NJA 1985 s. 521

Domskäl

TR:n (ordf fd lagmannen Matiasson) anförde i dom d 21 febr 1985:

Domskäl. Åtalet för rån

Y.K. har erkänt gärningen. F.R. har erkänt, att han efter brottet med sin bil skjutsat Y.K. och K-d från brottsplatsen, men förnekat, att han i övrigt medverkat till brottet. - - -

Y.K. har vidare uppgett: På kvällen ifrågavarande dag besökte han restaurang Stadt Hamburg. Dit kom K-d och ville, att Y.K. skulle komma ut från restaurangen. Y.K. följde med honom till en bil, där F.R. satt. Medan alla tre satt i bilen, som tillhörde F.R., framförde K-d. sitt ärende, nämligen att han ville ha hjälp att råna en affär. Y.K. var egentligen rädd för att deltaga i ett sådant brott men samtidigt behövde han pengar. Han ville nämligen köpa en biljett till Libanon för att kunna besöka släktingar där. När de sedan körde till Y.K:s bostad, visade K-d. var gatuköket fanns. Från Y.K:s bostad körde de sedan med F.R:s bil till gatuköket, där de intog viss förtäring. De stannade där endast en kort stund och K-d. tog därvid reda på av innehavaren, när gatuköket stängdes. Därefter återvände de alla med F.R:s bil till Y.K:s lägenhet. Där diskuterade de ytterligare planerna för tillgrepp av pengar i gatuköket. F.R. förklarade emellertid, att han inte vill deltaga i tillgreppet. Det var därför endast Y.K. och K-d. som var inne i gatuköket. Medan K-d. där höll fast kioskinnehavaren tillgrep Y.K. efter K-d:s anvisningar pengar från ett utrymme. Pengarna fanns där dels i tre påsar och dels lösa. De sprang sedan ut på gatan och såg, att F.R. höll med bilen ett stycke därifrån. K-d. satte sig i baksätet och tog hand om pengarna. De körde sedan till K-d:s lägenhet. Där fick Y.K. av K-d 600 kr. De stannade endast en kort stund i lägenheten, varefter Y.K. och F.R. körde därifrån. K-d. försvann på annat håll.

F.R. har angående sin medverkan uppgett: Som Y.K. sagt, satt F.R. i bilen, medan K-d. hämtade Y.K. från Stadt Hamburg. Vad K-d. ville Y.K. visste F.R. inte då och han uppfattade inte heller vad de talade med varandra om i bilen. Alla tre åkte sedan till Y.K:s lägenhet och därifrån till gatuköket. Där intog de viss förtäring, varifrån de åter körde till Y.K:s lägenhet. Där hörde han, att K-d. och Y.K. talade om att råna gatuköket. De ville, att F.R. skulle vara med. Han skulle därvid uppehålla "kioskrannen vid serveringsluckan, medan Y.K. och K-d. skulle tillgripa pengarna. F.R. förklarade emellertid för dem, att han inte ville deltaga. Han lovade emellertid att med sin bil hämta dem efter "rånet". Han ville inte köra dem till gatuköket, utan det bestämdes, att de skulle gå dit till fots. Det bestämdes vidare, att F.R. 10-15 min efter Y.K. och K-d. lämnat lägenheten med sin bil skulle köra till en plats i närheten av gatuköket. Där skulle han vänta ca 5 min. Om K-d. och Y.K. kom inom denna tid, skulle de få åka med, i annat fall förklarade F.R. att han körde ensam därifrån. Y.K. och K-d. kom emellertid till bilen inom avtalad tid och samtliga åkte med F.R:s bil till K-d:s lägenhet. K-d. och Y.K. talade om att de tagit pengarna i gatuköket. Vid ankomsten till bilen hade Y.K. dessa i tre väskor, som han överlämnade till K-d.. I lägenheten fick F.R. 300 kr av K-d.. - Han hade med sin bil skjutsat K-d. hela dagen.

Vad Y.K. berättat om händelseförloppet inne i gatuköket vinner stöd av uppgifter, som S.F. i egenskap av målsägande lämnat i målet. Han har sålunda bekräftat, att alla tre tidigare på kvällen varit inne i gatuköket, där de intagit förtäring och även fått veta, när gatuköket stängdes. S.F. har vidare berättat: Han stod och diskade vid en diskho i tillredningsrummet, när han plötsligt blev anfallen bakifrån av K-d.. Denne hade kommit in bakvägen till gatuköket genom en dörr, som han glömt låsa. K-d höll S.F. fast genom ett grepp bakifrån med bägge armarna om S.F:s hals, samtidigt som han böjde honom framåt och nedåt mot diskbänken. S.F. kom därvid "nästan ned på knä". S.F. gjorde inte något motstånd, och han har även instruerat sina anställda att i sådana situationer inte göra detta. Ungefär samtidigt upptäckte S.F., att även Y.K. fanns i gatuköket. Denne dirigerades av K-d. i riktning mot kassaapparaten. K-d. uppmanade S.F., allt under det han höll kvar greppet, att tala om var pengarna fanns, annars "skall jag döda Dig Din djävel" eller möjligtvis "strypa Dig". S.F. pekade då mot förrådet, där pengarna fanns. Y.K. gick då dit och tog pengarna. Denne gick därefter på uppmaning av K-d. bort till telefonen och slet ner denna. Därefter sprang Y.K. ut från gatuköket. Under tiden "släpade" K-d. S.F. in på toaletten och stängde dörren till denna. S.F. stannade kvar där en kort stund och sprang sedan ut på gatan. Där fick han längre bort se K-d. springa från platsen.

Genom Y.K:s egna uppgifter sammanställt med innehållet i S.F:s utsaga är styrkt, att Y.K. förfarit på sätt åklagaren påstått. Denne har därigenom gjort sig skyldig till mån.

Beträffande åtalet mot F.R. har åklagaren till stöd för påståendet att denne i sin bil kört Y.K. och K-d. till en plats i närheten av gatuköket åberopat uppgifter av Y.K.. Enligt vad som antecknats i förundersökningsprotokollet från förhör med Y.K. skulle denne då ha få lämnat en sådan uppgift. Inför TR:n har han emellertid om detta förhållande lämnat olika versioner. Från att först ha intagit samma ståndpunkt angående färden till brottsplatsen som nyss sagts har han senare uppgett, att han och K-d. gått till fots till gatuköket och att F.R. hämtat dem med bil först efter brottet. Vad anledningen till denna motsägelse kan vara är svårt att uttala sig om. Det kan måhända inte anses helt uteslutet att Y.K. av någon anledning - kanske på grund av språksvårigheter - förväxlat det besök alla tre gjorde i gatuköket tidigare på kvällen och då F.R. ostridigt körde dem dit med bil samt själva brottstillfället. Y.K. har för övrigt inför rätta gjort ett något "virrigt" intryck. För att kunna få ett säkrare grepp om hans trovärdighet hade det varit av värde att ha haft tillgång till den omedelbarhet vid få man det av uppgifter, som ett förhör genom tolk på turkiska inte kan ge. TR:n anser sig därför inte kunna finna sådant stöd i Y.K:s uppgifter, att därigenom kan anses styrkt, att F.R. skjutsat Y.K. och K-d. jämväl till brottsplatsen. Mot vad F.R. och Y.K. uppgett därom att F.R. förklarat sig inte vilja deltaga i brottet kan inte heller anses styrkt, att han på annat sätt deltagit i planeringen av brottet än att han - i enlighet med sitt erkännande - gett Y.K. och K-d löfte om att skjutsa dem från brottsplatsen och att han även gjort detta. Han har på detta sätt underlättat för Y.K. och F.R. att undkomma och sålunda främjat brottets begående. Härigenom har han gjort sig skyldig till medhjälp till brottet. Denna medhjälp får även omfatta hans förfarande att efter brottet mot taga 300 kr av det tillgripna. Som av både F.R:s egna och Y.K:s uppgifter framgår, har brottsplanerna diskuterats i F.R:s närvaro och med honom; åtminstone gäller detta under vistelsen i Y.K:s lägenhet. Av utredningen framgår dock inte fullt tydligt, om F.R. därvid lätt klart för sig att tillgreppet i gatuköket kunde, på sätt som skett, vara förenat med våld. Oavsett hur därmed förhållit sig, har TR:n på grund av vad i målet förekommit blivit övertygad om att F.R. skulle ha medverkat till brottet på sätt han gjort, även om han haft vetskap om att tillgreppet i gatuköket kunde vara förenat med våld och hot om våld. F.R:s medverkan skall därför betecknas som medhjälp till rån. Det kan ifrågasättas huruvida inte denna medhjälp bör anses som en medverkan i allenast ringa mån och bedömas enligt 23 kap 5 § BrB. TR:n har emellertid stannat för att bedöma medhjälpen enligt huvudregeln i 23 kap 4 § samma lag.

Åtalet för stöld.

Y.K. har erkänt gärningen - - - Erkännandet stöds av övrig utredning i målet.

I fråga om den påföljd som bör ådömas de tilltalade antecknas, att Y.K. inte förekommer i kriminalregistret, medan F.R. finns antecknad där under ett avsnitt. Han dömdes sålunda d 28 april 1983 för narkotikabrott till fängelse i mån 15 dagar. TR:n anser särskilda skäl föreligga att nu ådöma både Y.K. och F.R. fängelse. Därvid antecknas, att ingendera av dem ännu fyllt 21 år. Vid straffmätningen bör därför med stöd av regeln i 33 kap 4 § 1 st BrB skälig hänsyn tagas härtill. I fråga om straffmätningen för Y.K. skall därjämte beaktas vad nedan antecknas i fråga om prövningen av yrkandet om utvisning.

Båda de tilltalade är libanesiska medborgare. Y.K. har vistats i Sverige ungefär ett år, medan F.R. vistats här nära tre år. Båda har bostad men saknar arbetsanställning. Ingendera har flyktingförklaring eller har beviljats politisk asyl. Y.K. har inga anförvanter i Sverige och saknar även i övrigt anknytning hit. F.R. däremot är sedan sommaren 1983 gift med en svensk kvinna och har med henne ett barn, fött i maj 1984. Sedan sommaren 1984 har han även sin moder och två yngre syskon i Sverige.

Ett rån får anses vara av sådan beskaffenhet att utvisning bör övervägas för gärningsmannen. Med hänsyn härtill och till vad ovan upptagits angående de tilltalades familje- och levnadsförhållanden, anser TR:n, att Y.K. men inte F.R. bör utvisas ur riket. Utvisningstiden för Y.K. bör begränsas till en tioårsperiod.

Domslut

Domslut. TR:n dömde Y.K. enligt 8 kap i och 5 §§ BrB med åberopande även av 33 kap 4 § 1 st BrB för stöld och mån till fängelse 10 mån. Vidare förordnade TR:n att Y.K. skulle utvisas ur riket och förbjudas att återvända hit före d 1 jan 1995.

TR:n dömde F.R. enligt 8 kap 5 § och 23 kap 4 § BrB med åberopande även av 33 kap 4 § 1 st BrB för medhjälp till rån till fängelse 6 mån.

Domskäl

Domskäl. Såsom domstolarna funnit har Y.K. gjort sig skyldig till stöld och mån.

Enligt 40 § 2 st utlänningslagen (1980:376) får en utlänning utvisas på grund av brott endast om det med hänsyn till gärningens beskaffenhet och övriga omständigheter kan befaras att han kommer att fortsätta med brottslig verksamhet här i landet eller om brottet är sådant att han inte bör få stanna kvar. Vidare skall enligt 41 § 1 st utlänningslagen hänsyn tas till utlänningens levnads- och familjeförhållanden samt till hur länge han har vistats i Sverige.

Beträffande Y.K:s förhållanden har i målet upplysts bl a följande. Han är född och uppvuxen i Beirut i Libanon. Hans familj är kvar där. Han kom till Sverige i febr 1984. Han har av invandrarverket bedömts inte vara flykting i behov av fristad i Sverige men fick ett tidsbegränsat uppehålls- och arbetstillstånd som gällde t o m d 7 mars 1985. Har har inte haft något arbete i Sverige. Han deltog under hösten 1984 i svenskundervisning vid AMU-center i Malmö men blev avstängd p g a för stor frånvaro och dålig tidspassning. Han hade före anstaltsvistelsen fast bostad i Malmö. Han är tidigare ostraffad här.

Vad som framkommit vid huvudförhandlingen ger inte stöd för antagande att Y.K. kommer att fortsätta med brottslig verksamhet om han får stanna kvar här. För att utvisning skall få ske krävs därför att brottsligheten bedöms vara av så allvarligt slag att den i sig föranleder att han inte bör få stanna i Sverige.

Det våld som utövades vid månet bestod i att Y.K:s kamrat höll fast innehavaren av gatuköket. Y.K. och hans kamrat hade inte några vapen med sig. Y.K:s kamrat hotade att döda innehavaren av gatuköket om denne inte talade om var pengarna fanns.

Även om det finns anledning att se allvarligt på det mån brott som Y.K. gjort sig skyldig till, kan brottet inte anses vara av så kvalificerat slag att det bör föranleda utvisning. Bedömningen av utvisningsfrågan påverkas inte av att Y.K. även gjort sig skyldig till stöld av en jacka.

Att utvisningen upphävs bör inte föranleda någon ändring av den av HovR:n bestämda påföljden.

Domslut

Domslut. HD ändrar på så sätt HovR:ns dom att förordnandet om utvisning upphävs.