NJA 1986 s. 546

Domskäl

TR:n (lagmannen Ljungberg) anförde i dom d 23 mars 1983:

Domskäl. Av utredningen framgår följande: Svaipa sameby har flyttningsväg för sina renar förbi de i gärningsbeskrivningen angivna platserna, som är belägna utanför Arvidsjaurs centralort. Tidigare har, enligt vad P-H.L. uppgivit, några särskilda åtgärder inte behövt vidtas för utfodring av renarna under flyttningen. Senare tiders skogsavverkningsmetoder har emellertid - likaledes enligt P-H.L. - lett till att renarnas naturliga möjligheter att skaffa sig föda vid flyttningen försvunnit. Som en följd av detta har renägarna i Svaipa sameby under de senaste sex-sju åren i samband med flyttningarna upprättat inhägnader - provisoriska renhagar - där renar samlats och utfodrats med hö.

P-H.L. har tillagt: Sådana provisoriska renhagar, bestående av trådstängsel, uppspänt mellan trädstammar, anordnades under våren 1982 liksom under tidigare års flyttningar på de för renarna tjänliga markområdena vid Skogshult och Heleneborg. Renarna utfodrades med hö, som ströddes ut på marken i anslutning till renhagarna. Vid uppbrottet från områdena gav P-H.L., som själv deltog i flyttningen av renarna, direktiv till de övriga samerna som svarade för flyttningen att de skulle städa av områdena genom att avlägsna stängseltrådar, burkar och liknande skräp men lämna kvar det utströdda hö, som renarna inte förbrukat. Det kan visserligen vara riktigt att hö, som ligger kvar på marken, under en kort period kan ge ett mindre trevligt synintryck. Höet är emellertid en naturprodukt som efter kort tid - ett till ett och ett halvt år - multnar och sjunker ned i den naturliga markvegetationen. Innan denna förmultning skett är inte de utseendemässiga olägenheterna med det kvarlämnade höet större än det fjolårsgräs (förna) som särskilt under försomrarna utgör blickfång runt nedlagda gårdar och ägor eller det skogsavfall som helt legalt lämnas kvar på skogshyggen. Höresterna innebär inte heller någon olägenhet på det sättet att det drar till sig möss och skadeinsekter. Snarare medför höresterna efter sin förmultning viss gödning för marken.

I målet har vittnesförhör ägt rum, på åklagarens begäran med hälsovårdsinspektören A.L. vid Arvidsjaurs kommun och på P-H.L:s begäran med förre revirassistenten A.M. och med lantbrukaren O.Å.. A.L. har därvid uttalat sig om utseendet på markområdena under försommaren 1982 och om hälsovårdsmyndighetens åtgärder på grund härav. A.M. och O.Å. har uttalat sig huvudsakligen om verkningarna för den naturliga vegetationen om hörester lämnas kvar på det sätt som skett. Åklagaren har vidare åberopat ett antal färgfotografier avseende kvarliggande hörester på områdena vid Skogshult och Heleneborg.

TR:ns bedömning är följande.

I 23 § naturvårdslagen stadgas att envar skall tillse att han ej skräpar ner utomhus, vare sig i naturen eller inom bebyggda områden, med plåt, glas, plast, papper, avfall eller annat. För de fall där viss i och för sig legal verksamhet nödvändigtvis är förenad med nedskräpning i större eller mindre omfattning måste stadgandet självfallet tolkas som ett påbud att städa upp så snart verksamheten medger detta. Åklagaren har såsom exempel på fall där störningar i naturen av sådan karaktär sker under legala betingelser och där sådant påbud i praktiken ansetts gälla framhållit den åverkan som äger rum i naturen genom utspridande av halm och granris i samband med militära övningar.

Den utfodringsmetod som samebyn använt sig av - att sprida ut hö för renarnas behov på markytan inom vissa begränsade markområden - måste betraktas som ett naturligt och praktiskt led i samernas sätt att utföra sin näring. Utspridningen som sådan måste från denna synpunkt bedömas som helt acceptabel. Likväl kvarstår frågan om utspridningen inneburit sådan kvalificerad störning i naturen att den bör jämställas med en nedskräpning i naturvårdslagens mening och om - vilket åklagarens talan avser - samebyn i sådant fall åsidosatt det påbud att städa upp, som måste tolkas in i 23 § naturvårdslagen och som således också är förenat med straffsanktion enligt 37 § 1 st 7 naturvårdslagen.

I målet har blivit upplyst att hö spritts ut fläckvis inom ett område å omkring 800 x 800 m vid Skogshult och på ett två-tre ha stort område vid Heleneborg; områdena är belägna nära allmänna vägar och synliga från dessa, och området vid Heleneborg ligger därjämte intill en för allmänheten upplåten skjutbana. Områdena utgörs enligt vad som likaledes blivit upplyst av tallhed med undervegetation av blåbärsris och liknande växtlighet.

Den höutspridning som sålunda skett har berört områden över vilka allmänheten haft insyn och vilka allmänheten haft rätt att beträda. Höet har inte hört till den naturliga vegetationen på områdena utan utgör ett för den naturliga vegetationen främmande inslag, och det hö som lämnats kvar har enligt vad som framgår av vad som nyss sagts och av de fotografier åklagaren åberopat varit spritt i sådan omfattning och varit så vanprydande att det varit ägnat att rent utseendemässigt medföra otrevnad för allmänheten. Detta gäller redan vid den bedömningen att utspridningen avsett ett enstaka tillfälle som omfattas av åtalet - våren 1982 - men framstår än klarare mot bakgrund av det i målet upplysta förhållandet att området varje år på samma sätt och under samma omständigheter tillförs nya kvantiteter hö. Nedskräpning i den mening som avses i 23 § naturvårdslagen föreligger alltså. Det förhållandet att nedskräpningen skett med växtdelar som efter viss tid sjunkit ned i den naturliga markvegetationen och förmultnat förändrar inte TR:ns nu gjorda bedömning.

Nedskräpningen har enligt TR:ns mening varit sådan att det ålegat samebyn att avlägsna resterna av höet i samband med flyttningen av renarna från områdena eller snarast därefter. Enligt vad som blivit upplyst har viss bortforsling av höet också ägt rum under försommaren 1982, men utredningen visar att hö lämnats kvar i sådan mängd att de utseendemässiga olägenheterna likväl kvarstått. P-H.L. har som ordförande i samebyn tagit del i flyttningen och har enligt egen utsago såsom ansvarig för samebyn lämnat direktiv rörande avstädningen av platsen. Direktiven var av den innebörden att höet skulle lämnas kvar. Eftersom den kvarstående nedskräpningen varit av sådan karaktär och omfattning att den bör följas av ansvar enligt 37 § 1 st 7 naturvårdslagen - det rör sig alltså inte om en ringa gärning - skall P-H.L. fällas till ansvar för åtalade underlåtenheten. Vid straffmätning bör beaktas bl a att utspridningen av höet skett i ett i och för sig vällovligt näringsfång och att kvarlämnandet av höet, som engångsföreteelse betraktat, medfört olägenheter av relativt snabbt övergående natur samt att någon skada för annan ej visats kunna uppstå genom försummelsen. Denna bör därför medföra ett förhållandevis lågt bötesstraff. - - -

Domslut

Domslut. TR:n dömde P-H.L. enligt 23 § och 37 § 1 st 7naturvårdslagen för förseelse mot naturvårdslagen till 20 dagsböter å 25 kr.

Domslut

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns dom.

Domslut

Domslut. HD fastställer HovR:ns dom.

JustR Bengtsson var av skiljaktig mening och anförde: Jag delar uppfattningen att nedskräpning i naturvårdslagens mening förekommit genom att höet fått kvarligga under så lång tid och i sådan mängd som här varit fallet. På sätt TR:n anfört är P-H.L. ansvarig för förhållandet. Frågan blir då om åsidosättandet av nedskräpningsförbudet kan anses som ringa gärning enligt 37 § 1 st 7 naturvårdslagen. Härvid bör särskilt beaktas följande. Nedskräpningen har skett med naturprodukter vilka relativt snart bryts ned, något som kan motivera en mildare bedömning än annars. Den otrevnad förhållandet medfört för allmänheten måste antas vara begränsad med hänsyn till områdenas läge; den synes inte vara så mycket större än vad som utgör tämligen normala följder av modernt skogsbruk och ibland även av jordbruk (jfr NJA II 1970 s 728). Spridningen av höet har varit ett nödvändigt led i renskötselns bedrivande, och försummelsen att skaffa undan höet har inte inneburit något mera betydande avsteg från vad som skäligen kunnat begäras av samebyn under rådande förhållanden. - Allmänt kan vidare framhållas, att det naturliga sättet för myndigheterna att ingripa mot nedskräpning under sådana omständigheter som här bör vara städningsföreläggande enligt 24 § naturvårdslagen; att i stället för eller vid sidan av ett sådant föreläggande straffa den inom en sameby som närmast framstår som ansvarig synes knappast motiverat vare sig från preventiv synpunkt eller av andra skäl.

Med hänsyn härtill anser jag P-H.L:s gärning som ringa. Den kan därför inte medföra straffansvar.

Jag lämnar åtalet mot P-H.L. utan bifall.