NJA 1985 s. 561

(Jfr 1933 s 43 och 1946 s 175)

M.W. väckte d 5 sept 1973 talan mot staten vid Handens TR och yrkade skadestånd med 33 000 kr. Till grund för talan anfördes att M.W. d 18 april 1972 hade drabbats av en hörselskada orsakad av motorbuller från två flygplan tillhöriga det svenska flygvapnet och att staten enligt lagen (1922:382) angående ansvarighet för skada i följd av luftfart var strikt ansvarig - för den uppkomna skadan. Av det yrkade beloppet avsåg 3 kr ersättning för sveda och värk och 30 000 km ersättning för framtida men.

TR:n fann i dom d 29 okt 1975 utrett att det starka ljudet från två av försvarsmaktens flygplan vid en överflygning d 18 april 1972 av M.W:s fastighet hade orsakat henne en hörselskada och ålade staten att utge ersättning till M.W. med 10 600 kr, varav 10 000 kr avsåg lyte och men samt 600 kr sveda och värk. Sedan staten fullföljt talan mot domen i Svea HovR fastställde HovR:n i dom d 25 jan 1977 TR:ns domslut. HovR:ns dom vann laga kraft.

I stämningsansökan som inkom till TR:n d 2 juni 1982 yrkade M.W. ersättning av staten på grund av skadan med ytterligare 64 426 kr, avseende förlorad arbetsförtjänst under åren 1977-1981.

Staten genom försvarets civilförvaltning bestred M.W:s talan och åberopade därvid i första hand att hennes talan var preskriberad enligt 6 § luftfartsansvarighetslagen, eftersom något förbehåll inte hade gjorts i den förra rättegången.

M.W. invände att genom anhängiggörandet av talan i det tidigare målet preskriptionsavbrott hade skett såvitt gällde alla följder av hörselskadan.

På parternas begäran beslöt TR:n att i särskild dom pröva preskriptionsfrågan.

I dom d 4 maj 1983 anförde TR:n (lagmannen Sterner och tingsfiskalen Agartz):

Domskäl. I det mål, som slutligt avgjordes genom Svea HovR:s dom d 25 jan 1977, yrkade M.W. skadestånd för sveda och värk samt för lyte och men. Preskriptionsavbrott skedde därmed beträffande dessa skadekategorier. Däremot kan det inte anses, att avbrott i preskriptionen samtidigt skedde i fråga om ett eventuellt framtida krav på ersättning för inkomstförlust. För att preskriptionsavbrott skall ske fordras nämligen att, då talan väcks, anspråket preciseras varvid det bör ställas krav på att anspråket anges fullständigt (se t ex Rodhe, Obligationsrätt, s 685). I mål av förevarande slag anses det dock kunna göras uttryckligt förbehåll om rätt att kräva ytterligare ersättning på grund av den inträffade skadan. Att så sker anses vara en förutsättning för preskriptionsavbrott beträffande eventuella framtida krav (se t ex NJA 1933 s 43 och 1946 s 175). Sådant uttryckligt förbehåll gjordes inte av M.W. i den förra rättegången. Vid nu angivna förhållanden är hennes nu framställda skadeståndsanspråk preskriberat.

Svea HovR

M.W. fullföljde talan i Svea HovR med yrkande att HovR:n skulle förklara att hennes talan inte var preskriberad.

Försvarets civilförvaltning bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Lunning, hovrättsmåden Palmér och Westberg, referent, samt hovrättsassessomn Hammendal) anförde i dom d 7 dec 1983:

Domskäl

Domskäl. Parterna har i HovR:n åberopat samma grunder och invändningar som vid TR:n.

HovR:n finner ej skäl att göra någon annan bedömning i preskriptionsfrågan än den som TR:n har gjort.

Domslut

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns dom.

M.W. (ombud jur kand Ulf Hamacher) sökte revision och yrkade bifall till sin i HovR:n förda talan.

Försvarets civilförvaltning bestred ändring.

HD avgjorde målet efter föredragning.

föredraganden, RevSekr Anders N, hemställde i betänkande om följande dom: HD fastställer HovR:ns dom.

HD (JustR:n Holmberg, Knutsson, referent, Persson, Gad och Lind) beslöt dom i enlighet med betänkandet.