NJA 1987 s. 655

Domskäl

TR:n (ordf chefsrådmannen Nordin) anförde i dom d 7 febr 1984:

Domskäl. De tilltalade har förnekat gärningen. De har uppgivit att L.F. frivilligt följt med i bussen och stigit av på Skeppsholmen sedan bussen på hans begäran stannats. De har också förnekat att handfängsel påsatts L.F..

Av de tilltalades egna uppgifter framgår till en början följande: De tjänstgjorde vid det med åtalet avsedda tillfället som s k områdespoliser vid Norrmalms vaktdistrikt. Sådan tjänstgöring innebär att polismännen två och två patrullerar till fots inom närmare bestämt område av vaktdistriktet. Den 7 okt 1983 som var en fredag patrullerade de tre tilltalade jämte tre andra polismän efter tillstånd av vakthavande befäl gemensamt i buss. Denna form av patrullering valdes med hänsyn till de ökade svårigheterna vid ordningshållningen en fredagskväll och därav betingat behov av möjligheter till snabb förflyttning. L.J. var förare av bussen.

Om händelseförloppet har de tilltalade sammanstämmande berättat i huvudsak följande: I korsningen av Hamngatan och Regeringsgatan upptäckte de en klunga narkotikamissbrukare som de beslöt att skingra. L.J. gjorde en u-sväng med bussen och stannade i närheten av klungan. Missbrukarna började genast avlägsna sig. Någon av polismännen fick syn på L.F. och ropade honom till sig. L.F. kom fram och steg in i bussen. Polismännen hade tidigare under sitt tjänstgöringspass fått en uppgift om att en närmare angiven person sysslade med försäljning av heroin och avsåg att fråga L.F. om han hade någon kännedom om detta. L.F. hade tidigare lämnat polisen uppgifter i liknande sammanhang. Polismännen försökte ställa frågor till L.F. men han var negativt inställd och började förebrå polismännen att de skulle ha "brandat" honom hos andra narkomaner. L.F. satt på golvet i bussen hopkrupen så att han inte skulle synas ut och vilade på hälarna. Han blev alltmer upprörd och då bussen nått ut på Skeppsholmen begärde han att få stiga av. L.J. stannade bussen och L.F. steg ur. Bussen fördes från platsen och några av polismännen såg i skenet av en lykta L.F. stående göra ett obscent tecken med handen.

De tilltalade har förklarat att det är riktigt som åklagaren anfört att L.F. inte var gripen eller eljest omhändertagen och att laglig grund för sådana åtgärder som åklagaren påstår företagits mot L.F. inte förelegat.

L.F., som är född 1951 och är montör till yrket, har hörts som målsägande och har uppgivit i huvudsak följande: Han och hans flickvän blev i Kungsträdgården av polismän i en buss tillsagda att försvinna därifrån. De skulle annars bli omhändertagna. L.F. begav sig då med flickvännen till restaurang Hamlet och drack öl. Under kvällen drack han sammanlagt fem-sex starköl. När de lämnade restaurangen fanns samma buss med polismän som han tidigare stött på i hörnet Hamngatan- Regeringsgatan. Polismännen kallade på L.F. och han gick fram till bussen. De uppmanade honom att stiga upp i bussen. Han satte foten på fotsteget och en av polismännen drog in honom i bussen. L.F. satte sig på ett säte men blev tillsagd att sätta sig på golvet - "inga knarkare fick sitta på sätet". Polismännen drog igen dörren till bussen och samtidigt fick L.F., som satt sig på huk på golvet, en knuff i ryggen så att han hamnade på magen mot golvet. En polisman satte sig på ryggen på honom och satte på honom handfängsel. Det var den polisman som satt på mellansätet närmast skjutdörren som satte på handfängsel och en polisman som satt i baksätet hjälpte till genom att hålla i L.F.. Han vred huvudet åt höger men någon av polismännen satte då foten i nacken på honom. T.P. som L.F. kände igen från tidigare sade att L.F. skulle omhändertas enligt lagen om tillfälligt omhändertagande - de skulle "LTO-a" honom - men först skulle han få en "vända". L.F. försökte givetvis komma upp från golvet men blev tillsagd att ligga still. Föraren och en polisman som talade dialekt sade "slå den djäveln". L.F. fick sedan slag på ryggen och benen med batong. Det var några stycken slag, runt tio. Slag träffade också på fötterna. Efter en stund stannade bussen och han blev avkastad. L.F. var då ganska omtöcknad och har inget klart minne av hur det gick till. Inte heller minns han när han befriades från handfängslet. L.F. visste inte var han befann sig men tror sig minnas att han låg på en grässlänt. Efter en kort stund kom en ung man och böjde sig över honom och frågade hur han mådde. L.F. tror att det var den mannen som kallade på ambulans. Det kom också en radiobil. L.F. berättade vad som hänt honom. Han fördes till sjukhus och blev preliminärt undersökt av läkare och fick besked att han skulle vänta. Efter en stund ville han inte vänta längre och lämnade då sjukhuset och begav sig hem.

De tilltalade har förnekat att de haft någon kontakt med L.F. tidigare under dagen än när de såg honom i korsningen Hamngatan-Regeringsgatan.

Som vittnen har på begäran av åklagaren hörts löjtnanten i flottans reserv P.S., ambulansföraren U.W., polisinspektören T.L., polisassistenten L.S. och leg läkaren N.W..

TR:n redovisade härefter vad dessa vittnen uppgivit. Vidare återgavs ett av N.W. avgivet rättsintyg och protokoll över en av bitr överläkaren Jovan R företagen rättsmedicinsk undersökning av L.F. samt redovisades uttalanden av R, vilken hörts som sakkunnig, och av polisassistenten B.O., poliskommissarien Y.B. och polisinspektören C-O.E., vilka hörts som vittnen på begäran av de tilltalade.

TR:n anförde i domskälen vidare följande.

Åklagaren har påstått att de tilltalade kom med bussen till korsningen Hamngatan-Regeringsgatan kl 19.15-19.20, att L.S. ringde till länsalarmeringscentralen kl 19.48 och att kl 19.52 från polisdistriktets ledningscentral en befälsbil beordrades till Skeppsholmen. De tilltalade har sagt sig godta dessa tidsuppgifter.

TR:n tar först upp till bedömning åklagarens påståenden att L.F. betvingats genom att han påsatts handfängsel och att han transporterats ut till och mot sin vilja avlämnats längst ut på Skeppsholmen och TR:n går därvid inte in på påståendena om i vilka hänseenden var och en av de tilltalade är ansvarig för gärningen.

L.F. har i åtskilliga hänseenden ändrat sina till en början under utredningen lämnade uppgifter. Och åklagaren har i beslut avseende prövning av ansvarsfrågan anfört "L.F:s uppgifter om att han utsatts för misshandel av den omfattning han uppgivit motsägs av de iakttagelser som gjorts vid läkarundersökningar av L.F.. Jag anser mig därför kunna konstatera att L.F:s uppgifter om händelseförloppet vid tillfället i vart fall är starkt överdrivna. Jag finner det därför med hänsyn till iakttagelserna vid läkarundersökningarna ej styrkt att L.F. misshandlats vid tillfället". Enligt vad L.S. närmare berättat har L.F. då L.S. träffade honom uttalat sig aggressivt mot polismännen eller om polismän i allmänhet. Slutligen måste vad gäller L.F:s tillförlitlighet beaktas att han uteblivit såväl då han kallats till förhör hos polisen som då han haft att inställa sig vid huvudförhandlingen.

TR:n kan med hänsyn till vad sålunda förekommit inte lägga L.F:s uppgifter till grund för sin bedömning annat än i den mån de vinner fullt stöd av övrig utredning.

I frågan huruvida L.F. belagts med handfängsel har de tilltalade under framhållande att de ju vet att handfängsel inte kommit till användning förklarat att de känner sig maktlösa inför vad som framkommit om märken på L.F:s handleder. Från försvararna har framförts antaganden om olika möjligheter till uppkomsten av märkena.

Märkena har först iakttagits av L.S. och N.W.. T.L. med mångårig erfarenhet som polisbefäl och L.S. som också har jämförelsevis lång erfarenhet som polisman har bedömt de av dem iakttagna och närmare beskrivna märkena som härrörande från handfängsel. De två läkarnas iakttagelser ger stöd åt polisvittnenas bedömning. Den sakkunnige rättsläkarens uttalande om de ungefärliga tider märken av ifrågavarande slag kvarstår utgör också visst stöd för att märkena uppkommit i samband med polisingripandet.

TR:n finner bevisat att märkena uppkommit av handfängsel.

De tilltalade och L.F. har samstämmigt lämnat uppgifter av innehåll att polismännen på Hamngatan kallade L.F. till sig när de där råkade få syn på honom. Det kan vid sådant förhållande uteslutas att L.F. dessförinnan skulle ha tillfogat sig märkena för att kunna genomföra en planerad hämndaktion. Det framstår inte heller som sannolikt att han råkat ha i annat sammanhang uppkomna märken på handlederna som kunnat i den tillfälligtvis uppkomna situationen utnyttjas i hämndsyfte.

Prövning av möjligheten av att märkena på handleden kunnat uppkomma efter det L.F. lämnat bussen måste ske under aktgivande på frågan huruvida L.F. frivilligt medföljt till Skeppsholmen eller mot sin vilja transporterats dit och lämnats av där.

Om anledningen till att färden ställdes till Skeppsholmen har L.J. uppgivit: Då hon startade bussen i korsningen Hamngatan-Regeringsgatan stod bussen i körriktning Hamngatan österut. Något tal om vart hon skulle köra förekom inte. Det blev då naturligt för henne att köra Kungsträdgårdsgatan söderut och vidare Södra Blasieholmshamnen över till Skeppsholmen. Om bussen vid starten stått i motsatt körriktning hade hon kanske kört till Kungsholmen. Meningen var endast att polismännen skulle bli i tillfälle att tala med L.F. utan att han utsattes för ej önskvärd uppmärksamhet.

TR:n gör i detta hänseende följande bedömning.

I målet ingiven karta utvisar att den plats där L.F. enligt uppgift av L.J. lämnade bussen är belägen på Östra Brobänken längst österut på Skeppsholmen. För TR:n ter det sig anmärkningsvärt att polismännen, om avsikten endast varit att fråga L.F. om det tips de fått angående försäljning av heroin, avlägsnat sig från det område de närmast hade att bevaka och ut på den en höstkväll rimligtvis tämligen folktomma Skeppsholmen. Det synes vidare föga sannolikt att L.F. frivilligt och av en tillfällighet skulle ha kommit att lämna bussen på den kanske mest olämpliga platsen då det gällt för honom att ta sig tillbaka till stadens centrum. Inte heller förefaller det troligt att L.F. under hela färden från Hamngatan skulle ha suttit nedböjd i bussen och vilat på hälarna särskilt som han varit åtminstone något påverkad av alkohol och enligt de tilltalade i upprörd sinnesstämning.

TR:n finner det ställt utom rimligt tvivel att L.F. mot sin vilja förts ut till och lämnats kvar på Skeppsholmen.

Med hänsyn till vad TR:n sålunda funnit styrkt i fråga om polismännens medtagande av L.F. ut på Skeppsholmen anser TR:n det också styrkt att L.F. tillfogats märkena på handleden under färden med bussen.

TR:n går så in på prövning av åklagarens påstående i vilka hänseenden var och en av de tilltalade är ansvarig för gärningen.

L.J. har varit förare av bussen. Hon har uppgivit att hon själv valt att ställa färden ut på Skeppsholmen och det har inte framkommit något som ger vid handen att hon därvid handlat på grund av order eller ens efter uttryckligt samråd med annan av polismännen. Hon måste vid sådant förhållande anses ansvarig för att L.F. med bussen mot sin vilja förts ut till och lämnats på Skeppsholmen. Det kan inte råda någon tvekan om att hon uppfattat att L.F. försetts med handfängsel i bussen. Genom vad hon sålunda företagit sig har L.J. gjort sig skyldig till olaga tvång.

Vad sedan gäller T.P. har L.F. uppgivit att han inte kunde se vem som satte på honom handfängsel. - - -

TR:n anser likväl vad i detta hänseende förekommit vara av så osäker beskaffenhet att det inte kan anses tillförlitligen styrkt att det var T.P. som belade L.F. med handfängsel. T.P. är alltså fri från ansvar i åtalat hänseende.

Beträffande slutligen S-Å.W. har utredning förebragts om vem av polismännen i bussen som skall anses ha utövat befälet.

TR:n vill i detta sammanhang endast framhålla att åklagaren inte påstått att S-Å.W. hade förmans ställning vid tillfället. Åklagaren har emellertid i målet erinrat om den skyldighet som enligt 2 § polisinstruktionen åvilar polisen att förebygga brott.

Utlåtande från polismästaren visar att annan i bussen medföljande polisman var den som med tillämpning av bestämmelserna i 6 § polisinstruktionen hade att utöva befälet.

TR:n anser att S-Å.W. haft en sådan auktoritet inom polisgruppen att han varit den som närmast kunnat avstyra de brottsliga åtgärderna mot L.F.. S-Å.W., som bekräftat att han haft uppfattningen att han var befäl i gruppen, har tveklöst varit på det klara med sin ställning i gruppen i detta hänseende. S-Å.W. har vitsordat att han inte skulle ha kunnat undgå att uppfatta om L.F. blivit belagd med handfängsel. Genom att under utförande av tjänstgöring gemensamt med de övriga polismännen i bussen underlåta att inskrida mot åtgärderna mot L.F. måste S-Å.W. anses ha utövat sådant inflytande på händelseförloppet att han därigenom gjort sig skyldig till olaga tvång.

Påföljdsfrågan. Det brott L.F. utsatts för är av allvarlig beskaffenhet. Det innebär ett svårartat övergrepp mot L.F.. Det kan vara ägnat att undergräva allmänhetens förtroende för polisen och leda till osäkerhet vid utredning om brott där den misstänkte invänder att han utsatts för övergrepp av polisen.

Sådana överväganden kan synas böra leda till ådömande av fängelse. TR:n anser sig emellertid böra ta hänsyn till att S-Å.W. och L.J. tjänstgjort inom ett vaktdistrikt där polismännen är utsatta för särskilt svåra påfrestningar i sin tjänst. Vidare beaktar TR:n att S-Å.W. och L.J. enligt vad som framkommit av polisinspektören C.O.E:s vittnesmål utfört ett energiskt och framgångsrikt arbete som områdespoliser.

Ett kraftigt bötesstraff får anses utgöra tillräcklig påföljd.

Domslut

Domslut. TR:n dömde envar av L.J. och S-Å.W. jämlikt 4 kap 4 § BrB för olaga tvång att utge 100 dagsböter å 50 kr.

Åtalet mot T.P. lämnades utan bifall.

Domskäl

Domskäl. Vid huvudförhandling i HovR:n har L.J. och S-Å.W. samt L.F. hörts på nytt. Övriga förhör vid TR:n har förebragts genom uppläsning av fonogramutskrifter. Den skriftliga bevisning, som framlagts vid TR:n, har föredragits också i HovR:n.

Sedan L.F. till en början uteblivit från HovR:ns huvudförhandling har bandupptagningen av hans berättelse vid TR:n uppspelats. L.F. har därefter hämtats till följande dag och här anfört bl a följande: Han ändrar ingenting av den berättelse han avgivit vid TR:n. Det var troligen den polisman som talade en skånsk dialekt som satte på honom handfängslen. Det blev sedan resonemang om vart man skulle åka, varvid man efter "röstning" bestämde att föra honom till Skeppsholmen. Anledningen till att man skulle köra dit var att L.F. skulle få en "vända". Han såg inte vilka som slog honom eftersom någon höll hans huvud nedtryckt med en fot mot nacken. När han blev avkastad var han omtöcknad och hade inte klart för sig att han befann sig på Skeppsholmen. Han vaknade av att ett par personer frågade hur det stod till med honom.

L.J. och S-Å.W. har i HovR:n berättat i huvudsaklig överensstämmelse med vad som antecknats i TR:ns dom samt beträffande händelseförloppet tillagt bl a följande:

L.J.: Det var en ren slump att hon kom att köra bussen. Hon tror att hon tidigare sett L.F. i något narkotikagäng. Hon vet ej om någon i bussen ropade på L.F. när hon stannat med bussen i korsningen mellan Hamngatan och Regeringsgatan eller om L.F. ändå kom fram till bussen. L.F. gick dock frivilligt in i bussen och satte sig på kanten av den upphöjning i bussens golv som stolen till höger om förarplatsen är placerad på. Han satt med ryggen mot stolen. Hon är osäker på varför färden ställdes till Skeppsholmen; möjligen var det någon person i bakre delen av bussen som sade att man skulle åka dit. Platsen är väl vald för samtal med en person som ej vill bli sedd av utomstående. Några handfängsel såg hon inte. Om L.F. med våld skulle ha belagts med sådant fängsel skulle hon ha märkt det. Under bussfärden, som tog 5-10 minuter, blev L.F. allt mer uppretad och ville stiga av. Ingen i bussen föreslog därför att L.F. skulle följa med tillbaka till stadens centrum. Ett sådant förslag skulle ha varit meningslöst eftersom L.F. inte skulle ha stannat i bussen. Hon stannade och släppte av L.F. vid en stapel lådor.

S-Å.W.: L.F. kom in i bussen och satte sig på huk med bakdelen stödd mot upphöjningen bakom stolen till höger om förarplatsen. När polismännen började ställa frågor till honom "skar det sig direkt". L.F. var i hög grad uppretad över att polismännen "tjallat" på honom. Den begäran om tips från L.F. som polismännen ville ha kom av sig. Alla blev högljudda och pratade i mun på varandra. Något förslag att åka till Skeppsholmen framfördes sannolikt inte. Platsen är dock lämplig för samtal med en person som inte vill synas. Den är ensligt belägen men ligger ändå jämförelsevis nära stadens centrum. - Ingen av polismännen i bussen hade tidigare samma dag avvisat L.F. från Kungsträdgården. - Efter TR:ns dom har S-Å.W. mottagit ett anonymt telefonsamtal från en person som sagt sig känna L.F. och ha träffat honom på Centralens pub. L.F. skulle där ha påstått att hans anmälan mot polismännen i bussen var en hämndaktion.

L.F. har beträffande de anonyma påståendena anfört att han för kamrater berättat vad som hänt i bussen men han har aldrig sagt att berättelsen är falsk.

Liksom TR:n tar HovR:n först upp till bedömning frågan huruvida L.F. betvingats genom att han påsatts handfängsel samt att han mot sin vilja transporterats ut på Skeppsholmen och avlämnats där. L.F. har därvid i HovR:n förklarat att han inte ändrar någonting i sin vid TR:n lämnade berättelse.

Av vittnesmålen framgår att L.F. påträffats ute på Skeppsholmen strax efter den tidpunkt då bussfärden ägt rum samt att han därvid varit omtöcknad och att han haft linjeformade märken på handlederna liknande sådana som uppkommer efter handfängsel.

Lika med TR:n finner HovR:n bevisat att märkena verkligen uppkommit av handfängsel. Fråga är då när och hur de uppkommit.

De tilltalade har i HovR:n invänt att L.F. kan ha omhändertagits och belagts med handfängsel tidigare samma dag eller någon dag dessförinnan. Av vittnenas beskrivning av märkena på handlederna och av Jovan R' uttalanden om de tider som sådana märken kvarstår kan slutas att märkena tillkommit förhållandevis kort tid - högst några timmar - innan de iakttogs på L.F. sedan han anträffats på Skeppsholmen.

Av utredningen har intet framkommit om att L.F. omhändertagits och belagts med handfängsel under tiden närmast före de aktuella händelserna. Även om det förekommer att omhändertagna personer belagts med handfängsel utan att de identifierats och utan att handfängselanvändningen redovisats anser HovR:n - mot bakgrund av den uppmärksamhet som förevarande händelse fått - det vara så osannolikt att L.F. skulle ha belagts med handfängsel i annat sammanhang under tiden närmast före bussfärden ut på Skeppsholmen att denna invändning kan lämnas utan avseende.

Såsom TR:n funnit är det uteslutet att L.F. själv tillfogat sig märkena för att kunna genomföra en planerad hämndaktion.

HovR:n finner det därför vara styrkt att L.F. tillfogats märkena på handlederna under färden med bussen.

TR:n har vidare funnit det ställt utom allt rimligt tvivel att L.F. mot sin vilja förts ut till och lämnats kvar på Skeppsholmen. Särskilt med hänsyn till de skäl TR:n anfört härför och till vad som upplysts angående de omständigheter under vilka L.F. anträffats på Skeppsholmen och det skick vari han då befann sig delar HovR:n TR:ns uppfattning i denna del.

De tilltalade har förklarat, att L.F. inte varit gripen eller eljest omhändertagen och att laglig grund för åtgärden att belägga L.F. med handfängsel eller att transportera honom och mot hans vilja avlämna honom längst ut på Skeppsholmen saknats.

Enligt HovR:ns mening är åtgärderna därför att bedöma som olaga tvång.

HovR:n övergår härefter till prövning av frågan om de tilltalades ansvar för åtgärderna.

L.J. har gjort gällande att hon är fri från ansvar därför att den som är förman är ensam ansvarig för de åtgärder som vidtagits. HovR:n anser emellertid att L.J. inte på denna grund kan vara fri från ansvar för de olaga tvångsåtgärder som förekommit. Även om, såsom L.F. uppgivit, valet av färdmål föregåtts av en diskussion i bussen, kan L.J. inte undgå ansvar för åtgärden att föra bussen ut till Skeppsholmen med L.F., som då var belagd med handfängsel, och där lämna honom. L.J. har härigenom gjort sig skyldig till olaga tvång.

S-Å.W. har gjort gällande att inte han utan polisassistenten B.G., som också medföljt i bussen, rätteligen skulle ha utövat befälet i bussen. Han har därvid åberopat 6 § i polisinstruktionen, vilken har följande lydelse:

Vid sådan förrättning som polismän utför gemensamt utövar den som har den högsta tjänsteställningen befälet. Om flera polismän har samma eller motsvarande tjänsteställning utövas befälet av den som har den högsta tillämpade lönegraden. Har därvid flera samma lönegrad utövas befälet av den som har haft lönegraden längst tid eller, om de har haft lönegraden lika lång tid, av den som är främst i fråga om förtjänst. Vad som har sagts nu gäller endast om inte annat framgår av arbetsordningen eller order. - Det vakthavande polisbefälet utövar i den utsträckning som behövs för vaktuppdraget befälet över annan polisman som tjänstgör inom det område uppdraget avser och som inte är den vakthavandes förman i fråga om uppdraget.

I målet är i detta sammanhang upplyst, att B.G. innehaft tjänst i lönegrad F 6 sedan d 1 april 1982 medan S-Å.W. sedan d 1 juli 1982 innehaft tjänst i lönegrad F 5 med tillämpad lönegrad F 6. Vidare kan noteras att S-Å.W. hade längst polistjänst - var äldst i tjänsten - medan B.G. var den fjärde inom gruppen när det gällde tjänstetid; även L.J. och T.P. var äldre i tjänsten än B.G..

S-Å.W. har i målet åberopat utlåtanden dels d 11 jan 1984 av f d justitierådet U.N. och dels d 20 aug 1984 av professorn P-E.W.. I målet har dessutom yttranden avgivits av Svenska Polisförbundet, polischefen i Stockholms polisdistrikt och lärare vid Polishögskolan.

Beträffande frågan om S-Å.W:s ställning som befäl i bussen har de tilltalade i HovR:n anfört bl a följande:

S-Å.W.: Av de i bussen tjänstgörande polismännen var han äldst som polisman, men någon tid före den aktuella händelsen hade B.G. vid ett samtal uppgivit att enligt en representant för facket skulle det vara B.G. som var förman för dem då de tjänstgjorde tillsammans, eftersom han var äldst i lönegraden. Diskussionen hade förts på ett skämtsamt sätt och man trodde inte riktigt på uppgiften. Dessförinnan hade S-Å.W. ansett sig vara förman för dem men efter samtalet hade han blivit osäker men han trodde dock mer på att han var förman än att B.G. var det. Placeringen i bussen spelade inte någon roll för förmansställningen; alla brukade turas om att köra bussen liksom att sitta bredvid föraren för att sköta radion.

L.J.: Polismännen patrullerade två och två, varvid den äldre var förman för den andre. Hon var sålunda förman för polismannen S.S., som också var med i bussen. Tre patruller bildade en grupp som tjänstgjorde tillsammans i bussen. Ingen i bussen kunde därför anses vara chef för de andra. Det var dock kutym att den som förde befälet i bussen satt på platsen till höger om föraren. S-Å.W. hade tidigare alltid ansetts vara chef. Någon tid före den aktuella händelsen hade L.J. fått höra att B.G. varit längre i lönegraden än S-Å.W.. S-Å.W. satt vid detta tillfälle på chefsplatsen. B.G. hade troligen suttit bak i bussen. Det hade inte funnits anledning till att grubbla över om det var S-Å.W. eller B.G. son var chef.

HovR:n finner med en strikt tillämpning av polisinstruktionen att B.G. och inte S-Å.W. skall anses som förman i bussen. Avgörande för ställningstagandet inom gruppen har dock uppenbarligen varit att S-Å.W. var den som hade det längsta tjänstetiden och därför ansågs vara förman inom gruppen och man har handlat från denna utgångspunkt. Vid förevarande tillfälle har S-Å.W. varit placerad i bussen på den plats, som är avsedd för förmannen i gruppen. Han får med hänsyn härtill och till vad i övrigt förekommit i målet anses ha haft ansvar som förman.

S-Å.W. är därför ansvarig för vad som hände i bussen och kan inte undgå ansvar för olaga tvång.

HovR:n finner ej skäl att frångå TR:ns bestämning av påföljd.

Domslut

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns domslut.

Nämndemannen Johansson var av skiljaktig mening och anförde: Enligt min mening har L.J. gjort sig skyldig till medhjälp till olaga tvång. Jag dömer henne därför till 80 dagsböter. I övrigt är jag ense med majoriteten.

L.J. (offentlig försvarare advokaten I.W.) och S-Å.W. (offentlig försvarare advokaten I.F.) sökte revision och yrkade ogillande av åtalet.

Riksåklagaren bestred ändring.

Rikspolisstyrelsen avgav efter förordnande av HD yttrande i målet. Styrelsen anförde i yttrandet, efter att ha redogjort för bestämmelser i 5 och 6 §§ polisinstruktionen 1972:511 (nu polisförordningen), bl a:

Polisarbetets särskilda karaktär gör det enligt rikspolisstyrelsens mening nödvändigt att det alltid klart framgår vem som för befälet över en polisstyrka i arbete. Med hänsyn bl a härtill får de citerade bestämmelserna anses utgöra en uttömmande reglering av vem som är att anse som förman i polisinstruktionens mening. Det finns enligt rikspolisstyrelsens mening inget utrymme för att, som diskuterats i målet, polismännen i en grupp själva skulle kunna utse sin förman med förbigående av nämnda bestämmelser.

I den aktuella gruppen av polismän hade S-Å.W. och B.G. samma tjänsteställning och samma lönegrad. B.G. hade haft lönegraden längst tid. Någon order eller bestämmelse i arbetsordning av innebörd att S-Å.W. ändå skulle vara att anse som förman har inte meddelats. Enligt rikspolisstyrelsens mening har S-Å.W. därför inte varit förman för gruppen i polisinstruktionens mening.

När det gäller förmanskapets betydelse för den straffrättsliga bedömningen vill rikspolisstyrelsen till en början framhålla, att varje person enligt allmänna straffrättsliga grundsatser i princip själv bär ett ansvar för sina handlingar. Den som har begått en brottslig handling på order av annan kan dock gå fri från ansvar under förutsättningar som framgår av 24 kap 6 § BrB. Förutsättningarna är att han med hänsyn till lydnadsförhållandets art, gärningens beskaffenhet och övriga omständigheter var skyldig att lyda befallningarna. Frågan om en polismans skyldighet att lyda förmans befallning reglerades vid den aktuella tiden av 8 § polisinstruktionen. Där stadgades att en polisman var skyldig att lyda förmans i tjänsten givna order om det inte var uppenbart att ordern inte angick tjänsten eller att den stred mot lag eller annan författning.

Domstolarna har i målet funnit att L.J:s handlande gentemot L.F. innefattat ett olaga tvång. Såvitt framgår av utredningen måste det också ha stått klart för L.J. vid tillfället att handlandet var lagstridigt. Oavsett vem som varit L.J:s förman vid tillfället har förmanskapet uppenbarligen inte innefattat en befogenhet att beordra L.J. till en sådan handling eller, som i målet har gjorts gällande, tyst godkänna handlandet. L.J. har därför handlat på eget ansvar och kan enligt rikspolisstyrelsens uppfattning inte till sitt fredande åberopa BrB:s bestämmelser om ansvarsbefrielse på grund av förmans befallning.

- - -

För S-Å.W:s del innebär det anförda att han inte kan undgå ansvar på den grund att han inte var förman. Hans ansvar får i stället bedömas enligt allmänna regler om delaktighet i brott. Därvid bör även beaktas S-Å.W:s ställning som polisman med skyldighet att ingripa mot brott. Det är vidare att märka att S-Å.W. åtnjöt stor auktoritet inom gruppen och i praktiken var den som utövade ledarskapet. Enligt rikspolisstyrelsens mening bör han därför i straffrättslig mening anses ha haft ett särskilt ansvar för de handlingar som företogs inom gruppen. Då medlemmar av gruppen företagit handlingar som S-Å.W. måste ha insett var olagliga bör S-Å.W. därför, även om han inte själv aktivt medverkat till handlingarna, anses ha haft skyldighet att ingripa för att avstyra det brottsliga förfarandet. Hans underlåtenhet att ingripa torde medföra att han bär ett straffrättsligt ansvar för de gärningar han tillåtit, på samma sätt som om han själv utfört handlingarna.

HD avgjorde målet efter huvudförhandling (riksåklagaren genom t f byråchefen Fredrik Wersäll).

Domskäl

Domskäl. Vad först gäller frågat vad som är styrkt angående händelseförloppet framgår av vittnesmålen att L.F. påträffades på Skeppsholmen strax efter den tidpunkt då bussfärden ostridigt ägde rum samt att han då var omtöcknad och hade linjeformade märken på handlederna, liknande sådana som uppkommer efter handfängsel. Möjligheten att märkena uppkommit vid något annat tillfälle än under bussfärden får anses så osannolik att den kan lämnas utan avseende. Utredningen styrker L.F:s uppgifter när det gäller handfängslen. Det är sålunda visat att L.F. belades med handfängsel i bussen. Detta förhållande jämte vad som i övrigt har framkommit i målet gör att det måste betraktas som uteslutet att färden skedde med L.F:s vilja.

Det är således utrett att L.F. med våld tvingades åka till Skeppsholmen. Åtgärderna saknade laga grund. Därmed är de objektiva förutsättningarna för olaga tvång uppfyllda.

Vad därefter angår frågan huruvida L.J. är ansvarig för det skedda är utrett att hon var den som förde bussen under färden till Skeppsholmen. Hon har rimligtvis inte kunnat undgå att uppmärksamma att L.F. belades med handfängsel. Hon har emellertid gjort gällande att hon är fri från ansvar därför att hela ansvaret vilat på den av polismännen som varit förman för de övriga.

Enligt 24 kap 6 § BrB skall en gärning som någon har begått på befallning av den under vars lydnad han står ej medföra ansvar för honom, om han med hänsyn till lydnadsförhållandets art, gärningens beskaffenhet och omständigheterna i övrigt hade att efterkomma befallningen. Denna bestämmelse kan bl a vara tillämplig på polismän som följer order från en överordnad. De åtgärder som vidtogs mot L.F. måste emellertid betraktas som så uppenbart lagstridiga att de inte har omfattats av någon lydnadsplikt (jfr 8 § i den då gällande polisinstruktionen 1972:511, som ålägger polisman skyldighet att lyda förmans i tjänsten givna order om det ej är uppenbart att den inte angår tjänsten eller att den strider mot lag eller annan författning). L.J. kan därför inte, oavsett om hon handlade på order av någon annan polisman eller ej, undgå ansvar. Genom sitt handlande har hon gjort sig skyldig till olaga tvång.

I fråga om S-Å.W. gäller åtalet att han underlåtit att förhindra de olagliga åtgärder som vidtogs mot L.F.. Det får alltså närmare undersökas i vad mån en person i S-Å.W:s situation är skyldig att handla, med risk att han annars straffas för sin underlåtenhet.

Bestämmelsen i 2 § i 1972 års polisinstruktion om att polisen bl a skall förebygga brott kan knappast åberopas till stöd för att döma en polisman, som underlåtit att hindra ett brott, för medverkan till brottet (jfr Strahl, Allmän straffrätt i vad angår brotten, 1976, s 323 och Jareborg, Brotten, 1 häftet, 2 uppl 1984, s 221). Något annat får däremot anses gälla, om det som följd av polismannens ställning har uppstått ett konkret tillsyns- eller omsorgsförhållande (jfr Andenaes, Allminnelig strafferett, 2 utg 1974, s 153). Att en polisman i förmansställning på grund av underlåtenhet kan bli medansvarig för en underordnads handlingar torde vara klart.

Enligt 6 § i 1972 års polisinstruktion, som gällde vid tillfället, var S-Å.W. inte förman för de övriga polismännen i bussen. Han kan inte heller på någon annan grund anses ha intagit en sådan ställning. Detta innebär att S-Å.W. inte i egenskap av förman kan göras ansvarig för de åtgärder som vidtogs av de andra polismännen. När en grupp poliser som i det aktuella fallet tjänstgör gemensamt, måste emellertid var och en av dem anses ha ett visst ansvar för vad som händer i gruppen. Även den som inte har befälsställning måste anses skyldig att ingripa, om han ser att någon annan i gruppen vidtar en uppenbart lagstridig åtgärd, med den påföljden att han annars kan bli medansvarig för det skedda.

Lika litet som L.J. kan S-Å.W. ha undgått att lägga märke till de åtgärder som vidtogs mot L.F.. I enlighet med det nyss anförda hade det ålegat honom att ingripa, trots att han inte hade ställning som förman. Vad som har upplysts om förhållandet mellan de olika polismännen berättigar också till slutsatsen att ett ingripande från S-Å.W:s sida inte skulle ha saknat verkan.

Genom sin underlåtenhet att söka förhindra de åtgärder som vidtogs mot L.F. får alltså S-Å.W. anses ha medverkat till åtgärderna på ett sådant sätt att även han skall fällas till ansvar för olaga tvång.

Anledning saknas att frångå HovR:ns straffmätning.

Domslut

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

JustR:n Höglund och Jermsten var av skiljaktig mening i fråga om brottsrubriceringen i det att de ansåg att det brott till vilket vardera av L.J. och S-Å.W. befunnits skyldig borde hänföras under olaga frihetsberövande enligt 4 kap 2 § BrB.