NJA 1985 s. 394

I besvär över domvilla avseende ett beslut av vägsamfällighet att upprätta debiteringslängd enligt 63 § lagen (1939:608) om enskilda vägar påstår klaganden att han felaktigt angetts som väghållningsskyldig för viss fastighet och yrkar att den debitering som påförts honom skall förklaras vara utan verkan. Vidare yrkar han, med hänvisning till att samfälligheten begärt och erhållit verkställighet av debiteringsbeslutet, att "uttagen fordran restitueras". Eftersom klaganden funnits kunna - utan hinder av den i nämnda lagrum angivna klanderfristen - i vanlig rättegång föra talan om att återfå det utmätta beloppet på den grund att han inte är ägare till fastigheten, har beslutet ansetts inte röra hans rätt i den mening som avses i 59 kap 1 § RB. HD - som inte tagit ställning till om ett beslut av vägsamfällighet att upprätta debiteringslängd överhuvudtaget är av beskaffenhet att kunna undanröjas på grund av domvilla - har därför avvisat domvillobesvären.

HD

Vännåkra vägsamfällighet ansökte hos kronofogdemyndigheten i Borås distrikt om verkställighet mot I.B., Skene, för uttagande av en fordran om 640 kr. Vägsamfälligheten ingav protokoll och debiteringslängd. I.B. betalade d 24 jan 1984 beloppet till kronofogdemyndigheten jämte en utsökningsavgift. Över den utmätning som därmed enligt 4 kap 28 § UB skett besvärade sig I.B.. I beslut av kronofogdemyndigheten d 19 mars 1984 avvisades besvären som för sent inkomna. Beslutet vann laga kraft. Av I.B. hos HovR:n för Västra Sverige anförda "extraordinära besvär över formellt fel" av kronofogdemyndigheten lämnade HovR:n i beslut d 15 maj 1984 utan bifall.

I.B. anförde, med åberopande av 59 kap 1 § 3 RB, domvillobesvär i HD över den inom vägsamfälligheten upprättade debiteringslängden avseende vägunderhåll 1983 och "extra avgift" för 1982. Med påstående att samfälligheten tagit upp honom som betalningsskyldig för sammanlagt 640 kr, fastän den fastighet som hade att svara för beloppet tillhörde hans hustru som lagfaren ägare, yrkade han att det mot honom riktade kravet förklarades vara utan verkan och att "uttagen fordran restitueras".

HD (JustR:n Fredlund, Welamson, Palm, referent, Magnusson och Bergqvist) fattade följande slutliga beslut: Enligt 63 § 2 st lagen (1939:608) om enskilda vägar kan väghållningsskyldig - eller nyttjanderättshavare som enligt avtal har att fullgöra ägares förpliktelser - om han anser att en i debiteringslängd verkställd uttaxering eller fördelning ej är överensstämmande med lag, inom viss klanderfrist väcka talan vid allmän domstol mot vägsamfällighetens styrelse och påfordra rättelse i debiteringen. Den som gör gällande att han felaktigt upptagits som väghållningsskyldig omfattas inte av denna bestämmelse. Begärs som i detta fall verkställighet med stöd av debiteringslängden får det anses åligga kronofogdemyndigheten att i utsökningsmålet pröva en invändning av gäldenären om att han inte är delaktig i samfälligheten (jfr t ex JO:s ämbetsberättelse 1960 s 83 med där anmärkta rättsfall). Sker ändå utmätning står det gäldenären öppet att - utan hinder av den förut angivna klanderfristen - på samma grund i vanlig rättegång kräva tillbaka vad han fått utge i utsökningsmålet.

Det synes i och för sig vara tveksamt, om ett beslut av vägsamfällighet att upprätta debiteringslängd överhuvudtaget är av beskaffenhet att kunna undanröjas på grund av domvilla. Eftersom I.B., enligt vad som sagts förut, kan föra talan mot vägsamfälligheten om att återfå det utmätta beloppet på den grund att han inte är ägare av fastigheten, kan i allt fall beslutet inte anses röra hans rätt i den mening som avses i 59 kap 1 § RB.

Med hänvisning till det anförda avvisar HD I.B:s domvillobesvär.