NJA 1982 s. 900

Staten anförde besvär och yrkade bifall till sin klandertalan.

Föreningsbanken bestred ändring.

Staten åberopade i HD en d 25 aug 1979 dagtecknad promemoria av f d justitierådet G.W. av i huvudsak följande innehåll:

TR:n har genom beslut d 12 sept 1978 lämnat statens talan utan bifall och HovR:n har därefter genom slutligt beslut d 13 juni 1979 lämnat besvär av staten över TR:ns beslut utan bifall.

Av besluten kan inhämtas att vid konkursutbrottet fanns en del färdiga produkter. Vidare förädlades under konkursen vid konkursutbrottet befintligt råmaterial. Slutligen förädlades råmaterial som inköpts för medel som ansetts omfattade av företagsinteckning.

Tillgångarna uppgick enligt bouppteckningen till ca 1 370 000 kr:s värde. Till boet har influtit ca 2 781 000 kr, varav för varor sålda ur lager 373 000 kr och efter produktion 663 000 kr.

Lönegarantimedel har tillskjutits med ca 457 000 kr.

Rättsfrågan i målet gäller huruvida fortsättandet av bolagets rörelse kan ha inverkat på omfattningen av den egendom i vilken företagsinteckning medfört förmånsrätt till betalning. Därvid har diskuterats huruvida den av konkursboet återupptagna rörelsen är att betrakta som en ny rörelse.

Det brukar sägas att konkursbo är en juridisk person. Om man oreserverat håller fast därvid kan det möjligen påstås att rörelsen genom konkursen övergått från gäldenären till konkursboet. Man skulle i så fall kunna tänka sig att i fråga om verkan av företagsinteckning analogiskt tillämpa vad som i 10 § företagsinteckningslagen (FIL) sägs om överlåtelse av verksamhet som omfattas av sådan inteckning. En dylik tillämpning torde dock av flera skäl vara utesluten. Bl a skulle den innebära en alltför komplicerad rättslig reglering av den avveckling som det i realiteten är fråga om. Att märka är emellertid att 10 § FIL i grova drag skulle leda till samma resultat som jag för min del, enligt vad som utvecklas nedan, anser följa av 13 § FIL.

Jag tror inte heller att man bör tala om en ny rörelse. HovR:n har emellertid - enligt min mening med all rätt - konstaterat att frågan om förmånsrättens omfattning inte är avgjord därmed. Man bör kanske säga, att konkursboet under de i 60 § angivna förutsättningarna får fortsätta gäldenärens rörelse i den form och på de villkor som följer av FILs, FRLs och KLs principer.

Även om man inte bör tala om en ny rörelse torde vara klart att konkursboets övertagande av rörelsen innebär en väsentlig förändring. Ordalagen i 60 § ger en anvisning om förändringen när där sägs att rörelsen får fortsättas "för konkursboets räkning". Före konkursutbrottet drevs rörelsen för gäldenärens räkning; efter konkursutbrottet får den alltså drivas för konkursboets räkning. Klart är att rörelsen varken före eller efter konkursutbrottet drivits speciellt för företagsinteckningshavarnas räkning. Den tolkning av nämnda ordalag i 60 § KL som ligger närmast till hands synes vara att det är konkursboet som skall tjäna på att rörelsen fortsätts.

I 60 § KL sägs vidare att rörelsen får fortsättas "i den mån det är nödvändigt för en ändamålsenlig utredning av boet". Härav kan knappast slutas annat än att rörelsen skall drivas för samma ändamål som andra former av realisation av tillgångar, dvs för att ge bästa möjliga utdelning enligt de reguljära reglerna för fördelningen av slutligt tillgängliga medel. Signifikativt är att Welamson, Konkursrätt, 1961 betecknar rörelsens fortsättande rätt och slätt som en realisationsform, se s 367 och 408; att rörelsen ev drivs inte bara för realisation av redan befintlig egendom är ovidkommande.

Det ligger i sakens natur att förvaltaren, oaktat rörelsen drivs för konkursboets räkning, måste efter bästa förmåga söka tillse att förmånsberättigade inte blir lidande på att rörelsen fortsätts. KL saknar däremot varje antydan om att driften skulle få ändra underlaget för förmånsrätterna på principiellt annat sätt än annan realisation av förmånsrättsbelastad egendom. Vad som är underlaget för de särskilda förmånsrätterna bestäms efter förhållandena vid tiden för konkursbeslutet, med vissa i KL särskilt angivna modifikationer, se 21 § KL. Reglerna om återvinning utgör endast skenbart undantag. I fråga om företagsinteckning kan terminologin i FIL möjligen vålla missförstånd när konkursboet fortsätter gäldenärens rörelse. Där talas dels om att inteckning meddelas i "näringsverksamhet" - se 1-3 §§ - dels om att inteckningen gäller i viss egendom - se 4 §. Nordström, Lagen om företagsinteckning, 2 uppl 1971 s 19 påpekar att företagsinteckning - i motsats till föregångaren förlagsinteckning - "formellt meddelas i själva verksamheten, icke i den till verksamheten knutna egendom som utgör inteckningsrättens egentliga föremål" samt att denna ändring "som icke har någon saklig betydelse" gjorts av praktiska skäl. Inteckningsbeslut och gravationsbevis kunde avfattas enklare och den nya terminologin hade också ansetts medföra lagtekniska fördelar.

Den reella bestämningen av säkerhetens och förmånsrättens omfattning är att söka i 4 § FIL och följande paragrafer. 4 § innehåller - som Nordström s 31 säger - de betydelsefulla reglerna om vilken egendom som är objekt för företagsinteckning. I FIL finns dock inte någon uttrycklig regel som anger den tidpunkt till vilken bestämningen av egendomsmassan skall hänföras. I 13 § FIL sägs endast att företagsinteckning ger "rätt till betalning för fordringen ur egendom, i vilken inteckningen gäller". Det är emellertid uppenbart att man måste arbeta med en fast tidpunkt för bestämmande av egendomsmassan, och av 13 § kan tveklöst utläsas att i konkurs tidpunkten för konkursbeslutet (med förut antydda modifikationer) är den kritiska tidpunkten. Förmånsrätt enligt 5 § 2 FRL gäller som bekant inte i pengar som influtit vid försäljning av egendom som avses i 4 §. Har pengar influtit före konkursbeslutet, omfattas de alltså ej av inteckningen. Utestår fordringen vid tiden för konkursbeslutet, gäller däremot förmånsrätten i egendom som inflyter som vederlag även om detta utgörs av pengar. (På motsvarande sätt måste tidpunkten för konkursbeslutet antas vara avgörande för vad som utgör s k industritillbehör till fast egendom, se 2 kap 3 och 4 §§ JB. Vad konkursboet till äventyrs tillför gäldenärens fastighet i form av maskiner o l kan inte bli industritillbehör som omfattas av fastighetsinteckning osv. Här har man anledning att noga skilja mellan gäldenären och konkursboet. Vad angår sådana fastighetstillbehör som avses i 2 kap 2 § JB torde däremot nytillskott ingå i fastighetsenheten eftersom det är utan betydelse vem som tillfört fastigheten sådant tillbehör. I stället har konkursboet rätt att ta ut kostnaden ur köpeskillingen för fastigheten och avkastning, jfr 81 § KL och 25 § lagen om exekutiv försäljning av fast egendom.)

Förmånsrätten på grund av företagsinteckning gäller i viss egendomsmassa och inte i gäldenärens rörelse som sådan. (Åtskillig egendom som hör till rörelsen omfattas inte av företagsinteckning). Konkursboet kan inte utan vidare antas kunna driva rörelsen vidare på samma villkor som gäldenären, dvs så att den egendomsmassa som omfattas av förmånsrätten t v fortsätter att flyta som förut. Speciella uttryckliga regler visar att rättsläget är förändrat. Så sägs i 14 § FIL att inteckning blir utan verkan i den mån betalning utfaller på dess kapitalbelopp. Något motsvarande gäller ej före konkurs, frånsett utmätning. Och ny inteckning kan enligt 18 § FIL inte beviljas under konkurs. Dessa bestämmelser stämmer väl med att rörelses fortsättande endast är en realisationsform.

HovR:n har sökt sammanhålla en flytande egendomsmassa medelst långtgående tillämpning av "surrogation". Därvid har HovR:n bl a hänvisat till rättsfallen NJA 1956 s 562 och 1959 s 128 samt uttalande av mig i SvJT 1970 s 322. HovR:n tillägger att en konkursförvaltare torde tillhöra dem som intar förtroendemans ställning gentemot intressent som har förmånsrätt i viss egendom och vore redovisningsskyldig till denne.

Rättsfallet NJA 1956 s 562 gällde sjöpanthavares rätt till köpeskilling som influtit vid en före konkurs skedd fartygsförsäljning. Det torde inte böra betraktas som exempel på surrogation. Avgörande för utgången var att likvidator i rederibolaget förfogat över vederlaget till förmån för sjöpanthavarna och var redovisningspliktig till dem. På grund härav kunde medlen fördelas mellan dem som vid tiden för försäljningen var sjöpanthavare.

I fråga om rättsfallet NJA 1959 s 128 kan man med fog tala om surrogation. Auktionsförrättare hade åtagit sig att insätta influtna medel under vissa villkor i bank. Det ansågs klart, att gäldenärens fordran hos auktionsförrättaren måste vid tillämpning av 6 § lagen om inteckning i jordbruksinventarier betraktas som utestående köpeskilling. Och den omständigheten att denna fordran ersattes med en på närmare angivet sätt villkorad fordran hos bank/inteckningshavare ansågs inte kunna föranleda att banken blev sämre ställd än förut. Det avgörande var att gäldenärens rådighet över köpeskillingen blivit inskränkt genom de säkerhetsåtgärder som vidtagits före konkursen.

Intetdera rättsfallet är direkt tillämpligt i det nu aktuella fallet och detsamma gäller det uttalande av mig i SvJT som HovR:n hänvisat till. Jfr i övrigt min bok Separationsrätt, 1975 s 197 f.

Uppenbarligen är konkursförvaltaren en förtroendeman eller rättare sagt ett konkursboets organ som har redovisningsplikt. Varken fortsättandet av gäldenärens rörelse eller någon annan omständighet medför emellertid att han kan anses ha något speciellt uppdrag av företagsinteckningshavarna med redovisningsplikt utöver den som följer av förvaltaruppdraget. Medel som inflyter efter försäljning av företagsintecknad egendom tillkommer därför inte inteckningshavarna med samma rätt som när före konkurs en förtroendeman tagit hand om inflytande medel för deras räkning. I stället gäller enligt 13 § FIL beträffande företagsintecknad egendom att influtna medel skall fördelas "efter det företräde mellan rättsägare som gäller enligt lag". Därvid kan bl a enligt 81 § KL få bestridas inte bara särskilda kostnader för den sålda egendomen utan även allmänna konkurskostnader under förutsättning att boet eljest inte lämnar tillgång till gäldande av sistnämnda kostnader. Att rättens ombudsman enligt 128 § KL har ett bestämmande inflytande på utdelningsförslag inverkar naturligtvis inte på redovisningsfrågan.

Förvaltaren får inte sammanblanda konkursboets medel med egna, men han är inte skyldig att hålla medel som influtit för såld företagsintecknad egendom avskilda för företagsinteckningshavares räkning, och en sådan åtgärd kan av nämnda skäl inte heller fullt ut fullföljas, om han skulle vilja göra det. Vad han skall göra är att sköta bokföringen så att man kan se hur mycket som influtit för företagsintecknad egendom osv. Även ränta på medel i bank torde böra tas upp.

Vad angår det fallet att förvaltaren fortsätter gäldenärens rörelse skulle emellertid enligt HovR:ns mening vara utslagsgivande, om köpeskillingen för produkter som sålts efter konkursutbrottet hållits avskilda eller sammanblandats med andra medel. KL ger emellertid inte något stöd för att göra en sådan åtskillnad. Det synes likgiltigt, om "företagsintecknade" medel, andra konkursboets medel eller upplånade medel använts för rörelsens bedrivande.

I fråga om ordningen för rörelsens bedrivande ger KL ingen närmare anvisning, inte heller om vad som skall debiteras eller krediteras rörelsen. Enligt min uppfattning utgår KL från att vissa inkomster och utgifter på vanligt sätt skall krediteras resp debiteras borgenärer med särskild förmånsrätt och att de i övrigt kommer på konkursboets allmänna konto. Man har härvidlag ledning i 81 § KL. Där sägs, att om det finns egendom vari särskild förmånsrätt äger rum, skall av egendomens avkastning och köpeskilling gäldas kostnaden för egendomens vård, egendomens försäljning och arvode åt rättens ombudsman och förvaltaren.

Welamson, Konkursrätt s 630 anför, att till vård av viss egendom givetvis hör åtgärder för hindrande av värdeminskning, såsom nödvändiga reparationer och tecknande av försäkring, och att under försäljningskostnader torde inbegripas icke blott kostnader för en genomförd försäljning utan även förberedelseåtgärder som må ha visat sig resultatlösa.

Det förefaller tydligt att man måste ge termerna vård och försäljning en vidsträckt innebörd. Lika väl som kostnad för att hindra värdeminskning måste kostnad som medfört värdestegring räknas hit. Fortsättandet av gäldenärens rörelse kan med allt fog ses som förberedande och genomförande av befintlig egendoms försäljning på bästa möjliga villkor.

Det kan inträffa att i ett konkursbo finns erforderliga medel för löner. Dessa medel bör användas för driften och lönekostnaderna är som envar förstår då självfallet utgifter för rörelsen. Om löner förskotteras av lönegarantimedel förändras inte det faktum att driften dragit lönekostnader, lika litet som om en vanlig borgensman trätt in och garanterat lönerna. Staten har liksom borgensmannen regressrätt. Om lönekostnaderna inte finge belasta företagsintecknad egendom men medel ändå funnes tillgängliga för att täcka statens regressfordran i den mån den utgår med förmånsrätt, finge konkursboet så mycket mindre att använda för utdelning till de oprioriterade borgenärerna - de mest typiska intressenterna i ett konkursbo. Att löner numera har sämre förmånsrätt än företagsinteckningshavare kan inte ha ändrat det förhållandet att lönekostnader som hänför sig till företagsintecknad egendom hör hit. I den mån statens regressfordran inte utgår med förmånsrätt inverkar regressfordringen också på andra oprioriterade borgenärers rätt - när de överhuvud kan påräkna någon utdelning.

Den av HovR:n åberopade synpunkten att företagsinteckningshavare hade genom rörelsens fortsättande utsatts för viss risk och därför borde få ta vinsten utgör inte något rättsligt argument för att lönekostnader som förskotterats av statsmedel inte skall betraktas som utgifter för rörelsen.

Man kan utgå från att det upprättas ett inventarium per konkursbeslutets dag varav den företagsintecknade egendomsmassan framgår. Det är nettoresultatet av denna egendoms försäljning som jämte avkastning (jfr 81 § KL) skall krediteras inteckningshavarna. Med reservation för de praktiska svårigheterna synes man böra göra på följande sätt.

- Inteckningshavarna bör gottskrivas bruttoförsäljningssumman för alla vid konkursutbrottet färdiga produkter och påföras alla direkta kostnader inkl löner för egendomens vård och försäljning.

- Inteckningshavarna bör gottskrivas maximalt bruttoförsäljningssumman för produkter som framställts av råvaror som fanns vid konkursutbrottet och påföras alla direkta kostnader inkl löner för egendomens vård och försäljning (inkl förädling). I Minitubes konkurs har inte talats om halvfabrikat, men samma princip bör gälla beträffande dem. Angående ev reduktion beträffande gottgörelse för råvaror och halvfabrikat se nedan.

- Inteckningshavarna bör inte gottskrivas något för produkter som framställts av nyinköpta råvaror, med viss reservation för ränta å "företagsintecknade medel" och företagsintecknade varor od som använts för rörelsen.

Till lönekostnader bör även räknas sociala kostnader för personalen o l. Det bör framhållas att företagsinteckningshavarna inte bör debiteras andra lönekostnader än som är normala och motsvarande sociala kostnader.

Beträffande 1 och 2 ovan bör tilläggas, att inteckningshavarna - som redan antytts - torde böra gottskrivas avkastning på medel som under konkursen influtit för företagsintecknad egendom, t ex ränta på medel innestående i bank. Om medlen inte får stå inne på bankräkning utan tas i anspråk för vård och försäljning av företagsintecknad egendom, blir inte fråga om att gottskriva företagsinteckningshavarna någon ränta för den tid de använts på sådant sätt. Används medlen däremot för annat ändamål - se under 3 ovan - synes rimligt att ränta gottskrivs dem, i stället för den ränta som skolat krediteras om medlen stått på bankräkning.

I konkuursboet kan finnas vissa varor vilka inte direkt ingår i produkter som sedan säljs, t ex olja, kol, ved o l och som går åt för uppvärmning av lokaler eller för själva produktionen. De har bidragit till det pris som uppnås beträffande egendom som avses under 1 och 2 ovan och deras värde kommer alltså inteckningshavarna till godo i den mån varorna använts för nämnda egendom. I den mån varorna använts för framställning m m som avses under 3 ovan bör inteckningshavarna krediteras deras värde.

Även i andra hänseenden kan man tänka sig en intern debitering och kreditering inom konkursboet; så att förvaltaren t ex debiterar fingerad hyra för utnyttjande av fast egendom där sådan ingår i boet eller krediterar företagsinteckningshavare för slitage av maskiner som är företagsintecknade. Jag tror dock inte att man i brist på lagbestämmelser är skyldig att driva saken fullt så långt. Om t ex företagsintecknade maskiner i väsentlig omfattning tagits i anspråk för framställning av produkter som avses under 3 ovan, talar dock starka sakskäl för att åtminstone värdeminskning gottgörs.

Under 2 ovan har antytts, att den här angivna metoden kan bli för gynnsam för inteckningshavarna och att en reduktion kan vara påkallad. När rörelsen under konkursen, efter avdrag för kostnader, verkligen gått med vinst, vore ju det ekonomiskt riktiga att gottskriva inteckningshavarna ett lägre belopp än som följer av 2 ovan, så att vinsten kommer rörelseidkaren/konkursboet till godo. För att bestämma om rörelsen gett vinst måste bl a fastställas ett ingångsvärde på den företagsintecknade egendomen. De värden som åsätts vid upprättande av inventarium över konkurstillgångarna torde i allmänhet inte vara tillräckligt realistiska. Om i förväg träffas en uppgörelse om vad som skall anses vara egendomens värde bör den kunna godtas lika väl som när inteckningshavarna godtar ett pris som förvaltaren uppnått vid förhandling med utomstående. I andra fall uppstår vissa svårigheter. Man kan då tänka sig att råvaror och halvfabrikat tas upp endast med det värde de hade med utgångspunkt från att gäldenärens rörelse hade lagts ned. Detta synes dock alltför snävt. Inteckningshavarna bör få nytta av att egendomen i den fortsatta rörelsen får ett högre värde för rörelseidkaren/konkursboet. En riktigare metod synes vara att ta upp egendomen till det värde varmed den skulle vid normal drift anses ingå i den fortsatta rörelsen. Det torde inte vara affärsmässigt främmande att göra en kalkyl av vad olika moment som ingår i framställningen av viss produkt kostar. Inte heller torde det vara främmande att göra en efterkalkyl av sådant slag, om saken blir aktuell.

När med angiven metod vinst konstateras ha uppkommit genom konkursboets rörelse, bör företagsinteckningshavarna krediteras det på nyss nämnt sätt bestämda ingående värdet på företagsintecknad egendom.

Jag har mött den invändningen att den ovan gjorda uppdelningen vore praktiskt ogenomförbar. Det är tänkbart att den i större förhållanden blir för tungrodd. I så fall torde man få godta att göra en gemensam kalkyl för hela rörelsen. Man torde under alla förhållanden nöjaktigt känna till hur mycket företagsintecknad egendom som ingått i rörelsen.

Det har även invänts att den angivna metoden förutsätter en hel del skönsmässig uppskattning och att den därför kunde leda till tvistigheter. Skönsmässigheten kommer in dels vid bestämmande av ingångsvärdet på råvaror och halvfabrikat dels vid fördelning av lönekostnaderna på de ovan angivna grupperna 1, 2 och 3, om man använder sig av uppdelningen, och dels kanske också vid bestämmande av vilka lönekostnader som kommit rörelsen till godo. En rättsregel faller emellertid inte till marken därför att den inte kan tillämpas matematiskt exakt. Överlag gäller att man i sådana fall måste använda kalkyler och försöka approximera.

Att metoden kanske kan vålla tvistigheter är sålunda inte de lege lata något rättsligt argument som utesluter metodens tillämpning men kan de lege ferenda vara ett skäl att införa något sätt att förenkla aritmetiken. Konkurskostnader får också i sin mån fördelas skönsmässigt, se 81 § KL. För egen del tror jag att intressenterna i allmänhet godtar en affärsmässig kalkyl av vad ingående företagsintecknat lager varit värt för den fortsatta rörelsen.

Beträffande resultat av den angivna metoden kan jämföras med att konkursboet - i stället för att fortsätta rörelsen - säljer den med hyresrätter, know-how, ev good-will och allt. Det är uppenbart att boet i så fall måste vid försäljningen ange ett pris på det befintliga lagret för att kunna redovisa vad som tillkommer företagsinteckningshavarna.

HovR:n har funnit att, med tillämpning av dess synsätt, företagsinteckningarnas kreditvärde inte försämras (under konkursen). Jag tror inte att man skall tala om deras kreditvärde under konkursen utan om säkerhetens värde vid konkursutbrottet. HovR:ns ståndpunkt synes mig vara en nyskapelse. Enligt den ståndpunkt som jag hävdat bör värdet av kreditunderlaget vid konkursutbrottet inte försämras genom rörelsens fortsättande. I stället får inteckningshavarna njuta förmånen av att rörelsen förhoppningsvis ger dem större netto än om den företagsintecknade egendomsmassan realiserats på annat sätt. Det förtjänar särskilt understrykas att enligt min ståndpunkt vad som tillkommer företagsinteckningshavarna, kommer att beräknas på principiellt samma sätt vare sig rörelsen överlåts före konkursen - se 10 § FIL - eller rörelsen överlåts av konkursboet eller egendomen realiseras genom att konkursboet fortsätter rörelsen. Att med HovR:n i sistnämnda fall ge inteckningshavarna en stor extra favör synes helt ogrundat. Även om konkursboet bestritt lönekostnaderna med pengar som boet fått i gåva saknas in dubio anledning att gynna inteckningshavarna därmed.

Vad angår de av HovR:n angivna lagstiftningsåtgärderna kan jag inte i dem finna något stöd för att företagsinteckningshavarna skulle, när egendomen realiseras genom rörelsens fortsättande, få på andra intressenters bekostnad njuta förmånsrätt i annat än inteckningsbar egendom som fanns vid konkursutbrottet.

Vad till sist angår professor Rodhes tanke att man vid konkursutdelning skulle kunna ge ersättning för obehörig vinst el har jag svårt att se att man skulle ha behov av en sådan reservregel vid fördelningen av boets tillgångar på skilda borgenärskollektiv. Enligt min mening kan man, såsom jag försökt utveckla, komma fram till ett även ur rimlighetssynpunkt tillfredsställande resultat med tillämpning av FILs, FRLs och KLs regler och redovisning av vad det vid konkursens början befintliga lagret har gett vid realisation som skett under formen av fortsättande av gäldenärens rörelse.

HD beredde bl a Sveriges advokatsamfund och Svenska Bankföreningen tillfälle att avge yttrande i målet.

Svenska bankföreningen anförde i yttrande d 9 dec 1981:

Målet gäller en fråga, vars lösning kan ha en inte oväsentlig betydelse för förutsättningarna att framdeles fortsätta en rörelse efter ett konkursutbrott. Incitamenten för en sådan fortsättning av rörelsen hänger nämligen till viktiga delar samman med omständigheter som berörs i målet.

Det råder viss osäkerhet om hur man rättsligt skall karaktärisera ett konkursbo: är det en helt ny person i förhållande till konkursgäldenären eller är det endast en förvaltningsform för den egendom som ingår i konkursen? Oavsett hur det förhåller sig därmed kan det konstateras att ett beslut om att fortsätta en rörelse efter ett konkursutbrott tillkommer andra personer att fatta än de som före konkursen haft beslutanderätten i fråga om rörelsen. Beslutanderätten efter konkursutbrott tillkommer konkursförvaltaren. Denne är emellertid beroende av den uppfattning som borgenärerna har i fråga om rörelsens fortsättning (se 61 § konkurslagen jämförd med 51 och 51 a § § samma lag). Borgenärernas uppfattning i frågan är inte avgörande. I praktiken torde emellertid en konkursförvaltare knappast besluta om fortsatt rörelse utan borgenärernas medgivande.

Den statliga lönegarantin i konkurs utgör ett incitament för fortsatt rörelse - så länge garantin gäller. Om företagsinteckningshavarna efter en sådan fortsatt rörelse skulle tvingas dela med sig till oprioriterade fordringsägare av rörelseresultatet skulle företagsinteckningshavarna få en försämring i förhållande till vad som hittills ansetts gälla. Enligt stadgad praxis har nämligen den förkovran som uppnåtts vid fortsatt drift efter konkurs tillfallit företagsinteckningshavarna. I målet ifrågasätts en ändring av denna praxis. Om den ordning staten hävdar i målet skulle vinna framgång, skulle företagsinteckningshavarna visserligen inte komma i en sämre situation än vid konkursutbrottet, men de skulle inte ha något positivt intresse av att tillstyrka fortsatt rörelse. Om fortsatt rörelse skall komma i fråga, är det viktigt att innehavarna av företagsinteckningar går med på detta, eftersom den kreditinrättning som lämnat kredit mot företagsinteckning är närmast till hands att bidra med ytterligare krediter för den fortsatta rörelsen. För sådana krediter svarar i och för sig konkursboet, varför kreditgivaren beträffande dessa har god prioritet.

Med det nu uttalade har bankföreningen velat påvisa att en utgång av målet sådan den av staten påkallade torde komma att innebära att banker och andra kreditgivare i högre grad än hittills framgent kommer att motsätta sig fortsatt rörelse efter konkurs.

Bankföreningen vill vidare framhålla att en annan utgång av målet än den av HovR:n angivna vore principiellt tveksam. Förmånsrättsordningen anger nämligen otvetydigt vad som skall gälla vid konkurrens mellan borgenärerna i en konkurs. Det vore betänkligt att bryta förmånsrättsordningen bara därför att det uppkommer lönefordringar efter konkursutbrottet. Arbetstagarnas förmånsrätt inträder vid konkursutbrottet och gäller efter den som tillkommer innehavare av företagsinteckningar. Det är de redan etablerade anställningsförhållandena som fortsätter att gälla under konkursen om rörelsen fortsätts. Det vore ett brott mot förmånsrättsordningen att låta en ny faktisk förmånsrätt avseende ersättning för lönekostnader uppkomma endast på den grund att anställningsförhållandet fortsätter.

Det bör också noteras att lönegarantin principiellt inte innebär att staten tillför medel till konkursboet. Lönegarantin innebär i stället en form av försäkring, låt vara med en låg premie.

Mot den av staten företrädda uppfattningen talar i övrigt starka praktiska skäl. Det går nämligen enligt bankföreningens uppfattning inte att per tidpunkten för konkursutbrottet med exakthet ange tillgångar och skulder i en rörelse som fortsätter. En specificering av konkursboets hela substans i anslutning till konkursutbrottet, vilken är nödvändig om den av staten hävdade ordningen skall gälla, låter sig inte göra. Konkursförvaltaren skulle nämligen i så fall tvingas att som sin första uppgift ombesörja en fullständig inventering och värdering av boets tillgångar. Detta vore synnerligen olämpligt med tanke på alla de andra väsentliga uppgifter som åvilar konkursförvaltaren i inledningen av förvaltningen. Härtill kommer de avgörande svårigheterna med att göra en riktig värdering. Ett försök att exakt hänföra värderingen till konkursutbrottet skulle stranda på så gott som olösliga värderings- och redovisningsproblem. Det sker t ex alltid värdeförändringar som inte praktiskt kan återföras till denna tidpunkt. Det torde vidare vara ogörligt att göra en rättvisande värdering av halvfabrikat. Eftersom värderingen skulle komma att ligga till grund för en fördelning i framtiden skulle prisfluktuationer och osäkerhet om prissättningen medföra att varje försök till värdering kunde ifrågasättas. Den avjustitierådet Walin förordade ordningen synes bankföreningen snarast omöjlig att genomföra i praktiken.

Ett bifall till statens talan i målet skulle således leda till en praktiskt ohållbar ordning.

Till det senast sagda kommer att en färdig produkt regelmässigt har ett högre värde än summan av värdet på det i produktionen ingående materialet och de därpå nedlagda kostnaderna. Det kan knappast anföras något skäl varför de oprioriterade borgenärerna skulle få förmånsrätt i detta förädlingsvärde. Detta har uppkommit genom att olika tillgångar som fanns vid konkursutbrottet sammanförts till den färdiga produkten. Dessa tillgångar har i sin tur byggt på insatser som gjorts av de prioriterade borgenärerna.

Det finns i och för sig skäl också för statens talan i målet. Om nämligen rörelsen fortsätter efter ett konkursutbrott så att företagsinteckningshavarnas ställning förbättras med tillfälligt utnyttjande av medel som skulle ha tillkommit de oprioriterade borgenärerna om rörelsen inte fortsatt, kan det hävdas att företagsinteckningshavarna fått ensidiga fördelar. En sådan situation är dock inte vanlig i konkurs. Mestadels saknas tillgångar av värde som inte behöver utnyttjas för de prioriterade borgenärernas räkning. Även om medel tillkommande de oprioriterade borgenärerna skulle finnas, skulle de emellertid knappast göra någon förlust, utan det enda negativa för dem vore att de inte fick del i uppkommen förkovran. De har givetvis liksom varje annan borgenär möjlighet att hos konkursförvaltaren avstyrka fortsatt rörelse.

Det anförda visar klart - vilket också framgår av partsställningen i målet - att här föreligger en intressemotsättning mellan borgenärer som har säkerhet i företagsinteckning och borgenärer som har sämre rätt till utdelning i konkurs (jfr uttalande med hänvisning till detta mål i SOU 1981:76 Företagshypotek s 147). Som inledningsvis nämnts har emellertid lösningen avsevärd betydelse för förutsättningarna att fortsätta en rörelse efter ett konkursutbrott. Sådana förutsättningar skulle uppenbart missgynnas om statens talan i målet vann framgång. Om det därför är ett intresse att gynna fortsatt rörelse efter konkurs, vore en annan utgång av målet än den som HovR:n angivit ytterst olämplig. Det finns här skäl att peka på det starka sociala intresset av att gynna förutsättningarna för fortsatt rörelse efter konkurs.

Oavsett vilken ställning man tar till den sist antydda frågan anser bankföreningen de angivna praktiska svårigheterna med den av staten förordade ordningen vara sådana att den bör avvisas. Statens talan torde enligt bankföreningens uppfattning inte överensstämma med gällande rätt. För att en rättsregel skall godtas, måste nämligen krävas att den är praktiskt möjlig att tillämpa. Den av staten anvisade ordningen kan inte anses uppfylla detta krav. Som ovan anförts skulle denna ordning enligt bankföreningens uppfattning vidare innebära ett brott mot förmånsrättsordningen.

Bankföreningen avstyrker således bifall till den av staten förda talan.

Sveriges advokatsamfunds styrelse anförde i yttrande d 2 nov 1982:

Det torde vara praxis att den förkovran som uppnås vid fortsatt drift efter konkurs tillfaller företagsinteckningshavarna. I målet ifrågasätts denna praxis. Samfundet vill emellertid på nedan anförda skäl förorda ett bibehållande av nuvarande praxis.

Kreditlivets funktion främjas om prioritetsreglernas praktiska tillämpning gör det möjligt att på förhand med någorlunda säkerhet bedöma värdet av ett hypotek.

Det ter sig inte orimligt eller oriktigt att värdet i ett företagsinteckningshypotek i verkligheten också omfattar den goodwill i form av specialisering och marknadsställning som gäldenären kan ha och som kan utlösas genom en fortsatt verksamhet under personalens uppsägningstid efter konkursutbrottet.

Det förekommer endast i undantagsfall att inte företagsinteckningshavarna bland banker och andra kreditgivare har full täckning redan vid konkursutbrottet. Likväl vore det olägligt om rättstillämpningen ändrades därhän att dessa kreditgivare blir benägna att motsätta sig att rörelsen drivs vidare efter konkurs.

Kronans lönegarantikostnad är praktiskt taget lika stor om arbetskraften utnyttjas i fortsatt rörelse efter konkursutbrottet som om den friställs från arbete under uppsägningstiden. Det är inte någon orimlig avvägning mellan de konkurrerande ekonomiska intressena, om i vissa avvecklingsfall överföring sker av de av näringslivet i socialt syfte erlagda lönegarantiavgifterna till företagsinteckningskollektivet i stället för till skattefordringarna eller oprioriterade fordringar.

Vid en omläggning av praxis skulle utomordentligt stora praktiska svårigheter föreligga när det gäller att dra upp riktlinjerna för fördelning av verksamhetsresultatet i konkurs. Risk föreligger att dessa svårigheter emellanåt skulle avhålla konkursförvaltare från att driva rörelsen vidare under konkursen, något som kunde medföra värdeförluster i avvecklingen och onödigt stora sociala problem för den friställda arbetskraften.

Samfundet anser att den av justitierådet Walin förordade ordningen är alltför godtycklig och omöjlig att praktiskt genomföra. Detta sammanhänger med att intäkter och kostnader liksom rörelseresultatet endast undantagsvis kan hänföras till vissa tillgångsposter. I en tillverkningsindustri kan visserligen kostnaden för material och arbete med någon säkerhet hänföras till vissa produkter, men en mängd andra kostnader, såsom t ex gemensamma kostnader för administration, lokaler, finansiering och energi kan inte med rimlig säkerhet fördelas. I en tjänsteproducerande verksamhet uppstår andra svårigheter.

Målet avgjordes efter föredraning.

Föredraganden, RevSekr Öhrström, hemställde i betänkande att HD måtte meddela slutligt beslut enligt följande: Skäl. Av gäldenär genom företagsinteckning lämnad säkerhet i rörelse kan vid konkurs inte anses omfatta annan än vid konkursutbrottet befintlig egendom. Skäl saknas alltså att gottskriva innehavare av företagsinteckning utdelning ur konkursen i annan omfattning än till utdelning befintliga medel kan härledas ur den intecknade egendomen sådan den var vid angivna tidpunkt, dvs egendomens saluvärde - inbegripet ren värdestegring - samt avkastning av egendomen. I fall då konkursboet fortsatt den intecknade rörelsen och därigenom efter konkursutbrottet bearbetning skett till ny egendom, som i och för sig är av beskaffenhet att kunna utgöra föremål för företagsinteckning, skall fördelning av för sådan egendom influtna medel ske mellan innehavare av företagsinteckning och övriga borgenärer proportionellt i förhållande till värdet av olika nedlagda delkostnader för produktionen. Till innehavare av företagsinteckning kommer således att utdelas i huvudsak den del av influtna medel för nyproduktionen som belöper på värdet av i denna ingående vid konkursutbrottet befintliga råvaror, beräknad avkastning för nyttjande av intecknade maskiner m m, medan till övriga borgenärer utdelning kommer att ske med belopp som belöper på värdet av nyinköpta råvaror, lönekostnader och energikostnader m m - allt i den omfattning detta icke bekostats med medel från försäljning eller avkastning av vid konkursutbrottet befintlig intecknad egendom. Då i målet såväl saknas tillgång till utförligt underlag för fastställande av en fördelning enligt de här angivna grunderna som en så dan fördelning av praktiska skäl nödvändigtvis måste inrymma skönsmässiga och i viss mån schabloniserade uppskattningar, vilka bör kunna göras till föremål för klander, finner HD att frågan om slututdelning i konkursen skall återförvisas till förvaltaren för upprättande av nytt förslag till slututdelning.

Slut. Med undanröjande av underinstansernas beslut återförvisar HD frågan om slututdelning i Minitube Aktiebolags konkurs till förvaltaren för upprättande av nytt förslag till slututdelning.

HD (JustR:n Hult, Hesser, Welamson, Sven Nyman, referent, och Ehrner) fattade följande slutliga beslut: