NJA 1985 s. 622
Fråga huruvida ombud gjort sig skyldig till rättegångsförseelse. 9 kap 2 och 4 §§ RB.
HovR:n
Enligt en utfärdad parkeringsanmärkning hade Zooinredningar i Stockholm Aktiebolag en bil uppställd på S:t Eriksgatan i Stockholm d 5 juni 1982 klockan 03.05-03.16 i strid mot gällande nattparkeringsförbud. I bestridande till polismyndigheten i Stockholm yrkade bolaget undanröjande av betalningsansvaret samt gjorde gällande att bilen varit uppställd på platsen för "lastning/lossning". Bolaget förelades att styrka sin invändning men hördes ej av. Polismyndigheten lämnade i beslut d 8 mars 1984 bestridandet utan bifall.
Bolaget besvärade sig, genom ombudet jur kand L.J., till Stockholms TR. Bolaget vidhöll sitt yrkande och anförde, att skäl saknades att misstro klaganden, att klagandens egna uppgifter måste god tagas om inte åklagaren kunde prestera motbevisning och att, på den grunden att någon parkering ej förelegat utan endast ett tillfälligt stillastående till följd av lossning/lastning, betalningsansvaret för parkeringsanmärkningen skulle undanröjas.
TR:n lämnade i beslut d 8 okt 1984 besvären utan bifall.
Bolaget genom L.J. anförde besvär i Svea HovR och yrkade att betalningsansvaret skulle undanröjas. Bolaget anförde: Grunden för klagandens besvärstalan är att TR:ns bedömning av saken ej kan god tagas. Från klagandens sida åberopas i HovR:n vad som tillförts ärendet under handläggningen i TR:n. Då skäl ej förekommer att ifrågasätta trovärdigheten i vad som från klagandens sida således åberopats skall saken, enligt klagandens bestämda uppfattning, skäligen leda till annat slut än det vartill TR:n kommit.
HovR:n upptog till övervägande frågan om att döma L.J. för rättegångsförseelse enligt 9 kap 2 och 4 §§ RB och om att avvisa honom som ombud samt beredde L.J. tillfälle att yttra sig i dessa frågor. Bolaget återkallade genom L.J. härefter sin besvärstalan. Beträffande de av HovR:n upptagna frågorna hänvisade L.J. till en av E.T. vid parkeringsjuridiska föreningen upprättad inlaga.
HovR:n (hovrättspresidenten Blom, hovrättslagmannen Litzéz, hovrättsrådet Sundberg- Weitman och hovrättsassessorn Rabenius, referent) anförde i beslut d 24 maj 1985:
Domskäl
Skäl.
På grund av återkallelsen skall bolagets besvärstalan avskrivas från vidare handläggning.
Angående frågan om rättegångsförseelse gör HovR:n följande bedömning. En förutsättning för att ett beslut om betalningsansvar enligt 9 § lagen (1976:206) om felparkeringsavgift över huvud taget skall kunna undanröjas på den grunden att fordonet varit uppställt för lastning eller lossning är, att klaganden i vart fall preciserar sin invändning och anger de närmare faktiska omständigheterna vid det aktuella tillfället, dvs anger vad som har lastats eller lossats, hur lastningen eller lossningen har utförts och andra omständigheter som är av betydelse. L.J. har såväl i HovR:n som vid olika TR:r varit ombud för parter i ett stort antal mål om felparkeringsavgift. Han måste därför, på grund av vad som har anförts i tidigare beslut i sådana mål, ha insett att en invändning om lastning eller lossning måste preciseras och göras sannolik för att vinna framgång. Trots detta har han som ombud för bolaget fört talan mot polismyndighetens och TR:ns beslut utan att ge någon som helst beskrivning av den påstådda lastningen/lossningen och utan att åberopa någon bevisning. Han har således mot bättre vetande fört talan mot polismyndighetens och TR:ns beslut i ärendet och skall - oaktat bolagets talan i HovR:n återkallats - enligt 9 kap 2 och 4 §§ RB dömas till dagsböter.
Tillräckliga skäl att för viss tid eller tills vidare förklara L.J. obehörig att brukas som ombud i HovR:n föreligger för närvarande inte.
HovR:ns avgörande.
Besvärsmålet avskrivs från vidare handläggning. TR:ns beslut skall därför stå fast.
L.J. döms för rättegångsförseelse enligt 9 kap 2 och 4 §§ RB till 30 dagsböter å 30 kr.
L.J. anförde besvär och yrkade, i första hand att HD måtte undanröja det överklagade beslutet och återförvisa målet till HovR:n och i andra hand att HD, med ändring av beslutet, måtte upphäva det honom ådömda bötesstraffet.
L.J. anförde bl a: För att ansvar skall kunna ifrågakomma fordras att talan förts mot bättre vetande. "Mot bättre vetande" förutsätter att L.J. ägt kännedom om att den åberopade invändningen vore falsk. Sådan kännedom har han inte ägt. Han utgår från att invändningen, att bolagets bil stannats för att möjliggöra av- och pålastning, i sak varit riktig. Att lämna korrekta uppgifter om att fordonet stannats för av- och pålastning utan att dock kunna bevisa påståendet är inte en invändning mot bättre vetande.
L.J. gjorde vidare gällande att RB:s straffbestämmelser för rättegångsförseelser inte kunde tillämpas då fråga ej var om handläggning enligt RB.
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, RevSekr Fröding, hemställde i betänkande, att HD måtte meddela följande beslut: Skäl. Vid prövning av frågor angående bestridande av påförd felparkeringsavgift, vilka efter besvär över polismyndighets beslut kommit under prövning i TR, tillämpas enligt 10 § 2 st lagen (1976:206) om felparkeringsavgift lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden. Talan mot TR:s beslut föres enligt 10 § 3 st förstnämnda lag genom besvär till HovR:n. Oaktat förfarandet i domstolarna sålunda ej givits brottmålskaraktär står handläggningen av ifrågavarande ärenden dock straffprocessen nära. Så förs t ex det allmännas talan i domstolarna av allmän åklagare. Att i ärenden av ifrågavarande slag fullt ut tillämpa den för brottmål i allmänhet gällande principen om åklagarens bevisskyldighet för att en gärning skall medföra straff eller annan påföljd skulle dock innebära att påförd avgift ofta skulle komma att undanröjas även då den avgiftsskyldige, såsom i förevarande fall, gör en helt obestyrkt invändning om att uppställningen på grund av undantagsregel varit tillåten eller att avgift av annan anledning ej bort påföras. Sanktionssystemet skulle därmed komma att till stor del förfela sin verkan. För att erhålla en rimlig fördelning av bevis bördan i ärenden av förevarande beskaffenhet bör man därför, såsom HovR:n uttalat, av den avgiftsskyldige kräva att denne lämnar en närmare redogörelse för uppställningen eller eljest företer någon form av bevisning som medför att invändningen mot den påförda avgiften framstår som så trovärdig eller i vart fall sannolik att den ej kan lämnas utan avseende. En sådan fördelning av bevis bördan har också under ett flertal år tillämpats (se SvjT 1982 s 147 f) och kan icke anses strida mot kravet på rättssäkerhet.
L.J. är anställd hos parkeringsjuridiska föreningen och har, såsom HovR:n anfört, i olika domstolar varit ombud för parter i ett stort antal ärenden rörande felparkeringsavgift. L.J. måste genom sin erfarenhet av ärenden av detta slag anses ha kännedom om den bevisvärdering som, enligt ovan, tillämpas på ifrågavarande område och därför ha insett att ett överklagande till TR och HovR på sätt som skett i nu ifrågavarande fall ej kan föranleda ändring i överklagade beslutet. L.J. har således, såsom HovR:n uttalat, mot bättre vetande fört talan mot polismyndighetens och TR:ns beslut i ärendet. I avsaknad av uttryckligt lagstadgande därom kan dock straffbestämmelsen i 9 kap 2 § RB ej anses tillämplig beträffande talan mot polismyndighetens beslut. L.J. skall därför dömas för rättegångsförseelse jämlikt de av HovR:n angivna lagrummen endast såvitt gäller talan mot TR:ns beslut. Vid detta förhållande bör antalet dagsböter nedsättas.
Domslut
HD:s avgörande. HD ändrar endast på det sätt HovR:ns avgörande i överklagat hänseende att det L.J. ådömda antalet dagsböter nedsätts till 20.
HD (JustR:n Holmberg, Welamson, Persson, Gad och Freyschuss, referent) fattade följande slutliga beslut:
Domskäl
Skäl.
L.J. har gjort gällande att HovR:n gjort sig skyldig till grovt rättegångsfel genom att han ej lämnats tillräcklig tid för att genom advokat få närmare utveckla sitt försvar före HovR:ns avgörande.
Av handlingarna framgår att HovR:n mer än två månader före det överklagade beslutet berett L.J. tillfälle att inkomma med yttrande beträffande frågan om han gjort sig skyldig till rättegångsförseelse. Vid sådant förhållande måste L.J. anses ha fått tillräckligt rådrum, och någon anmärkning kan sålunda ej riktas mot HovR:ns handläggning.
Enligt 10 § lagen (1976:206) om felparkeringsavgift tillämpas lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden vid TR:s prövning av besvär mot polismyndighets beslut i ärende angående parkeringsanmärkning. Talan mot TR:ns beslut förs enligt samma lagrum genom besvär till HovR:n. Enligt 11 § lagen om handläggning av domstolsärenden skall vid behandlingen av ärende i tillämpliga delar gälla vad i RB är stadgat om tvistemål. Genom vad nu sagts blir bestämmelserna i 9 kap RB om bl a rättegångsförseelser gällande vid handläggning i såväl TR som HovR av ärenden om felparkeringsavgift.
För att någon som fått en parkeringsanmärkning skall befrias från betalningsskyldighet på grund av att endast lastning och lossning antas ha förekommit vid tillfället krävs, och måste uppenbarligen krävas, att han åtminstone anger de särskilda omständigheterna i fallet. L.J., som i anställning som ombudsman vid parkeringsjuridiska föreningen fått stor erfarenhet av parkeringsärenden, måste ha insett detta. Genom att i förevarande ärende överklaga polismyndighetens och TR:ns beslut under endast ett allmänt påstående om att lastning och lossning utförts vid tillfället har L.J. således mot bättre vetande fört talan såväl i TR:n som i HovR:n.
Fråga om ansvar för förseelse i rättegång kan emellertid jämlikt 19 kap 5 § RB endast upptagas vid den domstol där förseelsen begås. HovR:n har sålunda ägt ådöma L.J. straff endast för den rättegångsförseelse som begåtts vid HovR:n och L.J. skall befrias från ansvar vad gäller hans talan mot polismyndighetens beslut.
För rättegångsförseelsen i HovR:n bör L.J. ådömas det av HovR:n utmätta bötesstraffet.
Domslut
HD:s avgörande. HD ändrar endast på det sätt HovR:ns avgörande såvitt nu är i fråga att L.J. befrias från ansvar för rättegångsförseelse vad avser klagan till TR:n över polismyndighetens i Stockholm beslut.