NJA 1986 s. 572

Domskäl

TR:n (rådmannen Lindbohm) anförde i dom d 30 dec 1983:

Domskäl. L.V. har förnekat vad åklagaren lagt honom till last under påstående att Nimis inte kan anses vara en byggnad.

Åklagaren har till utveckling av sin talan anfört bl a: I sin resolution d 3 aug 1965 har LSt:n funnit det aktuella området av Kullaberg vara ett av de väsentligaste i länet för allmänhetens friluftsliv och av särskild betydelse för kännedomen av landets natur och skönhet. Området har därför med stöd av 7 § naturvårdslagen förklarats för naturreservat. Bland de bestämmelser som LSt:n förordnat om för att trygga ändamålet med reservatet finns förbud för nybyggnad inom området för annat ändamål än för jord- och skogsbrukets rationella bedrivande. Sedan Kullabygdens Naturvårdsförening i skrivelse påtalat att L.V. enligt föreningen bedrev byggnadsverksamhet inom naturreservatet och L.V. i yttrande bl a ansökt om att få bibehålla skulpturen Nimis, som han bestred kunde vara en byggnad, har LSt:n i beslut d 20 aug 1982 förklarat att Nimis var en byggnad, som uppförts inom strandskyddsområde, och förelagt L.V. med stöd av 39 § naturvårdslagen att vid vite av 10 000 kr senast d 1 febr 1983 ha avlägsnat Nimis och avstädat området. LSt:n lämnade samtidigt L.V:s ansökan att få bibehålla Nimis utan bifall. Sedan L.V. härefter fullföljt talan mot LSt:ns beslut till regeringen i vad han vägrats dispens och till kammarrätten i Göteborg i vad avser vitesföreläggandet har kammarrätten överlämnat målet till regeringen då frågorna om vitesföreläggandet och dispensen inte borde avgöras var för sig. Kammarrätten yttrade för sin del att den fann Nimis vara en byggnad och att uppförandet skett i strid mot reservatföreskrifterna och strandskyddsbestämmelserna. Regeringen har härefter i beslut d 3 nov 1983 avslagit besvären under uttalande bl a att Nimis erfordrat dispens från byggnadsförbuden i gällande reservatföreskrifter och strandskyddsbestämmelser. Regeringen har bestämt den dag före vilken L.V. vid stadgat vite skulle ha avlägsnat Nimis och avstädat området till d 1 juni 1984.

L.V. har uppgivit bl a: Han har sysslat med konstnärlig verksamhet många år. Sommaren 1980 - noga räknat d 31 juli kl 14.00 - började han arbetet med den skulptur som han gett namnet Nimis. Upprinnelsen till arbetet var att han fann stora mängder drivved vid stränderna av Kullaberg. Han fogade samman materialet utan att från början veta vart arbetet därmed skulle föra honom. Man kan se Nimis som ett exempel på vad som brukar kallas "land art" eller "earth art". Sådan konst kan bestå i stora projekt och ha formen av tämligen fasta anläggningar. Hösten 1981 hade han ett samtal med naturvårdsföreningens sekreterare som ringde och frågade om L.V:s arbete. Samtalet var långt och L.V. förklarade att det inte var hans avsikt att göra ingrepp i naturen. L.V. fick intrycket att de var överens. Då L.V. så småningom kom underfund med att Nimis skulle kunna bedömas som byggnad sökte han genom egna studier av lagen och kontakter med personer, vilka han uppfattade som sakkunniga, att få frågan belyst. Han har från bl a tre professorer i arkitektur fått besked att Nimis inte kunde vara en byggnad. Nimis saknar i motsats till vad som bör känneteckna en byggnad någon funktion. Han har skrivit till riksantikvarieämbetet med hemställan om förordnande att Nimis skulle bevaras och fått till svar att Nimis inte var någon byggnad. Då han genom LSt:ns beslut d 20 aug 1982 fick beskedet att Nimis var en byggnad var hans reaktion att det måste vara fråga om ett missförstånd. Nimis har inte uppförts med några planer eller ritningar som grund. Han har efter LSt:ns beslut sökt byggnadslov men fått sin ansökan bordlagd. Han medger att han förstod att det var LSt:n som skulle ge tillstånd till avvikelser från strandskydds- och reservatbestämmelserna men han vände sig aldrig dit med förfrågan om tillstånd för Nimis eftersom han inte kunde tänka sig att LSt:n skulle befatta sig med den konstnärliga aktivitet som Nimis är uttryck för. Han var i början av 1982 i kontakt med W.G. som representant för markägaren. W.G. var intresserad av konst och uttryckte aldrig några önskemål om att L.V. skulle sluta med sitt arbete. - Nimis har rönt mycket stort intresse från allmänhetens sida och antalet besökare kan uppskattas till ca 10 000 om året. För att gardera sig mot eventuella skadeståndskrav till följd av olyckor i samband med besöken på Nimis har L.V. tecknat ansvarsförsäkring. L.V. beräknar att han nedlagt omkring 3 000 arbetstimmar på uppförandet av Nimis. Han hävdar att det skulle åtgå betydligt längre tid för honom att avlägsna Nimis - bortåt 6 000 timmar.

TR:n har hållit syn å platsen där Nimis är uppförd.

TR:n finner det till en början angeläget understryka att TR:ns bedömning av frågan om Nimis är en byggnad i naturvårdslagens mening inte innebär något ställningstagande till frågan om Nimis är ett konstverk av den art L.V. hävdat. TR:n har emellertid ej anledning betvivla att Nimis i vida kretsar rönt stort intresse som konstverk och att Nimis även hos dem som inte har denna uppfattning utgjort en källa till stimulans av fantasin. I detta sammanhang bör också framhållas att Nimis enligt TR:ns mening inte - som i målet åberopade fotografier kan synas ge vid handen - är störande i landskapsbilden.

Vid bedömningen av frågan om Nimis är en byggnad är till en början uppenbart att Nimis inte motsvarar vad som i dagligt tal kallas byggnad. Vid synen har TR:n vidare funnit att man svårligen kan hävda att Nimis innehåller 22 rum - en uppgift som återfinns i LSt:ns beslut. Byggnadslagstiftningens definition av byggnad bör - som LSt:n anfört - ligga till grund då begreppet byggnad enligt naturvårdslagstiftningen skall bli föremål för tolkning. Enligt TR:ns mening bör mot bakgrunden av den extensiva tolkning som begreppet byggnad erhållit i byggnadslagstiftningen Nimis anses som nybyggnad. TR:n - som inte anser att s k ursäktlig rättsvillfarelse föreligger från L.V:s sida - finner därför att L.V. måste anses i vart fall av oaktsamhet ha brutit mot reservatföreskrifterna och strandskyddsbestämmelserna i 16 § naturvårdslagen. TR:n anser sig när det gäller de sistnämnda emellertid böra framhålla att TR:n vid synen kunnat konstatera att platsen där Nimis är uppförd är otillgänglig och knappast ägnad för bad och friluftsliv.

L.V. har för den händelse han övertygades om brott hemställt att TR:n jämlikt 33 kap 4 § 3 st BrB efterger påföljd. Enligt nämnda lagrum må påföljd efterges, om det på grund av särskilda omständigheter är uppenbart att påföljd för brottet ej är erforderlig. Av lagrummet framgår sålunda att det är avsett att tillämpas allenast i rena undantagsfall. Av förarbetena till lagrummet framgår vidare att, då tillämpning av detsamma övervägdes, skulle beaktas, förutom hänsyn till allmän laglydnad, graden av sannolikhet för att gärningsmannen i fortsättningen skulle avhålla sig från brott.

L.V. har då han - uppenbarligen med betydande arbetsinsats och under besvärliga yttre förhållanden - uppförde vad han anser vara ett konstverk i form av skulptur själv inte haft klart för sig att hans arbete kunde vara att anse som en byggnad. Nämnda förhållande kan som TR:n funnit inte fritaga L.V. från ansvar och är ej heller ensamt av beskaffenhet att kunna föranleda eftergift av den påföljd - ett måttligt bötesstraff - som kan ifrågakomma. I detta mål föreligger emellertid en omständighet som enligt TR:ns mening bör föranleda övervägande av eftergift av påföljd. Som TR:n förut anfört har L.V. vid vite av 10 000 kr förelagts att före d 1 juni 1984 ha avlägsnat Nimis och avstädat området. Beslutet innebär att L.V., om han inte med betydande arbetsinsats, eventuellt i förening med kostnader, fullgör föreläggandet, riskerar att vitet utdömes och föreläggande vid förhöjt vite ålägges honom. Enligt TR:ns mening tillgodoser nämnda förhållande hänsynen till den allmänna laglydnaden i sådan grad att i förhållande till vitet obetydliga böter skulle kunna efterges. Vid övervägande av det anförda och med beaktande av omständigheterna i övrigt i målet finner TR:n att påföljd med tillämpning av nu aktuellt lagrum kan efterges.

Domslut

Domslut. TR:n fann jämlikt 7, 8 och 16 §§ samt 37 § 1 st 1 och 2 naturvårdslagen L.V. skyldig till brott mot naturvårdslagen. TR:n förordnade att påföljd skulle efterges.

Domskäl

Domskäl. Den av åklagaren åberopade reservatföreskriften avseende bebyggelseförbud är meddelad av LSt:n i dess beslut om bildande av naturreservatet Östra Kullaberg. Den är en sådan inskränkning i rätten att förfoga över fastighet som enligt 8 § naturvårdslagen kan föreskrivas för att trygga ändamålet med ett reservat. Föreskrift av sådant slag riktar sig till markägaren och andra sakägare och inskränker deras förfoganderätt över fastighet som ingår i reservatet (prop 1964:148 s 45 f). Överträder någon som hör till denna krets av rättsägare reservatföreskriften, kan han straffas enligt 37 § 1 st 1 naturvårdslagen. L.V. tillhör inte nu åsyftade personkrets. Åtalet mot L.V. för överträdelse av reservatföreskriften skall alltså ogillas.

Den av åklagaren åberopade bestämmelsen i 16 § 1 st 1 p naturvårdslagen kan visserligen enligt sin lydelse förmedla intrycket att den riktar sig till en obestämd personkrets. Av såväl förarbetena till paragrafen (se prop 1964:148 s 57 ff och prop 1974:166 s 92 ff och 118) som uttalanden i litteraturen (se t ex Bengtsson, Speciell fastighetsrätt, 1979, s 169 f och 172 ff och samme författare, Allemansrätt och markägarskydd, 2 uppl 1966, s 19 f och s 65 ff) framgår emellertid att den garanti för strandskyddet som innefattas i bestämmelsen består i att markägaren eller annan rättsinnehavare kan utsättas för sanktioner från samhällets sida om de bryter mot bestämmelsen. Att regeln får uppfattas på detta sätt följer även av att 2 st i 16 § uttryckligen ger regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer rätt att meddela sådana föreskrifter om vad allmänheten har att iaktta inom strandskyddsområde som behövs för att trygga ändamålet med strandskyddet (jfr 37 § 1 st 1 naturvårdslagen). Även åtalet mot L.V. för brott mot 16 § 1 st 1 p naturvårdslagen skall följaktligen ogillas.

Domslut

Domslut. Med ändring av TR:ns domslut ogillar HovR:n åtalet för brott mot naturvårdslagen.

Nämndemannen Lennsert var skiljaktig och yttrade: Enligt min mening måste de av åklagaren åberopade bestämmelserna med hänsyn till sitt syfte gälla envar som överträder dem, dvs inte enbart markägaren eller annan sakägare utan också utomstående personer som handlar i strid med bestämmelserna. I detta fall gäller det ansamling av stora mängder drivved, som med 10 000-tals spik sammanfogats vid, uppåt och utmed Kullaberg.

Nimis utgör, oavsett vad Nimis är, föreställer eller av L.V. anses vara, ett nytt och främmande inslag som tillförts och förändrat naturen. Nimis utgör dessutom en fara för allmänheten med alla sina håligheter och är för klättrande barn en betydande olycksfallsrisk.

I likhet med TR:n och kammarrätten anser jag att L.V. genom uppförandet av Nimis av oaktsamhet har brutit mot såväl reservatföreskriften i fråga som strandskyddsbestämmelsen i 16 § 1 st 1 p naturvårdslagen.

Jag delar däremot inte TR:ns uppfattning att skäl till påföljdseftergift föreligger, utan anser att L.V. bör dömas till 50 dagsböter à 50 kr.

Domskäl

Domskäl. Riksåklagaren har i HD intagit den ståndpunkten att L.V. när han uppförde Nimis inte handlade som sakägare utan skall anses tillhöra allmänheten.

Frågan i målet blir då om ansvarsbestämmelserna i naturvårdslagen avser också det fall att en byggnad uppförs av någon som ej är markägare och ej heller härleder sin rätt att uppföra byggnaden från denne.

Området Östra Kullaberg i nordvästra Skåne har av LSt:n i Malmöhus län genom resolution d 3 aug 1965 med stöd av 7 § naturvårdslagen förklarats som naturreservat. Som skäl för beslutet angav LSt:n att området var ett av de väsentligaste i länet för allmänhetens friluftsliv och av särskild betydelse för kännedomen om landets natur och skönhet.

För reservatet gäller av LSt:n med stöd av 8 och 10 §§ utfärdade föreskrifter. Enligt föreskrifterna får nybyggnad - utom för ändamål varom nu inte är fråga - ej ske inom området. Av skäl som ligger i öppen dag riktar sig detta förbud i första hand mot markägaren och andra sakägare till fastigheter inom området. Varken ordalydelsen i naturvårdslagens bestämmelser eller föreskrifternas utformning ger anledning till antagande att förbudet är inskränkt till denna krets. Syftet med föreskrifterna är att trygga ändamålet med reservatet. Det är väl förenligt med detta syfte att uppförande av en byggnad i strid mot föreskrifterna är otillåtet oavsett vem som är ansvarig för handlingen.

Nimis måste, oaktat den är ett konstverk, på grund av sin storlek och form anses som byggnad i naturvårdslagens mening.

L.V. har därför genom att uppföra Nimis överträtt reservatsföreskrifterna.

Vad härefter angår åtalet för överträdelse av strandskyddsbestämmelserna har - i avsikt att skydda allemansrätten - i 16 § 1 st som huvudregel tagits in förbud mot bl a nybyggnad. Förbudet är generellt utformat. Också denna bestämmelse är att förstå så att förbudet avser att träffa envar som bryter mot det genom att uppföra en byggnad. L.V. har alltså överträtt också strandskyddsbestämmelserna.

Som TR:n funnit är vad L.V. åberopat om rättsvillfarelse ej av beskaffenhet att frita honom från ansvar.

Sådana särskilda omständigheter som kan medföra påföljdseftergift föreligger inte.

Domslut

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom dömer HD L.V. jämlikt 8 och 10 §§, 16 § 1 st och 37 § 1 st 1 och 2 naturvårdslagen (1964:822) för brott mot naturvårdslagen till 25 dagsböter om 40 kr.

Referenten, JustR Sven Nyman, var med instämmande av JustR Brundin skiljaktig och anförde: Som HovR:n funnit kan varken den med stöd av 8 § naturvårdslagen meddelade reservatföreskriften avseende bebyggelseförbud eller bestämmelsen i 16 § 1 st samma lag, varigenom förbjuds bl a viss bebyggelse inom strandskyddsområde, anses vara riktad mot allmänheten.

Möjlighet att inom naturvårdslagens ram beivra ett förfarande av det slag varom i målet är fråga synes inte saknas. Detta gäller i praktiken då någon med markägarens goda minne utför bebyggelse inom reservats- eller strandskyddsområde. Markägarens underlåtenhet att reagera mot sådan bebyggelse - t ex genom anmälan om brott mot 8 kap 11 § 2 st BrB - bör ofta kunna betraktas som ett tyst samtycke till markupplåtelse och för sådant fall blir de här inledningsvis nämnda stadgandena i naturvårdslagen direkt tillämpliga gentemot den som bygger.

Riksåklagaren har i HD uttalat att det inte kan anses visat att L.V. genom att uppföra Nimis olovligen rubbat markägarens besittning till den mark som tagits i anspråk för anläggningen; samtidigt har han emellertid förklarat att han ej vill motsätta sig HovR:ns uppfattning att L.V. inte varit sakägare. Med hänsyn till det sätt på vilket riksåklagaren därigenom har bestämt sin talan utesluts en sådan tillämpning av naturvårdslagens bestämmelser som nyss har berörts.

På grund av det anförda fastställer jag HovR:ns dom.