NJA 1987 s. 215

Domskäl

TR:n (ordf rådmannen Gråberg) anförde i dom d 12 mars 1984:

Domskäl. Samtliga tilltalade tjänstgjorde som delgivningsmän, när nya bestämmelser infördes d 1 juli 1979 i bl a de avseendena att stämningsmannadelgivning kunde utföras endast som tjänsteåtgärd och att statsverket uppbar betalningen genom att det för beviset debiterades expeditionsavgift enligt expeditionskungörelsen medan delgivningsmannen hade lön enligt löneplanen för sin tjänst. I Uppsala diariefördes till polismyndigheten inkomna delgivningsuppdrag av delgivningsmännen själva och inte på polismyndighetens kansli. Efter verkställt uppdrag överlämnades ärendet till nämnda kansli för debitering av expeditionsavgift och redovisning till uppdragsgivaren.

De tilltalade har bestritt ansvar för brottslig gärning och som grund härför anfört följande. Rekvisiten för brottet trolöshet mot huvudman är inte uppfyllda. De har inte på grund av förtroendeställning haft någon ekonomisk angelägenhet att sköta för annan. De har inte missbrukat förtroendeställning och ej heller skadat huvudmannen. Något uppsåt har ej förelegat hos dem beträffande nyssnämnda rekvisit. Brottet myndighetsmissbruk förutsätter myndighetsutövning. Deras delgivningsåtgärder i de aktuella fallen har skett på fritid och innefattar ej myndighetsutövning. Något förfång är inte påstått för enskild. Otillbörlig förmån för dem själva är i vart fall av ringa omfattning. Efter den omfattande avkriminaliseringen av det tidigare tjänstefelet år 1975 torde ett övertagande för egen del av delgivningsuppdrag, begärda hos polismyndigheten vara att bedöma enligt reglerna i lagen om offentlig anställning.

I sak har de tilltalade anfört bl a följande. När de nya reglerna kom 1979 hade de klart för sig själva uppläggningen av delgivning i tjänsten och polismyndighetens debitering av expeditionsavgift för uppdraget. De diskuterade sinsemellan och inhämtade upplysningar även från en kollega som deltagit i lagstiftningsarbetet. De fick därigenom den uppfattningen att de på sin fritid kunde åtaga sig uppdrag och delge inte som stämningsman men väl två i förening som vilka privatpersoner som helst. Det förekom i ett antal fall att de blev tillfrågade om de kunde genomföra viss delgivning mycket snabbt. De framhöll då att de kunde ta uppdraget "själva", dvs privat och inte som delgivningsmän anställda hos polismyndigheten. Sådana uppdrag avhämtades hos t ex A.A. vid Diös och G.B. vid Uppsalahem och delgavs av dem privat och på fritid. Ersättningarna uppbars av någon av dem och delades mellan alla fyra så länge P-O.C. var kvar och därefter mellan de tre kvarvarande. I de fall då begäran om delgivning inkommit skriftligt till polismyndigheten, diariefördes samtliga ärenden med undantag för de gånger när uppdragsgivaren tog personlig kontakt med någon av dem och kom överens om privat delgivning för att delgivningen var brådskande.

Åklagaren har som skriftlig bevisning åberopat ett antal skriftliga framställningar till polismyndigheten om delgivning, bevis om delgivningar och kvittenser m m.

På åklagarens begäran har vittnesförhör hållits med C.F-S., A.A., E.M-E., G.B., B-L.H. och K.W..

De tilltalades påståenden att de i de särskilda fallen träffat överenskommelse med uppdragsgivaren att få utföra uppdragen privat vid sidan av sin tjänst vinner stöd av A.A:s vittnesmål, vilket avser 14 av de 16 uppdragen under den första perioden, 36 av de 69 uppdragen under den andra perioden och ett av de tre uppdragen under den sista perioden. Övriga vittnesmål ger vid handen att sådana överenskommelser inte träffats och de tilltalade har inte ens kunnat påstå att någon viss av dem träffat uppgörelser med t ex tjänsteman vid Uplandsbankens fastighetsbyrå, som regelmässigt sänt in skriftliga framställningar till polismyndigheten. TR:n finner därför utrett att delgivningsuppdrag, framställda till polismyndigheten, i strid med det förtroendeuppdrag delgivningsmännen hade att själva diarieföra uppdragen uttagits och övertagits som privatuppdrag i samtliga fall utom nyssnämnda 51 uppdrag från Diös.

Fråga är då om rekvisitet "att för annan sköta ekonomisk angelägenhet" kan anses vara uppfyllt genom att diarieföringen av inkomna delgivningsuppdrag lagts på delgivningsmännen själva och inte hos kansliet, som utför debitering av expeditionsavgift och sänder bevis mot postförskott. Delgivningsmännen har inte haft någon ekonomisk förvaltning av huvudmannens förmögenhet men har genom att oegentligt överta uppdrag som tillkommit huvudmannen fått inkomster av uppdragen genom att utföra dem privat. Vad som därvid hänt för huvudmannen är att denne inte fått motsvarande 37 expeditionsavgifter som inkomster men å andra sidan har delgivningsmännens tjänstetid inte belastats av dessa uppdrag utan använts för andra uppdrag. Det är naturligtvis omöjligt att nu uppskatta om denna arbetsvolym kunnat sväljas inom ordinarie arbetstid eller om extra utgifter skulle ha uppkommit för beordrad övertid, särskilt som en del av dessa uppdrag uppenbart var mycket brådskande. TR:n finner att uppgiften att diarieföra inkomna delgivningsuppdrag inte i sig är av sådan betydelse för huvudmannen att den innebär skötsel av ekonomisk angelägenhet. Tveksamheten om det skulle ha blivit någon nettoinkomst för huvudmannen bör leda till att skaderekvisitet inte kan anses uppfyllt. De tilltalades handlande kan således inte bedömas som trolöshet mot huvudman.

Det alternativt åberopade brottet myndighetsmissbruk har enligt kommentaren till BrB i samband med den betydande avkriminaliseringen av brottet tjänstefel år 1975 behållits för att tillgodose samhällsmedlemmarnas intresse av att offentliga funktioner fullgörs på ett korrekt sätt. Därmed avses att myndighet skall utövas så att förfång inte uppkommer för det allmänna eller för någon enskild eller att någon får en otillbörlig förmån, som ej är ringa. Förfång för enskild är ej aktuellt i målet. Förfång för det allmänna kan bestå i såväl ekonomisk skada som annan olägenhet. Som TR:n funnit ovan har ekonomisk skada för det allmänna inte med tillräcklig säkerhet kunnat antas ha uppkommit. I vart fall är förfånget ringa. Ingen anmärkning har riktats från uppdragsgivarna mot utförandet av uppdragen. Delgivningsfunktionen vid polismyndigheten har inte mist allmänhetens förtroende vad gäller utförande av delgivningsuppdrag. Delgivningsarbetet har utom i två undantagsfall utförts privat och ersättningen därför kan knappast anses otillbörlig. I de två undantagsfallen är förmånen ringa. Även åtalet för myndighetsmissbruk skall således lämnas utan bifall. TR:n erinrar om att förfarandet i stället torde få bedömas enligt reglerna i lagen om offentlig anställning.

Domslut

Domslut. Åtalen ogillas.

Domskäl

Domskäl. B.Å. och med tilltalade har, under tid som åtalet avser, varit löneplansanställda delgivningsmän hos polismyndigheten i Uppsala. Det har varit deras tjänsteåliggande att diarieföra till polismyndigheten inkomna delgivningsuppdrag, utföra desamma samt överlämna bevis om verkställd åtgärd till vederbörande kanslipersonal vid polismyndigheten för vidare åtgärder.

Enligt 8 § 2 mom AST får tjänsteman vid myndighet som bedriver affärs- eller uppdragsverksamhet inte själv i förvärvssyfte utöva verksamhet som berör nämnda område, s k konkurrensbisyssla. Delgivningsverksamhet vid polismyndigheten är sådan verksamhet som avses i nyssnämnda stadgande. Tillämpad på delgivningsmännens förhållanden innebär detta att delgivningsman varit förhindrad att som privatperson och på fritid åtaga sig delgivningsuppdrag.

När nya bestämmelser om delgivningsverksamheten infördes d 1 juli 1979 informerades B.Å. och medtilltalade härom både genom till envar direkt ställd informationsskrivelse och genom muntlig information. Det måste med hänsyn härtill och till vad i övrigt förekommit stå klart att de varit väl medvetna om de nya bestämmelsernas innehåll, bl a om förbudet för delgivningsman att driva delgivningsverksamhet som privatperson.

I målet är utrett att B.Å. och medtilltalade, såsom åklagaren påstått, gemensamt och i samråd undan tagit angivna delgivningsuppdrag från diarieföring och ombesörjt delgivning därav vid sidan av tjänsten. För dessa delgivningar har de uppburit betalning i den omfattning som åklagaren påstått. På grund av deras kännedom om gällande bestämmelser måste deras handlande ha skett uppsåtligen.

En förutsättning för att trolöshet mot huvudman skall föreligga är att någon fått att för annan sköta ekonomisk angelägenhet eller öva tillsyn å skötseln därav. I Beckmans m fl brottsbalkskommentar härtill anges att den ledande synpunkten är att sådana pliktöverträdelser kriminaliseras som innebär missbruk av en särskild förfogandemöjlighet i fråga om förvaltningen av främmande förmögenhet eller tillsynen därå, vilken möjlighet förlänats en person genom det föreliggande rättsförhållandet. Förfogandemöjligheten anges kunna vara av såväl rättslig som faktisk beskaffenhet. De exempel som nämns i fortsättningen är inte jämförbara med B.Å:s och medtilltalades åligganden med delgivningsuppdrag. Det må påpekas att de inte haft att göra med debitering eller redovisning av expeditionsavgifter. – J. kommenterar brottet trolöshet mot huvudman med att ange bl a att ansvar utkrävs för avtalsbrott av den som är syssloman eller i liknande ställning, den som har en för andra inte tillgänglig möjlighet att skada sin huvudman i ekonomiskt hänseende, t ex befullmäktigad att företa rättshandlingar med bindande verkan för huvudmannen, vilket ger honom möjlighet att avhända denne egendom eller skuldsätta honom. Ett annat exempel av J. är den som fått tillgång till upplysningar av ekonomisk betydelse, t ex rörande yrkeshemligheter, vilka ger honom möjlighet att gynna en konkurrent och därmed skada huvudmannen. Inte heller J:s exempel går att överföra på det här aktuella fallet.

Mot bakgrund av det nu anförda finner HovR:n, lika med TR:n, att B.Å. och medtilltalade som delgivningsmän hos polismyndigheten i Uppsala inte haft uppgift att sköta ekonomisk angelägenhet eller öva tillsyn å skötseln därav, när de utfört delgivningsuppdrag. Åtalet för trolöshet mot huvudman skall därför lämnas utan bifall.

Beträffande frågan om det åtalade förfarandet utgör myndighetsmissbruk är till en början att konstatera att en stämningsman som verkställer delgivning utövar myndighet. B.Å. och medtilltalade har, när de underlät att utföra delgivningarna som stämningsman i tjänsten, i myndighetsutövning åsidosatt vad författningsenligt ålegat dem. Nödvändiga led i förfarandet har varit att de underlät att förberedelsevis diarieföra uppdragen och efteråt redovisa dem till vederbörande kanslipersonal för debitering.

Genom att själva uppbära ersättning för delgivningsuppdragen har B.Å. och medtilltalade fått otillbörlig förmån. Dessutom har det allmänna åsamkats ekonomisk skada för uteblivna expeditionsavgifter. Det är nämligen enligt HovR:ns mening berättigat att här utgå från att uppdragen kunnat utföras inom myndighetens ram. Till skillnad mot TR:ns bedömning finner HovR:n emellertid vidare att det påtalade förfarandet varit ägnat att rubba allmänhetens förtroende för delgivningsfunktionen vid polismyndigheten. Förfarandet har ju medfört att uppdragsgivare, som känt till det felaktiga förfarandet, kunnat utverka förtur som andra uppdragsgivare inte haft möjlighet att få. Det ligger i sakens natur att delgivningsarbetet vid polismyndigheten måste anordnas så att inom rimliga gränser förtur kan ges åt brådskande fall men detta bör givetvis komma alla uppdragsgivare till godo på lika villkor. Av A.A:s vittnesmål framgår att Diös avsett att stämningsman och inte privatperson skulle utföra delgivningarna. Någon komplikation härvidlag synes emellertid inte ha skett beträffande något aktuellt uppdrag, eftersom den som sökts för delgivning undertecknat delgivningserkännande.

Den otillbörliga förmån som B.Å. och medtilltalade fått och den ekonomiska skada som det allmänna åsamkats genom det påtalade förfarandet skulle i och för sig kunna anses som ringa. Det allvarliga ligger i att förfarandet varit ägnat att rubba förtroendet för delgivningsfunktionen och tilltron till tjänstemännens integritet. En samlad bedömning leder enligt HovR:ns mening till att förfånget ej kan anses som ringa.

På grund av det anförda skall åtalet för myndighetsmissbruk bifallas. Påföljden bör bestämmas till böter.

Domslut

Domslut. Med ändring av TR:ns dom dömde HovR:n de tilltalade enligt 20 kap 1 § 1 st BrB för myndighetsmissbruk, B.Å. till 50 dagsböter å 40 kr, U.S. till 50 dagsböter å 25 kr, R.V. till 50 dagsböter å 30 kr och P-O.C. till 40 dagsböter å 35 kr.

Referenten, adj led f d hovrättsrådet Wessman, var skiljaktig och anförde: B.Å. och - - - se HovR:ns dom - - - vidare åtgärder.

Delgivningsmännen har haft en förhållandevis självständig ställning vid utförandet av sina tjänsteåligganden. Med hänsyn härtill och till deras anställningsförhållanden får de anses ha innehaft en förtroendeställning.

Delgivningsverksamheten hos polismyndigheten är en mot betalning utförd serviceverksamhet. Den innebär alltså ett utförande av ett uppdrag av ekonomisk natur.

Även med beaktande av att delgivningsmännen inte haft att befatta sig med infordrande av betalning för uppdragen eller eljest handha penninghanteringen kring desamma, har de dock genom sina tjänsteuppgifter haft del i skötseln av denna ekonomiska angelägenhet för polismyndighetens räkning.

Enligt 8 § 2 mom AST - - - se HovR:ns dom - - - som privatperson.

I målet är utrett att B.Å. och medåtalade, såsom åklagaren påstått, gemensamt och i samråd undantagit angivna delgivningsuppdrag från diarieföring och ombesörjt delgivning därav vid sidan av tjänsten. För dessa delgivningar har de uppburit betalning i den omfattning som åklagaren påstått.

Genom detta förfarande har de missbrukat sin förtroendeställning och detta gäller oavsett om de av eget initiativ eller på begäran av uppdragsgivare ombesörjt delgivningen utanför tjänsten. Verksamheten har varit lika otillåten i båda fallen.

På grund av deras kännedom om gällande bestämmelser måste deras handlande ha skett uppsåtligen.

Det är uppenbart att delgivningsmännens åtgärder att undan taga vissa delgivningsuppdrag inneburit en minskad bruttoinkomst för polismyndigheten. Såsom TR:n anmärkt har det visserligen varit tveksamt om det alltid skulle ha blivit nettoinkomst för myndigheten, om delgivningsärendena skötts på föreskrivet sätt men redan genom att det förelegat risk för förmögenhetsförlust för myndigheten har de genom de på talade åtgärderna orsakat skada för myndigheten.

På grund av vad sålunda anförts finner jag att åklagarens förstahandsyrkande skall bifallas.

Med hänsyn till det förhållandevis ringa utbytet för de åtalade och omständigheterna i övrigt bör påföljden kunna stanna vid enbart böter. För P-O.C., som deltagit i mindre omfattning, bör straffet sättas något lägre än för de övriga.

Jag dömer envar av de åtalade för trolöshet mot huvudman enligt 10 kap 5 § BrB till dagsböter, som bestämmes för B.Å. till 50 å 40 kr, för U.S. till 50 å 25 kr, för R.V. till 50 å 30 kr och för P-O.C. till 40 å 35 kr.

B.Å., U.S., R.V. och P-O.C. (offentlig försvarare för samtliga advokaten R.O.) sökte revision och yrkade ogillande av åtalen.

Riksåklagaren bestred ändringsyrkandena och yrkade att HD skulle bedöma gärningarna i första hand som trolöshet mot huvudman och i andra hand som myndighetsmissbruk.

HD avgjorde målet efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Rosendahl, hemställde i betänkande om följande dom: Domskäl. I likhet med HovR:n finner HD att B.Å:s och medtilltalades tjänsteåliggande som delgivningsman inte omfattar sådan skötsel av ekonomisk angelägenhet eller tillsyn över sådan skötsel som avses i 10 kap 5 § BrB. På grund härav och då det inte heller kan anses visat att deras underlåtenhet att diarieföra delgivningsuppdragen medfört någon ekonomisk skada för polismyndigheten kan ansvar för trolöshet mot huvudman inte komma i fråga.

Det har ålegat B.Å. och medtilltalade att såsom en uppgift i deras myndighetsutövning som stämningsman motta och diarieföra delgivningsuppdrag som ställts till polismyndigheten. Såsom HovR:n funnit är utrett att de tilltalade på sätt anges i åtalet undantagit angivna delgivningsuppdrag från diarieföring och i strid mot gällande bestämmelser ombesörjt delgivning därav vid sidan av tjänsten. På de skäl som HovR:n anfört får handlandet anses ha skett uppsåtligen.

Med hänsyn till den ersättning som B.Å. och medtilltalade uppburit har deras handlande inneburit en otillbörlig förmån för dem. Såsom HovR:n särskilt anmärkt har förfarandet varit ägnat att rubba förtroendet för delgivningsfunktionen och tilltron till tjänstemännens integritet. Varken det förfång som därigenom uppkommit för det allmänna eller den otillbörliga förmånen för de tilltalade bör anses som ringa.

På grund av det anförda bör HovR:ns domslut fastställas.

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

Domskäl

Domskäl. I likhet med HovR:n finner HD att de tilltalade i egenskap av delgivningsmän hos polismyndigheten inte haft till uppgift att för annan sköta ekonomisk angelägenhet eller utöva tillsyn över skötseln därav. Ansvar för trolöshet mot huvudman kan därför inte komma i fråga.

Det har ålegat de tilltalade att i sin myndighetsutövning såsom stämningsmän ta emot och diarieföra för polismyndigheten avsedda delgivningsuppdrag. Av utredningen framgår att de tilltalade har tagit undan de av åtalen omfattade delgivningsuppdragen från diarieföring och att de, i strid med gällande bestämmelser, har utfört delgivningarna mot betalning vid sidan av tjänsten. Förfarandet har pågått under lång tid och kan sägas ha satts i system. I sistnämnda hänseende är att märka att de tilltalade sinsemellan har delat de ersättningar som de fått för utförda delgivningsuppdrag. Som HovR:n anfört måste förfaringssättet anses ha varit ägnat att rubba förtroendet för polismyndighetens delgivningsfunktion och tilltron till tjänstemännens integritet. Det allmänna har härigenom lidit förfång. Genom att de tilltalade uppburit ej obetydlig ersättning för de utförda delgivningarna har deras handlande också inneburit en otillbörlig förmån för dem. Varken förfånget eller förmånen kan anses som ringa.

På grund av det anförda och då de tilltalade måste anses ha handlat med uppsåt skall de, såsom HovR:n funnit, fällas till ansvar för myndighetsmissbruk.

Domslut

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.