NJA 1987 s. 143

Domskäl

Skäl. Staten har i HovR:n anfört bl a: TR:n har framhållit att konkursförvaltarens fördelning av arvodet utförts i överensstämmelse med de i 81 § KL antagna rättsgrundsatserna. Staten hävdar att TR:n gjort en för snäv tolkning av innebörden i denna §. Det är en fråga av principiell betydelse att bestämmelserna i 81-83 §§ KL ges en vidsträckt tolkning. En rättvis fördelning av arvodeskostnaderna har betydelse för om och i vilken mån utdelning kan ske till andra borgenärer än de som har särskild förmånsrätt. Vidare föreligger det olikheter och ovisshet beträffande tolkningen av 81 §. Sålunda finns det tingsrätter som anlägger en vidsträckt innebörd i uttrycken vård och försäljningskostnader. Olika tolkningar förekommer också inom förvaltarkretsen. Mot denna bakgrund har staten gjort gällande dels att en arvodespost om 3 000 kr avseende en försäkringsfråga skall utgå ur likvid för företagsintecknad egendom, dels att de arvodesposter, som ej av TR:n bestämts skola utgå ur fastighetslikvid och likvid för företagsintecknad egendom, bör belasta de olika egendomsslagen proportionellt i förhållande till erhållna intäkter med hänsyn till åtgärdernas betydelse för avvecklingen av all boets egendom. Med beaktande av att intäkterna i konkursboet uppgått för fastigheten till 428 640 kr, för företagsintecknad egendom till 489 792 kr och för övrig egendom - "allmänna boet" - till 48 668 kr har staten ansett att på företagsintecknad egendom bör läggas 9/10 och på allmänna boet 1/10 av arvodesbeloppen under dessa poster.

Till stöd för sin talan har staten åberopat ett av professorn C.M.E. d 23 aug 1984 avgivet utlåtande. C.M.E. framhåller i utlåtandet att han delar den av staten i målet hävdade principiella grundsynen på arvodeskostnadernas fördelning proportionellt på de olika egendomsslagen i förhållande till erhållna intäkter med hänsyn till åtgärdernas betydelse för avvecklingen av all boets egendom.

HovR:n gör följande bedömning.

Enligt 82 § och 83 § KL skall arvode till konkursförvaltare bestämmas av rätten till visst belopp i ett för allt, dock att särskilt arvode kan beräknas för egendom vari särskild förmånsrätt gäller. Särskilt arvode utgör s k speciell konkurskostnad. Det skall enligt 81 § 1 st KL utgå ur den egendom, vari särskild förmånsrätt äger rum, och utgör ersättning för de åtgärder som förvaltaren vidtagit i fråga om denna egendoms vård och försäljning (se Welamson, Konkursrätt s 630). Den del av arvodet, som avser andra åtgärder än de nu nämnda, utgör allmän konkurskostnad.

Som motivering till den nu redovisade regleringen har framhållits dels att oprioriterade borgenärer inte skall behöva svara för förvaltningskostnader för egendom, som på grund av andra fordringsägares särskilda förmånsrätt inte går till betalning för deras fordringar, dels - i konsekvens härmed - att borgenärer med särskild förmånsrätt i viss egendom inte skall behöva vidkännas att denna belastas med andra konkurskostnader än sådana som kan hänföras till dess förvaltning.

Mot denna bakgrund måste man enligt HovR:ns mening vid beräkning av särskilt arvode alltid tillse att detta inte kommer att omfatta kostnader för åtgärder som är oberoende av vilken egendom som finns i konkursboet. Man kan därför inte - på sätt som staten och tillsynsmyndigheten förordat - till särskilt arvode hänföra viss del av arvodesposter som utgör allmän konkurskostnad, t ex kostnader för bouppteckning, förvaltarberättelse, kvartalsrapporter och halvårsberättelse. En sådan proportionell fördelning av de allmänna konkurskostnaderna vid arvodesbestämningen innebär nämligen en alltför extensiv tolkning av 81-83 §§ KL. Därtill kommer att en sådan ordning i den praktiska tillämpningen blir både tungrodd och svårhanterlig.

På grund av vad sålunda anförts och då förvaltaren - som också TR:n funnit - i allt väsentligt beräknat det särskilda arvodet för företagsintecknad egendom på ett riktigt sätt lämnar HovR:n besvären utan bifall.

HovR:ns avgörande. HovR:n lämnar besvären utan bifall.

Domskäl

Skäl. I 81 § KL ges bestämmelser om att vissa konkurskostnader skall utgå endast ur egendom, som häftar för fordran med särskild förmånsrätt. Av avkastning och köpeskilling för egendom, vari borgenär har särskild förmånsrätt, skall således, i den mån det inverkar på andra borgenärers rätt, gäldas kostnaden för egendomens vård och försäljning samt, förutom visst annat arvode, sådant arvode till konkursförvaltaren som enligt 82 och 83 §§ skall utgå för egendomen (1 st). Å andra sidan får annan konkurskostnad inte tas ut av egendomens avkastning och köpeskilling, om det är till förfång för den som har särskild förmånsrätt i egendomen eller förmånsrätt som skall beaktas framför den särskilda (2 st). Om den särskilda förmånsrätten är sådan som anges i 5 § förmånsrättslagen, bl a företagsinteckning (numera betecknad företagshypotek), gäller dock från sistnämnda regel det undantaget att av egendomen får bestridas även andra konkurskostnader, i den mån boet i övrigt inte lämnar tillgång därtill.

Vad som i 81 § KL sägs om arvode till förvaltaren som enligt 82 och 83 §§ skall "utgå för egendomen" måste antas åsyfta åtgärder av samma art som de för vilka kostnader skall tas ut ur egendomen och alltså avse arvode för åtgärder som innebär "vård och försäljning" av egendomen (se Welamson, Konkursrätt s 629 f; se även Walin - Gregow - Löfmarck, Utsökningsbalken s 303 och 372 f). I målet är fråga om den närmare innebörden av uttrycket "vård och försäljning" såvitt avser arvode till förvaltaren.

Riksskatteverket, som anser att nämnda uttryck skall ges en vidsträckt innebörd, har gjort gällande att även sådana åtgärder från förvaltarens sida som inledande åtgärder, upprättande av bouppteckning och förvaltarberättelse, inställelse vid första borgenärssammanträde och arbete i samband därmed, diverse förvaltningsåtgärder samt upprättande av kvartalsrapporter, halvårsberättelser, slutredovisning, utdelningsförslag och arbetsredogörelse innefattar vård och försäljning av egendom i boet som omfattas av företagsinteckning. Enligt riksskatteverket bör förvaltarens arvode för nu nämnda åtgärder, i brist på annan metod, fördelas mellan egendom som häftar för företagsinteckning och annan egendom i förhållande till erhållna intäkter för de båda egendomsslagen.

Av 81 § KL och förarbetena till denna lag torde framgå att egendom, som häftar för fordran på grund av särskild förmånsrätt, avsetts skola svara för arvode till förvaltaren endast i den mån detta avser åtgärder som direkt och uteslutande hänför sig till den egendomens vård och försäljning. Däremot har arvode för åtgärder, vilka skall vidtas oavsett beskaffenheten av egendomen i konkursboet, avsetts åtminstone i princip, inte skola belasta egendom vari särskild förmånsrätt gäller utan ersättas ur annan egendom (NJA II 1921 s 517). Skälet härtill är att innehavare av fordran förenad med särskild förmånsrätt - vilken kan göras gällande även vid utmätning - antagits inte ha något egentligt intresse av konkurs och alltså inte någon nytta av åtgärder av nu ifrågavarande slag. Bestämmelserna i 81 § KL torde enligt fast praxis sedan gammalt tillämpas på nu angivet sätt, och i doktrinen har också antagits att kostnader och arvode av sist nämnda slag i princip utgör allmänna konkurskostnader som skall ersättas ur egendom som inte häftar för särskild förmånsrätt (Lawski, Konkurs- och ackordslagarna 13 uppl s 167 och Welamson, Konkursrätt s 624 ff). Mot bakgrund av det sagda saknas stöd för att utan vidare låta arvode till förvaltare för åtgärder av nämnda allmänna natur, helt eller delvis, gäldas ur egendom som häftar för särskild förmånsrätt.

Riksskatteverkets ståndpunkt synes ha sin grund i det förhållandet att företagskonkurser numera i många fall handläggs på annat sätt än I äldre tid. Medan även sådana konkurser tidigare som regel syftade till en snabb avveckling, förekommer det numera ofta att driften fortsätts av konkursboet. Detta är av särskild betydelse för borgenärer, vars fordringar är förenade med förmånsrätt på grund av företagsinteckning (företagshypotek);jfr NJA 1982 s 900. Nu nämnda förhållande kan dock inte i och för sig anses rubba den grundsats som 81 § KL vilar på enligt vad som sagts i det föregående. En annan sak är att förhållandet kan föranleda att större del än annars av förvaltarens arbete utgörs av åtgärder som hänför sig direkt till företagsintecknad egendom och därmed skall belasta denna såsom vård eller försäljning av egendomen. Om sådana åtgärder är dock inte nu fråga.

På grund av det anförda och eftersom konkursförvaltaren - såsom HovR:n uttalat - i allt väsentligt beräknat det särskilda arvodet för företagsintecknad egendom på ett riktigt sätt skall besvären lämnas utan bifall.

Domslut

HD:s avgörande. HD fastställer det slut vartill HovR:n kommit.

Referenten, JustR Lind, med vilken JustR Vängby instämde, var av skiljaktig mening i fråga om motiveringen och anförde: 1 81 § KL ges bestämmelser om att konkurskostnader skall fördelas på olika slags egendom i konkurs boet. Om det i boet finns egendom, som belastas av särskild förmånsrätt, skall enligt paragrafens 1 st kostnaden för egendomens vård och försäljning betalas ur avkastningen från och köpeskillingen för egendomen. Detsamma är fallet med det arvode till konkursförvaltare som skall utgå för egendomen enligt 82 och 83 §§ KL. Vad som nu sagts gäller dock endast i den mån saken inverkar på de borgenärers rätt som inte har särskild förmånsrätt i egendomen.

När det i 81 § 1 st talas om arvode som skall "utgå för egendomen" torde därmed avses arvode som gäller egendomens "vård och försäljning" (Welamson, Konkursrätt s 629 f. Jfr Walin - Gregow - Löfmarck, Utsökningsbalken s 303 och 372 f). Lagtexten i belysning av förarbetena talar närmast mot att konkurskostnader som förekommer oberoende av vilken egendom som finns i boet skulle proportioneras mellan egendom belastad med särskild förmånsrätt och övrig egendom. Det synes ha varit fast praxis vid underrätterna sedan många år tillbaka att kostnader av det ta slag behandlas som allmänna konkurskostnader vilka belastar den övriga egendom som ingått i konkursboet. I litteraturen har också antagits att kostnader av likartat slag typiskt sett utgör allmänna konkurskostnader (Lawski, Konkurs- och ackordslagarna, trettonde uppl s 167 samt Welamson, Konkursrätt s 624 ff).

Många åtgärder i en konkurs skall vidtas av konkursförvaltaren oberoende av vilken egendom som finns i konkursboet. Tyngdpunkten i förvaltarens arbete kan därvid komma att avse egendom vari särskild förmånsrätt gäller på grund av företagsinteckning. En fullständigt rättvisande fördelning mellan olika borgenärsgrupper av förvaltarens arvode skulle kräva ett betydande arbete för att klarlägga hur förvaltarens arbetsinsatser fördelats mellan skilda tillgångar i boet. De praktiska svårigheter som något sådant skulle föra med sig kan i och för sig undvikas genom att man i stället tillämpar en schablonmetod och sätter de olika arvodesposterna i relation till intäkterna på sätt riksskatteverket förordat. En sådan metod behöver emellertid ingalunda medföra att kostnaderna fördelas rättvisande mellan borgenärsgrupperna efter förvaltarens arbetsinsatser. Metoden kan däremot leda till att borgenärer med säkerhet i form av företagsinteckning belastas med särskilt stor del av kostnaderna för ett förfarande som de i och för sig inte nödvändigtvis haft något intresse av med hänsyn till att de haft möjlighet att tillvarata sin rätt genom utmätning. Av vad som nu angivits följer att det inte kan anses föreligga så starka sakliga och praktiska skäl för riksskatteverkets ståndpunkt att det på grund därav finns anledning att gå ifrån en av underrätterna sedan länge tillämpad praxis.

På grund av det anförda och eftersom konkursförvaltaren - såsom HovR:n uttalat - i allt väsentligt beräknat det särskilda arvodet för företagsintecknad egendom på ett riktigt sätt skall besvären lämnas utan bifall