NJA 1985 s. 646

M.A. yrkade efter stämning å Skandia vid Stockholms TR att TR:n måtte fastställa, att hon var berättigad att av Skandia erhålla försäkringsersättning i form av livränta under tiden d 1 febr 1980-d 20 juli 1985 med ett årligt belopp motsvarande det belopp varmed X.X:s folkpension minskas till följd av att M.A. beviljats halv förtidspension fro m d 1 febr 1980.

Som grund för sitt yrkande anförde M.A.: Äkta makar är i ekonomiskt hänseende visserligen att anse såsom självständiga rättssubjekt, men de måste vara att anse som en enhet vid bedömningen av huruvida ersättning skall utgå vid förlust som åsamkats enheten på grund av skada, vilken faller under i detta fall en av skadevållaren tecknad ansvarighetsförsäkring.

Skandia bestred käromålet och anförde: M.A. har inte personligen lidit ekonomisk skada genom makens pensionsminskning. Envar av makarna är att betrakta som ett självständigt rättssubjekt. Den förlust som drabbat X.X. är att anse som en tredjemansskada och kan inte grunda någon rätt till ersättning för M.A..

M.A. åberopade ett yttrande av Ansvarighetsförsäkringens trafikskadenämnd d 10 mars 1982 i annat skadeärende, i vilket yttrande nämnden anförde bl a:

Enligt uppgift pensionerades P:s make i sept 1981. From den tidpunkten utgår - med hänsyn till gällande samordningsregler - hans pension med ett belopp som angivits vara ca 1 600 kr lägre för år än det belopp som skulle ha utgått om P. inte uppburit pension. P. skulle som oskadad ha erhållit ålderspension d 1 dec 1986. Till följd av olyckan har makarnas sammanlagda pensionsinkomster således reducerats i förtid. Bolaget bör därför i detta hänseende ersätta P. med 1 600 kr för år from d 1 sept 1981 tom d 30 nov 1986.

Skandia åberopade ett yttrande av Ansvarighetsförsäkringens personskadenämnd d 10 mars 1982 angående ersättning till M.A.. I yttrandet anfördes bl a:

Det är en erkänd grundsats i svensk skadeståndsrätt att skadestånd med anledning av personskada utgår endast till den som själv drabbats av personskadan. Ekonomisk förlust som i följd av skadefallet tillskyndas en tredje man är således inte ersättningsgill. Det sagda gäller också i fråga om rätt till skadestånd med anledning av sakskada. Vid personskada gäller dock enligt 5 kap 2 § skadeståndslagen (1972:207) det undantaget från nämnda grundsats att vid dödsfall skadestånd i vissa fall utgår också till efterlevande för förlust av underhåll samt för begravningskostnad och, i skälig omfattning, annan kostnad till följd av dödsfallet. Här är dock inte fråga om något sådant fall.

Äkta makar är - även när de sammanlever med varandra - i ekonomiskt hänseende att anse som helt självständiga rättssubjekt, låt vara att de är underkastade vissa äktenskapsrättsliga regler om bl a underhållsskyldighet och giftorätt, som skapar en speciell form av ekonomiskt beroendeförhållande dem emellan. Enligt nämndens mening leder makarnas ekonomiska självständighet till att i händelse den ena av makarna tillfogas en person- eller sakskada den andra maken i skadeståndsrättsligt hänseende är att anse som en utomstående tredje man. Huvudregeln måste följaktligen och i enlighet med den nyss angivna grundsatsen vara, att om i ett sådant fall den icke skadade maken lider en ekonomisk förlust i följd av det skadefall som drabbat den andra maken, ersättning i form av skadestånd (eller försäkringsersättning som skall bestämmas enligt skadeståndsrättsliga regler) för denna förlust inte utgår, vare sig till den skadade maken eller till den make som gjort förlusten. Som exempel må anföras det fallet att den skadade maken drev en rörelse i vilken den andra maken var anställd och att rörelsen på grund av skadefallet måst läggas ner eller avsevärt minskas med påföljd att den icke skadade maken gjort en inkomstförlust. Denna förlust är såsom en sk tredjemansskada inte ersättningsgill.

I förevarande fall är fråga om en förlust som drabbat X.X. i form av viss minskning i honom tillkommande folkpension. Förlusten är obestridligen såtillvida en följd av det skadefall som drabbat M.A. att den inträtt som ett resultat av att M.A. beviljats förtidspension, något som i sin tur betingats av skadefallet. Det är emellertid en förlust som omedelbart drabbar endast X.X., även om den kan indirekt komma att påverka också M.A:s ekonomi. Förlusten är därför enligt nämndens mening och i överensstämmelse med det förut anförda att anse som en tredjemansskada. Den omständigheten att förlusten inträtt på grund av en legislativ reglering - som enligt lagmotiven har sin grund uteslutande i vissa överväganden rörande variationer i levnadskostnaderna för ensamstående resp gifta i skilda levnadsförhållanden (prop 1946:220 s 36, 71 f och 109 f) - är enligt nämndens mening inte av beskaffenhet att föranleda annat bedömande.

Nämnden anser i enlighet med det anförda att M.A. inte är berättigad till ersättning med anledning av X.X:s pensionsförlust.

HovR:n (hovrättslagmannen Glück, hovrättsråden Palmgren, referent, och Fröhling samt adj led Thorblad) fastställde i dom d 31 maj 1983 TR:ns dom.

M.A. (ombud advokaten O.G.) sökte revision med samma yrkande som i HovR:n.

Skandia bestred ändring.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Hållstrand, hemställde i betänkande att HD måtte meddela följande dom: HD fastställer HovR:ns dom.

HD (JustR:n Holmberg, Erik Nyman, referent, Vängby, Magnusson och Lind) beslöt dom i enlighet med betänkandet.