NJA 1985 s. 58

Domskäl

TR:n (ordf tingsfiskalen Engström) anförde i dom d 15 mars 1983:

Domskäl. O.W. har underkastat sig ansvar för olovligt förfogande.

S.L. har bestritt bifall till såväl åtalet som det mot honom riktade särskilda yrkandet.

Närmare hörda har de tilltalade uppgivit i huvudsak följande.

O.W.: Han har ett extraarbete som vaktmästare på biografen Hollywood i Stockholm. Där hittade han någon kväll under våren 1981, vid stängningsdags, en plastpåse som innehöll de ifrågakomna handskrifterna. De låg lösa i påsen. Först trodde han att det var helt värdelösa dokument som någon hade tappat. Samma kväll lade han dem i ett skåp på biografen. Efter omkring en månad tog han fram handskrifterna igen och tittade på dem tillsammans med en kassörska. Ingen hade dessförinnan frågat efter egendomen. Han trodde att breven eventuellt kunde tillhöra något dödsbo. Han insåg inte hur gamla vissa av handskrifterna var. De var nästan oläsliga. Eftersom ingen hade frågat efter dem tog han hem handlingarna till bostaden Bro. Till att börja med reflekterade han inte över att det var fråga om hittegods. Någon gång under slutet av sommaren 1981 såg han en annons i en tidning. Av denna framgick att annonsören var intresserad av bl a gamla handskrifter. Genom annonsen kom han i kontakt med S.L.. De träffades några dagar senare i O.W:s bostad. Såvitt han minns talade han om för S.L. att han hade hittat breven. Eventuellt uppfattade S.L. inte detta eftersom de också tittade på gamla saker som O.W. ärvt från sin far. Till slut köpte S.L. de aktuella dokumenten för 300 kr. S.L., som betalade med check, var inte särskilt angelägen. Något kvitto skrevs inte. Därefter har han inte träffat S.L. förrän vid huvudförhandlingen i målet.

S.L.: Hans hobby är frimärken. Dessutom är han intresserad av s k förfilateli. Under sommaren 1981 satte han in en annons i en tidning. I denna uppgav han att han önskade köpa gamla brev och dylikt. Genom annonsen kom han i kontakt med O.W.. De träffades i dennes bostad. Han blev mest intresserad av ett brev från slutet av 1800-talet. O.W. förvarade handlingarna i ett omslag. Han trodde att O.W. hade ärvt dem. De tittade nämligen också på en del saker som O.W. direkt omtalade att han fått ärva efter sin far, bl a en kamera och en spinnrock. O.W. nämnde inte att han hittat breven. S.L. trodde att de var värda tillsammans högst 1 000 kr. Detta talade han om för O.W.. Till slut köpte han i alla fall handskrifterna för 300 kr. Han och O.W. träffades högst en halvtimme. Om han hade fått reda på att O.W. hittat handlingarna hade han inte köpt dem. När han därefter själv lämnade in dokumenten till frimärkshandlaren i Stockholm för försäljning blev han upplyst om att affären enligt överenskommelse först skulle anmäla innehavet till riksarkivet. Han brukade lämna in frimärken till affären några gånger om året. Det var frimärkshandlaren som prissatte handskrifterna. Meningen var att de skulle säljas på auktion. När handlingarna sedermera togs i beslag var han med polisen några dagar i Bro och letade efter O.W:s adress. Det förekommer en ganska omfattande auktionshandel med sådana nu aktuella objekt.

TR:n gör följande bedömning.

TR:n finner att O.W:s utsaga skall förtjäna tilltro. Således är det inte visat i målet att O.W. med avseende på de ifrågakomna handskrifterna har gjort sig skyldig till vare sig häleri eller häleriförseelse. O.W:s erkännande av olovligt förfogande däremot styrks även av utredningen i övrigt. TR:n finner därför, vid en jämförelse med 10 kap 8 § BrB, O.W. övertygad om endast sådant nyss nämnt brott. Påföljden skall bestämmas till böter.

Vad gäller S.L. finner TR:n inte utrett att dennes befattning med handskrifterna varit brottslig. Således skall åtalet mot S.L. ogillas i dess helhet. Vid den angivna utgången skall beslaget av handlingarna i fråga omedelbart hävas och egendomen utlämnas till S.L..

Domslut

Domslut. TR:n dömde O.W. jämlikt 10 kap 4 § BrB för olovligt förfogande till 30 dagsböter å 50 kr.

Åtalet mot S.L. ogillades.

Beslaget av breven hävdes. Egendomen skulle omedelbart utlämnas till S.L..

Domskäl

Domskäl. S.L. och O.W. har i HovR:n hörts på nytt, O.W. nu som vittne. De har därvid berättat i överensstämmelse med sina i TR:ns dom antecknade uppgifter med följande tillägg.

S.L.: Hans besök hos O.W. rörde i första hand ett brev från 1800-talet, som hade eftersänts mellan olika länder. Det var först efter det att S.L. konstaterat att frimärkena på brevet var värdelösa, som O.W. tog fram de handlingar, som avses med åtalet. S.L. hade aldrig tidigare köpt eller sålt handskrifter och var därför inte särskilt väl förtrogen med hur stort värde handskrifterna kunde representera. Han hade dock ett minne av att auktionslistornas s k lägsta antagbara bud för handskrifter brukade ligga på omkring 100-200 kr. Han fick ett intryck av att O.W. hade ärvt handlingarna efter sin far. Om O.W. skulle ha sagt, att han hittat dem i biograflokalen Hollywood, skulle S.L. ha kommit ihåg detta. Det förekom inte någonting vid deras sammanträffande, som tydde på att O.W. skulle vara i behov av pengar. S.L. trodde inte ens då handlingarna beslagtogs, att O.W. kommit över dem på ett oärligt sätt. Efter att ha samrått med frimärkshandlaren tyckte S.L. att skrifterna kunde försäljas på auktion med det förbehållet, att de var tagna i beslag. Han hade nämligen vid denna tidpunkt redan haft utlägg för bl a annonskostnader med ca 2 000 kr.

O.W.: Vid telefonsamtalet med S.L. fick han ett intryck av att S.L. i första hand var intresserad av frimärken och sigill. O.W. tänkte emellertid att han skulle få handskrifterna värderade. Det var S.L. som bestämde priset till 300 kr "ett för allt". O.W. tyckte att han kunde sälja breven lika gärna som att de låg hemma hos honom och skräpade. Han minns inte om han talade om för S.L. hur han hade kommit över dem. Han hade en tid före sammanträffandet med S.L. fått ärva en del föremål efter sin far. Det är möjligt att S.L. vid deras samtal fått ett intryck av att breven hörde till det han fått ärva.

HovR:n gör följande bedömning.

För att S.L. skall kunna dömas för medhjälp till olovligt förfogande måste det vara utrett att han begått detta brott uppsåtligen. De uppgifter som framkommit ger emellertid inte stöd för att S.L. vid sitt förvärv av handskrifterna insett att O.W. genom försäljningen tillägnade sig dessa. Något ansvar för S.L. kan därför inte komma i fråga på denna grund.

Vidare kan av utredningen ej anses framgå att S.L. haft skälig anledning anta, att O.W. - som åklagaren i HovR:n till förtydligande påstått - skulle ha åtkommit handskrifterna genom brott - fyndförseelse. S.L. kan därför inte heller fällas till ansvar för häleriförseelse.

Mot bakgrund av vad som anförts ovan får S.L. anses ha gjort ett s k godtrosförvärv, då han köpte handlingarna av O.W.. S.L. har därför inte heller gjort sig skyldig till brott, då han överlämnade handskrifterna för försäljning på auktion.

Skäl föreligger inte längre att breven m m skall vara tagna i beslag.

Domslut

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns domslut.

HovR:ns beslut d 22 april 1984 om beslag av brev m m skall inte längre gälla.

Domskäl

Domskäl. Vid huvudförhandling i HD har riksåklagaren utvecklat sin talan enligt följande.

Vid något eller några tillfällen under tiden jan-juni 1981 stals ur landsarkivet i Härnösand 11 sigillförsedda originalhandskrifter, daterade mellan 1560 och 1701. Dessa har vid något tillfälle under våren 1981 omhändertagits av O.W., som hittat dem på biografen Hollywood i Stockholm. O.W. underlät emellertid att fullgöra sin skyldighet enligt hittegodslagen. I stället sålde han någon gång i aug i sin bostad i Bro, Upplands Bro kommun, handskrifterna för 300 kr till S.L. och tillägnade sig därigenom handlingarna. Detta insåg S.L. när han köpte dem. S.L. gjorde sig därigenom skyldig till medhjälp till olovligt förfogande (10 kap 4 § och 23 kap 4 § BrB.) I andra hand hävdas att S.L. vid köpet hade skälig anledning anta att O.W. genom försäljningen tillägnade sig handlingarna. S.L. gjorde sig i sådant fall skyldig till häleriförseelse (9 kap 7 § 2 st BrB).

Skulle inte S.L. anses vare sig uppsåtligt eller oaktsamt ha medverkat i O.W:s brott, har S.L. enligt riksåklagaren vid förvärvet haft skälig anledning anta att handlingarna var frånhända rätt ägare genom brott. S.L. har därefter kommit till full insikt därom men trots detta d 31 aug 1981 lämnat handlingarna till en frimärkshandel i Stockholm för försäljning för ett minimipris om 8 450 kr. Denna hans åtgärd har varit ägnad att ytterligare försvåra handlingarnas återställande. S.L. är därför förvunnen till ansvar för häleri (9 kap 6 § BrB). I allt fall har S.L. vid inlämnandet av handlingarna till försäljning haft skälig anledning anta att handskrifterna frånhänts annan genom brott och kan inte undgå ansvar för häleriförseelse (9 kap 7 § 1 st BrB).

Mot riksåklagarens talan har S.L. till en början invänt följande. Vid TR:n yrkade åklagaren för landsarkivets räkning att handskrifterna skulle återställas till landsarkivet utan vederlag. TR:n beslöt emellertid i sin dom att handlingarna skulle utlämnas till S.L.. TR:ns dom har i denna del vunnit laga kraft. Den civilrättsliga bedömning som TR:n gjort måste därför anses bindande vid överprövningen av målet i brottrnålsdelen. Vidare har TR:n funnit att O.W. gjort sig skyldig till olovligt förfogande genom att tillägna sig handlingarna före och inte genom försäljningen till S.L.. Också i denna del har TR:ns dom vunnit laga kraft och skall läggas till grund för prövningen av åtalet mot S.L.. Ansvar å denne för uppsåtlig eller oaktsam medverkan i O.W:s brott kan därför inte komma i fråga.

Den omständigheten att lägre rätt har ogillat ett av åklagaren för målsägandes räkning framställt enskilt anspråk på grund av brott genom en dom, som i den delen har vunnit laga kraft, binder inte högre rätt vid dess överprövning av åtalet för brottet. På motsvarande sätt är högre rätt vid prövningen av åtalet mot en tilltalad för en viss gärning obunden av den lägre domstolens överklagade bedömning av samma gärning i åtalet mot en medtilltalad. HD har alltså att i sak pröva den av riksåklagaren fullföljda talan utan hinder av att TR:ns dom vunnit laga kraft i vissa delar som inte omfattas av den fullföljda talan.

S.L., som hörts på nytt och därvid i allt väsentligt vidhållit sina tidigare uppgifter i målet, sådana de antecknats i TR:ns och HovR:ns domar, har i HD uppgett bl a följande.

Han är verkställande direktör och delägare i en större annonsbyrå. Att samla frimärken har varit en hobby som han sysslat med sedan 20-25 årsåldern. Han har emellanåt köpt frimärkssamlingar på auktioner utomlands och har ibland också sålt frimärken på auktion i Sverige, bl a vid ett par, tre tillfällen under 1981 via Kihltröms Frimärkshandel i Stockholm.

Besöket hos O.W., då S.L. förvärvade handskrifterna, varade omkring en halvtimme. O.W. var en ensamstående medelålders man med ett prydligt hem. När O.W. visade honom handskrifterna, såg S.L. några årtal och förstod att skrifterna var gamla, men han begrep ingenting av innehållet i övrigt i de svårtydda handskrifterna. S.L. fick av samtalet uppfattningen att O.W. ärvt handlingarna av sin far. S.L. skulle inte ha köpt dem om han hade fått veta att O.W. hittat dem. S.L. hade aldrig tidigare sett handlingar av detta slag och hade ingen annan erfarenhet av s k förfilatelistiska handlingar än att han sett i några kataloger över frimärksauktioner att också sådana handlingar brukade säljas på auktion. Han trodde att deras s k auktionsvärde kunde vara omkring 150 kr per handling. Inköpspriset för brev med frimärken brukade vara omkring 20-30 % av auktionsvärdet. O.W. frågade vad S.L. ville ge för handlingarna. När S.L. bjöd 300 kr tyckte O.W. att det var för mycket. S.L. var mest intresserad av brevet från 1800-talet som eftersänts mellan olika länder och som hade ett visst värde.

Eftersom S.L. inte kunde tyda handskrifterna visade han dem senare för sin svåger, som är intendent på Stockholms stadsmuseum. Svågern kunde inte heller tyda dem och lämnade därför fotokopior av handskrifterna eller möjligen originalen till en god vän och arbetskamrat på stadsmuseet som han trodde skulle kunna uttyda dem. Från denne fick S.L. någon tid senare en skriftlig redogörelse, i vilken helt kort handskrifternas innehåll angavs. Varken svågern eller dennes gode vän "reagerade" inför handlingarna.

S.L. har vidare uppgett att han i slutet av aug 1981 lämnade ett antal frimärken till Kihlströms Frimärkshandel för försäljning på auktion. Han hade då med sig handskrifterna för att höra om Kihlströms var intresserad av dem och vad de kunde ha för värde. Kihlströms är ett ansett och välrenommerat företag i branschen. H.O., som var den med vilken han talade, uppgav att handskrifterna gick att sälja. S.L., som inte visste något om värdet, bad H.O. att fastställa det s k minimipris som skulle anges i auktionskatalogen. H.O. omtalade att det beträffande förfilatelistiska handlingar fanns en överenskommelse med riksarkivet som innebar att handlingar av detta slag skulle anmälas för riksarkivet för att förhindra försäljning av stöldgods och att Kihlströms därför alltid kontaktade riksarkivet. S.L. förklarade att han tyckte det var bra att få klarlagt att allt var i sin ordning och lämnade H.O. fotokopior av handlingarna för vidare befordran till riksarkivet.

Vid huvudförhandlingen i HD har åberopats vittnesförhöret HovR:n med O.W. och överenskommelser som träffats mellan riksarkivet och Sveriges Filatelist-Förbund och Sveriges Frimärkshandlareförbund. Handskrifterna har företetts i original.

De uppgifter som S.L. lämnat vid underinstanserna och i HD angående det faktiska händelseförloppet vid köpet av handskrifterna har inte vederlagts av vad O.W. uppgett i HovR:n eller av utredningen i övrigt i målet. Uppgifterna skall därför läggas till grund för den straffrättsliga bedömningen av S.L:s förvärv av handlingarna.

Mot S.L:s bestridande och de uppgifter denne eljest lämnat finner HD det inte vara visat att S.L. vid förvärvet av handskrifterna insett att O.W. saknade rätt att förfoga över handlingarna. S.L. kan på grund härav inte fällas till ansvar för medhjälp till olovligt förfogande.

Vad härefter gäller frågan, om S.L. vid köpet har haft skälig anledning anta att O.W. inte ägde förfoga över handlingarna, kan till en början erinras om att oaktsamhetskravet vid häleriförseelse enligt 9 kap 7 § 1 och 2 st BrB enligt stadgad uppfattning inte sammanfaller med det krav på ond tro som utesluter civilrättsligt godtrosförvärv. Ett sådant förvärv kan ske först när det saknas varje anledning att misstänka att brott föreligger, och inte sällan krävs att förvärvaren har varit aktiv för att kontrollera överlåtarens behörighet. Ansvar för häleriförseelse kan däremot ådömas endast den som har haft skäl att allvarligt misstänka att brott förelåg eller förövades genom överlåtelsen.

Vid den straffrättsliga bedömningen av S.L:s förvärv är att beakta att S.L. köpt handskrifterna av en för honom till namnet känd person i dennes bostad och att han bibringats uppfattningen att handlingarna ingick i det arv som O.W. nyligen fått efter sin far. S.L:s uppgift att han vid tiden för köpet saknade närmare kännedom om gamla handskrifter och deras värde kan inte anses vederlagd av utredningen i målet. Hans påstående att han inte förstod vare sig vad det var för slags handlingar eller att de var värdefulla vinner stöd av det förhållandet att handskrifterna måste anses svårtydda för den som inte har erfarenhet av att läsa sådana handlingar. Den omständigheten att handlingarna erbjudits S.L. till ett pris som stått i uppenbart missförhållande till deras saluvärde kan med beaktande av det anförda inte tillmätas avgörande betydelse i förevarande fall. Vid en samlad bedömning av vad som sålunda är att beakta i målet kan inte anses visat att omständigheterna varit sådana att S.L. haft skälig anledning att anta att O.W. inte ägt förfoga över handskrifterna.

På grund av det anförda finner HD inte heller det alternativa yrkandet i denna del av målet kunna bifallas.

Riksåklagaren har vidare gjort gällande att S.L. i allt fall begått häleri eller häleriförseelse genom att efter förvärvet av handskrifterna lämna dem till försäljning. Mot detta har S.L. invänt bl a att han vid köpet från O.W. gjorde ett godtrosförvärv. Att det kan konstateras att förvärvet inte hade sådan karaktär är mycket riktigt en förutsättning för bifall till åtalet i denna del. Som har framgått av det föregående utesluter emellertid inte den gjorda straffrättsliga bedömningen av S.L:s förvärv att han vid detta skall anses ha varit i ond tro i civilrättslig mening. Utan att ta ställning till hur det förhåller sig härmed prövar HD i det följande om övriga förutsättningar för straffbarhet föreligger.

Mot S.L:s bestridande finner HD det inte genom utredningen styrkt att S.L., då han lämnade in handskrifterna till Kihlströms för försäljning, insåg att dessa frånhänts rätt ägare genom brott. S.L. kan på grund härav inte fällas till ansvar för häleri.

S.L:s uppgifter att han efter besöket hos O.W. lämnat handskrifterna till sin svåger för att genom en annan tjänsteman på Stockholms stadsmuseum få dem uttydda och att varken denne eller svågern reagerat inför handlingarnas innehåll eller S.L:s innehav av dem har inte vederlagts av utredningen. Uppgifterna får därför godtas. Detsamma gäller i fråga om S.L:s uppgift att han vid samtalet med H.O. d 31 aug 1981 inte hade något att erinra mot att riksarkivet skulle underrättas och att han överlämnade fotokopior av handskrifterna till H.O. att tillställas riksarkivet.

De anmärkta omständigheterna talar för att S.L. ännu d 31 aug inte hade någon misstanke om att O.W. kunde ha kommit över handlingarna genom brott. De uppgifter H.O. lämnade om handlingarnas värde kan inte sägas ha varit så anmärkningsvärda, att de utgjorde skälig anledning för S.L. att misstänka O.W. för brott. Vid sin bedömning har HD fäst sig vid att varken H.O. eller de två tjänstemännen vid stadsmuseet synes ha funnit det anmärkningsvärt att S.L. kommit över handlingarna. Slutligen bör tillfogas att det vid huvudförhandlingen i HD upplysts att det regelbundet förekommer handel med äldre handskrifter, som ibland kan ha ett ganska betydande värde.

På grund härav kommer HD till den slutsatsen att S.L. ännu vid samtalet med H.O. d 31 aug 1981 inte hade skälig anledning att anta, att handlingarna frånhänts annan genom brott. Även i denna del skall åtalet för häleriförseelse ogillas.

Domslut

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut i ansvarsfrågan.

Av riksåklagaren d 6 okt 1983 meddelat beslut om beslag av brev m m skall inte längre gälla.

JustR Beckman var av skiljaktig mening i fråga om motiveringen och anförde: Lika med majoriteten finner jag att S.L. inte kan fällas till ansvar för medhjälp till olovligt förfogande eller häleriförseelse enligt 9 kap 7 § 2 st BrB (oaktsam medverkan till olovligt förfogande).

Riksåklagaren har emellertid även gjort gällande att S.L. vid förvärvet från O.W. haft skälig anledning anta att handlingarna var frånhända rätt ägare genom brott samt yrkat ansvar å S.L. för häleri eller häleriförseelse enligt 9 kap 7 § 1 st BrB. Riksåklagaren har härvid gjort gällande att S.L. när han lämnade in handlingarna till en frimärkshandel i Stockholm för försäljning hade full insikt om att handlingarna frånhänts ägaren genom brott eller i allt fall skälig anledning anta att så var fallet.

S.L. har invänt att han vid köpet från O.W. gjort ett s k godtrosförvärv och att det redan därför är uteslutet att hans åtgärder med handlingarna efter förvärvet kan föranleda straffrättsligt ansvar för honom.

Att en person som har köpt egendom som är frånhänd annan genom brott inte kan fällas till ansvar för häleri eller häleriförseelse innebär inte utan vidare att han kan anses ha gjort ett civilrättsligt godtrosförvärv. Rent allmänt kan sägas att det inte ställs lika stora krav på aktsamhet hos förvärvaren vid den straffrättsliga bedömningen av ett åtal för häleribrott som vid den civilrättsliga bedömningen av frågan om godtrosförvärv. Ett godtrosförvärv torde kunna ske först vid frånvaro av minsta anledning till misstanke om att brott förelåg och inte sällan krävs att förvärvaren varit aktiv för att kontrollera överlåtarens behörighet. Det hittills anförda leder till den slutsatsen att det i allmänhet finns anledning att hålla isär den straffrättsliga och den civilrättsliga bedömningen.

I det aktuella fallet är det emellertid fråga om S.L:s åtgärder efter förvärvet och rättsläget är sådant att han inte kan fällas till ansvar om han har gjort ett godtrosförvärv. Om S.L. skall kunna fällas till ansvar för häleri eller häleriförseelse måste alltså som ett domskäl konstateras att S.L. saknar sådan god tro som skulle ha gjort hans förvärv till ett godtrosförvärv.

Enligt min mening har inte visats att omständigheterna vid S.L:s förvärv var sådana att han haft anledning att misstänka att handlingarna var frånhända ägaren genom brott. Det har inte heller visats någon omständighet som skulle göra det motiverat att kräva att S.L. i något avseende skulle ytterligare kontrollera att O.W. var behörig att förfoga över handlingarna. Det kan på grund av det anförda inte i förevarande mål anses visat att S.L. saknar sådan god tro som skulle ha gjort hans förvärv till ett godtrosförvärv. Han kan därför inte fällas till ansvar för sina åtgärder efter förvärvet. Även åtalet för häleri eller häleriförseelse skall alltså ogillas.