NJA 1987 s. 566

Fråga, om HovR vid muntligt förhör enligt 52 kap 10 § RB för upptagande av viss bevisning ägt ta upp bevisningen fastän part inte kunnat delges kallelse till förhöret och därför uteblivit från detta.

HD

För uttagande hos B.Å. av dels statens fordran på kvarstående skatt m m om 96 734 kr, dels Trafikförsäkringsföreningens fordringar i fem mål om 5 355 kr jämte ränta och kostnader utmättes d 15 aug 1985 kontanta medel om 46 020 kr, som hade tagits i förvar hos B.Å. av polisen i Nacka. Utmätningen verkställdes av kronofogdemyndigheten i Nacka på begäran av kronofogdemyndigheten i Stockholm. Enligt uppgift i HovR:n från kronofogdemyndigheten utbetalades efter fördelning d 23 aug 1985 till Trafikförsäkringsföreningen 10 146 kr och d 30 aug 1985 till statsverket 35 874 kr.

B.L. anförde besvär i Svea HovR och yrkade att utmätningen skulle hävas.

Riksskatteverket och Trafikförsäkringsföreningen bestred bifall till besvären. B.Å. inkom ej med förklaring.

Under målets beredande i HovR:n hölls bl a förhör med kriminalinspektören A.H. rörande uppgifter, som B.Å. vid polisförhör lämnat angående de av utmätningen omfattade medlen. Till förhöret, vid vilket HovR:n hade sammansättningen hovrättslagmannen Litzén, hovrättsrådet Wedin, referent, och adj led Boutz, hade B.L. och B.Å. kallats men ej kunnat nås för delgivning. I övrigt hänvisas rörande vad som förevarit i HovR:n före målets avgörande där till den redogörelse som lämnats i HD:s nedan intagna beslut.

HovR:n (hovrättsråden Sundberg-Weitman och Wedin, referent, samt adj led Magnusson) anförde i slutligt beslut d 5 sept 1986 bl a:

Skäl. B.L. har till stöd för sin talan anfört bl a: De utmätta pengarna tillhör honom. B.Å. mottog d 14 aug 1985 50 000 kr med redovisningsskyldighet. Pengarna skulle användas för anskaffandet av material och utrustning till en ugnslackerings- och torkningsanläggning. Mellan honom och B.Å. upprättades samma dag en redovisningshandling. När B.Å. greps av polisen, hade han redovisningsmedlen förvarade i en särskild väska, helt avskilda från sina egna pengar. B.Å. lämnade uppgifter angående det aktuella penningbeloppets tillhörighet och sin redovisningsskyldighet. Trots det utmättes pengarna. Mellanskillnaden mellan 50 000 kr och 46 020 kr hade B.Å. förbrukat för anskaffning av byggnadsmaterial. - Till stöd för sin talan har B.L. åberopat ovan angivna redovisningshandling.

Riksskatteverket och Trafikförsäkringsföreningen har såsom grund för bestridandet anfört: B.Å. uppgav vid polisförhör att de aktuella pengarna utgjorde ett lån från B.L.. Påståendet att B.Å. mottagit medlen med redovisningsskyldighet är felaktigt och en ren efterhandskonstruktion.

Riksskatteverket har i andra hand hävdat att de av B.Å. emottagna medlen inte av honom hållits så avskilda att klaganden har någon rätt till dem före utmätningsborgenärerna.

I besvärsinlagan gjorde B.L. gällande att B.Å. vid gripandet d 15 aug 1985 förklarade för polisen att pengarna i väskan inte tillhörde honom utan att han hade dem för B.L:s räkning med redovisningsskyldighet. Häremot gjorde riksskatteverket gällande att B.Å. sagt till polisen att han lånat pengarna av B.L.. Vid målets beredande fann HovR:n att det, såvitt framgick av handlingarna, inte kunde uteslutas att B.Å. hade uttryckt sig på ett sätt som gjort att polisen missuppfattat honom. Ovissheten på denna punkt är emellertid undanröjd sedan HovR:n muntligen hört kriminalinspektören A.H., som höll förhöret med B.Å.. HovR:n finner numera utrett att B.Å. uttryckligen sade att han lånat pengarna av B.L. och inte nämnde någon omständighet innebärande att pengarna skulle användas för B.L:s räkning eller att B.Å. eljest hade dem med redovisningsskyldighet. Ytterligare utredning härom kan ej anses erforderlig i besvärsmålet.

Den handling B.L. åberopat och som är undertecknad av honom själv och B.Å. är visserligen dagtecknad d 14 aug 1985 och stipulerar redovisningsskyldighet för B.Å., men handlingens text i förening med den omständigheten att B.Å. ej nämnde något om redovisningsskyldighet vid förhörstillfället d 15 aug gör det föga troligt att handlingen hade upprättats dessförinnan.

Som B.Å. hade pengarna i sin besittning och det sålunda ej visats att de tillhör B.L., skall besvären lämnas utan bifall.

HovR:ns avgörande. HovR:n lämnar besvären utan bifall.

B.L. anförde besvär och yrkade i första hand att utmätningen skulle hävas och i andra hand att målet måtte återförvisas till HovR:n för ny behandling.

Riksskatteverket och Trafikförsäkringsföreningen bestred bifall till besvären. B.Å., som förelades att inkomma med förklaring, yttrade sig inte.

Betänkande

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Bergforsen, hemställde i betänkande att HD måtte meddela följande beslut: Skäl. Av handlingarna i målet framgår bl a följande. B.L. begärde i sin besvärsinlaga till HovR:n muntligt förhör med B.Å.. Sedan HovR:n beslutat om muntligt förhör begärde riksskatteverket muntligt förhör med kriminalinspektören A.H., som var närvarande vid utmätningen och förhörde B.Å.. Vid förhör d 17 jan 1986 hördes A.H. i närvaro av riksskatteverket. I protokollet från förhöret finns antecknat att B.L. och B.Å. ej varit närvarande och att kallelser till dem utgått men att de ej kunnat anträffas på i målet angivna adresser. B.L. förelades därefter att inom viss tid yttra sig över fonogramutskrift från förhöret med H. Föreläggandet delgavs B.L. genom s k spikning. Sedan tid för yttrande utgått fattade HovR:n slutligt beslut. En därefter men före beslutets meddelande till HovR:n inkommen skrift från B.L. föranledde ej någon HovR:ns åtgärd.

Om det är erforderligt för utredningen i besvärsmål, äger HovR:n enligt 52 kap 10 § RB förordna om muntligt förhör på sätt den finner lämpligt. Muntligt förhör innebär upptagande av utredning, som skall ligga till grund för HovR:ns avgörande. Enligt allmänna processrättsliga grundsatser bör därför klaganden kallas till förhöret eller åtminstone beredas tillfälle att vara närvarande, även om ingen uttrycklig föreskrift finns därom. Det förhållandet att utskrift av förhöret kan tillhandahållas klaganden i efterhand föranleder ingen annan bedömning.

Eftersom B.L. ej underrättats om eller delgetts kallelse till förhöret med A.H. bör målet återförvisas till HovR:n för ny behandling.

Domslut

HD:s avgörande. Med undanröjande av HovR:ns beslut visar HD målet åter till HovR:n för ny behandling.

HD (JustR:n Höglund, Sven Nyman, referent, Bengtsson, Jermsten och Magnusson) fattade följande slutliga beslut:

Domskäl

Skäl. B.L. har i HD gjort gällande att rättegångsfel förekommit vid målets handläggning i HovR:n bl a genom att HovR:n vid muntligt förhör hört kriminalinspektören A.H. som vittne, oaktat B.L. ej kunnat delges kallelse till förhöret och därför inte varit närvarande, samt inte gett B.L. möjlighet att inför HovR:n utveckla sin talan och höra B.Å. under sanningsförsäkran.

Av handlingarna i målet framgår bl a följande. B.L. begärde i sin besvärsinlaga till HovR:n muntligt förhör med B.Å.. Sedan HovR:n beslutat om muntligt förhör begärde riksskatteverket förhör med A.H., som var närvarande vid utmätningen och i samband därmed förhörde B.Å.. Vid förhör d 17 jan 1986 inför HovR:n hördes A.H. som vittne i närvaro av riksskatteverket. I protokollet från förhöret finns antecknat att B.L. och B.Å. ej varit närvarande och att kallelser till dem utgått men att de ej kunnat anträffas på uppgivna adresser. B.L. förelades därefter att inom viss tid yttra sig över fonogramutskrift från förhöret med A.H.. Föreläggandet delgavs B.L. genom s k spikning enligt 15 § 2 st andra meningen delgivningslagen (1970:428). Sedan tid för yttrande utgått fattade HovR:n slutligt beslut. Innan beslutet meddelats inkom B.L. d 1 sept 1986 med en skrift vari han - samtidigt som han åberopade vittnesförhöret med A.H. och påkallade förhör bl a med B.Å. - begärde att få avlyssna bandinspelningen av förhöret för jämförelse med utskriften, eftersom denna på vissa punkter föreföll egendomlig. Skriften föranledde ingen åtgärd av HovR:n. I beslutet d 5 sept 1986 anförde HovR:n bl a, under hänvisning till A.H:s vittnesmål, att ytterligare utredning om vad B.Å. yttrat vid A.H:s förhör med denne inte kunde anses behövlig i besvärsmålet.

Förfarandet i besvärsmål i HovR:n är i huvudsak skriftligt. Om det är erforderligt för utredningen äger HovR:n enligt 52 kap 10 § RB förordna om muntligt förhör på sätt den finner lämpligt. Närmare föreskrifter saknas om hur förhöret skall ske. Parterna bör dock regelmässigt kallas till förhöret.

Frågan, om HovR:n vid förhör får ta upp bevisning fastän part - som i detta fall - inte kunnat delges kallelse till förhöret, bör besvaras med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet. Av intresse bör främst bli vilken betydelse partens utevaro kan ha för syftet med förhöret. Under alla förhållanden bör utskrift av förhöret delges den uteblivna parten för yttrande innan målet avgörs. Hans inställning kan få betydelse för den fortsatta handläggningen.

Av HovR:ns beslut framgår, att anledningen till förhöret i detta fall var att det inte kunde uteslutas att B.Å. beträffande orsaken till sitt innehav av den hos honom utmätta penningsumman uttryckt sig på ett sätt som gjort att polisen hade missuppfattat honom. HovR:n har tydligen ansett denna utredningsuppgift vara sådan att den kunde fullgöras i B.L:s utevaro. Mot denna bedömning kan ingen allvarlig invändning riktas. Vad B.L. efter delgivningen av utskriften anfört i sin skrift till HovR:n föranleder inte att HovR:n, genom att meddela beslut grundat bl a på vittnesförhöret, kan anses ha begått rättegångsfel. Inte heller i övrigt har B.L. visat att sådant fel har förekommit.

Vad angår målet i sak finner HD inte skäl att frångå HovR:ns bedömning.

Domslut

HD:s avgörande. HD lämnar B.L:s besvär utan bifall.