NJA 1986 s. 97

Domskäl

TR:n (tingsfiskalen Andersson) anförde i dom d 10 okt 1984:

Domskäl. Kommunen har i första hand bestritt åklagarens talan och i andra hand gjort gällande att tilläggsavgiften skall efterges eller jämkas. Som grund för sin inställning har kommunen anfört, att ansvaret för att rivningen genomfördes utan att byggnadslov förelåg åvilar Rivners.

Rivners har bestritt åklagarens talan på den grunden att ansvaret för att rivningen genomfördes trots att byggnadslov inte förelåg åvilar kommunen.

Såväl kommunen som Rivners har vitsordat att tilläggsavgiften i och för sig är riktigt beräknad.

Bakgrund. Den 11 okt 1983 revs en f d tullbevakningsbyggnad och en f d tullbevakningskiosk, som var uppförda på fastigheten Södermalm 8:41, Stockholm, och tillhöriga Stockholms kommun. Rivningsarbetet utfördes av Rivners såsom av kommunen anlitad entreprenör. Rivningen förutsatte att byggnadslov förelåg. Vid rivningen hade byggnadslov emellertid inte beviljats. Frågan om byggnadslov för rivning av ifrågavarande byggnader är ännu inte avgjord av byggnadsnämnden. Stockholms kulturförvaltning har avstyrkt rivning av byggnaderna.

Kommunen har anfört: När det blev aktuellt att riva ifrågavarande tullbyggnader, genomfördes ett upphandlingsförfarande för entreprenaden. En anbudsförfrågan tillställdes bl a Rivners. Av denna framgick, förutom vilket arbete som avsågs bli utfört, bl a att entreprenören var skyldig att icke vidta åtgärd, som kunde antagas medföra åsidosättande av lag eller av kollektivavtal för arbetet. Vidare tillställdes Rivners en promemoria varav framgick, att arbetet skulle utföras i enlighet med myndigheternas föreskrifter och de anvisningar, som under arbetets gång lämnades av beställarens ombud. Rivners lämnade ett anbud på arbetet, som antogs av kommunen genom beställningsskrivelse d 6 okt 1983. Samtidigt tillställdes Rivners en blankett för anmälan om ansvarig arbetsledare. Rivners upptog i denna R.S. hos Rivners som ansvarig arbetsledare och returnerade blanketten till hamnstyrelsen, som i sin tur ingav den till stadsbyggnadskontoret d 10 okt. Ansökan om byggnadslov för rivningen hade ingivits till stadsbyggnadskontoret redan d 11 aug 1983. Byggnadslov kunde emellertid enligt bestämmelserna inte beviljas förrän anmälan om ansvarig arbetsledare ingivits till stadsbyggnadskontoret. Denna anmälan kunde i sin tur inte inges förrän rivningsentreprenör hade antagits. Kommunen utgick från att R.S. kände till att byggnadslov inte kunde beviljas förrän besked om arbetsledare ingivits till stadsbyggnadskontoret. - Enligt entreprenadavtalet skulle rivningen vara genomförd d 17 okt 1983. Entreprenören hade emellertid enligt svenska teknologföreningens Allmänna Bestämmelser för byggnads-, anläggnings- och installationsentreprenader, AB 72, som var tillämpliga på entreprenad avtalet, rätt till erforderlig tidsförlängning, om han hindrades att färdigställa kontraktsarbetena inom kontraktstiden på grund av t ex väntan på att byggnadslov meddelades. Byggnaderna revs d 11 okt 1983 utan att byggnadslov förelåg. Byggnadslov har ännu inte beviljats men det är inte osannolikt att sådant kommer att beviljas.

Rivners har anfört: Rivners sysslar med rivningsarbeten i stor omfattning. Tre fjärdedelar av arbetena utförs på uppdrag av stat eller kommun. R.S., som är styrelseledamot i Rivners, känner till att kommuner till skillnad från staten inte är befriade från skyldigheten att söka byggnadslov. När Rivners får i uppdrag att riva en byggnad i kommunal ägo kontrolleras dock aldrig om kommunen har beviljats byggnadslov för rivningen. Sådan kontroll görs dock alltid vid rivning av byggnad i privat ägo. Anledningen till att kommunen inte behandlas på samma sätt som en privat ägare är, att Rivners förutsätter att kommunen ombesörjer att byggnadslov föreligger när arbetet påbörjas. Inför rivningen av de i målet aktuella byggnaderna gjorde Rivners därför inte någon kontroll av om byggnadslov var beviljat. Sedan R.S. på därför avsedd blankett anmält till kommunen att han var ansvarig arbetsledare för arbetet, utgick han från att beviljandet av byggnadslovet var en ren formalitet. Rivningen genomfördes d 11 okt 1983.

Åklagaren har som skriftlig bevisning åberopat byggnadsnämndens anmälan till åklagarmyndigheten i Stockholm jämte tillhörande handlingar, Rivners anmälan om ansvarig arbetsledare, kommunens anbudsförfrågan, promemoria för anbudsgivare och kommunens beställning.

Kommunen har som skriftlig bevisning åberopat kommunens anbudsförfrågan och promemoria för anbudsgivare.

Vittnesförhör har på kommunens begäran hållits med 1:e ingenjören T.A., som uppgivit bl a: Han är chef för Stockholms hamns husbyggnadsavdelning och sysslar bl a med upphandling av rivningsentreprenader. Upphandlingen av den i målet aktuella entreprenaden tillgick på det sätt som är brukligt. Han hade inte anledning att misstänka att byggnadslov inte skulle komma att ges så snart anmälan om ansvarig arbetsledare inkommit till stadsbyggnadskontoret. Då han fick veta att det hade uppstått problem med byggnadslovet meddelade han entreprenören detta. - Det har tidigare aldrig uppkommit svårigheter av nu aktuellt slag vid rivning av någon byggnad, som förvaltas av Stockholms hamn. Varje seriös entreprenör känner till att byggnadslov krävs för rivning i förhandenvarande situation.

TR:ns bedömning.

De ifrågavarande byggnaderna fick inte rivas utan att byggnadslov för åtgärden förelåg. Byggnaderna ägdes vid rivningen av Stockholms kommun genom dess hamn. Enligt 9 § lagen (1976:666) om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m m skall tilläggsavgift påföras bl a den som när överträdelsen begicks var ägare till de byggnader, som de olovliga åtgärderna avsåg, och den som begick överträdelsen. Subjektiva förutsättningar i form av uppsåt eller oaktsamhet behöver inte föreligga. Med hänsyn till det sagda kan Rivners såsom varande det bolag som begick överträdelsen inte undgå att påföras tilläggsavgift. Det föreligger i och för sig också förutsättning för att påföra ägaren Stockholms kommun genom dess hamnstyrelse tilläggsavgift. - Vad därefter gäller frågan om jämkning eller eftergift av tilläggsavgiften finner TR:n såvitt avser Rivners att det inte föreligger särskilda skäl för att nedsätta den tilläggsavgift som Rivners skall förpliktas utge. Beräkningen av tilläggsavgiften har vitsordats av Rivners. Åklagarens talan mot Rivners skall således bifallas. Vidkommande Stockholms kommuns ansvar för att byggnaderna revs utan att byggnadslov förelåg konstaterar TR:n, att kommunen skriftligen hade tillhållit Rivners att, vid fullgörandet av uppdraget, tillse att inte någon åtgärd vid togs, som kunde antas medföra åsidosättande av lag. Med hänsyn härtill och då kommunens företrädare hade fog för att utgå ifrån att arbetsledaren hos Rivners var medveten om att byggnadslov erfordrades för rivningen, kan det inte sägas, att kommunen borde ha påpekat detta förhållande ytterligare eller särskilt bevakat att Rivners inväntade att byggnadslov förelåg. Sammantaget finner TR:n att kommunen inte kan lastas för att byggnaderna revs utan lov. Mot bakgund härav finner TR:n särskilda skäl föreligga för att helt efterge den tilläggsavgift, som Stockholms kommun genom dess hamnstyrelse eljest skulle ha haft att erlägga.

Domslut

Domslut. TR:n eftergav tilläggsavgiften för Stockholms kommun och förpliktade Rivners att utge tilläggsavgift å 54 500 kr.

Domskäl

Domskäl. Enligt lagen om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m m utgår byggnadsavgift och, i vissa fall, tilläggsavgift om det vidtas åtgärd, till vilken erfordras byggnadslov, utan att sådant lov föreligger. Tilläggsavgift påföres i förekommande fall bl a "den som begick överträdelsen" (9 § 2 st 3 nämnda lag). Med ledning av förarbetena till lagen (prop 1975/76:164) måste antagas att det citerade avsnittet syftar på den som i egenskap av ägare, nyttjanderättshavare eller liknande själv utfört eller beordrat åtgärden. I vart fall framgår ej att sanktionen är avsedd att träffa också den som utan eget intresse i fastigheten utför arbetet på sådan persons uppdrag. Det mot bolaget framställda yrkandet skall därför lämnas utan bifall.

Domslut

Domslut. Med undanröjande av TR:ns dom ogillar HovR:n åklagarens talan.

Hovrättslagmannen Groll var av skiljaktig mening och anförde: Vad först gäller frågan om Rivners över huvud taget kan påföras tilläggsavgift bör beaktas att enligt 9 § lagen (1976:666) om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m m kan tilläggsavgift påföras bl a den som begick överträdelsen. Till denna kategori bör enligt normalt språkbruk hänföras även den som på annans uppdrag gör sig skyldig till olovligt byggande. Av förarbetena till lagen framgår att avsikten till en början var att endast ägare till byggnad skulle kunna åläggas tilläggsavgift. Efter påpekande från lagrådet att förslaget i denna del kunde förorsaka tillämpningssvårigheter utsträcktes möjligheten att ålägga betalningsskyldighet även till den som faktiskt begått överträdelsen (prop 1975/76:164 s 279 ff). I propositionen uttalades att talan om tilläggsavgift borde väckas mot den som beretts vinning genom överträdelsen samt att det huvudsakligen torde bli fråga om fall där överträdelsen begåtts av en nyttjanderättshavare, t ex när en bostadslägenhet tagits i anspråk för eller inretts till kontor. Av dessa uttalanden i förarbetena framgår inte att en uppdragstagare, som uppsåtligen eller av oaktsamhet företagit exempelvis en rivning i strid mot gällande förbud, är fri tagen från möjligheten att bli påförd tilläggsavgift.

Sistnämnda avgift har till syfte att förhindra att vissa åtgärder av allvarlig art, för vilka erfordras byggnadslov, utförs olovligen. Om byggnads- och rivningsfirmor, som åtar sig att utföra sådana uppdrag, inte kan påföras tilläggsavgift blir avgiftens effekt betydligt förringad.

Jag finner alltså att hinder i och för sig inte föreligger mot att påföra Rivners tilläggsavgift.

Vad därefter gäller frågan om tilläggsavgiften skall nedsättas eller efterges gör jag följande bedömning.

Enligt det avtal som träffats mellan Rivners och Stockholms kommun, skulle kommunen tillhandahålla erforderligt byggnadslov för rivningen. Arbetet fick påbörjas d 1 okt 1983 och skulle vara färdigt och anmält till slutbesiktning d 17 okt 1983. Kommunen har uppgivit att ansökan om byggnadslov ingavs redan i aug 1983. Båda parter synes ha utgått från att erhållande av byggnadslov endast var en formalitet och att sådant skulle beviljas så snart anmälan om ansvarig arbetsledare inkommit till stadsbyggnadskontoret. Anmälan ingavs d 10 okt 1983 och byggnaderna revs dagen efter.

Med hänsyn främst till den långa tid som förflutit sedan ansökan om byggnadslov ingavs samt till att det var kommunen som var beställare måste Rivners anses ha haft skäl anta att kommunen erhållit byggnadslov eller att sådant i vart fall skulle beviljas omedelbart då anmälan om ansvarig arbetsledare ingivits. Jag finner därför särskilda skäl till jämkning föreligga i detta fall och fastställer tilläggsavgiften till 15 000 kr.

Riksåklagaren sökte revision och yrkade åläggande för Rivners att erlägga tilläggsavgift men medgav att avgiften jämkades.

Rivners, som förelades att inkomma med genmäle, lät sig inte

avhöra.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Rexed, hemställde i betänkande att HD måtte meddela följande dom: Domskäl. Riksåklagaren har anfört i huvudsak följande i HD:

"Målet gäller den principiella frågan - vilken också torde vara av stor praktisk betydelse - huruvida en entreprenör i byggbranschen, som uppsåtligen eller av oaktsamhet i strid mot gällande förbud företagit t ex en rivning, är fritagen från möjligheten att bli påförd tilläggsavgift.

Tilläggsavgift skall utgå även när ett olovligt byggande innebär att en byggnad rivs. (Prop 1975/76:164 s 27 och 277). I 9 § nämnda lag stadgas att tilläggsavgift påföres bl a den som begick överträdelsen och den som beretts vinning genom överträdelsen. Lagtexten är formulerad så att exempelvis ett bolag, som utför en byggnadsentreprenad varvid en överträdelse mot gällande byggnadsregler begås, skall kunna påföras tilläggsavgift.

Av förarbetena till lagen framgår bl a - såsom dissidenten i HovR:n uttalat - att avsikten till en början var att endast ägare till byggnad skulle kunna åläggas tilläggsavgift. Efter påpekande från lagrådet att förslaget i denna del kunde förorsaka tillämpningssvårigheter utsträcktes möjligheten att ålägga betalningsskyldighet även till den som faktiskt begått överträdelsen. I propositionen uttalades att talan om tilläggsavgift borde väckas mot den som beretts vinning genom överträdelsen samt att det huvudsakligen torde bli fråga om fall där överträdelsen begåtts av en nyttjanderättshavare, t ex när en bostadslägenhet tagits i anspråk för eller inretts till kontor (jfr prop s 279 f och 288).

Varken av dessa uttalanden eller av förarbetena i övrigt framgår att en uppdragstagare, som uppsåtligen eller av oaktsamhet företagit exempelvis en rivning i strid mot gällande förbud, skulle vara fritagen från möjligheten att bli påförd tilläggsavgift. Om t ex byggnads- och rivningsfirmor i egenskap av entreprenörer inte kunde påföras tilläggsavgift, skulle sanktionsformens effektivitet bli betydligt förringad.

Med hänsyn till omständigheterna - särskilt den förhållandevis låga ersättning som bolaget betingat sig för uppdragets fullgörande och byggnadens stora kvadratmeteryta i förhållande till dess reella värde - får särskilda skäl anses föreligga för jämkning av tilläggsavgiften (jfr prop s 242 och 80)."

Från d 1 jan 1986 gäller vissa förändringar i angivna lags §§ 4, 5, 7 och 8 (1985:1044). Av särskild betydelse i förevarande sammanhang är den vidgade möjligheten i 7 § sista st till att avgiften kan jämkas eller efterges vid särskilda skäl.

Varken lagens lydelse, förarbeten eller syfte föranleder till annan bedömning än att Rivners skall kunna åläggas avgift i detta fall. Omständigheterna är sådana att avgiften bör jämkas. Den bör dock inte helt efterges med hänsyn till bl a de särskilda kulturella intressen som i detta fall berörts.

Domslut. Med undanröjande av HovR:ns dom förpliktar HD Rivners att utge tilläggsavgift med 15 000 kr.

Domskäl

Domskäl. Enligt 7 § 1 st lagen (1976:666) om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m m (LPI) utgår tilläggsavgift när vissa åtgärder för vilka krävs byggnadslov vidtagits utan att sådant lov föreligger. Beträffande frågan vem som skall betala tilläggsavgift gäller enligt 9 § 2 st att sådan avgift påföres 1. den som när överträdelsen begicks var ägare av den byggnad som den olovliga åtgärden avsåg, 2. den som begick överträdelsen, 3. den i vars ställe denne var och 4. den som har beretts vinning genom överträdelsen. I målet är fråga huruvida en entreprenör, som på uppdrag av ägaren vidtagit en åtgärd vilken krävt byggnadslov men för vilken sådant lov ej erhållits, kan åläggas att utge tilläggsavgift.

I samband med att proposition (prop 1975/76:164) med förslag till lag i ämnet förelades riksdagen uttalade departementschefen i anslutning till föreskriften i 9 § 2 st 2 att, då nu domstol skulle vara beslutande myndighet, det borde öppnas möjlighet att ålägga betalningsskyldighet direkt för den som faktiskt hade begått överträdelsen. Som exempel på subjekt som omfattades av föreskriften nämndes därvid nyttjanderättshavare.

Föreskriften i 9 § 2 st 2 är enligt sin lydelse inte begränsad till vissa subjekt. Den kan följaktligen omfatta även en entreprenör. Härmed är dock inte sagt hur bestämmelsen i detta hänseende bör tillämpas.

Av uppräkningen i 9 § 2 st följer att det i det enskilda fallet kan finnas två eller flera subjekt som kan bli föremål för åläggande av tilläggsavgift. Det har emellertid inte varit avsett att samtliga som i och för sig omfattas av bestämmelsen i 9 § 2 st skall åläggas betalningsansvar. Enligt förarbetena bör sålunda vid bedömande av frågan, mot vem talan skall väckas, vinningsmomentet vara avgörande (prop s 280 f) I anslutning härtill uttalade departementschefen att talan i första hand borde väckas mot den som hade beretts vinning genom överträdelsen, att man, om inte annat framgick av utredningen, fick förutsätta att den som var ägare när överträdelsen begicks hade haft vinning, att det i vissa fall kunde inträffa att överträdelsen medfört vinning för flera och att det då borde vara möjligt att väcka talan mot alla dessa. Det framhölls att de fall då det kunde vara befogat att helt eller till viss del rikta kravet på tilläggsavgift mot annan än ägaren huvudsakligen torde bli sådana där åtgärden hade vidtagits av en nyttjanderättshavare, t ex när en bostadslägenhet hade tagits i anspråk för eller inretts till kontor.

Av särskild betydelse i sammanhanget är vidare att det belopp med vilket tilläggsavgiften utgår enligt 7 § 3 st - 500 kr för varje kvadratmeter bruttoarea utöver tio som åtgärden omfattat - inte får överskridas, även om två eller flera personer i och för sig kan åläggas betalningsskyldighet. Det innebär, vilket också framhållits i förarbetena, att när fråga är om åläggande för flera personer, betalningsskyldigheten skall av domstolen fördelas mellan dem. Fördelningen bör enligt departementschefen i princip ske med hänsyn till storleken av den vinning som var och en av dem har haft av överträdelsen (prop s 280 f och 288). Det är enligt förarbetena dock möjligt att i stället föreskriva solidarisk betalningsskyldighet.

När betalningsskyldigheten för tilläggsavgift fördelas mellan två eller flera subjekt på sätt angetts i det föregående, är det inte fråga om tillämpning av bestämmelsen i 7 § 4 st. Enligt den bestämmelsen, som nyligen undergått viss mindre ändring, får tilläggsavgiften bestämmas till lägre belopp än som följer av 3 st eller helt efterges, förutom i vissa fall som rör rättelse, då det annars finns särskilda skäl. Fördelningen mellan flera betalningsskyldiga är däremot enbart en konsekvens av det sätt på vilket tilläggsavgiften bestämts enligt 7 § 3 st. Detta innebär att i fall då tilläggsavgift anses böra åläggas ägaren eller annan som haft vinning av åtgärden med belopp som följer av 7 § 3 st det - om man bortser från möjligheten att ålägga solidarisk betalningsskyldighet - över huvud inte finns något utrymme för att ålägga t ex en anlitad entreprenör något betalningsansvar.

Av det anförda följer att, i fall då flera subjekt enligt bestämmelsen i 9 § 2 st i och för sig kan komma i fråga för betalningsskyldighet, ansvaret för var och en av dem bör ses i samband med det ansvar som bör åvila de övriga. Detta måste gälla även om åklagaren har begränsat sin talan till någon eller några av dem som kan komma i fråga eller - såsom förhållandet är i förevarande mål - talan har väckts mot två eller flera subjekt men målet har fullföljts endast beträffande något av dem.

Det hittills sagda föranleder slutsatsen att en entreprenör, som efter avtal med ägaren rent faktiskt utfört ett arbete som kräver byggnadslov men för vilket sådant lov ej erhållits, bör åläggas utge tilläggsavgift endast om han haft vinning av åtgärden eller andra särskilda omständigheter föreligger.

I det nu föreliggande fallet har rivningen av byggnaderna utförts av bolaget efter avtal med Stockholms kommun, företrädd av hamnförvaltningen, såsom ägare till byggnaderna. Rivners har inte haft någon vinning av rivningen i den mening som avses i 9 § 2 st 4. Genom beställning d 6 okt 1983 uppdrog hamnförvaltningen, trots att byggnadslov inte meddelats, åt bolaget att riva byggnaderna. Enligt avtalet mellan hamnförvaltningen och kommunen skulle rivningsarbetet vara avslutat senast d 17 okt 1983. Det ankom enligt föreskrift i samma avtal på hamnförvaltningen att ombesörja och tillhandahålla byggnadslov (rivningslov) för rivningen. Av handlingarna i målet framgår inte att Rivners kände till att byggnadslov inte meddelats och inte heller att kulturförvaltningen hade avstyrkt byggnadslov avseende rivningen. Mot bakgrund härav kan Rivners åtgärd att d 11 okt 1983 verkställa rivning av byggnaderna, oaktat byggnadslov inte förelåg, inte anses ha skett under sådana omständigheter att Rivners bör till någon del åläggas att utge tilläggsavgift. Att Rivners enligt avtalet med hamnförvaltningen hade förbundit sig att inte vidta åtgärd som kunde antas medföra åsidosättande av lag samt att R.S. såsom arbetsledare åtagit sig att svara för arbetets behöriga fullgörande i överensstämmelse med bestämmelser i byggnadslovet (rivningslovet) måste anses ha tagit sikte på andra förhållanden än det huruvida byggnadslov beviljats eller inte.

På grund av det anförda skall riksåklagarens talan lämnas utan bifall.

Domslut

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.