara fullt anpassad till de nya arbetsförhål- landena inom exekutionsväsendet.

De nordiska kommittéer som arbetar på reformering av konkurslagstiftningen har ansett, att skatteprivilegiet är otillräckligt motiverat och bör avskaffas. Norge har är 1963 genom provisorisk lagstiftning redan tagit ett stort steg i den riktningen, och den norska kommittén avser att fullfölja tanken med förslag om att förmånsrätten avskaffas helt. Den provisoriska reformen har enligt uppgift inte vållat några olägenheter. Den danska kommittén har lagt fram förslag till en helt ny förmånsrättsordning som bl.a. innebär att skatteprivilegiet upphävs. 1968 års proposition överensstämmer härmed. Ar- betet i Finland har ännu ej framskridit så långt att något förslag föreligger, men den finska kommittén har förklarat att den äm- nar föreslå att förmånsrätten i fråga av— skaffas.

Som framgår av redogörelsen för remiss- yttrandena över beredningens promemoria 9 Statistiska uppgifter av intresse finns även i

riksdagens revisorers berättelse över gransk- ningen år 1967 del I 5. 182 ff (jfr del II 5. 112 ff). Jfr BeU 1968: 57 s. 2 ff.

10 Se lLU 1968: 7 samt första kammarens prot. 1968z8 s. 17 och andra kammarens prot. 1968: 8 s. 21 f. 11 Se prop. 1964: 100.

har önskemålet om en gemensam nordisk ståndpunkt understrukits på flera håll. Be- redningen har inte ansett sig kunna avvakta, att slutliga förslag i ämnet föreligger från alla nordiska länder. Den nya förmånsrätts- ordningen bör hos oss behandlas jämsides med beredningens förslag till nya regler om exekution i fast egendom m.m. och de suc- cessiva förslag till ny jordabalk som remit- terats eller kommer att remitteras till lag- rådet. Med hänsyn till den begränsade be- tydelse för det allmänna som skatteprivile— giet har hos oss anser beredningen inte hel- ler för sin del, att det möter något hinder att i vårt land avskaffa förmånsrätten för skatter utan att avvakta att en sådan re- form genomförs samtidigt i alla de nordiska länderna.

I ett par remissvar har påpekats, att skat- ter i regel synes ha förmånsrätt i länder ut— om Norden. Beredningen anser inte, att det- ta förhållande bör påverka bedömningen huruvida vi i vårt land har behov av sådan förmånsrätt. I detta sammanhang bör näm- nas, att inom den europeiska gemenskapen (EEC) finns en särskild kommitté som ar- betar på viss unifiering av konkursrätten. Enligt vad beredningen inhämtat kommer emellertid sannolikt frågan om förmånsrät- ter att t.v. lämnas utanför kommitténs ar- bete.

Frågan om staten bör ha kvar förmåns- rätt för skatter har i remissyttrandena som regel bedömts företrädesvis med hänsyn till den ekonomiska betydelsen därav för stats- verket och olägenheterna för oprioriterade borgenärer. Därvid har liksom i promemo- rian påpekats, att skatteindrivningens re- sultat numera inte har någon direkt bety- delse för kommunerna. I några fall har emellertid principiella synpunkter anförts till stöd för skatteprivilegiet. Det har sålunda framför allt av kammarrätten gjorts gällan- de, att skattefordringarnas karaktär moti- verar en särställning. Kammarrätten har in- gående angett skälen på sätt som framgår av redogörelsen för remissyttrandena. Be-

redningen kan emellertid inte finna, att där- vid åberopats annat än sådana argument som faller in under spörsmålet om förmåns- rätten är ekonomiskt behövlig eller ej. En effektiv skatteindrivning är nödvändig för att samhällsfunktionerna skall kunna upp- rätthållas. Det är däremot enligt bered— ningens mening inte välgrundat att av den anledningen anse skattekraven ha en högre valör än sådana fordringar som enligt gäl- lande rätt är eller enligt beredningens för- slag skall vara oprioriterade. Till denna grupp hör — förutom obetalade under- hållsbidrag —— pensionsförpliktelser,12 krav på ersättning för olika uppdrag, leverantö- rers fordringar, skadeståndsanspråk m.m. Vissa fordringar mot förmyndare och gode män har enligt gällande lag förmånsrätt men skall enligt beredningens förslag bli oprio— riterade. Vad särskilt angår leverantörer har de ofta gjort prestationer som direkt korn. mit konkursboet till nytta och som fortfa- rande har sitt värde men som med nuvaran- de ordning kommer staten till godo för be— talning av dess skattefordringar. Beredning- en har inte ansett lämpligt att ge leveran- törer någon form av separationsrätt till det som finns i behåll av vad de levererat på kredit13 men anser, att det i allt fall inte finns något bärande skäl till att de i kon- kurs ställs sämre än staten i fråga om dess skattekrav.

I ett par remissyttranden har anförts, att det allmänna befinner sig i underläge jäm-

12 Se t.ex. prop. 1967: 83 s. 51 [. Pensionsstif— telseutredningen föreslog bl.a. att förmåns- rätt enligt 17 kap. 11 & HB skulle åtnjutas för fordringar på framtida pension vilka ej utgår med bättre förmånsrätt (SOU 1965: 41). Bl.a. lagberedningen vände sig mot kommittéförslaget i denna del. I det slutliga förslaget bibehölls ej den föreslagna för- månsrätten (se nyssnämnda prop. s. 96 ff; jfr lLU 1967: 38, särskilt s. 63 f). Vid riks- dagsbehandlingen åberopades planerna på att avskaffa skatteprivilegiet till stöd för att berörda fordringar ej fick förmånsrätt (and- ra kammarens prot. 1967: 31 s. 141). 13 Betr. regleringar i denna riktning se Almén- Eklund, Om köp och byte av lös egendom 4 uppl. s. 404 f och Ussing, Keb (bearb. av Vinding Kruse 4 uppl.) s. 91 ff.

fört med andra borgenärer därför att dess skattekrav uppkommer utan att någon indi- viduell prövning av gäldenärens solvens kunnat ske. Erfarenhetsmässigt är det inte heller för den enskilda leverantören prak- tiskt möjligt att vara så restriktiv i sin kre- ditgivning att han inte råkar ut för insol- venta kunder. Andra borgenärer -— t.ex. skadeståndsberättigade — har ofta blivit fordringsägare helt utan egen förskyllan. Pensionstagare har som regel intjänat sin pensionsrätt långt innan arbetsgivarens eko- nomi börjat bli undergrävd osv. Såvitt be- redningen förstår är nämnda jämförelse inte realistiskt grundad. Det allt överskuggande är i stället, att staten med sina fordringar mot alla landets skattskyldiga har den störs- ta tänkbara riskutjämningen redan genom fordringarnas överväldigande stora antal. I de fall då staten ej lyckas driva in sin ford- ran fördelas förlusten för samhällskollekti- vet på samtliga skattebetalare.

Liksom övriga nordiska kommitterade an— ser beredningen, att de allmänna principiel- la synpunkter som kan anläggas på frågan utan tvekan bör leda till att förmånsrätten för skatter avskaffas. De skäl som anförts i promemorian är sålunda enligt beredning- ens mening hållbara. Med anledning av vad uppbördsutredningen anfört vill beredning- en framhålla, att förmånsrättens avskaffan- de inte får leda till att staten avstår från en effektiv ordning för skatternas indriv- ning. Det finns inte heller någon anledning att befara, att statsmakterna skulle, som en konsekvens av att förmånsrätten upphävs, avhända sig de medel som behÖVS för en ef- fektiv indrivning av skatterna. Staten får ge— nom sina restlängder omedelbart använd- bar exekutionstitel och har en stor indriv- ningsorganisation till förfogande. Bådadera är nödvändiga. Som bekant kan också skat- ter i viss utsträckning indrivas inte bara ge- nom utmätning och konkurs utan även ge- nom införsel i lön. Möjligheten att anlita in- försel är ej beroende av att förmånsrätt finns i konkurs. Sålunda kan även under-

hållsbidrag samt böter och viten indrivas genom införsel, ehuru de inte är förenade med förmånsrätt samt böter och viten t.o.m. går efter alla andra fordringar i konkurs. I förarbetena till den nya införsellagen utta- lade beredningen, att det, om förmånsrätt för skatter avskaffas, kunde synas konsek- vent att även avskaffa möjligheten till in— försel för skatt.14 Beredningen underströk emellertid betydelsen för skattemoralen av att man kan effektivt hålla efter dem som av en eller annan anledning undgått avdrag för skatt. Även från rättvisesynpunkt kan det bli stötande, om somliga skattskyldiga för lätt undgår att vidkännas den börda som andra får bära. Det framhölls vidare, att införsel dessutom har obestridliga praktiska fördelar framför utmätning och konkurs eftersom den inte medför någon värdeför- störing. Utmätning och exekutiv försäljning ger i allmänhet ett ogynnsamt utfall och drar särskilda kostnader som drabbar gäl- denären. Sammanfattningsvis uttalade be- redningen, att den inte ansåg tillräckliga skäl föreligga att föreslå avskaffande av in- försel för skatter 0.1., men framhöll att in- förselmöjligheten borde begränsas till lämp— liga slag av skatter. Departementschefen fann också, att införselmöjligheten bör be- hållas, i främsta rummet med hänsyn till skattemoralen.

I ett par fall har anförts, att förmåns- rättens upphävande skulle bidraga till att övervältra skattebördan, närmast från före- tagare med B-skatt till löntagare med A- skatt. I själva verket kommer naturligen varje förlust som staten gör på en skattskyl- dig att fördelas på alla övriga skattebetala- re, vare sig de har B- eller A-skatt. Bered- ningen kan inte finna, att synpunkten kan åberopas som skäl för att staten skall ha förmånsrätt i konkurs för utestående skatte- fordran. Om man som beredningen anser utgångspunkten vara att borgenärer i prin- cip bör behandlas lika, måste ju jämförel- sen gälla, huruvida staten skall som oprio- riterad förlora procentuellt lika mycket på

14 U 111 s. 73 f, jfr prop. 1968: 130 s. 93. 77

en utestående fordran som andra opriorite- rade borgenärer och förlusten fördelas på samtliga skattebetalare eller om staten skall som prioriterad skjuta undan de opriorite- rade och så mycket större förlust läggas på dem. Frågan är, huruvida det är rimligt att de senare skall behöva finna sig däri. Be— redningen vill i detta sammanhang särskilt nämna. att de hörda arbetstagarorganisatio- nerna inte åberopat nämnda synpunkt utan enhälligt tillstyrkt att skatteprivilegiet av- skaffas.

I samband med att promemorian upp- rättades inhämtade beredningen vissa upp- gifter för bedömning av vad förmånsrätten direkt betyder ekonomiskt för statsverket. Beredningen får här hänvisa till den före- gående redogörelsen. Det har invänts, att den statistik som åberopades hänför sig till en högkonjunktur. Efter remissbehandlingen har genom exekutionsväsendets organisa- tionsnämnd införskaffats uppgifter för åren 1965—67 (bil. D), då en nedgång i kon— junkturerna ägt rum. Av dessa uppgifter framgår, att utdelningen på skattefordringar med förmånsrätt i konkurser som avslutats nämnda tre år uppgick till resp. 4,7 miljo- ner, 4,3 miljoner och 5,4 miljoner kr. Det belopp som bevakats med förmånsrätt i sam- ma konkurser var resp. 13,2 miljoner, 14,8 miljoner och 19,2 miljoner kr. Man får räk- na med att under de år som statistiken av- ser förekommit en speciell eftersläpning i indrivningsarbetet till följd av omorganisa- tionen i samband med genomförandet av 1964 års reform av exekutionsväsendet. Till jämförelse med de nämnda siffrorna kan anges, att de influtna skatterna år 1965 var nära 35 miljarder kr och år 1966 drygt 39 miljarder kr.15 Även riksförsäkringsverket har lämnat vissa statistiska uppgifter som framgår av redogörelsen för remissyttran- dena. Det material som föreligger Visar, att de utdelningar som staten på grund av för— månsrätten får lyfta i konkurser är av helt underordnad betydelse. Som även betonats i vissa remissvar innebär privilegiets upp-

hävande ej fullständigt bortfall av de poster som skulle inflyta om förmånsrätten be- hålls. En del av beloppen kommer att inflyta efter den utdelningsprocent som de vanliga borgenärerna får och en del återkommer i form av skatter från de oprioriterade borge— närer som fått dela beloppen.

Det bör i detta sammanhang nämnas, att den nya lagstiftningen om vad som hör till fast egendom och den nya lagen om före— tagsinteckning medfört att den egendoms— massa som i konkurs kan användas för be— talning av statens skattefordringar minskat sedan år 1967. Den direkta ekonomiska be- tydelsen av förmånsrätten kan därför an- tagas numera vara mindre än den åberopa- de statistiken visar. Några indirekta ekono— miska olägenheter för staten kan inte befa- ras följa av förmånsrättens avskaffande. Snarare blir följden att reformen stimulerar till bättre övervakning och snabbare åtgär- der.

Av bl.a. riksskattenämnden har framkas- tats, att förmånsrätt skulle kunna bevaras för statens krav på källskattemedel, varu- skatter o.l. medan man lättare kunde avstå från förmånsrätt för övriga skattekrav. Be- redningen kan inte finna en sådan åtskillnad befogad. Den omständigheten att företag och privatpersoner bistår staten med upp- börden av källskatt och varuskatter m.m. kan inte åberopas till stöd för att just såda- na skatter skulle få tas ut med förmånsrätt. I andra situationer när någon försummar att betala vad som bör tillkomma uppdrags- givare o.a. får borgenären inte enbart på den grunden någon förmånsrätt, inte ens om gäldenären gjort sig skyldig till förskingring genom att sammanblanda medlen med egna tillgångar. Enligt gällande lag görs av billig- hetsskäl undantag endast för fordringar mot förmyndare och gode män som avses i FB samt vissa krav som tillkommer det allmän- na m.fl. och avses i 17 kap. 11 & HB. Des- sa undantag skall som redan nämnts upp- hävas enligt beredningens förslag. Ekono-

15 Statistisk årsbok 1968 s. 386 f (tab. 428). SOU 1969:5

miskt skulle bevarande av förmånsrätten för nyssnämnda skattefordringar självfallet be- tyda ännu mindre för staten än den förlust som med stöd av statistiska uppgifter kan beräknas uppkomma om förmånsrätten för skatter helt avskaffas. Fordringar för varu- skatter, som är förenade med tyst förmåns- rätt, kan i det enskilda fallet snabbt stiga till belopp som bereder borgenärerna en mycket obehaglig överraskning. Den nya mervärdeskatten medför också, att förmåns- rätten kommer att skjuta undan vanliga bor— genärer i väsentligt flera fall än som f.n. är förhållandet.16

Enligt beredningens mening kan man inte, såsom riksskattenämnden antytt beträffan— de käll— och varuskattemedel, gärna göra en sådan diskriminering till förmån för staten att någon form av separationsrätt införs. Därmed skulle bl.a. lönefordringar som nu har förmånsrätt enligt 17 kap. 4 5 HB skju- tas undan. Det är här inte fråga om sådant avskilt främmande kapital som avses i 1944 års lag om redovisningsmedel utan om me- del som ingår i företagarens rörelse och skall tas ur denna för att betalas till stats- verket.

Synpunkten att de skattskyldiga skulle va— ra särskilt intresserade av att källskattemed- len verkligen kommer staten till godo synes alltför svävande för att komma i betrak— tande.17 Löntagarorganisationerna har inte åberopat något sådant argument utan som nämnts tillstyrkt att förmånsrätten upphävs.

I ett par yttranden har uttryckts farhågor för att skattebetalningar blir föremål för återvinning, om förmånsrätten avskaffas. Återvinningstiden är emellertid kort och frekvensen av de fall då förutsättningarna för återvinning föreligger måste bli mycket ringa. Beredningen vill här nämna, att vid det nordiska arbetet avses att ändra åter- vinningsreglerna så att alla normala betal- ningar går fria från återvinning. I fråga om skatter torde i så fall återvinning knappast komma i fråga annat än om avsevärd efter— släpning ägt rum och betalningen därför gällt ett mera betydande, kumulerat skatte—

I några yttranden har uttalats, att avskaf- fande av skatteprivilegiet kunde antagas för- anleda hårdare indrivning. Riksrevisionsver- ket och uppbördsutredningen har emellertid instämt i beredningens uppfattning att in— drivningstakten bestäms av andra faktorer. Här kan även erinras om att riksdagens be- villningsutskott år 1967 uttalat, att om det från samhällets synpunkt är angeläget att ett företag som är i likviditetssvårigheter fortsätter sin verksamhet, stödet till företa- get bör lämnas i form av direkta bidrag och inte genom att principerna för skatteupp- börden sätts å sido.18 I samma riktning har riksrevisionsverket uttalat sig i skrivelse till samtliga länsstyrelser och kronofogdemyn- digheter.” Verket har därvid särskilt un- derstrukit vikten av snabba indrivningsåt- gärder.20

Beredningen vill här erinra om att det all- männa också på senare tid anlagt en mera affärsmässig syn än tidigare på skattekraven och andra statens fordringsanspråk. Det har sålunda meddelats bestämmelser om rätt för vederbörande myndighet att medverka till ackord.21 Beredningen har i sitt betänkande Utsökningsrätt VII lagt fram förslag till ny

16 Prop. 1968: 100 s. 166. Antalet skattskyldiga till allmän varuskatt är enligt prop. ca 170 000, medan genom mervärdeskatterefor- men antalet, inklusive jordbrukare, blir ca 390 000. 17 En nyligen genomförd reform som kan vän- tas förbättra läget i fråga om innehållna källskattemedel är, att den som företräder arbetsgivare som är juridisk person i prin- cip blir solidariskt ansvarig med arbetsgiva- ren för skattebelopp som innehållits men som han uppsåtligen eller av grov oaktsam- het underlåtit att inbetala i föreskriven ord- ning (77 a & uppbördsförordningen). 18 BeU 1967: 53 s. 64 (rskr 336). 19 Skrivelse 19/1 1968 dnr R 3:7. Jfr riksda- gens revisorers berättelse över granskningen år1967 del I 5. 194 f och del II 5. 115 f. 20 I prop. 1967: 113 (s. 9) med förslag till änd- ring i KL underströk chefen för justitiede- partementet särskilt, att det är ett stort all- mänt intresse att företag som inte är ekono- miskt bärkraftiga avvecklas eller saneras i god tid. 21 Prop. 1965: 160, SU 180, BeU 56, rskr 425 0. 429, SFS 851—853.

lag om ackordsförhandling jämte förslag till vissa ändringar i uppbördsförfattningarna som skulle underlätta för det allmänna att antaga ackord beträffande skatter. Sålunda har preskriptionstiden för skatter m.m. för- längts när ackord kommer till stånd. Med nämnda förslag minskas den skillnad i fråga om preskriptionstidens längd som f.n. före- ligger mellan skattefordringar och andra fordringsanspråk.

I ett remissyttrande har gjorts den på sitt sätt realistiska anmärkningen att skattepri— vilegiets avskaffande skulle vålla ökat arbe— te i ett antal konkurser där de oprioriterade borgenärerna f.n. inte får någon utdelning men framdeles skulle få någon ringa pro- cent. Att av sådan anledning ge staten före— träde är emellertid enligt beredningens me- ning alltför krasst. Om arbetsbesparing är önskvärd, kan den åstadkommas på ett me— ra ändamålsenligt sätt genom ändrade reg— ler om förutsättningarna för att utdelning skall äga rum.

På de skäl som anförts i promemorian och här ytterligare utvecklats med anledning av remissyttrandena förordar beredningen, att förmånsrätten för de skatter och avgif— ter som nu avses i 17 kap. 12 & HB avskaf- fas.

Från representanter för näringslivet har understrukits, att förmånsrättens avskaffan- de inte får föranleda att staten betingar sig särskild säkerhet för att den som åläggs att svara för indirekta skatter blir i stånd att fullgöra åliggandet. Beredningen ansluter sig till dessa uttalanden. Däremot är det givetvis angeläget, att en effektiv kontroll finns.

2. Redovisningsfordringar m.m. som nu avses i 17 kap. 11 & HB

Gällande rätt m.m.

I 17 kap. 11 & första stycket HB har vissa redovisningsfordringar tillerkänts förmåns- rätt.1 Enligt första punkten föreligger så— lunda förmånsrätt för

kyrkors, fattigkassors och sockenmaga— sins fordringar hos deras föreståndare;

kronans, rikets ständers, städers och all- männa av Kungl. Maj:t stadfästa kassors, penningverks och inrättningars fordringar hos de tjänstemän, som är satta att uppbära deras inkomster, för vad som står inne hos dem av sådan uppbörd;

fordringar hos utmätningsmän och andra, som äger ta befattning med utsökningsmål eller fått utmätningsmans uppdrag att verk— ställa indrivning, för vad som lämnats till dem i sådan egenskap;

fordringar i övrigt hos kronans ämbets- eller tjänstemän för egendom som de mot- tagit i och för ämbete eller tjänst.

Enligt andra punkten i första stycket har vidare kronan motsvarande förmånsrätt för sitt regressanspråk, när ersättning utgått av allmänna medel för vad som tillgripits och förskingrats av ämbets- eller tjänsteman el- ler av annan som får ta befattning med ut— sökningsmål eller erhållit uppdrag av ut- mätningsman att verkställa indrivning. Den- na bestämmelse tillkom samtidigt med la- gen den 10 juli 1899 (nr 58 s. 1) om ersätt- ning av allmänna medel i vissa fall för ska- da, som förorsakats av ämbets— eller tjäns- temän med flera.2

Enligt andra stycket första punkten åtnjuts därefter förmånsrätt för fordran på sådan sjukhjälp eller livränta som belöper på tiden efter konkursansökningens ingivande och som det åligger gäldenären att utge enligt lag angående ersättning för skada till följd

1 Ang. tillkomsthistorien se bl.a. lagkommittén 1815 s. 165 f och 1826 s. 229 samt prop. 1925: 60 s. 28. 35 f och 44. 2 Se NJA II 1899 nr 7 s. 19 ff, 33 ff; jfr SFS 1925:178 och 1964: 333. Genom SFS 1968: 627, som träder i kraft 1/7 1969, upphävs 11 5 första st. andra punk- ten och andra st. andra punkten. Det är emellertid ej fråga om någon realitetsänd- ring. I en ny paragraf, 15 a &, föreskrivs nämligen, att förmånsrätt består, även om fordringen tas i anspråk genom utmätning eller införsel eller på annat sätt övergår på annan. 15 a & har sin motsvarighet i 3 & FRO.

av olycksfall i arbete.3 Andra punkten i samma stycke stadgar förmånsrätt för ford- ran på livräntebelopp som skolat utgå med förmånsrätt enligt första punkten men som hållits inne på grund av införsel enligt 1, 19 eller 20 å i 1917 års införsellag.4

Angående viss förmånsrätt enligt 17 kap. 11 & HB som skall gälla under en begränsad övergångstid se motiven till punkt 6 i över- gångsbestämmelserna till FRO.

Förmånsrätterna enligt 17 kap. 11 & HB är allmänna och tysta. De är inte begränsa- de vare sig beloppsmässigt eller genom nå- got villkor om att fordringen skall hänföra sig till viss begränsad tidryrnd före konkur- sen. De går efter alla särskilda förmånsrät— ter. I förhållande till övriga allmänna för- månsrätter ligger de näst sist, följda bara av skatteprivilegiet.

I Danmark gäller förmånsrätt för ford— ran på medel som någon i egenskap av of- fentlig ”kassebetjent" eller eljest som äm- betsman eller till följd av offentligt upp- drag har att uppbära eller förvalta för sta- tens, kommuns, stiftelses eller enskild per- sons räkning.5 Hit räknas bl.a. statliga och kommunala uppbördsmän, ”kirkevaerger” och de som har att betala ut medel på det allmännas vägnar. Förmånsrätten är allmän och inte underkastad några särskilda be- gränsningar. Den danska konkurslagskom- mittén har föreslagit, att förmånsrätten skall avskaffas. Kommittén fann det stötande, att om en tjänsteman förskingrat både allmän- na medel och — i fall där privilegiet ej gäl- ler medel för en privatperson, det all- männa skall ha företräde framför den en- skilde. Det framhölls, att privilegiet inte har någon betydelse för det allmänna. I den mån det ansågs nödvändigt att skydda stats- kassan mot förluster av ifrågavarande slag kunde det ske genom krav på säkerhet eller genom försäkring. 1968 års proposition in- tager samma ståndpunkt.

I Finland innehåller förmånsrättsförord- ningen i 10 & bestämmelser som nära över- ensstämmer med de svenska reglerna i 17

kap. 11 & första stycket HB.

I Norge gällde tidigare förmånsrätt för staten samt vissa offentliga inrättningar och fonder för fordringar mot uppbörds— och andra tjänstemän med räkenskapsansvar. Förmånsrätten var inte underkastad någon speciell tidsbegränsning e.l. På förslag av den norska konkurslagskommittén avskaffa- des privilegiet vid tillkomsten av 1963 års prioritetslag.6 Det fanns enligt kommitténs mening ej något bärande skäl för att här sätta staten i annan ställning än arbetsgi- vare i allmänhet. Avskaffande av privile- giet stod även i linje med nyare lagstiftning på området. Särskilt erinrades härvid om en nyligen införd lag om ansvar och garanti för statens uppbördsmän och räkenskapsfö- rare, enligt vilken dessa tjänstemäns objek- tiva ansvar för förlust och deras skyldighet att ställa säkerhet upphävts.

Andra stycket i 17 kap. 11 & HB saknar direkt motsvarighet i de nordiska grannlän- derna.7

Beredningen Förmånsrätten för kyrkor, fattigkassor och sockenmagasin gäller enligt 17 kap. 11 & HB fordringar på medel som föreståndaren i så- dan egenskap tagit emot men sedan ej för- mått redovisa. Med kyrka torde inte bara avses svenska statskyrkan utan också andra

3 Lagen 5/7 1901 (nr 39 s. 1) ang. ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete (ang. förmånsrätten se NJA II 1902 nr 5 s. 99 ff) ersattes av lagen 17/6 1916 (nr 235) om för- säkring för olycksfall i arbete. Sistnämnda lag har i sin tur ersatts av lagen 14/5 1954 (nr 243) om yrkesskadeförsäkring, se 11—17 55 däri.

4 Se not 2 här ovan. 5 Konkursordenen s. 12 och 25, Harbou-Munch s. 132 f. 6 Se norska betänkandet s. 8 och 48. (Jfr Ot. prp. 1962—63:8 s. 34.) 7 Det kan dock nämnas, att i Danmark en ar- betstagare som skadats kan normalt framstäl- la krav mot arbetsgivare, vilken ej uppfyllt sin plikt att teckna olycksfallsförsäkring. Så- dan fordran åtnjuter förmånsrätt. Denna för- månsrätt har föreslagits skola utgå. Se Kon- kursordenen s. 26. Jfr norska betänkandet s. 40 ff.

trossamfund som har rätt till offentlig reli- gionsutövning.8 Till fattigkassor har ansetts böra räknas kassor och andra medel som förvaltas t.ex. hos kommun eller församling och är anslagna till understöd åt behövande. Sockenmagasin började inrättas på 1700- talet och skulle brukas till förvaring av spannmål att användas av sockenborna i händelse av dålig skörd och höga spann- målspriser.9 Beteckningen används även för de fonder (magasinskassor, räntemedelskas- sor, jordbrukskassor och understödskassor m.m.) till vilka magasinsinrättningarna i all- mänhet förvandlats.10 Dessa kassor har till uppgift att bedriva lånerörelse för jordbru- ket. I kassorna kan även ingå andra medel än sådana som härrör från avveckling av sockenmagasin. Sockenmagasinen och de därifrån härstammande kassorna hänför sig i princip till den i mantal satta jorden. De förvaltas av jordbruksstämma, som t.v. be— varats för denna och Vissa likartade uppgif- ter.11 I en till Kungl. Maj:t avlämnad, den 27 april 1962 dagtecknad promemoria an- gående avveckling av institutet jordbruks- stämma anges, att det enligt undersökning är 1960 fanns kvar fyra sockenmagasin där magasinsrörelse fortfarande bedrevs samt ett femtiotal magasinsbyggnader som antingen användes för annat ändamål än magasins- rörelse eller inte alls begagnades. Antalet magasinskassor var vid undersökningen 324, varav 219 med ett kapital på högst 10000 kr, och deras sammanlagda behållning ca 3.6 miljoner kr. I promemorian framhålls som önskvärt att man, innan institutet jord- bruksstämma upphör, i största möjliga ut- sträckning på frivillig väg åstadkommer en ändrad förvaltning och disposition av ifrå- gavarande tillgångar. Promemorian innehål— ler även olika förslag till nya förvaltnings- former. Med anledning av promemorian har utfärdats bestämmelser som öppnar möjlig- heter till frivillig avveckling av magasins- kassorna och jämförliga kassor.12 Enligt uppgift från inrikesdepartementet har de angivna siffrorna numera sjunkit betydligt. Frågan om den fortsatta avvecklingen över-

vägs inom justitie- och inrikesdepartemen- ten.

Förmånsrätten för kyrkors, fattigkassors och sockenmagasins fordringar hos deras föreståndare är uppenbarligen föråldrad. Redan vid 1903 års riksdag kritiserade lagut- skottet privilegiet.13 Enligt utskottets me- ning var förmånsrätten olämplig som skydd för en kassa mot förluster på grund av för- valtarens insolvens. För äldre tiders enklare förhållanden kunde enligt utskottet för- månsrätten ha varit passande för sitt ända— mål utan att medföra någon större olägen— het, men förhållandena hade ändrats. Ut- skottet ansåg inte förmånsrätten nödvändig för att skydda kassor mot förluster. Effekti- vare skydd fanns att tillgå och användes också allmänt.

Enligt beredningens mening saknas bä— rande skäl att bevara förmånsrätten för kyr- kor, fattigkassor och sockenmagasin. Me- delsförvaltningen och kontrollen kan nume- ra ordnas i sådana former att riskerna i av- sevärd mån elimineras.14 Vid behov kan ge- nom försäkring skapas ett effektivare skydd än förmånsrätten, som är föga betryggande. Mot densamma gör sig i övrigt gällande samma betänkligheter från de oprioriterade

8 Jfr Benckert-Hessler s. 43, Gedda s. 141 f. Bestämmelser om kassaförvaltare hos kyrko- råd finns i 54 å andra st. lagen 2/6 1961 (nr 436) om församlingsstyrelse. 9 Gedda s. 142 och Sundberg, Kommunalrätt (samlad uppl. 1964) s. 473 f. 10 Se kung. 4/12 1863 (nr 73 s. 1) ang. be- myndigande för kommunalstämma att be- sluta om förändringar i avseende på socken- eller distriktsmagasins förvaltning. 11 Se 13 5 lagen 6/6 1930 (nr 251) om kommu- nalstyrelse på landet. Genom införandet av gällande kommunallag avskaffades kommu- nalstämma och allmän rådstuga. Men det stadgades övergångsvis, att jordbruksstäm- man fick bevaras; se 8 5 lagen 18/12 1953 (nr 754) om införande av kommunallagen. Jfr senast SFS 1967: 615, som förlänger gil- tigheten t.o.m. 31/12 1969. 12 Se kungörelsen 1/3 1963 (nr 43) med före- skrifter rörande vissa av kommunalstämma förvaltade kassor. 13 LU 1903: 17 s. 3 f. 14 Se t.ex. 75—80 åå lagen om församlingssty- relse.

borgenärernas synpunkt som mot andra tysta förmånsrätter. Beredningen föreslår därför, att förmånsrätten upphävs.

I fråga om kronans, riksdagens, städers och allmänna av Kungl. Maj:t stadfästa kas- sors, penningverks och inrättningars ford- ringar hos tjänstemän för uppbörd gör sig väsentligen samma synpunkter gällande.15 En likartad förmånsrätt har nyligen avskaf- fats i Norge, och i Danmark har lagts fram förslag om utmönstring av motsvarande pri- vilegium. Det är numera inte motiverat att låta statliga och andra allmänna fordringar tränga undan enskilda borgenärer i upp- bördstjänstemäns konkurs. Staten har störs- ta möjliga riskfördelning, medan denna hos den enskilda borgenären ofta är obetydlig eller obefintlig. Förmånsrätten är praktiskt betydelselös för det allmänna, medan den enskilda borgenären kan lida en kännbar förlust om han skjuts undan. Det kan näm- nas, att det vidsträckta ekonomiska ansvar som tidigare kunde utkrävas hos redogö- rare i statlig verksamhet ( det s.k. redogö- raransvaret) avskaffats och att redogörar- na numera gentemot staten har samma be— gränsade ansvar för skada som gäller för statstjänstemän i allmänhet.16 Beredningen föreslår, att även den nu behandlade för- månsrätten för kronan m.fl. får utgå.

Beträffande övriga i 17 kap. 11 9" första stycket HB föreskrivna förmånsrätter vill beredningen framhålla följande.

År 1958 lade kommittén angående det all— männas skadeståndsansvar fram betänkan- de med förslag till lag om skadestånd 1 of- fentlig verksamhet (SOU 1958: 43). Försla- get innebär i huvudsak, att stat, kommun och annan offentlig inrättning skall med vissa begränsningar vara skyldiga att ersätta skada såväl person- och sakskada som allmän förmögenhetsskada —— som uppkom- mer i den offentliga verksamheten. I 12 & av lagförslaget upptages en specialbestäm- melse om det allmännas ansvar för omhän- dertagen egendom. Har lös egendom tagits

om händer på det allmännas vägnar för exe- kutiv åtgärd eller av annan orsak, skall så— lunda angående förutsättningarna för inträ- de av rätt till ersättning, om egendomen skadas eller förkommer, tillämpas vad som gäller om enskilt förvar.17 Den enskilda be— fattningshavarens personliga skadestånds- ansvar skall enligt förslaget kunna jämkas (19 å). Kommittén föreslår också, att 1899 års lag om ersättning av allmänna medel i vissa fall för skada, som förorsakats av äm— bets- eller tjänstemän m.fl., skall upphävas. Vid remissbehandlingen har flertalet remiss- instanser lämnat huvudprinciperna i försla— get utan erinran.

År 1964 avlämnade en annan kommitté betänkande med förslag till bl.a. lag med vissa bestämmelser om arbetsgivares och ar- betstagares skadeståndsansvar m.m. (SOU 1964: 31). Enligt huvudstadgandet i detta förslag skall var och en som har arbetsta- gare i sin tjänst, oavsett dennes tjänsteställ- ning, svara för person- eller sakskada som arbetstagaren i tjänsten vållar annan. Sam- tidigt föreslås arbetstagarens personliga ska- deståndsansvar bli starkt begränsat. Nu ifrå- gavarande kommitté har förutsatt, att för- slagets bestämmelser om arbetsgivares och arbetstagares skadeståndsansvar i många fall blir tillämpliga även inom statlig och kom- munal verksamhet,om ej särskild lagstiftning skulle genomföras på detta område.18 Även 1964 års förslag har i stort sett mottagits positivt i remissyttrandena.

Inom justitiedepartementet förbereds i nordiskt samarbete lagstiftning på grundval

15 Se Gedda s. 142 ff och Lawski s. 454 ff. Till skillnad mot stad har landskommun ej för- månsrätt. Till allmänna inrättningar har t.ex. hänförts hushållningssällskap men ej spar- bank. 15 Förordningen 2/6 1961 (nr 313) om förfa- randet i anmärkningsmål (särskilt första st. i övergångsbestämmelserna, vilket f.ö. in- nehåller ett undantag som dock saknar in- tresse såvitt här är i fråga). Jfr SOU 1960: 7, prop. 1961:119 och lLU 41. 17 Jfr 12 kap. HB och betänkandet s. 82 ff. 18 Betänkandet s. 54 ff och 107 ff.

av nyssnämnda båda betänkanden.19 Man torde kunna utgå från att stat, kommun och annan offentlig inrättning i princip blir skyl- diga att ersätta skada som i den offentliga verksamheten vållats genom anställdas fel eller försummelse. Om en sådan reglering genomförs, saknas anledning att till skydd för enskildas anspråk behålla den förmåns- rätt som enligt 17 kap. 11 & första stycket HB tillkommer där avsedda fordringar hos tjänstemän inom exekutionsväsendet och hos kronans tjänstemän i övrigt. Men även om lagstiftningen angående skadeståndsansvar för det allmänna ej skulle genomföras bör den aktuella förmånsrätten kunna avskaf- fas. I fråga om förskingrade medel åläggs staten redan nu ansvar för exekutionsväsen- dets tjänstemän genom förenämnda 1899 års lag. Härtill kommer, att medel som insatts på tjänstepostgiro överlag måste anses be- talda till kronan. För egendom som det all- männa omhändertagit torde samma ansvar inträda som vid deposition, i den mån ej möjligen ett strängare (strikt) ansvar bör anses gälla därför att ingripande skett genom tvång.

Förmånsrätten för fordringar hos kro- nans tjänstemän med anledning av att de mottagit egendom i tjänsten är ej begrän- sad till någon viss kategori av borgenärer, ehuru lagstiftaren uppenbarligen haft en- skilda fordringsägare för ögonen.20 Det vill därför synas som om privilegiet även omfat- tar statens fordringar mot egna tjänste- män.21 En sådan förmånsrätt för statens krav bör ej upptagas i en ny förmånsrätts— ordning.

I fråga om de i första stycket av föreva- rande 11 & nämnda icke-statliga institutio- nernas anspråk mot sina egna befattnings- havare saknas enligt beredningens mening anledning till förmånsrätt som anges i lag- rummet.

På grund av det anförda föreslår bered- ningen, att förmånsrätten för fordringar hos tjänstemän inom exekutionsväsendet och

hos kronans tjänstemän i övrigt avskaffas.22 Detsamma gäller förmånsrätten för ford- ringar som tillkommer nyssnämnda institu- tioner.

Enligt vad som här föreslagits skall alla förmånsrätter i 17 kap. 11 & första stycket HB upphävas. En sådan reform har föror- dats i många av de svar som lämnats vid den år 1962 företagna konkursenkäten.

Den i 17 kap. 11 å andra stycket första punkten HB stadgade förmånsrätten för viss fordran på sjukhjälp eller livränta bygger på den numera upphävda lagen av år 1901 angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete. Även denna förmånsrätt bör utgå.23 Därmed saknas grund för den förmånsrätt som i andra styckets andra punkt stadgas för fordran på livräntebelopp som hållits inne på grund av införsel. Den- na punkt upphör emellertid ändå att gälla vid utgången av juni 1969.24

19 I Norge har proposition i ämnet framlagts, Ot. prp. 1965—66:48. På dansk och finsk sida befinner sig enligt uppgift arbetet på ungefär samma stadium som hos oss. 20 Se t.ex. lagkommittén 1826 s. 168 (lagtexten, 15 å) och 229 (motiven) och NJA II 1899 nr

7 s. 33 ff. Jfr Gedda s. 143.

Som angetts i det föregående upphör 17 kap. 11 5 första st. andra punkten HB att gälla 1/7 1969 (se not 2 här ovan). Något förslag om avskaffande av den där stadgade för- månsrätten behöver alltså ej framläggas. Eljest gör sig samma skäl för förmånsrät- tens upphävande gällande som beträffande statens ev. fordringar på sina tjänstemän för omhändertagen egendom.

23 Ang. motiven härtill se under 13 & FRO, s. 153. 24 Se not 2 här ovan. I:. ro KG H

andra krav

I förevarande 6 kap. behandlar bered- ningen, under I frågan om avskaffande av förmånsrätten enligt 17 kap. 10 & HB för fordran på grund av förmynderskap eller godmanskap enligt FB som gäldenären inne- haft samt under 2 frågor om eventuell för- månsrätt för vissa krav som f.n. är opriori- terade (på underhållsbidrag, revisorsarvoden och speditionsutlägg).

]. Fordringar mot förmyndare och gode män som nu omfattas av 17 kap. 10 % HB

Gällande rätt Enligt 17 kap. 10 & första stycket HB har omyndig förmånsrätt för fordran på ersätt- ning mot gäldenären i anledning av för- mynderskap som denne innehaft för honom. F örmånsrätten gäller vare sig gäldenären var förmyndare direkt enligt lag eller han för- ordnats särskilt.1 Om flera omyndiga har ersättningsanspråk, har de inbördes lika rätt såvitt nu är i fråga. Förmånsrätten är pre- skriberad, om det när konkursansökan inges förflutit mer än två år sedan förmyndarens uppdrag upphörde. Den är dock bevarad, när talan om att utfå fordringen väckts in- om fristen och de laga åtgärder som ytterli- gare behövs i detta syfte utan oskäligt dröjs- mål vidtagits och fullföljts intill tiden för konkursansökningen. Det kan här bli fråga om en rad åtgärder som skall ha företagits.2 Enligt andra stycket i paragrafen har förs-

Fordringar mot förmyndare och gode män samt vissa

ta stycket motsvarande tillämpning i fråga om fordran i anledning av godmanskap, som gäldenären innehaft enligt 18 kap. FB. Fordringar mot andra gode män är däremot inte förenade med förmånsrätt enligt para- grafen.

FB innehåller ett ingående regelsystem för att skydda omyndig mot förluster till följd av förmyndarens förvaltning. Förmyndaren skall förvalta myndlingens egendom som anförtrott gods (15 kap. 7 %) och är under- kastad detaljerade bestämmelser om medels- förvaltning och placering. Förvaltningen står under tillsyn av överförmyndare, som är underkastad ämbetsansvar, och ytterst av rätten. Förmyndaren är skyldig att ersätta skada som han uppsåtligen eller av vårdslös— het vållat den omyndige (13 kap. 9 5). Vad som här sagts om förmyndare gäller även sådan god man som nyss nämnts (18 kap. 8 g).

Förmånsrätten gäller ej andra ersättnings- anspråk mot förmyndaren eller gode man-

1 Ang. privilegiets utvecklingshistoria se lag- kommittén 1815 s. 164 och 1826 s. 228 f och 232 f; lagberedningen 1850 s. 91; LU 1859—= 60: 38 och 53 och rskr nr 175; kommittera- des förslag till konkurslag m.m. år 1859 s. 93 f; lagberedningens år 1921 avlämnade förslag till lag om förmynderskap m.m. s. 536 ff. 2 Har t.ex. ett misslyckat utmätningsförsök gjorts hos gäldenären, måste detta utan onö- digt uppehåll följas av konkursansökan för att fristen skall vara bevarad. Se t.ex. lagbe- redningens förutnämnda förslag är 1921 s. 540.

nen än som härrör från hans uppdrag3 och grundas på fel eller försummelse.4 Om den anförtrodda egendomen finns i behåll vid konkursutbrottet, föreligger separationsrätt enligt 17 kap. 2 & HB och någon förmåns- rätt blir då inte aktuell, jfr lagen den 5 maj 1944 (nr 181) om redovisningsmedel.5

Förmånsrätten är ej begränsad till viss egendom men går efter alla särskilda för— månsrätter. Den är ej beloppsmaximerad el- ler inskränkt till att gälla för någon viss längsta tid från fordringens uppkomst. En annan sak är att, såsom angetts i det före- gående, förmånsrätten kan gå förlorad viss tid efter att förmyndaren eller gode man- nen frånträtt sitt uppdrag.

År 1965 tillkallades sakkunniga för över- syn av förmynderskapslagstiftningen.") En- ligt direktiven skall de sakkunniga, som an- tagit benämningen förmynderskapsutred- ningen, bl.a. överse bestämmelserna om för- valtningen av omyndigs egendom och om kontrollen över denna förvaltning. Det ut- talades, att tiden syntes mogen för att upp- taga hela det nuvarande kontrollsystemet till omprövning. Utredningen skulle även omfatta godmanskap. Vidare borde frågan om stärkt kontroll över boutredningsmans förvaltning prövas, en fråga som hade vissa beröringspunkter med förmyndares och god mans förvaltning och kort förut berörts i riksdagen med anledning av motioner om försäkringsskydd för anförtrodda medel7 och av justitieombudsmannen.8 Förmynd'er- skapsutredningen har ännu ej redovisat re- sultaten av sitt arbete i här aktuella frågor.

Förmånsrätt för omyndigs ersättningsan- språk föreligger även i Danmark, med ett mycket speciellt undantag. De danska be- stämmelserna ställer inte några särskilda villkor för privilegiet. Som nämnts i det fö- regående har den danska konkurslagskom- mittén föreslagit, att privilegiet skall upp- hävas.9 Kommittén har anfört, att en för- myndare numera enligt dansk rätt som regel endast i två grupper av fall kan ha några penningmedel av betydenhet i sin vård, näm-

ligen när arvlåtare eller givare bestämt att medlen skall hållas utanför överförmynde- riet och när förmyndaren driver rörelse för den omyndiges räkning. Kommittén har in— te ansett, att risken för förskingring m.m. i dessa fall utgör motiv nog för att behålla förmånsrätten. Kommittén hänvisar även till möjligheten att trygga den omyndige genom försäkring. Förslaget synes ej ha föranlett kritik i däröver avgivna yttranden och har godtagits i 1968 års proposition.

Även i Finland gäller förmånsrätt för omyndigs fordran hos förmyndaren (9 & i förordningen om förmånsrätt). Fordringen får inte ha stått inne längre tid än ett år ef- ter att den fastställts genom godkänd eller oklandrad slutlig redovisning eller lagakraft- ägande dom. Preskription av förmånsrätten undviks, om utsökning igångsatts inom fris- ten och sedan fullföljts utan avbrott. När redovisning försummats, är preskriptionsti- den tre år från att förmynderskapet upp- hörde.

I Norge gällde förmånsrätt för omyndigs fordran i såväl överförmyndares som för- myndares bo tills den nya prioritetslagen trädde i kraft år 1963. Privilegiet var inte underkastat några speciella begränsningar. Till stöd för att avskaffa förmånsrätten åbe- ropade den norska konkurslagskommittén, att det på grund av gällande regler om vår- den av omyndigs medel inte var behövligt att behålla privilegiet i överförmyndares bo.10 Motsvarande var förhållandet beträf- fande förmyndares bo, när förmynderskaps- lagstiftningens bestämmelser följts. Det rör-

"vi

Se t.ex. lagberedningens nyssnämnda förslag s. 538 f, jfr s. 536 och Benckert-Hessler s. 42. Betr. senare praxis se NJA 1967 s. 231. 4 Se t.ex. i föreg. not nämnt förslag s. 538 f och Walin, Föräldrabalken s. 256, 262 f och 268 f. 5 Jfr Benckert-Hessler s. 6 f och 42 f. 6 Utredningens direktiv är återgivna i 1966 års riksdagsberättelse, Ju 60. 7 Se lLU 1964: 40 (jfr 1965: 7 och 1966: 14).

8 Se JO 1965 s. 220 ff. _ 9 Konkursordenen s. 12 och 25. 10 Se norska betänkandet s. 8 och 45 f. Frågan

om privilegiets avskaffande hade i Norge varit aktuell under lång tid.

de sig då om relativt obetydliga belopp som förmyndaren kunde få i sina händer. Spörs- målct gällde därför, huruvida privilegiet borde behållas för de fall då förmyndaren ej följde föreskrifterna i lagen. Kommittén besvarade frågan nekande och framhöll bl.a. att, eftersom förmånsrätten svårligen kun— de begränsas till tid eller belopp, den kun- de drabba övriga borgenärer särskilt hårt. Avgörande för komrnittén var, att det skydd som kunde vara behövligt borde åstadkom- mas inom förmynderskapslagstiftningens re— gelsystem t.ex. via försäkring. Att vältra över förlusten på gäldenärens övriga borge- närer syntes ej rimligt. Förmånsrätten var ej heller betryggande för den omyndige. —— Vid remissbehandlingen gjordes ej några in- vändningar mot förslaget att avskaffa för- månsrätten. Justitiedepartementet förklara- de sig enigt med kommittén.11 Departemen- tet skulle ha frågan om vidare utbyggnad av 92 & loven om vergemål for umyndige under observation. Enligt detta lagrum är vederbörande kommun ansvarig för skada till följd av försummelse från överförmyn- dare. Kommunens utgifter för försäkring mot sådant ansvar kan uttagas av den omyndiges medel enligt regler som det an- kommer på departementet att utfärda.

Beredningen Det är uppenbarligen väl motiverat, att för— myndar- och godmansförvaltningen är före- mål för noggrann kontroll. Däremot kan det med fog sättas i fråga, om kontrollsys- temet bör kompletteras med förmånsrätt i förmyndarens eller gode mannens konkurs. I likhet med andra tysta förmånsrätter är ett sådant privilegium olämpligt redan därför att det inte är möjligt att förutse för övriga borgenärer. Inte heller kan det anses särskilt starkt motiverat, att just ersättnings- anspråk av här ifrågavarande natur skall utrustas med förmånsrätt. Andra anspråk på skadestånd kan vara lika ömmande. Att en- bart av sådana mindre rationella skäl ge fordringar förmånsrätt bör undvikas.

Förmånsrätten ger f.ö. inte något betryg- gande skydd. Det kan, när konkurs inträf- far, lätt visa sig att fordringar med bättre förmånsrätt tar i anspråk befintliga tillgång- ar. Att ge privilegiet en bättre placering än f.n. kan å andra sidan inte komma i fråga. I den mån det skydd som nu bjuds inom förmynderskapslagstiftningen företer brister bör det kompletteras inom den senare lag— stiftningens ram. Detta kan exempelvis tän- kas ske genom föreskrifter om obligatorisk försäkring och om ansvar från det allmän- nas sida för överförmyndares försummelser i övervakningen.

I Norge har privilegiet avskaffats år 1963 utan att, såvitt bekant, några nackdelar gett sig till känna. I Danmark föreligger förslag om att förmånsrätten skall upphävas, vilket ej synes ha mött något motstånd. Förhål— landena hos oss är möjligen inte fullt jäm- förbara, eftersom förmynderskapslagstift- ningen i Danmark och Norge synes mera effektiv än den svenska. Det kan emellertid antagas att den pågående översynen av den- na lagstiftning hos oss kommer att leda till förslag som ger större trygghet än nu. Det är troligt, att omyndigs förmånsrätt kom- mer att avskaffas även i Finland.

Enligt nuvarande ordning kan fel eller försummelse i överförmyndares övervak- ning möjliggöra förskingring som leder till betydande förluster. Överförmyndaren är i så fall ersättningsskyldig. Någon förmåns- rätt för krav mot överförmyndaren finns ej. Beredningen vill emellertid erinra om att lagstiftning är att vänta hos oss om ersätt— ningsskyldighet för stat och kommun på grund av skada som vållats i statlig och kommunal verksamhet.12 Ersättningsskyldig- heten synes även böra omfatta skada till följd av fel eller försummelse av överför— myndare.13

Beredningen, som överlagt med förmyn—

11 Ot. prp. 1962—63: 8 s. 33. 12 Se ovan 5. 83 f. 13 Jfr SOU 1958:43 s. 41. (Se även SOU 1964: 31, särskilt s. 107 ff.) Ang. skade- ståndsskyldighet för överförmyndare jfr NJA 1951:245.

derskapsutredningen om saken, föreslår på anförda skäl, att den förmånsrätt som nu stadgas i 17 kap. 10 & HB upphävs.

2. Frågor om förmånsrätt för vissa andra krav

Underhållsbidrag

Fordran på underhållsbidrag enligt GB el- ler FB är f.n. inte utrustad med förmåns- rätt enligt 17 kap. HB. Underhållsbidrag är inte heller förenade med förmånsrätt i Dan- mark, och den danska kommittén har i be— tänkandet Konkursordenen avvisat tanken på ett sådant privilegium. I Finland gäller sedan någon tid viss förmånsrätt i konkurs för underhållsbidrag till barn i vad bidra- gen belöper på tiden efter konkursens bör- jan. Denna reglering lär sammanhänga med planer på att avskaffa gällande bestämmel- ser om införsel i lön. På finsk sida har man ännu ej tagit ställning till frågan, huruvida förmånsrätten för underhållsbidrag bör be- hållas. I Norge har nyligen införts förmåns- rätt för underhållsbidrag till make eller barn i den mån bidraget belöper på viss tid före konkursen. Den norska kommittén har emel- lertid strukit denna förmånsrätt i upprättat utkast till nya bestämmelser om förmåns- rätt.

Det praktiska behovet av förmånsrätt för underhållsbidrag torde inte vara särskilt stort, eftersom den som har rätt till under- håll är ganska väl tillgodosedd på andra sätt. När den underhållsskyldige innehar tjänst eller annan arbetsanställning, kan den underhållsberättigade få införsel i hans av- löning m.m., även om den underhållsskyl- dige är i konkurs. Vid konkurrens mellan olika slags fordringar har underhållsbidrag bästa rätt vid införsel. Vidare kan avtal om underhållsbidrag numera under vissa villkor omedelbart användas som exekutionstitel för utmätning (54 a & UL). Därigenom kan den underhållsberättigade snabbt tillförsäkra sig den förmånsrätt som i konkurs följer med utmätning. När det gäller bidrag till barn, tillgodoses barnets rätt och därmed också

vårdnadshavarens i viss utsträckning genom lagstiftningen om bidragsförskott av allmän- na medel.1 När bidragsförskott utgått, skul- le det, om förmånsrätt införs, i motsvaran- de män bli det allmänna som fick åtnjuta förmånsrätt för belopp som det allmänna förskjutit. Ett indirekt skydd för underhåll till make eller barn följer också av reglerna i UL och KL om vad som vid utmätning eller konkurs skall undantagas såsom gälde- närens beneficium. Även om billighetsskäl ändå kan anses tala för att oguldna under- hållsbidrag i viss omfattning utrustas med förmånsrätt anser beredningen inte, att en sådan förmånsrätt bör införas. Att låta ute— stående underhållsbidrag få förmånsrätt för avsevärd tid före konkursens början kan in- te gärna komma i fråga. Underhåll för en kortare tid före konkursen kan inte spela nå- gon större ekonomisk roll och rimliga krav på underhåll under tiden efter konkursens början synes tillgodosedda genom gällande regler om införsel i arbetsinkomst och om gäldenärens beneficium m.m.

Revisorsarvode

Som nämnts i 2 kap. har till beredningen överlämnats fyra framställningar till chefen för justitiedepartementet om att förmånsrätt för revisorsarvode måtte övervägas.2 För- eningen auktoriserade revisorer framhåller, att det för företag och enskilda som hotas av konkurs är av särskilt stor betydelse att kunna anlita kompetent revisor. Denne kan bidraga till att klarlägga den verkliga af- färsställningen, undersöka källorna till för- luster och överhuvud medverka till att för-' lusterna begränsas för både uppdragsgivaren och dennes borgenärer. Då revisor f.n. inte kan påräkna förmånsrätt för sitt arvode, är det enligt föreningen risk för att konkurs- hotade företag inte kan engagera kompe— tent revisor, vare sig för ordinarie revision enligt lag eller för särskilda utredningar.

1 Se lagen 21/5 1964 (nr 143) om bidragsför- skott. 2 Ang. gällande rätt jfr s. 148.

Ett bolag som har av bolagsstämman ut- sedd revisor riskerar, att denne avsäger sig sitt uppdrag. Förmånsrätt för revisorsarvo- de skulle till stor del undanröja dessa risker till fördel för såväl ekonomiskt svaga före- tag som deras borgenärer. Aukt. revisorn Jan. Hellström understryker revisorernas be- tydelse för borgenärerna, när ett bolag är på väg mot konkurs. Prioritering av revi- sorsarvodet krävs för att ett effektivt bor- genärsskydd skall uppnås. I framställningen från Svenska revisorsamfundet betonas ock- så, att en förmånsrätt för revisorsarvoden utgör ett skydd för borgenärerna. Förmåns- rätten skulle i realiteten ej inverka på ut- delningen till oprioriterade borgenärer. Han- delskamrarnas centrala revisorsnämnd på- pekar, att revisors skyldigheter enligt aktie- bolagslagen och andra liknande lagar om- fattar —— förutom att vara aktieägarnas för- troendeman _ att beakta borgenärernas och det allmännas intressen. Även i de fall då revisorns åligganden inte reglerats i lag får det enligt nämndens mening anses vara till nytta för fordringsägarna att sakkunnig rådgivning kan erhållas.

Samtliga framställningar synes avse fall då revisor inte är anställd hos företaget. En anställd revisor får enligt 13 & FRO för- månsrätt enligt samma regler som andra ar— betstagare. Beredningen anser inte tillräck- liga skäl föreligga, att förmånsrätt införs för revisorers arvodeskrav när revisorn ej räk- nas som arbetstagare. Det är knappast möj- ligt att ge förmånsrätt efter den principen att arbete åt gäldenären bör ersättas med prio- ritet framför andra krav därför att det är till nytta även för borgenärerna. Åtskilliga andra borgenärsgrupper, t.ex. advokater3 och likvidatorer, kunde med lika fog göra anSpråk på förmånsrätt. De andra nordiska kommittéerna har också ställt sig avvisande till allmän förmånsrätt för revisorsford- ringar.4

Beredningen vill påpeka, att enligt bered— ningens förslag (12 & PRO) skall skälig kost- nad för särskild åtgärd som tidigast sex må- nader före konkursansökan ägt rum i sam-

band med ackordsförfarande eller boutred- ning, under närmare angivna förutsättning- ar kunna utgå med förmånsrätt i konkursen. Som exempel på dylik kostnad nämns bl.a. ersättning till revisor. De från revisorshåll framförda önskemålen kommer sålunda att bli tillgodosedda i sådana fall. Bestämmel— sen får ökad betydelse, om ackordsförhand- ling under medverkan av en särskilt förord- nad god man blir en normal företeelse, när en företagare kommer på obestånd (jfr U VII).

Speditionsutlägg

Som ävenledes nämnts i 2 kap. har chefen för justitiedepartementet till beredningen också överlämnat en framställning från Sve- riges speditörförbund. Däri framhålls, att speditörerna ofta måste göra betydande utv lägg för tull och frakt m.m. för sina upp- dragsgivares räkning. Det är enligt förbun- det önskvärt, att speditörernas fordringar ut- rustas med förmånsrätt i uppdragsgivarens konkurs. Förbundet påpekar, att ställningen för oprioriterade fordringsägare i konkurser har försämrats alltmer bl.a. på grund av ändrade kreditformer som utökat de priori- terades krets. För att såvitt möjligt gardera sig har speditörerna infört en bestämmelse om kopplad panträtt i & 16 i Nordiskt spe- ditörförbunds allmänna bestämmelser.5 Den-

3 Jfr SvJT 1962 rf s. 80 samt TSA 1936 s. 286 ff och 1952 s. 3 ff. 4 Enligt 68 å andra st. danska aktiebolagslagen av år 1930 skall vederlag till revisor i likvi- derande aktiebolag, som kommit i konkurs, betalas som massafordran. Motsvarande be- stämmelse finns i 109 & andra st. i 1959 års danska lag om försäkringsverksamhet. Krav för arbete under tiden före likvidationen be- handlas som vanlig konkursfordran, se Kar- novs lovsamling 11 s. 2256 not 288. 5 Enligt nämnda & 16 har speditören panträtt i gods, som är under hans kontroll, dels för alla på godset vilande kostnader (speditions- arvode och lagerhyra däri inräknade), dels för speditörens samtliga övriga fordringar hos uppdragsgivaren härrörande från utförda spe- ditionsuppdrag. Om gods förkommer eller förstörs, har speditören motsvarande rätt i ersättningsbelopp som utgår från försäkrings- bolag, fraktförare eller annan. I paragra— fen ges också regler ang. realisation av pan- ten vid utebliven likvid.

na panträtt har, enligt vad som påpekas i framställningen, efter viss diskussion i rätts— litteraturen godtagits, senast genom ett hov- rättsavgörande från år 1962.6 Emellertid uppstår ändå synnerligen ofta intressekon- flikter mellan speditören och andra parter, när den kopplade panträtten åberopas. Kon- flikt uppstår sålunda bl.a. med säljaren, som önskar utöva sin stoppningsrätt, och med kreditgivare, som kan ha lämnat kredit mot säkerhet i varor som lagrats hos speditö- ren. Härtill kommer, att speditören självfal- let i största möjliga utsträckning vill med— verka till att varorna utlämnas till kunder— na så snart som möjligt. Detta medför, att speditören trots den kopplade panträtten of— ta står utan säkerhet i händelse av kundens insolvens.

Beredningen anser för sin del inte till- räckligt motiverat att tillerkänna speditörer en särställning i uppdragsgivarens konkurs. Önskemålet om förmånsrätt kan därför inte biträdas. Frågan har diskuterats med de andra nordiska kommittéerna, vilka intagit samma ståndpunkt.

6 Se Svea hovrätts beslut 29/6 1962 nr VII: Ö 25. Jfr Grönfors-Hagberg, De nordiska speditionsvillkoren (Handelshögskolans i Gö- teborg skrifter 1963: 3) s. 44 ff.

"7 Förslaget till förmånsrättsordning

Av rubriken till lagförslaget framgår, att det .avser att reglera ordningen för betalning av olika fordringar. Förslaget ger däremot inte några regler om företrädet mellan olika för- värv av egendom, mellan olika nyttjande— rätter 0.1. inbördes eller mellan sådana rät- tigheter och fordringar. Bestämmelser i des- sa ämnen finns på andra håll i lagstiftning- en.1

Enligt beredningens förslag skall förmåns- rättsordningen flyttas från 17 kap. HB till en särskild lag. Beredningen föreslår sålunda inte att reglerna införs i något större lag- komplex. Det är inte heller beredningens mening att förmånsrättsordningen skall framdeles införas i den blivande utsöknings- balken som inte ansetts lämpligen kunna in- nefatta även konkurslagstiftningen.

Förslaget gäller såväl förmånsrätt vid ut- mätning som förmånsrätt i konkurs. Då för- månsrättsordningen sålunda hänför sig till bådadera, kan det inte gärna komma i frå- ga att föra in den i sin helhet vare sig i ut- sökningsbalken eller i konkurslagen, och att dela på reglerna måste göra regelkomplexet mycket svåröverskådligt. Enligt beredningens mening kan man se förmånsrättsordningen som ett komplement till olika lagar om ob- ligationsrättsliga förhållanden —— däribland lagen om skuldebrev —— och om panträtt m.m. Förmånsrättsordningen kan därför med visst fog sägas höra hemma i handels- balken. Huruvida hithörande lagar inom överskådlig tid kommer att systematiseras

till en ny handelsbalk, är en öppen fråga. Det är knappast troligt, att så kommer att ske.

Förslaget till förmånsrättsordning inne- håller först vissa inledande bestämmelser. AV l & framgår, att förslaget som nyss nämnts avser frågor om rätt till betalning vid utmätning eller konkurs. I 2 & anges, att förmånsrätt kan gälla antingen i viss egen- dom, då den betecknas som särskild för— månsrätt, eller utan sådan begränsning. I senare fallet betecknas den som allmän för- månsrätt. Denna skillnad är av grundläg- gande betydelse eftersom särskild förmåns— rätt enligt förslaget gäller både vid utmät— ning och i konkurs medan allmän förmåns- rätt endast gäller i konkurs. Förmånsrätten för ränta regleras också i 2 &. I 3 5 med— delas bestämmelse om verkan av att för- månsberättigad fordran övergår från en fordringsägare till annan.

Efter dessa allmänna inledande bestäm- melser anger förslaget under 4—10 åå de särskilda förmånsrätter som skall gälla. Här- vid upptages först i 4—7 55 bestämmelser om ett antal särskilda förmånsrätter som gäller i lös egendom. I enlighet med vad som anförts i den allmänna motiveringen har därvid i förslaget även medtagits för- månsrätter som grundas på panträtt och re- tentionsrätt i lös egendom. De nämns i 4 5.

1 Se bl.a. 7 och 17 kap. JBförslaget samt 28 5 första st. FfL.

I 5 och 6 95 finns bestämmelser om för- månsrätt i vissa fall för beställare av fartyg och för medredare. Som nämnts förut är det troligt, att sistnämnda bestämmelser kom- mer att utgå i samband med att nya regler införs om inteckning i fartyg under byggnad m.m. 7 & handlar om förmånsrätt i lös egen- dom som hör till näringsverksamhet vari företagsinteckning kan meddelas. Sådan för- månsrätt skall, i viss begränsad utsträck- ning, även tillkomma hyresvärd och jord— ägare utan företagsinteckning.

I 8 och 9 55 ges bestämmelser om för- månsrätt i fast egendom och tomträtt enligt lag resp. på grund av inteckning. Beträffan- de vattenfallsrätt, vilket institut inte uppta- ges i JBförslaget, framgår av övergångsbe- stämmelse till beredningens förslag att, i den mån institutet lever kvar, reglerna om tomträtt skall tillämpas.

Liksom enligt gällande lag skall utmät- ning också medföra förmånsrätt till betal- ning ur den utmätta egendomen. Förslaget upptager i 10 å en för fast och lös egendom gemensam bestämmelse om förmånsrätt på grund av utmätning.

Den inbördes företrädesordningen mellan särskilda förmånsrätter regleras i 11 å i för- slaget. Denna hänvisar i betydelsefulla hän- seenden till lagstiftningen på andra håll. JBförslaget innehåller t.ex. bestämmelser om företräde mellan dem som på grund av in- teckning har panträtt i fast egendom eller i tomträtt. Motsvarande reglering finns i lä- gen om företagsinteckning. Det har inte an- setts lämpligt att flytta dessa bestämmelser till förmånsrättsordningen eller upprepa dem där. Beträffande fartyg, luftfartyg och re- servdelar därtill regleras frågan f.n. i 17 kap. 3 (j HB. Beredningen anser, att regle— ringen bör överföras till lagstiftningen om inteckning i sådan egendom. _

Efter nu nämnda regler innehåller försla- get en avdelning om allmänna förmånsrät- ter. De fordringar som skall vara utrustade med allmän förmånsrätt anges i 12—14 åå. Förut har nämnts, att dessa allmänna för- månsrätter endast kan göras gällande i kon—

12å innehåller en bestämmelse om för- månsrätt för vissa kostnader som står de all— männa konkurskostnaderna nära. Härefter följer i 13 & regler angående förmånsrätt för lönefordringar och för vissa aktuella pensionsfordringar. Slutligen följer i 14 å bestämmelser om förmånsrätt i vissa fall för kapitaliserad rätt till pension. Företrädet mellan fordringar som avses i 12—14 åå reg- leras av paragrafföljden och 18 5.

I 15—17 åå ges bestämmelser om förhål» landet mellan allmänna förmånsrätter och särskilda förmånsrätter. Av den allmänna motiveringen framgår, att förslaget därvid även avser att reglera den viktiga frågan om förhållandet mellan allmän förmånsrätt för lönefordringar och panträtt i fast egendom eller tomträtt. De närmare bestämmelserna härom ges i 16 &.

En sista avdelning i förslaget innehåller under 19 och 20 (55 bestämmelser om övriga fordringar. Härmed avses dels fordringar som överhuvud inte är utrustade med för- månsrätt, dels fordringar som har förmåns- rätt men som inte har fått fullt betalt ur den egendom vari förmånsrätten gällde. 20 & handlar om s.k. efterställda fordringar. Dit. räknas enligt förslaget böter, viten och ford- ran på grund av förverkande eller annan: särskild rättsverkan av brott. Fordringar kan också bli efterställda genom lånevillkor, t.ex. i förlagsbevis, eller särskild eftergift. Det skall lända till efterrättelse liksom and- ra eftergifter som borgenär gör. Någon sär- skild bestämmelse om sådana efterställda fordringar som sist nämnts har inte uppta- gits i förslaget.

Det bör särskilt framhållas, att åtskilliga äldre speciallagar innehåller föreskrift om. förmånsrätt för vissa fordringar. Några hit— hörande, mycket ålderdomliga författningar" upphävs genom övergångsbestämmelser till beredningens förslag. I flertalet fall skall emellertid förmånsrätt som föreskrivs i spe- ciallagar bestå. I övergångsbestämmelserna anges, hur dessa fall skall infogas i den nya förmånsrättsordningen. Övergångsbestäm-

melserna innehåller ett speciellt stadgande om förmånsrätt för Stockholms stads brand- försäkringskontors s.k. premielån. De anger också en del andra fall då förmånsrätt skall äga rum på grund av äldre upplåtelser, så- som för avkomsträtt av fast egendom.

Liksom enligt gällande lag har det utan särskilt stadgande ansetts klart, att förmåns- rätt inte äger rum i andra fall än då lag- stiftningen innehåller bestämmelse därom. Förmånsrättsordningen är på det sättet tvingande.2 Däremot föreligger inte hinder för borgenär att avstå från förmånsrätt. Hu- ruvida ett sådant avstående i ett givet fall är bindande, är en fråga som får bedömas enligt vanliga avtalsrättsliga regler.

Inledande bestämmelser

lå.

I första stycket av förevarande paragraf

"anges tillämpningsområdet för FRO. Lagen

reglerar sålunda företrädesrätten till betal- ning vid utmätning eller konkurs. Bestäm- melserna har också betydelse vid tillämp- ning av lagstiftningen om ackord utan el- ler i konkurs, enligt vilken förmånsberätti- gade borgenärer inte är bundna av tvångs- ackord i den mån de har förmånsrätt. FRO blir även till vägledning vid konkurrens mel- lan olika borgenärer vid andra slag av upp- görelser, t.ex. underhandsackord.

FRO skall inte gälla vid införsel för olika slags fordringar. Det inbördes företrädet mellan konkurrerande fordringar vid inför- sel regleras genom 1 och 15 åå i den nya in— försellagen den 6 december 1968 (nr 621), som grundas på beredningens förslag i Ut- sökningsrätt III. För tydlighets skull har en erinran om de särskilda bestämmelserna i införsellagen intagits som ett andra stycke i 1 å FRO.

2 Frågan om möjligheten att avtala om för- månsrätter diskuteras i Benckert-Hessler s. 5 f och 46 f. Jfr även Rabe s. 173 f.

I första stycket definieras begreppen sär- skild förmånsrätt och allmän förmånsrätt. Särskild förmånsrätt gäller endast i viss egendom. Som exempel kan nämnas egen- dom som är föremål för pant- eller reten- tionsrätt eller som är företagsintecknad el— ler utmätt. De särskilda förmånsrätterna framgår av 4—10 åå. Allmän förmånsrätt är inte begränsad till viss egendom. Den gäller m.a.o. i all egendom som ingår i gäl— denärens konkursbo (jfr 15 å). De allmänna förmånsrätterna upptages i 12—14 åå.

Enligt andra stycket i förevarande para- graf gäller särskild förrnånsrätt både vid ut- mätning och i konkurs. Borgenär som enligt FRO har särskild förmånsrätt i fast egen- dom eller tomträtt eller i lös egendom på grund av panträtt, retentionsrätt eller före— tagsinteckning behöver inte själv ha fått ut- mätning för att förmånsrätten skall beak- tas vid utmätning för annan borgenärs ford- ran. Av lagbestämmelser på andra håll fram- går vad som krävs för att borgenär med för- månsrätt av angivet slag skall få denna be- aktad, när annan borgenär fått utmätning i egendomen.1 Är borgenärs särskilda för— månsrätt ej sådan som nyss nämnts, måste han själv ha vunnit utmätning för sin ford- ran, om han vill komma i åtnjutande av sin förmånsrätt framför annan utmätningssö- kande. Exempel härpå erbjuder hyresvärds och jordägares förmånsrätt enligt 7 å 1) i FRO.2

I överensstämmelse med vad som nu gäl- ler kan enligt 2 å andra stycket FRO all- män förmånsrätt åberopas endast i konkurs, således ej vid utmätning. Som berörts i den allmänna motiveringen följer regeln av att egendom vari särskild förmånsrätt gäller

1 Se bl.a. i fråga om fast egendom 25—28 åå FfL i U VIII samt 143 å 1 mom. och 145 å ULförslagct i samma betänkande samt betr. lös egendom 71 (ändr. i U VIII), 72, 92, 138, 139 (ändr. i U VIII) och 141 åå UL. Jfr även Benckert-Hessler s. 48 ff. 2 Att denna förmånsrätt framdeles kan kom— ma att bli jämställd med företagsinteckning i detta hänseende, se nedan 5. 111.

bör tas i anspråk endast om det ej finns an- nan egendom för att tillgodose fordringar med allmän förmånsrätt (se 15 å) och att detta inte kan tillförlitligt konstateras annat än genom konkurs. Om utmätning äger rum samtidigt för fordran som är förenad med allmän förmånsrätt och för fordran med särskild förmånsrätt, går enligt förslaget den särskilda förmånsrätten före. Detta är fal- let även om den allmänna förmånsrätten i konkurs skulle gå före den särskilda för- månsrätten. Om den ena fordringen är oprioriterad och den andra har allmän för- månsrätt, har de vid utmätning lika rätt. Borgenär med allmän förmånsrätt har emel- lertid möjlighet att utnyttja sin förmånsrätt genom att begära gäldenären i konkurs och åberopa reglerna i 24 och 31 55 KL enligt beredningens förslag i Utsökningsrätt VIII.

Borgenär som vill göra förmånsrätt gäl- lande i konkurs skall enligt 101 & KL ange detta i bevakningsinlagan. Enligt det förslag till ändring i KL som beredningen framlagt i Utsökningsrätt VIII är dock den som har särskild förmånsrätt i fast egendom eller tomträtt (jfr 13 kap. 26 & JBförslaget) och den som har panträtt eller retentionsrätt i lös egendom inte skyldig att bevaka sin fordran i konkursen för att han skall komma i åtnjutande av sin förmånsrätt (195 & jfrd med 123 5). I 106 & KL ges föreskrifter om verkan av att någon anmärkning ej fram- ställts mot yrkad förmånsrätt. Beredningen kommer framdeles att överväga, i vad mån det låter sig göra att avstå från krav på be- vakning av förmånsrätt.3

Liksom enligt gällande lag bör förmåns- rätt för fordran i princip avse även den ränta som kan vara avtalad eller som på annan grund skall utgå. Bestämmelse härom har upptagits i 2 5 tredje stycket FRO. För- månsrätten för ränta gäller givetvis endast i den mån som huvudfordringen är priorite- rad. I de fall då förmånsrätt begränsats till visst maximibelopp skall räntekrav inräknas i beloppet, se 7 & 1) och 16 å andra stycket.

För olika slag av inteckningar gäller eller

har i annat sammanhang föreslagits särskil- da bestämmelser om rätten till ränta. Här åsyftas 13 5 första stycket lagen den 29 juli 1966 (nr 454) om företagsinteckning, 17 kap. 3 5 andra stycket HB såvitt angår panträtt på grund av inteckning i fartyg eller luft— fartyg eller reservdelar till luftfartyg4 samt 6 kap. 3 % (jfr 13 kap. 7 &) JBförslaget be- träffande panträtt på grund av inteckning i fast egendom eller tomträtt. I förevarande 2 & tredje stycket har antytts, att beträffan- de förmånsrätt för ränta kan gälla särskilda villkor. När panträtt grundas på pantför— skrivning, förutsätts för förmånsrätt för rån- ta att pantförskrivningen omfattar även rät— ten till ränta. I allmänhet kan man utgå från att detta är åsyftat.5

Enligt JBförslaget skall inteckning för ränta inte vidare förekomma beträffande fast egendom eller tomträtt. I stället skall visst tillägg kunna utgå enligt lag. I fråga om inteckning i fartyg eller luftfartyg jämte reservdelar till luftfartyg och företagsinteck- ning förutsätts alltjämt, att inteckning skall_ kunna ske för ränta på intecknat kapital- belopp. Det är uppenbart, att om ränta i dessa fall ej intecknats, det inte är möjligt att på grund av inteckningen ta ut mer ur den intecknade egendomen än inteckningens kapitalbelopp.6

Beredningen har inte anledning att i sak närmare pröva den i 17 kap. 3 5 andra styc- ket HB stadgade tidsbegränsningen av rät— ten till ränta på inteckning i fartyg eller luft— fartyg eller reservdelar till luftfartyg. Be- stämmelserna i ämnet bör emellertid enligt beredningens mening ej ingå i FRO utan flyttas till de lagar som reglerar dessa in- teckningar. Frågor beträffande fartygsin—

3 Separationsrätt förutsätter inte bevakning från ägarens sida. 4 Se även 2 9” andra st. lagen 12/5 1955 (nr 229) i anledning av Sveriges tillträde till 1948 års konvention rörande internationellt erkän- nande av rätt till luftfartyg. 5 Jfr LRremissen s. 307 f. 6 När inteckning meddelats endast för kapital, har i äldre rättsfall förmånsrätt därutöver för utfäst ränta ej erhållits, se Naumanns tid- skrift 1866 s. 162 och 1867 s. 244.

teckning övervägs av sjölagskommittén. En- ligt vad som inhämtats kan denna kommit- té väntas föreslå, att nya bestämmelser om panträtt på grund av fartygsinteckning in- förs i sjölagen. Det är emellertid ovisst, när förslag från kommittén kan föreligga och lagstiftning på grundval av förslaget kan träda i kraft. I avvaktan därpå har bered- ningen reglerat frågan om ränta på fartygs- inteckning i förslag till ändring i lagen den 10 maj 1901 (nr 26 s. 1) om inteckningi far- tyg. Beträffande ränta på inteckning i luft- fartyg eller reservdelar därtill föreslår be- redningen, att bestämmelser upptages i lagen den 12 maj 1955 (nr 227) om inskrivning av rätt till luftfartyg.

Om beräkning av ränta i samband med konkurs eller utmätning finns eller har före- slagits särskilda bestämmelser?

Förslaget innehåller inte någon allmän fö- reskrift om förmånsrätt för den kostnad som är förenad med indrivning av förmånsberät- tigad fordran. JBförslaget innehåller i 6 kap. 3 & bestämmelser som anger i vilken omfattning indrivningskostnad kan tas ut när en fastighetsägare lämnat pantbrev i fast egendom som säkerhet för fordran. Även när fartygs-, luftfartygs- eller företags- inteckning lämnats som pant kan pantför- skrivningen tänkas omfatta indrivningskost- nad. Uttrycklig inteckning för sådan kost- nad gäller också. På motsvarande sätt kan pantförskrivning av handpant m.m. omfatta indrivningskostnad.

3 5.

Denna paragraf överensstämmer med den nya 15 a & i 17 kap. HB som träder i kraft den 1 juli 1969. Bestämmelsen, som tillkom— mit efter förslag av beredningen i Utsök- ningsrätt 111 (s. 307 ff), vilar på grundsatsen att, när en förmånsberättigad fordran över— låts eller annorledes övergår till annan, den nya borgenären får samma förmånsrätt som

7 Se 138 & KL (ändr. i U VIII), 29 och 30 55 FfL, 139 5 2 mom. (1 mom. ändr. i U VIII) UL samt 12 & LfL i U VIII.

den tidigare. Hit hör bl.a. att fordringen övergått till den nya borgenären genom in- friande av borgen. Att en utomstående tred— je man, utan att vara förpliktad därtill, självmant infriat en förmånsberättigad ford- ran anses inte tillräckligt. Sådan betalning medför nämligen ej i och för sig, att ford- ringen övergår på tredje mannen. Ibland an- ses han genom sitt ingripande förvärva en självständig fordran mot gäldenären, men denna fordran får ej förmånsrätt. Skillna- den i behandling mellan fall då fordringen övergått på annan och fall då fordringen in- friats utan att den övergått till den betalan- de kan leda till materiellt mindre tilltalande resultat. Enligt beredningens mening bör man inte ställa alltför stora krav för att övergång av fordran skall anses föreligga.1 Bestämmelsen i 3 % avser det fallet att ny borgenär inträder i ett fordringsförhållande. Frågan om bevarande av förmånsrätt aktua- liseras också vid byte av gäldenär. Om t.ex. en person åtagit sig borgensansvar för för- månsberättigad fordran hos gäldenären, sy- nes borgenären inte böra få åberopa för- månsrätten i borgensmannens konkurs. En sådan tyst förmånsrätt skulle bli äventyrlig för borgensmannens övriga borgenärer. Un— der förarbetena till 1967 års lagstiftning om tryggande av pensionsutfästelse m.m. utgick man från en allmän princip, enligt vilken förmånsrätt följer med fordran endast så länge fordringen görs gällande mot den ur- sprungliga gäldenären. Om någon annan övertager gäldenärens skuld, ansågs borge- nären inte kunna hävda förmånsrätten mot den nya gäldenären. Denna ståndpunkt för- anledde, att i 17 kap. 4 och 6 a åå HB in- fördes särskilda föreskrifter enligt vilka ar- betstagares fordran på pension som intjä- nats hos en tidigare arbetsgivare skall efter överlåtelse av näringsverksamheten kunna utgå med förmånsrätt i den för pensionen

1 Ang. hithörande spörsmål se NJA 1915 s. 426, 1931 s. 386, 1940 s. 734, 1961 s. 561 och 1966 s. 589, SvJT 1966 rf s. 10. U Ill 5. 308 och 310, Almén i SvJT 1916 s. 23 ff, Karl- gren i SvJT 1944 s. 408 samt Benckert—Hess- ler s. 5.

ansvariga efterträdarens konkurs.2 Principen att förmånsrätt kan göras gäl- lande endast mot den som är gäldenär i det ursprungliga fordringsförhållandet kan emel- lertid inte upprätthållas reservationslöst. Det är sålunda klart, att förmånsrätt för ford- ran hos gäldenär kan åberopas även mot hans dödsbo.3 Vidare kan det antagas, att förmånsrätt ej upphör genom att ett företag övertager ett annat företags skulder i sam- band med fusion. I detta sammanhang bör även 19 5 lagen den 28 juni 1895 (nr 64) om handelsbolag och enkla bolag uppmärksam- mas. Där föreskrivs, att bolagsmännen skall svara solidariskt för handelsbolags förbin- delser som för egen skuld. När fordran mot bolaget varit förenad med förmånsrätt, har högsta domstolen funnit, att förmånsrätten skall gälla även i personligen ansvarig bo- lagsmans konkurs.4 Enligt 148 & lagen den 14 september 1944 (nr 705) om aktiebolag skall ett aktiebolags styrelseledamöter eller verkställande direktör solidariskt svara för bolagets uppkommande förbindelser såsom för egen skuld, om de underlåtit att fullgöra vissa åligganden. Inträde av personligt be- talningsansvar på grund av sistnämnda lag- rum har enligt ett hovrättsavgörande ansetts medföra, att den förmånsrätt —— avseende fordringar på lön och skatt — som borgenär ägt göra gällande mot bolaget skall gälla också mot den personligen betalningsansva- rige.5 Härigenom har man tagit ett nytt steg som ur förmånsrättssynpunkt synes mycket betänkligt. Skulle hovrättens ståndpunkt godtagas av högsta domstolen som gällande rätt, bör en uttrycklig bestämmelse däremot övervägas. Att i FRO reglera vad som skall gälla om förmånsrätt vid byte på gäldenärs-

2 Se SOU 1965:41 s. 263 och prop. 1967: 83 s. 188 f. Jfr 23 och 26 åå lagen 9/6 1967 (nr 531) om tryggande av pensionsutfästelse m.m. 3 Jfr Guldberg-Bergendal s. 181 not 8. Se även betr. norsk rätt Augdahl, Den norske obliga- sjonsretts almindelige del 3 uppl. s. 389 och norska betänkandet s. 33. 4 Se NJA 1924 s. 54 som gällde kommandit- bolag (jfr 1951 s. 749) och Nial s. 208. 5 Svea hovrätts beslut 26/10 1967 nr VIII: Ö 63. Beslutet har överklagats i högsta domstolen.

sidan i olika situationer synes annars inte behövligt.

Särskilda förmånsrätter

Enligt gällande lag är omfattningen av vissa särskilda förmånsrätter beroende av tid- punkten för utmätning eller konkursansö- kan. Som exempel kan nämnas förmånsrät- terna för hyra och arrende samt för ford- ringar vilka enligt särskilda bestämmelser skall ha förmånsrätt som för avgäld av fast egendom enligt 17 kap. 6 & HB.1 I dessa fall äger förmånsrätt rum endast i den mån fordringen förfallit till betalning inom ett år före utmätning eller konkursansökan. Även FRO jämte övergångsbestämmelser in- nehåller förmånsrätter, vilkas räckvidd på motsvarande sätt blir avhängig av tiden för utmätning eller konkursansökan. Så är fal- let med tomträttsavgäld (9 ä 1), i lag före- skriven rätt till betalning ur fast egendom, med undantag av fordran enligt lagen om vissa gemensamhetsanläggningar, (p. 2 i övergångsbestämmelserna) och den förmåns— rätt som tillkommer Stockholms stads brand- försäkringskontor för amortering eller ränta på premielån (p. 3 i övergångsbestämmelser— na).

Även rätten till ränta vid panträtt på grund av inteckning och vid företagsinteck- ning är beroende av tidpunkten för utmät- ning eller konkursansökan (jfr vid 2 5).

Omfattningen av den allmänna förmåns- rätten för lön och aktuell pension enligt 13 å i FRO är beroende av när konkursansö— kan gjorts. Beredningen har i Utsöknings— rätt VII under 355 KL föreslagit, att fris- terna vid återvinning till konkursbo i vissa fall skall få räknas till den dag då ansökan om förordnande av god man enligt ackords- lagen gjordes. Som nämnts i 4 kap. har be- redningen övervägt huruvida, när ackords- förfarande föregått konkursen, tiden för an— sökningen om förordnande av god man bor-

1 Jfr 4 & Kp och 1911 års betänkande s 465 f. SOU 1969:5

de vara avgörande i stället för konkursan- sökningen vid beräkning av löneprivilegiets omfattning. Beredningen har emellertid inte funnit en sådan reglering lämplig.

Beredningen anser inte heller tillräckliga skäl föreligga att förlänga de frister som gäl- ler vid särskilda förmånsrätter, inbegripet rätten till ränta. En utsträckning av tids- fristerna för dessa förmånsrätter skulle san- nolikt inte ha någon större betydelse i prak- tiken.

I de övriga länder som deltager i det nor- diska samarbetet finns inte några särskilda regler om att de frister som föreskrivs för ränta vid panträtt i fast egendom, fartyg el- ler luftfartyg skall utsträckas, om ackords- förhandling föregått utmätning eller kon- kurs. Något förslag härom har inte heller varit aktuellt under de nordiska överlägg- ningarna.

4 5. Gällande rätt I 17 kap. 2 5 andra stycket HB erinras om att särskilda bestämmelser gäller angående vissa fordringars företräde till betalning ur fartyg, frakt och inlastat gods eller ur luft- fartyg och ombordvarande gods. Vad som åsyftas är de fordringar som utrustats med sjö- eller luftpanträtt. Bestämmelserna om sådana panträtter finns i 11 kap. sjölagen och 11 kap. luftfartslagen.

Sjöpanträtt i fartyg och frakt tillkommer de olika slags fordringar som anges i 267 & sjölagen. Som exempel kan nämnas fordran på hyra och annan gottgörelse som tillkom- mer anställd på fartyget på grund av tjäns- teavtal, bärgarlön samt ersättning för sam- manstötning eller annan sjöolycka. Före- målet för denna sjöpanträtt är närmare be- stämt genom 268 5. Sjöpanträtten i fartyg omfattar t.ex. även fartygets tillbehör och redarens fordran på ersättning eller haveri- bidrag i anledning av skador på fartyget. Fordringarnas företrädesrätt inbördes och i förhållande till andra fordringar regleras av 269 5. Enligt detta lagrum skall borgenär med sjöpanträtt i fartyg eller frakt ha betalt

ur panten framför de borgenärer som avses i 17 kap. HB. Sjöpanträtt kommer alltså fö- re handpant och fartygsinteckning. Fordran som grundar sig på att oriktiga eller ofull- ständiga uppgifter lämnats i konossement (267 5 6) har dock förmånsrätt först efter de fordringar som avses i 17 kap. 3 & första och andra styckena HB, dvs. efter handpant och fartygsinteckning men före retentions- rätt. Sjöpanträtt i inlastat gods eller i ersätt- ning för gods enligt 278 5 sjölagen tillkom- mer i 276 % uppräknade fordringar (bärgar- lön, fordran på frakt m.m.) med där angi- ven företrädesrätt. Sådan sjöpanträtt har utan inskränkning förmånsrätt före ford- ringar som avses i 17 kap. HB.1

Luftpanträtt i luftfartyg och ombordva- rande gods eller i ersättning därför åtnjuts enligt 11 kap. 3 & jfrd med 4 % luftfartslagen av borgenär som har fordran på bärgarlön eller på viss kostnadsersättning. En förut- sättning härför är dock, att bärgarlönen el— ler kostnadsersättningen hänför sig till åt- gärder sorn slutförts här i riket.2 Med luft- panträtt följer förmånsrätt framför de ford- ringar som nämns i 17 kap. HB. Luftpant- rätt går sålunda före handpant och inteck— ning i luftfartyg jämte reservdelar. Luft- pantberättigade fordringars inbördes före- trädesrätt regleras också av 11 kap. 3 & luft- fartslagen.3

I 17 kap. 3 % HB ges bestämmelser om förmånsrätt för handpanträtt i lös egendom,

1 Ang. vissa förarbeten till lagstiftningen om sjöpanträtt m.m. se NJA II 1891 nr 1 s. 135 ff och nr 2 s. 35 ff, NJA II 1936 s. 225 ff och 265 ff, Wikander s. 61 ff, Afzelius-Wikander, Sjölagen jämte viktigare författningar röran- de sjöfarten 15 uppl. s. 180 ff samt Tiberg s. 76 ff. 2 Jfr 1 & första st. och 5 & i 1955 års lag i an— ledning av Sveriges tillträde till 1948 års kon- vention rörande internationellt erkännande av rätt till luftfartyg. 3 Jfr 5 5 i nämnda 1955 års lag i anledning av Sveriges tillträde till 1948 års konvention. Ang. förarbetena till lagstiftningen om luft- panträtt se prop. 1955: 13 jämte där som Bi- laga B fogat förslag av 1945 års lufträttssak- kunniga (jfr NJA II 1955 s. 192 ff och 218) och4å3U 1955: 42 s. 147 f (jfr NJA II 1957 s. 1 ).

inteckning i fartyg och luftfartyg jämte re- servdelar till luftfartyg,4 hantverkares ar- vode för arbete på kvarhållet gods och re- tentionsrätt i övrigt med visst undantag. Handpant och inteckning som nu sagts ger förmånsrätt framför hantverkares och an- nan retentionsrätt.

Den förmånsrätt som följer med hand- panträtt har stått orubbad alltsedan till— komsten av 1734 års lag. Både panträtt som grundar sig på avtal om pantsättning (kon- ventionell panträtt) och panträtt som upp- kommer direkt på grund av stadgande i lag (legal panträtt) omfattas av förmånsrätten.5 Exempel på legala handpanträtter finns i 6, 31, 32, 36 och 75 55 i 1914 års kommis- sionslag samt 16 å i 1931 års lag om upp- lagshus och upplagsbevis.6

Samma förmånsrätt som tillkommer hand- panthavare gäller i fall då panträtt upplåtits enligt lagen den 27 mars 1936 (nr 88) om pantsättning av lös egendom som innehaves av tredje man?

Den 13 februari 1830 utfärdades kungö- relse (nr 16 s. 178) ”angående åtskilliga före- skrifter i avseende på järn- och vågeffekter, som i banken belånas”. I denna kungörelse stadgas, förutom annat, att banken för be- lånade järn- och vågeffekter skall ha för- månsrätt enligt 17 kap. 3 & HB i låntagarens på vågen kvarvarande, i vågattesterna upp— tagna behållning av varje belånad särskild sort utan avseende på ombyten i stämplar och dimensioner (se under 2:0 i kungörel- sen).8 Med ”banken” avses riksbanken. Jfr 17 & c) lagen den 30 juni 1934 (nr 437) för Sveriges riksbank, där det stadgas att han- ken får låna ut medel bl.a. mot pant i ”va- ror liggande å allmän våg”.

Förmånsrätt på grund av fartygsinteck- ning infördes i samband med 1901 års lag om inteckning i fartyg. Ursprungligen fanns bestämmelse därom i ett tredje stycke av 17 kap. 5 & HB men genom lagändring år 1928, som trädde i kraft år 1939, flyttades den till 3 &. Förmånsrätten gäller i fartyget och dess tillbehör. Som nämnts vid 2 & FRO är för- månsrätten för ränta begränsad på visst sätt.

Om fartyget är intecknat för fleras ford— ringar, har den som först sökt inteckning fö- reträde. Om flera sökt inteckning samma dag, har de lika rätt.9

Frågan om konkurrens mellan fartygsin- teckning ,och handpant, vilka enligt 17 kap. 3 & HB är sidoordnade med varandra, har reglerats genom 10 kap. 7 & HB. Där stad- gas förbud mot handpantsättning av fartyg som är intecknat för fordran eller har så- dan dräktighet att inteckning kan meddelas däri (jfr 1 5 lagen om inteckning i fartyg).

Förmånsrätt på grund av inteckning i luftfartyg tillkom samtidigt med 1955 års lag om inskrivning av rätt till luftfartyg. Förmånsrätten kan göras gällande i luftfar- tyget jämte tillbehör och _ med den be- gränsning varom stadgas i 14 å i 1955 års lag med särskilda bestämmelser om försälj- ning av utmätt luftfartyg m.m. i de re- servdelar som inteckningen må omfatta. Be- träffande ränta (jfr vid 2 5 FRO) och flera inteckningars inbördes företrädesrätt gäller samma regler som i fråga om inteckning i sjögående fartyg.10 I nyssnämnda 14 & ges bl.a. föreskrifter angående fördelningen av köpeskillingen, när reservdelar sålts exeku-

4 Betr. förmånsrätt för inteckning m.m. i luft- fartyg se även 2 & nämnda 1955 års lag i an-

ledning av Sveriges tillträde till 1948 års konvention.

Jfr Benckert-Hessler s. 10 f samt Gedda s.

34 och 52. Ang. allmänna regler om panträtt i lös egendom se bl.a. Undén I 5. 163 ff. Betr. panthavarcs ställning i olika hänseenden vid konkurs, jfr Lawski s. 422 f. ' Se i övrigt Undén I 5. 222 ff och 229 f samt

Benckert-Hessler s. 11 f, jfr U 111 s. 253. Den legala panträtt som avses i 17 & sjölagen är förenad med särskild förmånsrätt enligt 17 kap. 7 & första st. HB. Jfr Marks von Wtirtemberg-Sterzel s. 183 f och Undén I 5. 183. Kungörelsen är i denna del intagen under 17 kap. 3 & HB i 1969 års lagedition och i Svensk lagsamling, Exekutionsrätt (s. 316). Jfr Undén I 3. 197 (även 1 uppl. s. 313 not 2), Lawski s. 423, Gedda s. 48 och Hasselrot, Juridik och politik I s. 44. 9 Ang. motiven jfr NJA II 1902 nr 3 s. 57 ff och 1936 s. 250. 10 Betr. motiven till förmånsrätten för inteck- ning i luftfartyg se prop. 1955: 13 s. 329 f (1945 års lufträttssakkunniga) och 130 f (chefen för justitiedepartementet).

Cl

_:

nu

tivt på begäran av borgenär som ej har in- teckning i dessa till säkerhet för sin fordran. Innehavare av inteckning i reservdelar får då inte till förfång för borgenär utan sådan inteckning göra sin rätt gällande till högre belopp än som svarar mot två tredjedelar av köpeskillingen, minskad med kostnaderna för förfarandet men i förekommande fall ökad med visst ersättningsbelopp.11

Enligt 10 kap. 7 & HB får luftfartyg inte lämnas som handpant. Konkurrens mellan handpant och inteckning i luftfartyg kan därför ej uppkomma, frånsett möjligheten att i god tro förvärva giltig handpanträtt i tillbehör till fartyget. Däremot kan konkur- rens tänkas uppstå mellan handpant och in- teckning i reservdelar. Pantsättningsförbu- det i 10 kap. 7 & HB omfattar sålunda inte reservdelar.12

Hantverkare har förmånsrätt för arvodes- fordran i ”det gods, som hos honom kvar är”. Denna förmånsrätt var upptagen i ur- sprungliga 1734 års lag och gällde jämsides med handpant. Vid 1928 års sjörättsliga lag- stiftning placerades hantverkares förmåns- rätt efter handpant och fartygsinteckning.13 Förmånsrätten för hantverkare förutsätter, att fordringen grundar sig på arbetsbeting. Arbetet skall avse framställning, bearbet- ning eller förändring (inkl. reparation) av lös sak. Arbetsbeting som avses i 2 & köp- lagen — dvs. när hantverkare åtagit sig att förfärdiga ett nytt föremål och att därvid också bestå materialet —- omfattas dock ej av förmånsrätten. I sådant fall blir köpla- gens regler tillämpliga.14 Uttrycket hantver- kare tolkas viosträckt och omfattar även in- dustri- eller handelsidkare. Som exempel kan nämnas reparationsvarv för fartyg.15

Bestämmelsen om förmånsrätt för hant- verkare har ansetts även förutsätta rätt för honom att hålla godset kvar tills han får sitt arvode.16

Hantverkaren hade tidigare inte rätt att sälja det innehållna godset. Den honom till- erkända säkerhetsrätten uppfattades därför vanligen som retentionsrätt. Numera har hantverkaren under vissa villkor försälj—

ningsrätt enligt lagen den 31 mars 1950 (nr 104) om rätt för hantverkare att sälja gods som ej avhämtats. Säkerhetsrätten har så- lunda fått drag som är gemensamma med le- gal panträtt.” När förslaget till 1950 års lag remitterades till lagrådet, anmärkte chefen för justitiedepartementet, att det var en ter- minologisk fråga som ej saknade praktiskt intresse, huruvida hantverkares retentions- rätt genom realisationsrätten hade övergått till panträtt. Han var inte beredd att söka fastställa, om hantverkarens rätt skulle i al— lo anses som en panträtt, men man syntes kunna utgå från att hantverkarens rätt bor- de betraktas som panträtt i de hänseenden' där särskilda skäl till avvikelse ej förelåg. Även lagrådet berörde detta spörsmål och yttrade:18

Förslaget upptager icke något särskilt stad- gande om förhållandet mellan ett förfarande enligt denna lag, å ena, samt exekution enligt KL eller UL, å andra sidan. Om beställaren blir försatt i konkurs, får tydligen försäljning av godset ske allenast i enlighet med KLs be-

11 Ang. förevarande 14 å, som motsvaras av 22 & LfL, se prop. 1955: 13 s. 142, 346, 367f och 372. 1'3 Jfr prop. 1955: 13 s. 327 f (lufträttssakkun- niga) och 130 (departementschefen). 13 Se prop. 1928: 113 s. 79 och 161 (NJA II 1936 s. 250); jfr Wikander s. 102 f, Gedda s. 59 och Lawski s. 425. Hantverkarens för— månsrätt behandlades på sin tid också av lagkommittén 1815, motiven s. 161, och 1826, motiven s. 227, samt lagberedningen 1850, motiven s. 86. 14 Jfr prop. 1950:77 s. 7 och 23, Benckert- Hessler s. 12 f samt Gedda s. 54 f. Jfr prop. 1950:77 s. 10 och 26, Benckert- l—Iessler s. 13 samt Tiberg s. 229 och 241. Betr. reparationsvarv se även NJA 1922 s. 360. 16 Jfr prop. 1950:77 s. 23 och 26, Undén I s. 224 f och Benckert-Hessler s. 13. Att det i 1734 års lag inte givits någon direkt bestäm- melse om kvarhållningsrätt för hantverkare utan endast upptagits ett stadgande i för- månsrättsordningen beror enligt Undén på. att det vid tiden för lagens tillkomst fanns en föreskrift om retentionsrätt i den då gällande hallordningen. 17 Jfr prop. 1950:77 s. 23 f, 30 och 42, NJA 1936 s. 653 (Alexanderson), SOU 1965: 14 s. 212, JO 1958 s. 86 ff, Undén I 5. 224 f, Benckert-Hessler s. 13, Gedda s. 54, Malm- ström s. 116 och Tiberg s. 241 f (med not 6). 18 Prop. 1950: 77 s. 30 och 42.

,.a :!

stämmelser. Huruvida villkoren för försäljnings- rätt enligt den föreslagna lagen blivit uppfyllda eller ej saknar därvid betydelse. eftersom KL likställer pant- och retentionsrättshavare. Var- dcr godset utmätt, lärer däremot hantverkaren bliva att behandla som en panthavare i ULs mening. därest säväl sexmånaders- som tvåmå- nadersfristen utlöpt19 och villkoren för försälj- ningsrätt i övrigt äro uppfyllda, men eljest som en retentionsrättshavare. Vad nu sagts om kon- kurs torde utan särskilt stadgande vara uppen— bart, och icke heller om förhållandet vid ut- mätning lärer tvekan behöva råda.

Uttrycklig bestämmelse om förmånsrätt för retentionsrätt i allmänhet infördes år - 1921 i samband med tillkomsten av gällande KL. I förarbetena uttalas, att 17 kap. HB ej innehöll något allmänt stadgande enligt vil- ket borgenär, som ägde rätt att hålla kvar gäldenärs egendom till säkerhet för sin ford- ran, hade förmånsrätt i egendomen. Att så- dan retentionsrätt medförde förmånsrätt, ansågs ej vara underkastat tvivel. Med hän- syn till det stadgande som upptages i 195 & KL borde en uttrycklig bestämmelse med- delas.20 Retentionsrätt fick, med undantag för hyresvärds och jordägares retentionsrätt, samma förmånsrätt som handpant. Genom 1928 års sjörättsliga lagstiftning flyttades den emellertid ned efter handpant och far- tygsinteckning.

Förmånsrätten vid retentionsrätt gäller i den lösa egendom som borgenären har rätt att hålla kvar till säkerhet för sin fordran. Som exempel på retentionsrätt som omfat- tas av förmånsrätten kan nämnas låntaga— res och depositaries retentionsrätt enligt 11 kap. 3 5 och 12 kap. 8 & HB.21 Hyresvärds och jordägares retentionsrätt är uttryckligen undantagen från förmånsrätt enligt 17 kap. 3 & fjärde stycket HB.

Beredningen

Fordringar som är förenade med sjöpant- rätt åtnjuter f.n. med visst undantag bästa förmånsrätt i den egendom vari panträtten gäller. Bestämmelser härom meddelas i sjö- lagen. Där anges också den inbördes ord- ningen mellan konkurrerande sjöpanträtter, Regleringen har sin grund i en internatio-l

nell konvention av år 1926, som emellertid numera sagts upp från svensk sida. Den 27 maj 1967 har i Bryssel undertecknats en ny konvention om sjöpanträtt och fartygshypo- tek (panträttskonventionen).22 Denna kon- vention syftar bl.a. till att främja långtids— krediten genom att förbättra fartygshypote- kets ställning i förhållande till sjöpanträt— terna och förutsättningarna för dess inter- nationella gångbarhet. I linje härmed be— gränsas sjöpanträtternas antal (art. 4). De sjöpanträtter som skall gälla enligt konven— tionen skall likväl ha förmånsrätt i egen- domen framför alla andra fordringar (art. 5). Turordningen mellan sjöpanträtterna in- bördes är också reglerad (art. 5). Konven- tionen har ännu inte ratificerats eller lett till lagändringar hos oss. Frågan om reviderad lagstiftning på området ligger som förut nämnts i händerna på sjölagskommittén. En— ligt vad beredningen inhämtat vid överlägg- ningar med kommittén ämnar denna i över- ensstämmelse med konventionen föreslå, att sjöpanträtter utan undantag skall ha bästa förmånsrätt i den berörda egendomen. I av- vaktan på ny lagstiftning om sjöpanträtter har beredningen emellertid ansett sig böra i sitt förslag utgå från vad som är gällande rätt på området. Sjöpanträtt har upptagits i 4 & 1) FRO. Av huvudregeln i 11 & första stycket framgår, att särskilda förmånsrätter som avser samma egendom ger rätt till be- talning i ordning efter paragrafernas följd och i paragraferna angiver. numrering. Det- ta innebär, att sjöpanträtt går främst bland de särskilda förmånsrätterna. Med hänsyn till föreskrift i gällande 269 & första stycket sjölagen har emellertid i 11 å andra stycket

19 Se 1 och 2 Gå i 1950 års lag.

20 1911 års betänkande s. 517. 21 Allmänt om retentionsrätt, se bl.a. U 111 s. 253 f, Undén I 3. 238 ff (även i ,SVJT 1921 s. 1 ff), Benckert-Hessler s. 13 f och Gedda s. 55 ff. Enligt 195 5 KL skall retentionsrätt i konkursförfarandet i allmänhet behandlas på samma sätt som handpanträtt. Ang. reti- nents ställning vid utmätning se 71, 139 och 141 åå UL. 22 Jfr SVJT 1968 s. 58 ff (panträttsk »nvcntio- nens text 5. 67 ff).

FRO meddelats en undantagsbestämmelse beträffande sjöpanträtt som avses i 267 & punkt 6 sjölagen. Sådan sjöpanträtt skall gå efter handpant, retentionsrätt och fartygs- inteckning. Att de förmånsrätter som nämns i 4 5 går före samtliga allmänna förmåns- rätter följer av 15 & jfrd med 16 och 17 åå PRO. Den inbördes turordningen för sjö— panträtterna regleras som förut nämnts i sjölagen (jfr 11 & fjärde st. PRO).

Enligt gällande. rätt har också luftpantrält förmånsrätt framför andra slag av ford- ringar i den med panträtten avsedda egen- domen. Detta föreskrivs i luftfartslagen, där även den inbördes turordningen mellan fle- ra luftpanträtter anges.23 Regleringen är grundad på 1948 års inskrivningskonvention (art. IV).24 I förslaget bibehålls nuvarande ordning. Luftpanträtt upptages jämsides med sjöpanträtt under 4 & 1). Konkurrens mellan de båda slagen av rättigheter torde knappast uppkomma i praktiken.

Vilka fordringar som är förenade med sjö- eller luftpanträtt och vad som utgör ob- jekt för sådan panträtt regleras i sjölagen resp. 1uftfartslagen.25

I anledning av den nu föreslagna lagstift— ningen föreslår beredningen redaktionella jämkningar i sjölagen och luftfartslagen.26

Förmånsrätt omedelbart efter sjö- och luftpanträtter tillkommer enligt förslaget fordran för vilken handpant tjänar som sä- kerhet (4 5 2). Förmånsrätten skall liksom nu gälla såväl konventionell som legal pant- rätt. Det är uppenbart att förmånsrätten kan göras gällande endast i den pantsatta egendomen. Vad i förslaget sägs om hand- pant gäller även panträtt sorn stiftats enligt 1936 års lag om pantsättning av lös egen- dom som innehaves av tredje man. Därmed måste jämställas annan panträtt i lös egen— dom som på grund av egendomens beskaf- fenhet kan stiftas utan vanlig tradition och ej omfattas av annan bestämmelse i försla- get.

Handpant kommer enligt förslaget att gå före panträtt på grund av inteckning i far-

tyg eller luftfartyg eller reservdelar till luft- fartyg, som upptagits under 4 5 3). Med hänsyn till pantsättningsförbudet i 10 kap. 7 % HB kommer denna företrädesrätt dock inte att ha någon större praktisk betydel- se.27

Som förut nämnts gäller en kungörelse av år 1830 ”angående åtskilliga föreskrifter i avseende på järn— och vågeffekter, som i banken belånas”. Kungörelsen innehåller bl.a. bestämmelse om att riksbanken skall njuta särskild förmånsrätt enligt 17 kap. 3 & HB för belånade järn— och vågeffekter. 1 an- slutning till denna kungörelse har i littera- turen även nämnts vissa andra författningar som har samband med angivna belånings- form, nämligen förordningen den 18 februa- ri 1735 angående lånebankens öppnande till att göra lån på fast egendom och järn, för- klaringen den 12 januari 1757 rörande lån i banken på järn och metaller samt magistra- ternas vedergällning för vågattester ävensom förklaringen den 15 februari 1779 över vad vid järns pantsättning, till låns erhållande i banken, bör iakttagas.28 Beredningen har i skrivelse till riksbanken anhållit om yttran- de, huruvida förmånsrätten enligt 1830 års kungörelse kan avskaffas och om i så fall denna kungörelse i sin helhet — liksom även övriga nyssnämnda författningar jämte ev. andra äldre författningar i ämnet — ur ban- kens synpunkt kan upphävas. Beredningen erinrade samtidigt om vad som i 17 & c) riksbankslagen föreskrivs om utlåning mot säkerhet i varor liggande på allmän väg.

I svar den 28 december 1967 från riks- banken sägs, att den belåning av järn- och vågeffekter som i äldre tider utgjort en vik- tig del av riksbankens verksamhet inte har förekommit under tid som kan omedelbart

'33 Se även 5 & i 1955 års lag i anledning av Sveriges tillträde till 1948 års konvention. 34 Konventionstexten finns i NJA II 1955 s. 147 ff. 5 Jfr not 23 ovan. 3 Ändring i det i not 23 angivna lagrummet synes däremot ej behövas. ”37 Jfr vad som sagts om 10 kap. 7 & HB i redo- görelsen för gällande rätt. 28 Se Lawski s. 423.

överblickas. Någon historisk utredning om när sådan belåning senast förekom ansågs ej erforderlig.29 Riksbanken tillstyrkte, att de av beredningen angivna författningarna upphävdes och att häremot svarande änd- ring vidtogs i riksbankslagen. Önskemål om att ytterligare författningar i saken skulle upphävas framfördes ej. Med stöd härav har beredningen bland övergångsbestäm— melserna till FRO upptagit föreskrift om upphävande av nämnda 1735, 1757, 1779 och 1830 års författningar. Den berörda ändringen i riksbankslagen torde också böra göras i lämpligt sammanhang.

Förslaget innehåller liksom gällande lag bestämmelse om att förmånsrätt följer med retentionsräu. Förmånsrätten gäller i den lösa egendom som fordringsägaren hållit kvar med stöd av honom tillkommande re— tentionsrätt.30 Särskild föreskrift härom tor- de inte behövas. Beredningen föreslår i det följande (under 8 kap.), att den speciella re- tentionsrätt som f.n. åtnjuts av jordägare och hyresvärd enligt NJL avskaffas. Om det- ta förslag följs, bortfaller behovet av sär- regel beträffande sådan retentionsrätt.

Enligt nuvarande ordning anses hantver- kare — med den vidsträckta innebörd som inlagts i ordet — ha rätt att hålla kvar egen- dom till säkerhet för betalning för utfört arbete. 1950 års lag om rätt för hantverkare att sälja gods som ej avhämtats vilar på den- na förutsättning. Den reglerar fall då hant- verkare har fordran för arbete på annans sak, ”som han äger att till säkerhet för sin fordran kvarhålla” (1 ä). Något uttryckligt lagstöd för hantverkares rätt att hålla kvar godset finns emellertid ej. Denna rätt brukar härledas ur stadgandet om förmånsrätt i 17 kap. 3 & tredje stycket HB.31 Det kunde i och för sig synas befogat att införa en all- män bestämmelse om rätt för dem som kan hänföras till kategorin hantverkare att hålla kvar egendom.32 Med hänsyn till innehållet i nämnda 1950 års lag och till den stadgade rättstillämpningen på området torde dock en uttrycklig föreskrift härom vara överflödig.

Beredningen anser inte heller, att någon sär- skild bestämmelse om hantverkares förmåns- rätt behöver finnas. Hantverkare som har rätt att hålla kvar egendom blir enligt be- redningens förslag att behandla som vanlig retinent och får förmånsrätt i sådan egen- skap. Eftersom handpanträtt och retentions— rätt i princip är sidoordnade enligt försla- get saknar det ur förmånsrättssynpunkt i allmänhet betydelse om hantverkares rätt skall hänföras till det ena eller det andra (jfr em. nedan betr. konkurrens med för- månsrätt på grund av inteckning i fartyg eller luftfartyg). Någon saklig ändring i vad som f.n. gäller angående omfattningen av hantverkares rätt åsyftas ej. Liksom enligt rådande ordning blir förmånsrätten inte tillämplig på sådana arbetsbeting som avses i 2 & köplagen utan endast vid nytillverk— ning, för vilken beställaren tillhandahåller materialet, och vid reparation eller annat arbete som rör till hantverkaren överlämnad egendom.

I 1967 års panträttskonvention behandlas retentionsrätt i fartyg till säkerhet bl.a. för fordran på grund av reparation av fartyg (art. 6). Sjölagskommittén kan väntas kom— ma att föreslå, att en uttrycklig bestämmel- se om retentionsrätt av detta slag upptages i sjölagen.

Vad angår placeringen av retentionsrätt i företrädesordningen finns det goda skäl att låta sådan rätt gälla jämsides med hand- panträtt. Gränsen mellan retentionsrätt och panträtt är ibland flytande. Detta har också

29 l Undén I 1 uppl. (år 1927) s. 314 sägs, att enligt meddelande från riksbankens ombuds- man belåning cj sedan lång tid tillbaka hade förekommit enligt ifrågavarande bestämmel- scr. 30 Retentionsrätten gäller i princip, endast så länge retinenten är i besittning av egendo- men och upphör således, om denna återläm- nas. Jfr Undén [ s. 253. Hagerup, Konkurs og akkordforhandling 4 uppl. s. 214 och von Eyben, Formuerettigheder 2 uppl. s. 95. 31 Jfr prop. 1950: 77 s. 23, Undén I 5. 224 och

Benckert-Hessler s. 13. Bestämmelse härom upptogs av lagkommit- tén 1815 och 1826 samt av lagberedningen

1850 (Linder 12 kap. 12 å). Förslagen ledde emellertid ej till lagstiftning.

30 lv

gjort, att man i KL låtit — med visst un- dantag —— samma regler gälla för borgenär med panträtt i lös egendom som för reten- tionsberättigad borgenär, se 195 & KL.33 När man i samband med KLs tillkomst för- de in en uttrycklig föreskrift om förmåns- rätt för retentionsrätt, placerades denna för- månsrätt följdenligt på samma nivå som handpanträtt och hantverkares kvarhåll- ningsrätt, vilka då var sidoordnade med varandra. I anslutning till internationella konventioner flyttades emellertid senare hantverkares rätt och annan retentionsrätt ned att gälla efter inteckning i fartyg eller luftfartyg och reservdelar till luftfartyg. Nu- varande ordning innebär t.ex., att ett repa- rationsvarvs fordran för utfört arbete Viker för fartygsinteckning.34

För de sjögående fartygens del har läget nu ändrats. Enligt 1967 års panträttskonven- tion skall retentionsrätt bl.a. för repara- tionsvarv gå efter sjöpanträtt men får ges företräde framför fartygsinteckning (art. 6). Inom sjölagskommittén övervägs, huruvida berörda retentionsrätt skall hos oss i enlig- het med medgivandet i konventionen sättas före fartygsinteckning i förmånsrättsord- ningen.

Mot bakgrunden av det anförda föreslår beredningen, att retentionsrätt som regel skall ha samma förmånsrätt som handpant- rätt (4 å 2). Som framgått av vad som tidi- gare sagts under förevarande 4 5 har bered- ningen förutsatt, att hantverkares rätt att hålla kvar egendom till säkerhet för fordran skall vid tillämpning av FRO uppfattas som en retentionsrätt. Med hänsyn till det på- gående arbetet inom Sjölagskommittén an- ser beredningen sig inte för sin del böra lägga fram förslag om ändring av gällande företrädesordning mellan inteckning i far- tyg och retentionsrätt. Även i fråga om re- tentionsrätts förhållande till inteckning i luftfartyg eller reservdelar till sådant fartyg bör nuvarande ordning behållas med hän- syn till innehållet i 1948 års inskrivnings- konVention (se art. I).35 I 11 & FRO som tillkännager den ordningsföljd i vilken de

särskilda förmånsrätterna skall gälla — har därför i andra stycket intagits föreskrift, en— ligt vilken panträtt på grund av inteckning i fartyg eller luftfartyg eller reservdelar till luftfartyg (4 % 3) ger företräde framför re- tentionsrätt i egendomen. Inteckning i far- tyg eller luftfartyg eller reservdelar kommer på grund härav enligt beredningens förslag att liksom nu gå före bl.a. retentionsrätt till säkerhet för reparationskostnad.

I 4 5 3) av förslaget upptages panträtt på grund av inteckning i fartyg eller luftfartyg eller reservdelar till luftfartyg. Av 1 och 13 åå lagen om inteckning i fartyg framgår att förmånsrätten vid fartygsinteckning gäl- ler i det intecknade fartyget och dess tillbe- hör.36 Det kan nämnas, att Sverige den 27 maj 1967 i Bryssel undertecknat även en konvention om inskrivning av rätt till fartyg under byggnad (byggnadskonventionen).37 Syftet med denna konvention är huvudsak— ligen, att man skall kunna bättre utnyttja fartygsbygge såsom kreditunderlag och att kreditförhållandena beträffande fartyg där- igenom skall kunna ordnas ratio—nellt i ett tidigt skede. Beträffande härefter luftfartyg följer av 14 & lagen om inskrivning av rätt till luftfartyg, att förmånsrätt på grund av inteckning gäller i fartyget jämte tillbehör. Enligt 15 & (jfr 4 och 16 åå) samma lag kan förmånsrätten i förekommande fall också göras gällande i reservdelar.38 Genom 22 5

33 Ang. de närmare motiven se 1911 års be- tänkande s. 455 f. 34 Enligt dansk och norsk praxis synes där- emot retentionsrätt gå före fartygsinteck- ning och t.o.m. före sjöpanträtt. Se Nordiske Domme i Sjöfartsanliggender 1922 s. 553, 1926 s. 93 samt 1932 s. 401 och 429. Jfr även Tiberg s. 243 f. 3" Jfr prop. 1955: 13 s. 88 och 130. 36 Jfr även lagen 18/5 1928 (nr 166) ianledning av Sveriges tillträde till 1926 års internatio- nella konvention rörande sjöpanträtt och fartygshypotek. 37 Jfr SvJT 1968 s. 58 ff (byggnadskonventio- nens text 5. 75 ff). 33 Självständig inteckning i reservdelar kan ej förekomma. En förutsättning för att reserv- delar skall kunna belastas är, att inteckning meddelats eller samtidigt meddelas i ett el- ler flera luftfartyg. Se prop. 1955 : 13 s. 101

LfL som skall ersätta 14 å i 1955 års lag med särskilda bestämmelser om försäljning av utmätt luftfartyg m.m. —— begränsas emellertid inteckningshavares rätt till betal- ning ur reservdelar på visst sätt. Att denna begränsning även gäller förmånsrätten torde inte behöva anges särskilt i FRO.

När det i lagtexten talas om panträtt på grund av inteckning i luftfartyg, avses här- med också ägarhypotek, jfr 28 5 lagen om inskrivning av rätt till luftfartyg och 10 å andra stycket LfL.39

I likhet med föreskrifterna om begräns- ning av ränta bör reglerna om det inbördes företrädet mellan flera inteckningar i fartyg eller i luftfartyg och reservdelar flyttas från förmånsrättsordningen och tas in i de lagar som närmare reglerar nämnda intecknings- institut. Motsvarande metod har använts i lagen om företagsinteckning (19 å) och JB- förslaget (17 kap. 6 5). Beredningen har upprättat förslag till bestämmelser om den inbördes turordningen i lagen om inteckning i fartyg och lagen om inskrivning av rätt till luftfartyg.

5 och 6 åå.

Bestämmelserna i dessa paragrafer har överförts från 17 kap. 5 5 andra stycket resp. 7 5 första stycket HB.

Förmånsrätt enligt 5 5 i förslaget tillkom- mer beställare av fartyg som lämnat fartygs- byggaren förskott i byggnadsämnen eller pengar. Den gäller i byggnadsämnena och det som tillverkats med förskottet för be- ställarens räkning. Vissa formalia som an- ges i 3 5 sjölagen måste dock ha iakttagits.1 Med hänsyn till innehållet i 1967 års bygg- nadskonvention, som berörts under 4 & FRO, kommer det troligen inom en nära framtid att i vår lagstiftning införas möjlig- het att få inteckning i fartyg under byggnad. Om så sker, bör den speciella förmånsrätten för byggherres förskott samtidigt avskaffas.

Partredare som lämnat förskott för med- redare har enligt 17 & sjölagen panträtt i

39 Sjölagskommitténs arbete kan leda till att ägarhypotek införs även i fråga om fartyg.

dennes andel i fartyget efter vad som när- mare anges i paragrafen. Dessutom har den förskotterande partredaren förmånsrätt en- ligt 17 kap. 7 & första stycket HB för sin fordran ”i fartyget”.2 För panträtten och förmånsrätten gäller dock viss preskriptions- tid. I 6 & FRO har förmånsrätten —— i likhet med panträtten — uttryckligen begränsats till medredarens andel i fartyget. Detta tor- de ej innebära någon saklig ändring av gäl- lande rätt.3 Det är sannolikt, att sjölags- kommitténs översyn leder till att även före- varande förmånsrätt blir obehövlig.

7 5.

I denna paragraf ges förmånsrätt i Vissa fall för hyresvärds och jordägares fordringar mot hyresgäst resp. arrendator. Dessutom stadgas förmånsrätt på grund av företagsin— teckning.

] . Hyresvärds och jordägares förmånsrätt Gällande rätt Förmånsrätt för hyresvärd och jordägare fanns redan i 1734 års lag. Samtidigt med NJL infördes år 1907 även nya regler om förmånsrätt för hyresvärd och jordägare mot hyresgäst resp. arrendator. Frånsett viss terminologisk jämkning som föranleddes av 1921 års KL1 har därefter regleringen av hyresvärds och jordägares förmånsrätt stått orubbad.2 Den har samband med regler om

1 Ang. förmånsrätten för byggherres förskott jfr Tiberg s. 250 ff. 2 Betr. förmånsrätten för medredares förskott jfr Tiberg s. 257 ff. Jfr Tiberg s. 258 not 6. Se 1919 års betänkande s. 272. 2 År 1936 väcktes motion i riksdagen om att 17 kap. 5 & HB skulle ändras så, att förmåns- rätt också tillerkändes bostadsförening mot medlem och bostadsrättsförening mot bo- stadsrättshavare samt att samma bestämmel- ser skulle gälla även i fråga om bostadsaktie- bolag som utan hyreskontrakt upplät lägen- heter till sina aktieägare. Motionen avslogs. lLU (nr 28) påpekade bl.a., att omständighe- terna förr eller senare torde påkalla en all— män revision såväl av förmånsrättsreglerna som av hyreslagstiftningen och att därvid givetvis även de i motionen väckta frågorna kom att bli föremål för omprövning.

HW

retentionsrätt som finns i 2 kap. 42 å och 3 kap. 66 & NJL, för vilka beredningen redo- gör närmare i 8 kap.

Hyresvärd har enligt 17 kap. 5 5 första stycket HB3 förmånsrätt för hyresfordran som ej förfallit till betalning tidigare än ett år före utmätning eller konkursansökans in- givande. Även hyra som förfaller sedan hy- resgästen försatts i konkurs är förenad med förmånsrätt. Om konkursboet inte säger upp hyresavtalet inom tid som anges i 3 kap. 31 å jfrd med 2 kap. 33 & NJL, kan emeller- tid hyresvärds fordran i fortsättningen bli massafordran mot boet. Hyresvärden har även förmånsrätt för kost under de sista tre månaderna liksom för ersättning för skada på den hyrda lägenheten. Härunder inbe— grips skada i förstugor, trappor 0.1. För- månsrätten gäller i hyresgästen tillhöriga lösören som finns inom fastigheten. Till lös- ören räknas möbler, husgeråd 0.1. men ej sådan lösegendom som pengar eller värde- papper. Kravet på att lösörena skall finnas inom fastigheten innebär inte, att de måste finnas just i den hyrda lägenheten. Förmåns- rätten går förlorad, om hyresgästen flyttar egendomen från fastigheten. Hyresvärden har dock viss möjlighet att hindra detta ge- nom att göra bruk av sin retentionsrätt.

I fall av sublokation, dvs. då hyresgästen hyrt ut i andra hand, blir sublokatorn att an- se som förmånsberättigad hyresvärd i för— hållande till sin hyresgäst (subkonduktorn).

Den egendom vari förmånsrätt åtnjuts är också föremål för retentionsrätt enligt 3 kap. 66 & NJL. De fordringar som grundar för- månsrätt överensstämmer emellertid inte helt med dem som ger retentionsrätt. Det före- ligger t.ex. retentionsrätt men inte förmåns- rätt för hyresfordran som förfallit mer än ett år tillbaka. Å andra sidan torde hyres- värds fordran på ersättning för skada på lä— genheten ej vara utrustad med retentions- rätt, medan sådan fordran är förenad med förmånsrätt. Hyresvärds fordran som är ut- rustad med både retentionsrätt och förmåns- rätt är vid utmätning för annan borgenärs räkning bättre ställd än om fordringen en—

bart är förenad med förmånsrätt. I det för- ra fallet behöver hyresvärden nämligen inte själv söka utmätning för att komma i åt- njutande av sin förmånsrätt. Det räcker med att han i föreskriven ordning yrkar att få betalt ur egendomen i samband med ut- mätningen för den andres fordran. I det se- nare fallet måste han däremot själv vinna utmätning för att kunna göra sin förmåns- rätt gällande.4

I 17 kap. 5 & första stycket HB förekom- mer ej såsom i 3 kap. 66 å NJL föreskrift om att egendom som avses i 65 & UL skall undantagas. Det är emellertid självklart, att sistnämnda stadgande skall iakttagas vid ut- mätning, och i konkurs gäller 27 och 97 åå KL.

I fråga om jordägare gäller, att han har förmånsrätt enligt 17 kap. 6 5 första stycket HB5 i anledning av olika former av upplå- telse under nyttjanderätt, såsom arrende, nyttjanderätt enligt 1 kap. 7 G NJL, tomt- rätt och vattenfallsrätt.6 Jordägaren har för- månsrätt för arrende eller avgäld som skall utgå till honom samt för belopp motsvaran- de honom åliggande utskyld eller annan av- gift som bort erläggas av arrendatorn. För- månsrätten avser dock ej fordran som för-

3 Ang. detta lagrum jfr lagberedningens förslag till jordabalk (1905) s. 181 och 298 f, prop. 190719 5. 131 f och LU 25 s. 43, Lawski s. 434 ff, Gedda s. 86 ff, Walin, Hyreslagen s. 242 f, Undén I 5. 243 f och 251 samt Benc— kert-Hessler s. 23 ff och 50 f. 4 Se 71, 72, 139 och 141 55 UL; jfr Benckert— Hessler s. 28 f och 50 f. Hyresvärd har förklarats äga förmånsrätt i egendom som finns kvar i lägenheten, ehuru egendomen utmätts för annans fordran; se Kungl. Maj:ts dom 28/9 1843 (Backmans handbok s. 392). Betr. detta lagrum jfr lagberedningens förslag till jordabalk (1905) s. 299 ff, prop. 1907: 9 s. 131 f och LU 25 s. 43, Lawski s. 443, Ged- da s. 104 ff, Skarstedt m.fl. s 265 ff, Undén I 5. 243 f och 251 samt Benckert-Hessler s. 33 ff och 50 f. 0 Se Skarstedt 11 s. 26, Lawski s. 443, Gedda s. 104 och Benckert-Hessler s. 33. 1 kap. 7 5 första st. NJL har med vissa for- mella jämkningar upptagits såsom 7 kap. 3 5 i JBförslaget. Tomträtt behandlas vid 9 & FRO. Institutet vattenfallsrätt skall avskaffas, se vid sistnämnda paragraf.

.'.1

fallit tidigare än ett år före utmätning eller konkursansökan. Även belopp som förfallit efter konkursansökningen skall utgå med förmånsrätt. Om arrendeavtalet inte sägs upp av konkursboet inom tid som anges i 2 kap. 33 5 NJL, kan jordägaren i fortsätt- ningen få massafordran mot boet. I fråga om utskyld eller annan avgift gäller, att för- månsrätt är förenad med sådana belopp för vilka jordägaren svarar utåt, ehuru arrenda- torn skall stå för betalningen i förhållande till jordägaren. Som exempel kan nämnas brandförsäkringsavgift. Vidare gäller för- månsrätt i fråga om ersättning för husröta och vanhävd. Här är någon tidsbegränsning ej föreskriven. Slutligen har jordägaren för- månsrätt för lega och ersättning för kreatur, redskap och annat som jordägaren lämnat arrendatorn för egendomens bruk. Beträf- fande lega gäller den förut angivna ettårs- begränsm'ngen. Förmånsrätten gäller i ar- rendator tillhöriga lösören och byggnader som finns på fastigheten.

Förmånsrätten sammanfaller inte med re- tentionsrätten. Jordägaren får t.ex. inte gö- ra retentionsrätt gällande annat än i sam- band med att arrendet upphör. Förmåns- rätten kan däremot åberopas under arrende- tiden. Å andra sidan finns det inte för reten— tionsrättens del någon tidsbegränsning.

Vid sublokation, dvs. då arrendatorn ar- renderat ut i andra hand, kan arrendatorn göra gällande förmånsrätt mot underarren- datorn.7

Med arrendator jämställs i stort sett an- nan nyttjanderättshavare.

Arrende enligt 2 kap. NJL kan vara av olika slag. Jordbruksarrende föreligger när jord mot lega upplåts till brukande (1 å). När jord upplåts på arrende för annat ända- mål än jordbruk, är arrendet lägenhetsar- rende (70 å), bostadsarrende (71 5) eller an- läggningsarrende (83 5). Ett särskilt slag av arrende är fiskearrende enligt lagen den 27 juni 1957 (nr 390) om fiskearrenden, jfr 1 kap. 7 & andra stycket NJL. Beteckningen arrende brukar även användas i fråga om upplåtelse av jakträtt (jaktarrende). Beträf-

fande arrende av ecklesiastik jord finns vid sidan av NJL speciella regler i ecklesiastik boställsordning den 30 augusti 1932 (nr 400).

Danmark Förmånsrätt i konkurs gäller f.n. i viss om- fattning för såväl hyresvärds som jordäga- res krav. Hyresvärds förmånsrätt omfattar hyra för lokaler till bostads- eller andra ändamål, dock inte för längre tid tillbaka än ett år från den sista fardagen före konkur- sens början. Jordägarens förmånsrätt före- kommer bara vid egentliga landboförhåll- landen och saknar numera betydelse.8 Den danska kommittén har i sitt betänkande (s. 25 f och 27) föreslagit, att hyresvärds och jordägares förmånsrätt avskaffas.

I fråga om förmånsrätten för hyra hänvisas bl.a. till ett betänkande med förslag till lov om gaeldsordning av är 1941. Där angavs, att ända— målet med förmånsrätten vid hyra av bostads- lägenheter var att hjälpa mindre bemedlade till att få tak över huvudet men att många andra livsförnödenheter var lika nödvändiga. Dess- utom hade privilegiet förlorat sin reella betydel- se, eftersom hyran alltid betalades i förskott. Enligt konkurslagskommitténs mening har en förmånsrätt för hyra något större vikt när det är fråga om näringsverksamhet. Detta anses emellertid inte vara tillräcklig anledning till att hyreskrav skall utgå framför andra affärsford- ringar. Härvidlag hänvisas bl.a. till uttalandet i 1941 års betänkande, att förmånsrätten sam- hällsmässigt sett kan få en skadlig inverkan ge- nom att uppmuntra till inrättandet av för många butiker. Beträffande jordägarens förmånsrätt åberopar kommittén, att den i våra dagar mist sin betydelse.

I 1968 års proposition har ej upptagits nå- gon förmånsrätt för hyresvärd eller jord- ägare.

Finland Hyresvärd och jordägare har i viss utsträck- ning förmånsrätt i hyresgästen resp. arren- datorn tillhörig egendom. Reglerna om för- månsrätt, vilka i stort sett överensstämmer med de svenska, är upptagna i 5 och 6 55

7 Jfr Kungl. Maj:ts dom 13/9 1819 (Backmans handbok s. 395) och NJA 1966 s. 27. 8 Se Konkursordenen s. 12.

förordningen om förmånsrätt (jfr 17 kap. 3 & finska jordabalken). I 15 & 1926 års lag om bostadsaktiebolag föreskrivs vidare, att hyresvärds förmånsrätt tillkommer även bo- stadsaktiebolag för vederlag som aktieägare skall erlägga för innehavd lägenhet.

Norge

Hyresvärd eller jordägare har enligt 1963 års prioritetslag inte förmånsrätt för hyra eller arrende. Före tillkomsten av denna lag var fordringar på hyra för bostäder och affärs- lokaler förenade med viss förmånsrätt. Den slopades emellertid på förslag av den nors— ka konkurslagskommittén (betänkandet s. 47 f).

Kommittén fann det för sin del klart, att för- månsrätten inte var tillräckligt grundad. Det var uppenbart, att den ej hade nämnvärd be- tydelse för realkrediten, särskilt med hänsyn till reglerna om förskottsbetalning av hyra. Be- träffande affärslokaler var det vidare tydligt, att det inte heller kunde anföras några vägande skäl för privilegiets bibehållande av hänsyn till gäldenären. Tvärtom innebar förmånsrätten här stor fara för kreditlivet. Den bidrog t.ex. till att uppskjuta en oundviklig konkurs. I fråga om bostadslägenheter hade gjorts gällande, att för- månsrätten behövdes av humanitära skäl för att tillförsäkra gäldenären hyreskredit. Kom- mittén delade inte denna uppfattning. Det var tveksamt, om det fanns tillräcklig anledning att placera hyreskrav i särställning framför ford- ringar som avsåg andra livsförnödenheter, t.ex. mat, kläder och bränsle. Dessutom var det föga sannolikt att förmånsrätten överhuvud spelade någon roll för gäldenärens kreditmöjligheter.

Beredningen

Frågan om förmånsrätt för hyresvärds eller jordägares fordringar mot hyresgäst resp. arrendator har av beredningen tagits upp till förutsättningslöst övervägande och för- slag till nya regler framläggs i nu föreva- rande paragraf. Reglerna om förmånsrätt för hithörande fordringar har emellertid så nära samband med reglerna om retentions- rätt i NJL att även de senare tagits upp till revision i samband med arbetet på ny för- månsrättsordning. Med det nu angivna stör- re regelkomplexet sammanhänger också be- stämmelserna i NJL om den verkan som

konkurs kan medföra på hyres- och arren- deavtal. Ehuru ämnet delvis faller utanför ramen för arbetet på ny förmånsrättsord- ning, har beredningen ansett lämpligt att nu behandla även reglerna om den verkan som konkurs bör ha på hyres- och arrendeavtal, ett ämne som även diskuterats i det nor- diska samarbetet. Resultatet av beredning- ens överväganden i dessa delar framgår av förslaget till lag om ändring i NJL, se 8 kap. i det följande. Beredningen föreslår där, att bestämmelserna om retentionsrätt för hyresvärd och jordägare upphävs. I stäl- let förordar beredningen, att hyresvärd och jordägare som har skriftliga kontrakt skall kunna direkt få utmätning för klara ford- ringar mot hyresgästen resp. arrendatorn. Beredningen vill här erinra om att i 4 & KL finns en särskild konkursgrund som ger hy- resvärd och jordägare rätt att få nyttjande- rättshavaren försatt i konkurs, om egendom, vari hyresvärden eller jordägaren har för- månsrätt, undandrages dem. Beredningen som även beträffande konkursgrunderna samarbetat med kommitterade i våra grann- länder har i Utsökningsrätt VIII (s. 250 ff) föreslagit, att nämnda konkursgrund upp- hävs.

I nu förevarande lagförslag behandlas en— dast frågan om förmånsrätt för hyresvärd och jordägare. Vid de nordiska överlägg- ningarna i denna fråga har från dansk och norsk sida hävdats, att förmånsrätt för hy- resvärd och jordägare ej är tillräckligt mo— tiverad. Som nämnts har förut gällande hy- resprivilegium redan avskaffats i Norge, och i Danmark har framlagts förslag om att nu gällande bestämmelser om förmånsrätt för hyresvärd och jordägare skall upphävas. På finsk sida har man ännu inte tagit ställning till frågan.

Beredningen har för sin del tvekat, om man bör ta ett så radikalt steg som man redan gjort i Norge och som man föreslagit i Danmark. Behovet av förmånsrätt bör gi- vetvis bedömas mot bakgrunden av rådande förhållanden och den utveckling som kan

väntas. Beredningen vill härvid till en bör- jan beträffande hyra framhålla, att hyresgäs— tens eventuella behov av betalningsanstånd inte kan motivera en generell bestämmelse om förmånsrätt för hyresvärden. Vad åter angår hyresvärdens intresse kan framhållas, att hyra enligt lag och allmän praxis betalas i förskott. Om hyresgästen dröjer med att betala hyran, förverkas hyresrätten. Vid si- dan härom synes den med hyresfordran för- enade förmånsrätten ha mycket begränsad betydelse för hyresvärden, när det är fråga om mindre bostadslägenheter som går lätt att hyra ut. Bestämmelserna om gäldenärens beneficium gör dessutom, att den gäldenä- ren tillhöriga egendom vari den nuvarande förmånsrätten formellt gäller ofta undan— drages hyresvärden när hyresgästen är in- solvent. Hyresgästens lösöre är f.ö. ofta köpt på avbetalning med äganderättsförbehåll och kan då inte användas för betalning av hyresvärdens fordran utan intrång i sälja- rens rätt.9 Beträffande härefter större bo- stadslägenheter kan hyresvärden, åtminstone när bostadsbrist ej råder, ibland tänkas få vissa svårigheter att få en lägenhet, som ut— ryms i förtid, snabbt uthyrd på nytt. Risken att förlust någon gång kan inträffa i sådana fall kan dock ej vara tillräcklig grund för att förmånsrätt skall gälla överlag för hyres- fordringar som avser bostadslägenheter. En specialregel för större bostadslägenheter kan inte gärna komma i fråga. Beredningen an- ser därför, att någon förmånsrätt för hyres- värd inte bör bibehållas såvitt angår bo- stadslägenheter.

I fråga om affärslägenheter och andra lä- genheter som används för förvärvsverksam- het kan hyran i nutida förhållanden uppgå till mycket höga belopp. Det ligger också i öppen dag, att en hyresvärd kan få stora svårigheter att hyra ut en stor och dyr lä— genhet på nytt, om hyresgästens rörelse går över styr. Dessutom kan det vid konkurs _- liksom vid ackordsförhandling vara av stort intresse för näringsidkarens borgenä- rer att hyresrätten bevaras. Förmånsrätt i företagets lösegendom kan i hithörande fall

utgöra en beaktansvärd säkerhet för hyres- värden. Han kan därför tänkas avvakta upp- görelse med borgenärerna, om förmånsrätt finns. I annat fall kan han nödgas att vid betalningsförsummelse begära omedelbar avhysning på grund av hyresrättens förver- kande.

Hyresvärd har f.n. bättre förmånsrätt än den som följer med företagsinteckning. Den senare förmånsrätten är mycket omfattande. Vidare märks, att företagsinteckning kan er- hållas i alla slag av näringsverksamhet som är förenad med bokföringsplikt. Man får till följd härav bl.a. räkna med att företags- inteckning finns eller kan finnas i alla slags handelsrörelser. Om förmånsrätten för hy— resvärd avskaffas, kommer han kanske i praktiken att regelmässigt vara hänvisad till att konkurrera med andra oprioriterade borgenärer i det överskott som möjligen finns sedan företagsinteckningshavare och andra prioriterade borgenärer fått sitt, om han inte säkerställt sig på annat sätt.

I fråga om möjligheterna för hyresvärdar att säkerställa sig kan naturligtvis tänkas, att de i ökad utsträckning kräver borgen eller pant. Det är dock inte särskilt tillalande, att hyresvärdarna skall behöva kräva borgen för att våga hyra ut till företag som i och för sig synes pålitliga men naturligtvis ändå kan råka ut för betalningssvårigheter. Att hyresvärden åter i något större antal fall skulle kunna påräkna att få pant för sina blivande hyresfordringar är knappast rea- listiskt att tänka sig. Dessutom kan det inte i allmänhet vara företagsekonomiskt ända— målsenligt, att ett företag eller intressenter i företaget binder tillgångar genom att pant— sätta dem för eventuell hyresfordran. En mera praktisk möjlighet för hyresvärd att skaffa sig säkerhet är, att han begär före- tagsinteckning av företagaren. För att den skall vara honom till nytta krävs naturligt- vis, att inteckningen ligger väl till. Hyres- 9 Ang. de fallen att avbetalningsköpares bor-

genär söker utmätning i avbetalningsgodset eller att sådan köpare går i konkurs se Ek- lund-Nordström, Lagen om avbetalningsköp 2 uppl. s. 30 ff. Jfr även Nordström s. 35.

värden kan knappast följa ett företag, till vilket han hyrt ut en affärslägenhet, så noga att han kan nöja sig med en företagsinteck- ning som ligger på toppen. Om hyresvärden omedelbart kräver företagsinteckning av fö- retag som nyetablerar sig i hans fastighet, kan han emellertid tänkas få inteckning med bästa rätt.

Även en god företagsinteckning som sä— kerhet för hyresvärdens rätt är förenad med den nackdelen att ett kreditunderlag blocke- ras för en eventuell hyresfordran. I viss ut- sträckning kan detta motverkas genom att inteckningen pantförskrivs i andra hand till kreditgivare. Beredningen kan ändå inte an- se, att metoden ger någon god lösning. Här- till kommer, att de hyresvärdar som förstår att begagna sig av den säkerhetsformen blir tillgodosedda, medan andra som förlitat sig på hyresgästens kreditvärdighet blir illa ställ- da. Detta är naturligtvis inte i och för sig något säreget, men beredningen har för sin del trott det vara en bättre ordning att den som hyr ut affärslägenhet e.l. får en legal säkerhet för begränsat belopp i form av för— månsrätt närmast framför företagsinteck- ning. Han kan då i allmänhet nöja sig utan sådan inteckning. En regel härom kommer att verka jämnare och förutsätter inte någon särskild insikt och aktivitet från hyresvär- dens sida. Den bör även för företagsinteck- ningshavare och borgenärerna i gemen ha visst värde, eftersom frågan om hyresrät- tens bestånd ej så lätt blir kritisk. Genom regeln i fråga blockeras ej heller kreditun- derlaget på ett lika ogynnsamt sätt som fö- retagsinteckning till säkerhet för hyresvärds eventuella fordran skulle göra. Härmed skall ej bestridas, att hyresvärden måhända inte känner sig tillfreds med en begränsad förmånsrätt av antytt slag utan kräver kom— pletterande säkerhet i form av företagsin- teckning. En dylik utveckling kan inte helt förhindras på annat sätt än att hyresvärdens förmånsrätt görs obegränsad, men något så— dant kan enligt beredningens mening inte komma i fråga. Den av beredningen angiv— na lösningen motverkar i allt fall i sin mån

en utveckling i nämnda riktning.

Vad härefter angår arrende lär det åt- minstone beträffande jordbruksarrenden in- te vara ovanligt, att jordägaren vid arrende- avtalets ingående säkerställer sig genom att begära betalning i förskott (jfr den disposi- tiva regeln i 2 kap. 6 5 andra st. NJL). Han kräver också ofta, att arrendatorn ställer sä— kerhet i en eller annan form, t.ex. borgen.10 Sådan säkerhet kan även avse ersättning för husröta eller vanhävd. Numera finns också möjlighet för jordägaren att, när arrenda- torn driver näringsverksamhet, utverka sä- kerhet i form av företagsinteckning. I fråga om arrenden för annat ändamål än jordbruk torde det vara mera sällsynt att säkerhet krävs. Sådana arrenden erbjuder inte så sto— ra risker för jordägaren.

När säkerhet ställts i betryggande omfatt- ning, saknar den nuvarande förmånsrätten uppenbarligen praktisk betydelse för jord- ägaren. Om sådan säkerhet inte ställts, kan förmånsrätten tänkas vara av värde, när den typ av arrende som är i fråga är förenad med någon avsevärd risk för jordägaren. Även beträffande förmånsrätten för jord- ägare gäller emellertid, att arrendatorer ofta köper vad de behöver på avbetalning med äganderättsförbehåll och att den egendomen kan tas i anspråk av deras borgenärer en- dast i den mån säljarens rätt ej träds för när.11 De synpunkter som anförts beträffan- de hyresvärds förmånsrätt kan även i övrigt anläggas på arrende. Om hyresvärd får för- månsrätt när hyresgästen driver näringsverk— samhet, bör förvisso också en motsvarande regel gälla i fråga om arrende.

Beredningen har upptagit bestämmelse om förmånsrätt för hyresvärd och jordägare som punkt 1) i första stycket av förevarande 7 5.

Beträffande den närmare avgränsningen av förmånsrätten för hyresvärd eller jord- ägare synes lämpligt att anknyta till lagen

1” Jfr bl.a. Meddelande från jordbrukets utred- ningsinstitut 1957:2 s. 39. Se även SOU 1968:57 s. 170.

11 Se not 9 ovan.

om företagsinteckning och låta den bli väg- ledande. Förmånsrätten skall alltså enligt förslaget gälla, när hyresgästen eller arren- datorn är näringsidkare och verksamheten är sådan att företagsinteckning kan med- delas.12 Med undantag för jordbruk eller skogsbruk förutsätts, att hyresgästen eller arrendatorn är bokföringsskyldig.13 För- månsrätten skall endast gälla när den hyrda lägenheten eller arrendejorden är avsedd för verksamheten. Hyra och arrende enbart för bostadsändamål faller t.ex. utanför. Som villkor för förmånsrätten har ej uppställts, att hyres- eller arrendeavtalet är skriftligt. Med hänsyn till vad som är föreskrivet om hyres- och arrendeavtals form torde skrift— ligt avtal ändå i regel föreligga i här avsed- da fall.14

I 3 & lagen om företagsinteckning ges reg- ler om individualisering av den verksamhet som intecknas. Motsvarande individualise- ring kan inte åstadkommas beträffande den här föreslagna förmånsrätten. Denna kan ej som sådan intecknas och den gäller obe— roende av om verksamheten är föremål för företagsinteckning eller ej. Om hyresgästen eller arrendatorn utövar verksamhet på flera håll, får prövas, huruvida det kan anses fö- religga mer än en verksamhet. Förmåns- rätten skall enligt förslaget inte gälla annat än beträffande egendom som hör till just den verksamhet vartill den aktuella ford- ringen hänför sig, dvs. den minsta enhet som kan betecknas som särskild näringsverksam- het. Beredningen utgår från att denna fråga inte skall medföra några praktiska problem. Om befintlig företagsinteckning omfattar en större enhet, torde det som regel vara lik- giltigt, om den enhet vari hyresvärdens eller jordägarens förmånsrätt gäller beräknas på ena eller andra sättet inom ramen för den större enheten. Den föreslagna regleringen hindrar givetvis inte, att förmånsrätten en- ligt förevarande 7 5 1) kan åberopas av flera hyresvärdar eller jordägare samtidigt, när flera hyres- eller arrendeavtal föreligger (jfr 11 å sista st.).

Förmånsrätten bör begränsas till beloppet.

I fråga om hyresavtal föreslår beredningen. att den inte skall gälla större belopp än som motsvarar tre månaders hyra. Beträf- fande arrende föreslås beloppet maximerat till ett års arrende. Det krävs ej enligt för- slaget, att fordringen just avser vad som i avtalet betecknats som hyra eller arrende- avgift. Bl.a. inbegrips skadeståndsanspråk. Fordringen skall emellertid grundas på hy- res- eller arrendeavtal. Som nämnts i moti- ven till 2 & skall krav på ränta innefattas i beloppet och detta får alltså ej överskridas därför att även ränta är ogulden.

Förmånsrätten gäller endast i lös egen- dom som hör till den ifrågavarande närings- verksamheten. Vid bedömande huruvida det- ta är förhållandet bör tillämpas samma reg- ler som vid företagsinteckning.15 Den om- fattar t.ex. ej egendom som är avsedd för näringsidkarens privata bruk.

Enligt andra stycket av förevarande 7 5 skall de föreskrifter som i lagen om före- tagsinteckning reglerar vilka slag av lös egendom som omfattas av sådan inteckning ha motsvarande tillämpning i fråga om hy- resvärds eller jordägares förmånsrätt. För- månsrätten skall alltså gälla i sådan lös egendom som anges i 4 5 lagen om före- tagsinteckning. Vad som i 10—12 åå sagda lag föreskrivs angående företagsintecknings verkan vid överlåtelse torde däremot inte böra gälla. Dessa regler kan inte utan vidare tillämpas på hyres- eller arrendefordran och

12 Ang. uttrycket näringsidkare se SOU 1958: 10 s. 212 f, prop. 1960: 167 s. 39 och 48. 1966:23 s. 76 och 1967:83 s. 166 samt Nordström s. 15 f. 13 Se 2 & lagen om företagsinteckning och Nordström s. 19 ff. I SOU 1967:49 har framlagts förslag till lag om skyldighet att föra räkenskaper, som avses skola ersätta gällande bokföringslag av år 1929. 14 Ang. formen för hyresavtal se 3 kap. 2 & NJL samt för arrendeavtal av olika slag se 2 kap. 1 & (jordbruksarrendc), 70 & (lägen- hetsarrende), 71 5 (bostadsarrende) och 83 å (anläggningsarrende) NJL; jfr p. 5 i över- gångsbestämmelserna till lagändringen i SFS 1968: 342. Se även 2 & lagen om fiske- arrenden. 17 Jfr Nordström s. 40 ff.

skulle f.ö. knappast vara praktiskt motive- rade i fråga om sådana fordringar.

Den föreslagna förmånsrätten gäller när- mast före den förmånsrätt som följer med företagsinteckning. Det torde framdeles vid arbetet på ny utsökningsbalk böra övervä- gas, huruvida förmånsrätten bör vid utmät- ning för annans fordran behandlas på sam- ma sätt som förmånsrätt på grund av före- tagsinteckning (se nu 139 & UL).

I överensstämmelse med gällande ordning skall förmånsrätten vid sublokation kunna åberopas även av hyresgäst resp. arrendator mot underhyresgäst resp. underarrendator.

Förmånsrätten för jordägare skall enligt beredningens förslag omfatta arrende av ”jord”, dvs. arrenden som avses i 2 kap. NJL. Den föreslagna lydelsen är inte avsedd att inbegripa sådana speciella upplåtelser som av rätt att fiska eller jaga, oaktat så- dana upplåtelser brukar betecknas arrenden.

Enligt nuvarande 17 kap. 6 5 HB gäller jordägares förmånsrätt förutom vid arrende även vid andra former av nyttjanderätt, så- som nyttjanderätt enligt 1 kap. 7 & NJL (jfr 7 kap. 3 & JBförslaget), tomträtt och vatten- fallsrätt. Om förmånsrätt vid upplåtelse av tomträtt meddelas särskilda bestämmelser i 9 & FRO. Institutet vattenfallsrätt kan vän- tas bli utmönstrat i och med nya JBs ge- nomförande. Vid övriga former av nyttjan- derätt är det enligt beredningens mening in- te tillräckligt motiverat att ha kvar någon förmånsrätt för jordägaren.

I punkt 7 av övergångsbestämmelserna till FRO meddelas vissa föreskrifter med av— seende på förrnånsrätt i äldre avtalsförhål- landen.

Beredningen har inte funnit anledning att, såsom inom riksdagen ifrågasatts i en mo- tion år 1936,16 föreslå förmånsrätt för bo- stadsrättsförening gentemot bostadsrättsha— vare, även om det finns åtskilliga affärslä- genheter 0.1. som innehas med bostadsrätt.

Föreningen torde i allmänhet vara säker- ställd för sina fordringar mot bostadsrätts- havaren genom de regler som gäller för bo- stadsrättsupplåtelsen, se bl.a. 53 5 lagen den 25 april 1930 (nr 115) om bostadsrättsför- eningar. I fråga om bostadsförening eller bostadsaktiebolag” kan förmånsrätt mot lä- genhetshavare ej gärna tänkas för andra fall än då han ingått hyresavtal om lägen- heten. I sådant fall gäller vanliga regler om hyra.

2. Förmånsrätt på grund av företags- inteckning Företagsinteckning kan meddelas i närings- verksamhet till säkerhet för fordran hos nä- ringsidkare, som är bokföringsskyldig eller driver jordbruk eller skogsbruk. Inteckning- en gäller i närmare angiven lös egendom som hör till den intecknade verksamheten. De grundläggande bestämmelserna om den- na säkerhetsform finns i lagen om företags- inteckning.18 Till skillnad mot vad som var fallet med det tidigare institutet förlagsin- teckning gäller företagsinteckning inte bara i konkurs utan även vid utmätning (13 och 14 Gå i lagen, jfr 139 5 UL).19 Förmånsrätt gäller även för intecknad ränta på kapitalet, dock ej för längre tid än två år före den dag utmätning skedde eller konkursansökan gjordes (13 så första st.). Lagen innehåller också bestämmelser om det inbördes företrä- det mellan flera företagsinteckningar (19 å). Med företagsinteckning följer enligt 17 kap. 7 5 andra stycket HB förmånsrätt i den egendom vari inteckningen gäller. Beredningens förslag upptager i föreva- rande paragraf under punkt 2) i första styc- ket bestämmelse om förmånsrätt som följer

16 Se not 2 ovan. 17 Se 1 5 3 mom. lagen om bostadsrättsför— eningar och andra st. av övergångsbestäm- melserna till samma lag; jfr lLU 1936: 28 s. 7 f. 18 Allmänt betr. lagen om företagsinteckning se NJA II 1966 s. 104 ff, Nordströms kom- mentar till lagen, Hessler i SvJT 1968 s. 567 ff, Undén I s. 235 ff och Agell i Benc- kert-Hessler s. 57 ff. 19 Jfr bl.a. Nordström s. 80.

med företagsinteckning. Självfallet skall för- månsrätten avse den egendom vari inteck- ningen gäller. Beredningens förslag överens- stämmer i sak med vad som gäller enligt den nyligen genomförda lagstiftningen om företagsinteckning. Beträffande ränta kan, utöver vad som nyss sagts, hänvisas till vad beredningen uttalat under 2 & och rubriken ”Särskilda förmånsrätter” ovan. I 11 & fjärde stycket FRO ges en allmän erinran om att särskilda föreskrifter gäller angående det inbördes företrädet mellan flera fordringar med säkerhet på grund av samma slags in- teckning.

8 5.

Den nuvarande förmånsrättsordningen upptager tre klasser av särskilda förmåns- rätter i fast egendom.1 Först i turordningen kommer fordran på avgäld av fast egendom och liknande fordringar som nämns i 17 kap. 6 & HB. Till denna kategori hör även en rad fastighetsbelastningar som enligt and- ra författningar skall ha samma förmåns- rätt som avgäld av fast egendom. I tur där- efter kommer den förmånsrätt som genom särskilda bestämmelser tillerkänts Stock- holms stads brandförsäkringskontor för s.k. premielån.2 Den tredje klassen utgörs av förmånsrätt på grund av inteckning för fordran, inteckning för rätt till avkomst el. och utmätning för ointecknad fordran enligt 17 kap. 9 & HB. Härtill kommer förmåns- rätt enligt 11 kap. 2 5 JB för ogulden köpe- skilling innan fordringen blivit intecknad.

Förevarande 8 & i beredningens förslag ger förmånsrätt i fast egendom för 1) ford- ringar som enligt lag är förenade med rätt till betalning ur egendomen, dvs. fordringar av den typ som f.n. har förmånsrätt såsom för avgäld enligt 17 kap. 6 5 HB, och 2) fordringar som är förenade med panträtt på grund av inteckning. Till förstnämnda grupp hör enligt förslaget även förmånsrätten för Stockholms stads brandförsäkringskontor.3 Panträtten för ogulden köpeskilling och den inteckningsbara avkomsträtten avskaffas i JBförslaget. Den förmånsrätt som följer

med utmätning regleras under 10 å i bered- ningens förslag.

1 . Fordringar som enligt lag är förenade med rätt till betalning ur fast egendom

Gällande rätt m.m. Fast egendom kan vara belastad av vissa rät— tigheter vilka med en sammanfattande term brukar betecknas som reallaster.4 De inne- bär skyldighet för ägaren av den belastade fastigheten att till rättighetens innehavare fullgöra vissa fortlöpande eller periodiskt återkommande prestationer i pengar, varor eller tjänster. Reallasterna är i huvudsak av två slag. Det ena slaget gäller utan inskriv- ning. Det andra slaget kräver däremot in- skrivning enligt 1875 års inteckningsförord- ning för att förmånsrätt skall äga rum. Be- redningen behandlar de senare under rubri- ken ”Fordringar som är förenade med pant- rätt på grund av inteckning” nedan. De skall försvinna enligt JBförslaget, frånsett redan gjorda upplåtelser. Till den förra gruppen hör följande.

a) Sådana rättigheter som direkt nämns i 17 kap. 6 & första stycket första punkten HB, dvs. ”rätt till tionde, ränta eller annan sådan avgäld av fast egendom”. Dessa rät- tigheter, vilka innefattar olika pålagor av växlande natur, kan även betecknas som le- gala panträtter i fast egendom.5 Det före-

1 Se lagen 29/7 1966 (nr 453) om vad som är fast egendom. 2 Betr. denna förmånsrätts placering i turord- ningen se Nordling, Lagfarts- och inteck- ningslagarne 2 uppl. s. 335 not ], Almén s. 102, Trygger s. 405, Undén II 5. 364, Benc- kert-Hessler s. 39 och Svensk lagsamling, Exekutionsrätt s. 474 f. Jfr lagberedningen 1850, lagtexten s. 77. Se härom nedan s. 124 ff. ' Se Undén II 5. 256 och SOU 1960: 25 s. 231. Ang. beteckningen panträtt för reallaster se bl.a. Benckert-Hessler s. 30. Hassler s. 288 not 85, Lawski s. 31 och 442, Malmström s. 192, Undén 11 s. 259 ff, 263, 269, 273 och 363, NJA II 1921 s. 404 och 433 samt SOU 1960:25 s. 232 och 1960: 26 s. 146 f. I JB- förslaget avser beteckningen panträtt endast de fall då rättigheten upplåtits genom över- lämnande av pantbrev (inteckning); se 6 kap. 1 &, jfr 18 kap. 10 &. FfL (3 5 första st.) bygger på JBförslagets terminologi.

man;

skrivs uttryckligen, att de är förenade med förmånsrätt till betalning ur egendomen ”i vems hand den vara må”. De är sålunda skyddade utan inteckning och står utan vi- dare kvar vid frivillig överlåtelse eller exe- kutiv försäljning av den besvärade fastighe- ten. Förmånsrätten gäller endast belopp som inte förfallit till betalning tidigare än ett år före utmätning eller konkursansökan.6 Även belopp som förfaller först sedan utmätning eller konkursansökan skett omfattas av för- månsrätten. Vid exekutiv försäljning gäller detta enligt FfL (36 & första st.) endast i den mån beloppen förfallit till betalning se- nast på tillträdesdagen. För avgälder som förfaller därefter svarar fastigheten i köpa- rens hand'.7 Om fastigheten under konkurs säljs under hand, kan förmånsrätt göras gäl- lande för avgäld som förfaller medan fastig— heten hör till konkursboet.8 I 17 kap. 6 5 första stycket andra punkten HB föreskrivs även, att kronans fordran på skogsvårdsav- gift åtnjuter lika förmånsrätt som avgäld. Vidare innehåller sistnämnda punkt bestäm- melse om kommuns eller annan menighets förmånsrätt för fastighetsskatt.

Till ränta som avses i 17 kap. 65 första stycket första punkten HB har räknats fräl- seränta. Enligt den numera upphävda lagen av år 1895 angående vad till fast egendom är att hänföra ansågs frälseränta som fast egen- dom. Man skiljer mellan skattefrälseränta och frälseskatteränta. Den förra var av of- fentligrättslig natur och uppkom genom att kronan till någon enskild överlät sin rätt till grundskatterna från ett skattehemman. Fräl- seskatteränta åter hade privaträttslig karak- tär och tillkom vanligen genom att ägare av frälsehemman avhände sig äganderätten till hemmanet med förbehåll om rätt för sig och sina efterkommande att åtnjuta viss ränta av hemmanet.9 I slutet av 1800-talet inleddes lagstiftningsåtgärder för frälseräntornas av- veckling. I lagen den 12 april 1935 (nr 101) om inlösen av vissa frälseräntor föreskrevs, att skattefrälseränta skulle inlösas för stats- verkets räkning, om det före den 1 januari 1940 påkallades av statsverket eller ränte-

ägaren. Vidare stadgades i lagen samma dag (nr 102) om upphörande av vissa frälserän- tor, att skattefrälseränta, beträffande vilken inte före den 1 januari 1940 framställts be- gäran om inlösen, skulle upphöra fr.o.m. nämnda dag. Frälseskatteräntorna har av- lösts genom liknande lagstiftning åren 1912 (SFS nr 277 och 278) och 1937 (SFS nr 345 och 346). Lagstiftningen innebar bl.a., att så- dana räntor, vilkas avlösning ej påkallats före den 1 januari 1942, skulle upphöra.

Frälseränta har inte upptagits i 1966 års lag om vad som är fast egendom eller i dess övergångsbestämmelser. I lagrådsremissen konstaterade chefen för justitiedepartemen- tet, att institutet frälseränta avvecklats.10 Lagstiftningen om fast egendom förutsätter alltså, att frälseräntorna numera har upp- hört.11

Även i övrigt har de viktigare reallaster som ursprungligen avsågs med första stycket första punkten i 17 kap. 6 & HB, t.ex. olika former av tionde, upphört.12 Fortfarande förekommer enstaka äldre reallaster av mindre betydelse. Som reallast enligt nämn-

G Även själva rätten till betalning ur fastig- heten torde bli preskriberad efter ett år, jfr Undén 11 s. 269 f. 7 Här är fråga endast om fastighetens ansvar. Ett särskilt spörsmål är i vilken utsträckning ägaren svarar personligen, dvs. med hela sin förmögenhet, för fullgörandet av de perio- diska prestationerna. Se härom Undén II 5. 268 f (även samme förf. i SvJT 1931 s. ll9f) och Rodhe, Obligationsrätt & 55 vid not 21; jfr även Benckert-Hessler s. 31. 8 Jfr Gedda s. 98. 9 Jfr SOU 1960: 26 s. 34. 10 Prop. 1966: 24 s. 105. Jfr även prop. 1968: 89 s. 53, SOU 1960: 26 s. 35, Almquist, Svensk rättshistoria I (kompendium år 1958) s. 344, Benckert-Hessler s. 30 och Undén II 5. 261. 11 Från kammarkollegiet har under hand upp- lysts, att det vid 1968 års utgång fanns kvar fem ärenden om avlösningsbara frälseräntor. Ingen av dem hade utgått på många år. Tre av dem var lagfarna men ingen intecknad. Se även kollegiets yttrande i SOU 1963: 55 s. 225 f. 12 Jfr Undén II 5. 257 och 261 ff samt Benc- kert-Hessler s. 30. Bl.a. indrogs prästerska- pets tionde till statsverket och avskrevs ge- nom en lag i ämnet 9/12 1910 (nr 141 s. 25); jfr lag 23/11 1934 (nr 545). Se även prop. 1937: 234—236 och 1938: 29.

da lagrum uppfattas bl.a. tomtöresavgift för besittningsrätt till s.k. ofri tomt i stad. Rät— ten till tomtören har ansetts snarare ha ka— raktären av en grundskatt än en privaträtts- lig sakrätt.13 Vidare kan nämnas avgäld från avsöndrad lägenhet. Enligt äldre lag- stiftning om jordavsöndring skulle den av- söndrade lägenheten belastas med viss av- gäld till stamhemmanet. Avgälden, som fast- ställdes av länsstyrelsen, skulle minst mot- svara avsöndringens andel i hemmanets skatter och besvär. Parterna kunde komma överens om högre avgäld än som motsvara- de lägenhetens del i hemmanets pålagor. Rätten till avgäld var en orubblig sakrätt, och förfallet belopp åtnjöt förmånsrätt en— ligt 17 kap. 6 & HB. Föreskriften om fast- ställande av avgäld vid jordavsöndring upp- hävdes genom 1896 års lag om hemmans- klyvning, ägostyckning och jordavsöndring. De dessförinnan uppkomna avgäldsrätterna avvecklades i princip genom särskilda lagar den 25 maj 1905 (nr 31 s. 1) rörande avgäld från avsöndrad lägenhet och den 19 april 1907 (nr 15 s. 1) angående avlösning av av- gäld från avsöndrad lägenhet. Avvecklingen innebar, att avgäld inte skulle utgå efter år 1906. Sådana avgäldsbelopp, som ansågs ha överskjutit lägenhetens andel i hemmanets skatter och därför utgjort en privaträttslig avgift till hemmansägaren, skulle likväl allt- jämt utgå efter beslut av länsstyrelsen. I sistnämnda fall är den kvarstående rätten till avgäld förenad med förmånsrätt enligt 17 kap. 6 & HB.14

Det har ifrågasatts, att avgäld för uttag- ningskostnad enligt 9 kap. 23 å andra styc- ket (jfr 46 5 3 mom. andra st.) vattenlagen skulle vara sådan avgäld av fast egendom som avses i 17 kap. 6 & HB och alltså även vara förenad med förmånsrätt. Så torde dock inte vara fallet.15 Vattenlagen innehål- ler ej någon bestämmelse om att nämnda avgäld skall åtnjuta förmånsrätt, ehuru före- skrifter om förmånsrätt enligt 17 kap.6 & HB meddelats för andra fall (se 9 kap. 445 och 46 5 7 mom. vattenlagen). Att förmånsrätt skulle föreligga i fråga om avgäld för ut-

tagningskostnad har inte heller stöd av för- arbetena till vattenlagens bestämmelser i ämnet.

Det kan här framhållas, att ersättning som skall utgå enligt lantmäteritaxan inte torde vara förenad med förmånsrätt enligt 17 kap. 6 & HB.16

I åtskilliga författningar från senare tid har föreskrivits, att förmånsrätt skall åtnju- tas som för avgäld av fast egendom enligt 17 kap. 6 & HB.”

b) Här kan till en början nämnas vatten- lagen. 9 kap. innehåller bestämmelser om rätt till ersättning i form av elektrisk kraft eller annat på grund av att vattenkraft ta— gits i anspråk och i form av vattenleveran- ser för förlorad vattentäkt m.m. Rättighe- terna gäller utan inteckning i den besvärade fastigheten i vems hand den än kommer (16 5 och 46 ä 1 mom.; jfr 17 å och 46 5 2 mom.). Brister ersättningsgivaren i fullgö- randet av sin leveransskyldighet, är ersätt- ningstagaren under vissa förutsättningar be- rättigad till skadestånd (37 å och 46 5 5 mom.). Enligt uttryckliga bestämmelser i 44 5 och 46 ä 7 mom. åtnjuter ersättnings- tagaren för sådant skadestånd — med viss beloppsbegränsning när det gäller kraftöver- föring — samma förmånsrätt i den besvä- rade fastigheten som gäller för avgäld av

13 Se Undén II 5. 262 och Almén s. 102. Jfr prop. 1966:24 s. 105. Den ”tomtöresavgift” som förbehölls i rättsfallet NJA 1895 s. 568 hade en annan karaktär. 14 Se Undén II 5. 262 f (med not 59), Benckert- Hessler s. 30 och Henkow-von Schultz, Av- styckning och sammanläggning beträffande fastigheter å landets. 218. Jfr även 8 & and- ra st. lagen 18/6 1926 (nr 336) om samman- läggning av fastigheter å landet. - Jfr Benckert-Hessler s. 30 (även kompendiet av år 1964 s. 25) och Undén II 5. 265. Se också SOU 1960: 25 s. 232. 16 Se bl.a. betr. förskott 4 & i 1960 års lant- mäteritaxa (omtryckt i SFS 1966: 507), NJA 1888 s. 236 samt Trygger s. 404. Jfr emel- lertid Lawski s. 442. 17 Jfr Benckert-Hessler s. 31 ff, Gedda s. 98 ff, Lawski s. 438 ff, Undén II 8. 263 ff och 363 f samt SOU 1960: 25 s. 232 och 1960: 26 s. 151. ... .1

Beträffande avgäld för uttagningskostnad i vissa fall se ovan under a).

e) Avgift som på grund av lönereglering bör utgå till prästerskapet för fastighet på landet eller för sådan stadsfastighet, varav eljest skolat utgå tionde, skall enligt lagen den 22 maj 1891 (nr 20 s. 3), innefattande tillägg till 17 kap. 6 & handelsbalken vara förenad med samma förmånsrätt som i nämnda paragraf stadgas för ”avrad, tion- de och annan avgäld av fast egendom”. Ge- nom denna lag utsträcktes prästerskapets förmånsrätt för tionde till alla de för fastig- het utgående avgifter till prästerskapet vilka kunde innefatta äldre tionde eller annan lik- nande avgäld. Förmånsrätten skulle sålunda omfatta även ersättning för avgift av annat slag än tionde.19

d) Enligt lagen den 8 november 1912 (nr 277) om avlösning av vissa frälseräntor kun- de frälseskatteränta avlösas mot ersättning i pengar till räntans ägare, om detta före den 1 januari 1942 påkallades av kronan, ränte- ägaren eller den besvärade fastighetens äga— re. Viss del av ersättningen, i princip en fjärdedel, skulle statsverket betala. Återsto- den skulle erläggas av fastighetens ägare men förskotteras av statsmedel. Som avbe- talning och ränta på vad statsverket för- skotterat skulle fastighetsägaren årligen er— lägga visst belopp. Detta skulle betalas så, att statsverket 40 år från förskottets utgi- vande fått tillbaka vad som förskotterats (2 &; jfr 16 5 enligt vilken fastighetsägaren är berättigad att när som helst efter viss uppsägningstid betala in hela det återståen- de beloppet). För dessa annuiteter äger stats- verket i den fastighet, från vilken frälserän- tan utgått, förmånsrätt som för avgäld av fast egendom enligt 17 kap. 6 & HB. Här- om föreskrivs i 13 5 av lagen. Enligt denna paragrafs ursprungliga lydelse uppkom för- månsrätten vid tidpunkten för anteckning i jordeboken angående förskottet. Genom lag- ändring år 1929 hävdes detta samband och förmånsrätten blev i stället knuten till tiden för beslut i ärendet. Enligt uppgift var stats-

verkets inkomster av annuiteterna under budgetåret 1967/68 ca 33 000 kr.20

e) Liknande bestämmelser om avveckling av reallaster meddelas i lagen den 6 maj 1938 (nr 159) om avlösning av avgälder från de till skatte försålda s.k. halländska kyrko- hemmanen. Där föreskrivs att landgille21 och ränta i följd av skatteköp, vilka åvilar hemman som blivit löst till skatte enligt 1863 års kungörelse ang. försäljning till skatte av de s.k. halländska kyrkohemma- nen, skall avlösas mot ersättning i pengar när det påkallas av kronan. Ersättningen skall förskotteras av statsmedel. Som betal- ning på förskotterad ersättning skall fastig- hetens ägare erlägga lika annuiteter, vilka bestämts så att statsverket blir helt gottgjort 22 år efter att förskottet utgivits (2 &, jfr 9 & ang. inbetalning tidigare). För de årliga av- betalningsbeloppen har statsverket enligt 6 & samma förmånsrätt i fastigheten, från vilken avgälden utgått, som för avgäld av fast egen— dom varom sägs i 17 kap. 6 & HB. Det kan nämnas, att avbetalning under år 1968 sked- de för 15 fastigheter med ca 4.200 kr. Ett av förskotten skall slutbetalas först år 1977.22

f) Lagen den 18 juni 1926 (nr 335) om så- kerhet för utbekommande av vissa ersätt- ningar i anledning av laga skifte eller annan

18 Jfr NJA II 1919 s. 316 foch 1940 s. 84. I SOU 1960: 25 (s. 232) påpekar dåvarande lagberedning, att enligt vattenlagen kan i andra fall med viss fastighet förenas en prestationsskyldighct, som oberoende av in- skrivning åvilar dess ägare utan att likväl rättighetsinnehavaren åtnjuter någon för- månsrätt för förfallna bidrag. Som exempel anges delägares bidragsskyldighet till vissa företag såsom vattenreglering, torrläggning av mark och avledande av kloakvatten. 19 Se NJA II 1890 nr 6 s. 42 ff och 1891 nr 2 s. 40 ff samt Gedda s. 98. 20 Jfr prop. 1968:89 s. 34. Betr. slopande av anteckning i fastighetsbok m.m. se angivna prop s. 34, 53 f och 64, jfr SFS 1968:282. 21 Landgille har sin uppkomst i landboförhål- landet och motsvarade från början den år- liga avgift som brukare av annans jord ha- de att erlägga till jordens ägare; jfr prop. 1938: 29 s. 7. Jfr prop. 1968z89 s. 34. Ang. utmönstring av regler om anteckning i fastighetsbok m.m. se nämnda prop s. 34, 53 f och 64, jfr SFS 1968: 283.

iorddelningsförrättning innehåller stadgande om förmånsrätt för de fall då det vid för- rättning av angivet slag bestämts, att utflytt- nings-, odlings- eller hävdeersättning eller ersättning för minskad avkastning eller er- sättning enligt 14 kap. 8 & eller annan be- stämmelse i 1926 års jorddelningslag skall av en i förrättningen deltagande jordägare betalas till annan delägare. Denne delägare har för fordran, som ej stått inne mer än ett år efter förfallodagen, rätt till betalning ur jorden med samma förmånsrätt som enligt 17 kap. 6 & HB tillkommer enskild ränte- ägare för avgäld av fast egendom. Uttryck- ligen föreskrivs, att betalnings- och för- månsrätten gäller även om jorden kommit i annans hand. Om anteckning i fastighetsbok av ersättning, som vid jorddelningsförrätt- ning bestämts skola utgå från ägolott, före- skrivs i 21 kap. 46 & jorddelningslagen.

g) Hänvisning till 17 kap. 6 & HB före- kommer också i Iagen den 14 juni 1929 (nr 164) om kronans förmånsrätt för avdik- ningslån.23 Sedan beslut meddelats om ord- ningen för återbetalning av lån från statens avdikningslånefond (avdikningslån) och om eventuell fördelning av lånet mellan flera fastigheter, har kronan enligt 2 & för årliga avbetalnings- och räntebelopp lika rätt i den berörda fastigheten som för avgäld av fast egendom enligt 17 kap. 6 & HB.

Avdikningslån motsvarades tidigare av odlingslån. Före den 1 juli 1929, då nyss- nämnda lag om förmånsrätt för avdiknings— lån trädde i kraft, hade kronan förmånsrätt för odlingslån, dock först sedan lånet an- tecknats i jordeboken. Genom 1929 års lag slopades förmånsrättens anknytning till an- teckning i jordeboken. Avgörande för för- månsrättens uppkomst blev i stället beslutet om lånets återbetalning och fördelning.

Närmare bestämmelser om avdikningslån fanns i kungörelsen den 30 juni 1939 (nr 432) angående villkoren för lån från statens avdikningslånefond. Enligt 15 å i dess sista lydelse (SFS 1955: 220) skulle lånet fr.o.m. det sjätte året efter första lyftningsdagen be- talas tillbaka med lika annuiteter under en

tid av 24 år. Jordägaren hade dock rätt att betala sin skuld tidigare. Nämnda kungörelse upphävdes genom en kungörelse av år 1959 (nr 246). Därefter beviljas inga nya avdik- ningslån. Från lantbruksstyrelsen har upp- lysts, att utestående fordringar på äldre av- dikningslån sammanlagt uppgick till 43 mil- joner kr per den 1 juli 1968 och att de för återbetalning ansvariga fastigheterna för år 1968 debiterats annuiteter om tillhopa 4,2 miljoner kr. Avdikningslånen beräknas för- svinna helt under 1990-talet.24

h) I 16 5 1933 års lag om ägofred ges be- stämmelser angående ersättning vid betes- reglering för upplåtelse av betesmark samt för skada och intrång, som föranleds av vis— sa arbeten. Om i samband med betesregle- ring bestämts att ersättning enligt angivna lagrum årligen skall betalas av fastighets- ägare, har den ersättningsberättigade för sin fordran samma förmånsrätt i fastigheten som enligt 17 kap. 6 & HB tillkommer en- skild ränteägare för avgäld av fast egendom. Bestämmelse härom finns i lagen den 2 juni 1933 (nr 270) om säkerhet för utbekomman— de av viss ersättning enligt lagen om ägo- fred. Där föreskrivs vidare uttryckligen, att fordringen ej får ha stått inne mer än ett år från förfallodagen och att förmånsrätten skall gälla, även om fastigheten kommit i annans hand.

i) Lagen den 3 september 1939 (nr 609) om förmånsrätt för vissa fordringar enligt lagen om enskilda vägar föreskriver, att den förmånsrätt som enskild ränteägare har en— ligt 17 kap. 6 & HB för avgäld av fast egen- dom också tillkommer vägsamfällighet eller vägförening, som bildats enligt 2 eller 3 kap. i 1939 års lag om enskilda vägar. Förmåns- rätten avser oguldet, i laga ordning på fast egendom uttaxerat bidrag till samfällighe- tens eller föreningens utgifter. Den gäller dock inte, om betalningsskyldigheten enligt

3 Jfr NJA II 1929 s. 405 ff, Gedda s. 98 ff, Lawski s. 438 och Undén II 5. 263 f. 24 Jfr prop. 1968: 89 s. 33 f. Rörande upphä- vande av bestämmelser om anteckning i fas- tighetsbok m.m. se samma prop. s. 33 f, 53 f och 63, jfr SFS 1968: 281.

5 5 tredje stycket lagen om enskilda vägar åvilar annan än fastighetens ägare-95 eller om beloppet stått oguldet mer än ett år efter förfallodagen.

k) Även lagen den 21 maj 1965 (nr 194) angående säkerhet får ersättning enligt Ia- gen om sammanföring av samfälld vägmark och av järnvägsmark med angränsande fas- tighet m.m. anknyter till 17 kap. 6 & HB. Har vid förrättning enligt nämnda samman- föringslag bestämts, att ägare av fastighet med vilken mark sammanförts skall utge er- sättning för marken, och har den ersätt- ningsberättigades fordran ej stått inne läng- re än ett år efter förfallodagen, äger denne med samma förmånsrätt som enligt nämn- da paragraf tillkommer enskild ränteägare för avgäld av fast egendom få betalt ur fas- tigheten även om den kommit i annans hand. Själva rätten till ersättning regleras i 10 och 23 åå i sammanföringslagen.

1) I 46 & allmänna förfogandelagen den 26 maj 1954 (nr 279) ges bestämmelser för det fallet att fastighet, vars jord befunnits uppenbarligen vanhävdad, med stöd av för- fogandelagen upplåtits till kronan för jord- bruksdrift. Om fastigheten finnes vara i bättre skick vid avträdet än vid tillträdet, äger kronan rätt till betalning ur fastigheten för det belopp vartill den genom förbätt— ringen uppkomna värdestegringen uppskat- tas vid avträdessyn. Endast nödig förbätt- ring är dock ersättningsgill. Beloppet utgår med samma förmånsrätt som avgäld av fast egendom enligt 17 kap. 6 5 HB, om det inte stått inne längre än ett år efter förfalloda- gen. När det anses lämpligt, kan beloppet fördelas på flera förfallodagar. Om fastig- hetens ianspråktagande och avträdessynen skall göras anteckningar i fastighetsboken.26 Det kan tilläggas, att fastighet ibland kan ställas till förfogande även åt annan än kro— nan och att i så fall lagens föreskrifter om kronan skall i tillämpliga delar gälla be- träffande den som satts i kronans ställe.

m) Den senast tillkomna lagen där för- månsrätt som för avgäld av fast egendom föreskrivits är lagen den 16 december 1966

(nr 701) om förmånsrätt för fordringar en- ligt lagen om vissa gemensamhetsanlägg— ningar.27 I 1 & stadgas, att om ägare till fas- tighet påförts bidrag till samfällighet enligt 25 eller 26 å i 1966 års lag om vissa gemen— samhetsanläggningar, samfälligheten äger ef- ter lagakraftvunnet anläggningsbeslut ur fas- tigheten ”i vems hand den än är” få betalt för bidraget med samma förmånsrätt som enligt 17 kap. 6 & HB tillkommer enskild ränteägare för avgäld av fast egendom. Den tidsbegränsning av ett år efter förfallodagen som gäller i andra liknande fall föreskrivs inte här. Förmånsrätten är i stället begränsad på det sättet, att bidraget skall ha fallit in— om det belopp och förmånsrätten ha gjorts gällande inom den tid som fastställts i an- läggningsbeslutet. Det åligger sålunda för- rättningsmannen att fastställa det belopp för vilket förmånsrätt skall få njutas och den tid varunder det får ske, se 7 5 lagen om vissa gemensamhetsanläggningar. Belop- pet får ej överstiga den ökning av fastighe- tens värde som anslutningen till anläggning- en beräknas medföra, ej heller vad som be- löper på fastigheten av den beräknade kost- naden för anläggningen. Tiden får ej över- skrida den tid som anläggningen med sed- vanligt underhåll kan antagas bevara sitt värde väsentligen oförminskat. Har ägare av fastighet påförts flera bidrag och överstiger dessa sammanlagt nämnda maximibelopp,

-)

& Enligt nämnda 5 & tredje st. skall i fastig— hetsägares ställe den svara som innehar fas- tighet på sådana villkor att han, om fastig- hetsskatt skall utgå för fastigheten, enligt kommunalskattelagen är skyldig att erlägga dylik skatt (jfr NJA II 1940 s. 362). Fastig— hetsskatten har numera upphört som själv- ständig skatteform. Den angivna regeln tor- de dock alltjämt få tillämpas i den mån det låter sig göra med tillämpning av den skatte- lag som gällde närmast innan fastighetsskat- tcn avskaffades. "35 Jfr kungörelsen 15/5 1942 (nr 253) om in- skrivningsåtgärder med anledning av upp- låtelse av vanhävdad jordbruksfastighet järn- likt allmänna förfogandelagen. 27 Ang. lagstiftningen om gemensamhetsanlägg-

ningar se NJA II 1966 s. 196 ff (särskilt 322 ff), Svensk lantmäteritidskrift 1967 nr 2—3 (särskilt s. 157 ff) och Svensk sparbankstid— skrift 1967 s. 102 ff.

har bidrag som påförts tidigare företräde framför det som tillkommit senare.

Lagen om förmånsrätt för fordringar en- ligt lagen om vissa gemensamhetsanlägg- ningar innehåller vidare bestämmelser bl.a. om den ställning i förmånsrättshänseende som tillkommer samfällighets borgenär, om minskning av förmånsberättigat belopp och om vissa anteckningar i fastighetsboken (2 och 3 så).” Lagens föreskrifter om fastig- het har motsvarande tillämpning på inskri- ven tomträtt och på sådan rätt till ofri tomt i stad som utgör fast egendom. Såvitt angår tomträtt gäller dock förmånsrätten efter jordägarens förmånsrätt för avgäld (4 5).

Under riksdagsbehandlingen av förslaget till lagstiftning angående gemensamhetsan- läggningar framhöll tredje lagutskottet, att det sätt på vilket vissa problem lösts i för- slaget till den särskilda förmånsrättslagen utsatts för stark kritik av lagrådet och lag- beredningen. Inte heller utskottet ansåg sig ha blivit övertygat om att lagen fått den lämpligaste utformningen. Med hänsyn här- till borde enligt utskottet utvecklingen på området följas med uppmärksamhet och vid behov leda till att lagen revideras.29

I anslutning till redogörelsen under b)— m) i det föregående bör påpekas, att det i vissa av författningarna talas om förmåns- rätt som enligt 17 kap. 6 & HB tillkommer ”enskild ränteägare” för avgäld av fast egen- dom (t.ex. i 1 5 1966 års lag om förmånsrätt för fordringar enligt lagen om vissa gemen- samhetsanläggningar). Enligt 17 kap. 6 & HB jfrd med 17 kap. 3 & JB åtnjöts tidigare för- månsrätt för avgäld av fast egendom för det löpande året. Om fordringsägaren visade att han inte kunnat få ut sin fordran, hade han förmånsrätt för tre års innestående av- gäld. Skattejord var alltid underpant för tre års ränta. Om både kronans och jordägarens räntor var oguldna, skulle kronan ha före- träde. Genom lagändring den 14 juni 1907 (SFS nr 36 s. 36) begränsades förmånsrätten för avgäld av fast egendom till att avse fordran, som inte stått inne mer än ett år

efter förfallodagen. Vidare uteslöts bestäm— melsen om kronans företräde. I förarbetena till lagändringen anfördes, att det företräde som vid konkurrens mellan kronan och en— skild räntetagare tillerkänts kronan borde upphävas. Denna kronans företrädesrätt an- sågs f.ö. ha förlorat sin egentliga betydelse. Enligt särskild övergångsbestämmelse skul- le någon inskränkning likväl inte ske i den förmånsrätt som med stöd av äldre lag kun— de tillkomma fordran, som uppstått före ut— gången av december 1907.30 Denna över- gångsbestämmelse torde numera inte ha nå- gon betydelse.

På vissa håll i lagstiftningen finns be- stämmelser om fördelningen av ansvaret för ej inteckningsbara reallaster, när den besvä- rade fastigheten delas. En sådan bestämmel- se är 19 kap. 24 & lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord å landet. Para- grafen behandlar det fallet att fastighet, var- ifrån avstyckning ägt rum, häftar för ”tion- de, ränta eller annan sådan anäld” eller jämförliga anspråk, som åtnjuter säkerhet på annan grund än inteckning eller 11 kap. 2 & JB. Nämnda stadgande torde omfatta bl.a. de belastningar i fast egendom som är förenade med förmånsrätt enligt 17 kap. 6 & HB. Principen för ansvarigheten är, att det avstyckade området svarar subsidiärt en- ligt reglerna för avsöndrad lägenhets ansva- righet för intecknad skuld, om dess ägovidd ensam eller tillsammans med vad som redan avsöndrats eller avstyckats från fastigheten utgör mer än en femtedel av fastighetens ägovidd. Avstyckat område, som med hän- syn till ägovidden inte träffas av bestäm- melsen, torde Vara befriat från ansvar för

28 Att själva anläggningsbeslutet skall anteck- nas i fastighetsboken, se 38 & lagen om Vissa gemensamhetsanläggningar.

29 3LU 1966: 57 s. 93 f.

30 Se lagberedningens förslag till jordabalk (1905) s. 300 f. Jfr lagkommittén 1826 mo- tiven s. 228 och lagberedningen 1850 moti- ven s. 87 ff, NJA II 1929 s. 418, Ekeberg, Om frälseränta s. 7, 67 och 83 f, Gedda s. 101, Lawski s. 438 och 442 samt Undén II 5. 264 (not 61).

ifrågavarande belastningar. En liknande fö- reskrift finns i 5 kap. 16 & lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om fastighetsbildning i stad. Enligt sistnämnda lagrum blir det avstycka- de områdets ansvar subsidiärt, när området får annan ägare än ägaren av stamfastighe- ten. Dessförinnan är ansvaret primärt.31 Den 19 april 1968 har till lagrådet remit- terats förslag till ny fastighetsbildningslag (FBL). Däri har inte upptagits någon mot- svarighet till 19 kap. 24 å i jorddelningsla— gen eller 5 kap. 16 å i 1917 års fastighets- bildningslag. Fastighetsbildningskommittén, vars förslag i SOU 1963: 68 ligger till grund för nämnda lagrådsremiss, ansåg att frå- gan om avstyckad lägenhets ansvar för här avsedda belastningar inte borde regleras i lagstiftningen om fastighetsbildning. Kom- mittén tillade, att det måhända kunde vara lämpligt att en föreskrift i ämnet togs upp bland övergångsbestämmelserna till FBL.32 I likhet med kommittén ansåg chefen för justitiedepartementet, att någon motsvarig- het till angivna paragrafer i gällande lag in- te bör upptagas i FBL. Var föreskrifter i ämnet lämpligen bör införas får enligt de- partementschefen övervägas närmare i an- nat sammanhang.33 Han avser att senare lägga fram förslag i fråga om övergångsbe- stämmelser och följdlagstiftning i övrigt.34

Bestämmelser om gravationer som på an— nan grund än inteckning belastar fastighet finns också i lagstiftningen om sammanlägg- ning av fastigheter. I 8 5 första och andra styckena 1926 års lag om sammanläggning av fastigheter å landet35 behandlas den in- verkan vissa sådana belastningar har på möj- ligheterna till sammanläggning. Bestämmel- serna avser att skydda inteckningshavare och likställda, vilka genom sammanläggningen kan tänkas få sin rätt försämrad på grund av att annan sammanläggningsfastighet be- sväras av ointecknade gravationer. Vidare ges i 17 å föreskrifter om verkningarna av sammanläggning i fall, då någon av fastig- heterna häftar för ”tiond'e, ränta eller annan sådan avgäld” eller liknande belopp, för vil-

ket säkerhet åtnjuts på annan grund än in— teckning. Regeln är, att hela den nybildade fastigheten skall svara för sådana belast— ningar. Liknande föreskrifter finns i 4 kap. 3 & (jfr 2 och 3 a åå) resp. 3 kap. 5 & i 1917 års fastighetsbildningslag.36

I det till lagrådet remitterade förslaget till FBL har angivna bestämmelser om sam— manläggning i enlighet med vad fastighets- bildningskommittén föreslagit ersatts av fö— reskrifter i 12 kap. I 6 & av detta kapi- tel regleras förutsättningarna för samman- läggning, om någon av fastigheterna enligt anteckning i fastighetsboken svarar för ford- ran som har bättre förmånsrätt än inteck- ning och någon av övriga fastigheter svarar för panträtt eller annan rättighet, som är in- skriven. Kommittén framhöll, att det ut- märkande för de fordringsrätter som angavs i 8 5 första och andra styckena av samman- läggningslagen i dåvarande lydelse var att de åtnjöt förmånsrätt enligt 17 kap. 6 & HB eller däremot svarande lagrum och att de alltså gällde framför inteckningar. Det fanns även andra fordringsrätter än de särskilt uppräknade som hade motsvarande för- månsrätt men till dem skulle f.n. ingen hän- syn tas vid bedömningen, huruvida förut- sättningar för sammanläggning var för han- den. Kommittén anmärkte vidare, att vissa av de angivna gravationerna kunde förutsät— tas numera ha upphört och att flertalet av belastningarna avsåg obetydliga belopp. En- ligt kommittén borde man genom en ut- trycklig lagregel fastställa, att endast sådana gravationer av hithörande slag som blivit antecknade i fastighetsboken skulle beaktas

31 Se Undén II 5. 273 f och SOU 1960: 26 s. 146 f. Jfr även 18 5 lagen 25/4 1930 (nr 99) om delning av fastighet vid ändring i rikets indelning m.m. Uttryckliga lagbestämmelser saknas om ansvarsfördelningen efter fastig— hetsdelning genom laga skifte. Ang. enskil- da vägar se 67—69 åå i 1939 års lag därom. 32 SOU 1963:68 s. 539. 33 Se lagrådsremissen betr. FBL s. 653. 34 Se nämnda lagrådsremiss s. 2. 35 Senaste lydelse av nämnda 8 5 se SFS 1968: 698, jfr SFS 1968:284 och prop. 1968189. 35 Senaste lydelse av 4 kap. 3 5 se SFS 1968: 285, jfr prop. 1968: 89.

vid sammanläggning. Därigenom vann man bl.a., att just de mera betydande gravatio- nerna kom att påverka sammanläggnings- möjligheterna.” I 12 kap. 7 5 i det remitte- rade förslaget till FBL meddelas vissa be- stämmelser om verkningarna av samman— läggning. Bl.a. behandlas i andra stycket det fallet att någon av fastigheterna svarar för ”fordran som utgår med förmånsrätt enligt 17 kap. 6 & handelsbalken”.38 Ansvaret för sådan fordran omfattar efter sammanlägg- ningen hela den nybildade fastigheten.

Beredningen Förevarande 8 & upptager under 1) bestäm- melser om särskild förmånsrätt som enligt lag skall utan inteckning gälla i fast egen- dom.

Bland de fordringar som nu är utrustade med förmånsrätt enligt 17 kap. 6 & HB torde en särställning intagas av dem som har sam- band med vissa gemensamhetsanläggningar, se under m) ovan. De kan röra mycket stora belopp. Förmånsrätten är också annorlunda konstruerad än andra förmånsrätter som an- knyter till vad som i 17 kap. 6 & HB sägs om avgäld av fast egendom. Bl.a. stadgas en belopps- och tidsbegränsning som är ensam i sitt slag. Även i andra hänseenden gäller speciella regler som finns upptagna i 1966 års lag om förmånsrätt för fordringar enligt lagen om Vissa gemensamhetsanläggningar. Att det ej kan bli tal om att nu avskaffa denna förmånsrätt är uppenbart. Som fram- gått av den tidigare redogörelsen är utform- ningen av reglerna något diskutabel. Bered— ningen anser sig emellertid inte ha anledning att ta upp frågan om en översyn av bestäm- melserna. Beredningen nämner uttryckligen hithörande viktiga och särpräglade ford- ringar under 1) i förevarande 8 5. De når— mare föreskrifterna om förmånsrätten i 1966 års förmånsrättslag behålls i sak oför- ändrade. Vissa redaktionella jämkningar be— höver emellertid göras i nämnda lag.

De fordringar som nu direkt anges i förs- ta stycket första punkten i 17 kap. 6 & HB — se under &) här ovan -— saknar numera

större ekonomisk betydelse. Beredningen an- ser sig dock inte kunna föreslå, att förmåns- rätt som enligt lagrummet tillkommer en- skild avskaffas, och upptager därför under 2 i övergångsbestämmelserna ett stadgande om att sådan förmånsrätt skall vara kvar. I den mån tomtören fortfarande utgår till det allmänna torde förmånsrätten kunna undvaras. Även förmånsrätt för annan av- gäld som möjligen alltjämt utgår till det all- männa med förmånsrätt enligt 17 kap. 6 & första stycket första punkten HB torde böra avskaffas.

I första stycket andra punkten i 17 kap. 6 & HB föreskrivs, att samma företräde till betalning som följer med avgäld av fast egendom också tillkommer kronan för skogsvårdsavgift samt kommun eller annan menighet för fastighetsskatt, vilken skall utgå för fast egendom och utges av den som innehaft egendomen med äganderätt eller fideikommissrätt eller eljest på grund av testamente. Genom ändringar i kommunal- skattelagen år 1953 utmönstrades fastighets- skatten som en särskild skatteform. För- månsrätt för fastighetsskatt är därför ej längre aktuell.39 Skogsvårdsavgift utgår där- emot alltjämt enligt förordningen den 28 ju- ni 1946 (nr 324) om skogsvårdsavgift. Enligt den ursprungliga lydelsen skulle sådan av- gift i princip erläggas för jordbruksfastighet, som vid fastighetstaxering åsatts särskilda värden för skogsmark och växande skog. Avgiften skulle betalas av den som enligt kommunalskattelagen var skyldig att erlägga fastighetsskatt för fastigheten. Influtna av- gifter tillföll staten. Som motivering till att fordran på skogsvårdsavgift borde vara för- enad med förmånsrätt enligt 17 kap. 6 €) HB åberopade chefen för justitiedepartementet, att avgiften sådan den utformats enligt

37 Se SOU 1963: 68 s. 620 f, jfr lagrådsremissen s. 741 f. 38 Lagtexten i förslaget synes ofullständig, jfr lagrådsremissen s. 745: ”fordringar som en- ligt 17 kap. 6 & handelsbalken eller annars oberoende av inskrivning besvärar fastig- het”. 39 Se SFS 1953: 400, jfr SOU 1960: 26 s. 146.

nämnda förordning borde anses som en fastighetsskatt vilken tillföll kronan. För- månsrätten tidsbegränsades på samma sätt som förmånsrätten för andra slag av fastig- hetsskatter.40 I samband med 1953 års änd- ringar i kommunalskattelagen ändrades även förordningen om skogsvårdsavgift. Bl.a. fö- reskrevs, att skogsvårdsavgift skulle erläg- gas av den för vilken vid taxering till kom- munal inkomstskatt såsom skattepliktig in- komst upptagits garantibelopp för jord- bruksfastighet som vid fastighetstaxering åsatts särskilda värden för skogsmark och växande skog.41

Eftersom förmånsrätten för skogsvårds- avgift motiverats med att sådan avgift kun- de anses som en fastighetsskatt och egentlig fastighetsskatt inte längre förekommer synes naturligt, att förmånsrätten för skogsvårds- avgifter upphävs. Statens inkomster av så- dana avgifter har på senare tid uppgått till omkring 10 miljoner kr om året?:2 Det är tydligt, att förmånsrätten har ringa betydel— se för det allmänna som kan räkna med att avgifterna i allmänhet ändå flyter in. Upp- hävande av förmånsrätten för skogsvårdsav- gifter står också uppenbarligen i god över- ensstämmelse med beredningens förslag om avskaffande av förmånsrätten för skatter enligt 17 kap. 12 å HB. Beredningen före— slår sålunda, att förmånsrätten för angivna avgifter utgår.43

Förmånsrätt för avgifter, som enligt c) här ovan skall på grund av lönereglering utgå för fastighet till prästerskapet, är inte läng- re aktuell. Sådana avgifter ingår inte i det avlöningssystem som gäller för präster i vå- ra dagar.44 Beredningen föreslår, att lagen av år 1891, innefattande tillägg till 17 kap. 6 & handelsbalken, upphävs (se punkt 1 i övergångsbestämmelserna).

De förmånsrätter som avses i den under (1) nämnda 1912 års lag om avlösning av vissa frälseräntor, den under e) nämnda 1938 års lag om avlösning av avgälder från de till skatte försålda s.k. halländska kyrko- hemmanen och den under g) nämnda 1929 års lag om kronans förmånsrätt för avdik—

ningslån minskar efter hand i betydelse för att så småningom försvinna. Enligt bered- ningens mening saknas det tillräcklig anled— ning att nu avskaffa dessa förmånsrätter.

1926 års lag om säkerhet för utbekom- mande av vissa ersättningar i anledning av laga skifte eller annan jorddelningsförrätt- ning —— redovisad under f) ovan — måste uppenbarligen ses över i samband med arbe— tet inom justitiedepartementet på följdlag- stiftning till FBL. Beredningen har från sina utgångspunkter inte någon anledning att be— handla frågan om förmånsrätt för fordran på ersättning i anledning av fastighetsregle- ring.

Mot den förmånsrätt som föreskrivs i 46 & allmänna förfogandelagen och ovan nämnts under bokstaven 1) kan anföras kritik i skil- da hänseenden. Förmånsrätten är visserligen inskränkt till belopp som motsvarar den ge- nom förbättringen uppkomna värdestegring- en på fastigheten. I praktiken kan det emel- lertid vara vanskligt att tillämpa denna be- gränsning. Vidare kan förmånsrätten inte i förväg bedömas till beloppet, vilket medför viss osäkerhet i kreditförhållanden så mycket mer som frågan om beloppets stor- lek står öppen ända till avträdessynen. Ett ytterligare skäl mot förmånsrätten är, att den grundar sig på tvångsingripande.45 Det bör framhållas, att förmånsrätten inte är förenad med personligt betalningsansvar för fastighetens ägare.46

Det kan å andra sidan knappast komma i

40 Prop. 1946: 376 s. 13. 41 Se SFS 1953:403. 42 Se prop. 1969:1 Bilaga 1, bil. 2 s. 33 ff. 43 Det kan nämnas, att frågan om skogsvårds- avgifterna som sådana torde komma att be- handlas av skogspolitiska utredningen. Den- na fråga har även samband med skogsskat— tekommitténs arbete. 44 Jfr bl.a. Hauschildt, Kyrkolagarna VIII, Lö- ne- och anställningsvillkor s. 9 ff. 45 Jfr i prop. 1942: 173 (s. 31 ff) återgivet ytt- rande av lagrådet, som avstyrkte bestämmel- se om rätt för kronan till betalning ur fas- tigheten med förmånsrätt. Se även uttalan- de av departementschefen i angivna prop. s. 24 f och 35 f samt 2LU 1942: 25 s. 11. 46 Se prop. 1942: 173 s. 14 och 25.

fråga att avskaffa förmånsrätten utan att också upphäva i samma paragraf föreskriven rätt för kronan att få betalt ur fastigheten. Enbart rätt till betalning ur fastigheten utan förmånsrätt och utan något personligt an- svar för fastighetens ägare är en säregen rättighetstyp som bör undvikas. Eventuellt avskaffande av förmånsrätten leder därför till att hela frågan om rätt till ersättning för förbättringar på fastigheten i hithörande fall måste omprövas. Beredningen anser sig med hänsyn härtill inte böra föreslå någon änd— ring beträffande förmånsrätten.

De förmånsrätter som redovisas under b), h), i) och k) synes böra bestå. De motiveras av att egendomen fått ökat värde genom den åtgärd som gett upphov till fordringen.47

I beredningens förslag sägs under 1) i förevarande paragraf att — förutom ford- ran enligt lagen om vissa gemensamhetsan- läggningar — förmånsrätt skall följa med fordran som eljest enligt lag är förenad med rätt till betalning ur fast egendom enligt sagda punkt.

Till nämnda bestämmelse anknyter före- skrifter under 2 i övergångsbestämmelserna till FRO. Där anges till en början, att av- gäld som avses i 17 kap. 6 5 första stycket första punkten HB och tillkommer enskild skall vara förenad med förmånsrätt enligt 8 &" 1) nya lagen. Vidare anges att fordran, vilken enligt annan äldre lag är förenad med sådan förmånsrätt som avses i 17 kap. 6 & första stycket första punkten HB — dvs. förmånsrätt som för avgäld av fast egendom också skall ha förmånsrätt enligt 8 & 1) nya lagen.

Alla fordringar av hithörande slag skall inbördes ha samma förmånsrätt, jfr 11 & sista stycket. Det bör påpekas, att under 8 & 1) inte anges någon tidsbegränsning. Be- träffande fordran som har samband med gemensamhetsanläggning framgår av lag- stiftningen därom hur förmånsrätten är be— gränsad. För andra fall finns på sina håll en uttrycklig tidsbegränsning som svarar mot den i 17 kap. 6 & första stycket första punk— ten HB angivna begränsningen för avgäld.

I övrigt utgår de redovisade lagarna från att sistnämnda punkt reglerar frågan. Beträf- fande fordran som på grund av bestämmel- se i vattenlagen är förenad med förmånsrätt enligt 17 kap. 6 & HB jfr under b) ovan — är saken dock möjligen tveksam. Bered- ningen föreslår att under 2 i övergångsbe- stämmelserna generellt anges, att förrnåns- rätt i fall som där avses ej skall gälla belopp som förfallit till betalning tidigare än ett år före utmätning eller konkursansökan. Med den föreslagna regleringen under 2 i övergångsbestämmelserna omfattas även sådana fordringar som eventuellt f.n. enligt okända särskilda författningar har förmåns- rätt såsom för avgäld av fast egendom.

Måhända kunde man gå längre än som här skett i avskaffande av förmånsrätt enligt 17 kap. 6 & HB som grundas på särskilda författningar. Avskaffande av förmånsrät- ten medför emellertid inte, att den bakom- liggande rätten till betalning bortfaller. I stället får man som redan berörts vid behandlingen av förmånsrätten enligt 46 & allmänna förfogandelagen — en ny grupp rättigheter där skyldigheten att utge belop- pen i fråga följer med fastigheten utan att vara förenad med förmånsrätt. Rättsläget kan redan genom denna förändring bli oklart. Vidare bör nämnas, att det förekom— mer hänvisning till 17 kap. 6 5 första styc- ket HB som inte avser att ge förmånsrätt utan skall tjäna till att beskriva vilka rättig- heter man syftar på (se t.ex. 49 å i 1917 års expropriationslag). Punkt 2 i övergångsbe— stämmelserna medför att beskrivningen allt- jämt gör tjänst.

2. Fordringar som är förenade med pant- rätt på grund av inteckning

Gällande rätt m.m. Enligt 17 kap. 9 5 1 mom. HB äger den som har inteckning för fordran i gäldenärens fasta egendom förmånsrätt i egendomen

47 Jfr Benckert—Hessler s. 32.

från den dag inteckningen söktes.48 Denna förmånsrätt går efter sådana fordringar som avses i 17 kap. 6 & HB och även efter den förmånsrätt som tillkommer Stockholms stads brandförsäkringskontor för premielån. Om det finns flera inteckningar i egendo— men, har den som först sökt inteckning fö- reträde. Inteckningar som sökts samma dag ger lika rätt. Ogulden köpeskilling har i vissa fall företräde enligt 11 kap. 2 & JB utan in- teckning och har, när inteckning skett, un- der vissa förutsättningar bättre förmånsrätt än som följer av huvudregeln om inteck— ningars inbördes ställning. Reglerna om in— teckning finns i 1875 års inteckningsförord— ningrtg Genom 18 5 1 mom. i denna förord- ning är rätten till ränta på inteckning be— gränsad till en tid av två år före utmätning eller konkursansökan (jfr 4 & Kp). Enligt 54 5 kan inteckning också beviljas för ”rätt till avkomst eller annan förmån, som åt nå- gon upplåtes att utgå av fast egendom”. Samma paragraf innehåller bestämmelser om vad som får uttagas ur den intecknade egendomen.

JBförslaget innefattar en genomgripande omdaning av inteckningsväsendet. Detta gäl- ler inte bara det formella förfarandet utan också den materiella regleringen av hur panträtt uppkommer i fastigheten. I fråga om panträttens funktion i kreditlivet innebär JBförslaget däremot inte någon ändring av nuvarande förhållanden.50

Pantbrev skall enligt JBförslaget utfärdas av inskrivningsmyndigheten på grundval av inskrivning i fastighetsboken. Sådan inskriv- ning benämns inteckning. Materiella bestäm- melser om panträtt i fast egendom till säker- het för fordran är samlade i 6 kap. av JB- förslaget. Panträtt upplåts enligt förslaget genom att fastighetens ägare överlämnar pantbrev som pant för fordringen. I 3 & i nämnda kap. anges panträttens innebörd. Där regleras bl.a. möjligheten att ur fastig- heten ta ut ränta och vissa andra biför— pliktelser till huvudfordringen. Regleringen i detta hänseende bygger på att ett tillägg motsvarande dels femton procent av den

aktuella fordringens kapitalbelopp, dels sex procent årlig utmätningsränta skall träda i stället för ränta på inteckningens belopp. I 17 kap. 6 5 första stycket JBförslaget ges bestämmelser om inteckningars inbördes fö- reträde. Inteckningar skall gälla efter den tidsföljd i vilken de söks.-'31 Inteckningar som söks på samma inskrivningsdag medför lika rätt. I fråga om den inbördes turordningen behålls alltså gällande rätt. Enligt JBförsla- get skall emellertid något särskilt företräde inte tillkomma säljares fordran på ogulden köpeskilling.52

Beredningen Den förmånsrätt som grundas på inteckning i fast egendom är det viktigaste kreditunder- lag vi har. Beredningen behöver ej här när— mare utveckla dess stora betydelse. I anslut— ning till JBförslaget upptages under 2) i fö— revarande 8 5 förmånsrätt som följer med panträtt på grund av inteckning i fast egen- dom. Förmånsrätten gäller även rätt till betalning på grund av ägarhypotek, jfr 6 kap. 9 & JBförslaget och 3 & andra stycket FfL. Som nyss framgått innehåller JBför- slaget bestämmelser om panträttens innebörd och inteckningars företräde sinsemellan (jfr 2 & tredje st. och 11 å fjärde st. FRO). In— tecknings förhållande till inskrivning för nyttjanderätt, servitut eller samfällighetsrätt regleras också i JBförslaget (17 kap. 6 & and- ra st.).

Om någon har inteckning i fast egendom

48 Av 6 5 lagen 3/6 1932 (nr 170) med sär- skilda bestämmelser om handläggning av in- skrivningsärenden följer, att ansökan inte anses gjord innan den upptages på inskriv- ningsdag. 49 Speciella regler om inteckning finns i för- ordningen 15/10 1880 (nr 36), innefattande särskilda föreskrifter ang. lagfart, inteckning och utmätning av järnväg, så ock i fråga om förvaltning av järnväg under 1'onkurs. Den- na förordning, som i en PM Stencil Ju 1968: 20 föreslagits skola upphöra att gälla vid utgången av år 1971, kan förbigås här.

50 Jfr LRremissen s. 244 f. 51 Enligt 19 kap. 5 & JBförslaget anses ansökan som inkommit mellan två inskrivningsdagar gjord på den senare. 53 LRremissen s. 223 f och 451.

för rätt till avkomst eller annan förmån av egendomen,53 har han f.n. enligt 17 kap. 9 & 2 mom. HB för vad han enligt lag äger utfå ur egendomen samma förmånsrätt som tillkommer fordringsinteckning. Angående inteckning för rätt till sådana förmåner ges föreskrifter i 54 & inteckningsförordningen. Som redan nämnts torde nya JB ej komma att innehålla några regler om avkomsträtt, och avkomsträtt till fast egendom kommer sålunda inte längre att kunna upplåtas. Det har förutsatts, att upplåtelser av avkomst- rätt vilka skett före JBförslagets ikraftträ- dande skall kunna intecknas enligt äldre rätts bestämmelser och att behövliga regler härom skall upptagas i den tillämnade pro— mulgationslagen till nya JB (JBP).54 För av- komsträtter enligt äldre lag krävs en över— gångsbestämmelse om förmånsrätt. Före- skrift härom har upptagits under 4 i över- gångsbestämmelserna till FRO.

Någon särskild övergångsbestämmelse på grund av att företrädesrätten för ogulden köpeskilling enligt 11 kap. 2 & JB skall upp- höra torde inte behöva meddelas i anslut- ning till FRO. Frågan torde komma att reg- leras i JBP.

Förmånsrätten för Stockholms stads brand— försäkringskontor Stockholms stads brandförsäkringskontor har som förut antytts enligt vissa äldre för- fattningar förmånsrätt för premielån, dvs. försträckning av premie för brandförsäkring av byggnad för all framtid. Förmånsrätten avser även ränta för högst tre år och gäller i den försäkrade byggnaden framför alla in- tecknade fordringar. Kontoret är å andra si- dan skyldigt att lämna premielån enligt vissa regler.

Brandförsäkringskontoret grundades ge- nom Kungl. Maj:ts reglemente och stadfäs- telse den 18 mars 1746. Enligt 2 art. 5 5 i reglementet skulle det under vissa förutsätt- ningar stå försäkringstagande husägare fritt att mot fem procents ränta låna pengar hos

kontoret till betalning av försäkringsavgif— ten. Lånet skulle antecknas på försäkrings- brevet. Genom en förordning den 1 juni 1748 tillerkändes kontoret rätt att framför alla intecknade fordringar njuta betalning för lämnade premielån jämte ett års ränta utan att behöva inteckna lånen.55 Den 19 december 1807 utfärdades ett nytt reglemen- te för brandförsäkringskontoret. I 2 art. 6 & i detta reglemente ges bestämmelser om pre- mielån och förmånsrätt. Sålunda skall den husägare som på en gång vill betala försäk- ringsavgiften för de första tolv åren få låna avgiften av kontoret mot fyra procents rän— ta. Kontoret skall å sin sida ha företräde till betalning framför alla intecknade ford- ringar. Förmånsrätten omfattar lånebelop- pet jämte tre års ränta. Premielånen behöver ej intecknas. Gällande bolagsordning för kontoret är fastställd av Kungl. Maj:t den 8 juli 1949.56 Enligt 2 & bedriver kontoret direkt försäkring av byggnad jämte däri be- fintligt och byggnadens ägare tillhörigt lös— öre, annan direkt försäkring åt byggnadens ägare samt återförsäkring. Den direkta för- säkringen omfattar brandförsäkring och vis- sa andra försäkringar i förening därmed, t.ex. ansvarighets- och inbrottsförsäkring. Direkt försäkring meddelas i fråga om brandförsäkring av byggnad för all framtid eller för viss tid, högst tio år. Verksamhets- området för den direkta försäkringen är Stockholms stad och vissa delar av Stock- holms län. I 21 å, som bygger på 2 art. 6 & i 1807 års reglemente, sägs om premielånen följande.

Den, som fått sin egendom mot fastställd av- gift antagen till försäkring för all framtid, må, om han det åstundar, få behålla samma avgift såsom lån av bolaget mot en ränta av fyra för hundra om året. Enär han på den sålunda till

53 I betänkandet används beteckningen av- komsträtt för dessa rättigheter. 54 Se LRremissen s. 28. " Genom Kungl. Maj:ts utslag 8/2 1751 skulle räntan på premielån höjas från 5 till 6 pro- cent för den händelse den föreskrivna räntan inte betalades i rätt tid. 55 Bolagsordningen har sedan dess underkas- tats åtskilliga ändringar.

egendomens försäkring låntagna summan givit bolaget behörigt skuldebrev samt den blivit på försäkringsbrevet antecknad, så att de, som på samma egendom sedermera vilja giva något lån, kunna därav se. till huru mycket egendomen för sådan försäkring är besvärad, skall bolaget äga företräde framför alla intecknade ford- ringar att njuta sin betalning för den på före- nämnda sätt lånta försäkringsskilling med tre års ränta därå; men räntan för flera år, om den skulle innestå, mä icke under denna förmåns- rätt inbegripas; och skall bolaget ej vara för- bundet att låta de sålunda givna och på för- säkringsbrevet antecknade lån vid domstol in- teckna.

Enligt de regler som gäller för kontoret skall premielån amorteras under en tid av 25 år och löpa med fyra procents ränta på oguldet belopp. Styrelsen kan dock medge, att premielån amorteras genom betalning av en annuitet av sex procent på lånebeloppet vid amorteringens början, av vilken annui- tet fyra procent på oguldna kapitalet beräk- nas som ränta och återstoden avgår på ka— pitalet tills detta blivit till fullo betalt.

Yttrande från kontoret Sedan beredningen anhållit att få del av kon- torets synpunkter i fråga om förmånsrätten för premielån, har kontoret avgivit ett ut- förligt yttrande den 11 mars 1968. Däri framhålls, att kontoret är ett för sin tid ty— piskt, prekommunalt organ av korporativ natur som alltjämt utövar sin verksamhet i huvudsakligen oförändrade former. Av kon- toret beviljad allframtidsförsäkring för fas- tighet är bunden till fastigheten så länge denna existerar. Talrika egendomar finns i staden, vilka sedan mer än två sekler är an— slutna till kontoret. I yttrandet påpekas, att verksamheten omfattar även byggnad som inte utgör fast egendom. Kontoret kan så- lunda meddela både visstids- och allfram- tidsförsäkring på byggnader, oavsett rätten till den mark varpå de är belägna.

Den samlade premiereserven är inte fullt 79 miljoner kr, varav på. allframtidsförsäk- ringarna kommer ca 76 miljoner kr. Belop- pet av premielån är ca 35 miljoner kr.

Kontoret framhåller, att rätten och skyl- digheten att lämna premielån utgör en del av kontorets vid dess tillkomst tillerkända och orubbat bevarade näringsrätt. Ur kon— torets synpunkt är förmånsrättens främsta värde numera den förenkling av försäkrings- beviljandet, som premielånen medför genom att korporationen undgår det omständliga och tidsödande samt kostnadsdragande in— teckningsförfarandet, ävensom den möjlig- het förmånsrätten bereder till allframtids— försäkrande också av hårt skuldbelastade fastigheter. Lånet innebär inte någon ned- sättning av fastighetens kreditvärdighet. Den tysta förmånsrätten motsvaras vid sitt in- träde av en tyst tillgång. Numera har alla län förvandlats till amorteringslån med en annuitet av sex procent.

Beträffande följderna om kontorets för- månsrätt upphävs befarar kontoret, att den olikställighet mellan äldre och nytillträdan- de allframtidsdelägare som skulle bli en konsekvens därav måste verka hinderlig för kontorets framtida verksamhet. Upphävan- de av premielånens förmånsrätt skulle ställa kontoret inför synnerligen svårlösta och oöverskådliga uppgifter.

I yttrandet görs slutligen gällande, att den kontoret genom 1746, 1748 och 1807 års författningar tillagda rättsställningen är att betrakta som en s.k. välförvärvad rättighet. Med hänsyn därtill bör kontorets närings- rätt anses inbegripen under det skydd som 16 & regeringsformen tillerkänner medbor- garnas välfärd. En beskärning av kontorets på nämnda författningar grundade arbets- möjligheter skulle föranleda svårbedömda frågor om skälig ersättning för det hinder i försäkringsrörelsen, som därigenom skulle uppstå.

Beredningen

Stockholms stads brandförsäkringskontor in- tager inom försäkringsväsendet en särställ- ning genom den förmånsrätt som beviljats kontoret för premielån i samband med brandförsäkring av byggnad för all fram-

tid.57 Förmånsrätten antages gälla ej endast försäkrad byggnad som utgör fast egendom utan också försäkrad byggnad på annans mark, t.ex. vid upplåtelse med tomträtt. De byggnader som kan komma i fråga är be- lägna i Stockholms stad och numera även i vissa delar av Stockholms län. Den rättsliga grunden för förmånsrätten är delvis oviss. Här åsyftas närmast det förhållandet, att en på senare tid företagen utvidgning av kon- torets verksamhet till att omfatta även an- nan byggnad än sådan som utgör fast egen- dom inte skett i civillagstiftnings form. För- månsrätten har nära samband med konto- ret ålagd skyldighet att bevilja premielån.

Den ordning som gäller för kontoret är ålderdomlig. Utan en närmare översyn av kontorets verksamhet i sin helhet synes det inte vara möjligt att avskaffa den speciella förmånsrätten. En sådan översyn ankom- mer inte på lagberedningen. Enligt bered— ningens mening bör därför reglerna om för- månsrätten nu endast jämkas så att de låter sig bättre anpassa till en ny lag. Närmast till hands ligger att behandla kontorets ford— ran på amortering eller ränta på premie- lån på samma sätt som enskilds fordran på avgäld av fast egendom enligt gällande 17 kap. 6 & HB. Enligt punkt 2 i övergångs- bestämmelserna till FRO skall fordran av sistnämnda slag vara förenad med förmåns- rätt enligt 8 & 1) FRO. Förmånsrätten är begränsad till belopp som ej förfallit till be- talning tidigare än ett år före utmätning el- ler konkursansökan. En motsvarande rätt synes böra tillkomma kontoret för ifråga- varande premielån. Såvitt angår tomträtt bör förmånsrätt åtnjutas enligt 9 5 2). Bestäm- melser härom har upptagits under 3 bland övergångsbestämmelserna.

Den föreslagna regleringen innebär, att kontorets förmånsrätt blir något bättre pla- cerad än enligt gällande lag. I sak har detta knappast någon betydelse. Beträffande de områden för kontorets verksamhet där grunden för nuvarande anspråk på förmåns- rätt är osäker undanröjs varje tvekan såvitt angår fast egendom eller tomträtt. Att för—

månsrätten begränsas till ett års förfallna amorterings- eller räntebelopp innebär inte att återstående oförfallna belopp blir oskyd— dade. Förmånsrätten kommer att gälla suc- cessivt för framdeles förfallande belopp i fastigheten eller tomträtten utan inteckning och i vems hand egendomen än kommer. Den blir sålunda jämställd med de ej in— teckningsbara reallaster som beträffande fast egendom tidigare behandlats under föreva— rande 8 9” och som även har viss motsvarig— het i fråga om tomträtt, varom bestämmel- ser meddelas under 9 &.

Förmånsrätten skall bestå även om fastig— heten blir föremål för expropriation. Ett för- tydligande av 49 & expropriationslagen kan lämpligen göras i samband med pågående revision av denna lag.

Såvitt avser byggnad på annans mark skall kontorets förmånsrätt enligt förslaget ej gälla andra fall än då försäkringshavaren innehar marken med tomträtt. Beträffande annan byggnad på ofri grund torde för- månsrätten sakna nämnvärd praktisk be— tydelse och låter sig inte lämpligen inpassa i en ny förmånsrättsordning. Det torde få ankomma på kontoret att föranstalta om den jämkning av tillämpliga lånebestäm— melser som begränsningen kan påkalla.

Förslaget tillgodoser kontoret på ett sätt som enligt beredningens mening utesluter att kontoret skulle kunna framställa något ersättningsanspråk, även om kontoret till äventyrs skulle anses på grund av 16 & re- geringsformen åtnjuta bättre skydd än and- ra.

Den form av förmånsrätt som nu tillkom- mer kontoret enligt 1748 och 1807 års för- fattningar och varom bestämmelse också finns i bolagsordningen upphör enligt be- redningens förslag. I övrigt berörs på kon- toret tillämpliga författningar ej av försla— get. Vad som gäller t.ex. i fråga om storle-

57 Jfr även 346 & lagen 17/6 1948 (nr 433) om försäkringsrörelse. Förmånsrätten har brukat betecknas som panträtt. Se t.ex. 1911 års betänkande s. 197, Benckert-Hessler s. 39, Gedda s. 133 och Undén 11 s. 364.

ken av ränta på. premielån påverkas sålunda ej.

9 &.

Gällande rätt m.m. I 17 kap. 6 & HB ges bl.a. regler om för- månsrätt i tomträtt. Enligt första stycket, som innehåller delvis gemensamma regler om förmånsrätt för jordägaren vid olika slags nyttjanderättsupplåtelser, har denne förmånsrätt för avgäld som på grund av så- dan upplåtelse skall utgå till honom och för honom åliggande utskyld eller annan avgift som bort betalas av nyttjanderättshavaren. Förmånsrätten avser dock inte belopp som förfallit till betalning tidigare än ett år före utmätning eller konkursansökan. I lagrum- met anges också, att förmånsrätt tillkommer jordägaren för husröta eller vanhävd när så- dan ersättning skall utgå. Vid tomträtts- upplåtelse gäller förmånsrätten i tomträtten med vad som hör därtill (inkl. byggnader) och i tomträttshavaren tillhöriga lösören som finns på egendomen.1

I 1966 års lag om förmånsrätt för ford- ringar enligt lagen om vissa gemensamhets- anläggningar föreskrivs i 4 5, att samma för- månsrättslags bestämmelser om fastighet (se ovan vid 8 5) skall ha motsvarande tillämp- ning på bl.a. inskriven tomträtt. Förmånsrät- ten skall dock gälla efter den förmånsrätt som tillkommer jordägaren för avgäld.

Härnäst torde Stockholms stads brandför— säkringskontor ha förmånsrätt i tomträtt för premielån enligt de bestämmelser härom som behandlats under 8 &.

Enligt 17 kap. 6 få andra stycket HB föl- jer sedan förmånsrätt på grund av inteck- ning för fordran i tomträtt. Denna förmåns- rätt gäller från den dag inteckningen söktes. Om det finns flera inteckningari tomträtten, har den som tidigare sökt inteckning före- träde. De som sökt inteckning samma dag har lika rätt. Genom 1 5 i lagen den 5 juni 1953 (nr 422) om inteckning i tomträtt och vattenfallsrätt, jfrd med 18 ä 1 mom. i 1875 års inteckningsförordning, är rätten till rän- ta på fordringsinteckning i tomträtt begrän-

sad till två år före utmätning eller konkurs- ansökan. Bestämmelserna i 11 kap. 2 & JB om förmånsrätt för ogulden köpeskilling gäller inte vid överlåtelse av tomträtt.2 Här bör nämnas, att utmätning av tomträtt med- för förmånsrätt enligt 17 kap. 8 & HB. I 5 & i nyssnämnda 1953 års lag föreskrivs med hänsyn härtill, att ansökan om ford- ringsinteckning, som görs sedan tomträtten blivit utmätt eller samma dag som utmät- ning sker, skall avslås.

Även rätt till avkomst eller annan förmån kan intecknas i tomträtt och blir därigenom förenad med förmånsrätt. För belopp som inteckningshavaren är berättigad att utfå (se 54 å andra st. inteckningsförordningen) har han enligt 17 kap. 6 5 andra stycket HB samma förmånsrätt som följer med inteck— ning för fordran. Om tomträtten har utmätts före eller tas i mät samma dag som inteck— ningen söks, har utmätningen företräde. Frågan om själva avkomsträttens bestånd ef- ter utmätning och eventuell försäljning av tomträtten regleras av 6 5 i 1953 års lag om inteckning i tomträtt och vattenfallsrätt. Där föreskrivs, att avkomsträtt, för vilken in- teckning sökts före eller på den dag utmät- ningen skedde, har företräde framför utmät— ningssökandens fordran, om inte denna har bättre förmånsrätt än den utmätningen med— för.

Enligt 13 kap. 7 & i JBförslaget skall dess materiella bestämmelser om fast egendom i princip ha motsvarande tillämpning med av- seende på rättighet i tomträtt och rättsför- hållanden i övrigt angående tomträtt. Detta innebär, att vad som i 6 kap. JBförslaget sägs om panträtt i fast egendom blir till- lämpligt också när det är fråga om panträtt i tomträtt. Även reglerna i 17 kap. 6 6 första stycket JBförslaget om inteckningars före- trädesrätt sinsemellan blir tillämpliga. I 13 kap. 26 5 första stycket av JBförslaget har intagits en ny föreskrift angående förmåns- rätt i tomträtt. Där sägs, att bestämmelse i

1 Jfr NJA II 1908 nr 5 s. 224 f (även NJA II 1953 s. 418), Benckert-Hessler s. 36 och Ged- da s. 106 f. 2 Se NJA II 1953 s. 433 f.

HB eller annan författning som rör för- månsrätt i fast egendom för fordran gället även i fråga om fordran i tomträtt. Härmed avses, att de nuvarande föreskrifterna om tomträtt i 17 kap. 6 5 andra stycket HB skall bli obehövliga. Chefen för justitiedeparte- mentet har i motiven uttalat, att det inte torde vara absolut nödvändigt att nu ta ställning till hur reglerna om förmånsrätt i och för sig skall vara utformade, och där- vid erinrat om lagberedningens uppgift att revidera förmånsrättsordningen.3 Som be- redningen påpekat under 8 5 innebär JB- förslaget, att inteckning för avkomsträtt framdeles inte skall förekomma.

De bestämmelser om förmånsrätter enligt 17 kap. 6 5 första och andra styckena HB för vilka ovan redogjorts gäller också i frå- ga om vattenfallsrätt. Enligt JBförslaget skall institutet vattenfallsrätt avskaffasfl

Beredningen

Tomträtt utgör en form av nyttjanderätt till fastighet. Tomträtten behandlas emellertid i väsentliga avseenden som fast egendom. Bl.a. kan tomträtten på samma sätt som fast egendom göras till objekt för begränsade rättigheter, t.ex. panträtt. I JBförslaget har tomträtt likställts med fast egendom även såvitt avser förmånsrätt för fordran, se 13 kap. 26 & första stycket. Enligt beredningens mening är det emellertid lämpligare att reg- lera förmånsrätterna i fast egendom och i tomträtt var för sig. Förmånsrättsordningen blir härigenom mera överskådlig, i synner- het som full likformighet inte råder i för- månsrättshänseende. Beredningen föreslår därför, att frågan om förmånsrätt i tomt- rätt regleras för sig i förevarande 9 5. Som en följd härav bör nämnda föreskrift i JB- förslaget utgå.

Liksom enligt gällande rätt skall tomt- rättshavaren enligt JBförslaget betala en är- lig avgäld till fastighetsägaren. Hinder mö- ter inte, att den på ett år belöpande avgäl- den genom avtalet uppdelas på flera betal- ningsterminer.5 Till stöd för förmånsrätt för fordran på tomträttsavgäld kan anföras, att

underlåtenhet från tomträttshavarens sida att betala avgälden inte ger fastighetsägaren rätt att säga upp avtalet och att denne inte heller kan hindra att tomträttshavaren över- låter tomträtten (se 13 kap. 6 och 8 Gå JB- förslaget). Det är därför rimligt, att han har säkerhet i tomträtten. Med hänsyn här- till upptager beredningen under 1) i föreva- rande 9 å bestämmelse om förmånsrätt för fordran på avgäld i anledning av tomträtts- upplåtelse. I likhet med vad som gäller f.n. skall förmånsrätten vara begränsad till be— lopp som ej förfallit tidigare än ett år före utmätning eller konkursansökan. Även ford- ran som förfallit efter konkursansökningen och under konkursen skall utgå med för- månsrätt.6 Objektet för förmånsrätten ut- görs av tomträtten, inkl. byggnad och vad som i övrigt utgör tillbehör (se 13 kap. 5 5 och 9 5 andra st. JBförslaget, jfr även 2 kap.). Ifrågavarande förmånsrätt för avgäld gäller i vems hand tomträtten än kommer. Det är alltså fråga om en rätt att få betalt ur egendomen utan inteckning.7 De nuva- rande bestämmelserna om förmånsrätt i 17 kap. 6 5 första stycket HB omfattar även lösören som tomträttshavaren har på egen- domen. Någon anledning att behålla denna ordning, som inte torde ha haft någon reell betydelse, finns ej.8

Enligt 17 kap. 6 & första stycket HB har jordägaren även förmånsrätt för fordran som grundas på att tomträttshavaren för- summat att enligt åtagande betala viss ut- skyld eller annan avgift för vilken jordäga- ren svarar mot tredje man. Denna förmåns- rätt torde sakna praktisk betydelse och bör utgå. Detsamma gäller förmånsrätten för husröte— eller vanhävdsersättning, sorn knap- past kan tänkas komma i fråga på grund av tomträttsupplåtelse.

LRremissen s. 420. Se LRremissen s. 28 ff. Se NJA II 1953 s. 340. Jfr Lawski s. 443, Gedda s. 108 och Benckert-

Hessler s. 24 (avseende hyra). 7 Se NJA II 1953 s. 408 och 417 f samt Benc- kert—Hessler s. 36. 8 De nuvarande bestämmelserna är skrivna

med tanke även på arrendeförhållanden.

GCRÖCJ

I 13 kap. 5 & JBförslaget förutsätts, att fastighetsägaren kan betinga sig ersättning av tomträttshavaren för egendom som över- låtits till denne vid tomträttsupplåtelse. Dy— lik ersättning utgör inte vederlag för be— sittningsrätten till marken och kan inte hän- föras till sådan avgäld som är förenad med förmånsrätt. Om fastighetsägaren vill ha så- kerhet för att ersättning för överlåten egen- dom betalas, får han begära inteckning i tomträtten.9

Efter den förmånsrätt för avgäld som nu behandlats upptager förevarande paragraf i förslaget under 2) förmånsrätt för fordran enligt lagen om vissa gemensamhetsanlägg- ningar och för fordran som eljest enligt lag är förenad med rätt till betalning ur egen- domen enligt ifrågavarande punkt. Beträf— fande sådan fordran som först nämnts finns bestämmelser i 1966 års lag om förmåns- rätt för fordringar enligt lagen om vissa gemensamhetsanläggningar. Förslaget inne- bär i denna del inte någon saklig ändring av gällande rätt. Det påkallar emellertid en följdändring av 4 & i 1966 års förmånsrätts- lag, så att den bestämmelse om förmånsrätt i tomträtt som där finns kommer att hän- visa till 9 & 2) i FRO. Förevarande punkt 2) bör i övrigt jämföras med punkt 3 i över- gångsbestämmelserna till förslaget. Denna innebär, att Stockholms stads brandförsäk— ringskontor får förmånsrätt i tomträtt en- ligt 9 g 2) för amortering eller ränta på pre- mielån som ej förfallit till betalning tidigare än ett år före utmätning eller konkursansö— kan, på samma sätt som kontoret får för- månsrätt för sådan fordran enligt punkt 1) i 8 5, när försäkringen avser fast egendom.

Liksom inteckning i fast egendom spelar inteckning i tomträtt en mycket viktig roll som kreditunderlag. Bestämmelse om den förmånsrätt som följer med panträtt på grund av inteckning i tomträtt upptages un- der 3) i förevarande paragraf. Vad som skall gälla i fråga om panträttens innebörd" och inteckningars inbördes företräde regleras i 6 kap. 3 5 och 17 kap. 6 5 första stycket jfrt med 13 kap. 7 & JBförslaget (jfr även 2 5

tredje st. och 11 & fjärde st. i FRO). Kon- kurrensen mellan inteckning i tomträtt och inskrivning för nyttjanderätt, servitut eller samfällighetsrätt regleras av 17 kap. 6 5 andra stycket, jfr 13 kap. 7 5 i JBförslaget.

I andra stycket av förevarande 9 5 före- skrivs, att vad som sägs om fast egendom i FRO skall i övrigt gälla även tomträtt.

Inteckning för avkomsträtt skall inte före- komma enligt JBförslaget. Beträffande så- dana upplåtelser av avkomsträtt som gjorts enligt gällande rätts regler meddelas före- skrift under 4 i övergångsbestämmelserna till förevarande förslag.

Institutet vattenfallsrätt skall enligt JB- förslaget utmönstras. De vattenfallsrätter som eventuellt finns vid tiden för JBförsla- gets ikraftträdande kommer dock att fort- leva. Om förmånsrätt i dessa vattenfallsrät- ter stadgas under 5 i övergångsbestämmel- serna till FRO.

10 &.

Gällande rätt m.m. Genom utmätning får sökanden rätt till be- talning ur den utmätta egendomen. I ut- ländsk rätt är det vanligt, att utmätning grundar panträtt.1 Hos oss medför emeller- tid utmätning inte panträtt i lagens mening.2 Däremot ger utmätning förmånsrätt. Skilda regler om förmånsrätten gäller för utmät- ning av lös egendom och utmätning av fast egendom.

Borgenär för vars fordran lös egendom i laga ordning tagits i mät har enligt 17 kap. 8 5 första stycket HB förmånsrätt till be- talning ur den utmätta egendomen. Om egendomen har utmätts för flera borgenä-

9 Jfr NJA II 1953 s. 353.

1 Enligt 90 å i den norska lagen om tvangsfuld- byrdelsc medför utmätning panträtt i det ut- mätta. I dansk rätt likställs också utmätning med panträtt; se Gomard, Fogedret 2 uppl. s. 3. Enligt 4 kap. 30 & finska utsöknings- lagen ger utmätning av lös egendom panträtt (och förmånsrätt), medan utmätning av fast egendom inte medför sådan rätt. Jfr även Hassler s. 233 f. Se bl.a. Undén I 5. 172 f (jämte hänvisningar i mot 12). Jfr Olivecrona s. 134, Benckert- Hessler s. 39 och Karlgren i SvJT 1956 s. 247. N

rers fordringar, sägs i lagrummet, att den för vars fordran utmätning först verkställdes har företräde. Har utmätning skett samti- digt, äger de lika rätt (jfr 58 & UL). Om konkurs följt på ansökan som gjorts inom en månad från utmätningens dag, äger för- månsrätt dock inte rum. Beträffande utmät- ning för fordran som tillkommer gäldenä- rens make är motsvarande tid ett år. Denna reglering innebär, att utmätningsborgenä— rens förmånsrätt kan göras om intet genom att annan borgenär eller gäldenären inom föreskriven frist gör konkursansökan som le- der till konkurs. När utmätning skett efter gäldenärs död, gäller enligt lagrummet för- längda frister för ingivande av konkursan— sökan med verkan att förmånsrätten förfal- ler. Anledningen till denna särreglering är, att dödsbodelägarna resp. boutredningsman och borgenärer ansetts behöva rådrum för att överblicka boets ställning innan de tar ståndpunkt till frågan om boet bör försättas i konkurs.3

Andra stycket av samma paragraf inne- håller en särskild bestämmelse för det fallet att konkurs föregåtts av offentlig ackords- förhandling. Härom gäller, att förmånsrätt på grund av utmätning inte äger rum, om beslutet om inledande av ackordsförhand- ling meddelats inom den tid efter utmätning- en som anges i första stycket och ackords- förhandlingen förfallit på grund av konkur- sen eller konkursen följt på ansökan som gjorts inom fjorton dagar efter att kungörel- se om att förhandlingen upphört var införd i allmänna tidningarna. Borgenär skall så- lunda ej behöva söka gäldenären i konkurs under pågående ackordsförhandling för att hindra, att utmätning för annan borgenärs fordran skall ge förmånsrätt. Det kan erin- ras om att beredningen i Utsökningsrätt VII (s. 42) föreslagit en jämkning av paragrafen.

Enligt 77 ä 1 mom. UL förutsätts för uppkomsten av förmånsrätt i lös egendom, att utmätningen verkställts i överensstäm- melse med reglerna i 73 & samt 74, 75 eller 76 & UL. Utmätningsförklaringen ensam är sålunda inte tillräcklig.4 Beredningen har i

Utsökningsrätt VIII behållit denna reglering i sak. I motiven har emellertid framhållits, att det under beredningens fortsatta arbete bör undersökas huruvida inte förmånsrätt bör inträda redan genom beslutet om ut- mätning och utan avvaktan på fullbordandet av åtföljande särskilda åtgärder.5

Det bör särskilt framhållas, att 17 kap. 8 & HB är tillämplig även när utmätning skett av tomträtt eller vattenfallsrätt, ehuru sådan egendom exekutionsrättsligt brukar behandlas som fast egendom.

I 17 kap. 9 & 3 mom. HB ges föreskrifter om den förmånsrätt som följer med utmät- ning av fast egendom. Har sådan egendom utmätts för fordran för vilken egendomen inte svarar på grund av inteckning, äger borgenären förmånsrätt till betalning ur den utmätta egendomen som om inteckning för hans fordran hade beviljats samma dag ut- mätningen skedde. Om inteckning söks sam- ma dag som utmätningen äger rum, har ut- mätningen doek företräde. Inträffar kon- kurs i enlighet med vad som sägs i 8 & i samma kap., äger förmånsrätt ej rum.

För att förmånsrätt på grund av utmät- ning skall uppkomma i fast egendom anses det enligt gällande rätt vara tillräckligt, att fastigheten förklarats utmätt och anteck- ning härom gjorts i protokollet med veder- börlig individualisering av fastigheten. Någ— ra följdåtgärder behöver inte ha vidtagits.6 Förmånsrätten gäller oberoende av om eller när anteckning om utmätningen skett i fas- tighetsboken. I Utsökningsrätt VIII har fö- reslagits, att i 83 & UL —— som f.n. endast innehåller en hänvisning till 17 kap. 9 & HB — under 1 mom. införs en uttrycklig be- stämmelse att utmätning av fast egendom skall anses fullbordad och förmånsrätt äga

3 Se NJA II 1933 s. 667 f och Lawski s. 448 f. Jfr 88 a och 157 55 gällande UL (85 och 157 åå i ULförslaget). 4 Jfr Hassler s. 234, Olivecrona s. 134, Benc- kert-Hessler s. 38 och Gedda s. 123. U VIII s. 215. 5 Jfr Hassler s. 235, Olivecrona s. 151 f och 155, Benckert-Hessler s. 41 samt Gedda s. 135. 5.1

Reglerna i 17 kap. HB om förmånsrätt på grund av utmätning kompletteras av be- stämmelser i 24 å KL om verkan av att gäl- denär, hos vilken utmätning skett, sätts i konkurs och i 31 & KL om återvinning av betalning som erhållits genom utmätning (se även 33 och 35 åå KL med föreskrifter om förlängning av återvinningsfristen i vissa fall). Beträffande den närmare innebörden av 24 och 31 åå KL får beredningen hänvi- sa till Utsökningsrätt VIII (s. 252 ff och 255 f). Beredningen har i nämnda betänkan- de föreslagit, att de angivna båda paragra- ferna skall ändras. Såvitt angår 31 & inne- bär den föreslagna ändringen, att inte bara den betalning som erhållits genom utmät- ning skall kunna återvinnas utan också den förmånsrätt som utmätningen medfört.8 Till denna ändring ansluter även ett föreslaget tillägg till 39 å KL (U VIII s. 256 f).

Det kan nämnas, att kvarstad eller sking— ringsförbud inte medför förmånsrätt.9

Beredningen

En borgenär som vunnit utmätning för sin fordran har i många hänseenden samma rättsliga ställning som en panthavare. Som förut nämnts anses dock utmätning enligt svensk rätt inte grunda någon formlig pant- rätt. Däremot medför utmätning särskild förmånsrätt i den utmätta egendomen. Be- redningen har ej funnit skäl att frångå den— na ordning. Den förmånsrätt som enligt för- slaget skall följa med utmätning anges i fö- revarande 10 &. Bestämmelsen, som avser både utmätning av lös och utmätning av fast egendom, svarar mot 77 ä 1 mom. och 83 5 1 mom. i ULförslaget. Förmånsrätt tillkom- mer hela den fordran för vilken utmätning sker, inklusive ränta när sådan skall utgå, jfr 2 5 tredje stycket i FRO. Kostnaderna för egendomens försäljning skall uttagas ur egendomen enligt 198 & UL.10 Borgenärens kostnad för utförande av talan i utmät- ningsärendet kan däremot inte uttagas på sådant sätt.11 Om utmätning senare sker för sådan processkostnad, blir denna självfallet

utmätningen medför.

Enligt 17 kap. 8 & HB kan den förmåns- rätt som följer med utmätning bringas att upphöra genom att konkurs följer på an— sökan som gjorts inom viss tid, normalt en månad, efter utmätningen. Härtill ansluter återvinningsregler i KL. Det hela är svår- överskådligt. Enligt beredningens mening bör man kunna reda sig med bestämmelser i KL om återvinning efter utmätning. I överensstämmelse härmed har som nämnts beredningen i Utsökningsrätt VIII föresla- git, att 31 & KL ändras så att den inte en— dast gäller återvinning av betalning som vunnits genom utmätning utan också ger möjlighet till återvinning av den förmåns- rätt som vunnits genom utmätningen, dvs. i fall då det ännu ej gått så långt som» till be- talning. Den i 31 å nu föreskrivna återvin- ningsfristen av trettio dagar före konkurs- ansökningen —— jfr förlängningen i vissa fall enligt 33 och 35 åå —— kvarstår oföränd- rad.12 Enligt beredningens förslag skall för- månsrätten för utmätning alltså inte förfal- la redan i och med att konkursansökan som leder till konkurs görs inom viss tid. De konkurrerande borgenärerna blir i stället skyddade genom den utvidgade möjligheten till återvinning. Det förslag till ändring av 33 & KL som beredningen framlagt i Utsök- ningsrätt VIII torde böra kompletteras så att vad i andra stycket andra punkten av para— grafen sägs om betalning även får gälla för- månsrätt som vunnits genom utmätning (jfr 17 kap. 8 5 första st. sista punkten och 9 & 3 mom. andra punkten HB).

Om utmätningssökande har bättre för- månsrätt än den som själva utmätningen 7 Se U VIII s. 223. 8 Se även 21 å i beredningens förslag till lag om ackordsförhandling i U VII.

9 Jfr Lawski s. 449 och Hassler s. 196. 10 I U VIII har föreslagits ny lydelse av 198 & UL. Jfr även kungörelsen 9/6 1967 (nr 441) om vissa avgifter i utsökningsmål m.m. 11 Ang. sådan processkostnad se Hassler s. 441 ff samt Olivecrona s. 202 och 206 ff. 12 Det kan här nämnas, att beredningen i U VII (s. 20) föreslagit en ändring i 35 å KL.

medför, t.ex. på grund av panträtt eller fö- retagsinteckning, kan den bättre förmåns- rätten ej angripas genom återvinning enligt 31 å KL. Har utmätningen sålunda ej länt borgenärerna till skada, blir det ej fråga om återvinning.”-

Den förmånsrätt som utmätning skall medföra har i FRO upptagits sist bland de särskilda förmånsrätterna. Detta innebär emellertid inte, att den i alla lägen kommer att vika för särskild förmånsrätt som avses i 4—9 åå. Se härom närmare i motiven till 11 & tredje stycket.

Det kan hända, att två eller flera ford- ringar konkurrerar sinsemellan vid utmät- ning. Om en och samma sökande innehar fordringarna, anses han kunna bestämma den inbördes företrädesordningen mellan dem.14 Om åter viss borgenär sökt utmät- ning och annan borgenär, innan den utmät- ningen hunnit företagas, söker utmätning hos samma gäldenär, skall enligt 58 & UL utmätning verkställas för bådas fordringar på en gång. Detta gäller dock endast om samtidig utmätning kan ske utan att den ena borgenären uppehålls i sin rätt av hinder som förorsakas av att den andres fordran skall tas ut. Om gemensam utmätning av visst objekt sker för olika fordringar,15 får de konkurrerande borgenärerna enligt ut- trycklig bestämmelse i 17 kap. 8 & HB lika rätt. Detta gäller dock inte fordran som har bättre förmånsrätt än den som utmätning medför.16 Tidigare ansökan om utmätning ger alltså inte företräde i och för sig. Be- redningens förslag intager samma stånd- punkt.

Den omständigheten att viss egendom re- dan blivit utmätt hos gäldenären hindrar inte, att egendomen tas i mät även för an- nan borgenärs räkning. Vid sådan successiv utmätning av lös egendom har .enligt före— skrift i 17 kap. 8 & HB den för vars fordran utmätning först verkställdes företräde till betalning. Om de olika utmätningarna sker en och samma dag, blir tidpunkten på dagen avgörande. Tiden för ansökningen saknar alltså även här betydelse. Fordran med bätt-

re särskild förmånsrätt än som följer med själva utmätningen går dock före annan fordran, även om utmätning för fordringen med bättre förmånsrätt äger rum senare än utmätningen för den andra fordringen." Beträffande utmätning av fast egendom ger ordalagen i 17 kap. 9 & 3 mom. HB anled— ning till förmodan att utmätningar som sker samma dag ger lika rätt.

Beredningen har ej ansett, att någon skill- nad bör göras mellan utmätning av lös och utmätning av fast egendom-, när det gäller konkurrens mellan flera utmätningar i sam- ma egendom. Den utmätning som sker först bör ge prioritet framför senare utmätning av samma egendom, även om utmätningar- na skett samma dag. I 11 & FRO, som inne- håller regler om den inbördes turordningen mellan flera fordringar med särskild för- månsrätt, har i enlighet härmed föreskrivits (fjärde st.), att utmätning ger företräde framför senare utmätning av samma egen— dom. Om den fordran för vilken den senare utmätningen sker är förenad med särskild förmånsrätt enligt 4—9 åå, skall emellertid enligt förslaget den förmånsrätten beaktas.

Allmän förmånsrätt gäller enligt förslaget inte vid utmätning. En utmätningssökande med fordran som är förenad med allmän förmånsrätt har sålunda ej företräde fram- för konkurrerande utmätningsborgenärer som inte har sådan förmånsrätt. Förslaget överensstämmer i den delen med gällande lag. I konkurs kan däremot allmän förmåns- rätt göras gällande. Om borgenär med all- män förmånsrätt befarar att utmätning för annan borgenärs fordran medför risk för hans betalningsrätt, får han söka gäldenären i konkurs, varvid återvinning kan komma i fråga. De allmänna förmånsrätternas ställ- ning i förhållande till den särskilda för- 13 Se 1911 års betänkande s. 223, Lawski s. 93

och 96, Welamson I 5. 209 samt Welamson II 5. 64.

14 Se Hassler s. 109 f. 15 Jfr Hassler s. 212, Lundberg, Handledning för exekutorer och stämningsmän 5 uppl. s. 96 och Olivecrona s. 112 f. 16 Jfr Hassler s. 213 och Olivecrona s. 133. 17 Jfr hänvisningarna i föreg. not.

månsrätten i följd av utmätning som ej är föremål för återvinning framgår av 15— 17 åå i FRO.

Enligt 20 å PRO skall fordringar som där sägs gå efter andra fordringar vid utmät- ning. Detta gäller vare sig det är fråga om samtidig eller om successiv utmätning (för- utsatt att utmätning skett innan egendomen sålts).

Till sist kan nämnas. att beredningen inte i detta sammanhang ansett sig böra övervä- ga frågan, huruvida kvarstad eller sking- ringsförbud bör ge företrädesrätt till betal- ning ur egendom som kvarstaden eller sking— ringsförbudet omfattar.18 Ståndpunkt till detta spörsmål torde ej böra tas förrän i samband med blivande revision av reglerna om kvarstad och skingringsförbud.

11 5.

I 17 kap. 2 5 andra stycket HB antyds att olika förmånsrätter gäller i den ordning som följer i kapitlet, varvid emellertid hänvisas till att särskilda bestämmelser finns om vis- sa fordringars företräde till betalning ur far- tyg, frakt och inlastat gods eller ur luftfar- tyg och ombordvarande gods. De följande paragraferna i kapitlet anger därefter un- dan för undan vilken företrädesordning som skall gälla. I allmänhet är paragrafföljden bestämmande, men undantag finns (se t.ex. 6 a & tredje st.). Vidare stadgas i flera pa- ragrafer företräde för vissa där angivna fordringar framför andra fordringar som nämns i samma paragraf. Utmärkande för 17 kap. HB är även, att särskilda förmåns- rätter och allmänna förmånsrätter tas upp om varandra. Kapitlet är därför mycket svåröverskådligt.

Beredningen har ansett lämpligt att, se- dan de särskilda förmånsrätterna behand- lats i 4—10 åå, i samma avdelning av för- slaget reglera deras inbördes företräde. Det- ta sker genom förevarande 11 5. I nästa av- delning, som i 12 14 åå har bestämmelser om allmänna förmånsrätter, regleras inte ba- ra dessas inbördes företräde utan i 15—17 åå även förhållandet mellan särskilda för-

Frågan om förhållandet mellan olika fordringar med särskild förmånsrätt rör l) förhållandet mellan upplåtelser av olika slags förmånsrätter i en och samma egen- dom, 2) förhållandet mellan upplåtelse av förmånsrätt i viss egendom och förmånsrätt i samma egendom enligt lag eller på grund av förrättning, 3) förhållandet inbördes mel- lan olika fordringar med samma slags för- månsrätt. Härtill kommer, att de regler som gäller om konkurrens mellan förvärv av pant- och retentionsrätter återverkar på för- månsrätten. Tidigare upplåten handpant gäl- ler t.ex. i allmänhet före senare upplåten panträtt i samma egendom. Om visst för- värv av panträtt skall enligt reglerna om godtrosförvärv gälla framför tidigare för- värv av panträtt till egendomen, skall emel- lertid förstnämnda förvärv givetvis också ge bättre förmånsrätt.

Beredningens förslag avser inte att bryta med de principer som f.n. gäller om det in- bördes företrädet mellan olika särskilda för- månsrätter. I Vissa detaljer innebär förslaget dock ändringar som närmare anges i det föl- jande.

Första stycket. Beredningen har upprättat sitt förslag från den utgångspunkten att pa- grafföljden skall såvitt möjligt återspegla förhållandet mellan olika slags förmånsrät- ter. Vidare skall numrering inom viss para— graf, vilket förekommer i 4, 7, 8 och 9 55, ange förhållandet mellan olika slags för- månsrätter inom samma paragraf. Detta be- kräftas genom första stycket i förevarande 11 &. Avvikelser från den där angivna prin- cipen framgår emellertid av de följande andra och tredje styckena i paragrafen.

I stor utsträckning är det enligt förslaget uteslutet att särskilda förmånsrätter som an— ges i 4—10 55 kan konkurrera med varand- ra. Förmånsrätt i lös egendom kan t.ex. inte konkurrera med förmånsrätt i fast egen-

18 Jfr bl.a. Hjerner i Teori och praxis, Skrifter tillägnade Hjalmar Karlgren s. 195 f och 204 f.

dom. Detta är dock en sanning med modifi- kation, om man ej ser endast till det for- mella. En fastighetsägare kan exempelvis i viss utsträckning pantsätta tillbehör till fast egendom enligt reglerna om handpant, oak- tat tillbehöret redan omfattas aV panträtt på grund av inteckning i fastigheten. I vad mån sådan pantsättning av tillbehör blir gällande är en rättsföljd som inte regleras i FRO. Denna anger endast, att den med handpant- rätt förenade förmånsrätt som eventuellt skapats i tillbehöret har företräde framför förmånsrätt som följer med fastighetsin- teckning.

I fråga om lös egendom kan konkurrens uppkomma t.ex. mellan förmånsrätt i hand- pant enligt 4 5 2) och förmånsrätt på grund av företagsinteckning enligt 7 & 2)1 eller mellan förmånsrätt enligt 7 5 2) och för- månsrätt på grund aV utmätning enligt 10 5.

Andra stycket. Från regeln i första stycket gör andra stycket undantag för vissa speciel— la fall.

Enligt huvudregeln i 269 5 första stycket sjölagen medför sjöpanträtt i fartyg eller frakt bästa förmånsrätt i den berörda egen- domen. Sjöpanträtt enligt 267 & punkt 6 som gäller fordran på grund av att i konos- sement lämnats oriktiga eller ofullständiga uppgifter — ger dock förmånsrätt först ef- ter de fordringar som avses i 17 kap. 3 & första och andra styckena HB, dvs. efter fordringar med handpant eller fartygsin- teckning som säkerhet. Detta avsteg är be- tingat av 1926 års internationella konven- tion rörande sjöpanträtt och fartygshypo- tek.2 Som beredningen nämnt under 4 5 här ovan är denna konvention numera uppsagd från svensk sida. Något formellt hinder mot att låta sjöpanträtt enligt 267 5 punkt 6 sjö- lagen, i likhet med övriga sjöpanträtter, gå före handpant och fartygsinteckning finns sålunda inte. Emellertid är hithörande frå- gor under särskild utredning av sjölagskom- mittén. I detta läge anser sig beredningen inte nu böra lägga fram förslag som mate- riellt avviker från gällande rätt.3 I andra

stycket av förevarande 11 & ges därför i se ((- lig överensstämmelse med gällande lag en föreskrift enligt vilken förmånsrätt enligt 4 5 2) för handpanträtt och retentionsrätt el- ler enligt 4 5 3) för panträtt på grund av inteckning i fartyg har företräde framför förmånsrätt enligt 4 & 1) på grund av sjö- panträtt som avses i 267 & punkt 6 sjölagen. Förslaget påkallar en redaktionell jämkning av 269 5 första stycket sjölagen.

F.n. medför panträtt på grund av inteck- ning i fartyg, luftfartyg eller reservdelar till luftfartyg bättre förmånsrätt än retentions- rätt, se 17 kap. 3 & HB. Som framhållits i motiven till 4 5 i förevarande lagförslag har beredningen med hänsyn till den pågående översynen av sjölagstiftningen och till 1948 års inskrivningskonvention rörande luftfar- tyg inte funnit sig böra föreslå någon änd- ring på denna punkt. Beredningen, som allt- så ej tagit upp frågan till saklig bedömning, har i förevarande andra stycke infört en undantagsregel, enligt vilken inteckning i fartyg, luftfartyg eller reservdelar till sådant fartyg (4 5 3) skall fortfarande ha företräde framför retentionsrätt (4 5 2).

T redie stycket. Flertalet av de förmånsrätter som anges i 4—9 55 har sin grund i ett indi- viduellt avtal, vartill gäldenären medverkat, eller en ensidig upplåtelse av honom. För- månsrätt på grund av utmätning enligt 10 & intager en särställning eftersom den förut- sätter myndighets ingripande. Med utmät- ningens karaktär av offentligt tvångsingri— pande följer, att den måste begränsa gälde- närens rådighet över den utmätta egendo—

1 Ett praktiskt sådant fall, nämligen vid s.k. factoring, berörs av Hessler i SvJT 1968 s. 568 f. 2 Se art. 3 andra st. i 1926 års konvention, in- tagen i NJA II 1936 s. 265 ff. Jfr även NJA II 1936 s. 228 och 232 f samt Wikander s. 68 f och 73. 3 Det kan nämnas, att vad gällande svenska sjölag föreskriver ang. sjöpanträtt för fordran på grund av bristfälliga uppgifter i konosse- ment har sin motsvarighet i danska sjölagen (267 och 269 55), finska sjölagen (212 och 214 55) och norska lagen om sjöfarten (267 och 269 55).

men. Utmätningen skall fullföljas genom egendomens försäljning eller på annat sätt och gäldenären bör inte få göra utmätning- en värdelös genom några sina åtgärder, även om detta krav inte kan upprätthållas undan— tagslöst utan måste vika i en del situationer. För att egendomen inte skall komma på av— vägar säkerställs utmätning av lösöre, lö- pande skuldebrev m.m. genom att utmät- ningsmannen tar hand om egendomen eller förser den med särskilt märke osv. I samma riktning verkar straffbestämmelsen i 17 kap. 13 & BrB för den som rubbar utmätt gods. Vad här sagts hindrar emellertid inte, att om gäldenären bryter mot det förbud som innefattas i utmätningsbeslutet, tredje man kan göra godtrosförvärv såvitt objektet är sådant att utrymme för godtrosförvärv finns enligt vad som gäller därom.

Förhållandet mellan förmånsrätt på grund av utmätning och andra särskilda förmåns- rätter måste behandlas beträffande varje be— stämmelse om särskild förmånsrätt. Det är inte endast reglerna i FRO som härvid har betydelse. Även den verkan som beslut om utmätning anses ha enligt UL och ULs be- stämmelser om fördelning av köpeskilling för såld utmätt egendom m.m. måste upp- märksammas.

Beträffande förmånsrätt som avses i 4 & I ) sägs i 269 & sjölagen, att borgenär som för sin fordran har sjöpanträtt i fartyg eller frakt har rätt till betalning ur panten fram- för borgenärer (inkl. utmätningsborgenär) som nämns i 17 kap. HB, med det undan- taget att fordran som grundar sig på att i konossement lämnats oriktiga eller ofull- ständiga uppgifter medför rätt till betalning först efter fordringar som avses i 17 kap. 3 5 första och andra styckena HB. Borgenär med sjöpanträtt i inlastat gods har enligt 276 & sjölagen alltid rätt till betalning ur det inlastade godset framför de borgenärer som nämns i 17 kap. HB. Vad härefter an- går luftpanträtt stadgas i 11 kap. 3 & luft- fartslagen, att luftpanträtt äger förmånsrätt framför de i 17 kap. HB nämnda borgenä— rerna.

Beredningens förslag utgår från att sjö panträtt och luftpanträtt skall ha samma förmånsrätt som nu och sålunda även gälla framför utmätning. Detta innebär enligt be— redningens mening, att fordran som har förmånsrätt på grund av sjöpanträtt eller luftpanträtt har företräde så snart sådan fordran föreligger i det ögonblick då egen- domen säljs exekutivt. Reglerna om bevak- ning av fordran kan dock naturligtvis för— anleda, att viss fordran till följd av utebliven bevakning inte beaktas.

Vad härefter angår förmånsrätt enligt 4 5 2), dvs. för fordran som är förenad med handpant eller retentionsrätt, följer av ut— mätning, att gäldenären inte får pantsätta den utmätta egendomen till skada för borge- nären, lika litet som han får sälja egendo— men med verkan att utmätningen skulle gå åter. Denna inskränkning i gäldenärens be- fogenhet regleras inte i FRO. Om pantsätt- ning av utmätt egendom blir gällande på grund av godtrosförvärv, kommer panträt- ten att ge företräde till betalning framför den förmånsrätt som följer med utmätning.

I vad mån en gäldenär efter utmätning kan medverka till att retentionsrätt uppkom- mer i utmätt lös egendom är en mera tvek— sam fråga. I allmänhet kan han knappast tänkas få tillfälle därtill. Beredningen anser emellertid sannolikt, att om en gäldenär .ef- ter utmätning får behålla t.ex. en bil och även får använda den, han kan lämna den till en verkstad för nödvändig reparation med påföljd att verkstadsägaren, även om denne kände till utmätningen, får reten- tionsrätt i bilen för fordran på grund av re- parationen med förmånsrätt framför utmät- ningsborgenären.4 Det antages i övrigt i all- mänhet, att retentionsrätt av nu nämnda typ kan —— oavsett om kostnaden var nöd- vändig eller ej _ vinnas genom godtrosför- värv.5 Beredningens förslag avser ej att be- svara frågan, hur långt gäldenärens legiti- mation sträcker sig eller i vad mån godtros-

4 Jfr NJA II 1950 s. 308 samt SOU 1965: 14 s. 78 ff och 213. 5 Jfr SOU 1965: 14 s. 77 ff och 212 f.

förvärv kan äga rum, när gäldenären över— skridit densamma. I fall då retentionsrätt lagligen grundats skall den enligt förslaget ge förmånsrätt före förmånsrätt på grund av utmätning, även om retentionsrätten gmndats först efter att utmätning skett.

1 vad mån panträtt eller retentionsrätt kommer i betraktande i ett utmätningsären- de regleras närmare i 139 & UL (jfr även 10 5 LfL).

Förslaget stadgar vidare förmånsrätt en— ligt 4 5 3), när borgenären har panträtt på grund av inteckning i fartyg eller luftfartyg eller reservdelar till luftfartyg. Förhållandet till förmånsrätt på grund av utmätning har i gällande lag reglerats på det sättet, att i 9 & lagen om inteckning i fartyg och i 12 5 lagen om inskrivning av rätt till luftfartyg före— skrivits att inteckningsansökan skall avslås, om det upplyses att den av ansökningen be- rörda egendomen tagits i mät före den dag inteckning söktes eller samma dag ansök- ningen gjordes och det ej visas att utmät- ningen upphört att gälla. Det är inte klart hur situationen skall bedömas, om intecka ning skulle beviljas trots att utmätning skett.6 Möjligen förutsätts god tro för att den som förvärvar inteckningen skall få åt- njuta förmånsrätt enligt denna. Eventuellt kan beslutet om inteckning komma att un- danröjas på grund av domvilla. En annan fråga är, huruvida pantförskrivning av en före utmätningen sökt och beviljad inteck- ning blir gällande om pantförskrivningen sker efter utmätningen. Beredningen utgår från att, om någon kan åberopa inteckning som är gällande när utmätt fartyg eller luft- fartyg eller utmätta intecknade reservdelar till luftfartyg säljs exekutivt, han enligt nu- varande lag alltid har förmånsrätt före den förmånsrätt som följer med utmätning (se 139 & 2 mom. UL samt 1 & i 1955 års lag med särskilda bestämmelser om försäljning av utmätt luftfartyg m.m., jfr 10 & LfL). I efterföljande konkurs torde detsamma gälla, i den mån återvinning ej äger rum. Efter konkursbeslutet kan gäldenären ej pantför- skriva inteckning, och ansökan om inteck-

ning som görs samma dag som konkursbe- slutet meddelas eller senare skall avslås. Om inteckning av misstag meddelas, är den utan verkan. Det bör tilläggas, att inteckning i luftfartyg och reservdelar därtill ger ägaren rätt till ägarhypotek, i den mån inteckningen inte är belånad. Någon sådan rätt finns f.n. inte beträffande fartygsinteckning men tor- de komma att föreslås av sjölagskommittén. I den mån ägarhypotek finns kan det utmä— tas. —— Vad här sagts om beviljad inteck- ning gäller i tillämpliga delar även vilande inteckning.

Beredningens förslag åsyftar ej att i sak göra någon väsentlig ändring i hithörande regler. Som tredje stycke i förevarande 11 5 har upptagits en bestämmelse som reglerar företrädet mellan inteckning och utmätning och som blir tillämplig även i fråga om and— ra inteckningar än som avses i 4 55 3). Enligt den föreslagna regeln har den i 10 & stadga- de förmånsrätten på grund av utmätning fö- reträde framför förmånsrätt på grund av in- teckning, vilken sökts samma dag som ut- mätningen verkställdes eller senare. 9 5 la- gen om inteckning i fartyg och 12 5 lagen om inskrivning av rätt till luftfartyg torde det oaktat böra kvarstå i avvaktan på sjö- lagskommitténs förslag (jfr under 10 kap.). T.v. synes det vanskligt att i övrigt ge nå- gon regel för att förekomma missbruk av inteckningsinstitutet på förevarande område. Ämnet bör emellertid uppmärksammas vid det fortsatta arbetet på ny utsökningsbalk, närmare bestämt när där skall preciseras hur utmätning begränsar gäldenärens förfo- ganderätt. Ett motsvarande problem upp- kommer f.ö. beträffande verkningarna av kvarstad och skingringsförbud.

Företrädesordningen mellan förmånsrätt för fartygsbeställare enligt 5 & FRO och för- månsrätt på grund av utmätning enligt 10 & torde inte vålla några praktiska svårigheter. Förmånsrätten enligt nämnda 5 &, vilken motsvarar 17 kap. 5 & andra stycket HB, förutsätter att det förfarits med upprättad

6 Jfr NJA II 1955 s. 166 samt prop. 1966: 23 s. 124 och 166 f.

skriftlig handling så som sägs i 3 & sjölagen. Utmätning som skett dessförinnan torde svårligen kunna påverkas av att beställare av fartyget senare ger förskott som medför förmånsrätt i egendomen. Även om frågan inte är alldeles klar torde det i allt fall inte vara behövligt att meddela någon särskild bestämmelse i ämnet, så mycket mindre som förmånsrätten snart torde komma att utgå (se motiven till 5 5).

Förmånsrätt för medredare enligt 6 5 i förslaget, vilken motsvarar 17 kap. 7 & förs- ta stycket HB, torde med hänsyn till att han enligt 17 & sjölagen har tvångspanträtt få antagas gälla före förmånsrätt på grund av utmätning, även om sådant förskott som av- ses i lagrummet lämnats först sedan utmät- ning ägt rum. Beredningen anser inte be- hövligt att föreslå någon särskild bestäm— melse härom. Även nu ifrågavarande för- månsrätt kommer troligen snart att utgå (se motiven till 6 5).

Fordran hos hyresgäst eller arrendator är enligt förslaget i viss omfattning förenad med förmånsrätt enligt 7 5 I ) i lös egendom som hör till näringsverksamhet vari före- tagsinteckning kan meddelas. Beträffande förmånsrätt för hyresvärd eller jordägare en— ligt 17 kap. 5 5 första stycket resp. 17 kap. 6 5 första stycket HB gäller f.n., att för- månsrätten beaktas vid utmätning för an- nans fordran under den förutsättningen att hyresvärden resp. jordägaren hade reten- tionsrätt när utmätning ägde rum (se 139 & UL). I konkurs torde förmånsrätt enligt 17 kap. 5 & första stycket eller 6 & första styc- ket HB gå före förmånsrätt på grund av ut- mätning, om den utmätta egendomen vid konkursens början finns inom resp. på fastig- heten, Beredningens förslag är uppbyggt på sådant sätt att fråga om företrädesordningen mellan förmånsrätt enligt 7 5 1) och för- månsrätt enligt 10 & på grund av utmätning måste besvaras på ett annat sätt. Enligt be- redningens mening bör det utan särskild be- stämmelse gälla, att fordran som avses i 7 5 1) har företräde, om hyres- eller arren— deavtalet ingåtts innan utmätning ägde rum

men inte om hyres- eller arrendeavtalet in- gåtts efter utmätningen. Beredningen bygger detta antagande på principen, att gäldenä- ren ej kan genom avtal eller upplåtelse som sker efter utmätning försämra utmätnings- borgenärens rätt, såvida inte annat följer av godtrosförvärv, inteckning e.l.

Företagsinteckning ger förmånsrätt enligt 7 5 2) i förslaget. I 13 å andra stycket lagen om företagsinteckning sägs, att sådan in- teckning ej gäller i egendom som utmätts före dagen för inteckningsansökningen eller samma dag. Härigenom är emellertid frå- gan om förhållandet mellan förmånsrätt på grund av företagsinteckning och förmåns- rätt på grund av utmätning för annans ford— ran inte slutligt besvarad. Enligt 139 & UL kan den som har företagsinteckning som säkerhet få betalt ur köpeskillingen för ut- mätt egendom som omfattas av inteckning— en endast om han framställer yrkande där- om före auktion på den utmätta egendomen eller, om egendomen säljs under hand, före köpeskillingsfördelningen. Gällande ordning torde innebära, att den som har företagsin- teckning, vilken sökts före dagen för utmät- ning, kan framställa yrkande om betalning även om han fått inteckningen som säkerhet först sedan utmätning skett eller om gälde- nären efter utmätningen fått nytt lån hos in- teckningshavaren på grundval av inteck- ningen. Gäldenären kan sålunda på detta sätt försämra den rätt som borgenären vun- nit genom utmätningen. Beredningen har emellertid även här t.v. ansett det vanskligt att i sak föreslå någon ändring i nämnda hänseende. Särskilt när företagsinteckning redan är belånad kan det vara mindre lämp— ligt att ge den som vunnit utmätning ovill- korligt företräde framför inteckningshava— ren i den mån dennes fordran efter utmät- ningen ökat genom ny belåning. I konkurs torde företagsinteckning enligt gällande lag — liksom förlagsinteckning före 1966 års lagstiftning —— ge företräde framför utmät- ning, oavsett när inteckningshavarens ford— ran uppkom, såvida inte återvinning äger rum.

Lagtekniskt synes lämpligt, att 13 & and- ra stycket i lagen om företagsinteckning upphävs och ersätts med den förut nämnda generella bestämmelsen i förevarande 11 & tredje stycket FRO om förhållandet mellan inteckning och utmätning. Beredningen läg- ger fram förslag härom i 10 kap.

I fråga om fast egendom skall enligt för- slaget vissa speciella fordringar få förmåns- rätt enligt 8 & I ) utan att borgenären kan åberopa inteckning. I 27 & FfL föreslår be- redningen, att vid exekutiv försäljning av fastigheten skall uttagas sådant belopp som förfallit till betalning senast på den dag då köpare äger tillträda fastigheten. Det är ej avsett, att utmätningen skall inverka på rät- ten till betalning för sådan fordran. Någon särskild bestämmelse härom synes inte be- hövlig.

Panträtt på grund av inteckning i fast egendom ger förmånsrätt enligt 8 5 2) i för- slaget. Enligt 17 kap. 9 & 3 mom. HB ger utmätning företräde framför inteckning för fordran vilken sökts samma dag som utmät- ningen äger rum eller senare. En motsvaran- de reglering tas upp i förevarande tredje stycke av 11 & FRO. Även pantförskriv- ning av pantbrev som sker efter utmätning av fastigheten kan i viss mån försämra ut- mätningsborgenärens ställning. Frågan har uppmärksammats i 5 & FfL. Beträffande förhållandet mellan utmätning av fast egen- dom och inskrivna rättigheter jfr 28 å förs- ta stycket FfL.

Förslaget stadgar vidare förmånsrätt en- ligt 9 6 I ) i tomträtt för fordran på avgäld i anledning av tomträttsupplåtelsen, om den ej stått inne mer än viss tid före utmätning eller konkursansökan, och förmånsrätt en- ligt 9 5 2) för samma typ av fordringar som nämns under 8 & 1). I fråga om båda kate- gorierna bör förmånsrätten även gälla be— lopp som tillkommit sedan utmätning skett men som förfallit t.o.m. tillträdesdagen, när tomträtten säljs (se 27 & FfL). Detta torde bli förhållandet även om någon särskild be- stämmelse därom inte meddelas.

Panträtt på grund av inteckning för ford-

ran i tomträtt skall medföra förmånsrätt enligt 9 G 3) i förslaget. Sådan inteckning ger f.n. förmånsrätt enligt 17 kap. 6 & HB,7 och går därmed före utmätning. I nuvarande 5 & lagen om inteckning i tomträtt och vat- tenfallsrätt finns emellertid en bestämmelse om att ansökan om inteckning för fordran skall avslås, om det upplyses att tomträtten eller andel däri tagits i mät före den dag då inteckning söktes eller samma dag.8 Denna bestämmelse har motsvarighet i JBförslaget endast såvitt angår utmätning av andel i tomträtt, se 22 kap. 3 5 punkt 8 och 17 5.9 Att tomträttsinteckning jämställs med fas- tighetsinteckning i fråga om förhållandet till utmätning följer av tredje stycket i föreva- rande 11 &.

FRO innehåller inte några bestämmelser som närmare reglerar under vilka villkor förmånsrätt kan göras gällande i konkurs. Enligt 22 5 första stycket KL äger gälde- nären, sedan konkursbeslut meddelats, inte råda över egendom som hör till konkurs— boet. Rättshandlingar som strider häremot, t.ex. pantsättning, är ogiltiga. Detta gäller även om gäldenärens medkontrahent är i god tro, dvs. varken kände eller bort känna till konkursen. Det kan även nämnas, att enligt 100 5 första stycket KL får endast fordringar som uppkommit före konkursbe- slutet överhuvud göras gällande i konkur- sen. Enligt 15 å inteckningsförordningen skall ansökan om inteckning för fordran i fast egendom avslås, om egendomen när an- sökningen sker är avträdd till konkurs eller avträds till konkurs samma dag och ansök- ningen ej avser inteckning för ogulden köpe- skilling för vilken egendomen svarar enligt 11 kap. 2 & JB. Har inteckning ändå bevil- jats, är den enligt uttryckligt stadgande utan verkan. Nämnda paragraf har, frånsett vad som sägs om ogulden köpeskilling, motsva-

7 Motsvarande gäller f.n. betr. vattenfallsrätt. 8 Se NJA II 1953 s. 417 och 435, jfr NJA II 1908 nr 5 s. 213. 9 Som beredningen framhållit i U VIII (s. 200) bör bestämmelsen i 22 kap. 3 _8 punkt 8 JB- förslaget kompletteras för att bli korrekt.

rande tillämpning i fråga om inteckning i tomträtt10 (se härom ] och 4 åå lagen om inteckning i tomträtt och vattenfallsrätt). I 10 å lagen om inteckning i fartyg stadgas Vidare, att inteckningsansökan skall avslås, om den som medgivit inteckningen eller när inteckningen medgivits av flera — nå- gon av dem är i konkurs eller sätts i konkurs samma dag som ansökningen görs. Om in- teckning ändå skulle meddelas, saknar den verkan. Liknande bestämmelser finns i 13 och 36 åå lagen om inskrivning av rätt till luftfartyg samt 18 å första stycket punkt 3 och tredje stycket lagen om företagsinteck- ning.

JBförslaget innehåller en något avvikande reglering i fråga om inteckning i fast egen- dom eller tomträtt. Enligt 22 kap. 3 å punkt 7 (jfr 17 å) skall ansökan om sådan inteck- ning avslås, om egendomen den dag då in- teckningen söks är avträdd eller avträds till konkurs och sökanden är konkursgäldenär. Någon bestämmelse om att inteckning som beviljats i strid mot detta förbud skall bli utan verkan finns inte i förslaget. Om in— teckning beviljas trots konkursen, behåller inteckningen och därmed pantbrevet sin gil- tighet.11 Pantförskrivning sorn gäldenären gör under konkursen blir däremot verk- ningslös mot konkursboet, även om motpar- ten är i god tro. Konkursboet äger i stället göra gällande ägarhypotek. Även enligt den i J Bförslaget upptagna anordningen kommer beslut om konkurs att hindra gäldenären att med laga verkan pantsätta fast egendom el- ler tomträtt.

Förhållandet mellan utmätning och kon- kurs regleras genom 23 och 24 åå KL samt de föreslagna bestämmelserna om förmåns- rätt för utmätning och om återvinning av betalning eller förmånsrätt på grund av ut- mätning (se vid 10 å ovan).

Fjärde stycket. I åtskilliga lagar finns be- stämmelser om företrädesordningen när fle- ra fordringar konkurrerar om samma slags förmånsrätt. Sålunda finns i 269 och 276 åå sjölagen föreskrifter om det inbördes före-

trädet mellan sjöpanträtter. I 1967 års pant— rättskonvention är regler av motsvarande natur upptagna i art. 5. Den inbördes före- trädesordningen mellan luftpanträtter regle- rasi 11 kap. 3 å luftfartslagen (jfr 5 å i 1955 års lag i anledning av Sveriges tillträde till 1948 års konvention rörande internationellt erkännande av rätt till luftfartyg). 1 å i 1966 års lag om förmånsrätt för fordringar enligt lagen om vissa gemensamhetsanläggningar ger en bestämmelse om företrädesordningen, när fastighetsägare påförts flera bidrag till gemensamhetsanläggning. Även i 2 å andra stycket i lagen ges en föreskrift om det in- bördes förhållandet mellan flera borgenä- rer.12

Angående företrädesordningen mellan konkurrerande inteckningar i fast egendom eller i tomträtt ges bestämmelser i 17 kap. 6 å första stycket (jfr 13 kap. 7 å) i JBför- slaget.13 I 19 å första stycket lagen om fö- retagsinteckning finns motsvarande bestäm- melser beträffande företagsinteckning. En- ligt vad beredningen föreslår i detta betän- kande skall bestämmelser i ämnet även tas in som 17 å i lagen om inteckning i fartyg och 19 b å i lagen om inskrivning av rätt till luftfartyg. Som genomgående princip gäller, att inteckning medför företräde i förhållan- de till annan inteckning enligt den tidsföljd vari inteckningarna söks och att inteckning- ar som söks på samma inskrivningsdag ger lika rätt. Inskrivningsmyndigheten kan emel- lertid på sökandens begäran förklara, att in- teckningar som söks samma inskrivningsdag skall sinsemellan gälla i viss företrädesord- ning.14 Uttryckliga bestämmelser härom

10 Detsamma gäller betr. inteckning i vatten- fallsrätt. 11 Se LRremissen s. 325 f och 638. 12 I 4 å nämnda förmånsrättslag finns dess- utom en föreskrift om företrädesordningen mellan den förmånsrätt som avses i lagen och tomträttsavgäld. Beredningen föreslår emellertid, att den bestämmelsen skall änd- ras (se vid 9 €; FRO). 13 I JBförslaget finns även bestämmelser om företrädet mellan inteckning och nyttjande- rätt, servitut eller samfällighetsrätt, se 17 kap. 6 å andra st. Jfr vidare 28 å första st. FfL. 14 Jfr LRremissen s. 643 och 647.

finns i 22 kap. 6 å (jfr 8 å) och 17 å JBför— slaget beträffande inteckningar i fast egen- dom eller tomträtt samt i 19 å andra stycket (jfr 21 å) lagen om företagsinteckning. Dess- utom finns regler om ändring i företrädes- ordningen genom nedsättning av inteckning, se 22 kap. 9 och 17 åå JBförslaget, 22 å la- gen om företagsinteckning, 18 å andra styc- ket lagen om inteckning i fartyg samt 23 å (jfr betr. ägarhypotek 29 å andra st.) lagen om inskrivning av rätt till luftfartyg.

Beredningen har ansett lämpligt att i ett fjärde stycke av förevarande paragraf er- inra om de särskilda bestämmelser som så- lunda gäller rörande den inbördes företrä- desordningen mellan flera fordringar med samma slags förmånsrätt enligt lag eller på grund av inteckning.

Beträffande utmätning för fleras ford- ringar sägs i 17 kap 8 å HB såvitt angår lös egendom, att den för vars fordran utmät- ning först verkställdes har företräde. Om ut- mätning skett på en gång, har envar lika rätt. Rörande fast egendom följer möjligen av 17 kap. 9 å 3 mom. HB, att olika utmät- ningsbeslut samma dag ger lika rätt. I öv- rigt torde tidigare utmätning av fast egen- dom gå före senare utmätning.

Att utmätning av lös egendom ej bör rub- bas av senare utmätning av samma egendom ligger i sakens natur. I fråga om fast egen- dom finns det knappast anledning att, med avsteg från principen beträffande lös egen- dom, låta olika utmätningar samma dag ge lika rätt. En sådan undantagsregel rycker undan en av förutsättningarna för utmät- ningsmannens prövning av vad som behö- ver och bör utmätas. Tidpunkten på dagen bör överlag vara avgörande. I överensstäm- melse härmed föreslår beredningen, att som andra punkt i fjärde stycket av 11 å intages en regel enligt vilken utmätning —— vare sig i fast eller i lös egendom — ger företräde framför senare utmätning av samma egen- dom. Bestämmelsen blir självfallet inte till- lämplig, när någon av fordringarna är för- enad med bättre särskild förmånsrätt än som följer med själva utmätningen, och ej heller

när någon av fordringarna skall vara efter- ställd enligt 20 å.

Femte stycket. I detta stycke fastslås, att fordringar med samma slags särskilda för- månsrätt i övrigt har lika rätt. Med lika rätt avses, att borgenärerna skall få betalt ur egendomen i förhållande till fordringarnas belopp.

Nämnda regel skall inte gälla, om för- månsrätten följer med rättighet som har fö- reträde enligt vad som gäller därom. I tyd- lighetens intresse har en uttrycklig bestäm- melse härom upptagits i förslaget. Som exempel på sådana fall kan nämnas, att en gäldenär pantsatt egendom för skuld till en person och senare pantsätter samma egen- dom för skuld till en annan person. Av all- männa regler följer då, att den förre — som förvärvat säkerheten tidigare har före- trädesrätt till betalning ur denna, under för- utsättning att den andre inte kan åberopa godtrosförvärv. Ett annat exempel är, att någon som mottagit en bil såsom pant läm- nar bilen till en verkstad för behövlig repa- ration. Vid exekutiv försäljning av bilen tor- de enligt allmänna regler verkstadens ford— ran, för vilken retentionsrätt kan åberopas, gå före panthavarens fordran trots att hand- pant och retentionsrätt nämns jämsides i 4 å 2) i förslaget. Som redan förut framgått har vidare en borgenär, vilken fått panträtt i viss egendom på grund av reglerna om god— trosförvärv, företrädesrätt framför tidigare panträttsupplåtelse av samma egendom. Så- dana konflikter mellan rättigheter som här avses låter sig inte regleras inom förmåns- rättsordningens rarn. Förmånsrättsreglerna måste bygga på de regler som gäller för för- värv av hithörande rättigheter.

Allmänna förmånsrätter

12 å. Gällande rätt I 17 kap. 4 å HB stadgas dels förmånsrätt för lönefordringar, dels förmånsrätt för en rad andra krav. Hit hör begravningskost-

nad.1 Endast kostnad som avser gäldenärens egen begravning torde omfattas av för- månsrätten.2 Något uttryckligt krav på att kostnaden skall vara skälig är ej uppställt.3 Fordran som avser begravningskostnad har ansetts kunna göras gällande i dödsbos kon- kurs endast om gäldenären avlidit före kon- kursutbrottet.4 Även kostnad för bouppteck— ning i anledning av gäldenärens död är för- enad med förmånsrätt enligt 17 kap. 4 å HB. Sådan kostnad går efter begravnings- kostnad. Förmånsrätten är uttryckligen be- gränsad till sådan bouppteckningskostnad som är skälig. Om bouppteckning efter av- liden gäldenär sker först under konkursen, har bouppteckningskostnaden ansetts åvila konkursboet.5 Både begravnings- och bo- uppteckningskostnad går före löneford- ringar.

Med lika rätt som lönefordringar utgår tre grupper av fordringar. Den första grup- pen avser läkarlön, läkemedel och föda un- der avliden gäldenärs sista sjukdom samt arvode till dem som skött honom under den- na.6 Den andra gruppen avser borgenärs kostnad för gäldenärens försättande i kon- kurs. Denna förmånsrätt infördes samtidigt med gällande KL.7 I motiven till bestäm- melsen påpekade konkurslagssakkunniga, att kostnadsersättning i praxis inte utdömdes i konkursansökningsmålet. Enligt de sakkun- niga tillgodosåg en borgenär som föranstal- tade om att en insolvent gäldenär försattes i konkurs också de övriga borgenärernas in— tressen. Den sökande borgenärens kostna- der var därför i princip massaskulder. I praktiken skulle emellertid konkurssökan- den genom förmånsrätten alltid få sina kost- nader fullt täckta. Det var en klar fördel att tvist om beloppet av konkurssökandens kostnader fick avgöras i den ordning som stadgades för prövning av tvistiga fordrings- anspråk. Om sökanden vid meningsskiljak- tighet om beloppet skulle vara tvungen att stämma boet, skulle han i realiteten bli rätts- lös, eftersom han med hänsyn till det obe— tydliga beloppet inte gärna kunde ta risken av en rättegång. De sakkunniga påpekade

dessutom, att den förordade ordningen ock- så innebar viss garanti mot sådana ej önsk- värda konkurser som inte kunde lämna till- gång till betalning av mer än konkurskost- naderna (fattigkonkurser).

Med anledning av uttalandet om praxis rörande utdömande av kostnader kan fram- hållas, att KL saknar regler om ersättning för kostnad i konkursansökningsmålet. Att sådan ersättning kan utdömas till sökande borgenär eller till gäldenären i egenskap av borgenärens motpart är emellertid klart. En- ligt nutida praxis utdöms också kostnads- ersättning i ansökningsmålet.8

Den tredje gruppen består av borgenärs kostnad för beslut om egendomens avträde till förvaltning av boutredningsman. För- månsrätt för sådan kostnad infördes i sam- band med 1933 års lag om boutredning och arvskifte.9 Enligt 2 kap. 1 å första stycket i nämnda lag skulle avlidens egendom avträ- das till boutredningsman bl.a. på begäran av borgenär, om det måste antagas att döds-

1 Jfr Gedda s. 61 ff och Benckert-Hessler s. 16. Utgift för sorgkläder har hänförts till be- gravningskostnad, se SvJT 1926 rf s. 83. 2 Jfr Benckert-Hessler s. 16. Annan uppfatt— ning, se Gedda s. 62 och Hasselrot s. 132 not 1. 3 Dödsbodelägare som med åsidosättande av borgenärernas intressen förorsakar onödig be- gravningskostnad kan emellertid enligt ÄB bli personligen ansvarig för boets skulder. Jfr Guldberg-Bergendal s. 220 och Benckert- Hessler s. 16. 4 Se förhandlingarna vid nord. juristmötet 1928 s. 96 f och Gedda s. 62 f. Jfr norska betän- kandet s. 16 och Harbou-Munch s. 126. 5 Se Gedda s. 63. 6 Jfr Gedda s. 64, Hasselrot s. 132 not 4 samt nord. juristmötet 1928 s. 97 ff och 115. 7 Se 1919 års betänkande s 271 f. Jfr Gedda s. 64 f och Lawski s. 432 f. 8 Se NJA 1938 s. 509 (jämte ant. under rätts- fallcts rubrik) och 1938 B 331, 1966 s. 445 samt SvJT 1966 rf s. 37. I det sistnämnda rättsfallet har beslut i kostnadsfrågan i sam- band med avskrivning meddelats av konkurs— domaren. Jfr ang. hithörande frågor Welam- son I s. 102 ff och 694 not 5 samt Welamson II s. 40. 9 Se lagberedningens betänkande år 1932 med förslag till lag om boutredning och arvskifte m.m. s. 644 f. Jfr Gedda s. 65 och Lawski s. 433.

boet var på obestånd eller att sökandens rätt eljest äventyrades. Denna bestämmelse, som numera återfinns i 19 kap. 1 å första stycket ÄB, avsåg att ge möjlighet till en enklare och billigare avveckling av insol- vent dödsbo än genom konkurs. Under för- arbetena påpekade dåvarande lagberedning, att borgenärs kostnader för framställning om förvaltning av boutredningsman var jämförliga med dem som föranleddes av en konkursansökan. Vidare framhölls, att från- varon av förmånsrätt kunde göra borgenär obenägen att anlita den utväg till under- handsuppgörelse som ett boutredningsman- naförordnande innebar; jfr 19 kap. 11 å andra st. ÄB (ny lydelse föreslagen i U VII s. 41).

Vissa krav som behandlas i 17 kap. 4 å HB har sämre rätt än lönefordringar. Hit hör anspråk på arvode och kostnadsersätt- ning åt den som enligt lag eller förordnande av rätten eller domaren förvaltat eller vår- dat dödsbos egendom i delägarnas ställe el- ler biträtt vid boutredning eller arvskifte. Även denna förmånsrätt infördes samtidigt med lagen om boutredning och arvskifte.10 I sina motiv yttrade lagberedningen:

I det föreslagna stadgandet inbegripes till en början kostnaden för sådan vård av den dödes egendom, som enligt lag eller förordnande ut- övas i delägares ställe enligt 1 kap. 2 å lagen om boutredning och arvskifte (numera motsv. 18 kap. 2 å ÄB).11 Vidare kommer förmånsrätt att inträda icke blott för arvode och kostnads- ersättning åt boutredningsman, förordnad en- ligt 2 kap. 1 å (19 kap. 1 å ÄB),12 utan även för de kostnader, som sammanhänga med kontroll enligt 17 å samma kapitel (19 kap. 17 å ÄB).13 Att delägare förordnats till boutredningsman utgör naturligen icke hinder för åtnjutande av förmånsrätt. Däremot kan en testamentsexe- kutor icke göra gällande förmånsrätt i denna sin egenskap. Den som utövar förvaltning en- bart med stöd av arvlåtarens förordnande och sålunda icke med nödvändighet är underkastad samma allmänna kontroll som en boutrednings- man, kan icke göra anspråk på det starka skydd, som förmånsrätten innebär. Ej heller kommer här i betraktande den, som dödsbo- delägarna befullmäktigat att verkställa boutred— ningen å deras vägnar.

Under det att bouppteckningskostnaden re-

dan förut upptagits i förmånsrättsordningen med placering omedelbart efter utgifterna för den dödes begravning, omfattar det föreslagna tillägget ytterligare sådana ersättningsbclopp, vilka föranledas av beslut enligt 5 kap. 3 å (22 kap. 3 å ÄB) eller tillkomma den, som bi- trätt vid arvskifte efter vad i 6 kap. (23 kap. ÄB) är stadgat. Det ligger emellertid i sakens natur. att det sällan blir rum för denna regel i vad den avser förmånsrätt för arvode och kost- nadsersättning åt skiftesman.14

Förmånsrätt äger också rum för arvode och kostnadsersättning till den som enligt lagen om ackordsförhandling utan konkurs förordnats till rättens ombudsman eller god man, om det belopp som skall utgå be- stämts i överensstämmelse med nämnda lag (se dess 39 å).15 Konkurslagskommittén framhöll i sina motiv, att gode mannen bor- de ha förmånsrätt för sin arvodesfordran,16 om gäldenären skulle sättas i konkurs vare sig sedan ackordsförhandling strandat eller sedan ackord kommit till stånd. Härför ta- lade, att han fått sitt förordnande av offent- lig myndighet och haft att iakttaga alla av ackord bundna borgenärers rätt och bästa. Därtill kom, att det arbete som gode man- nen lagt ned på att upprätta bouppteckning m.m. borde kunna medföra väsentlig bespa— ring för konkursförvaltningen. Detta gällde särskilt om konkurs inträdde inom kort tid efter att gode mannen fullgjort sitt uppdrag. Kommittén ansåg det dock ej vara lämpligt att göra förmånsrätten beroende av att kon-

10 Se lagberedningens nämnda betänkande av år 1932 s. 645. Jfr Gedda s. 84 och Lawski s. 433. 11 Jfr Guldberg-Bergendal s. 38. 12 Jfr 19 kap. 19 å andra st. ÄB; se även Guld- berg-Bergendal s. 116. Ang. väckt fråga hu- ruvida boutredningsmans förmånsrätt kan göras gällande utanför konkurs se SvJT 1939 s. 278 ff. 13 Jfr Guldberg-Bergendal s. 111. 14 Se 23 kap. 9 å ÄB; jfr Guldberg-Bergendal s. 293. 15 Jfr 1911 års betänkande s. 510 och 518, 1919 års betänkande s. 268 f samt Gedda s. 84 f. 16 Att även en rättens ombudsman skulle till- sättas vid offentlig ackordsförhandling lik- som att också kostnadsersättning skulle ut- gå, föreslogs först senare av konkurslags— sakkunniga.

kursen inträffade inom viss kort tid, efter— som gode mannen inte borde tvingas att sö- ka gäldenären i konkurs för att bevara sin rätt i fråga om arvodet.

Danmark I 31 å gällande danska konkurslag anges tre grupper av prioriterade fordringar, vilka ut- går som massakrav med bästa förmånsrätt i konkurs. Dessa är: a) Begravningskostna- der som konkursboet har att svara för. Boet anses vara skyldigt att betala kostnad för begravning endast när dödsbo går i kon- kurs, sålunda inte när gäldenären dör under konkursen.17 b) Fordringar på boet som uppkommer genom konkursbehandlingen och förvaltningens rättshandlingar. Till den— na grupp hör bl.a. även fordringar på ve- derlag till likvidatorer och revisorer i likvi- derande aktiebolag eller försäkringsaktiebo- lag som kommit i konkurs; se 68 å andra stycket aktiebolagslagen och 109 å andra stycket lagen om försäkringsverksamhet.18 c) Skiftesavgifter 0.1. till det allmänna. Grup— perna a och b går före grupp c.

I 33 å stadgas förmånsrätt för apotekares fordringar på betalning av läkemedel samt läkares ersättningsanspråk jämte vissa and- ra krav i anledning av lämnad sjukhjälp, dock ej för mer än det föregående och det löpande kalenderåret.

Enligt 34 å femte stycket i lagen om tvångsackord skall utgifter i samband med offentlig ackordsförhandling och förbere- delse därtill betalas framför vanliga opriori- terade fordringar, om skifteretten bifallit an- sökningen om ackordsförhandling och kon— kurs följer inom tre månader efter att ac- kordsförhandlingen upphört. I sjätte stycket av samma paragraf ges motsvarande för- månsrätt beträffande skuld som gäldenären stiftat under den offentliga ackordsförhand- lingen med skriftligt samtycke av en särskilt förordnad person.

Den danska konkurslagskommittén har i sitt betänkande inte föreslagit någon änd- ring av 31 å konkurslagen, som reglerar massakravens ställning. Enligt förslaget skall

t.ex. aktiebolagslagens bestämmelse om för- månsrätt för vederlag till likvidator och re- visor stå kvar.19 Däremot har kommittén föreslagit, att den förmånsrätt som f.n. gäl— ler enligt 34 å femte och sjätte styckena la- gen om tvångsackord förs in i 32 å konkurs- lagen att gälla omedelbart efter massakra— ven i 31 å. Slutligen skall enligt förslaget förmånsrätten för läkemedels- och läkar- kostnader 0.1. utgå. Kommittén, som bl.a. hänvisar till gällande sjukkassesystem, har inte ansett, att det finns tillräckligt starka skäl att ha kvar detta privilegium.20 1968 års proposition överensstämmer med kom- mittéförslaget i de hänseenden som här nämnts.

Finland Enligt 4 å i den finska förmånsrättsordning- en gäller förmånsrätt bl.a. för begravnings- och bouppteckningskostnader efter avliden gäldenär. Konkursmassan har ansetts svara för begravningskostnaderna endast om gäl- denärens död inträffat före konkursen.21 De nämnda förmånsrätterna går —— med inbör- des företräde för begravningskostnaderna — före löneprivilegiet. Lika med löneprivile- giet utgår i dödsbos konkurs läkararvode samt kostnader för läkemedel och vård av den avlidne under den sista sjukdomstiden. Samma förmånsrätt gäller för arvode och kostnadsersättning åt den som med stöd av lag eller vederbörligt förordnande vårdat eller förvaltat dödsboets egendom i stället för delägarna eller förrättat avvittring eller arvskifte eller bistått vid sådan verksamhet eller förrättning. Härefter betalas arvoden och kostnader åt syssloman och ackordsråd enligt 39 å finska ackordslagen.

17 Se Harbou-Munch s. 126. 18 Revisorernas förmånsrätt omfattar endast fordran för arbete under likvidationen. Krav på arvode för tiden före likvidationen be- handlas som vanlig fordran. Jfr ovan 5. 89 not 4. 19 Konkursordenen s. 39. 20 Konkursordenen s. 26 f. 21 Se nord. juristmötet 1928 s. 96 f.

Norge Enligt 3 å i 1963 års prioritetslag utgår först massagäld och därmed likställd skuld. Med massagäld avses krav som konkursboet självt ådragit sig och som gäldenären i princip in- te har något personligt ansvar för. ”Lik— ställd skuld” omfattar enligt motiven i förs— ta hand kostnader och vissa krav som här- rör från en föregående ackordsförhandling (jfr 39 å norska ackordslagen). Den norska kommittén övervägde att ge uttryckliga reg— ler om förmånsrätt för begravningskostna- der. Eftersom detta spörsmål enligt kommit- téns mening borde ses i sammanhang med de materiella reglerna om gäldenärens per- sonliga ställning under konkursen föreslogs dock, att rådande norska sedvanerätt i äm- net t.v. skulle få gälla. Detta innebär, att nödvändiga begravningskostnader utgår framför all annan gäld under förutsättning att gäldenären avlidit före konkursen.22

I tidigare gällande lag om förmånsrätt (av år 1912) stadgades förmånsrätt för bl.a. lä- kares, veterinärers och apotekares fordring- ar avseende sjukhjälp, läkemedel 0.1. med viss tidsbegränsning. På kommitténs förslag upphävdes dessa förmånsrätter i den nya la- gen. Beträffande t.ex. läkarnas förmånsrätt påpekade kommittén, att denna numera ha- de mycket ringa praktisk betydelse. De per- soner som var i behov av kredit i hithöran— de angelägenheter kunde normalt antagas ha så dålig ekonomi, att det inte blev fråga om skiftesbehandling av deras bon. Vidare fick läkarna i stor utsträckning sina ford- ringar täckta av det allmänna eller försäk— ringskassan. Därtill kom att andra grupper av borgenärer levererade livsförnödenheter utan att ha förmånsrätt. Liknande synpunk- ter anlades på apotekarnas förmånsrätt.23

Under det nordiska samarbetet har kom- mittén i mars 1968 upprättat preliminärt ut- kast till lov om fordringshavernes deknings- rett som beträffande massafordringar och likställda krav finns redovisat i det före- gående.24

Enligt 125 å KL skall konkurskostnader och skulder som konkursbo i övrigt ådragit sig betalas ur boet innan utdelning till konkurs- borgenärerna äger rum. De fordringar som, frånsett löneprivilegiet, upptages i 17 kap. 4 å HB är till sin natur jämförliga med kon- kurskostnader. De behandlas likväl f.n. en- dast som konkursfordringar. Med hänsyn till den goda förmånsrätten spelar skillna- den i behandling inte någon större roll. En- ligt beredningens mening saknas tillräckliga skäl att övergå till ett annat system.

I likhet med gällande lag bör borgenärs kostnad för att få gäldenären försatt i kon- kurs vara förenad med förmånsrätt. Enligt den praxis som numera gäller kan borgenär i ansökningsmålet tillerkännas rätt till ersätt— ning för rättegångskostnad. Det är med hän- syn härtill tveksamt, om möjligheten att be— gära kostnadsersättning först genom bevak- ning i konkursen fortfarande står öppen för honom.25 Övervägande skäl synes emellertid tala för att det bör godtagas. Den i före- varande 12 å föreslagna förmånsrätten gäl- ler oavsett om kostnadsersättning utdömts i ansökningsmålet och bevakning av det ut- dömda beloppet därefter skett eller om er- sättningsyrkandet framställts först i kon- kursen. Vilka kostnader som är ersättnings- gilla framgår av 18 kap. 8 å RB.26 Som exempel på kostnadsposter i ansökningsmål kan nämnas uppsättande av konkursansö- kan, ansökningsavgift, mantalsskrivnings- el- ler registreringsbevis, bevis av utmätnings- man (jfr 2 å KL), kostnad för krav i enlig- het med 3 å andra stycket KL, inställelse vid förhandling och expeditionsavgift för beslut i målet.27 I förekommande fall utgår

22 Se norska betänkandet s. 15 f; jfr 9 å sista st. i prioritetslagen.

23 Norska betänkandet s. 43 ff. Jfr Ot. prp. 1962—63: 8 s. 33. 24 Se s. 36. 25 Jfr Welamson I 5. 103 f. Frågan får ev. övervägas närmare i samband med över- synen av KL. 25 Jfr Welamson I 5. 106 f med not 17. 27 Jfr Svea hovrätts beslut 28/4 1966 nr VI: Ö 40.

ersättning för anlitande av ombud. Även kostnad för sådan vård av gäldenärens egen- dom som avses i 12 å tredje stycket KL räk- nas till ansökningskostnaderna och är såle- des prioriterad.28 Vanligen torde det i kon- kursansökningsmål sammanlagt röra sig om blygsamma kostnadsbelopp.

I förslaget stadgas vidare liksom f.n. för- månsrätt för begravnings— och bouppteck- ningskostnad i anledning av gäldenärens död. Som en förutsättning för förmånsrätten har angetts, att dödsfallet inträffat före kon- kursen, dvs. före konkursbeslutet. I fråga om begravningskostnad överensstämmer denna reglering i princip med vad som an- ses gälla hos oss och i de övriga nordiska länderna. Enligt beredningens mening bör samma förutsättning gälla beträffande bo- uppteckningskostnad. Beredningen vill erin- ra om att fordran, för att få bevakas i kon- kurs, skall ha uppkommit före konkursen (100 å första st. KL).29 Fordran som avser begravnings- eller bouppteckningskostnad kan anses grundad redan i och med döds- fallet och bör alltså vara bevakningsgill, om gäldenären avlidit före konkursen. Förmåns- rätten för sådan kostnad bör gälla endast i den mån kostnaden är skälig. Som framgår av det följande föreslår beredningen som generth villkor för förmånsrätt enligt före- varande lagrum, att beloppet med hänsyn till omständigheterna finnes skäligt.

Den förmånsrätt som f.n. gäller för lä- karlön, läkemedel och föda under avliden gäldenärs sista sjukdom samt arvode för hans vård bör enligt beredningens mening utgå. Förmånsrätten torde i våra dagar ha mycket liten praktisk betydelse med tanke bl.a. på den allmänna sjukförsäkringen, det allmänna sjukhusväsendet, gällande läkeme- delsförmåner och övriga sociala anordning- ar. Ifrågavarande kostnader betalas numera i stor utsträckning av det allmänna. Mot- svarande förmånsrätt har redan utmönst- rats i Norge och skall enligt framlagt förslag avskaffas i Danmark.

I överensstämmelse med nuvarande regle- ring och på de skäl som legat till grund för

denna 30 skall enligt förevarande förslag för- månsrätt också gälla för borgenärs kostnad för beslut om dödsbos avträdande till för- valtning av boutredningsman. Vad förut sagts i fråga om ersättningsgilla kostnader för att få gäldenären satt i konkurs gäller i tillämplig mån även här.

Beredningen har nyligen i Utsökningsrätt VII lagt fram förslag till ny lag om ackords- förhandling. Enligt detta förslag skall någon rättens ombudsman inte vidare förekomma vid offentlig ackordsförhandling utan kon— kurs. God man skall däremot förordnas för ackordsförhandling. Vidare öppnar försla— get möjlighet för konkursdomaren att för- ordna tillsynsman som skall övervaka, att gäldenären fullgör sina åtaganden enligt ac- kordet. Även vikarie för god man eller till- synsman kan utses. 42 å ilagförslaget före- skriver, att arvode och kostnadsersättning till god man och tillsynsman (vikarie inbe- gripen) skall bestämmas av rätten, om fram- ställning görs därom. Ersättningen till gode mannen eller tillsynsmannen kan också be- stämmas utan rättens medverkan. Enligt ett i samma betänkande framlagt förslag till ändring i KL kan tillsynsman förordnas även med avseende på ackord i konkurs. I fråga om ersättning till sådan tillsynsman skall gälla samma regler som för tillsynsman vid ackord utan konkurs (173 å i sistnämnda lagförslag). Betänkandet innehåller även för- slag till ändring i 17 kap. 4 å HB, enligt vil- ket god man eller tillsynsman skall ha för- månsrätt för arvode och kostnadsersättning. För att den föreslagna förmånsrätten skall få åtnjutas krävs inte, att beloppet fastställts av rätten. Förmånsrätten skall gälla även för vikarie?1

De kostnader som läggs ned på försök att åstadkomma och genomföra ackord utan

28 Se 1919 års betänkande s. 162 och 272, Lawski s. 43 och 432 f samt Welamson I 5. 92; jfr NJA II 1947 s. 156. 29 Jfr 1911 års betänkande s. 343 f, Lawski s. 184 och Welamson I s. 441 f. 30 Se ovan s. 141 f. 31 Se U VII 5.151.

konkurs gagnar i regel borgenärerna över- lag genom att gäldenärens ekonomiska för- hållanden blir tillförlitligt utredda och för- valtningen av hans egendom ställs under uppsikt. Ackordsförhandling kan emellertid stranda och följas av konkurs. Konkurs kan också inträffa trots att ackord kommit till stånd. I uppkommande konkurs bör såväl gode mannen som eventuell tillsynsman för ackordet njuta förmånsrätt för fordran på arvode och kostnadsersättning. Även till- synsman för ackord i konkurs bör ha för- månsrätt för sådan fordran, om gäldenären på nytt skulle råka i konkurs.

I 17 kap. 4 å HB stadgas förmånsrätt för arvode och kostnadsersättning åt den som enligt lag eller förordnande av rätten eller domaren förvaltat eller vårdat dödsbos egen- dom i delägarnas ställe eller biträtt vid bo- utredning eller arvskifte. Denna förmåns- rätt avser olika slags ersättningskrav som kan uppkomma i samband med dödsbout- redning enligt ÄB, såsom kostnaden för vård av den dödes egendom enligt 18 kap. 2 å, ersättning åt boutredningsman som för- ordnats enligt 19 kap. 1 å, kostnader som hänför sig till kontroll enligt 19 kap. 17 å, ersättningsbelopp som föranleds av beslut enligt 22 kap. 3 å och ersättning till den som biträtt vid arvskifte enligt 23 kap. Av dessa kostnader kan ersättning åt boutrednings- man jämställas med gottgörelse åt god man enligt ackordslagen. Dödsboet får sin eko- nomiska ställning klarlagd genom boutred- ningsmannens försorg. Vidare skapas förut- sättningar för en enkel och billig avveckling av insolvent dödsbo. Om uppgörelse med borgenärerna .ej kan nås utan dödsboet sätts i konkurs, bör boutredningsman som för- ordnats av rätten ha förmånsrätt för arvode och kostnad (jfr 19 kap. 19 å andra st. ÄB). Om det är borgenär eller annan som begärt förordnandet saknar betydelse.

Beredningen anser inte, att det finns till- räckliga skäl att nu stadga förmånsrätt för övriga kostnader som nyss nämnts. Som be- rördes i motiven till gällande lag torde t.ex. förmånsrätt för arvode och kostnadsersätt-

ning åt skiftesman sakna nämnvärd praktisk betydelse. I anslutning härtill bör anmärkas, att när den som utsetts till boutrednings- man medverkar vid skifte enligt 23 kap. 5 å andra stycket ÄB, gör han det inte i egen- skap av boutredningsman utan som skiftes- man.32

I enlighet med det sagda upptager bered- ningens förslag bestämmelse om förmåns- rätt för arvode och kostnadsersättning till god man enligt ackordslagen, tillsynsman enligt nämnda lag eller KL och förordnad boutredningsman. Förmånsrätten skall emel- lertid vara begränsad till fordran som belö- per på tid fr.o.m. sex månader före konkurs- ansökningen. Gode mannen, tillsynsmannen eller boutredningsmannen kan, om hans uppdrag drar ut på tiden, med lämpliga in- tervaller se till att han får delbetalning för dittills utfört arbete och därigenom undgå att drabbas av begränsningen. Regeln hind- rar emellertid, att överraskande krav för längre tid kan göras gällande i konkursen.

Sedan god man förordnats enligt ackords- lagen kan det visa sig nödvändigt eller lämp- ligt att vidtaga särskild åtgärd i samband med utredningen av gäldenärens bo. Fack- man måste kanske anlitas för värdering av gäldenärens rörelse eller andra tillgångar el- ler revisor måste granska gäldenärens bok- föring. Försäkring kan behöva tas på gäl— denärens egendom eller reparation behöva göras för att rädda hotade värden osv. Om sådana kostnader uppkommer under kon- kursförfarandet, behandlas de i princip som konkurskostnader. När fordringen uppkom- mit före konkursen, bör i viss omfattning förmånsrätt gälla. Som förutsättning för förmånsrätt synes böra stadgas, att åtgär- den vidtagits med gode mannens godkän- nande. Även här bör en tidsbegränsning gö- ras, förslagsvis genom krav på att åtgärden ägt rum tidigast sex månader före konkurs- ansökningen. För att en snäv gräns skall hållas bör vidare gälla som villkor, att åt-

32 Se Guldberg-Bergendal s. 288. SOU 1969:5

gärden uppenbart varit till borgenärernas bästa. Det sagda bör även avse åtgärd som i samband med tillsyn över fullgörande av ackord utan eller i konkurs vidtagits med tillsynsmannens godkännande. Slutligen bör samma förmånsrätt gälla, när förordnad bo- utredningsman vidtagit åtgärd som nyss nämnts och övriga angivna förutsättningar föreligger. En bestämmelse i enlighet med det anförda har upptagits i förevarande 12 å.

Som gemensam förutsättning för förmåns- rätt enligt paragrafen skall gälla, att det fordrade beloppet med hänsyn till omstän- digheterna kan anses skäligt. Om ersätt- ningsbelopp till god man eller tillsynsman som här avses prövats av rätten — och rät- tens beslut inte enbart grundas på medgi— vande behöver någon ytterligare pröv- ning av beloppets skälighet inte äga rum.

De fordringar som angetts i paragrafen står så nära de egentliga konkurskostnader- na att de bör utgå med bästa allmänna för- månsrätt. Detta överensstämmer med vad som förordas på dansk och norsk sida. Nå- gon inbördes företrädesordning mellan ford- ringarna synes inte påkallad. De har enligt förslaget sinsemellan lika rätt (jfr 18 å).

Konkurrens mellan allmän förmånsrätt enligt förevarande 12 å och fordringar med särskild förmånsrätt regleras i 15 och 16 åå i förslaget.

13 å.

Omfattningen av arbetstagares förmåns- rätt i arbetsgivarens konkurs för fordran på lön eller pension regleras av 13 och 14 åå i förslaget. I 13 å, som ersätter reglerna om förmånsrätt för lön 0.1. i 17 kap. 4 å HB, behandlas förmånsrätten för fordran på lön eller aktuell pension. I 14 å i förslaget, som motsvarar 17 kap. 6 a å HB, stadgas för- månsrätt i vissa fall för fordran på framtida pension. Konkurrens mellan förmånsberät- tigade löne- eller pensionsfordringar och fordringar med särskild förmånsrätt regle- ras i 15—17 åå.

Gällande rätt m.m. Som förut nämnts har ”betjänter och tjäns- tehjon" enligt 17 kap. 4 å HB förmånsrätt för lön för sista året, medan annan arbetare har förmånsrätt för dagspenning eller av- löning som ej stått inne längre än sex må- nader efter förfallodagen. Förmånsrätt stadgas också för begravningshjälp samt för sjukhjälp eller livränta som upplupit för de sista tre månaderna och som det enligt lag ang. ersättning för skada till följd av olycks- fall i arbete åligger gäldenären att utge.1 Vad som är föreskrivet om förmånsrätt för arbetares avlöning har också tillämpning på utestående försäkringsavgift för privat pen- sion åt gäldenärens arbetare avseende det sista året och skadestånd som i händelse av obehörigt avskedande eller arbetsavtals hä- vande må tillkomma arbetaren i stället för avlöning som skulle ha utgått med förmåns- rätt. Om viss del av arbetares lön står inne hos arbetsgivare till säkerhet för att arbeta- ren fullgör sina skyldigheter, har arbetaren för den innestående lönen lika förmånsrätt som för avlöning, vare sig fordringen stått inne längre eller kortare tid.

Även pensionsfordran är i viss utsträck- ning förenad med förmånsrätt enligt 17 kap. 4 å HB.2

I 17 kap. 4 å HB i dess ännu gällande ly- delse ges även en bestämmelse om förmåns- rätt i det fallet att avlöningsbelopp e.l. hål- lits inne på grund av införsel. Efter förslag av beredningen upphävs emellertid denna bestämmelse såsom obehövlig fr.o.m. den 1 juli 1969.3

Det kan nämnas, att fordran på hyra och annan gottgörelse, som tillkommer på far- tyg anställd person på grund av tjänsteav- tal med redaren eller befälhavaren, är för- enad med sjöpanträtt (se 267 å sjölagen, jfr art. 4 i 1967 års panträttskonvention).

I den ursprungliga lydelsen av 17 kap. 4 å i 1734 års lag föreskrevs endast förmånsrätt

1 Se vidare 8. 153. 2 Jfr ovan 5. 49 f. 3 Se SFS 1968: 627.

för betjänters och tjänstehjons lön för sista året. År 1891 tillerkändes annan arbetare förmånsrätt för dagspenning eller avlöning för de sista tre månaderna. Efter lagänd- ring år 1910 skulle i stället sådan arbetare ha förmånsrätt för dagspenning eller av- löning som ej stått inne längre än tre må- nader efter förfallodagen. Ändringen inne- har, att förmånsrätten knöts till lönens för- fallotid i stället för intjäningstiden. Tiden tre månader förlängdes år 1926 till sex måna— der.4

För bedömandet om och i vilken ut- sträckning förmånsrätt för lönefordringar föreligger kan viss vägledning hämtas i rätts- praxis.5

För att en arbetstagare skall få den för- månsrätt som tillkommer kategorin betjän- ter och tjänstehjon krävs, att fordringen uppkommit på grund av ett relativt stadig- varande tjänsteförhållande.6 Som exempel på ”tjänstehjon" brukar nämnas bl.a. hem- biträden och privatchaufförer. Uttrycket ”betjänter” tolkas vidsträckt. I stort sett torde numera de arbetstagare som är att hänföra till gruppen tjänstemän kunna räk- nas hit.”l Även anställda chefer omfattas i princip.8 Beträffande personer som på grund av aktieinnehav har eller hade ett bestäm- mande inflytande över aktiebolag eller vissa anhöriga till sådana personer gäller emel- lertid vissa begränsningar i betalningsrätten i konkurs (se 100 a å, jfr 32 a å KL). Per- soner med väsentligt intresse i och bestäm- mande inflytande över ett företag har i viss utsträckning ansetts uteslutna från förmåns- rätt i företagets konkurs, ehuru någon lag- bestämmelse därom inte finns. Verkställan- de direktör i och samtidigt ägare av en- mansbolag har t.ex. vägrats förmånsrätt i bolagets konkurs.9 Även pensionsfordran torde vara undantagen från förmånsrätt i motsvarande fall.10

För gruppen andra arbetare gäller inte något krav på stadigvarande anställning. Till denna kategori torde regelmässigt kunna hänföras de arbetstagare som faller under begreppet arbetare i nutida mening.11

Såväl förmånsrätten för betjänter och tjänstehjon som förmånsrätten för andra ar- betare förutsätter, att det föreligger ett tjänsteavtal. Förmånsrätten omfattar sålun- da inte arvode för arbete som utförts av självständig uppdragstagare. Som exempel kan nämnas, att förmånsrätt inte medgetts revisor i aktiebolag (NJA 1904 s. 503, jfr SvJT 1952 s. 839), likvidator i aktiebolag (NJA 1964 s. 542) eller advokat (SvJT 1962 rf s. 80). Förmånsrätten gäller i princip inte heller för lön till s.k. beroende uppdrags— tagare. Arbetstagarbegreppet i 17 kap. 4 å- HB har dock fått en tämligen vid tolkning i praxis. Det har t.ex. ansetts omfatta skogs- körare med egna hästar, trots att medarbe- tare använts i viss utsträckning och att ve- derbörande inte ställt sin arbetskraft uteslu- tande till en och samma virkesägares förfo- gande (se bl.a. NJA 1955 s. 345, jfr 1957 s- 199).12

Under lön enligt 17 kap. 4 å HB inbegrips- även t.ex. provision och tantiem.13 Vidare anses semesterlön och semesterersättning va-

4 En omfattande historik m.m. finns i SOU 1946: 62 s. 142 ff. 5 Se Adlercreutz s. 46 ff och 100 ff. Jfr även bl.a. Lawski s. 429 f, SOU 1946: 62 s. 151 f samt rättsfall upptagna under 17 kap. 4 å HB i lageditionen. 6 Se prop. 1926:183 5. 22, SOU 1946:62 s. 116, Lawski s. 428, Gedda s. 65 ff, Benckert- Hessler s. 17 f och Eilard, Exekutionsrätts— liga uppsatser 2 uppl. s. 141. Jfr Schmidt 11 s. 217. Se NJA 1897 s. 170 och 1915 s. 295. 9 Se Adlercreutz s. 338 ff, Schmidt i SvJT 1965 s. 278 f samt SOU 1941: 9 s. 712 och 1965: 41 s. 262. Betr. verkställande direktör i enmansbolag se NJA 1936 s. 129 och 1938" s. 492; jfr 1934 s. 493 och 1935 s. 704. And- ra belysande rättsfall ang. s.k. huvuddel- ägare se NJA 1951 s. 210, 1957 s. 747, 1958" s. 1,1960 C 1219 och 1963 s. 51. 10 Jfr SOU 194119 5. 713 och 1965:41 s. 262 samt Lawski s. 328. 11 Jfr Schmidt II s. 217, Adlercreutz s. 29 och 47, Gedda s. 79 f samt Benckert-Hessler s. 18. 12 Ang. beroende uppdragstagare se bl.a. UIII s. 86 f, SOU 1964: 31 s. 70 f, Adlercreutz s. 74 ff, Schmidt I 5. 69 och 82 ff (avsnittet författat av Adlercreutz) samt Benckert— Hessler s. 19. 13 Jfr Gedda s. 69.

G-l

Den förmånsrätt som tillkommer betjän- ter och tjänstehjon avser ”lön för sista året'L Innebörden härav anses vara, att förmåns- rätten omfattar lön som belöper på en tid av högst ett år räknat bakåt från dagen för konkursansökningen; jfr 4 å i Kp.15 Även fordran på lön under skälig uppsägningstid anses enligt rättspraxis vara förenad med förmånsrätt.16 Det är tveksamt, om för- månsrätten gäller för ett års lön före kon- kursansökningen och dessutom även för lö— neanspråk under efterföljande uppsägnings— tid eller om förmånsrätten är begränsad till att avse lön under en sammanlagd tid av ett år.

I fråga om annan arbetares förmånsrätt är tidsbegränsningen annorlunda konstrue- rad. Här är det fordringens förfallodag som är avgörande, och det är likgiltigt när lönen intjänats. Lönefordran som förfallit mer än sex månader före konkursansökningen sak- nar förmånsrätt. Förfaller däremot ford- ringen inom sexmånadersfristen, åtnjuts för- månsrätt även om arbetet utförts tidigare.

Förmånsrätten för fordran på förfallen pension är lika för alla pensionstagare, oav- sett vilken kategori av arbetstagare den som intjänat pensionen tillhört. Som nämnts gäl- ler även här en tidsbegränsning. Denna in- nebär bl.a., att inte mer än sammanlagt ett års pension får utgå med förmånsrätt.17

Den omständigheten att en arbetsgivare råkar i konkurs medför inte utan vidare att föreliggande tjänsteavtal upphör. Konkurs- boet anses emellertid ha rätt att säga upp sådant avtal att upphöra efter skälig tid och är därvid inte bundet av avtalad uppsäg- ningstid. Även arbetstagaren torde ha rätt att säga upp avtalet. Vad som utgör skälig uppsägningstid i konkurs bedöms främst med ledning av anställningens längd och art. Som grund för bedömningen tjänar den allmänna uppsägningstid som kan vara före- skriven i tjänsteavtalet eller tillämpligt kol- lektivavtal.18 Om konkursboet inträder i tjänsteavtalet, blir lönefordran för tiden där- efter massafordran.

Beträffande gällande och föreslagna reg- ler om förmånsrätt för lönefordringar i Danmark, Finland och Norge har lämnats en redogörelse i 2 kap.

Beredningen

l 3 och 4 kap. har beredningen behandlat frågan om löneprivilegiet i dess huvuddrag. Beträffande den närmare utformningen av förevarande 13 å vill beredningen framhålla följande.

Enligt förslaget skall lika förmånsrätt till- komma alla arbetstagare, frånsett vissa ar- betstagare med väsentligt inflytande över fö- retaget. Begreppet arbetstagare avses skola ha samma innebörd som enligt 1963 års se- mesterlag. Det innebär, att frågan får prö- vas enligt allmänna civilrättsliga grundsat- sen” Det kan inte undvikas, att tveksamhet ibland uppkommer i gränsfall. Utveckling-

14 Se NJA 1949 s. 713, 1950 s. 673 och 1963 s. 331, Arbetsdomstolens domar 1940 nr 64 och 1945 nr 78 samt SvJT 1941 rf s. 63. Jfr Hesselgren m.fl. s. 149 och 170. 15 Se NJA 1915 s. 295, SvJT 1946 rf s. 56, Lawski s. 427 f, Gedda s. 68 f, Benckert- Hessler s. 18, Schmidt 11 s. 217 ff och Svensk sparbankstidskrift 1933 s. 789. — I NJA 1963 s. 353 hade en arbetstagare under sista året före arbetsgivarens konkurs uppburit viss lön a conto. Hinder ansågs inte möta mot att han avräknade den sålunda utbeta- lade lönen på äldre, oprioriterad löneford- ran och bevakade fordran på lön för sista året med förmånsrätt. Jfr Rodhe i SvJT 1968 s. 201. 16 Se bl.a. NJA 1943 s. 625, 1963 s. 331 och 1967 s. 260. Jfr Benckert-Hessler s. 18, Ged- da s. 74 ff, Schmidt II 5. 218 och Rabenius i SvJT 1937 s. 781 f. 17 Ang. den föreskrivna tidsbegränsningen se SOU 1937: 13 5.162 och 1965:41 s. 262 f. 18 Se de i not 16 ovan angivna rättsfallen och NJA 1954 s. 230. Jfr även Gedda s. 74 ff, Welamson I 5. 444 och II 5. 115 not 2 samt Schmidt 11 s. 88. Fråga om skyldighet för arbetstagare att vidkännas avdrag för lön som kunnat uppbäras från annat arbete, se NJA 1930 s. 665. Jfr däremot NJA 1964 s. 476 (ersättning från arbetslöshetskassa). 19 Beredningen har närmare behandlat begrep- pet arbetstagare i U III s. 81 ff, jfr U VI s. 56 f. Se även bl.a. prop. 1968: 130 s. 95 f, SOU 1964: 31 s. 68 ff, Schmidt I 5. 64 ff, Adlercreutz, Arbetstagarbegreppet (anm. av Schmidt i SvJT 1965 s. 274 ff), samma förf., Svensk arbetsrätt s. 19 ff, Hesselgren m.fl. s. 35 ff och Sigeman s. 2.

en på arbetsmarknaden föranleder successi- va förändringar i de hänseenden som är av betydelse för gränsdragningen. I viss ut- sträckning har rättspraxis tagit hänsyn till den tillämpliga lagens syfte. Beredningen ut- går från att begreppet arbetstagare i försla- get i allt fall inte kommer att tilläggas en snävare innebörd än som skett vid tillämp- ningen av 17 kap. 4 å HB och att begreppet i fortsättningen anpassas till utvecklingen. Det är närmast i fråga om kategorin be- roende uppdragstagare som förskjutningar skett. Uppdragstagare som bör betraktas som självständiga företagare har inte för- månsrätt enligt förslaget.20

Delägare i handelsbolag eller enkelt bolag som arbetar för bolagets räkning anses inte som arbetstagare. Däremot brukar komman- ditdelägare som arbetar i kommanditbo- lagets verksamhet räknas som arbetstaga- re. Detta tycks dock ej vara fallet, om han är huvuddelägare i kommanditbolaget. Delägare i aktiebolag eller ekonomisk för- ening som mot ersättning arbetar för bola- gets eller föreningens räkning betraktas som arbetstagare.21 Detsamma gäller regelmäs- sigt verkställande direktör för ett företag.22 Som framgått av den tidigare redogörelsen för gällande rätt föreskrivs emellertid be- gränsningar i möjligheten för vissa delägare med bestämmande inflytande över aktiebo- lag jämte nära anhöriga att bevaka löne- fordran i bolagets konkurs. Vidare har i viss omfattning arbetstagare med väsentligt in- tresse i och bestämmande inflytande över aktiebolag ansetts vara utesluten från för- månsrätt för lönefordran. Sannolikt har den som intager motsvarande ställning i ekono- misk förening inte heller förmånsrätt.23 Vad nu sagts om förmånsrätt för lön torde även ha tillämpning på pension.

Som nämnts i 4 kap. har vid de nordiska överläggningarna rått enighet om att en undantagsregel bör gälla i fråga om vissa företagsledare o.a. med väsentligt inflytande över företaget, medan meningarna varit de- lade om hur regeln bör närmare utformas. I det danska betänkandet föreslogs, att för-

månsrätt inte skall tillkomma den som i kraft av sin ställning som ledare eller av sitt och sina närmastes innehav av aktier eller andelar i verksamheten utövade eller kunde utöva ett väsentligt inflytande på denna. I den danska propositionen föreslås, att ”tjenende” med Väsentligt inflytande på grund av eget eller närståendes delägarskap skall vara uteslutna från förmånsrätt, om skifteretten bestämmer det. Som förut nämnts räknas inte verkställande direktörer och andra ledande funktionärer som tjenen- de och anses överhuvud ej ha förmånsrätt. Enligt det norska utkastet skall ”tillits- mann” (t.ex. styrelseledamot eller vald re- visor) inte ha förmånsrätt. Förmånsrätt skall enligt samma utkast inte heller till- komma arbetstagare, som utövat eller kun- nat utöva ett väsentligt inflytande över gäl- denärens rörelse i kraft av sin ställning så- som rörelsens ledare eller som ensam eller tillsammans med sina närmaste ägt en vä- sentlig del av rörelsen. Från norsk sida av- ser man sålunda att undantaga bl.a. verk- ställande direktör, oberoende av om han har någon andel i företaget.

Beredningen anser att man bör anknyta närmare till praxis hos oss. I sista stycket av förevarande 13 å har upptagits en be- stämmelse härom. Den gäller i fall då gäl- denären är näringsidkare eller juridisk per- son.24 Liksom i lagen om företagsinteck- ning25 bör uttrycket näringsidkare tilläggas sin mest vidsträckta innebörd. Det avser

20 1 U Ill (5. 88) har intagits en sammanställ- ning av omständigheter som brukat beaktas vid gränsdragningen mellan arbetstagare och självständiga företagare. 21 Ang. vad här sagts om delägare av olika slag jfr U 111 s. 90 och 94 f, SOU 1965: 41 s. 104 och 119 ff samt Adlercreutz s. 334 ff. 22 Som arbetstagare räknas däremot normalt inte ledamot i bolags eller förenings styrel- se i denna sin egenskap. Jfr U 111 s. 95. 23 Jfr Adlercreutz s. 348 och 366 not 78. 24 Ang. begreppet näringsidkare se ovan s. 110 mot 12. Betr. uttrycket juridisk person i lag- språk jfr bl.a. 5 kap. 1 å tryckfrihetsförord- ningen och 4 å i nya införsellagen enligt SFS 1968:621. 25 Jfr även varumärkeslagen 2/12 1960 (nr 644).

var och en som yrkesmässigt driver verk- samhet av ekonomisk art. Något vinstsyfte med verksamheten fordras inte. Närings- idkaren kan vara fysisk eller juridisk person, t.ex. aktiebolag. ekonomisk förening eller stiftelse. Även juridisk person som inte är näringsidkare omfattas av det föreslagna stadgandet, t.ex. stiftelse eller ideell för- ening som inte driver någon näringsverk- samhet. Förslaget innebär, att förmånsrätt inte skall tillkomma den som själv eller jämte närstående ägde väsentlig andel i före- taget och som hade väsentligt inflytande över dess verksamhet. Av bestämmelsen framgår, att arbetstagare som t.ex. har en aktieminoritet i ett bolag som går i konkurs inte är utesluten från förmånsrätt enbart på grund av aktieinnehavet. Å andra sidan skall inte heller en ställning som medfört väsentligt inflytande över företaget, t.ex. så— som verkställande direktör, i och för sig ute- sluta förmånsrätt. En chef kan visserligen genom felaktiga bedömningar eller andra missgrepp ha medverkat till att företaget gått omkull, men det kan också förhålla sig på annat sätt. Orsakerna kan t.ex. vara att söka i nedåtgående konjunkturer eller i andra olyckliga omständigheter. Om före- tagsledare inte får förmånsrätt, kan det i sin mån försvåra för ett företag att i ett kritiskt läge få behålla en dugande person i sådan ställning. Beredningen anser därför, att det också måste förutsättas att företags- ledaren eller närstående har ett väsentligt delägarintresse. Endast den som själv eller jämte närstående ägde väsentlig andel i före- taget och som på sådan eller annan grund hade väsentligt inflytande över verksamhe- ten skall enligt beredningens förslag gå miste om förmånsrätt. För att det skall an- ses föreligga en ”väsentlig andel” bör krä- vas, att andelen är relativt betydande t.ex. en tredjedel. Ibland kan dock en mindre del vara tillfyllest, t.ex. om aktierna i övrigt är starkt spridda. Med ”väsentligt inflytande” bör förstås, att vederbörandes inflytande på verksamheten i dess helhet var så betydande att det ekonomiska resultatet varit i väsent-

lig grad beroende av hans förmåga, hand- lande eller ståndpunktstagande. Om andels- innehavet avvecklats i så god tid före kon- kursen att något samband mellan vederbö- randes inflytande och konkursen inte kan anses föreligga, bör förmånsrätt gälla i van- lig ordning.

Enligt den föreslagna bestämmelsen skall närståendes andelar också medräknas vid bedömning av förhållandet mellan arbets- tagaren och företaget. Även det fallet att han själv inte hade någon andel men hans närstående hade väsentlig andel i företaget

_ är avsett att inbegripas. Vilka som bör räk-

nas till närstående i konkursrättsliga sam- manhang behandlas i det nordiska samar- betet vid översynen av reglerna om åter— vinning. F.n. finns i 5 å andra stycket i 1967 års lag om tryggande av pensionsut- fästelse m.m. en uppräkning av närstående som omfattar föräldrar, far- och morför- äldrar, make, avkomling och avkomlings make (jfr även 32 a å KL). Nämnda upp- räkning kan i sin mån tjäna till ledning även i förevarande sammanhang, men bered- ningen har stannat för att inte nu i FRO försöka bestämma vad som skall förstås med närstående. Även syskon bör här kunna räknas dit liksom den som sammanbor med vederbörande i äktenskapsliknande förhål- landen. Beredningen har därför, i överens- stämmelse med den danska propositionen, valt att åtminstone t.v. avstå från någon när- mare precisering. Förslaget ger därigenom möjlighet att även beakta de faktiska för- hållandena i det särskilda fallet och inte en- bart grunda prövningen på släktskap eller svågerlag.26 Även ett indirekt innehav t.ex. genom moderbolag bör beaktas.

% I motiven till det danska förslaget sägs (Konkursordenen s. 31), att det får bero på omständigheterna vem som skall anses vara vederbörandes ”naermeste”. Under uttrycket föll normalt makar, förlovade, föräldrar och barn samt dessas makar. Även andra- kunde emellertid vara lika nära knutna till löntagaren, medan det å andra sidan undan- tagsvis kunde förekomma att en del av de nämnda personerna i det särskilda fallet inte hade någon nära anknytning till veder- börande.

Den föreslagna förmånsrätten för arbets- tagare avser i första hand fordran på lön. Termen lön skall —— frånsett pension — in- rymma allt som kan hänföras till avlönings- förmån på grund av anställningen.27 Det är likgiltigt, om lönen för arbetsinsatsen ut— går i form av tidlön, ackordsersättning, ar- vode, provision, tantiem eller annan andel i vinst, tillägg av olika slag (t.ex. risk— eller kallortstillägg) eller naturaförmåner (jfr 139 & KL) eller på annat sätt. Givetvis ingår sjukersättning som arbetsgivare skall utge till arbetstagaren. Även ersättning för av- talsenliga omkostnader i tjänsten bör räknas hit. Som exempel kan nämnas resekostnads- ersättning och traktamente samt ersättning för hållande av egen bil eller annan utrust- ning.??? Om arbetstagaren ej får ut ersätt- ning för sådan omkostnad och alltså måste slutligt betala den själv, går han realiter i motsvarande mån miste om den lön som han fått ut för sitt arbete. En uppdelning på olika poster är därför orimlig och orea- listisk.29 Gratifikationer som arbetstagaren förväntar sig hör inte hit annat än om ar- betsgivaren, ehuru från början ej pliktig därtill, måste anses ha utfäst sig att med an- ledning av arbetstagarens insats betala be— loppet.30

Semesterlön och semesterersättning är att anse som lön. Med hänsyn till de speciella regler som gäller på området bör emellertid förmånsrätten för sådan gottgörelse regleras särskilt. Även för pension krävs särskilda bestämmelser. Se härom i det följande.

Enligt förslaget skall med lön likställas vad som skall utgå som ersättning för lön. Denna bestämmelse avser bl.a. skadestånd som arbetsgivaren skall utge till arbetstaga- ren på grund av obehörigt avskedande eller tjänsteavtals hävande. I 17 kap. 4 & HB finns en särskild föreskrift om förmånsrätt för sådant skadestånd. Denna föreskrift till- kom år 1910 i samband med föreslagen men ej genomförd lagstiftning om arbetsavtal.31 Anspråk på ersättning vid obehörigt avske- dande eller tjänsteavtals hävande behandlas i vissa avseenden som lönekrav och i andra

som skadeståndskrav.32 Vid bestämmelsens tillkomst anmärkte lagrådet, att även sådant skadestånd ur rättslig synpunkt var att lik- ställa med lön. Hit hör bl.a. skadestånd som nämns i 5 5 lagen den 14 oktober 1939 (nr 727) om förbud mot arbetstagares avske- dande med anledning av värnpliktstjänstgö- ring m.m. eller i 4 & lagen den 21 december 1945 (nr 844) om förbud mot arbetstagares avskedande i anledning av äktenskap eller havandeskap m.m., allt i den mån skade- ståndet utgår som kompensation för in- komstbortfall.

Enligt ett år 1967 infört tillägg i 17 kap. 4 & HB är utestående försäkringsavgift för privat pension åt gäldenärens arbetare för- enad med förmånsrätt i viss utsträckning. Tillägget avser det fallet att arbetsgivaren tecknat pensionsförsäkring för arbetstagaren och gentemot försäkringsinrättningen åtagit sig att betala premierna.33 I praxis har in- rättningens fordran på obetalda avgifter an- setts utgöra en av inrättningen övertagen lönefordran och tillerkänts förmånsrätt en- ligt 17 kap. 4 & HB (se NJA 1956 s. 719).

27 Ang. lönebegreppet jfr U III s. 97 f, U VI s. 59 ff och Sigeman s. 5 ff. 28 I rättsfallet NJA 1943 s. 625 har högsta domstolen (3 röster mot 2) funnit försälj- ningsresandes fordran på ersättning för att han vid sina resor hållit sig med egen bil inte vara att betrakta som löneförmån enligt 17 kap. 4 & HB. Sigeman (s. 11 not 13) har betecknat rättsläget på denna punkt som instabilt. 29 Med det sagda avses givetvis inte att en ar- betstagare skall ha rätt till resekostnads- ersättning, traktamente e.d. när han inte rest för gäldenärens räkning (t.ex. när verksam- heten upphört på grund av gäldenärens in- solvens). Om dylika ersättningar är bestäm- da så att de delvis utgör en reell löneför- stärkning, kan emellertid en motsvarande del bevakas och komma att utgå med för- månsrätt, oaktat arbetstagaren inte haft an- ledning att resa för gäldenärens räkning. 30 Jfr Sigeman s. 13 f. 31 Se prop. 1910: 96, rskr 1910:182, NJA II 1911 s. 42 ff, Benckert-Hessler s. 21 och Lawski s. 428 f. 32 Se Schmidt i Minnesskrift utgivan av juri- diska fakulteten i Stockholm vid dess 50— årsjubileum år 1957 s. 206 ff. Jfr även Sige— man s. 12. 33 Se SOU 1965:41 s. 262 och prop. 1967: 83 s. 188.

Genom nämnda tillägg i paragrafen har meddelats en bestämmelse i ämnet. För- månsrättens omfattning blev lika för alla kategorier av arbetstagare, ehuru beträffan- dc lön gäller olika tider för skilda grupper av arbetstagare.

Med hänsyn till att det enligt rättspraxis klart föreligger en lönefordran som övergått till försäkringsinrättningen och att enligt beredningens förslag alla grupper av arbets— tagare i princip behandlas lika i fråga om förmånsrätt för lön torde någon uttrycklig bestämmelse om förmånsrätt för avgifter för pensionsförsäkring inte vara behövlig. En särbestämmelse därom blir lätt missvi— sande och kan leda till en snävare tillämp- ning av paragrafen än som avsetts. Om en sådan bestämmelse likväl anses önskvärd, bör den omfatta ej endast fordran på för— säkringsavgift för ”privat” pension utan även fordran på. försäkringsavgift för annan utfäst förmån, t.ex. grupplivförsäkring eller försäkring till skydd för avgångsbidrag,34 till gäldenärens arbetstagare eller arbetsta- garens efterlevande. Att förmånsrätt för lö— nefordran kvarstår även om fordringen övergått till annan innehavare framgår av 3 5 i förslaget. För att fordringen i hithö- rande fall skall anses ha övergått till för— säkringsinrättningen krävs inte någon sär- skild överlåtelse.

I 17 kap. 4 & HB föreskrivs vidare, att samma förmånsrätt som för arbetares avlö- ning gäller för sådan del av arbetares lön som står inne hos arbetsgivare till säkerhet för att arbetaren skall fullgöra sina skyldig- heter. Någon tidsbegränsning gäller dock inte här. Denna bestämmelse infördes år 1910 samtidigt med stadgandet om förmåns- rätt för skadestånd vid obehörigt avskedan- de eller tjänsteavtals hävande.35 För stad- gandets tillämpning torde normalt förutsät- tas, att avtal träffats mellan arbetsgivare och arbetstagare om rätt för den förre att hålla inne viss del av lön som säkerhet för arbe- tets utförande.36 Det torde här i själva ver— ket vara fråga om bestämmande av ford— ringens förfallotid så att denna flyttas till

en senare tidpunkt än som normalt gäller. Eftersom den tid inom vilken förmånsrätt är bevarad enligt förslaget räknas från för- fallodagen är någon särskild bestämmelse för hithörande fall inte behövlig.

Enligt 17 kap. 4 & HB gäller slutligen för- månsrätt för sådan begravningshjälp eller för de tre sista månaderna upplupen sjuk- hjälp eller livränta som det åligger gäldenä- ren att utge enligt ”lag angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete”. Härmed åsyftas lagen i ämnet den 5 juli 1901 (nr 39 s. 1) som ålade arbetsgivaren direkt ersättningsskyldighet.37 I fråga om sjukhjälp och livränta avser förmånsrätten endast ersättning för tiden intill dess kon- kursansökningen gjordes. Vad som belöper på tiden därefter har förmånsrätt enligt 17 kap. 11 å andra stycket HB. 1901 års lag er- sattes av lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete, som träd- de i kraft den 1 januari 1918 och endast ålade arbetsgivaren försäkringsplikt.38 En- ligt övergångsbestämmelse skall likväl er- sättningsanspråk, som grundas på olycksfall före sistnämnda dag, bedömas enligt den äldre lagen. Nämnda föreskrifter i 17 kap. 4 och 11 åå HB torde numera sakna all praktisk betydelse och bör utgå.39

34 Hithörande försäkringar kan tecknas bl.a. i Arbetsmarknadens Försäkringsaktiebolag (AFA). Enligt vad broschyren ”afa-försäk- ringen 1968” ger vid handen (s. 26) utgår AFA från att förmånsrätt för försäkrings- premier åtnjuts redan enligt gällande 17 kap. 4 & HB. Detta överensstämmer också med SvJT 1968 rf s. 35. 35 Jfr SOU 1946:62 s. 118 ff och Benckert- Hessler s. 21 f. 36 En bestämmelse i ämnet finns i 21 & sjö- manslagen 30/6 1952 (nr 530). Enligt detta lagrum äger befälhavare varje gång lön skall betalas kontant hålla inne en tredjedel, till dess sjömannen avgår från tjänsten. Inne- hållet belopp får dock inte vid någon tid ' överstiga lön för en halv månad. 37 Jfr bl.a. NJA II 1902 nr 5 s. 100 ff samt Lawski s. 430 och 456. 38 Jfr NJA II 1917 s. 262 ff. 1916 års lag har i sin tur ersatts av lagen 14/5 1954 (nr 243) om yrkesskadeförsäkring (se 60 5). 39 Jfr prop. 1953:7 s. 39, Benckert-Hessler s. 21 och 44 samt Gedda s. 81 f. Se även s. 84 ovan.

Den förmånsrätt för arbetstagare som be- redningen föreslår är liksom enligt gällande lag tidsbegränsad. Enligt huvudregeln i för— slaget omfattar förmånsrätten lön som inte förfallit till betalning tidigare än sex måna- der före konkursansökan. Motsvarande tids- begränsning skall enligt beredningens för- slag gälla i fråga om ersättning för lön. Som förut nämnts har samma reglering valts i den danska propositionen. Genom att den föreslagna regeln grundas på lönefordring- ens förfallotid i stället för den tid varunder lönen intjänats kommer förmånsrätten att även avse t.ex. ackordsöverskott som in- tjänats längre tid tillbaka än sex månader före konkursansökningen, om det förfallit till betalning inom sistnämnda tid.40 Även vid andra slag av fordringar såsom pro- vision, tantiem eller ersättning för lön _ får förfallotiden avgörande betydelse. Vad sär- skilt angår retroaktiva lönetillägg gäller, att förfallodagen ej inträtt förrän tillägget be- stämts och därvid fastställd betalningsdag inträtt. Avtal varigenom redan fastställd för— fallotid för intjänad lön flyttas medför gi- vetvis ej, att förmånsrätt får åtnjutas i vi- dare omfattning än som annars skolat ske.

I 4 kap. har beredningen behandlat en undantagsregel för sådana fall då arbetsgi- varen ansett lönefordran tvistig. Denna regel upptages som andra punkt i första stycket av förevarande 13 &. Har lönefordran varit föremål för tvist, skall förmånsrätt gälla, om talan väckts41 eller förhandling i bruk- lig ordning begärts inom sex månader från förfallodagen och konkursansökan följt in- om sex månader från att tvisten blivit slut- ligt avgjord. För att undantagsregeln skall kunna åberopas av arbetstagaren förutsätts givetvis, att rätten att påkalla förhandling rörande löneanspråket eller att om för- handling ej lett till uppgörelse -— fullfölja anspråket genom talan vid domstol inte för- suttits enligt bestämmelserna i tillämpligt avtal mellan parterna.42 Tvisten är att anse som slutligt avgjord när uppgörelse träffats eller lagakraftvunnen dom föreligger. Un- dantagsregeln är inte tillämplig, om arbets-

givaren inte bestritt fordringen utan dröjt med betalningen av annat skäl.

Även frågan om lön under uppsägnings— tid har behandlats i 4 kap. Den i förevaran— de lagrum upptagna regeln härom innebär, att också lön under skälig uppsägningstid, dock ej längre än sex månader, skall utgå med förmånsrätt. Sexmånaderstiden räknas från uppsägningen.

Förmånsrätten för semesterlön eller se- mesterersättning som är intjänad före kon- kursansökan skall enligt beredningens för- slag omfatta belopp som står inne för näst- föregående och löpande kvalifikationsår. Liknande begränsning förekommer i den danska propositionen och det norska utkas- tet.För tiden efter konkursansökningen skall gälla samma regler som föreslagits i fråga om vanlig lön. Även semesterlön eller se- mesterersättning som belöper på tid efter ansökningen skall således ha förmånsrätt, med viss maximering i fråga om uppsäg- ningstid.

I 17 kap. 4 & HB ges särskilda bestämmel- ser om förmånsrätt för pensionsfordran på grund av arbetsanställning. Förmånsrätten avser endast pension som förfallit till betal- ning före den dag från vilken tiden för klan- der mot utdelningsförslag är att räkna (ak- tuell pension).43 Som nämnts i 4 kap. är fordran på intjänad framtida pension inte förenad med förmånsrätt enligt nämnda pa- ragraf (se däremot 17 kap. 6 a & HB). För— månsrätten är begränsad. Den avser inte pension för längre tid än sammanlagt ett år och ej heller för längre tid tillbaka än ett år före konkursansökningen.

40 Jfr Schmidt II s. 155. 41 Se 13 kap. 4 & tredje st. RB, 33 & lagsök- ningslagen 20/12 1946 (nr 808), 3 & lagen 10/7 1947 (nr 638) om betalningsföreläggan- de för vissa fordringar på arbetslön, m.m. och 27 & lagen 14/6 1929 (nr 145) om skilje- man. 42 I huvudavtalet mellan SAF och LO finns bestämmelser om tidsfrister för påkallande av förhandling i 2 kap. 2 & och för väckan- de av talan i 7 & samma kap. 43 Jfr betr. tidigare lydelse av paragrafen SOU 1937: 13 s. 161 och 1965:41 s. 254.

I andra stycket av förevarande 13 & före- slås, att samma förmånsrätt som för lön följer med fordran på pension, som tillkom- mer arbetstagare eller dennes efterlevande för högst sex månader före dagen för kon- kursansökan och nästföljande sex månader. Av sammanhanget är tydligt, att uttrycket arbetstagare här skall innefatta förutvaran- de arbetstagare, alltså pensionärer eller dem som slutat sin anställning av annan orsak. Med ”pension” åsyftas här endast de ak- tuella pensionsposter som belöper på nyss— nämnda tidrymd, däremot ej rätten till fram- tida pension (jfr 14 å). Man kan tänka sig att pension utgår med ett engångsbelopp eller i ett par större poster. I sådana fall bör ej följa förmånsrätt enligt förevarande pa- ragraf för större del än som motsvarar skä- lig pension för högst sex månader före och sex månader efter konkursansökningen. Det har inte ansetts behövligt att ge någon mera uttrycklig reglering av dylika undantagsfall i lagtexten. Någon bestämmelse därom finns f.ö. inte heller i gällande lag. Det har vidare ej ansetts praktiskt påkallat att — såsom skett i fråga om fordran på lön _ meddela någon undantagsregel beträffande tvistig pensionsfordran.

Samtidigt med införandet av 1967 års lag om tryggande av pensionsutfästelse m.m. upptogs i 17 kap. 4 & HB en bestämmelse, att förmånsrätten för pensionsfordran även .avser pension som intjänats hos föregående arbetsgivare, om gäldenären övertagit an- svaret för pensionen under de betingelser som anges i 23 och 26 55 i 1967 års lag. I nämnda 23 & ges regler om ansvaret för pensionsutfästelse, om näringsverksamhet övergår från en arbetsgivare till annan. Om ansvaret för pensionsutfästelse överflyttats på sätt som föreskrivs i paragrafen, anses enligt detta lagrum utfästelsen ha samma rättsverkningar som om arbetstagaren varit anställd hos efterträdaren från dagen för an- ställningen hos företrädaren. Detsamma gäl- ler i fall som avses i nämnda 26 &. Redan av vad sålunda föreskrivits torde följa, att förmånsrätt för pension som intjänats hos

företrädaren skall gälla i efterträdarens kon- kurs.44 Beredningen har likväl ansett sig bö- ra behålla bestämmelsen i sitt förslag.

Av sista stycket i förevarande 13 & följer, att om gäldenären är näringsidkare eller ju- ridisk person, arbetstagare som själv eller jämte närstående ägde väsentlig andel i fö- retaget och som hade väsentligt inflytande över dess verksamhet inte får förmånsrätt för pension som avses i andra stycket. Som tidigare anförts i fråga om arbetstagares lö- nefordran bör förmånsrätt dock äga rum, om andelsinnehavet avvecklats i så god tid före konkursen att något samband mellan vederbörandes inflytande och konkursen inte kan anses föreligga. Detsamma gäller, om arbetstagaren frånträtt ledande befattning så tidigt som nyss nämnts och hans inflytan- de fördenskull upphört. När arbetstagare avlidit, är enligt förslaget hans efterlevande uteslutna från förmånsrätt, om arbetstaga- ren själv skulle ha varit utesluten. Efterle- vande pensionstagares eventuella egna an- delar i företaget blir alltså utan betydelse i fråga om deras förmånsrätt för pension ut- om såtillvida som andelarna kan böra med- räknas vid prövning huruvida arbetstaga- ren jämte närstående ägde väsentlig andel i företaget.

14 5.

I förevarande paragraf meddelas bestäm- melser om förmånsrätt för fordran på framtida pension i vissa fall. Paragrafen, som motsvarar 17 kap. 6 a & HB,1 har be- handlats närmare i 4 kap. här ovan. I likhet med gällande lag skall enligt förslaget ford- ran på framtida pension som här avses ha förmånsrätt efter fordran på lön eller ut- gående pension (13 å). De båda fordrings- slagen är också olika ställda vid konkurrens

44 Jfr även motiven till 3 5 i förslaget. Ang. förarbetena till förmånsrättsregeln se SOU 1965:41 s. 263 och prop. 1967: 83 s. 188 f. 1 Ang. motiven till 17 kap. 6 a & HB se SOU 1965:41 s. 263 f samt prop. 1967: 83 s. 98, 189 och 277 f.

Som sista stycke i förevarande 14 & har upptagits föreskrift, enligt vilken, om gälde- nären är näringsidkare eller juridisk person, skall gälla vad som sägs i 13 & tredje styc- ket. Enligt sistnämnda bestämmelse undan- tages vissa arbetstagare och deras efterle- vande från den förmånsrätt för pension som tillkommer arbetstagare i allmänhet. Un- dantagsregeln torde knappast ha någon praktisk betydelse i fråga om förevarande 14 5.2

15—17 åå. Gällande rätt

Som förut nämnts stadgas i 17 kap. 13 & HB, att fordran med allmän förmånsrätt en- ligt 4 å i kapitlet skall i första hand uttagas ur egendom vari ej gäller särskild förmåns- rätt. Om den egendom som ej belastas av särskild förmånsrätt inte räcker till, får en- ligt lagrummet tillgripas lös egendom vari sådan förmånsrätt gäller. Därvid kan ford- ran med allmän förmånsrätt enligt 4 & tränga ut fordran med särskild förmånsrätt, om den senare förmånsrätten är sämre pla- cerad i förmånsrättsordningen än den för- månsrätt som anges i 4 &. Däremot är för- månsrätt i lös egendom enligt 3 & skyddad. Fordringsägare som har handpant eller in- teckning i fartyg eller luftfartyg hör bl.a. till dem som har förmånsrätt enligt sist- nämnda lagrum och därför är skyddade. Det är ej klart, huruvida tomträtt och vat- tenfallsrätt skall hänföras till lös egendom i den mening som avses i 17 kap. 13 & HB.1 Enligt lagstiftningens grunder bör de räknas till fast egendom (jfr 4 kap. 27 å och 5 kap. 2 & NJL).

När lös egendom behöver tillgripas för ändamål som avses i 17 kap. 13 & HB, skall fordringar med särskild förmånsrätt i sådan egendom enligt 17 kap. 5, 6, 7 eller 8 5 HB tas i anspråk i den ordningen att sämre för- månsrätt Viker före bättre.

2 Betr. gällande rätt se ovan 5. 50.

Fordringar med förmånsrätt enligt 17 kap. 4 & HB får vidare i sista hand uttagas fram- för fordringar med särskild förmånsrätt i fast egendom, om den lösa egendomen ej förslår. Därvid går förmånsrätt enligt 17 kap. 4 & HB före både särskild förmånsrätt enligt 6 5 för avgälder m.m. och särskild förmånsrätt enligt 9 & på grund av inteck- ning eller utmätning. På samma sätt kan Stockholms stads brandförsäkringskontors förmånsrätt för premielån (jfr ovan under 8 5 i förslaget) trängas ut. Även i fråga om de särskilda förmånsrätterna i fast egendom gäller, att sämre förmånsrätt Viker före den som har ett bättre läge.

Det bör understrykas, att förmånsrätt en- ligt 17 kap. 4 Ö HB liksom annan allmän förmånsrätt endast kan göras gällande i konkurs. Om t.ex. fast egendom säljs exeku— tivt utom konkurs, kan fordringar som av- ses i lagrummet ej tas ut ur fastigheten. I övrigt bör framhållas, att om fast eller lös egendom, vari särskild förmånsrätt gäller,. säljs under konkursen och det uppstår över- skott, torde överskottet böra räknas som egendom vari ej gäller särskild förmånsrätt. Om t.ex. ett fartyg är belastat av sjöpant- rätt och belånat mot inteckningar för till— hopa 250000 kr samt säljs för 300000 kr,. räknas överskottet på 50000 kr som egen— dom vari ej gäller särskild förmånsrätt. Mot- svarande gäller i förekommande fall, om försäljning av fast egendom ger överskott. Detta bör alltså behandlas på samma sätt som behållen köpeskilling för fast eller lös egendom, vari ej gäller särskild förmånsrätt.

I 4 kap. har beredningen behandlat den risk som förmånsrätten enligt 17 kap. 4 & HB innebär för inteckningshavare genom att enligt 13 & lönefordringar kan uttagas före inteckningshavarnas fordringar. Regle- ringen är som förut nämnts från inteck— ningshavarnas synpunkt bristfällig även på det sättet att, om två eller flera fastigheter ingår i arbetsgivares konkursbo, löneford—

1 Jfr SOU 1946:62 s. 123. SOU 1969:5

ringarna kan bevakas fullt i vilken som helst av fastigheterna.2

Beredningen

Liksom enligt gällande lag bör grundregeln i fortsättningen vara att allmän förmånsrätt får uttagas ur all egendom som ingår i kon- kursboet och ej är föremål för särskild för- månsrätt. En bestämmelse härom har upp- tagits som första punkt i 15 å i förslaget. Enligt andra punkten i paragrafen får ford- ringar med allmän förmånsrätt därjämte ut- tagas ur egendom, vari särskild förmånsrätt gäller, före fordringar med sådan förmåns- rätt, i den mån det är medgivet enligt 16 eller 17 å, och i övrigt efter dessa ford- ringar. Härav följer bl.a. att, när egendom som är föremål för särskild förmånsrätt har sålts och den fordran som är förenad med sådan förmånsrätt i egendomen har till ful- lo betalats, skall överskottet enligt förslaget, liksom enligt gällande lag, räknas till egen- dom som ej är föremål för särskild förmåns- rätt. Detta gäller både fast och lös egendom.

I anslutning till vad som i 4 kap. anförts beträffande löneprivilegiet och panträtt i fast egendom har beredningen upprättat al- ternativa förslag till 16 &, betecknade A resp. B. Första stycket i paragrafen är ge- mensamt för båda alternativen.

Av redogörelsen för gällande rätt fram- går, att de särskilda förmånsrätter som en— ligt 17 kap. 3 & HB är förenade med pant- rätt m.m. i lös egendom inte kan trängas undan av allmän förmånsrätt enligt 17 kap. 4 & HB eller annan allmän förmånsrätt som stadgas i samma kap. Även sjöpanträtt och luftpanträtt går före allmän förmånsrätt.

I 4 5 i beredningens förslag anges, att sär— skild förmånsrätt följer med 1) sjöpanträtt eller luftpanträtt, 2) handpant eller rätt att kvarhålla lös egendom till säkerhet för ford- ran (retentionsrätt) och 3) panträtt på grund av inteckning i fartyg eller luftfartyg eller reservdelar till luftfartyg. Därmed avses att inbegripa de säkerhetsrätter som f.n. går före bl.a. förmånsrätt enligt 17 kap. 4 & HB. Som beredningen redan uttalat bör det inte

komma i fråga att rubba det företräde som tillkommer nämnda säkerhetsrätter. Att nu- varande ordning skall bestå framgår av 16 5 första stycket och 17 &, jfr 15 å andra punk- ten.

Enligt 17 kap. 5 å andra stycket HB har den för vars räkning fartyg byggs viss för- månsrätt hos varvsägaren eller byggmästa— ren och enligt 7 5 första stycket i samma kap. har redare viss förmånsrätt hos med— redare. Förmånsrätten enligt 17 kap. 5 & andra stycket går efter allmän förmånsrätt enligt 4 5 men före allmän förmånsrätt en- ligt 6 a & eller senare paragraf i 17 kap. HB. Den förmånsrätt som anges i 17 kap. 7 5 första stycket går efter såväl allmän för- månsrätt enligt 4 & som allmän förmånsrätt enligt 6 a & men före allmän förmånsrätt en- ligt senare paragraf i kapitlet.

Förmånsrätter motsvarande dem som nu anges i 17 kap. 5 & andra stycket och 7 & första stycket HB upptages i beredningens förslag under 5 och 6 55. Det är som förut nämnts antagligt, att förmånsrätten enligt 5 & i förslaget ganska snart kommer att er- sättas av förmånsrätt för panträtt på grund av inteckning i fartyg under byggnad och att förmånsrätten enligt 6 & i förslaget kommer att upphävas samtidigt.3 I avvaktan härpå föreslår beredningen, att förmånsrätt enligt nämnda 5 eller 6 & även i fortsättningen får. när det behövs, Vika för allmän förmåns- rätt enligt 12 eller 13 å i förslaget (se 16 5 första st.). 12 och 13 55 ersätter 17 kap. 4 & HB. Liksom enligt gällande lag skall där- emot särskild förmånsrätt som avses i 5 5 i förslaget inte vika för sådan allmän för- månsrätt som stadgas i 14 å i förslaget och ersätter förmånsrätt enligt 17 kap. 6 a & HB. Förmånsrätt enligt 6 å i förslaget skall, lika-

2 Se NJA 1933 s. 522 samt Hassler s. 289, sam- ma förf. i Svensk exekutionsrätt s. 358 och i SvJT 1937 s. 221, Olivecrona s. 180, Welam- son I s. 386, Undén II 5. 334, Gedda s. 150 och Blanck i SvJT 1957 s. 657 ff. Jfr även SOU 1946:62 s. 122. Frågan om uttagande av lönefordran, när det i konkursboet finns flera fastigheter, har också behandlats i lLU 1958: 17.

3 Jfr motiven till 5 och 6 55.

ledes i överensstämmelse med gällande lag, vika för allmän förmånsrätt enligt 14 å i förslaget (se 17 5).

Enligt 17 kap. 5 5 första stycket och 6 5 första stycket HB har hyresvärd och jord- ägare i viss utsträckning förmånsrätt för fordran hos hyresgäst eller arrendator. Des- sa förmånsrätter går efter allmän förmåns- rätt enligt 4 5 och före allmän förmånsrätt enligt 6 a & eller senare paragraf i 17 kap. HB. Enligt 7 & andra stycket i samma kap. har företagsinteckningshavare förmånsrätt i den företagsintecknade egendomen. Denna förmånsrätt går efter allmän förmånsrätt enligt 4 eller 6 a & men före allmän för- månsrätt enligt 10 & eller senare paragraf i kapitlet.

Beredningens förslag ger i 7 & 1) särskild förmånsrätt för hyresvärd och jordägare i viss begränsad omfattning. Företagsinteck- ning skall medföra förmånsrätt enligt 7 & 2) i förslaget. Beredningen föreslår, att dessa förmånsrätter får vika för allmän förmåns- rätt enligt 12, 13 eller 14 5 i förslaget. Den— na ståndpunkt framgår av 16 & första styc- ket och 17 5 i förslaget. Den innebär inte någon försämring beträffande förmånsrätt på grund av företagsinteckning. Däremot kommer förmånsrätt för hyresvärd eller jordägare att, i motsats till vad som nu gäl- ler, få vika även för sådan allmän förmåns- rätt som avses i 14 å i förslaget.

Enligt 17 kap. 8 & HB medför utmätning av lös egendom, att exekutionsfordringen blir förenad med förmånsrätt i den utmätta egendomen. Denna särskilda förmånsrätt går efter allmän förmånsrätt enligt 4 eller 6 a 5 men före allmän förmånsrätt enligt 10 & el— ler senare paragraf i nämnda kap. Även en- ligt beredningens förslag skall utmätning av lös egendom medföra förmånsrätt i den ut- mätta egendomen. Detta anges i 10 å i för- slaget. I överensstämmelse med gällande lag föreslår beredningen, att allmän förmånsrätt som avses i 12, 13 eller 14 å i förslaget skall vid behov gå före förmånsrätt på grund av utmätning i lös egendom (se 16 & första st. och 17 5).

Enligt 17 kap. 13 & HB skall särskilda förmånsrätter i lös egendom enligt 5—8 åå vid behov vika för allmän förmånsrätt en— ligt 4 å i den ordningen att sämre förmåns- rätt viker före bättre förmånsrätt. Bered— ningen har ansett, att det belopp som skall uttagas för fordringar med allmän förmåns- rätt i stället bör vid behov fördelas på den lösa egendom vari särskild förmånsrätt gäl- ler i förhållande till den köpeskilling som erhållits för varje slags egendom. Bestäm- melse om sådan fördelning har i förslaget upptagits som andra punkt i 16 5 första styc— ket som rör fordringar med allmän förmåns— rätt enligt 12 eller 13 å. Tillämpning av för- delningsregeln blir aktuell först om det visar sig, att lös egendom, vari ej gäller särskild förmånsrätt, och överskott på lös eller fast egendom, vari gäller särskild förmånsrätt, inte förslår till betalning av fordringar med allmän förmånsrätt. För det fallet att för- delning blir aktuell, när fordran med allmän förmånsrätt enligt 14 5 skall uttagas, skall fördelningen ske på motsvarande sätt enligt hänvisning i 17 få till andra punkten i 16 & första stycket. Enligt grunderna för den sistnämnda bestämmelsen bör motsvarande fördelning ske när t.ex. ett företag driver olika rörelser och rörelserna är var för sig företagsintecknade. — Om det vid en första. fördelning visar sig att överskott uppkom- mer beträffande något slag av lös egendom, får överskottet fördelas efter samma metod på de olika slag av lös egendom beträffande vilka underskott föreligger.

Förslagets innebörd i fråga om fördel- ningen på olika egendomskomplex blir åskådlig med följande exempel, i vilka bort- ses från kostnader för realisationen liksom från allmänna konkurskostnader.

Ex. 1. I konkursboet ingår två egendoms- komplex A och B vilka vart för sig är belastade med förmånsrätt enligt 7 5 2). A för 1000 000 kr och B för 2200 000. Lönefordringar som ej fått täckning ur annan egendom föreligger med 400000. Vid försäljning ger A 1200 000 och B 2000 000. Av lönerna faller i så fall enligt huvudregeln 3/8 eller 150000 på A och 5/8 eller 250000 på B. Det föreligger sålunda ett

överskott på 50000 i A. Detta används för att minska belastningen på B, varur därför slut- ligen 200000 behöver tas i anspråk för löne- borgenärerna. Ex. 2. Om man med övriga värden oförändra- de tänker sig att, utöver A och B, i boet ingår lös egendom C, som är belastad enligt 10 & för 500 000 kr och säljs för 400 000, faller enligt hu- vudregeln 3/9 av lönefordringarna eller 133 333z33 på A, 5/9 eller 222222: 22 på B och 1/9 eller 44444z44 på C. Överskottet i A blir 66 666: 67. Det fördelas med 5/6 eller 55 555: 56 på B och med 1/6 eller 11 111:11 på C. Vad som behöver uttagas ur B och C re- duceras därigenom för B till 166 666:66 och för C till 33 333: 33.

Om i boet även ingår fast egendom och denna ger överskott vid försäljning, skall detta på samma sätt användas för löne- borgenärernas räkning och minskar då i motsvarande mån belastningen för dem som har säkerhet enligt 5, 6, 7 eller 10 å i lös egendom.

Ex. 3. Antag att det, under i övrigt lika för— hållanden som i ex. 2, ingår en fastighet i boet som är belastad med pantfordringar till belopp av 880 000 kr och säljs för 1 000000. Överskot- tet på 120 000 skall fördelas med 5/6 eller 100000 på B och 1/6 eller 20000 på C. Vad som slutligen behöver uttagas ur B och C blir då, för B 66 666: 66 och för C 13 333: 33.

Beträffande avvecklingen av fast egendom kan framhållas, att om lös egendom uppen- bart förslår för att tillgodose löneborgenä- rerna, behöver förvaltaren ej föranstalta om exekutiv försäljning av den fasta egendomen för att därvid kunna bevaka lönefordringar i fastigheten. Motsvarande gäller, om över- skott vid en tilltänkt underhandsförsäljning tillsammans med den lösa egendomen för- slår till att täcka lönefordringarna.4 Enligt vad beredningen föreslagit i betänkandet Utsökningsrätt VIII skall det åligga förval- taren att vid behov bevaka lönefordringar 0.1. Vid den exekutiva auktionen och att vid densamma utöva anslutningsrätt för dessa fordringar.5 Vad som vid auktionen utfaller på sådan bevakning skall av överexekutor avsättas, om annan sakägares rätt beror där- av, till dess det slutligt klarlagts vad som

Av exemplen framgår, att när två eller flera komplex, som är belastade vart för sig med särskild förmånsrätt, ingår i konkurs- boet, fördelningen inte kan slutligen bestäm- mas förrän all den berörda egendomen av- yttrats.

Enligt 17 kap. HB gäller som förut nämnts särskilda förmånsrätter i fast egen- dom dels direkt på grund av lag enligt 6 5 och de särskilda lagar som hänvisar till den paragrafen, dels enligt 9 5 på grund av in- teckning, dels enligt samma paragraf på grund av utmätning. Därtill kommer den förmånsrätt som brandförsäkringskontoret åtnjuter för premielån.

Enligt 17 kap. 13 & HB får i konkurs alla särskilda förmånsrätter i fast egendom, om det behövs, vika för allmän förmånsrätt en- ligt 4 ä i nämnda kap. De går däremot före allmän förmånsrätt enligt 6 a 5 eller senare paragraf i samma kap. (se tredje st. i 6 a 5).

I 8 & i beredningens förslag stadgas un- der 1) förmånsrätt som har motsvarighet i 17 kap. 6 & HB och under 2) förmånsrätt motsvarande förmånsrätt enligt 17 kap. 9 & HB på grund av inteckning. Föreskrift om förmånsrätt i fast egendom på grund av ut- mätning innefattas i 10 å i förslaget.

Beredningen har i 4 kap. föreslagit, att de särskilda förmånsrätter i fast egendom som nu stadgas i 17 kap. 6 & HB skall, i den mån de motsvaras av 8 5 1) i förslaget, vara skyddade mot risken att skjutas åt sidan av löneborgenärer med allmän förmånsrätt en- ligt 13 å i förslaget. Detsamma bör gälla i förhållande till de fordringar som har för- månsrätt enligt 12 eller 14 å i förslaget. Av 16 å andra stycket i alternativ A resp. alter- nativ B (jfr nedan) framgår, att särskild för- månsrätt i fast egendom enligt 8 5 1) aldrig behöver vika för allmän förmånsrätt enligt 12 eller 13 &. Särskild förmånsrätt i fast egendom behöver, liksom enligt gällande

4 Jfr Welamson I 5. 389 ff. 5 Se 70 & sista st. i förslaget till ändring i KL, jfr motiven i U VIII s. 258.

lag, inte i något fall vika för allmän för- månsrätt enligt 14 å i förslaget, se 17 &.

Beredningen har i 4 kap. även behandlat förhållandet mellan de förmånsrätter som avses med 12 och 13 55 i förslaget å ena samt fordringar med panträtt på grund av inteckning i fast egendom å andra sidan. Frågan regleras i 16 &, beträffande vilken beredningen som förut nämnts har upprättat två alternativ, A och B. (Jfr vidare i 4 kap. under C s. 59 ff.)

Första stycket i paragrafen är gemensamt för båda alternativen och har behandlats i det föregående.

Alternativ A. Brist, som kvarstår sedan lös egendom tagits i anspråk för borgenärer med allmän för- månsrätt enligt 12 eller 13 5 i förslaget, får enligt 16 å andra stycket i alternativ A vid exekutiv försäljning av gäldenärens fasta egendom under konkursen uttagas med före- träde framför fordringar med panträtt på grund av inteckning i fastigheten eller med förmånsrätt på grund av utmätning därav som skett hos gäldenären. Följande ford- ringar skall emellertid vara skyddade mot löneborgenärerna, nämligen 1) fordran med panträtt som upplåtits av tidigare ägare till fastigheten, 2) fordran med panträtt som upplåtits av gäldenären tidigare än sex må- nader före konkursansökningen eller, i fall som avses i 35 & KL,6 ansökningen om för- ordnande av god man enligt ackordslagen, såvida fordringen ligger inom tre fjärdedelar av det värde som vid den angivna tiden före ansökningen senast åsatts fastigheten av taxeringsmyndighet, och 3) fordran som har lika rätt som eller bättre rätt än fordran som avses under 1) eller 2).

Panträtt är enligt 6 kap. 1 & JBförslaget att anse som upplåten när pantbrev över- lämnats som pant för fordran. När pant- brev redan belånats hos viss borgenär och överhypotek pantförskrivs, är panträtt att anse som upplåten när förra panthavaren underrättats om pantförskrivningen av över- hypoteket. Varje belåning får bedömas för

sig, även om det är fråga om ökad belåning av samma säkerhet. Genom pantförskriv- ning för framtida fordran torde inte någon panträtt uppkomma förrän fordringen före- ligger. Panträtt för upplöpande ränta och biförpliktelser som omfattas av pantför- skrivning måste dock anses uppkomma sam- tidigt med panträtt för fordringens kapital- belopp. Om lån beviljats av viss kreditgiva— re och sedan övertagits av en annan, måste identiteten anses bestå. Identiteten måste också anses bevarad, om ny ägare övertagit betalningsansvaret för lån som beviljats fö— regående ägare. Det avgörande är sålunda i förevarande sammanhang, huruvida fastig- heten kontinuerligt varit belånad mot den aktuella panten.

Fastighetens ägare kan tänkas ha inlöst ett pantbrev som var skyddat enligt punkt 1) eller 2) i andra stycket av 16 5. Om pant- brevet, när ägaren försätts i konkurs, allt- jämt är i hans hand och fordran med sämre rätt är skyddad enligt någon av nämnda punkter, blir ägarhypoteket enligt punkt 3) i nämnda stycke skyddat vid fastighetens försäljning,7 men eftersom ägarhypoteket tillkommer konkursboet skall det i realite- ten användas till betalning av löneborgenä- rernas fordringar. Om fastighetens ägare fö- re konkursen belånat det inlösta pantbrevet på nytt och panten inte kan återvinnas en- ligt KL, blir den nya långivaren skyddad under nyssnämnda förutsättning — nämli- gen att fordran med sämre rätt är skyddad även om nybelåningen annars inte skulle vara skyddad enligt punkt 2). Såsom bered- ningen framhållit i 4 kap. är detta nödvän- digt för att uppnå kongruens med den före— trädesordning som enligt JBförslaget skall gälla mellan olika pantbrev inbördes.

Antag t.ex. att föregående ägare belånat fas- tigheten mot pantbreven A, B och C, inbördes gällande i nu nämnd ordning, samt att lån med pantbrevet B som säkerhet har infriats och pantbrevet B därefter av gäldenären belånats

6 Detta lagrum föreslås ändrat i U VII. 7 I FfL (3 å andra st.) räknas också ägarhypo- tek som fordran (jfr dock 29 & tredje st.).

på nytt. Eftersom lån mot pantbrevet C är skyddat måste det nya lånet mot pantbrevet B (som ger bättre rätt än C) skyddas, även om nybelåningen skett inom sexmånadersfristen.

Enligt beredningens mening utgör den nu behandlade eventualiteten inte någon sådan olägenhet för löneborgenärerna som man ej kan acceptera, om systemet i övrigt anses godtagbart.

Som förut nämnts medför utmätning av fast egendom förmånsrätt i den egendomen. Utmätningssökanden är enligt 17 kap. 13 & HB ej bättre skyddad mot löneborgenärerna än inteckningshavare. Beredningen har inte ansett det motiverat att överväga någon di- rekt skyddsregel för utmätningssökanden. Utmätning är ju inte någon säkerhetsform som kreditväsendet normalt använder. Om en fastighet tagits i mät hos ägaren/gälde- nären och försäljning ej skett före konkur- sens början, skall vid fastighetens exekutiva försäljning under konkursen lönefordringar- na i sakägarförteckningen sättas före ut- mätningssökandens fordran. Enligt bered- ningens förslag (11 & tredje st.) skall emel- lertid utmätning, liksom enligt gällande lag, medföra företräde framför inteckningsansö- kan samma eller senare dag. Det kan där- för teoretiskt inträffa t.ex. att utmätning skett åtta månader före den förut angivna kritiska tidpunkten samt att pantbrev ut- tagits på grund av ansökan som gjorts efter utmätningen och av gäldenären belånats sju månader före den kritiska tidpunkten med sådant läge att panträtten enligt beredning- ens förslag skall vara skyddad. I en sådan helt osannolik situation skall enligt förslaget även utmätningssökanden bli skyddad mot löneborgenärerna, eftersom han har bätt— re rätt än den långivare som mottagit pantbrevet och den sistnämndes panträtt skall vara skyddad. Även detta följer av punkt 3) i andra stycket. — Det bör fram- hållas, att utmätning för tidigare ägares skuld inte är aktuell i nu förevarande sam- manhang. Om fastigheten skall säljas på grund av utmätning hos tidigare ägare, kan lönefordringar hos den aktuella ägaren inte

Med värde som åsatts av taxeringsmyn- dighet avses i punkt 2) i första hand taxe- ringsvärde som åsatts enligt kommunalskat- telagen den 28 september 1928 (nr 370).8 Uttrycket omfattar emellertid även sådant preliminärt taxeringsvärde som enligt för- ordningen den 14 juni 1933 (nr 357) om åsättande i vissa fall av särskilt uppskatt- ningsvärde å fastighet kan ha åsatts fastig- heten efter att taxeringsvärde enligt kom- munalskattelagen senast blivit fastställt.?l Tillämpningen av förslaget förutsätter ej, att taxeringsmyndighetens beslut vunnit laga kraft.10 Om talan fullföljts, blir sålunda det värde som sex månader före den kritiska tidpunkten var åsatt fastigheten utslagsgi— vande.

Beträffande det fallet att två eller flera fastigheter ingår i konkursbo innehåller 16 & tredje stycket i alternativ A, att vad som be— höver uttagas med företräde framför ford— ringar med panträtt m.m. såvitt möjligt skall fördelas på fastigheterna i förhållande till den köpeskilling som erhållits för varje sär- skild fastighet. En sådan fördelning kan inte alltid genomföras, när fordringar med sär- skild förmånsrätt i fastigheten skall vara skyddade enligt det föregående. Förslaget förutsätter, att lönefordringarna får i mån av behov bevakas reservationsvis till fulla beloppet vid varje särskild fastighets försälj— ning. Om det vid en första fördelning upp— kommer brist i viss fastighet, får bristen tas ut ur övriga fastigheter. om hinder däremot ej föreligger enligt det föregående. Skulle någon av fastigheterna ej kunna säljas, får

8 Ang. begreppet fast egendom i skatterättslig mening, se 4 & tredje st. kommunalskattela- gen. Jfr LRremissen s. 343 och SOU 1968: 32 s. 44 f. Det skatterättsliga fastighetsbegreppet utreds f.n. av särskild sakkunnig (jfr prop. 1968:154 s. 32 f). 9 Jfr lagen 14/6 1933 (nr 359) angående vad med fastighets taxeringsvärde i vissa fall skall förstås och prop. 1933: 187 s. 4. 10 Beslut rörande allmän eller särskild fastig- hetstaxering enligt kommunalskattelagen kan överklagas men däremot ej beslut angående preliminär taxering (se i sistnämnda hän- seende 8 5 sista st. i 1933 års förordning).

de övriga svara för lönefordringarna som om den osålda fastigheten ej ingått i boet. Innebörden av 16 å andra och tredje styc- kena i alternativ A kan belysas med följan- de summariska exempel. De förutsätter, att någon lös egendom ej finns att tillgå. I exemplen bortses från att även exekutions- kostnader skall uttagas ur fastigheterna. De pantbrev som nämns i exemplen gäller i bokstavsordning i respektive fastigheter. I alla exemplen skall fordringar som skyddas enligt punkterna 1), 2) och 3) ligga inom det skyddsbelopp som anges i 32 & FfL enligt beredningens betänkande Utsökningsrätt VIII.11 Det antages i exemplen att anslut- ningsrätt utövats för löneborgenärernas räk- ning (se 15 & FfL och U VIII s. 121 ff).

Ex. 1. I konkursen ingår en fastighet som före den kritiska tidpunkten — dvs. sex månader före konkursansökningen eller, i fall som avses i 35 & KL, ansökningen om förordnande av god man enligt ackordslagen av taxerings- myndighet senast åsatts värdet 800 000 kr. Fas- tigheten är belånad för 1 000000 mot pantbre- ven A, B, C och D som vart och ett lyder på 250000. Panträtt enligt A och B har upplåtits i samband med lån som upptagits av tidigare ägare, panträtt enligt C har upplåtits av kon- kursgäldenären tidigare än sex månader före den kritiska tidpunkten och panträtt enligt D inom sexmånadersfristen, Lönefordringarna uppgår till 300000 och fastigheten säljs för 925 000.

Pantbreven A och B är skyddade enligt 16 å andra stycket 1). Pantbrevet C är enligt 16 å andra stycket 2) skyddat intill 75 procent av det åsatta värdet 800000 kr, dvs. intill 600000. På C belöper inom denna ram 100 000. Återstoden av köpeskillingen eller 325 000 går i första hand till löneborgenärerna som alltså får fullt med 300 000. Resterande 25 000 går till innehavaren av pantbrevet C. Pantbreven C och D blir på gr. av löneprivilegiet utan täckning för 300 000.

Ex. 2. I konkursen ingår en fastighet, som före den kritiska tidpunkten av taxeringsmyndighet senast åsatts ett värde av 1 200000 kr. Fastig- heten är intecknad för 1400000 mot de sex pantbreven A—F. Av dessa lyder ettvart av de fyra första på 250 000 och de båda återstående vartdera på 200000. I C finns ett ägarhypotek på 20000, medan pantbreven i övrigt i sin hel- het utgör säkerhet för fordringar mot konkurs- gäldenären. Panträtt enligt A och C har upp- låtits i samband med lån som upptagits av för-

ra ägaren, medan 13 varit friställt och därefter av konkursgäldenärcn nybelånats efter den kri- tiska tidpunkten. D. E och F har belånats av konkursgäldenären. D och E före och F efter den kritiska tidpunkten. Lönefordringar bevu- kas med 500000 och fastigheten säljs för 1 300000.

Pantbreven A och C på tillhopa 500000 är skyddade enligt 16 å andra stycket 1). B på 250000 med bättre rätt än C är skyddat enligt 16 å andra stycket 3). Pantbrevet D är enligt 16 å andra stycket 2) skyddat intill 75 procent av det åsatta värdet 1 200000, dvs. intill 900000. På D utgår alltså 150000. Löneborge- närerna får i första hand ta ägarhypoteket i C på 20000, varefter för deras del återstår ford— ringar på 480 000. Återstoden av köpeskillingen eller 400000 går till löneborgenärerna, vilka alltså blir utan betalning till ett belopp av 80000. Pantbreven D, E och F blir på gr. av löneprivilegiet utan täckning för 400000. Ex. 3. I konkursen ingår två fastigheter X och Y, som av taxeringsmyndighet senast före den kritiska tidpunkten åsatts ett värde av 300000 reSp. 400 000 kr. X är belastad med pantbreven A och B på vartdera 200 000, som utgör säker- het för lån på samma belopp. Panträtt enligt A och B har upplåtits av konkursgäldenären före den kritiska tidpunkten. I Y gäller pant- breven C, D och E, av vilka C lyder på 175 000 och de två övriga på vartdera 150000. Pant- rätt enligt C och D har upplåtits i samband med lån som upptagits av förra ägaren och panträtt enligt E har upplåtits av konkursgälde- nären efter den kritiska tidpunkten. Löneford- ringarna uppgår till 360 000. X säljs för 400 000 och Y för 500000.

Av lönefordringarna faller då vid fördelning enligt 16 & tredje stycket primärt 4/9 eller 160000 på X och 5/9 eller 200000 på Y. I X är pantbreven skyddade till ett belopp av 225 000 enligt 16 å andra stycket 2). Den andel av löneborgenärernas fordringar som primärt faller på X, dvs. 160000, kan därför utan vi- dare uttagas för löneborgenärernas räkning. Utrymme finns för ytterligare 15 000 till löne- borgenärer. I Y är C och D på tillhopa 325 000 skyddade enligt 16 å andra stycket 1), medan E är oskyddat. För löneborgenärernas räkning kan sålunda ur Y uttagas 175000. Därefter föreligger för löneborgenärerna en 11 Det kan hända att viss fordran med pant-

rätt enligt 8 5 2) eller förmånsrätt enligt 10 & kommer att till en del falla inom skyddsbeloppet (nämligen i den mån den ryms inom 75 procent av det av taxerings- myndighet åsatta värde som skall gälla), medan återstoden går efter lönefordringar- na i sakägarförteckningen.

brist på. 25 000. Av denna täcks 15000 genom det ytterligare belopp som kan uttagas ur X. Härefter återstår en brist på 10000 för löne— borgenärerna, för vilka de blir utan täckning. Pantbreven B och E blir på gr. av löneprivile- giet utan täckning för 325 000.

Alternativ B.

Detta alternativ ger en mera summarisk reg- lering än alternativ A. Brist som kvarstår sedan lös egendom tagits i anspråk för bor- genärer med allmän förmånsrätt enligt 12 eller 13 å i förslaget får enligt alternativ B vid exekutiv auktion på gäldenärens fasta egendom under konkurs intill viss gräns ut- tagas ur den egendomen framför fordringar med panträtt på grund av inteckning i fas- tigheten eller med förmånsrätt på grund av utmätning därav som skett hos gäldenären. I 16 å andra stycket sägs, att för ändamålet får tas i anspråk en fjärdedel av det värde som fastigheten ansetts ha i ärendet eller, om denna säljs till högre pris, av köpeskil- lingen. Vidare ges en regel om fördelning på flera fastigheter i överensstämmelse med vad som föreslagits i alternativ A. Om löne- fordran som hänför sig till nybyggnads-, tillbyggnads, ombyggnads— eller förbätt- ringsarbete på viss fastighet ej blir till fullo betald, får enligt tredje stycket i alternativ B bristen uttagas ur den fastigheten utan hinder av den begränsning som anges i and— ra stycket.

Den andel som får tas i anspråk blir en- ligt andra stycket i första hand beroende av det värde som fastigheten ansetts ha i för- säljningsärendet. Härmed åsyftas taxerings- värdet eller det värde som överexekutor en- ligt 6 Ö FfL skall åsätta fastigheten, om taxeringsvärde saknas eller taxeringsvärdet kan antagas vara missvisande.12 Skulle kö- peskillingen överstiga det antagna värdet, bestäms andelen på grundval av köpeskil- lingen, vilket medför att ett större belopp blir disponibelt för löneborgenärerna och andra borgenärer med allmän förmånsrätt enligt 12 eller 13 å. Till fastigheten räk— nas även tillbehör oavsett om de säljs för Sig.

Till belysning av den reglering som alter- nativ B innehåller kan anföras följande exempel, beträffande vilka gäller samma förutsättningar som för exemplen till alter- nativ A med undantag för vad som där sagts om skyddsbeloppet. I exemplen för- utsätts, att anslutningsrätt enligt 15 & FfL utövats för löneborgenärernas räkning och att skyddsbeloppet med anledning därav sätts framför deras fordringar och därmed även framför alla inteckningsfordringar.13

Ex. 1. I konkursen ingår en fastighet under byggnad som i ärendet värderats till 800 000 kr (tax.värde 400000). Den är pantsatt till ett sammanlagt belopp av 800000, därav stående äldre lån 300000. 100 arbetstagare bevakar var sin innestående lönefordran om 2000, dvs. sammanlagt 200000. Vidare bevakar 80 andra arbetstagare fordringar på 5 000 (inkl. ackords- överskott) för envar, dvs. sammanlagt 400000, som hänför sig till byggnadsarbete på fastighe- ten. Denna säljs för 720 000. Av det värde som åsatts fastigheten får enligt 16 å andra stycket en fjärdedel. dvs. 200000, tas i anspråk för samtliga arbetstagare och fördelas mellan dem i proportion till deras fordringar. Varje arbets- 200 000

600000 dvs. 666: 67 för envar av de första 100 arbets- tagarna och 1 666: 67 för envar av de 80 bygg- nadsarbetarna. Härutöver får enligt 16 & tredje stycket envar av byggnadsarbetarna resterande 3 333: 33, dvs. tillhopa 266 666: 40. Samman- lagt får alltså före panthavarnas fordringar ut- tagas 466 666: 40 för Iönefordringar. På inteck- ningarna utl'aller 720 000 — 466 666: 40 = tagare erhåller härvid )( sin fordran,

12 Jfr U VIII s. 111 f. 13 Om mot all förmodan anslutningsrätt inte utövats och fastigheten därför skall säljas med förbehåll bl.a. för alla inteckningar, kan skyddsbeloppet enligt andra stycket be-

x stämmas enligt formeln x = I+ a, där a motsvarar summan av poster, som skall ut- gå med bättre rätt än de fordringar som har förmånsrätt enligt 12 eller 13 å i förslaget, och inteckningsfordringarna. Om löneford- x ringarna ej uppgår till 4 , minskas skydds- beloppet i motsvarande mån. Finns kontan— ta medel tillgängliga, kompliceras ekvatio- nen.

I tredje styckets fall måste hänsyn även tas till de fordringar som avses där. De får alltså vid tillämpning av formeln läggas till a.

253 333:60. Lönefordringar på 133 333: 33 blir utan betalning. Inteckningarna blir på gr. av löneprivilegiet utan täckning för 466 666: 40. Et. 2. l konkursen ingår två fastigheter, av vilka den ena, A, i ärendet har värderats till 800000 kr (tax.värde 500000) och den andra, B, till 400000 (tax.värde 350000). Vardera fas- tigheten är pantsatt till belopp som motsvarar det åsatta värdet. 75 arbetstagare bevakar var sin innestående lönefordran om 2000, dvs. sammanlagt 150000. Därjämte bevakar 100 andra arbetstagare fordringar på envar 4500 (inkl. ackordsöverskott), dvs. sammanlagt 450000, som hänför sig till byggnadsarbete på fastigheten A. Fastigheten A säljs för 840000 och B för 480000. Eftersom köpeskillingarna överstiger värdena skall den del som får tas i anspråk enligt 16 å andra stycket beräknas på köpcsummorna. Av köpeskillingen för A får en fjärdedel eller 210000 tas i anspråk för samt- liga arbetstagare. Motsvarande belopp för B blir 120000. Tillsammans får alltså 330000 fördelas bland arbetstagarna i proportion till deras fordringar. Varje arbetstagare erhåller h"' _ 330000 alm 600000 envar av de första 75 arbetstagarna och 2475 för envar av de 100 byggnadsarbetarna. Här- utöver får enligt 16 % tredje stycket byggnads- arbetarna ur fastigheten A envar resterande 2 025, dvs. tillhopa 202500. För lönefordringar får alltså framför panthavarnas fordringar ut- tagas. ur A dels en fjärdedel, dvs. 210000, av köpeskillingen dels ytterligare 202 500 eller till- hopa 412500 samt ur B en fjärdedel, dvs. 120000, av köpeskillingen. För löntagarna kvarstår en brist på 67 500. På inteckningarna i A utfaller (840 OOO—412500 =) 427 500 och på inteckningarna i B (480000—120000 =) 360 000. Inteckningarna blir på gr. av löneprivi- legiet utan täckning, i A för 372500 och i B för 40000.

Ex. 3. l konkursen ingår två fastigheter, av vilka den ena, A. i ärendet värderats till 800000 kr (tax.värde 500000) och den andra, B, till 400000 (tax.värde 350000). Fastigheten A är pantsatt till ett belopp av 800000 och B till ett belopp av 345000. 75 arbetstagare be- vakar var sin innestående lönefordran om 2000, dvs. sammanlagt 150000. Därjämte be- vakar 100 andra arbetstagare fordringar på en- var 4500 (inkl. ackordsöverskott), dvs. sam- manlagt 450000, som hänför sig till byggnads- arbete på fastigheten A. Fastigheten A säljs för 750000 och B för 520000. I A får en fjärdedel av åsatta värdet eller 200000 tas i anspråk en- ligt 16 ?" andra stycket och i B motsvarande del av köpeskillingen eller 130 000. Sammanlagt

)( sin fordran, dvs. 1100 för

utgår alltså 330000 till samtliga arbetstagare. Därutöver får överskottet i fastigheten B, dvs. 520000 (130000 + 345 000) = 45000, tas i anspråk för deras räkning. Fördelningen av (330 000 + 45 000 =) 375 000 mellan arbetsta- garna sker i proportion till deras fordringar. 375 000 , 600 000 X sm fordran, dvs. 1 250 för envar av de första 75 arbetstagarna och 2 812: 50 för envar av de 100 byggnadsarbetarna. Härutöver får enligt 16 5 tredje stycket byggnadsarbetarna ur fastigheten A envar resterande I 687: 50, dvs. tillhopa 168750. För lönefordringar får alltså framför panthavarnas fordringar uttagas, ur A dels en fjärdedel, dvs. 200000, av det åsatta värdet dels ytterligare 168 750 eller tillhopa 368 750 samt ur B en fjärdedel, dvs. 130000, av köpeskillingen. På inteckningarna i A utfaller (750 000—368 750 =) 38] 250. Inteckningarna i A blir på gr. av löneprivilegiet utan täckning för 368 750. Varje arbetstagare erhåller härvid

Av exemplen till alternativ A och B fram- går, att det, när två eller flera fastigheter in- går i konkursboet, beträffande båda försla- gen gäller att någon slutlig fördelning inte kan göras förrän fastigheternas försäljning avslutats. Dessutom förutsätts givetvis, att det blivit utrett hur mycket som kan uttagas ur lös egendom.

Om någon av de ovan under C i 4 kap. angivna utvägarna skulle väljas, innebär det, att fordringar enligt 12 och 13 55 FRO all- tid när övrig egendom ej förslår får uttagas ur den fasta egendom som ingår i konkurs- boet framför fordringar med panträtt på grund av inteckning i fastigheten eller med förmånsrätt på grund av utmätning därav som skett hos gäldenären. När det finns två eller flera fastigheter i konkursboet, torde vad som sammanlagt behöver uttagas ur fastigheterna böra fördelas på dem i förhål- lande till de köpeskillingar som erhållits.14

14 Lagtexten till 16 & bör, om varken alt. A eller B godtages, få följande lydelse. "Fordringar med allmän förmånsrätt en- ligt 12 eller 13 5 får, om det behövs, uttagas före fordringar med särskild förmånsrätt i lös egendom enligt 5, 6, 7 eller 10 5. Vad som uttages på detta sätt skall, om anled-

Reglerna om förmånsrätt i tomträtt är f.n. mycket svåröverskådliga. Förut har på- pekats, att tomträtt ej nämns i 17 kap. 13 å HB. Man vet sålunda ej säkert, om tomträtt där räknas som ”löst eller fast” gods. I öv- rigt uppkommer beträffande tomträtt sam- ma problem som i fråga om fast egendom. Det torde vara uppenbart, att tomträtt i en ny lag bör i de hänseenden som avses i 15 —17 åå i förslaget behandlas på samma sätt som fast egendom.15

Under 9 & i förslaget har angivits vilka särskilda förmånsrätter som kan förekomma i tomträtt. Paragrafen avviker i första styc- ket något från vad som under 8 & föreslås beträffande fast egendom. I övrigt skall emellertid enligt 9 5 andra stycket vad som i förslaget sägs om fast egendom även gälla tomträtt. Detta innebär, att 16 å andra och tredje styckena i alternativ A eller B även skall gälla tomträtt och, å andra sidan, att vad som i 16 & första stycket och 17 & sägs om lös egendom inte skall gälla tomträtt.

18 &.

I denna paragraf föreskrivs, att fordringar som har allmän förmånsrätt enligt en och samma paragraf har inbördes lika rätt. De ger m.a.o. utdelning i proportion till ford- ringarnas belopp (jfr 17 kap. 14 & HB). Tid— punkten för fordringarnas tillkomst har inte någon betydelse i detta hänseende. Med av- seende på alternativ B till 16 å tillfogas emellertid, att avsteg kan följa av 16 å tred- je stycket enligt detta alternativ.

Övriga fordringar

19 5.

I 17 kap. 15 & HB stadgas, att de som har förmånsrätt endast i visst gods —— dvs. sär- skild förmånsrätt inte skall för vad däri brister ha bättre rätt än andra borgenärer. Härvid hänvisas till 16 å i kapitlet. Sist— nämnda paragraf upptager i första stycket en regel om fördelningen av den egendom som finns kvar hos gäldenären, sedan de förmånsberättigade borgenärerna åtnjutit sin

rätt. De förmånsberättigade borgenärer som ej fått fullt skall, för vad som brister, jämte övriga borgenärer ha lika betalning i förhål- lande till sina fordringar, frånsett böter 0.1. Vad som i 16 5 första stycket sägs om för- månsberättigad borgenär anses inte tillämp- ligt, när borgenären har säkerhet i pant som tillhör tredje man. Även om pantens ägare ej är personligen ansvarig för skulden an— ses borgenären i sådant fall enligt grunderna för 133 & KL ha rätt att bevaka sin fordran utan avdrag av vad han under gäldenärens konkurs fått ut ur panten.1

Bestämmelserna i 17 kap. 15 å och 16 & första stycket HB ersätts av förevarande 19 å i beredningens förslag. I första stycket av paragrafen sägs, att fordringar som ej är förenade med förmånsrätt har inbördes lika rätt med de undantag som anges i 20 å i förslaget. Borgenärer, som saknar förmåns- rätt men inte är efterställda enligt sistnämn- da paragraf, har sålunda rätt till betalning på lika fot i förhållande till sina fordringar. Om borgenär frivilligt avstått från rätten till lika betalning, skall detta givetvis beak- tas vid fördelningen av gäldenärens till- gångar. Som exempel kan nämnas innehava- re av förlagsbevis, vilka medför rätt till be- talning först sedan övriga borgenärer fått sitt. Vidare gäller speciella utdelningsregler för fordringar med solidariskt] betalnings-

ning förekommer, fördelas på ifrågavarande lösa egendom i förhållande till den köpeskil- ling som erhållits för varje slags egendom.

Brist som därefter kvarstår får vid exeku- tiv försäljning av gäldenärens fasta egen- dom under konkursen uttagas med företrä- de framför fordringar med panträtt på grund av inteckning i fastigheten eller med förmånsrätt på grund av utmätning därav som skett hos gäldenären. Finns två eller flera fastigheter i konkursboet, skall vad som sammanlagt behöver uttagas såvitt möjligt fördelas på fastigheterna i förhål- lande till de köpeskillingar som erhållits för dem." 15 I 13 kap. 26 & första st. i JBförslaget har tomträtt jämställts med fast egendom i fråga om förmånsrätt. Som beredningen tidigare påpekat (s. 128), bör nämnda stycke utgå. 1 Se NJA 1941 s. 169 samt Lawski s. 460, We-

lamson I s. 470 och Welamson II 5. 123 not 13.

ansvar, se 133—135 55 KL. Någon särskild undantagsregel för sådana fall som nu nämnts finns inte i gällande förmånsrätts- ordning och synes ej heller behöva upptagas i den nya lagen.

Andra stycket i den föreslagna 19 5 av- ser det fallet att egendom, vari särskild för- månsrätt gäller, inte räcker till betalning av fordringen. En av gäldenären ställd pant täcker t.ex. inte fordringen fullt ut. Vad som föreskrivs i första stycket skall då tillämpas beträffande återstoden. Detta innebär, att den överskjutande delen av fordringen skall behandlas som vanlig oprioriterad fordran. Utdelningen i konkurs beräknas i sådant fall endast på överskottet, alltså ej på ford- ringen i dess helhet. Liksom enligt gällande rätt bör däremot — med hänsyn till reglerna om solidariska skuldförhållanden i KL —— realisation av tredjemanspant under gälde- närens konkurs inte hindra, att utdelning till borgenären beräknas på fordringens fulla belopp. Om borgenär helt eller delvis avstår från förmånsrätt som tillkommer honom, blir fordringen i motsvarande mån opriori- terad.

Vad som här föreslagits om överskjutande belopp på fordran med särskild förmånsrätt och om avstående från förmånsrätt stämmer med de principer rörande ackord som skall gälla enligt Utsökningsrätt VII. Där har så- lunda föreslagits, att förmånsberättigad borgenär skall få deltaga i ackordsförhand- ling i den mån han avstår från sin förmåns- rätt eller värdet av egendom, vari särskild förmånsrätt gäller, bedöms understiga hans fordran. Den som hade förmånsrätt i viss egendom skall vara bunden av fastställt ackord med avseende på belopp som ej kan uttagas ur egendomen.2

I 17 kap. 16 å andra stycket HB finns sär— skilda bestämmelser för det fallet att borge— när har inteckning i fast egendom3 eller sä— kerhet enligt 11 kap. 2 & JB eller inteckning i luftfartyg eller reservdelar till sådant far- tyg. Om egendomen under konkurs har ut- bjudits till salu i den ordning som gäller för utmätt dylik egendom utan att den blivit

såld, skall borgenären få utdelning i kon- kursen för sin fordran som oprioriterad. Har borgenären vid försäljning i nämnda ordning fått betalt för en del av sin fordran. skall han få utdelning för återstoden. En förutsättning för reglernas tillämpning är, att borgenären själv eller någon som har bättre rätt begärt försäljningen.

Nu angivna regler hör närmast hemma in- om konkurslagens ram. Enligt beredningens mening kan emellertid bestämmelser i ämnet avvaras. Det är uppenbart, att den som har särskild förmånsrätt i viss egendom måste styrka att egendomen ej förslår innan han kan få utdelning som oprioriterad. Misslyc- kat försäljningsförsök är det mest praktiska sättet att styrka detta, och i allmänhet kan man knappast tänka sig att annan bevisning skulle kunna godtagas. Om fastigheten sålts och ej gett borgenär full betalning, kan det inte råda någon tvekan om att bevisningen är tillfyllest. Att som gällande lag formbinda den bevisning som fordras synes principiellt mindre tillfredsställande. Det synes inte hel- ler finnas skäl att uppställa något formellt krav beträffande initiativet till försäljnings- försök som ägt rum, men givetvis måste krävas att fastigheten utbjudits på sådana villkor att misslyckande innefattar bevis om att borgenären ej kan få täckning för sin fordran. Sådant bevis kan inte anses före- ligga t.ex. om en högt intecknad fastighet utbjudits till försäljning för de oprioritera- des räkning och något bud överhuvud ej getts.

20 &. Gällande rält mm. I 17 kap. 18 & HB i dess lydelse fr.o.m. den 1 juli 19691 föreskrivs, att böter och viten äger minsta rätt. Detta innebär, att dessa fordringar i konkurs inte skall betalas förrän

Se 11 och 35 åå i förslaget till ny ackordslag samt 158 och 167 %% i förslaget till ändring i KL. 3 Huruvida tomträtt eller vattenfallsrätt här jämställs med fast egendom. är ej fullt klart; jfr 4 kap. 27 å och 5 kap. 2 & NJL. 1 Se SFS l968:627.

såväl prioriterade som vanliga oprioriterade borgenärer blivit helt tillgodosedda.2 Enligt vad beredningen antagit i annat samman- hang konkurrerar sådana fordringar där- emot vid samtidig utmätning på lika fot med andra fordringar, i den mån dessa inte har bättre förmånsrätt i egendomen än den som själva utmätningen medför (se 17 kap. 8 & och 9 5 3 mom. HB).3 Har utmätning ägt rum för böter eller viten och råkar gäl- denären därefter i konkurs, kan den för- månsrätt som följer med utmätningen åbe- ropas i konkursen, om förutsättningarna därför i övrigt är uppfyllda.

Föreskrift om att böter skall ha sämsta rätt fanns redan i 1734 års lag. År 1953 till- lades, att även viten och fordran på belopp som hållits inne på grund av införsel för böter eller viten skulle äga minsta rätt. Till- lägget hade samband med en ändring i 17 kap. 12 & HB. Vid remiss till lagrådet utta- lade chefen för finansdepartementet, att det enligt hans mening inte behövde särskilt an— ges i lagen, att med viten endast avsågs så- dana viten som utdömdes på grund av myn- dighets föreläggande eller omedelbart på grund av lag eller författning, alltså ej viten som utdömdes på grund av avtal och sålun- da hade karaktären av ett på förhand be- stämt skadestånd. Även lagrådet framhöll, att med viten inte avsågs viten som hade rent civilrättslig karaktär. Något förtydli- gande av lagtexten på denna punkt ansågs ej behövligt.4

I 17 kap. HB har nyligen på beredning- ens förslag införts en särskild bestämmelse (15 a &) om verkan i förmånsrättshänseende av att fordran tas i anspråk genom införsel. Till följd härav har stadgandet i 18 5 an- gående införsel för böter eller viten fått ut— gå.-5

Förutom de fordringar som enligt 17 kap. 18 & HB skall betalas i sista hand förekom- mer även fordringar, vilka på annan grund skall gå efter övriga anspråk. Som exempel kan nämnas förlagsbevis. I lagen den 31 mars 1955 (nr 183) om bankrörelse avses med förlagsbevis sådan förskrivning som

medför rätt till betalning först efter utfär- darens övriga fordringsägare (54 5). Vidare kan det tänkas, att intressenter i ett sviktan- de företag lånar ut pengar till detta och där- vid ställer sig efter de vanliga fordringsha- varna för att inte andra krediter skall rub- bas. Till gruppen efterställda torde även kunna hänföras handelsbolagsmans anspråk på arvode och kostnadsersättning mot bo- laget. Förmånsrättsordningen innehåller inte någon bestämmelse om efterställda krav av nu nämnda beskaffenhet.G

Gällande och föreslagna bestämmelser om efterställda fordringar i Danmark, Finland och Norge framgår av redogörelsen i 2 kap.

Beredningen

Den nuvarande ordningen, enligt vilken bö- teskrav går efter andra fordringar i kon- kurs, synes välgrundad. Bötesstraffet avser att träffa den brottslige personligen.7 Om han råkar i konkurs, bör en bötesfordran in- te få göras gällande på övriga borgenärers bekostnad. Även enligt den nya förmåns- rättsordningen bör böteskrav därför ställas efter övriga fordringar.8 Bestämmelsen här-

2 Här avsedda fordringar kallas ibland efter- prioritcrade, men detta uttryck synes mindre lyckat. Inte heller den ifrågasatta termen ef- termånsrätt bör upptagas; jfr Hessler i Pest- skrift till Håkan Nial s. 293 not 43. Där- emot bör man kunna tala om efterställda fordringar. Betr. böters och vitcns rätt till betalning vid gemensam införsel, se 1 och 15 åå i nya införsellagen. 3 Se U Ill 5. 71 jämte not 49; jfr även ovan 5. 31 med not 7. 4 Prop. 1953: 7 s. 31 f och 40 f. Som framgått träder lagändringen i kraft 1/7 1969. (i Allmänt betr. lån av hithörande slag, se Jak- helln i TfR 1967 s. 422 ff. Jfr även Rabe s. 173 f. Betr. handelsbolagsman se Nial s 122 ff. 7 Jfr regeln i 35 kap. 7 & andra st. BrB att ådömda böter i princip bortfaller, om den dömde dör. 8 Här kan nämnas, att bötesfordran ej anses grunda behörighet att söka gäldenär i kon- kurs. Jfr 3 & (även 27 &) lagen 20/3 1964 (nr 168) om verkställighet av bötesstraff, förord- ningen 14/12 1917 (nr 915) ang. indrivning och redovisning av böter, Welamson I 5. 34 och Strömberg s. 326.

om i förevarande 20 å i förslaget omfattar alla slag av bötesstraff: dagsböter, böter omedelbart i pengar, normerade böter, ord- ningsbot.9 Vidare gäller bestämmelsen dis- ciplinbot för krigsmän när sådan bot ej verkställs genom löneavdrag.10 Vilken myn- dighet — domstol, åklagare, polisman eller annan _ sorn ålagt böterna är ovidkom- mande. Böter tillfaller i regel kronan, se 25 kap. 6 & BrB. Huruvida böterna helt eller delvis skall tillfalla kronan eller annan, är emellertid utan betydelse för det föreslagna stadgandets tillämpning.11

Om ådömda böter inte betalas, aktualise- ras i regel frågan om förvandling till frihets- straff. Det har sagts, att tanken bakom gäl- lande regel om minsta rätt för böter är att dessa vid bristande tillgång bör förvandlas till fängelse och ej gå ut över den skyldiges borgenärer.12 Förvandlingsstraff kan enligt 17 å i 1964 års lag om verkställighet av bö- tesstraff under vissa förutsättningar nedsät- tas eller efterges. Vidare kan enligt 18 & samma lag beviljas anstånd med verkställig- heten av ålagt förvandlingsstraff.

Även viten går enligt förslaget efter and- ra fordringar. Liksom enligt gällande rätt bör dock undantag göras för rent civilrätts- liga viten som grundas på avtal. Detta har kommit till tydligare uttryck i den föreslag- na lagtexten genom andra punkten, enligt vilken bestämmelsen i första punkten ej av- ser skadestånd. Alla andra slag av viten om- fattas däremot, vare sig de genom beslut av domstol eller annan myndighet förelagts viss bestämd person eller det gäller viten som utsatts i föreskrifter vilka riktar sig till all- mänheten eller en obestämd personkrets.13 Om vitet utdömts av domstol eller av för- valtningsmyndighet, spelar inte någon roll. I övrigt kan beträffande viten hänvisas till vad som nyss sagts om böter.

Synpunkten att bötes- och viteskrav ej bör gå ut över gäldenärens övriga borgenä- rer aktualiserar frågan, om inte vissa andra närbesläktade fordringar också bör efter- ställas. Här avses först och främst fordran som grundar sig på förverkande. Sådan

fordran räknas f.n. som vanlig oprioriterad fordran.14

Bestämmelser om förverkande av egen- dom finns i 36 kap. BrB15 och på skilda håll inom specialstraffrätten. Beslut om förver- kande meddelas i allmänhet av domstol el- ler, genom strafföreläggande, av åklagare. Även polisman kan i begränsad omfattning förordna om förverkande i samband med föreläggande av ordningsbot. Förverkad egendom tillfaller kronan, om ej annat är föreskrivet (36 kap. 12 & BrB). Regler om att förverkad egendom skall tillfalla annan än kronan finns fortfarande på en del ställen inom specialstraffrätten.16 Man skiljer mel- lan sakförverkande och värdeförverkande. Sakförverkande gäller viss egendom. Genom värdeförverkande förpliktas vederbörande att utge visst belopp.17 Enligt nyligen gjord lagändring är värdeförverkande enligt BrB

9 Även parkeringsbot torde vara att uppfatta som en straffpåföljd i form av böter; jfr prop. 1960: 175 s. 96 f och Mannerfelt- Cosmo, Ordningsbot Parkeringsbot s. 62. Med hänsyn till parkeringsbotens speciella natur — reaktionen förutsätter frivillig be- talning inom viss tid torde likväl denna bot som sådan inte kunna bli aktuell i kon- kurs. 10 Se 32 kap. 6 & BrB och 6 & lagen 30/6 1948 (nr 449) om disciplinstraff för krigsmän. Disciplinstraff för statstjänstemän m.fl. i form av löneavdrag torde inte kunna föran- leda krav i konkurs. Detsamma gäller dis- ciplinbot enligt 4 kap. i sjömanslagen 30/6 1952 (nr 530) som innebär, att vederbörande går miste om lön viss tid. 11 Jfr Gedda s. 154 och Hasselrot s. 174. Som exempel på fall då böter delvis skall tillfalla annan än kronan kan nämnas 36 ä 1 mom. lagen 3/6 1938 (nr 274) om rätt till jakt och 36 & 1 mom. jaktstadgan samma dag (nr 279); stadgan nytryckt i SFS 1967: 769. 12 Benckert-Hessler s. 46. 13 Jfr 25 kap. 8 & BrB, 27 & bötesverkställig— hetslagen, prop. 1962: 10 C s. 555 ff, prop. 1964: 10 s. 202 och U III s. 113. 14 Till skillnad mot bötesfordran anses fordran på grund av förverkande ge behörighet att söka i konkurs. Se NJA 1946 s. 486 samt Strömberg s. 326, Strahl m.fl. s. 311 not 7 och Welamson I 5. 34 not 9. 15 Delvis ändrat genom SFS 1968: 165. 16 Exempel på fall då det förverkade skall till- falla annan än kronan, se ovan not 11. 17 Jfr SOU 1960: 28 s. 21.

alternativt och inte subsidiärt i förhållande till sakförverkande.18

Syftet med förverkande växlar. Det kan vara fråga om bestraffning eller annat re- pressivt syfte eller avse att avvärja fara eller komma åt otillbörlig vinning.19 Allmänt sett utgör förverkandet ett led i brottsbekämp- ningen. Förverkande räknas dock inte som straff eller annan brottspåföljd enligt BrB, se 1 kap. 3 och 8 55. Å andra sidan är för- verkande i princip ej heller att uppfatta som skadestånd, se 1 kap. 8 5.20 Enligt bered— ningens mening bör övriga borgenärer inte bli lidande genom krav mot gäldenären på grund av förverkande. Sådana fordringar —— mot vilka regelmässigt inte svarar någon förrnögenhetsrättslig motprestation från fordringshavarens sida —— har därför i för- slaget efterställts på samma sätt som böter och viten. Detta står i samklang med det danska förslaget och det norska utkastet. Liksom i fråga om böter bör det vara utan betydelse vilken myndighet som förordnat om förverkandet eller vem det förverkade skall tillfalla. Regelmässigt tillkommer kra- vet kronan.

Har viss egendom — t.ex. sådan som an- vänts såsom hjälpmedel vid brott eller som frambragts genom brott — förverkats och finns den i behåll, torde den kunna med separationsrätt tas ut från vederbörandes konkursbo.21 Förslaget att fordran på grund av förverkande skall efterställas får således betydelse endast i fråga om värdeförverkan- de. Det kan här anmärkas, att det inte finns någon speciell återvinningsbestämmelse för det fallet att gäldenären betalat ut förver- kandebelopp innan han försatts i konkurs. Detsamma gäller beträffande böter eller vi- ten som betalats före konkursen. De allmän— na bestämmelserna i 29 och 30 55 KL om återvinning av betalning kan emellertid bli tillämpliga. Om utmätning föregått, kan den förmånsrätt eller betalning som vunnits ge- nom utmätningen eventuellt återvinnas med stöd av 31 & KL enligt beredningens förslag i Utsökningsrätt VIII.

Gällande rätt innehåller enstaka föreskrif- ter om förverkande som ansetts ha civilrätts- lig natur och falla utanför det straffrättsliga området. Ett exempel härpå finns i 5 & la— gen den 30 juni 1948 (nr 451) angående in- förande av lagen om ändring i strafflagen m.m.; jfr 14 & promulgationslagen till BrB. Enligt nämnda stadganden skall vad någon olovligen sätt eller planterat på annans jord tillfalla jordens lagliga innehavare. Andra liknande fall regleras i 30 å andra stycket av 1938 års jaktlag och i 36 & jfrd med 38 & (fångstförverkande till förmån för enskild fiskerättsinnehavare) av lagen den 1 decem- ber 1950 (nr 596) om rätt till fiske. Hithö- rande bestämmelser syftar till att bereda målsäganden gottgörelse eller återställa egendom till honom, och de ersättningsan- språk som kan härflyta därav bör behand- las som vanliga skadeståndskrav.22

Inom specialstraffrätten föreskrivs stund- om rättsverkningar som utan att innebära egentligt förverkande dock står detta nära.23 Här avses vad som enligt BrBs terminologi faller under ”annan särskild rättsverkan av brott” än förverkande (se rubriken till 36 kap. BrB, jfr 1 kap. 8 5 och 36 kap. 7 €)).24 Som exempel på andra särskilda rättsverk- ningar, vilka kan ha betydelse i förevarande sammanhang, kan nämnas straffskatt enligt 4 & (jfr 8 &) skattestrafflagen den 11 juni

18 Se prop. 1968: 79 s. 47 och 76. 19 Se SOU 1960: 28 s. 22 f, Brottsbalken Ill 5. 369 f samt prop. 1968: 79 s. 15 f och 43. 20 Jfr Strömberg s. 79 f och SOU 1960: 28 s. 19. 21 Jfr SOU 1960:28 s. 23, Strahl m.fl. s. 290 och Brottsbalken 111 s. 367. Se även Kon- kursordenen s. 43 f och norska betänkandet s. 36. 22 Se Strahl m.fl. s. 289, Brottsbalken III s. 363, SOU 1944: 10 s. 63 f samt 1960: 28 s. 67 och 86. 23 Jfr SOU 1960: 28 s. 79 ff. 24 På sina håll i lagstiftningen används ut— tryckssättet förverkande eller ”annan sådan särskild rättsverkan av brott” för att, när så behövs, markera att t.ex. förlust av kör- kort o.l. inte omfattas (se 36 kap. 11 & BrB, jfr 48 kap. 2 å andra st. RB). Jfr härom prop. 1968: 79 s. 77 f och 80.

1943 (nr 313).25 Närbesläktad med straff- skatt är den straffavgift som kan utgå enligt 33 & tredje stycket förordningen den 18 de- cember 1959 (nr 552; jfr SFS 1962: 396) an— gående uppbörd av vissa avgifter enligt la- gen om allmän försäkring, m.m. Vidare kan nämnas skyldigheten att betala dubbel hund- skatt enligt 9 5 förordningen den 17 maj 1923 (nr 116) angående skatt för hundar. Ytterligare exempel är skyldigheten att beta- la älgavgift enligt 9 & kungörelsen den 9 april 1965 (nr 260) om älgavgift m.m. De fordringsanspråk som grundar sig på annan särskild rättsverkan av brott än förverkan— de bör i förmånsrättshänseende likställas med rena förverkandekrav och sålunda ställas efter andra fordringar. Så har skett i förslaget. Det kan nämnas, att exempelvis restavgift eller tilläggsavgift enligt uppbörds- förordningen den 5 juni 1953 (nr 272) faller utanför kategorin särskild rättsverkan av brott. Detta gäller även t.ex. skyldighet för tilltalad att till statsverket återbetala för- skjutna kostnader för vittnen eller offentlig försvarare.

För tydlighets skull har beredningen tagit in en bestämmelse om att fordran på skade- stånd inte omfattas av den föreslagna para- grafen.

Med avvikelse från vad beredningen an— tagit vara gällande rätt föreslås, att de i 20 & upptagna fordringarna skall gå efter andra fordringar inte bara i konkurs utan även vid utmätning. Detta har uttryckligen angetts i lagtexten. Regleringen innebär, att om utmätning t.ex. äger rum samtidigt för bötesfordran och vanlig oprioriterad ford- ran, den senare skall ha företräde. Om gäl— denären råkar i konkurs och den förmåns- rätt eller betalning som de båda konkurre- rande borgenärerna vunnit genom utmät- ningen återvinns, kommer bötesfordringen att ha sämsta rätt i konkursen. Skulle där- emot förmånsrätten på grund av utmätning inte återvinnas, behåller bötesfordringen den vunna förmånsrätten i konkursen men med

betalningsrätt efter den konkurrerande ut— mätningsfordringen, som ju hade företräde vid den samtidiga utmätningen.

Som framgår av vad nyss anförts ger ut— mätning, som företagits för bötesfordran, i en efterföljande konkurs den förmånsrätt som följer med utmätning i allmänhet (10 5 i förslaget), om inte återvinning äger rum.

Det kan här anmärkas, att hinder ej före- ligger för kronan att vid samtidig eller suc— cessiv utmätning låta annan kronans ford- ran gå efter bötesfordringen. Frågan om en sådan eftergift får äga rum faller utom för- månsrättsordningens ram. Vad som nu sagts om bötesfordran gäller även andra enligt 20 & efterställda fordringar. (Jfr s. 132 ovan.)

Sinsemellan skall de enligt 20 & efterställ- da fordringarna ha lika rätt, oavsett när de uppkommit. Detta torde inte behöva anges uttryckligen i lagtexten. En fråga är hur de fordringar som efterställts genom stadgan- det förhåller sig till förlagsbevis och andra fordringar vilka enligt avtal eller i bolags- förhållande skall gå efter andra krav. Man kan tänka sig, att alla slags efterställda ford- ringar skall ha inbördes lika rätt eller att en turordning skall gälla mellan dem. Att reg— lera detta i lag är knappast möjligt. Frågan får avgöras från fall till fall med beaktande av vilka fordringstyper som föreligger. Som princip synes böra gälla, att de straffrättsliga kraven enligt 20 5 skall utgå allra sist, om inte annat följer av vad som avtalats.26 Den inbördes ordningen mellan flera efterställda civilrättsliga fordringar får också bedömas för varje särskilt fall.

I ett äldre rättsfall har borgensman för böter i den bötfälldes konkurs tillerkänts rätt till utdelning lika med övriga opriorite- rade borgenärer för vad han fått betala på

25 Ang. straffskatt och andra särskilda rätts- verkningar av olika slag se prop. 1943: 140 s. 108 f och 122 samt l968:79 s. 77, SOU 1956:55 s. 311 och 1960:28 s. 85 ff, Strahl m.fl. s. 315 f samt Brottsbalken III s. 360. 26 Denna ståndpunkt rimmar med vad som ut- talats i Svensk sparbankstidskrift år 1933 s. 790 och av Jakhelln i TfR 1967 s. 441 ff.

grund av sin borgen.27 En sådan utgång kan ej motiveras på annat sätt än att gäldenären anses ha utfäst sig att gottgöra borgensman- nen hans utlägg. Någon överlåtelse av bötes- krav o.l. torde det inte bli tal om. Överlåtel- se kan f.ö. enligt sakens natur ej ge bättre rätt än kravet hade före överlåtelsen.

Den föreslagna utvidgningen av de efter- ställda fordringarnas krets får viss reflex- verkan på ackordsförfarandet. I betänkan- det Utsökningsrätt VII (s. 95) har bered- ningen tagit upp frågan huruvida efterställ- da böter och viten enligt 17 kap. 18 & HB berörs av ackord eller ej. Beredningen har sagt sig anse, att det bäst överensstämmer med dessa anspråks straffrättsliga natur och de regler som gäller om verkställigheten att de överhuvud ej ingår i ackordsförfarandet. I anslutning till här framlagda förslag vill beredningen framhålla, att fordringar på grund av förverkande eller annan särskild rättsverkan av brott synes böra behandlas på samma sätt som böter och viten i angi- vet hänseende.

Den danska propositionen, som på denna punkt överensstämmer med kommittéförsla- get, och det norska utkastet upptager ytter— ligare två grupper av efterställda fordringar, nämligen krav på ränta för tiden efter kon- kursbeslutet resp. fristdagen och krav på grund av gåvoutfästelse.28

Enligt 2 & tredje stycket i beredningens förslag omfattar förmånsrätt även ränta på fordringen, om ej särskilda villkor gäller. Allmänna föreskrifter om ränteberäkning i konkurs finns i 138 & KL. Sistnämnda pa- ragraf utgör i viss mån en motsvarighet till de föreslagna danska och norska reglerna om efterställande av vissa räntekrav. Det kan påpekas, att i betänkandet Utsöknings- rätt VIII föreslagits att vad som sägs om böter i paragrafens första stycke skall ut- sträckas till att gälla alla fordringar som av- ses i 20 & FRO.

Frågan om krav på grund av gåvoutfästel- ser är hos oss, liksom i Finland, löst genom särskild lagstiftning. I svensk rätt gäller som

huvudprincip, att gåvoutfästelse som ej upp- fyllts saknar rättslig verkan. Enligt 1 & i la- gen den 27 mars 1936 (nr 83) angående vissa utfästelser om gåva kan likväl utfästelse om gåva av viss lösegendom under särskilda för- utsättningar bli bindande för givaren. Om gåvan ej fullbordats, kan den dock inte gö- ras gällande mot givarens borgenärer. Gå- voutfästelsen har med hänsyn härtill an— setts ej ens kunna bevakas i givarens kon- kurs.29 Oavsett hur det förhåller sig här- med innebär gällande rätt, att givarens bor- genärer — vare sig prioriterade, vanliga oprioriterade eller efterställda —— inte behö- ver vika för anspråk på grund av ofullbor- dad gåvoutfästelse.

Övergångsbestämmelserna

Punkt ]. Beredningen har förutsatt, att den nya förmånsrättsordningen jämte övriga i betänkandet framlagda lagförslag skall trä- da i kraft samtidigt med nya JB1 och i Ut- sökningsrätt VIII föreslagen lagstiftning om exekutiv försäljning av fast egendom m.m. I fråga om JB har beredningen utgått från innehållet i det lagförslag som remitterades till lagrådet den 11 februari 1966. Förslaget till ny förmånsrättsordning är så utformat att genomförandet av de ändringar i sjö- lagstiftningen som torde föreslås av sjölags- kommittén inte behöver avvaktas.

Den nya lagen ersätter 17 kap. HB, som alltså skall upphävas.

Av motiven till 4 5 FRO framgår, att kungörelsen den 13 februari 1830 angående åtskilliga föreskrifter i avseende på järn- och vågeffekter, som i banken (dvs. riks- banken) belånas, numera saknar betydelse och därför bör upphävas. Detsamma gäller de under förevarande punkt 1 angivna för- 27 Kungl. Maj:ts dom 7/12 1841, se Backmans

handbok s. 401; jfr Gedda s. 154 och Law- ski s. 461.

23 Det norska utkastet innehåller även en regel om vissa rabatter. 29 Se Marks von Wärtemberg-Sterzel s. 159 och Malmström s. 105. Jfr NJA 1966 s. 337. 1 Det har antagits, att nya JB skall träda i kraft den 1 januari 1972.

fattningarna av år 1735, 1757 och 1779, till vilka 1830 års kungörelse anknyter.

Enligt lagen den 22 maj 1891, innefattan- de tillägg till 17 kap. 6 & handelsbalken, gäl- ler förmånsrätt för avgift som på grund av lönereglering bör utgå till prästerskapet för fastighet på landet eller för sådan stadsfas- tighet varav eljest skolat utgå tionde. I mo- tiven till 8 Ö 1) FRO har anmärkts, att så- dana avgifter inte längre ingår i avlönings- systemet för präster. 1891 års lag bör därför upphävas.

Punkt 2. I 17 kap. 6 5 första stycket första punkten HB stadgas förmånsrätt för olika äldre typer av avgälder av fast egendom. I den mån sådan avgäld fortfarande utgår till enskild har beredningen ansett, att den lik- som hittills bör vara förenad med förmåns- rätt. Föreskrift härom har upptagits som första stycke under punkt 2 av övergångs- bestämmelserna. Däremot synes förmånsrät- ten kunna upphävas, när den utgår till det allmänna ; se motiven till 8 5 1) FRO.

I den mån avgäld utgår till kronan, kom- mun eller annan offentligrättslig institution såsom fastighetsägare är den att anse som avgäld vilken utgår till enskild.

Åtskilliga författningar vid sidan av HB innehåller regler om att förmånsrätt skall åt- njutas enligt 17 kap. 6 & HB som för avgäld av fast egendom. Sådana författningar har i motiven till 8 5 ]) FRO redovisats under rubriken Gällande rätt m.m., närmare be- stämt under b)—m). Av dessa skall som nyss nämnts 1891 års lag, som upptagits un- der c), upphävas enligt punkt 1 i övergångs- bestämmelserna. Den under m) nämnda för- månsrätten för fordran enligt lagen om vissa gemensamhetsanläggningar har beredningen särskilt upptagit i 8 Ö 1) och 9 5 2) FRO. Återstående här berörda förmånsrätter, dvs. de som i motiven till 8 5 1) nämns under b) och d)—l), skall enligt beredningens förslag alltjämt gälla. Detta följer av andra stycket under punkt 2 av övergångsbestämmelserna. Förmånsrätt skall åtnjutas enligt 8 € 1)FRO.

I tredje stycket under förevarande punkt

har intagits en generell tidsbegränsning av de förmånsrätter som avses i första och andra styckena. Dessa förmånsrätter skall inte gälla belopp som förfallit tidigare än ett år före utmätning eller konkursansökan. Denna begränsning innebär, frånsett möj- ligen förmånsrätt som grundar sig på be— stämmelse i vattenlagen, ej något avsteg från vad som nu gäller. Jfr motiven till 8 9,” ]) FRO.

Punkt 3. Den förmånsrätt som enligt äldre bestämmelser särskilt tillkommer Stock— holms stads brandförsäkringskontor för pre- mielån jämkas genom punkt 3 så att den jämställs med den förmånsrätt i fast egen- dom eller tomträtt som enligt 8 5 1) resp. 9 5 2) FRO följer med där angivna ford- ringar. I anslutning till vad som f.n. gäller om särskild förmånsrätt för avgäld av fast egendom enligt 17 kap. 6 & HB har konto- rets förmånsrätt begränsats till att avse amortering eller ränta på premielån som ej förfallit till betalning tidigare än ett år före utmätning eller konkursansökan. Närmare motiv till denna reglering har lämnats i an- slutning till 8 & FRO (jfr även vid 9 å).

Punkt 4. Enligt 17 kap. 9 5 2 mom. HB gäl- ler om intecknad avkomsträtt i fast egen- dom, att vad innehavaren enligt lag äger ut- få ur egendomen är förenat med samma för- månsrätt som följer med fordringsinteck- ning. Motsvarande regel gäller enligt 17 kap. 6 5 andra stycket HB i princip beträffande inteckning för avkomsträtt i tomträtt. En- ligt JBförslaget skall inteckning för av— komsträtt inte vidare få meddelas, frånsett de fall då upplåtelse av avkomsträtt gjorts före nya JBs ikraftträdande. Föreskrift om övergångsförhållandena torde komma att upptagas i promulgationslagen till jordabal— ken (JBP).

Under förevarande punkt 4 meddelas en övergångsbestämmelse beträffande avkomst- rätter som upplåtits enligt äldre lag. Enligt bestämmelsen skall inteckning för avkomst- rätt som upplåtits före nya JBs och FROs

ikraftträdande medföra förmånsrätt enligt 8 5 2) resp. i fråga om tomträtt enligt 9 5 3) FRO. Förmånsrätten omfattar vad rättig- hetshavaren enligt lag äger utfå ur egendo- men. Innebörden av denna reglering är, att den intecknade avkomsträtten skall behålla sin nuvarande ställning i förmånsrättshän- seende dvs. vara likställd med inteckning för fordran. Jfr även motiven till 8 5 2) och 9 & FRO.

Det bör med anledning av vad som i 17 kap. 6 5 andra stycket sista punkten HB sägs om konkurrens mellan utmätning och inteckning påpekas, att sådan konkurrens har reglerats generellt i förslaget. Utmätning ger enligt 11 & tredje stycket FRO företräde framför inteckning, vilken sökts samma dag som utmätningen verkställdes eller senare. Inteckning som sökts tidigare dag ger där- emot företräde framför utmätning.

Den tysta pant- och förmånsrätt som gäl- ler enligt 11 kap. 2 5 i nuvarande JB skall upphöra enligt JBförslaget. Det får emeller- tid förutsättas, att denna förmånsrätt kom- mer att få gälla övergångsvis. Frågan torde komma att regleras i JBP. Enligt 54 & jfrd med 49 å i 1875 års inteckningsförordning kan innehavare av rätt till avkomst av fast egendom njuta förmånsrätt som för ford- ran på ogulden köpeskilling. Beredningen ut- går från att även denna förmånsrätt skall bestå i övergångsförhållanden och att detta kommer att följa av J BP. Jfr också punkt 5 i övergångsbestämmelserna till FfL.

Punkt 5. Enligt JBförslaget skall vattenfalls- rätt inte längre kunna upplåtas. Upplåtelser som skett med stöd av äldre lag kommer dock att finnas kvar. Vad som i FRO sägs om förmånsrätt i tomträtt (se 9 5) bör i till- lämplig mån gälla även beträffande för- månsrätt i äldre vattenfallsrätter. I fråga om avkomsträtt som upplåtits i vattenfalls- rätt bör de regler som beredningen föresla- git under punkt 4 i övergångsbestämmelser- na ha motsvarande tillämpning.

Punkt 6. Genom lag den 9 juni 1967 (nr 532) om ändring i 17 kap. HB upphävdes

bl.a. ett tidigare tredje stycke i 11 å i samma kap. Det upphävda stycket innehöll bestäm- melse om allmän förmånsrätt för s.k. bun- den pensionsstiftelses fordran mot stiftarbo- laget. Enligt särskild övergångsbestämmelse till nämnda lag (se SFS 1967: 620) gäller be- träffande konkurs som beslutats efter den 1 mars 1968 men före den 1 mars 1978, att den förmånsrätt som enligt det upphävda tredje stycket skulle ha tillkommit pensions- stiftelse skall i stället tillkomma innehavare av pensionsutfästelse som stiftelsen tryggade den 29 februari 1968. Förmånsrätten gäller beloppet av pensionsfordringen den dag från vilken tiden för klander mot utdelningsför- slag, vari fordringen upptagits, är att räkna, i den mån fordringen inte utgår med bättre förmånsrätt. Bestämmelsen innehåller dess- utom viss begränsningsregel.2

Den nämnda övergångsregleringen bör be- hållas. Bestämmelse härom har upptagits under förevarande punkt 6. Förmånsrätten enligt 17 kap. 11 & tredje stycket HB gäller f.n. i turordning närmast framför förmåns- rätten för skatter och allmänna avgifter cn- ligt 17 kap. 12 & HB, som i sin tur kommer sist i raden av förmånsrätter. Eftersom skat- teprivilegiet enligt beredningens förslag skall upphävas har under punkt 6 föreskrivits, att den där avsedda förmånsrätten för pensions- fordringar skall gälla i tur efter de ford- ringar som åtnjuter förmånsrätt enligt nya lagen. Detta innebär inte någon saklig änd- ring av nuvarande ordning.

Punkt 7. I 17 kap. 5 5 första stycket HB ges bestämmelser om hyresvärds förmånsrätt för fordran mot hyresgäst. I 6 5 första stycket tredje och fjärde punkterna i samma kap. meddelas föreskrifter om jordägares för- månsrätt för fordran i anledning av upplå- ten nyttjanderätt, såsom arrende, nyttjande- rätt enligt 1 kap. 7 & NJL (jfr 7 kap. 3 & JB- förslaget), tomträtt och vattenfallsrätt. Hy- resvärds och jordägares förmånsrätt går före de förmånsrätter som följer med medreda- res förskott enligt 17 kap. 7 5 första stycket

2 Jfr prop. 1967: 139. 173

HB och med företagsinteckning enligt and- ra stycket i samma paragraf.

Enligt FRO skall fordran hos hyresgäst el- ler arrendator på grund av hyres- eller ar- rendeavtal i viss utsträckning utgå med sär- skild förmånsrätt enligt 7 & 1), dvs. efter medredares förskott men framför företags- inteckning. I 9 5 1) FRO ges bestämmelse om förmånsrätt för jordägares fordran på avgäld för tomträtt, medan punkt 5 i över- gångsbestämmelserna bl.a. omfattar motsva- rande förmånsrätt i vattenfallsrätt.

Den förmånsrätt som enligt gällande lag tillkommer hyresvärd eller jordägare för fordran mot nyttjanderättshavare på grund av rättsförhållandet bör alltjämt få åbero- pas i fråga om annan nyttjanderätt än tomt- rätt eller vattenfallsrätt, när nyttjanderätten upplåtits före nya lagens ikraftträdande. Förmånsrätten bör då gälla i samma om- fattning som enligt äldre lag. Bestämmelse härom har upptagits i första stycket av punkt 7. Förmånsrätten har placerats i tur- ordning näst före förmånsrätt enligt 7 & PRO. Härav torde följa, att den vid till- lämpning av 16 5 första stycket och 17 5 skall vika för allmänna förmånsrätter. Hy- resvärd eller jordägare får enligt förslaget inte samtidigt åberopa förmånsrätt enligt punkt 7 i övergångsbestämmelserna och för— månsrätt enligt 7 5 1) FRO på grund av samma rättsförhållande.

Enligt förslaget om ändring i NJL skall jordägares och hyresvärds nuvarande reten- tionsrätt i arrendators resp. hyresgästs egen- dom ersättas av en rätt för jordägaren och hyresvärden att i vissa fall erhålla omedel- bar utmätning (2 kap. 42 å och 3 kap. 66 5). Enligt övergångsbestämmelserna till samma förslag kan emellertid jordägares och hyres- värds retentionsrätt leva kvar övergångsvis. I överensstämmelse med gällande lag (17 kap. 3 & fjärde st. HB) bör sådan kvarlevan- de retentionsrätt för jordägare och hyres- värd undantagas från den förmånsrätt som tillkommer retentionsrätt enligt 4 5 2) FRO. Andra stycket i förevarande punkt 7 inne- håller föreskrift härom.

Innan lagen om företagsinteckning ge- nomfördes användes säkerhetsformerna för- lagsinteckning och inteckning i jordbruks- inventarier. Borgenär som hade sådan in- teckning åtnjöt förmånsrätt enligt 17 kap. 7 & andra stycket HB i dess dåvarande ly- delse. Enligt övergångsbestämmelserna till lagen om företagsinteckning (punkt 3) skall äldre lag i vissa fall fortfarande tillämpas i fråga om förlagsinteckning och inteckning i jordbruksinventarier. Om detta förhållande erinras i en övergångsbestämmelse till den samtidigt ändrade 17 kap. 7 & HB.3 Denna erinran, som ej innehåller någon reglering i sak, torde utan olägenhet kunna undvaras i övergångsbestämmelserna till FRO.

Punkt 8. Enligt förevarande punkt skall äld- re lag gälla beträffande utmätning som skett före dagen för ikraftträdandet eller beträf- fande konkurs på grund av ansökan som gjorts före nämnda dag. Sålunda skall t.ex. förmånsrätter som upphävts genom nya la- gen kunna åberopas i konkurs som grundar sig på en före ikraftträdandet inkommen ansökan. Samma metod används bl.a. i punkt 3 i övergångsbestämmelserna till FfL. Det kan påpekas, att konkursansökningen _ således inte konkursbeslutet —— tidigare i åtminstone ett fall fått vara bestämmande i övergångshänseende, nämligen i övergångs- bestämmelserna till lagen om företagsin- teckning (se punkt 3 a), jfr även 1 & sista punkten i 1966 års lag om förmånsrätt för fordringar enligt lagen om vissa gemensam- hetsanläggningar. Annars har i allmänhet konkursbeslutet varit bestämmande.

Punkt 9. Om i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum som er- satts av bestämmelse i nya lagen, skall en- ligt förevarande punkt 9 den bestämmelsen i stället tillämpas. Detta skall självfallet gäl- la endast i sådana fall då enligt FRO, eller övergångsbestämmelserna därtill, förmåns- rätt skall äga rum efter nya lagens ikraft- trädande.

3 Se SFS 1966:456. SOU 1969:5

8 Förslaget om ändring i nyttjanderättslagen m. rn.

Som antytts i det föregående har bered- ningen ansett, att vissa ändringar bör före- tagas i bestämmelserna om arrende och hy- ra. I förevarande avsnitt behandlas bered— ningens förslag i denna del. Det har i nu- varande läge varit nödvändigt att utforma förslaget som ändring i 1907 års NJL, men det är avsett att bestämmelserna skall träda i kraft samtidigt med FRO och då ingå i nya 13.1 Som en följd av beredningens för- slag om arrende föreslås även ändring i la- gen den 27 juni 1957 (nr 390) om fiskear- renden. Förslag framläggs vidare om en följdändring i 67 & UL.

N yttjanderäztslagen

I enlighet med vad som berörts i motiven till 7 & FRO förordar beredningen till en början, att den retentionsrätt som nu gäller för jordägare och hyresvärd upphävs och att i stället införs en rätt till omedelbar ut- mätning i vissa fall. Vidare föreslås nya regler om verkan av att arrendator eller hy- resgäst försätts i konkurs. De senare bestäm- melserna har visserligen ej i och för sig omedelbart samband med FRO i vidare mån än att det synes lämpligt att verk- ningarna av arrendators eller hyresgästs kon— kurs överses överlag, när förmånsrätten för jordägare och hyresvärd inskränks och ges en annan karaktär än f.n. Härtill kommer emellertid att, när 1968 års hyreslagstift- ning genomfördes, ifrågavarande bestäm-

melser i hyreslagen ej upptogs till saklig be- handling, eftersom det syntes lämpligare att de närmare övervägandena i denna del fick anstå till dess beredningen kunde framlägga förslag till ändring i konkurs— och förmåns- rättslagstiftningen.2 Arrendelagsutredningen har på motsvarande sätt lämnat reglerna om verkan av arrendators konkurs oföränd- rade i sak i sitt förslag beträffande arrende.3 Med hänsyn till vad som här anförts har beredningen funnit lämpligt att nu ta upp även dessa spörsmål till behandling så att nya regler kan träda i kraft samtidigt med den nya I B.

Något behov av att ändra gällande be- stämmelser om inverkan av jordägares eller hyresvärds konkurs på arrende- resp. hyres— avtalet (2 kap. 32 5 och 3 kap. 30 & NJL) har, såvitt är känt, inte yppats.

I det följande behandlas de särskilda frå- gorna under de paragrafer som berörs, främst 2 kap. 33 å som handlar om den in- verkan som arrendators konkurs har på ar- rende, 2 kap. 42 å som nu gäller jordägares retentionsrätt (jfr 70 Q), 3 kap. 31 å som av-

1 Se LRremissen s. 15 f.

2 Jfr betänkandet Ny hyreslagstiftning (SOU 1966: 14) s. 399, prop. 1967: 141 s. 216. Hy- reslagstiftningssakkunniga har före sitt ställ- ningstagande samrått med beredningen. 3 SOU 1968: 57. Samråd har skett mellan ut— redningen och beredningen i den aktuella frå— gan. De paragrafer som berörs av bered- ningens förslag har i arrendelagsutredningens förslag jämkats språkligt och delvis omdis- ponerats. Paragrafnumren är i vissa fall änd- rade.

ser den inverkan hyresgästs konkurs har på hyra och 3 kap. 66 & som nu reglerar hyres- värds retentionsrätt. Under 2 kap. 42 å och 3 kap. 66 å behandlas även frågan om rätt till omedelbar utmätning. Dessutom krävs en följdändring i 2 kap 39 Q.

2 kap. Om arrende

33 &.

Gällande rätt I motiven till de nuvarande bestämmelserna om verkan av arrendators konkurs fram— höll den dåvarande lagberedningen, att en sådan konkurs hade ingripande betydelse för jordägaren inte bara därför att arrendatorn blivit insolvent utan även genom att arrende ofta förutsatte att arrendatorn personligen svarade för fastighetens bruk.1 Det var emel- lertid även för konkursboet av vikt att kun- na säga upp avtalet för att tillgångarna i boet skulle kunna realiseras.

Paragrafen reglerar först frågan om upp- sägningsrätt för arrendatorns konkursbo. Detta har enligt första stycket en allmän rätt att säga upp avtalet så länge konkursen varar. Sker ej uppsägning inom en månad från bevakningstidens utgång, skall kon- kursboet svara för arrendeavtalets fullgö- rande till arrendetidens utgång eller, om uppsägning äger rum efter utgången av förstnämnda tid, intill dess avtalet upphör att gälla på grund av uppsägningen.2

Under förarbetena framhölls, att det skulle vara obilligt om konkursboet fick fortsätta att tillgodogöra sig arrenderätten men hänvisa jordägaren till att söka få ut den honom tillkommande motprestationen efter bevakning i konkursen. Någon tid mås- te emellertid gå åt för att fatta beslut om boets avveckling. Det ansågs därför riktigt, att de arrendeavgifter som belöper på tiden intill en viss tidpunkt efter konkursens bör- jan behandlas som en gäldenärens skuld, vil— ken skall betalas efter bevakning i konkur- sen. För sådan fordran har jordägaren f.n. förmånsrätt enligt 17 kap. 6 & HB. Om ar- rendeavtalet emellertid inte sägs upp före av-

vecklingsfristens utgång utan konkursboet fortsätter att bruka fastigheten, inträder boet som part i rättsförhållandet. Boet ansvarar i detta fall för arrendet från den tidpunkt då avtalet skolat upphöra att gälla, om boet i rätt tid begagnat sin uppsägningsrätt (NJA 1914 s. 256). Följden av att boet inträder i arrendeförhållandet blir att jordägaren får massafordran mot boet. Detta rättsförhål— lande består i princip tills arrendet upphör antingen på grund av att avtalet senare un- der konkursen sägs upp eller därför att den i avtalet bestämda arrendetiden löper ut.

I andra stycket av förevarande paragraf i gällande lag behandlas jordägarens upp- sägningsrätt med anledning av arrendatorns konkurs. Huvudregeln är, att jordägaren har rätt att säga upp avtalet och återtaga fastig- heten. Vid arrende för viss tid som ej un- derstiger tio år får dock uppsägning ske en- dast om jordägaren lämnar ersättning för arrenderättens Värde enligt vad som sägs i 8 & andra stycket i arrendekapitlet. Har ar- rendatorn enligt avtalet rätt att sätta annan i sitt ställe och inträffar konkursen sedan ar- rendatorn tillträtt fastigheten, får jordäga- ren inte säga upp avtalet, om konkursboet inom tre månader efter bevakningstidens ut- gång visar att överlåtelse skett i enlighet med avtalet. Om överlåtelsen skett senare men innan jordägaren gjort bruk av sin uppsäg— ningsrätt, får han inte heller säga upp av- talet.3

1 Betr. motiven till lagrummet se lagberedning- ens förslag till jordabalk (1905) s. 165 ff, 320 f. 2 Om jordägaren å sin sida har sagt upp av- talet inom den nämnda fristen, torde boet in- te behöva företaga uppsägning för att det skall undgå att bli massagäldenär. Se Skar- stedt m.fl. s. 228. 3 Betr. orsaken till särbehandlingen av arren- den som löper på viss tid längre än tio (ur- sprungligen 20) år se lagberedningens förut- nämnda förslag år 1905 s. 108. Lagrummet är tvingande vid sociala arrenden (65 5 and- ra st.). Se i övrigt Skarstedt m.fl. s. 229. Den självständiga substitutionsrätt som en- ligt 2 kap. 9 & tillkommer arrendatorns döds- bodelägare går inte över på konkursbo. Se 1905 års förslag 5. 167 och Skarstedt m.fl. s. 230.

Som framgår av det sagda är jordägarens uppsägningsrätt ej oinskränkt. Arrenderät- ten utgör ofta en tillgång i konkursboet som detta ansetts böra få möjlighet att realisera, i den mån det är förenligt med jordägarens rätt. I fråga om avtal med förbehåll om rätt för arrendatorn att sätta annan i sitt ställe har en respittid lämnats konkursförvaltaren att ordna med överlåtelse. Utnyttjar förval- taren inte denna möjlighet, står det jord- ägaren fritt att säga upp avtalet. Om jord- ägaren inte begagnar sig av denna rätt, har konkursboet kvar den substitutionsrätt som enligt avtalet tillkommer arrendatorn. Vad nu sagts gäller endast om arrendatorn hun- nit tillträda arrendet före konkursen. Om konkursen inträffar redan innan arrenda- torn tillträtt, har jordägaren en omedelbar uppsägningsrätt. Skälen härtill är å ena si- dan, att jordägaren i så fall inte har den säkerhet som hans retentions- och förmåns- rätt innebär, och å andra sidan, att arren- datorn då inte kan ha lagt med någon kost- nad på fastigheten som kunde bli ersatt om arrenderätten fick överlåtas.

Är arrendeavtal slutet för viss tid ej un- derstigande tio år, får arrendatorn enligt den allmänna substitutionsregeln i 8 & om jordägaren ej accepterat hembud — utan dennes samtycke överlåta arrenderätten till godtagbar person. För de fall då en sådan rätt tillkommer arrendatorn har det ansetts lämpligast att vid arrendatorns konkurs ge jordägaren omedelbar uppsägningsrätt för- enad med skyldighet att utge ersättning en- ligt 8 &. Om jordägaren inte använder sin uppsägningsrätt, får konkursboet utöva den substitutionsrätt som tillagts arrendatorn i nämnda lagrum, dvs. att sedan hembud skett men jordägaren ej velat använda sig därav _— överlåta arrenderätten till godtag- bar person.

När överlåtelse av arrendeavtalet inte får äga rum, är arrenderätten rent personlig. Jordägaren har då rätt att utan vidare säga upp arrendet med anledning av arrenda- torns konkurs.

Om uppsägning sker enligt reglerna i före-

varande paragraf, skall avträde enligt 39 & äga rum den fardag (14 mars, se 5 5) som inträffar näst efter sex månader från att uppsägningen skedde.4 Hade arrendatorn ej tillträtt fastigheten när uppsägningen sked- de, upphör dock avtalet genast att gälla.

Bestämmelserna om verkan av arrendators konkurs utesluter inte, att de allmänna för- verkandereglerna i 36 & tillämpas under konkurs. Sker uppsägning med stöd av des- sa regler, får arrendatorn enligt 39 &, nor- malt utan åtnjutande av uppsägningstid, sit- ta kvar till nästa fardag.

Enligt tredje stycket i 33 & har jordägaren rätt till skadestånd, om avtalet sägs upp i fall som förut nämnts i paragrafen. Detta gäller oavsett om det är jordägaren eller konkursboet som gör uppsägningen. Skade- stånd skall dock inte utgå, när avtalet in- gåtts för viss tid som ej understiger tio år och uppsägningen gjorts av jordägaren; jfr ersättningsskyldigheten för jordägaren enligt 8 5 andra stycket. Skadeståndsfordringen får göras gällande som vanlig konkursford- ran och är inte förenad med förmånsrätt.

Det kan anmärkas, att jordägaren ej får förbehålla sig en vidsträcktare rätt att i konkursfallet frånträda arrendeavtalet än som följer av 33 5 (se 3 5).

Beträffande lägenhetsarrende m.m. se ne- dan under 70 5.

Danmark I 16 % danska konkurslagen upptages be- stämmelser om konkursens inverkan på ömsesidigt förpliktande avtal som inte upp- fyllts från gäldenärens sida före konkursens början. I fråga om arrende- och hyresavtal gäller denna reglering endast om tillträde ej skett före konkursutbrottet. Beträffande bestående legoförhållanden finns särskilda regler om verkan av arrendators eller hyres-

4 En tid av åtminstone sex månader har ansetts böra lämnas jordägaren och arrendatorn för att de skall kunna vidtaga erforderliga åtgär- der till följd av arrendets upphörande. Se 1905 års förslag s. 176 f. Avvecklingstiden kan i praktiken variera mellan ett halvår och ett och ett halvt år.

gästs konkurs i 17 5. Enligt denna paragraf inträder konkursboet med konkursens bör- jan i arrendatorns eller hyresgästens ställe, om ej annat avtalats. Såväl boet som dess medkontrahent kan dock säga upp arrende- eller hyresförhållandet med sedvanligt var- sel till allmän fardag, även om avtalet in- gåtts för viss längre tid eller med längre uppsägningsfrist. Den som säger upp avta- let blir emellertid skadeståndsskyldig. Vid uppsägning från boets sida blir skadestån- det vanlig konkursfordran.5

Den danska kommittén har i maj 1967 under det nordiska samarbetet lagt fram utkast till nya bestämmelser om ömsesidigt förpliktande avtal som innehåller följande.

Om gäldenären ej uppfyllt sådant avtal vid konkursens början, har enligt l 5 i utkastet medkontrahenten en ”stoppningsrätt” till dess säkerhet ställs för motprestationen. Enligt 2 5 kan medkontrahenten häva avtalet, om boet ej inträder utan ogrundat uppehåll efter anford- ran eller om han kunde häva avtalet oavsett konkursen. Om medkontraheten helt eller del- vis fullgjort sin prestation, kan han under vis— sa förutsättningar kräva tillbaka vad han pres- terat. I 3 & ges bl.a. den regeln att konkursbo som inträder i ömsesidigt förpliktande avtal gör detta på avtalets villkor. Medkontrahentens fordran mot boet är massakrav. Han kan i fö- rekommande fall fordra säkerhet av boet för avtalets rätta fullgörande. Utkastet innehåller även Specialregler om arrende- och hyresavtal. Enligt 4 & inträder konkursboet i dylikt avtal som gäldenären ingått för sin näringsverksam- het, om inte boet inom 14 dagar efter konkurs- beslutet förklarar att det ej vill inträda och se- nast inom en månad efter detta beslut ställer egendomen till förfogande. Fordran på veder- lag för tiden efter konkursbeslutet tills boet ställer egendomen till förfogande är massakrav. Vid andra slag av arrende- eller hyresavtal kan boet inträda genom förklaring härom inom 14 dagar. När boet inträder enligt 4 &, utgår ve- derlag för tiden efter konkursbeslutet som mas- sakrav. Enligt 4 a 5 skall hyresavtal avseende lägenhet som används uteslutande till bostad åt gäldenären och hans familj endast i Viss ut- sträckning indragas i boet. Om boet ej inträder i ett avtal rörande en fortlöpande prestation, kan boet enligt 6 & säga upp avtalet med sed- vanligt eller rimligt varsel. Sistnämnda paragraf innehåller bl.a. också bestämmelser om upp- sägningsrätt i vissa fall när boet har inträtt i

arrende- eller hyresavtal. Slutligen ges särskil- da regler om rätt för gäldenärens medkontra- hent att kräva skadestånd.

Finland

I fråga om verkan av arrendators eller hy- resgästs konkurs gäller bestämmelser i 1966 års jordlegolag och 1961 års hyreslag.

Har arrendator försatts i konkurs och får legorätten inte överlåtas till annan utan jordägarens tillstånd, har jordägaren enligt 19 & jordlegolagen rätt att kräva säkerhet för avtalets fullgörande. Ställs ej säkerhet inom en månad efter att kravet delgavs kon- kursboet, får jordägaren säga upp avtalet. Enligt huvudregeln i 24 & upphör arrendet, när arrendetiden är längre än två är, tre månader från ingången av kalendermåna- den näst efter uppsägningen. Är avtalstiden kortare eller gäller avtalet tills vidare, upp- hör arrendet två veckor efter uppsägningen. Ställs säkerhet senare och har jordägaren ännu ej utnyttjat sin uppsägningsrätt, är denna rätt förfallen.

Råkar hyresgäst i konkurs och har kon— kursboet senast inom en månad från instäl- lelsedagen, vilken normalt inträffar drygt två till fyra månader efter konkursutbrot- tet, meddelat hyresvärden att det ej svarar för hyresavtalets fullgörande, är enligt 29 & hyreslagen hyresgästen skyldig att på an- fordran ställa säkerhet. Om inte säkerhet ställs inom åtta dagar, har hyresvärden rätt att säga upp avtalet. Gör han det, är han berättigad till skadestånd.

Förslag till nya bestämmelser i angivna hänseenden har inte framlagts på finsk sida.

Norge I Norge finns f.n. ej några särskilda lagbe- stämmelser om verkan på arrende- eller hy- resavtal av att arrendatorn eller hyresgäs- ten sätts i konkurs. Den norska kommittén

,.

-' 17 5 innehåller ytterligare regler rörande äldre förhållanden, men de har numera knap- past någon praktisk betydelse. Se Harbou- Munch s. 68.

har i preliminärt utkast den 14 september 1968 till 7 kap. i lov om fordringshavernes dekningsrett upptagit nya bestämmelser om konkursens inverkan på gäldenärens kon- traktsenliga förpliktelser.

Enligt 1 & har bestämmelserna i 2—4 åå ba- ra tillämpning, när annat ej följer av senare pa- ragrafer i kapitlet, av andra bestämmelser i lag eller av rättsförhållandets natur. 1 2 & ges en föreskrift om ”stoppningsrätt" för medkontra- hent i ett ömsesidigt förpliktande avtal, om gäldenären blir insolvent och ej har uppfyllt avtalet. Stoppningsrätten gäller till dess säker- het ställts. Enligt huvudregeln i 3 5 har med- kontrahenten rätt att häva avtalet, om gälde- närens bo kommit under insolvensbehandling (t.ex. konkurs) och boet ej inträder i avtalet utan ogrundat uppehåll efter anfordran. Om medkontrahenten uppfyllt sin del av avtalet fö- re fristtidpunkten, får hävning dock bara ske i vissa fall. Hävs avtalet, har medkontrahenten rätt till ersättning för sin skada. Skadeståndet blir vanlig konkursfordran. När boet inträder i ett ömsesidigt förpliktande avtal, skall det enligt 4 & fullgöra detta på samma Villkor som gälde— nären. Medkontrahentens fordran blir massa— krav. Paragrafen innehåller bl.a. också regler angående skyldighet för boet att under vissa förutsättningar ställa säkerhet.

I 6 & ges särskilda bestämmelser om arrende- och hyresavtal. Enligt paragrafen träder boet utan vidare in i sådant avtal som ingåtts före insolvensbehandlingen, om avtalet slutits i och för gäldenärens förvärvsverksamhet. Legan för tiden efter fristdagen blir massagäld. Om be- talningen utgår i efterhand, är boet vid an- fordran skyldigt att ställa säkerhet som vid var- je tid svarar mot legan för en betalningstermin. Om legan ej betalas i tid eller boet ej vid an- fordran omgående ställer säkerhet som sagts nyss, kan upplåtaren häva avtalet med ögon- blicklig verkan. Upplåtaren har däremot inte rätt att få boet avhyst på grund av att legan för tid före fristdagen ej erlagts annat än om framställning därom gjorts hos vederbörlig myndighet före fristdagen. I paragrafen stadgas vidare, att boet under en månads tid efter in- solvensbehandlingens början har rätt att säga upp avtalet med minst en månads varsel. Där- efter har boet rätt att säga upp avtalet med lagstadgat varsel, även om längre tid skulle gäl- la enligt avtalet. När avtalet upphör i förtid till följd av uppsägning från boets sida, har upplå- taren rätt till skadestånd som vanlig konkurs- fordran.

Det synes angeläget, att mera ändamålsen- liga regler meddelas om verkan av arrenda- tors — liksom av hyresgästs konkurs.

Såsom i gällande lag torde därvid kon- kursbos uppsägningsrätt böra uppmärksam— mas först. Bestämmelse härom har intagits som 1 mom. i förevarande 33 å och inne- håller endast, att om arrendatorn försätts i konkurs, konkursboet får säga upp avtalet. Uppsägning får alltså ske utan någon be- gränsning. Detta överensstämmer med hu- vudregeln i gällande lag. Konkursboet behö- ver ha en ovillkorlig sådan rätt, om arren- datorns tillgångar skall kunna realiseras och omsättas i utdelning till borgenärerna. Upp- sägningsrätten består, liksom f.n., under he- la konkursen. Tidpunkten för arrenderättens upphörande regleras i 39 å (se nedan).

Om boet ej säger upp avtalet inom viss tid, blir f.n. enligt 33 & första stycket arren- det i fortsättningen massaskuld. Konkurs- förvaltaren kan sålunda genom passivitet ådraga konkursboet tyngande förpliktelser. Bestämmelsen kan enligt beredningens me- ning avvaras. Jordägaren har enligt 36 & (jfr 37 5) rätt att säga upp avtalet när ar- renderätten förverkas, t.ex. om arrendet ej erläggs inom viss tid efter förfallodagen, och detta gäller självfallet även under kon- kurs. Vidare föreslår beredningen under 2 mom. i förevarande 33 &, att jordägaren även eljest skall kunna säga upp avtalet, om han ej tillgodoses på där angivet sätt. Den egentliga skillnaden blir, att jordägaren i fortsättningen själv får tillvarataga sin rätt och inte bara på grund av konkursboets pas- sivitet får någon massafordran mot boet. Om konkursboet ej säger upp avtalet, blir sålunda enligt förslaget fordran på oguldet arrende m.m. vanlig konkursfordran, even- tuellt med förmånsrätt enligt 7 & 1) FRO. För att jordägaren skall få massafordran förutsätts enligt 2 mom., att konkursboet förklarat sig vilja svara för avtalet enligt vad som sägs där.

I fråga om jordägarens uppsägningsrätt

följer f.n., som nyss nämnts, av 36 &, att han kan säga upp avtalet på grund av ar- renderättens förverkande, bl.a. när förfallet arrende ej betalats inom viss tid, även om arrendatorn är i konkurs. I enklare fall tor— de han vara tämligen väl tillgodosedd här- med. I andra fall, t.ex. i fråga om större jordbruksarrenden, kan betydande värden gå till spillo, om jordägaren inte kan bringa arrendet att upphöra annat än om arrende- rätten förverkas. Man kan här tala om att jordägaren bör ha rätt till uppsägning på grund av anteciperat kontraktsbrott. Å and— ra sidan måste man försöka reglera frågan på sådant sätt att arrendatorns konkursbo kan tillgodogöra sig det värde som arrende- rätten kan representera. Även den som gått i borgen för arrendatorns förpliktelser har stort intresse av att rädda sådana värden.

I nya bestämmelser synes man till en bör- jan böra skilja mellan de fall då arrenda- torn har tillträtt arrende innan han försättsi konkurs och de fall då tillträde ej skett. Det är visserligen inte självklart, att jordäga- ren i de senare fallen skall ha ovillkorlig uppsägningsrätt, men beredningen har an- sett övervägande skäl tala för en sådan ord- ning. Bestämmelse härom har i förslaget upptagits som första stycke i 2 mom. av 33 5. Enligt bestämmelsen skall i detta fall avtalet genast upphöra.6 Det kan naturligtvis tänkas, att konkursboet eller en borgensman någon gång har intresse av att tillträda ar- rendet, men beredningen anser, att man kan bortse från sådana undantagsfall. Om arren- datorn erlagt förskottsarrende utan att ha tillträtt fastigheten, torde jordägaren bli skyldig att betala tillbaka arrendet efter av- drag för skadestånd vartill han kan vara be- rättigad.

Vad härefter angår det fallet att arrenda— torn tillträtt fastigheten före konkursen sy— nes man först böra uppmärksamma den si- tuationen att jordägaren har betryggande säkerhet för att avtalet fullgörs. Enligt gäl- lande rätt kan jordägaren då trots säkerhe- ten utan vidare säga upp avtalet på grund av konkursen, när inte arrendet slutits med

förbehåll om rätt för arrendatorn att sätta annan i sitt ställe. Grunden härtill är att arrendet ansetts innehålla ett sådant person- ligt moment att jordägaren inte bör behöva finna sig i att någon annan än arrendatorn själv brukar jorden. Beredningen har ansett, att denna extraordinära uppsägningsrätt bör kunna avskaffas för de fall då jordägaren har säkerhet för att arrendet fullgörs. Även om det personliga momentet kan vara be- tydelsefullt, synes det böra godtagas, att arrendeförhållandet i hithörande fall består. Man får förutsätta, att konkursförvaltning- en och, när borgensmän finns, dessa tillser att arrendet sköts på ett tillfredsställande sätt. I praktiken torde det bara komma att röra sig om någon kortare avvecklingstid. Skulle kontraktsbrott föreligga på arrenda- torns sida, gäller allmänna regler härom. Mot bakgrunden av vad som här uttalats har beredningen utformat de aktuella be- stämmelserna så att någon särskild uppsäg— ningsrätt inte tillerkänns jordägaren, när han har godtagbar säkerhet för avtalets fullgö- rande.

När arrendatorn tillträtt arrendet vid konkursen utan att jordägaren har säkerhet som nyss sagts, är situationen naturligtvis allvarligare för jordägaren och han har ett starkt intresse av att bli säkerställd eller bringa avtalet till slut så snart som möjligt. Å andra sidan måste konkursförvaltningen ha skälig betänketid för att fatta beslut om hur det skall förfaras med arrendet. Under denna tid bör jordägaren få nöja sig med den möjlighet att säga upp avtalet som kan följa av kontraktsbrott. Att han kan utöva ordinär uppsägning till avtalad arrendetids utgång är självfallet. Av hänsyn till jord- ägaren bör betänketiden ej få vara längre än som är oundgängligen nödvändigt. Bered- ningen finner fristen böra bestämmas till en månad efter konkursbeslutet. Föreskrift här- om har upptagits som första punkt i ett

6 Detta innebär en dubblyr i förhållande till 39 5 första st. sista punkten som dock synts svårt att undvika, jfr andra st. i förevarande 2 mom. av 33 &.

Efter utgången av enmånadsfristen bör jordägaren i princip få säga upp avtalet på grund av konkursen, om han inte har säker- het för att avtalet kommer att fullgöras. Konkursboet synes emellertid böra ha möj- lighet att avvärja följderna av uppsägningen genom att inom en vecka prestera godtagbar säkerhet eller förklara sig vilja svara för ar- rendatorns skyldigheter under den återståen- de arrendetiden eller, om arrendet får över- låtas, till dess det i behörig ordning övergått till annan. Bestämmelser av denna innebörd har upptagits i andra punkten av andra styc— ket i förevarande 2 mom. Om boet utnytt- jar möjligheten att ställa säkerhet eller att inträda i avtalet, förlorar uppsägningen sin verkan. I det förra fallet blir jordägaren för den fortsatta arrendetiden satt i samma si— tuation som om han haft säkerhet redan före konkursen. I det senare fallet blir ar- rendet i fortsättningen massafordran. Om arrendatorn har substitutionsrätt, står det boet fritt att utnyttja denna rätt under de betingelser som anges i den föreslagna be- stämmelsen. I fall som avses i 8 & andra stycket kan boet förfara som sägs där. Om konkursförvaltningen ställt säkerhet eller av- givit förklaring om självinträde innan jord— ägaren företagit någon uppsägning, kan den- ne enligt förslaget ej säga upp avtalet att upphöra i förtid på grund av konkursen. En annan sak är, att han har kvar sin rätt att säga upp avtalet på grund av kontraktsbrott liksom att säga upp arrendet till upphörande i vanlig ordning.

Om konkursboet i förevarande fall var— ken ställer säkerhet eller inträder i avtalet inom den föreskrivna tiden, blir uppsäg- ningen gällande. Avträde skall enligt försla- get ske på den fardag som följer närmast efter uppsägningen. Skulle denna dag till äventyrs någon gång ligga mellan uppsäg- ningen och fristens utgång, skall avflyttning ske så snart fristen löpt ut.

Genom sista punkten i andra stycket av förevarande 2 mom. har boet också fått möjlighet att ställa säkerhet eller svara för

avtalet endast för tiden fram till viss fardag före arrendetidens utgång. Jordägaren får då ej säga upp avtalet att upphöra tidigare. Det kan för konkursboet vara av betydelse att kunna begagna sig av arrendet under kortare tid än den avtalade arrendetiden. Boet vill t.ex. ta vara på utestående gröda. Om jordägaren säger upp avtalet och kon- kursboet ställer säkerhet eller förklarar sig svara för avtalet till viss fardag före den av- talade arrendetidens utgång, får uppsäg- ningen verkan till den dagen.

Vid överlåtelse av arrendet som skett i behörig ordning blir konkursboet och arren- datorn för framtiden fria från förpliktelser mot jordägaren på samma sätt som om ar- rendatorn själv överlåtit arrendet.

Det kan ifrågasättas, huruvida inte jord- ägaren bör ha rätt att kräva säkerhet även om konkursboet förklarar sig vilja svara för avtalet enligt vad som nyss sagts. Beredning- en har emellertid inte ansett, att ett sådant krav bärs upp av tillräckligt starka praktiska skäl. Man måste kunna förutsätta, att kon- kursförvaltningen tänker sig för och i större förhållanden dessutom samråder med ex- pertis. Jordägaren har ju också sin vanliga uppsägningsrätt vid kontraktsbrott, om kon- kursförvaltaren skulle ha missräknat sig och ej i rätt tid fullgör arrendatorns skyldighe- ter. I fråga om större arrenden torde van- ligen arrendet utgå i förskott eller också så- kerhet ha ställts. Det har visserligen före- kommit, att konkursbo ej förmått betala sin massagäld, men som regel torde konkurs- förvaltningen vara försiktig.

I likhet med gällande lag upptager försla- get en föreskrift om skyldighet för jordäga- ren att, när han säger upp avtal som var in- gånget för viss tid som ej understiger tio år, lämna ersättning för arrenderättens värde enligt vad som följer av 8 &. Bestämmelsen har införts som tredje stycke i 33 5 2 mom. Om jordägaren vid sådant avtal inte gör bruk av sin uppsägningsrätt, kan konkurs— boet — som antytts i det föregående —— med stöd av 8 & andra stycket överlåta ar- renderätten till godtagbar person, när jord-

Bestämmelserna i 1 och 2 mom. om rätt för konkursboet eller jordägaren att säga upp avtalet innebär ej, att jordägaren utan vidare behöver finna sig i att avtalet upphör. Enligt 3 mom. i förslaget gäller att jordäga- ren har rätt till skadestånd, när skada vål— lats honom till följd av sådan uppsägning. Skadeståndsrätt föreligger oavsett om kon- kursboet eller jordägaren gjort uppsägning- en. Till skillnad från vad som nu gäller skall skadeståndet kunna utgå med förmånsrätt, i den mån beloppet ryms inom den under 7 & l) FRO angivna ramen. Liksom enligt gällande lag skall skadestånd ej utgå, om jordägaren sagt upp arrende som var in- gånget för viss tid ej understigande tio år.

Bestämmelserna i förevarande 33 & är di- rekt tillämpliga endast på jordbruksarren- den. Lägenhetsarrenden m.m. behandlas un- der 70 5.

Av det anförda framgår, att beredningen ej ansett sig kunna följa det danska eller det norska lagutkastet. De innebär, att arrende- fordran alltid blir massakrav för en kortare tid från konkursens början, medan därefter liksom för tiden före konkursen en- dast skulle föreligga vanlig konkursfordran, om boet ej inträder i avtalet. En sådan ord- ning är komplicerad och kan verka förvir- rande. Frågan om jordägaren bör få massa- fordran under någon tid från konkursens början sammanhänger med frågan, om jord- ägaren skall åtnjuta förmånsrätt. I Norge har förmånsrätten helt avskaffats och i Dan- mark föreligger förslag härom. Av skäl som redovisats under 7 & FRO har beredningen emellertid föreslagit att hos oss förmånsrätt i viss utsträckning skall bevaras för de vik- tigare fallen.7 Inte heller i fråga om uppsäg— nings verkan har beredningen ansett sig kun- na följa de danska och norska utkasten. Fristerna synes alltför knappt tilltagna för våra förhållanden. Enligt uppgift från de danska och norska kommittéerna spelar jordbruksarrenden i Danmark och Norge ej någon större roll, såvitt nu är i fråga. Ut- kasten har därför utformats främst med

tanke på hyra av affärslokaler, industriom- råden 0.1.

39 5.

I 39 å i gällande lag ges allmänna regler om tid för avträde, när arrende uppsagts. De är tillämpliga även när uppsägning äger rum på grund av arrendatorns konkurs. Om ar- rendatorn tillträtt fastigheten och uppsäg- ning sker på annan grund än att arrenderät— ten är förverkad enligt 36 5, skall sålunda fastigheten enligt 39 5 första stycket avträ- das på den fardag (se 5 å) som inträffar näst efter sex månader från uppsägningen. Som framgått innehåller 33 5 2 mom. i bered- ningens förslag särskilda bestämmelser som anger när arrendeavtal skall upphöra och avträde ske efter uppsägning från jordäga— rens sida. 39 5 första stycket skall alltså inte tillämpas i sådant fall. En erinran härom har införts i paragrafen.

42 &. Gällande rätt Före tillkomsten av NJL hade jordägare in- te någon retentionsrätt. Däremot förelåg förmånsrätt för fordran på arrende. I moti- ven till nämnda lag framhöll den dåvaran— de lagberedningen, att de skäl som föran- lett att retentionsrätt införts för hyresvärd också gällde i fråga om jordägare.1 Förde arrendatorn sin egendom från fastigheten, gick sålunda jordägarens förmånsrätt om in— tet. Om denne var hänvisad till att hos ve- derbörande myndighet söka kvarstad på egendomen eller förbud mot att flytta bort den, skulle hjälpen ofta komma för sent.

7 Om vi följer de danska och norska utkas- ten, får vi räkna med tre slags arrendeford— ringar i konkurs: 1) massafordran för viss tid som inte behöver bevakas, 2) förmånsbe- rättigad fordran till visst belopp som måste bevakas i konkursen och 3) vanlig opriorite- rad fordran som också måste bevakas och av- ser resten av vad jordägaren har att fordra. Även om någon förmånsrätt ej skulle ges, synes man böra undvika att hos oss införa ett sådant system som de danska och norska utkasten innebär. 1 Se lagberedningens (1905) s. 181 ff.

förslag till jordabalk

Ett fullt verksamt skydd kunde beredas för- månsrätten endast om den kompletterades med en retentionsrätt.

Bestämmelsen om retentionsrätt togs upp i 42 & av 2 kap. NJL. Paragrafen gäller fort— farande med huvudsakligen oförändrat inne- håll.”-' Enligt första stycket har jordägaren retentionsrätt när arrendatorn skall avträda fastigheten, om denne häftar i skuld för ar- rende eller för ersättning, som bestämts vid avträdessyn eller genom skriftlig överens- kommelse, eller för utskyld eller avgift, för vilken han skolat svara. Jordägaren har rätt att av arrendatorn tillhöriga lösören och byggnader som finns på fastigheten hålla kvar så mycket som svarar mot hans fordran tills arrendatorn gör rätt för sig eller ställer säkerhet. Retentionsrätten omfattar dock in— te utmätningsfritt gods. [ paragrafens andra stycke stadgas, att jordägaren har samma retentionsrätt, om han enligt skriftlig hand— ling lämnat arrendatorn kreatur, redskap el— ler annat till fastighetens bruk och den av— talade legan ej är betald eller arrendatorn inte kan avlämna vad som tillkommer jord— ägaren.3

J ordägaren kan inte göra sin retentionsrätt gällande annat än när arrendatorn skall flyt- ta från fastigheten. Denna begränsning är motiverad av att arrendatorn kunde oskäligt hindras i sin verksamhet, om jordägaren fick hålla kvar hans lösegendom under arrende- tiden. I den mån jordägaren inte får utöva retentionsrätt kan han begära kvarstad eller skingringsförbud. Detta kan bli aktuellt inte bara när fordran görs gällande under arren- detiden utan också när fordran aktualiseras i samband med arrendatorns avflyttning men t.ex. avser husröte- eller vanhävdser- sättning som ej bestämts vid avträdessyn el- ler genom skriftlig överenskommelse.

Vid sublokation har arrendatorn reten- tionsrätt i underarrendatorns egendom. Där- emot har jordägaren inte sådan rätt i nämn- da egendom för fordran hos arrendatorn.4

Danmark. Någon legal retentionsrätt eller likvärdig rätt är inte tillerkänd jordägare el-

ler hyresvärd för fordran på lega, men vissa mycket speciella avgifter m.m. kan få ut- mätas utan föregående dom hos landbo; se 596 & retsplejeloven och 1 & punkt 9 i 1873 års udpantingslov. Genom sådan ut- mätning förvärvar legogivaren en sakrätt i det utmätta godset. Finland. Jordägare och hyresvärd har där i viss omfattning retentionsrätt för fordran mot arrendator resp. hyresgäst. Bestämmel- serna härom, vilka liknar motsvarande svenska föreskrifter, finns i 20 å jordlego— lagen, 50 & hyreslagen och 22 & utsöknings— lagens promulgationsförordning. Enligt 15 5 i 1926 års lag om bostad'saktiebolag kan dy- likt bolag utöva retentionsrätt för vederlag, som aktieägare skall erlägga för innehavd lägenhet. Norge. Varken jordägare eller hyresvärd har legal retentionsrätt el. till säkerhet för ford— ran på arrende eller hyra.

Beredningen Jordägares retentionsrätt lär sällan komma till användning. Den utgör inte något effek- tivt skydd för fordran mot arrendatorn. Denne kan sätta retentionsrätten ur spel ge— nom att flytta honom tillhörig egendom från fastigheten innan jordägaren hunnit utöva sin rätt. Även om egendomen skulle finnas kvar kan det vara förenat med praktiska svårigheter för jordägaren att verkställa re- tentionsåtgärder beträffande egendomen. Denna innehas ju av arrendatorn och är

2 En inskränkning i jordägares retentionsrätt föreskrevs tidigare i 10 5 1924 års lag om viss panträtt i spannmål och 10 & 1942 års lag om viss panträtt i spånadslin och hampa. Dessa båda lagar har emellertid upphört att gälla den 1 juli 1967 i samband med infö- randet av lagen om företagsinteckning och kan här lämnas därhän. Se dock övergångs- bestämmelserna till sistnämnda lag p. 5 och Nordström s. 121. En bestämmelse om retentionsrätt fanns även i 43 å i 1926 års åborättslag. Denna lag har upphört att gälla vid utgången av juni 1968 men har, såvitt här är i fråga, fortfarande tillämpning på åborätt som bestod då (SFS 1968:205). Några praktiska problem föran- leds ej därav, jfr prop. 1968: 47 s. 15 f. 4 Skarstedt 11 s. 157, jfr Skarstedt m.fl. s. 267.

sålunda inte i jordägarens omedelbara be- sittning. I motsats till vad som gäller i fråga om panträtt har jordägare inte befogenhet att sälja egendom som han eventuellt lyckats hålla kvar. Hans rätt blir huvudsakligen ett påtryckningsmedel och som sådant ej lätt att handskas med.

Beredningen har i 7 5 1) FRO upptagit bestämmelse om förmånsrätt för jordägare i viss begränsad omfattning, när arrendator driver näringsverksamhet.5 Denna förmåns- rätt har sin självständiga betydelse även om retentionsrätten avskaffas.

Beredningen föreslår, att retentionsrätten får utgå. Jordägaren brukar ofta gardera sig genom förskottsbetalnjng eller säkerhet och får i övrigt vid behov söka tillvarataga sin rätt med kvarstad eller skingringsförbud på samma sätt som företagsinteckningshavare, när dennes fordran sätts i fara. I Danmark och Norge finns inte någon retentionsrätt i hithörande fall.

Beredningen anser emellertid, att man bör underlätta för jordägaren att i klara fall kunna snabbt göra gällande fordran mot ar- rendatorn. Som förut nämnts föreslår be— redningen därför, att det införs rätt för jordägare att i viss utsträckning omedelbart få utmätning i arrendatorns egendom. I re- gel förutsätts för utmätning, att sökanden har en exekutionstitel. Enligt svensk rätt krävs i detta hänseende i allmänhet en ur- kund som tillkommit genom domstols eller annan myndighets avgörande eller åtmin- stone under dess medverkan. Tidigare upp- togs i UL endast ett slag av enskild exeku- tionstitel, nämligen auktionsprotokoll (55 å). Enskilda avtal godtogs sålunda inte som grund för utmätning utan att betalnings— skyldigheten blivit fastställd i vederbörlig ordning.6 På förslag av beredningen inför- des år 1963 genom ändringar i UL även möj- lighet att vinna utmätning direkt på grund- val av skriftligt avtal om underhållsbidrag (54 a &).7 Rättssäkerhetssynpunkter torde inte behöva lägga hinder ivägen för att man också låter förfallna arrendefordringar ut- tagas direkt genom utmätning, om man in-

skränker denna möjlighet till klara fall. För att få sådan utmätning till stånd bör sö- kanden först och främst kunna åberopa skriftligt avtal. Annars kan det hela befaras bli för lösligt. Man bör utan vidare kunna räkna med att denna förutsättning är upp— fylld beträffande avtal om jordbruksarren- de, eftersom krav på sådan form gäller en- ligt 2 kap. l & NJL.8 Vidare bör omedelbar utmätning inte få ske annat än om det t.ex. på grund av arrendatorns medgivande är klart att en förfallen fordran föreligger. Ett bestridande, som uppenbart skett i rent up- pehållande syfte, får självfallet ej föranleda att jordägarens krav inte anses klart. Det saknas anledning antaga annat än att krono- fogdemyndigheten kan på ett tillfredsstäl- lande sätt verkställa den prövning varom här är fråga.

I överensstämmelse med vad som nu sagts har under förevarande 42 & införts bestäm- melser om omedelbar utmätning. Om jord- ägaren har klar och förfallen fordran på grund av arrendeavtalet, kan han enligt förs- ta stycket genast få utmätning hos arrenda- torn. Härvid gäller vad som i allmänhet är föreskrivet om utmätningsfri egendom i UL. Fordringen kan avse arrendeavgift, husröte- eller vanhävdsersättning, lega för kreatur m.m. Husröte- eller vanhävdsersättning lär Väl dock i allmänhet ej kunna anses klar annat än om den är medgiven eller det före- ligger syneprotokoll mot vilket klander ej förts inom föreskriven tid (jfr 13 &).9 Jord— ägarens rätt att få utmätning är enligt för- slaget inte, såsom retentionsrätten enligt gäl- lande lag, begränsad till den situationen att arrendatorn skall avträda fastigheten.

1.1 Jfr ovan s.110 not 12.

6 Införsel har däremot sedan länge beviljats på grund av bidragsavtal. 7 Jfr prop. 1963:52 s. 52 ff och 1968: 130 s. 9 f. 8 Muntliga äldre avtal kan fortfarande före- komma. Se Skarstedt m.fl. s. 39 ff. Enligt andra st. i övergångsbestämmelserna till före- varande lagförslag skall emellertid nya ly- delsen av 42 5 ej gälla i fråga om avtal som slutits före nya lagens ikraftträdande. 9 Jfr Skarstedt m.fl. s. 121.

Om jordägarens fordran ej är klar och förfallen, får han utverka exekutionstitel i vanlig ordning.

I ett andra stycke av paragrafen före- skrivs, att om talan om fordringen är an- hängig vid domstol, denna äger förordna att utmätning eller fortsatt verkställighet t.v. ej får ske.10

I tredje stycket erinras om möjligheten att få kvarstad eller skingringsförbud (se 8 kap. UL och 15 kap. RB).

Det kan påpekas, att beredningen — mot bakgrunden av bl.a. förevarande förslag om direkt utmätning i Utsökningsrätt VIII (se 5. 250 ff) föreslagit, att 4 & KL skall upp- hävas.11

70 &. Gällande rätt Enligt 70 å andra stycket gäller bestämmel- serna i 33 5 om verkan av arrendatorns konkurs i princip även vid lägenhetsarrende. Vissa inskränkningar stadgas dock. Kan par- terna i fall som avses i 33 å andra stycket första punkten inte komma överens om ar- renderättens värde, skall detta inte faststäl- las vid avträdessyn (jfr 8 5) utan genom skiljemän. Vidare gäller, att jordägaren ej får säga upp avtalet i anledning av konkur- sen, sedan arrendatorn tillträtt arrendet. In- te heller före tillträdet får jordägaren säga upp arrendet, om arrendatorn på anford— ran inom utgången av nästa dag ställer godtagbar säkerhet för avtalets fullgörande. Arrendators konkursbo har sålunda en star- kare ställning vid lägenhetsarrende än vid jordbruksarrende. Orsaken till att de båda arrendeformerna har behandlats olika är, att det personliga momentet ansetts ha mind- re betydelse vid lägenhetsarrende.1

Enligt hänvisning i 70 5 andra stycket är vidare bestämmelserna om retentionsrätt i 42 & första stycket tillämpliga på lägenhets- arrende under förutsättning att avtalet upp- rättats skriftligen. Att muntlig form kan fö- rekomma vid avtal om lägenhetsarrende framgår av 70 5 första stycket. _

Vad som i 70 å andra stycket föreskrivs

om lägenhetsarrende blir i princip tillämp- ligt också på bostadsarrende och anlägg- ningsarrende; se härom 71 å andra stycket och 83 å andra stycket. För dessa båda ar- rendeformer skall dessutom gälla särskilda regler angående rätt till substitution bl.a. vid arrendatorns konkurs. I såväl bostads- som anläggningsarrendators konkurs skall sålun- da arrenderätten få överlåtas till godtagbar person utan att erbjudande först lämnats jordägaren att återtaga arrendestället; se 81 å andra stycket och 89 5. Det kan till- läggas, att skriftlig avtalsform är obligato- risk vid såväl bostads- som anläggningsar- rende.

Beträffande nordisk rätt se under 33 och 42 55.

Beredningen Den begränsade uppsägningsrätt som enligt 70 5 andra stycket i gällande lag tillkommer jordägaren vid lägenhetsarrendators kon- kurs har i princip behållits i förslaget. Det har dock ansetts rimligt, att tiden för stäl- lande av säkerhet utsträcks från en dag till en vecka efter anfordran. Sedan väl säkerhet fordrats, får uppenbarligen tillträde ej ske förrän säkerhet ställts. I övrigt blir de i 33 & föreslagna reglerna tillämpliga också på lä- genhetsarrende med samma undantag som gäller nu, nämligen att arrenderättens värde i visst fall ej skall fastställas genom avträ- dessyn utan genom skiljemän i den ordning 18 & föreskriver och att bestämmelserna i 33 5 om uppsägningsrätt för jordägaren ej gäller, när tillträde skett. Ändringen av 70 å andra stycket får även verkan i fråga om bostadsarrende och anläggningsarrende, se 71 å andra stycket och 83 5 andra stycket. Vad som under 42 & föreslagits om upp-

10 Jfr 54 a 5 3 mom. UL samt prop. 1963: 52 s. 55 f och 61. 11 Prof. Welamson har inte ansett sig kunna

förorda rätt till omedelbar utmätning. 1 Se lagberedningens förslag till jordabalk (1905) s. 185. Ang. det personliga momentet vid jordbruksarrende jfr nämnda förslag 5. 105 f.

hävande av retentionsrätt och införande av rätt till omedelbar utmätning vid jordbruks- arrende blir enligt beredningens förslag till- lämpligt även på lägenhets-, bostads- och anläggningsarrenden. I fråga om lägenhets- arrende gäller enligt 70 å andra stycket, att 42 & bara vinner tillämpning när skriftligt avtal föreligger. Avtal om bostads- och an- läggningsarrenden skall alltid vara skriftliga.

Av det anförda framgår, att beredningen ej beträffande lägenhets-, bostads- eller an- läggningsarrende ansett sig böra föreslå nå— gon särskild rätt för jordägaren att, sedan arrendatorn tillträtt arrendet, uppsäga av- talet med anledning av arrendatorns kon- kurs. Denna ståndpunkt överensstämmer med gällande rätt. I fråga om bostadsarren- de som tillträtts av arrendatorn står stånd- punkten också i överensstämmelse med vad beredningen under 3 kap. 31 & föreslår be- träffande hyra av bostadslägenhet (jfr även 1 5 första st. tredje punkten i nämnda kap.). Vad särskilt angår anläggningsarrende kan framhållas, att jordägaren enligt 7 5 1) FRO får förmånsrätt för fordran mot arrenda- torn intill beloppet av ett års arrende. Den- na förrnånsrätt ger vid sådant arrende jord- ägaren bättre skydd än vid jordbruksarren- de, då jordägaren kan lida en betydande, svårberäknelig förlust. Ehuru man ändå kan hysa viss tvekan om inte anläggningsarren- de borde i fråga om jordägares uppsägnings- rätt jämställas med jordbruksarrende, har beredningen ej ansett tillräcklig anledning föreligga att, med avvikelse från gällande lag, göra åtskillnad mellan lägenhets-, bo- stads- och anläggningsarrenden.

3 kap. Om hyra

31 5.1

Gällande rätt

Enligt första stycket i paragrafen har hy- resgästens konkursbo rätt att säga upp hyres- avtalet. Liksom i fråga om arrende kan boet göra sin uppsägningsrätt gällande när som helst under konkursen. Boet kan emellertid

som sådant få svara för avtalets fullgöran- de. Härvidlag skall vad som i 2 kap. 33 5 första stycket sägs om arrende ha motsva- rande tillämpning.2 Om konkursboet säger upp hyresavtalet inom en månad efter be- vakningstidens utgång, undgår boet att som massagäldenär svara för hyresgästens för- pliktelser enligt avtalet, men underlåter boet att säga upp hyresavtalet inom nämnda frist, svarar det i viss utsträckning som massa- gäldenär för avtalets fullgörande. Den tid— punkt varifrån konkursboets ansvar för hy- ran skall räknas torde vara den dag då av- talet enligt 3 5 andra stycket eller 4 5 andra stycket (jfr 6 & andra st.) skolat upphöra att gälla, om boet hade verkställt uppsägning sista dagen av den angivna fristen (en må- nad efter bevakningstidens utgång).3 Boets ansvar inträder sålunda inte omedelbart vid fristens utgång.4

H yresvärdens uppsägningsrätt är mera be- gränsad än motsvarande rätt för jordägaren vid jordbruksarrendators konkurs. Den över- ensstämmer i stället med vad som gäller vid lägenhetsarrendators konkurs. I andra styc- ket av förevarande 31 å stadgas sålunda, att om hyresgästen ej tillträtt lägenheten vid konkursutbrottet, han är skyldig att på an- fordran ställa godtagbar säkerhet för avta- lets fullgörande. Om det inte sker före ut- gången av dagen efter att säkerhet begärdes,

1 Med hänsyn till att frågan om verkan av ar- rendators och hyresgästs konkurs övervägdes från beredningens sida företogs bara rent re— daktionella ändringar i paragrafen vid till- komsten av den nya hyreslagen. Se betänkan- det Ny hyreslagstiftning (SOU 1966114) s. 399 (jfr prop. 1968: 91 s. 216). Motsvarande gäller 66 & (nämnda bet. s. 403 och prop. s. 241). 2 När konkursbo sagt upp hyresavtal med för- behåll för den rätt som kunde tillkomma hy- resgästen personligen, har hyresgästen an- setts ej kunna med stöd av förbehållet göra hyresrätt gällande mot hyresvärden; se NJA 1959 s. 292. 3 Jfr Walin, Hyreslagen s. 180 och Welamson I 3. 444. 4 Jfr ovan 5. 176.

får hyresvärden säga upp avtalet.5 Av 6 5 andra stycket andra punkten följer, att hy- resavtalet genast skall upphöra att gälla, om uppsägning sker.

Någon särskild uppsägningsrätt har inte tillerkänts hyresvärden, om hyresgästen re- dan tillträtt lägenheten vid konkursutbrottet. Under förarbetena till 3 kap. i 1907 års lag, till vilken förevarande 31 & återgår, påpeka- de dåvarande lagberedning, att hyresgästens person inte hade samma betydelse för rätts- förhållandet som arrendatorns vid arrende.6 Den omständigheten att hyresvärden fick att göra med hyresgästens borgenärer i stället för med denne själv kunde därför inte skä- ligen medföra att han borde få samma be- fogenhet som en jordägare vid arrendatorns konkurs. Visserligen föranledde hyresgästens konkurs en viss osäkerhet i frågan, huruvida hyran skulle betalas i riktig ordning. Med hänsyn till hyresvärdens förmånsrätt och den ansvarighet som konkursboet genom under- låtenhet att säga upp avtalet ådrog sig för dettas behöriga fullgörande ansågs denna omständighet dock inte i allmänhet böra tillmätas någon vikt i fråga om hyresavta- lets bestånd.

Om hyran inte betalas i rätt tid, kan hy- resvärden åberopa sin vanliga uppsägnings- rätt enligt 42 5, oavsett om konkursboet är ansvarigt för hyran eller ej.

Enligt tredje stycket i förevarande 31 & gäller, att hyresvärden har rätt till skade- stånd, om hyresavtalet sägs upp med anled- ning av hyresgästens konkurs. Skadeståndet blir konkursfordran utan förmånsrätt (jfr NJA 1915 s. 603). Ersättning enligt 57 5 till hyresgästen / konkursboet kan rimligtvis ej komma i fråga, när hyresvärden sagt upp avtalet i sådana situationer som avses här.

Angående nordisk rätt se under 2 kap. 33 &.

Beredningen I fråga om hyra kan man ganska klart skilja mellan två avtalstyper. Den ena omfattar bostadslägenheter (3 kap. 1 & andra st. NJL).

Dessa har som regel inte något intresse för hyresgästens konkursbo, medan hyresgästen / gäldenären själv kan ha största behov av lä- genheten även om han råkat i konkurs. Den andra gruppen omfattar affärslägenheter (jfr 36 å) som kan ha stor betydelse för kon- kursboet vid avveckling eller överlåtelse av hyresgästens verksamhet, medan hyresrätten i allmänhet inte längre har intresse för hyres- gästen personligen, om konkursen medför att hans verksamhet skall avvecklas eller överlåtas.

Beredningens förslag behandlar i likhet med gällande lag först frågan om konkurs— bos uppsägningsrätt. Liksom beträffande ar- rende anser beredningen här, att någon in- skränkning i uppsägningsrätten ej bör göras av hänsyn till hyresvärdens intresse. I första stycket av 1 mom. i förevarande 31 å före- slås därför i överensstämmelse med vad som nu gäller en generell bestämmelse om att konkursboet får säga upp hyresavtal, när hyresgästen försatts i konkurs. Beredningen har emellertid ansett skäligt att denna rätt begränsas av hänsyn till hyresgästen/gälde- nären för att denne inte skall förlora sin bostad utan tvingande skäl. I undantagsfall kan det dock vara till beaktansvärd skada för konkursboet, om hyresavtalet ej sägs upp, t.ex. om hyran är mycket stor och skul- le komma att bevakas i konkursen. Bered—

5 I 45—53 55 ges bestämmelser om rätt till förlängning i vissa fall av hyresavtal avseen- de bostadslägenhet, när hyresvärden sagt upp avtalet. Här förevarande fall hör ej till dem som i 45 å generellt undantagits från möjlig- het till förlängning. Det synes emellertid up— penbart att 46 5 p. 9 ofta måste bli tillämp- lig. Det kan anmärkas, att 7 & i 1942 års hyresregleringslag ansågs tillämplig i fall av här aktuellt slag. Se Hedfeldt m.fl., Hyres- reglering och besittningsskydd (1959) s. 95. Utan särskild bestämmelse har ansetts klart, att om hyresgästen efter utgången av föreskriven tid ställer säkerhet som antages av hyresvärden. denne inte vidare äger säga upp avtalet och att samma förhållande gäl- ler, om han låter hyresgästen tillträda lägen- heten utan att denne ställer säkerhet. Se lag- gezrzecéningens förslag till jordabalk (1905) s. 6 Se 1905 års förslag 5. 222.

ningen föreslår i andra stycket av 1 mom. den medelvägen, att det i fråga om bostads- lägenhet skall för uppsägning från konkurs- boets sida fordras gäldenärens samtycke, om ej rättens ombudsman biträder uppsägning- en. Rättens ombudsman får förutsättas be- döma frågan på objektiva grunder. I prak— tiken bör saken ofta kunna ordnas genom att bostaden utnyttjas för byte till en lägen- het med en hyra som är avpassad för gälde- närens nya ekonomiska situation (jfr 35 5).

När uppsägning sker från boets sida, fö- religger ej rätt för gäldenären till förläng- ning av hyresavtalet enligt 45—53 åå.

Av skäl som beträffande arrende redovi— sats ovan under 2 kap. 33 & har bestämmel- sen i förevarande 31 & första stycket andra punkten fått utgå. Boet skall alltså i fort- sättningen ej genom blott passivitet bli an- svarigt för hyran som massagäld.

I 2 mom. behandlas hyresvärds uppsäg- ningsrätt. Härom föreslås, att hyresgästens konkurs överhuvud inte skall medföra nå- gon särskild rätt för hyresvärden att säga upp avtal om bostadslägenhet. Endast all- männa uppsägningsregler blir sålunda till- lämpliga (se bl.a. 42—44 55). Detta anges i tredje stycket av 2 mom. Den föreslagna be- stämmelsen gäller även om hyresgästen än— nu ej tillträtt lägenheten.

I fråga om annan lägenhet än bostads- lägenhet ges i första stycket av 2 mom. be- stämmelser om uppsägningsrätt för hyres- värden, om hyresgästen ännu ej har tillträtt lägenheten när han försätts i konkurs. En- ligt förslaget får hyresvärden då säga upp avtalet, om han ej har eller inom en vecka efter framställd begäran får godtagbar sä- kerhet för avtalets fullgörande. Denna reg- lering innebär, liksom i fråga om lägenhets— arrende, en utvidgning av den endagsfrist som f.n. gäller för säkerhets ställande. När uppsägning sker, skall avtalet genast upp- höra att gälla (se även 6 & andra st.). Det kan nämnas, att de danska och norska för- slagen ej innehåller någon särreglering för fall då tillträde ej skett. Det har sagts, att

konkursboet även då kan ha ett intresse av att tillträda och behålla en lägenhet vilket borde skyddas. Gäldenären kan t.ex., i syfte att sanera sin ekonomi, ha bytt en affärs- lokal mot annan med lägre hyra för att där fortsätta sin rörelse men ej hunnit genom- föra flyttningen. Några önskemål om en motsvarande ändring hos oss har ej fram- kommit, och beredningen har ej trott att sa- ken har någon beaktansvärd praktisk bety- delse. Reglerna i de olika nordiska länderna är också så pass olika överlag att det inte heller i rättslikhetens intresse finns skäl till ändring i vad som nu gäller.

I andra stycket av 2 mom. ger förslaget regler för det fallet att hyresgästen tillträtt lägenheten när han försätts i konkurs. Som framgår av redogörelsen för gällande lag har hyresvärden f.n. inte någon särskild upp- sägningsrätt i sådana fall. I förslaget har för detta fall upptagits i princip samma reg- ler som beredningen under 2 kap. 33 & före- slagit beträffande jordägares rätt att säga upp jordbruksarrende som arrendatorn till- trätt före konkursen. De skäl som anförts beträffande jordbruksarrende torde även gälla hyra av affärslägenhet. Hyresbeloppen kan för sådana lägenheter vara mycket hö- ga och hyresvärden kan ha stort. intresse av att så fort som möjligt kunna disponera lä- genheten för att minska förlust som hotar. Någon anledning att i förevarande sam- manhang skilja mellan hyra av affärslägen- heter och andra slag av hyresavtal som inte rör bostadslägenhet torde inte föreligga.

Som 3 mom. upptager förslaget bestäm- melse om skadestånd. Den motsvarar i sak gällande lag.

66 &. Gällande rätt Enligt förevarande 66 å i 3 kap. NJL1 får hyresvärd för hyra, som är förfallen till be- talning eller skall erläggas inom de när- maste sex månaderna, hålla kvar så mycket av hyresgästen tillhöriga lösören inom fas-

1 Jfr 5.186 not 1. SOU 1969:5

tigheten som svarar mot hans fordran, till dess hyresgästen gör rätt för sig eller ställer säkerhet. Egendom som enligt 65 & UL skall undantagas från utmätning får dock inte hållas kvar.

Hyresvärdens retentionsrätt avser endast hyra, ej skadeståndsanspråk. Någon tidsbe- gränsning med avseende på förfallen hyra är inte föreskriven. Retentionsrätten kan ej gö- ras gällande i annat än hyresgästens lösören inom fastigheten. Om lösörena tillhör an- nan, t.ex. hyresgästens make, eller finns ut- om fastigheten, kan retentionsrätt alltså in- te utövas. Hyresgästen kan följaktligen om- intetgöra retentionsrätten genom att avytt- ra sin egendom eller flytta bort den från fastigheten, innan retention ägt rum. Reten- tionsrätten har dock ej ansetts upphöra ge- nom frivillig försäljning som skett efter att retentionsrätt utövats.2 Angående hyresvär- dens rätt vid utmätning av egendom för an- nan borgenärs fordran finns bestämmelser i 71 och 139 55 UL. Vill hyresvärden själv söka utmätning hos hyresgästen, har han att utverka exekutionstitel i vanlig ordning.

Möjligheten att utöva retentionsrätt är i motsats till vad som gäller beträffande ar- rende ej inskränkt till tidpunkten för hy- resgästens avflyttning utan kan aktualiseras när som helst under hyrestiden. Om hyres— gästen betalar hyran eller ställer säkerhet, upphör retentionsrätten. Låter hyresvärden fordran på grund av hyresavtalet preskribe- ras enligt 61 5, har han ansetts därigenom förlora sin retentionsrätt.3

Hyresgäst som hyr ut i andra hand har re- tentionsrätt mot sin hyresgäst.4

Vid sidan av förevarande 66 & finns i 105 11 mom. Up en bestämmelse som ger hyresvärd befogenhet att utöva retentions— rätt i speciella fall. Där stadgas, att om nå- gon, som är skyldig för kost, hushyra, skeppslega eller annat dylikt, vill resa från orten, borgenären har rätt att behålla hans gois till sin säkerhet.

Beträffande nordisk rätt se ovan under 2 kap. 42 5.

Liksom beträffande jordägares retentions- rätt anser beredningen, att hyresvärds reten- tionsrätt inte är mycket värd. Visserligen kan hyresvärd tänkas något lättare göra praktiskt bruk av sin rätt än jordägaren, men möjligheterna är ändå begränsade. Be- redningen förordar därför, att även hyres- värds retentionsrätt avskaffas. I stället före- slår beredningen, att hyresvärden liksom jordägaren får möjlighet att omedelbart er— hålla utmätning, om han har klar och för- fallen fordran på grund av skriftligt avtal. Bestämmelse härom har införts i förevaran- de 66 å. Paragrafen har samma innehåll i sak som 2 kap. 42 å i beredningens förslag, och beredningen kan hänvisa till motiven till sistnämnda lagrum.5

Beredningen vill erinra om att dansk och norsk rätt inte har bestämmelser om reten- tionsrätt för hyresvärd.

I fråga om hotell, pensionat och liknande gör sig särskilda synpunkter gällande. Bered- ningen får i denna del hänvisa till vad som i 9 kap. nedan anförs till motivering av för- slaget till lag om retentionsrätt för fordran mot hotellgäst m.m.

Ö vergångsbestämmelserna

Ändringarna i NJL förutsätts skola träda i kraft samtidigt med FRO.

Om arrende- eller hyresavtal slutits före nya lagens ikraftträdande, bör den reten— tionsrätt som gällande lag i 2 kap. 42 å och 3 kap. 66 å tillerkänner jordägare eller hyres- värd fortfarande gälla i stället för den rätt till omedelbar utmätning som beredningens förslag innehåller. Beträffande avtal som är slutet på obestämd tid eller med förbehåll om uppsägningsrätt för vardera parten före-

2 Se Skarstedt I 5. 235 (jfr betr. arrende s. 151), Walin, Hyreslagen s. 242. Jfr Undén I 5. 251. 3 Se NJA 1930 s. 195; jfr Walin, Hyreslagen s. 243 och Undén I s. 253. 4 Se Skarstedt I s. 236. 5 Prof. Welamson har liksom betr. arrende inte ansett sig kunna förorda rätt till omedelbar utmätning.

slår beredningen, att nya lagen skall tilläm- pas från den tid till vilken avtalsförhållan- det tidigast kunnat bringas att upphöra. Detsamma skall gälla, om uppsägning sker men förlängning av avtalet kommer till stånd.

I övrigt torde beredningens förslag i prin- cip kunna tillämpas även i fråga om äldre avtal. I överensstämmelse med regleringen i punkt 8 av övergångsbestämmelserna till FRO bör likväl undantag göras, när arren- dator eller hyresgäst försatts i konkurs på grund av ansökan som gjorts före nya la- gens ikraftträdande.

Lagen om fiskearrenden

I 11 & lagen om fiskearrenden behövs en re- daktionell jämkning med anledning av den föreslagna lydelsen av 2 kap. 33 & NJL. Så- väl enligt nuvarande lag som enligt förslaget gäller, att särskild uppsägningsrätt på grund av fiskearrendators konkurs tillkommer kon- kursboet men ej upplåtaren.1

Enligt nyligen genomförd lagstiftning har 1924 års lag om återköpsrätt till fast egen- dom upphört att gälla vid utgången av år 1968 (SFS 1968:688). Återköpsrätt som då består får inte göras gällande efter utgången av år 1973. En rad följdändringar som på- kallas av återköpslagens upphävande har skett (SFS 1968: 689—700).2 Motsvarande ändring bör göras i 11 & lagen om fiskear- renden.

Ändring i 14 5 lagen om fiskearrenden föranleds av förslaget, att jordägares reten- tionsrätt skall utbytas mot en rätt till ome- delbar utmätning i vissa fall (2 kap. 42 å NJL).

Till den ändring som föranleds av upphä- vandet av återköpslagen behöver knytas en särskild övergångsbestämmelse. Beträffande övergångsbestämmelserna i övrigt kan hän- visas till vad beredningen sagt om motsva- rande bestämmelser till förslaget om ändring i NJL.

1 Jfr NJA II 1957 s. 248. 2 Jfr prop. 1968: 131.

I 67 & 1 mom. UL i dess lydelse enligt SFS 1968:6231 föreskrivs bl.a., att bestämmel- serna om utmätningsfrihet i 65 och 66 55 inte hindrar att egendom vari borgenär har retentionsrätt utmäts för hans fordran. Re- geln gäller dock ej hyresvärds eller jordäga- res rätt att hålla kvar egendom till säkerhet för fordran hos hyresgäst eller arrendator Föreskrifter om sådan retentionsrätt för hy- resvärd eller jordägare finns i 2 kap. 42 5 resp. 3 kap. 66 & NJL. Enligt vad bered- ningen i det föregående föreslagit skall den speciella retentionsrätten för hyresvärd och jordägare avskaffas. Till följd härav bör undantaget för hyresvärd och jordägare i 67 5 1 mom. UL utgå.

En övergångsbestämmelse behövs med hänsyn till de fall då hyresvärds eller jord- ägares retentionsrätt fortfarande skall gälla övergångsvis enligt förslaget till ändring i NJL.

1 Lagändringarna enligt nämnda SFS träder i kraft 1/7 1969.

9. Förslaget till lag om retentionsrätt för fordran mot

hotellgäst m. m.

Enligt 10 5 11 mom. i förordningen den 10 augusti 1877 (nr 31 s. 51) om nya utsök- ningslagens införande och vad i avseende därå iakttagas skall (Up) gäller, att om nå- gon som är skyldig för ”kost, hushyra, skeppslega eller annat slikt” vill resa från orten, borgenären har rätt (våld) att behål- la hans gods till sin säkerhet. Någon realisa- tionsrätt föreligger ej1 annat än möjligen om gäldenären kommit i konkurs (73 och 195 åå KL).

Stadgandet torde böra ersättas med nya regler i samband med att retentionsrätten enligt NJL för jordägare och hyresvärd prö- vas (jfr föreg. kap.). Innebörden av stadgan- det och dess förhållande till bestämmelserna i NJL är oklara.2 Det är överhuvud föråld- rat och bristfälligt.

För passagerarbefordran till sjöss finns i 175 & sjölagen särskilda bestämmelser om retentionsrätt i resgods. Har sådant gods lämnats i bortfraktarens vård, är denne en- ligt lagrummet ej skyldig att lämna ut det innan passageraren erlagt betalning för be- fordringen och för kost under resan. Om betalning inte sker, får bortfraktaren lägga upp godset under säker vård för passagera- rens räkning och låta genom offentlig auk- tion eller, om det ej lämpligen kan ske, på annat betryggande sätt sälja så mycket av godset att, utom kostnader, fordringen täcks. Bestämmelsen i Up torde inte vid sidan av 175 & sjölagen ha någon större betydelse be- träffande passagerarbefordran till sjöss.

Stadgandet synes däremot fortfarande ha

praktisk betydelse inom hotell- och pen- sionatsnäringen, t.ex. när en hotellgäst för- söker lämna hotellet utan att göra rätt för sig. Enligt beredningens mening bör reten- tionsrätt finnas för sådana fall. Denna rätt bör utformas i anslutning till vad som gäller om hantverkares retentionsrätt enligt 1950 års lag om rätt för hantverkare att sälja gods som ej avhämtats. Retentionsrätten bör alltså förenas med rätt att sälja eller bort- skaffa egendomen.

Enligt 1 & i 1950 års lag gäller, att om hant- verkare har fordran för arbete på sak som till- hör annan och som han får kvarhålla till säker- het för sin fordran, han får sälja saken, när sex månader gått efter att arbetet slutfördes och fordringen förföll till betalning. Han får sedan göra sig betald ur köpeskillingen. Om godset uppenbarligen saknar saluvärde, får han i stället skaffa bort det.

Godset får enligt 2 5 inte säljas eller bort- skaffas utan att hantverkaren minst två måna- der i förväg, men efter att arbetet slutfördes och fordringen förföll till betalning, anmanat beställaren att lösa godset. I anmaningen skall erinras om att godset annars efter viss utsatt tid kommer att säljas eller, när detta är avsikten, bortskaffas. Underrättelseplikten anses full- gjord, om anmaningen skickats i rekommende- rat brev till den adress som beställaren upp- givit eller, om beställaren vid tiden för anma- ningen hantverkaren veterligen har en annan adress, till den adressen.

Om fråga, varav rätten att sälja eller skaffa bort godset beror, är föremål för rättegång el-

1 Se t.ex. NJA II 1950 s. 309. 2 Ang. rättspraxis se NJA 1891 s. 391 och 1913 s. 487.

ler annan rättslig prövning, får enligt 3 5 för- säljning eller bortskaffande som sägs i lagen in- te äga rum, innan tvisten avgjorts.

I 4 & regleras försäljningssättet. Huvudregeln är, att försäljningen skall ske på offentlig auk- tion. Den kan dock få ske på annat lämpligt sätt, om det är uppenbart att auktionslikviden ej skulle förslå till både hantverkarens fordran och auktionskostnaderna. Hantverkaren skall i god tid underrätta beställaren om tid och plats för auktionen, när det är möjligt.

Lagen innehåller i 5 & föreskrifter om under- rättelseplikt i förhållande till ägaren, när hant- verkaren känner till att denne är en annan än beställaren.

Uppkommer överskott, skall det enligt 6 & utan dröjsmål tillställas beställaren, om det in- te utges till någon som har bättre rätt eller nedsätts i allmänt förvar.

Som allmän förutsättning för den nu ak- tuella retentionsrätten för hotellägare m.fl. bör gälla, att den skall tillkomma den som för tillfällig vistelse tillhandahåller rum på hotell eller i annan lägenhet. Retentionsrät- ten bör endast gälla resgods.

De typiska fallen hänför sig till hotell- och pensionatsrörelse men något krav på att upplåtelsen skall ske yrkesmässigt eller till allmänheten synes inte böra uppställas. La- gen bör alltså gälla även när någon hyr ut enstaka rum åt resande, t.ex. genom för— medling av en central.3 Även rum eller an— nan lägenhet som uthyrs för semestervistel- se på en badort bör höra hit. Tillhandahål- lande av rum på industriföretags semester- hem inbegrips också.

Gränsen för tillfällig vistelse kan ej an- ges bestämt.4 En naturlig begränsning följer emellertid av att retentionsrätten som nämnts endast skall gälla resgods. Det sak- nas i övrigt anledning att draga gränsen allt— för snävt. Den som ej har egen bostad utan stadigvarande bor t.ex. på pensionat kan emellertid ej sägas tillfälligt vistas på pen— sionatet, och vad han medfört är ej resgods. Hyresgäst som själv möblerat ett förhyrt rum hör naturligtvis ej heller hit. Förslaget innebär i nu berörda hänseenden en be- gränsning i förhållande till gällande rätt, som inte uppställer något krav på att vis- telsen skall vara tillfällig eller inskränker

Retentionsrätten skall enligt förslaget avse fordran på ersättning för rum, kost eller an- nan tjänst med anledning av vistelsen. Med tjänst avses, att värden tillhandahållit eller förmedlat nyttigheter, t.ex. telefonsamtal, biljetter eller tidningar. Sådana tjänster in- går i normal service och kan även förekom- ma därutöver med anledning av vistelsen. Någon begränsning av den tid till vilken fordringen skall hänföra sig har inte ansetts behövlig.

Som nyss angetts skall retentionsrätten omfatta resgods. Med resgods avses sådant som gästen transporterat till hotellet eller lägenheten vid sin ankomst eller tagit dit under sin vistelse där i tanke att sedan föra det därifrån. Godset behöver inte befinna sig i gästens rum. Det kan t.ex. vara inläm- nat i receptionen för särskild förvaring. Transportmedel som gästen använt hör en- ligt språkbruket inte till resgods i hithöran- de fall. Det är sålunda inte avsett, att re- tentionsrätten skall omfatta motorfordon som parkerats i hotellet tillhörigt garage el- ler utomhus inom hotellets område.5 Själv- klart är att den föreslagna retentionsrätten inte omfattar vad gästen på vanligt sätt har på sig (inkl. plånbok, smycken, armbandsur

3 Jfr 1 & hotellförordningen 16/12 1966 (nr 742) jämte prop. 1966: 124 s. 77 f samt 24 & hälsovårdsstadgan 19/12 1958 (nr 663). 4 Jfr prop. 1966: 124 s. 50. 5 Beträffande motorfordon som parkerats i ga- rage torde garageägaren ha retentionsrätt en- ligt 12 kap. 8 & HB för garagehyra m.m. Jfr Undén I s. 241. I fråga om tillämpning av 175 & sjölagen torde bilar och andra transportmedel som ta- gits ombord omfattas av retentionsrätten. De hör ju till gods som transporteras med farty— get under resan. Jfr art. 1 d i 1967 års res- godskonvention (se SvJT 1968 s. 65). Dess- utom ger 12 kap. 8 & HB retentionsrätt för omhändertaget gods. I art. 16 1 och 2 55 i internationellt fördrag 25/2 1961 angående befordran å järnväg av resande och resgods (CIV) i Sveriges över- enskommelser med främmande makter 1963: 3 s. 105 ff anges vad som kan befordras som resgods enligt det internationella fördraget. Därvid inbegrips även vissa transportmedel, såsom cyklar och motorcyklar.

m.m.). Detsamma gäller vanlig damhand- väska som gästen bär.

Enligt allmänna regler torde värden ha en viss begränsad befogenhet att använda tvång som inte står i missförhållande till ändamå- let.6 Häri torde t.ex. ingå befogenhet att spärra vägen för gästen till dess han betalt för sig eller lämnat från sig resgodset. I öv- rigt måste försiktighet iakttagas.

Det är viktigt, att värden ej går utöver sin retentionsrätt. Han kan i så fall bli för- fallen till ansvar för olaga tvång enligt 4 kap. 4 & BrB.7 Gästen kan å sin sida dömas för egenmäktigt förfarande enligt 8 kap. 8 & BrB, om han hindrar värden i dennes legiti— ma utövning av retentionsrätt.8

Godtrosförvärv för värden torde f.n. inte äga rum i fråga om retentionsrätt enligt bestämmelsen i Up.9 Som förutsättning för att någon genom godtrosförvärv skall få re- tentionsrätt i egendom som den andre obe— hörigen tillägnat sig anses här liksom i and- ra fall böra krävas, att egendomen frivilligt överlämnats till retinenten. Till skillnad mot vad som är fallet med bestämmelsen i Up anges ej i beredningens förslag, att resgod- set förutsätts tillhöra gästen. Därmed är emellertid inte sagt, att man kan bortse från äganderätten. I princip bör den rätt till god- set som värden förvärvar kunna härledes från gästen och i enlighet härmed — för att retentionsrätt skall kunna åberopas mot äga- ren, om gästen har olovligen tillägnat sig godset —— förutsättas godtrosförvärv enligt därom gällande regler. Beredningen anser in- te, att den nu aktuella lagstiftningen bör för- anleda någon speciell reglering av frågan, om godtrosförvärv i sådana fall kan äga rum, och lämnar därför frågan därhän. Ett särskilt spörsmål är, hur man skall bedö— ma det fallet att ägaren av visst gods över— lämnat detta till någon som förutsätts sko— la medföra godset på resa, t.ex. utställnings- gods som handelsresande (uppackare) skall medföra. Enligt beredningens mening bör ägarens åtgärd att överlämna god