NJA 1985 s. 505
Genom beslut av trafiksäkerhetsverket medgavs att mobilkran av viss konstruktion, oaktat sådant fordon enligt bilregisterkungörelsen är att betrakta som lastbil, klassificerades som motorredskap. Som villkor för medgivandet gällde enligt beslutet bl a att fordonet vid färd på väg inte fick framföras med högre hastighet än 30 kilometer i timmen. Brukande av fordonet utan iakttagande av villkoret har ansetts strida mot 8 § och följaktligen föranleda straffansvar enligt 87 § bilregisterkungörelsen.
(Jfr 1980 s 182)
Lunds TR
Allmän åklagare yrkade vid Lunds TR ansvar å maskinisten H.J. för förseelse mot bilregisterkungörelsen med följande påstående: H.J. har d 23 april 1982 kl 15.15 fört mobilkran med en hastighet av 60 km/tim på väg 12 inom Staffanstorps kommun. Då mobilkranen haft en konstruktiv hastighet överstigande 30 km/tim, men ej varit utrustad med kilometergraderad hastighetsmätare samt vid tillfället dessutom förts i en hastighet överstigande 30 km/tim har statens trafiksäkerhetsverks dispensbestämmelser d 23 april 1979 avseende mobilkranar icke varit gällande. Fordonet har därför enligt gällande klassificeringsregler varit att anse som lastbil. - H.J. har vid tillfället brukat lastbilen trots kännedom om att fordonet ej varit registrerat.
Domskäl
TR:n (ordf tingsnotarien Cederskär) anförde i dom d 3 maj 1983:
Domskäl. H.J. har genom sitt ombud vitsordat att mobilkranen d 23 april 1982 av honom framförts i högre hastighet än 30 km i timmen och att kranen inte varit utrustad med kilometergraderad hastighetsmätare men bestritt att han därigenom framfört ett fordon som varit att anse som lastbil och därför registreringspliktigt. Vid huvudförhandlingen har vidare uppgivits att H.J. varit maskinist sedan 20 år tillbaka och att han varit informerad om gällande bestämmelser för mobilkranar med en konstruktiv hastighet överstigande 30 km i timmen.
Vittnesförhör har hållits med polisinspektöm G.J. som uppgivit att mobilkranen vid kontroll med efterföljande polisbil fördes i en hastighet av omkring 60 km i timmen.
Av statens trafiksäkerhetsverks beslut d 23 april 1979 - giltighetstiden förlängd till d 30 juni 1982 genom beslut d 2 juli 1981 - framgår att mobilkran under vissa förutsättningar kan klassificeras som motorredskap trots att fordonet är konstruerat för högre hastighet än 30 km i timmen. De förutsättningar som gäller är att fordonet är utrustat med rätt visande, kilometergraderad hastighetsmätare, att fordonet vid färd på väg inte framförs i högre hastighet än 30 km i timmen samt att föraren innehar körkort för bil. I annat fall är fordonet enligt gällande klassificeringsregler att anse som lastbil.
TR:n finner, genom vad H.J. genom sitt ombud uppgivit och vittnesmålet, åtalet styrkt. Gärningen är att bedöma på sätt åklagaren påstått.
Domslut
Domslut. TR:n dömde H.J. jämlikt 8 § 1 samt 87 § 1 och 3 st bilregisterkungörelsen (1972:599) för förseelse mot kungörelsen till 20 dagsböter å 40 kr.
HovR:n över Skåne och Blekinge
H.J. fullföljde talan i HovR:n över Skåne och Blekinge och yrkade ogillande av åtalet.
Åklagaren bestred ändring.
HovR:n (hovrättsmåden Nelander och Rolf Andersson, hovrättsassessorn Lundström samt adj led Moore, referent) fastställde i dom d 8 nov 1983 TR:ns dom.
HD
H.J. sökte revision och yrkade att åtalet skulle ogillas.
Riksåklagaren bestred ändring och anförde i revisionsgenmäle bl a:
I avvaktan på en lösning såväl genom lagstiftning som av tekniska frågor avseende bl a mobilkranar har statens trafiksäkerhetsverk med början d 23 april 1979 meddelat ett flertal likalydande och tidsbegränsade dispenser rörande mobilkranar. Dispensen innefattar och kommer att innefatta ett medgivande att mobilkran klassificeras som motorredskap. Därigenom undantas mobilkran motsatsvis från att betecknas som lastbil och även från kravet på registrering. De villkor som uppställts för dispensen är att fordonet är utrustat med rätt visande kilometergraderad hastighetsmätare, att det vid färd på väg inte framföres med högre hastighet än 30 kilometer i timmen samt att föraren innehar körkort för bil.
De tre villkoren är inbördes av olika slag såtillvida att det första - avseende hastighetsmätaren - är en föreskrift om att viss utrustning skall finnas monterad på fordonet medan de två övriga hänför sig till den aktuella situationen då fordonets framförande utsätts för kontroll och bedömning. Möjligen kan mot bakgrund härav anmärkas, att om då redan avsaknaden av hastighetsmätare skulle medföra att fordonet inte ansågs omfattat av den generella dispensen utan utgjorde en lastbil ett överskridande av hastigheten 30 kilometer i timmen knappast skulle utgöra en straffsanktionerad handling. Om hastighetsmätare funnes monterad på fordonet skulle å andra sidan en högre hastighet än 30 kilometer i timmen eller en brist i körkortsinnehavet utgöra ett åsidosättande av de övriga villkoren. Så som dispensen utformats blir följden även av ett sådant åsidosättande att motorfordonet anses utgöra en lastbil och därmed ett registreringspliktigt fordon. Konstruktionen står i och för sig inte i överensstämmelse med andra bestämmelser i trafiklagstiftningen. Det är inte heller enligt min mening i och för sig onaturligt att en förare uppfattar exempelvis sitt framförande av en mobilkran med en hastighet överstigande 30 kilometer i timmen som en hastighetsöverträdelse. Fråga är emellertid om villkor som efter utförligt motiverade framställningar från branschorganisationer och andra anpassats till en ekonomisk och för konsumenterna även i övrigt fördelaktig verklighet. Syftet med dispensen är således inte - vilket även framgår av dess utformning och rubricering - att i första hand åstadkomma ett undantag från bilregisterkungörelsen utan att bestämma till vilket slag av fordon mobilkran av viss beskaffenhet skall höra. Avgörande har därvid varit att fråga inte är om ett fordon avsett för transport av last, som lastbil, utan om, med hänsyn till utformning och användning, ett motorredskap. Dispensen är naturligen meddelad enligt 4 § fordonskungörelsen. För att undvika de relativt sett mycket stora och kostnadskrävande ingrepp som vore nödvändiga för att tekniskt få till stånd en överensstämmelse med andra motorredskap har vidare, med stöd av 104 § samma kungörelse, i stället uppställts vissa villkor för brukandet. Fråga är som ovan antytts ytterst om ett provisorium. Dess innehåll torde även mot bakgrund av vad jag ovan anfört vara väl känt. Att straffansvar inträder enligt bilregisterkungörelsen framstår som en praktisk lösning även om den tillämpade ansvarsbestämmelsen inte som bör vara fallet på ett omedelbart sätt anknyter till den aktuella gärningen. Närmast skulle ansvarskonstruktionen kunna beskrivas så att ett åsidosättande av ett eller flera av dispensvillkoren leder till att dispensskyddet genombryts och en normalsituation uppkommer för en straffrättslig bedömning.
Betänkande
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, RevSekr Forsström, hemställde i betänkande att HD måtte meddela följande dom: Domskäl. From d 23 april 1979 gäller av trafiksäkerhetsverket utfärdad dispens av innebörd att vissa mobilkranar, som enligt vägtrafikförfattningarna hänförs till gruppen lastbilar, omklassificeras till motorredskap under förutsättning att kranarna är försedda med hastighetsmätare av viss beskaffenhet samt att de ej framförs med en hastighet överstigande 30 km/h och att föraren är innehavare av körkort för bil. Dispensens innehåll får antas vara väl känt för dem som är verksamma i branschen. Däremot kan förmodas att den straffrättsliga bedömningen av förfarande som innebär att dispensens krav åsidosätts inte är uppenbar ens för dem som är sysselsatta inom näringen och som medvetet handlar så att de underlåter att uppfylla villkoren för dispensens tillämplighet.
I målet NJA 1980 s 182 angavs bl a följande beträffande konstruktionskraven. Det finns tekniska förutsättningar att ändra en mobilkrans konstruktion på sådant sätt att fordonet, såvitt gäller högsta möjliga hastigheten, även formellt motsvarar kraven för motorredskap. En sådan åtgärd skulle emellertid medföra såväl betydande kostnader och stor risk för ytterligare ekonomiska förluster som påtagliga miljömässiga olägenheter i form av ökat buller och mera avgaser. Vidare angavs att den i och för sig tänkbara konstruktionsändringen av mobilkranen för att få den i befintligt skick registrerad som lastbil från både ekonomiska och andra synpunkter framstått som orimliga alternativ varför vederbörande i praktiken saknat möjlighet att fullgöra det straffsanktionerade åliggandet. HD fann att denna bedömning inte varit obefogad vilket framgick av den av trafiksäkerhetsverket sedermera meddelade dispensen.
H.J. som kände till dispensens innehåll har kört mobilkranen med en hastighet som översteg 30 km/h. Kranen var vid tillfället inte utrustad med sådan hastighetsmätare som utgör ett villkor för dispensens tillämplighet. I målet NJA 1980 s 182 gällde det en körning som, om den ägt rum vid en tidpunkt då dispens var möjlig, skulle ha omfattats av denna. Det gjordes i det målet inte ens gällande att kranen framförts med högre hastighet än 30 km/h. Den omständigheten att H.J. därtill medvetet överskridit vad han uppfattade som tillåten hastighet och därmed trott sig begå en hastighetsförseelse kan inte frita honom från ansvar för den förseelse mot bilregisterkungörelsen som körningen innebar när något av dispensens villkor inte uppfylldes. Åtalet skall därför bifallas.
Domslut
Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.
HD (JustR:n Fredlund, Brundin, referent, Bengtsson, Gregow och Bergqvist) beslöt följande dom:
Domskäl
Domskäl. Bilregisterkungörelsen (1972:599), som gäller bl a registrering av motordrivna fordon, innehåller i 4 § särskilda bestämmelser enligt vilka fordon och fordonstyper indelas i skilda klasser, var och en under särskild beteckning. Den sålunda föreskrivna klassindelningen är i första hand bestämmande för om registreringsskyldighet föreligger enligt bilregisterkungörelsen. Den upptar bl a två huvudtyper av motordrivna fordon, betecknade motorfordon och motorredskap. Motorfordon utgörs bl a av bilar. Under beteckningen motorredskap hänförs motordrivet fordon som är inrättat huvudsakligen som arbetsredskap och som är konstruerat för en hastighet av högst 30 kilometer i timmen och endast med svårighet kan ändras till högre hastighet. Registreringsskyldigheten för fordon, tillhörande de olika fordonsklasserna, framgår närmare av 8 § bilregisterkungörelsen, vilket stadgande innehåller bestämmelser om förbud att bruka fordon som inte är registrerade. Enligt dessa bestämmelser får bil i princip inte brukas utan att den är registrerad. I fråga om motorredskap uppställs vissa begränsande villkor, innebärande att sådant redskap i regel inte utan registrering får brukas för gods- eller person transport på väg som ej är enskild. I 87 § bilregisterkungörelsen upptas bestämmelser om straff för det fall att fordon brukas i strid mot bl a 8 §. Enligt dessa bestämmelser är påföljden böter för ägaren till fordonet. Bestämmelserna gäller även föraren, om han kände eller borde känna till hindret för fordonets brukande. Visar ägaren att han gjort vad på honom ankommit för att hindra att fordonet brukades, är han fri från ansvar.
Den i målet aktuella mobilkranen är enligt anförda författningsbestämmelser att hänföra till lastbil, som alltså ej får brukas utan att vara registrerad. Emellertid har statens trafiksäkerhetsverk - efter beslut av regeringen d 16 nov 1978 - medgivit att mobilkran av närmare beskrivet utförande klassificeras som motorredskap trots att fordonet är konstruerat för högre hastighet än 30 kilometer i timmen. Medgivande av denna innebörd lämnades första gången genom beslut av trafiksäkerhetsverket d 23 april 1979 att gälla för tiden till d 30 juni 1980. Genom olika beslut av verket har tiden för medgivandet förlängts och sådant medgivande är alltjämt gällande. Som förutsättning för den medgivna ändrade klassificeringen av mobilkran har enligt verkets beslut hela tiden gällt att fordonet är utrustat med rätt visande kilometergraderad hastighetsmätare, att det vid färd på väg inte framförs med högre hastighet än 30 kilometer i timmen samt att föraren innehar körkort för bil.
Vid tiden för den händelse som åtalet avser gällde sådant medgivande av trafiksäkerhetsverket som nu sagts enligt beslut av verket d 2 juli 1981 med giltighet till d 30 juni 1982. Det är i målet klarlagt att den aktuella mobilkranen utgör fordon av den typ som omfattas av beslutet.
Till utveckling av sin ståndpunkt i målet har H.J. anfört bl a följande. Trafiksäkerhetsverkets beslut utgjorde endast ett generellt medgivande angående omklassificering av fordonstypen mobilkran till kategorin motorredskap. Visserligen var till medgivandet knutna vissa villkor i fråga om fordonets utrustning och hastighet. Underlåtenhet att iaktta dessa villkor var emellertid att uppfatta som underlåtenhet att ha fordonet reglementsenligt utrustat och som hastighetsöverträdelse, något som i detta fall inte var belagt med straff Fordonet kan ej anses därigenom ha brukats i strid mot 8 § bilregisterkungörelsen.
Frågor om registrering av bl a mobilkranar har behandlats i ett utredningsbetänkande motorredskap (SOU 1974:26). Betänkandets förslag till ändrade regler har inte lett till någon författningsändring i fråga om mobilkranar.
Som framgår av rättsfallet NJA 1980 s 182 möter, med hänsyn särskilt till mobilkranarnas speciella konstruktion, praktiska svårigheter att få fordon av denna typ besiktigade och därmed registrerade enligt gällande författningsbestämmelser. Handlingarna visar vidare att trafiksäkerhetsverkets berömda beslut har tillkommit för att möjliggöra en legal användning av mobilkranar i avbidan på att ändrad författningsreglering kommer till stånd i fråga om kontroll och registrering av sådana fordon.
Den omständigheten att mobilkran på grund av trafiksäkerhetsverkets beslut - ehuru fordonet är konstruerat för högre hastighet än 30 kilometer i timmen - klassificerades som motorredskap innebar att mobilkran utan att vara registrerad fick brukas såsom motorredskap på sätt framgår av 8 § bilregisterkungörelsen. Beslutet innefattade därigenom - vilket var huvudsyftet med beslutet - dispens från vad som eljest skulle gälla på grund av förbudsbestämmelserna i denna paragraf. För att denna dispens skulle få utnyttjas beträffande visst fordon - och fordonet således skulle få brukas i strid mot 8 § - uppställdes i beslutet vissa villkor i fråga om fordonets utrustning och hastighet samt förarens innehav av körkort. Ett brukande av fordonet utan iakttagande av ett eller flera av dessa villkor måste alltså anses strida mot 8 §.
På grund av vad sålunda anförts kan H.J. inte undgå ansvar i det hänseende som åtalet avser.
Domslut
Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.
Samtidigt med det refererade målet och på samma sätt som detta avgjordes likartade mål mellan C.B. och riksåklagaren (nr DB 23) samt G.N. och riksåklagaren (nr DB 24).