NJA 1985 s. 39
En bostadsrättsförening har placerat ut TV-mottagare i sina lägenheter, som har varit avsedda att disponeras av medlemmarna under kortare tidsperioder. Föreningen har bedömts vara innehavare till mottagarna i den mening som avses i lagen (1978:478) om avgift för innehav av TV- mottagare. Föreningens innehav har emellertid inte ansetts leda till avgift för varje mottagare.
TR:n
Televerket ansökte hos Strömstads TR om betalningsföreläggande för Bostadsrättsföreningen Capri å 113 760 kr jämte ränta avseende mottagaravgifter för 90 televisionsmottagare.
Föreningen bestred kravet och målet hänsköts såsom tvistigt till rättegång.
Parterna vidhöll vid huvudförhandlingen sina ståndpunkter.
Till utveckling av käromålet anförde televerket: Föreningen är innehavare av 90 televisionsmottagare som är utplacerade i föreningens andelshus. Enligt 1 § lagen (1978:478) om avgift för innehav av televisionsmottagare gäller såsom huvdregel att en mottagaravgift skall av innehavaren erläggas för varje mottagare som innehas. Från huvudregeln finns vissa undantag angivna i 3 § samma lag. Intet av dessa undantag är tillämpligt beträffande föreningen. Föreningen har ej erlagt avgifter för televisionsmottagare för tiden d 1 juli 1980-d 30 juni 1982.
Föreningen genmälde: Föreningen kan ej anses vara innehavare av de televisionsmottagare som finns utplacerade i föreningens andelshus. För en mottagare som är placerad i föreningens reception är föreningen betalningsskyldig. Föreningen är ägare till de inventarier som sedan 1978 finns i andelshusen men varje andelsägare innehar och disponerar självständigt den televisionsmottagare som finns i vederbörande hus eller lägenhet. Föreningen har ingen dispositionsrätt över mottagarna och kan inte påverka föreningsmedlemmarnas förfogande över dessa. Även om föreningen skulle vara att betrakta som innehavare av mottagarna är föreningen i vart fall inte betalningsskyldig för mer än en mottagare eftersom föreningens verksamhet är att jämställa med hotell- eller pensionatsrörelse där televisionsmottagarna är avsedda att användas av tillfälliga gäster.
Domskäl
TR:n (lagmannen Elgenstierna, rådmannen Enderstein och tingsfiskalen Friman) anförde i dom d 28 mars 1983:
Domskäl. Enligt utredningen har föreningen förvärvat de ifrågavarande televisionsmottagarna, och det förhållandet att föreningen ställt mottagarna till förfogande såsom utrustning för flera skilda nyttjanderättshavare inom föreningens fastighetsbestånd visar ej att annan än föreningen är innehavare av mottagarna.
Enligt 1 § lag (1978:478) om avgift för innehav av televisionsmottagare skall den som innehar sådan mottagare erlägga allmän mottagaravgift.
Föreningen driver, såvitt visats, icke sådan verksamhet som enligt 3 eller 4 § sagda lag eller eljest kan medföra avsteg från skyldighet att erlägga allmän mottagaravgift.
På grund härav och då tvist ej råder om yrkat belopp skall käromålet bifallas.
Domslut
Domslut. Föreningen förpliktas att till televerket utgiva 113 760 kr jämte ränta - - -.
HovR:n för Västra Sverige
Föreningen fullföljde talan i HovR:n för Västra Sverige och yrkade att HovR:n måtte ogilla televerkets talan.
Televerket bestred ändring.
HovR:n (hovrättsråden Nilsson och Ståhlgren, referent, hovrättsassessorn Nilsson och adj led Rundegren) anförde i dom d 20 febr 1984:
Domskäl
Domskäl. Av utredningen framgår att televisionsmottagarna äges av föreningen, att nyttjanderätten till apparaterna anknutits till de skilda bostadsrättsupplåtelserna samt att flera bostadsrättsupplåtelser kan föreligga i fråga om samma lägenhet. Även om sålunda nyttjanderätten till varje mottagare tillkommer flera personer utgör nyttjanderättshavarna en bestämd personkrets i motsats till vad som gäller tillfälliga gäster på hotell och pensionat.
Avgiftsskyldigheten är enligt 1 § lagen (1978:478) om avgift för innehav av televisionsmottagare knuten till innehavet. Begreppet innehav har inte bestämts närmare i lagen. De av föreningen åberopade av televerket utfärdade anvisningarna till bestämmelserna för innehav av TV-mottagare kan emellertid ge viss vägledning för tolkningen av begreppet innehav. Televerket uttalar i dessa anvisningar att den som disponerar en mottagare anses inneha den och att en person som hyr eller lånar en mottagare skall erlägga avgift.
Med hänsyn till det anförda kan föreningen ej anses inneha mottagarna i den mening som avses i lagen om avgift för innehav av televisionsmottagare. Televerkets talan kan därför ej vinna bifall.
Domslut
Domslut. Med ogillande av TR:ns dom - - - i huvudsaken - - - ogillar HovR:n den mot föreningen förda talan - - -.
Televerket sökte revision och yrkade bifall till käromålet.
Föreningen (ombud advokaten G.D.) bestred ändring.
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, RevSekr Svensson, hemställde i betänkande att HD måtte fastställa HovR:ns dom.
HD (JustR:n Holmberg, Welamson, Vängby, Ehrner och Magnusson, referent) beslöt följande dom:
Domskäl
Domskäl. Enligt 1 § lagen (1978:478) om avgift för innehav av televisionsmottagare skall den som innehar sådan mottagare erlägga dels en allmän mottagaravgift, dels en tilläggsavgift vid färgmottagning. I 3 § finns bestämmelser om att avgift som har erlagts för en TV-mottagare i vissa fall gäller även för andra mottagare. Så är fallet bl a beträffande mottagare som är avsedda att användas i innehavarens hushåll eller som innehas i hotell- eller pensionatrörelse och är avsedda att användas av tillfälliga gäster. I lagens 4 § har en del undantag från avgiftsskyldigheten ställts upp, bl a såvitt gäller mottagare som innehas på prov under en viss kortare tid.
Enligt förordningen (1978:484) om mottagare för radiosändning eller trådsändning skall avgifter för innehav av TV-mottagare erläggas till televerket. Med stöd av förordningen har televerket fastställt vissa verkställighetsföreskrifter, som bl a behandlar frågan om anmälan av innehav. I föreskrifterna sägs också att avgift som har erlagts för mottagare i bostad även gäller för det fall att innehavaren, hans familj eller övriga hushållsmedlemmar använder mottagare i fritidsbostad eller tillfälligt utanför bostaden.
I målet har vidare åberopats vissa bestämmelser för innehav av TV- mottagare, som har tagits in i televerkets författningssamling under rubriken Instruktion för telekontoren, del V.
Målet gäller frågan huruvida föreningen är skyldig att betala avgift för var och en av de 90 TV-mottagare som har placerats ut i föreningens lägenheter. Härvid måste först avgöras om föreningen är att anse som innehavare av mottagarna i avgiftslagens mening. Televerket har i denna del anfört bl a följande: Föreningen är ägare till mottagarna, och det är också föreningen som bestämmer om och bekostar nyanskaffning, reparation och underhåll. Varje andelsägares dispositionsrätt inskränker sig till att han eller den han sätter i sitt ställe under viss tid, vanligtvis en vecka per år, har rätt att nyttja den mottagare som föreningen har ställt till förfogande. Detta visar att föreningen är att anse som innehavare.
Föreningen har invänt bl a: Avgörande för frågan om vem som innehar en TV-mottagare måste vara vem som disponerar den. Härmed måste rimligen avses den som har möjlighet att titta på de program som mottagaren förmedlar. Föreningen äger visserligen de aktuella mottagarna men har genom ingångna bostadsrättsavtal för obegränsad tid till bostadsrättshavarna upplåtit nyttjanderätten inte bara till lägenheterna utan också till de inventarier, inklusive TV-mottagare, som lägenheterna är utrustade med. Föreningen har alltså avhänt sig dispositionsrätten till mottagarna och kan därmed i avgiftshänseende inte betraktas som innehavare.
Vad som avses med innehav av TV-mottagare preciseras inte närmare i avgiftslagen, och det finns inte heller några motivuttalanden som belyser frågan. Allmänt sett är det emellertid rimligt att avgiftsskyldigheten åvilar den som har den direkta nyttan av en mottagare. Avgörande för innehavsfrågan bör alltså inte i första hand vara vem som är ägare till mottagaren, även om detta förhållande inte alltid kan frånkännas betydelse. I stället torde som huvudprincip få anses gälla att den som utnyttjar en TV-mottagare också skall betraktas som innehavare (jfr den tidigare berörda föreskriften om innehav på prov). I de tidigare angivna bestämmelserna för innehav av TV-mottagare har också televerket uttalat att den som disponerar en mottagare anses inneha den och att därav följer att anmälningsskyldighet även föreligger för lånad eller hyrd mottagare.
Vad som nu har sagts innebär emellertid inte att varje kortvarigt eller tillfälligt nyttjande bör anses utgöra innehav i den mening som det här är fråga om. Med ett sådant betraktelsesätt skulle stora praktiska svårigheter uppstå. Vidare kan åberopas vissa bestämmelser i avgiftslagen. Så t ex torde den särskilda regeln om avgift för TV- mottagare i hotell- eller pensionatrörelse utgå från att rörelseidkaren och inte de enskilda hotell- eller pensionatsgästerna är att anse som innehavare.
Utredningen i målet ger vid handen att de aktuella TV-mottagarna visserligen utnyttjas av de olika andelsägarna men att varje mottagare används av flera delägare och att det bara är fråga om en kortare årlig användningstid för var och en av delägarna. Detta innebär att det skulle uppstå avsevärda svårigheter i samband med avgiftsdebiteringen, om varje delägare skulle anses som innehavare. Eventuellt skulle för var och en få prövas om avgift redan har betalats för en annan mottagare av samma slag och om därmed den särskilda regeln om hushållsavgift är tillämplig.
Övervägande skäl talar alltså för att föreningen bör anses som innehavare av de aktuella TV-mottagarna. Därmed är emellertid inte avgjort att föreningen också skall anses skyldig att betala avgift för varje mottagare. Föreningens verksamhet med upplåtelse av bostadsrätter torde visserligen inte kunna anses innebära att föreningen bedriver hotell- eller pensionatrörelse, och verksamheten faller därför inte formellt under den särskilda regeln om avgift för mottagare i sådan rörelse. Inte heller är någon annan undantagsbestämmelse i avgiftslagen direkt tillämplig. Den situation som föreligger i målet får emellertid anses vara likartad den som avses med hotellavgiftsregeln. Situationen ligger också nära vissa fall där varje nyttjare är att anse som innehavare och där bestämmelsen om hushållsavgift regelmässigt leder till avgiftsbefrielse. Det skulle inte vara rimligt att för ett mellanfall som det förevarande låta föreningens innehav leda till avgift för varje mottagare. Med stöd av grunderna för hotellavgiftsregeln finner HD därför att föreningen, som enligt vad som upplysts i målet har betalat avgift för en TV-mottagare, bör vara fri från ytterligare avgiftsskyldighet. Televerkets talan skall således lämnas utan bifall.
Domslut
Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.